Rasmus Fleischer's Blog, page 91

Krisen, del 35: George Soros cybernetiska kristeori

George Soros kräver väl ingen ytterligare presentation. Han företräder vad jag vill kalla en vänsterborgerlig kristeori och förordar en inflatorisk väg ur krisen. Hellre sedelpressar än åtstramningar, för att uttrycka saken enkelt. Precis som andra vänsterborgerliga kristeoretiker kastar han skuld på Tyskland. Han gör det dock på ett ovanligt vältaligt vis.

George Soros höll ett tal i Italien den 2 juni, vilket publicerades på hans egen webbplats och genast väckte enorm uppståndelse i den internationella affärspressen. Länken spreds viralt och kommentatorer beskrev Soros tal som det bästa som skrivits om eurokrisen, nästan som en gudomlig uppenbarelse. Många kommentatorer utpekade talet som det bästa som skrivits om eurokrisen och beskrev det som något av en uppståndelse. Efter bara någon dag försvann det från webbplatsen av oklar anledning, men nu är det uppe igen.

Uppståndelsen kanske kan förklaras med att Soros levererade ett rubrikvänligt budskap: “tre månader – sedan är det kört för hela EU“, som rubriken löd i Svenska Dagbladet. Annars har verkar talet knappt ha diskuterats i Sverige, vilket väl är signifikant för det slående ointresse för krisen som råder här i landet, jämfört med övriga Europa.

Nu över till tre kommentarer om själva innehållet i detta tal.

1.

George Soros analys utgår (som vanligt) från Karl Popper, som tolkas inom ramen för en klassisk cybernetik à la Norbert Wiener. Resultatet blir en teori om reflexivitet, där en “kognitiv funktion” och en “kausativ funktion” tillsammans bildar en feedbackloop. När positiv feedback tar överhanden, resulterar loopen i en bubbla. Finansbubblor är enligt Soros inte resultatet av externa störningar, utan en inneboende funktion i finansiella marknader.

Tankegången är i sig inte särskilt märkvärdig, men den har förtjänsten av tydlighet. Alltför många kritiserar Soros positioner med utgångspunkt i spekulationer och insinuationer om hans personliga agenda. Desto mer relevant vore en kritik av cybernetikens underliggande ideal av självreglerande system. På detta spår går ju Adam Curtis i sin senaste dokumentärfilm. (Själv har jag hittils bara sett första delen, som jag upplevde som betydligt svagare än vissa av hans tidigare alster, men jag ser fram mot del två och tre.)

2.

En lustig detalj är att Soros överför

Krisen, del 34: Bubbligt

Bubblan är en av de vanligaste metaforerna när man talar om kriser. Lustigt nog används samma metafor även flitigt för att tala om kärlek (vi gick runt i vår egen lilla bubbla) och isolering (jag gick runt som i en bubbla). Därtill är bubbel, bubblor och bubblighet förknippat med fest.

Alltför stora växlar ska inte dras på dessa metaforer, men det är likväl intressant hur de öppnar för associativa glidningar. Just detta inlägg ska dock handla om vad man kan lägga i talet om ekonomiska bubblor. Anledningen är att nästa inlägg i serien är tänkt att ta upp en text där bubbelbegreppet spelar en viss roll.

Söderhavsbubblan (1720) anses inte bara som ursprunget till vårt tal om ekonomiska bubblor. Den ledde även till att brittiska parlamentet stiftade en lag, Bubble Act, med innebörden att man måste ha kungligt tillstånd för att få bilda aktiebolag. Lagen var i kraft under ett drygt sekel.

Bubbla – ordets ursprung tros vara onomatopoetiskt. Sedan flera hundra år har det använts som metafor för allt förgängligt.

(större) luft- l. gasblåsa; särsk. i fråga om sådana luftblåsor som i rask följd efter hvarandra bildas på strömmande l. kokande vatten l. dyl. o. nästan omedelbart brista; ofta i jämförelser för att beteckna ngt lättförgängligt l. värdelöst l. dyl.

I rummet är bubblan symmetrisk: ett klot eller en globul.

I tiden är bubblan asymmetrisk: den byggs upp under en längre tid än det tar för den att spricka.

I mängder bildar bubblorna ett skum – ett begrepp som av någon anledning inte slagit igenom som ekonomisk metafor.

Inte heller brukar vi tala metaforiskt om antibubblor, vad det nu skulle åsyfta. (Sådana finns dock: gas som omsluter vätska, i en vätska!)

Nu till saken: finansbubblor i vidaste mening. Allt som kraschar kan i efterhand betecknas som en bubbla. Det betyder att man i efterhand kan tänka sig en strikt skillnad mellan insida och utsida, men medan bubblan existerar är tenderar den snarare att framstå som en diffus dynamik. Det är även i efterhand som det blir möjligt att någorlunda säkert fastslå en tidpunkt där bubblan brast (notera för övrigt att brista är ett ord som tycks härstamma från brist).

Det finns alltid någonting retrospektivt i att tala om ekonomiska bubblor. När man spekulerar i vilka bubblor som vi just nu lever i har man redan placerat sig i en tänkt framtid, efter att bubblan har brustit. Det retrospektiva kan begripas som en spegelbild av det prospektiva – skådandet mot framtida vinster – som är vad som blåser upp varje bubbla.

Bortom den prospektiva och den retrospektiva blicken kanske vi kan tänka oss en omnispektiv blick som höjer sig bortom de enskilda bubblorna. Kort sagt ett skumskådande, om nu detta låter sig överföras till de ekonomiska bubblornas logik.

Piratenpartei som medlare mellan feminism och antifeminism?

Tyska språket har inget genusneutralt ord för “pirat”. Antingen skriver man pirat (Pirat) eller piratinna (Piratin). Manlig eller kvinnlig pirat. Ur ett sveacentriskt perspektiv är tyskan helt enkelt efterbliven då den “ännu” inte har generaliserat den maskulina formen till att bli universell, som har skett i svenskan. Men om en politisk aktör på egen hand börjar praktisera en sådan språkreform, kan agerandet inte undvika att bli till ett ställningstagande i debatten mellan feminism och antifeminism.

Eller så skriver man “PiratIn”, i enlighet med en annan tysk språkreform, som sedan några årtionden fått betydande genomslag om än bara i skrift. Att skriva “PiratIn” eller “PolitikerIn” ger ett intryck av politisk korrekthet. Det görs särskilt i den press som politiskt lutar åt vänster, inklusive Tageszeitung. Språkreformen i fråga kan faktiskt jämföras med svenskans nya “hen“, men har hunnit bli betydligt mer etablerad, om än inte bland alla tyskar.

Piratenpartei – vars officiella partiförkortning från början varit PIRATEN – har alltså ställts inför valet mellan tre alternativa genusneutraliteter: 1) Pirat + Piratin; 2) Pirat; 3) PiratIn.

Vägen som det mansdominerade partiet slog in på blev nummer två: att använda den maskulina formen “Pirat”. Om någon svarar varför, förklara att man ser det som universellt. (Lite som Broderskapsrörelsen innan de bytte namn förra året.)

Språkbruket fastslogs rentav i partistadgarna ():

Mitglieder werden geschlechtsneutral als Piraten bezeichnet.

En artikel i vänstertidskriften Analyse & Kritik, skriven av Sandra Laczny, ger intressant information om hur de olika strömningarna inom Piratenpartei har förhållt sig till feminismen.

Så sent som 2010 var det ännu lite tabu att diskutera feminism inom Piratenpartei. Debatten bröt ut på allvar under 2011. Till detta bidrog en händelse vid partidagarna, som hölls i maj i sydtyska Heidenheim. Stadens borgmästare Bernhard Ilg (CDU) höll ett välkomsttal som han inledde med följande hälsningsfras: “Piratinnen und Piraten!”

Piratpartisterna svarade med att bua ut honom (även om det sägs ha varit, eller tagits emot som, ett humoristiskt buande med glimten i ögat). En grupp partimedlemmar skrev därefter ett manifest som tog avstånd från hans språkbruk, det vill säga från det gängse språkbruket i Tysklands politiska etablissemang. De krävde respekt för envars individuella identitet, vilket de ansåg var oförenligt med ett språk som pekar ut två grupper: kvinnliga piratinnor och manliga pirater.

Senare samma år blev mansdominansen i Piratenpartei mycket omdiskuterad även i den allmänna debatten i Tyskland. Detta i samband med parlamentsvalet i Berlin, september 2011, som blev partiets stora genombrott.

En av partiets ledande figurer, Julia Schramm, föreslog att partiet i sitt program skulle ta ställning för en “Equalismus“. Begreppet påminner lite om den “jämställdism” som i Sverige har lanserats av den antifeministiska mansrörelse som under några år leddes av Pär Ström.

Julia Schramm intog dock inte samma antifeministiska hållning. Hon förklarade att Equalismus var ett begrepp som hon hittat på för att “det finns många goda idéer hos feminismen och många berättigade anspråk hos mansrörelsen”. Hon verkar även inne på att begreppet ska vara ett “ideologiskt hack” för att få medlemmarna i Piratenpartei att acceptera feministiska idéer utan att påtvinga dem en etikett som de känner sig främmande inför.

Anhängarna av Equalismus tenderar att framhålla fall av sexism mot män. Ambitionen kan leda till ett slags “retorisk kvotering”, där varje hänvisning till kvinnoförtryck måste vägas upp av en hänvisning till mansförtryck. Detta blir lite paradoxalt, då de samtidigt tenderar till kraftigt motstånd mot varje form av kvotering. Sexism handlar för dem om diskriminering av individer och om begränsande normer. Lösningen stavas ofta “postgender” – att systematiskt undvika alla hänvisningar till att det finns män och kvinnor. Kön ska betraktas som en privatsak och enligt många piratpartister kan och bör privatsaker lämnas utanför politiken.

Men alla är inte med. Ungdomsförbundet Junge Piraten skrev i våras ett öppet brev där det egna partiet kritiserades för att acceptera rasistisk och sexistisk diskriminering. Numera finns det rentav antifa-grupper inom partiet. Medlemmar i Piratenpartei som tröttnat på urskuldande prat om “enstaka fall” har startat den uppmärksammade bloggen “Bedauerliche Einzelfälle” som vill visa att det finns mönster i den stora mängden enstaka fall.

Framväxten av en antifeministisk, nätbaserad mansrörelse har (såvitt jag förstår) skett parallellt i Sverige och Tyskland på senare år. Under samma år knöts delar av denna – men bara delar! – närmare de högerradikala bloggar som både Sverige och Tyskland kallade sig “politiskt inkorrekta”. Enligt dessa bloggar var feminismen en del av en kulturmarxistisk hegemoni eller konspiration, vars överordnade mål var en “islamisering” av Europa.

Sammansmältningen av antifeminism och kontrajihadism företräds i Sverige av en nybildad sammanslutning, Tryckfrihetssällskapet. Jag tänker inte nämna dem i samma mening som tidskriften Axess. Däremot är det uppenbart att Axess under Johan Lundberg arbetar målmedvetet dels för att diskreditera feminismen, dels för att problematisera islam i den offentliga debatten. Men detta gör de utan att systematiskt sammansmälta de två projekten till ett, vilket skulle kräva en tydligare konspirations- eller hegemoniteori.

Vi kan nog notera krisutbrottet 2007-08 som början på den skärpt konflikt mellan feminism och antifeminism. Må vara att konflikten i huvudsak är ett massmedialt och socialmedialt spektakel. Icke desto mindre har detta spektakel för vad olika människor upplever att de kan säga, göra och känna. Om de känner en polarisering mellan feminism och antifeminism, kommer många av dem säga något som inte är ett ställningstagande. Ett samhälleligt behov av förmedling har uppstått. På åsikternas marknad stiger intresset för allt som liknar en “tredje ståndpunkt”.

Framgångarna för Piratenpartei är så markanta att kultursidorna i Tyskland redan diskuterar vad dess historiska roll kan vara. Många uppfattar det som en öppen fråga vart partiet ska gå. Tänk om den historiska rollen för Piratenpartei – kanske även för piratpartier i andra länder – skulle bli att katalysera en sådan “tredje ståndpunkt” mellan feminism och antifeminism! Vad detta skulle innebära är svårt att säga på förhand, men det känns på rak hand inte jättefräscht. Vart partiet ska gå i frågan är fortfarande öppet.

Sveriges bokindustri rör sig mot monopol – vilka är drivkrafterna?

Tre nyheter från den svenska bokindustrin, bara under de senaste veckorna:

Bonniers köper Pocket Shop.Akademibokhandeln (KF Media) ska slås samman med Bokia (Natur & Kultur).Förhandlingarna om e-böcker mellan Biblioteksföreningen och Förläggareföreningen har kollapsat – som väntat.

Allt detta hänger ihop. En kraftfull rörelse mot vertikal integration som koncentrerar resurserna hos de tre stora förlagen: Bonniers på förstaplats, KF/Norstedts på andraplats, Natur & Kultur på tredjeplats.

Förläggareföreningen kontrolleras i praktiken av dessa tre förlag. Det var inte “förlagen” som vägrade komma överens med biblioteket, utan de tre storförlagen. Förläggareföreningen företräddes i förhandlingarna av sin vd, Magus Nytell (Bonniers), Peter Wilcke (Norstedts) samt Pelle Andersson (Ordfront).

Ordfront vägrar motivera sitt medlemskap i Förläggareföreningen. Är det inte ganska uppenbart att de accepterat rollen som “oberoende” alibi åt förlagsjättarna? Om de på allvar vill utmana jättarnas ställning borde Ordfront och “de oberoende” förhandla direkt med Biblioteksföreningen, utan hänsyn till Bonniers.

Pelle Andersson har alltså vissa problem med trovärdigheten om han ska framställa sig som motståndare till monopoltendenser. Ändå är det värt att läsa hans inlägg i DN, som sätter fingret på en viktig aspekt.

Faran med vertikal integration är inte bara att de stora förlagen blir större. Det handlar inte bara om pengar. Det handlar inte särskilt mycket om den hypotetiska risken för censur. Däremot handlar det i högsta grad om övervakning.

Adlibris, Pocketgrossisten, Elib och nu Pocketshop säljer våra böcker och de vet allt om våra upplagor – och om våra kunder: var de bor, hur gamla de är och vilket kön de har.

Värre än så: Bonniers kan via Adlibris samla information inte bara om vem som köper vad, utan också om vilka sökningar som görs, vilka länkar som leder folk att köpa böcker och hur olika kunder klickar runt utan att köpa.

Ju kraftigare den vertikala och horisontella integrationen blir, desto mer finns att vinna på att sofistikera denna informationsinhämtning. Särskilt för ett företag likt Bonniers, som förutom böcker ägnar sig åt tidningar, tidskrifter, television, film, musik, arkiv, allt med sikte på generell *ifiering som maximerar den inhämtade informationen om människors beteenden.

E-boken är, som sagt, övervakarens våta dröm. Det gäller inte bara repressiva regimer utan även dominerande bokförlag.

Sveriges förlagsjättar vill förstås se till att distributionen av s.k. e-böcker leder till att just de får möjlighet att samla in information om läsningen. Detta är en faktor som inte går att bortse från i förhandlingarna mellan Förläggareföreningen och Biblioteksföreningen. Kanske borde även Pelle Andersson och Ordfront idka självkritik.

Om de statliga bidragen från Musikverket till Musiksverige

Förra inlägget konstaterade att den statliga myndigheten Musikverket ger ekonomiskt stöd till den privata intresseorganisationen Musiksverige. Det rör sig om totalt 150000 kronor för två projekt som beviljades den 8 mars.

Myndigheten svarar nu Copyriot med en lång text på sin webbplats. Vi är överens om att det är bra med genomlysning av kulturpolitiska beslut. Så låt mig helt kort utveckla vad jag finner tveksamt med statsbidragen till Musiksverige.

Förordning (2010:1921) om statsbidrag till musiklivet anger att bidragen i fråga syftar till “att främja ett varierat musikaliskt utbud i hela landet som präglas av konstnärlig förnyelse och hög kvalitet.” Ansökningarna behandlas av ett konstnärligt råd. Musikverket upplyser nu om att stödet till Musiksverige har beviljats inom ramen för “Musikplattformen“, i enlighet med följande kriterier som formulerats av det konstnärliga rådet:

En viktig uppgift är att stötta samarbeten och strukturer där musiklivet kan utvecklas i samverkan med föreningar, organisationer, utbildningar och företag. /…/

Projektstödet ska stärka musiklivet genom att bidra till hållbar återväxt och konstnärlig förnyelse.

Jag har svårt att se hur stödet till Musiksverige skulle bidra till konstnärlig förnyelse. Musiksverige har aldrig sagt ett knyst om konstnärliga kvaliteter Tvärtom är de helt öppna med att deras ambition är strikt kommersiell. Musiksverige beskriver sig själv med följande ord:

Musiksverige samlar och kommunicerar den kommersiella musikbranschens frågor. I Musiksverige ingår flera organisationer, till exempel Musikerförbundet, som även har verksamheter som ligger inom det ideella fältet och som i högre grad finansieras med offentliga medel. I sitt arbete inom Musiksverige fokuserar dessa organisationer på de kommersiella delarna av sina verksamheter.

Bidragen från Musikverket till Musiksverige handlar om att främja s.k. “musikexport”. Musiksverige anger sin målsättning som “en fördubbling av musikexporten mellan år 2010 och 2015″.

Vad har detta att göra med konstnärlig förnyelse? Snarare verkar det röra sig om ett renodlat branschstöd med rent kvantitativ, icke-konstnärlig målsättning. Frågan är då varför pengarna ska tas från riktig musikverksamhet.

Tyvärr är de aktuella projektansökningarna från Musiksverige inte tillgängliga online hos Musikverket. Igår skickade jag en begäran om att få ut offentliga handlingar och nu väntar jag på svar.

Fördubbling av musikexporten?

Lobbyorganisationen “Musiksverige” skriver att “musikexporten” ska fördubblas:

Regeringen har satt upp ett mål som innebär en fördubbling av musikexporten mellan år 2010 och 2015. Just nu genomför Musiksverige två projekt som utreder hur branschens och politikens exportfrämjande insatser ska se ut för att uppnå målet. Projekten stöds ekonomiskt av Musikverket.

Här väcks vissa frågor om regeringens roll, utöver den vanliga frågan om vad “musikexport” egentligen betyder.

1. Har regeringen verkligen fattat beslut om att Sveriges “musikexport” ska fördubblas?

Nja. För två år sedan kungjorde handelsminister Ewa Björling en målsättning om att fördubbla Sveriges export under femårsperioden 2010–2015. Ett typexempel på en postmodern femårsplan som troligtvis aldrig kommer att utvärderas, eftersom den inte kommer att uppnås.

Att fördubbla Sveriges export skulle troligtvis kräva en de facto-devalvering av den svenska kronan. Så skedde senast i november 1992, då kronan raskt förlorade 25 % av sitt värde – vilket spelade en mycket stor roll i att möjliggöra det resterande årtiondets vurm för “den svenska musikexporten”.

Nu befinner vi oss i ett världsläge där olika valutor tävlar om att sänka sitt värde för att få förbättra sina exportindustriers konkurrenskraft. Men för att någon ska exportera, måste någon annan importera. Ewa Björlings artikel nämnde inte ordet “import”, vilket är lika symptomatiskt som att Musiksverige aldrig någonsin nämnt ordet “musikimport”. Vilka länder är det som ska öka sin musikimport, om Sverige ska fördubbla sin musikexport?

Ewa Björling har förvisso hållt anförande på Musiksveriges presskonferens i februari. Då hänvisade hon till målsättningen om att Sverige ska fördubbla sin generella export. Hon underströk i sammanhanget betydelsen av ” de kreativa näringarna, där musik är en viktig del”. Däremot sa hon ingenting om att musikexporten skulle fördubblas. En sådan målsättning skulle ju kräva en rimlig metod för att mäta “musikexport” – åtminstone om tanken är att år 2015 kunna utvärdera resultatet.

2. Stämmer det att den statliga myndigheten Musikverket ger ekonomiskt stöd till den privata lobbygruppen Musiksverige?

Det märkliga är att Musikverket inte nämner någonting om detta på sin webbsida. En webbsida som är allt annat än sparsmakad: där finns mängder av reportage skrivna av frilansjournalister och varje vecka lägger myndigheten upp länkar till spellistor på Spotify. Vad som inte finns på webbsidan är information om att Musikverket givit pengar till Musiksverige, hur mycket pengar det rör sig om och på vilka villkor bidraget har givits. Att denna information undanhålls är faktiskt inte okej.

Uppdatering: Har nu blivit tipsad om att det finns ett pdf-dokument med projekt som beviljats stöd av Statens musikverk 2012-03-08. Där finns även ett jämförelsevis litet bidrag, 50000 kronor, till Musiksverige för projektet “Förstudie om framgångsfaktorer för musikexport”. Detta dokument nåddes inte av sökmotorn på statensmusikverk.se, vilket är en klar brist i myndighetens öppenhet.

Musiksverige sökte även bidrag för en “Förstudie om verksamhetsutveckling” och till detta luddiga ändamål beviljade Statens musikverk ett bidrag på 99879 kronor. Tyvärr verkar inte myndigheten använda webben för att tillgängliggöra mer information om vad dessa pengar är tänkta att användas för. Det låter onekligen som att staten kastar hundra lax rakt i fickorna på en organisation som redan har stöd av multinationella skivbolag.

När nu dessa saker har kunnat klarläggas, kan vi diskutera de verkligt angelägna frågorna:

Vad är “musikexport”?

Varför är det önskvärt att öka musikexporten?

Vilka andra länder ska öka sin import om Sverige ökar sin export?

Hur mäter man en fördubbling av musikexporten?

Kommer dessa postmoderna femårsplaner någonsin att utvärderas?

Krisen, del 32: Är biennalkonsten död?

Konstälskare med svaga nerver bör inte läsa Karl Palmås rapport från Berlinbiennalen. Konstvärldens desperata försök att suga i sig energier från förra årets Occupy-protester kan få en att kollapsa av skam. Vad det nånstans tyder på är att samma systemkris som lagt grunden för en global upprorsvåg även har fått den globaliserade biennalkonsten att köra huvudet i väggen. Mitt intryck är att inget storskaligt intressant har kommit från konstvärlden sedan krisutbrottet 2007-2008.

Jag har tidigare skrivit om samtidskonstens flygberoende. Tillgång på billig olja är alltså, i ett större historiskt perspektiv, en nödvändig förutsättning för den typ av konstvärld som vi har idag.

Ännu mer slående är sambandet mellan konst och kredit. Sedan 1990-talet har den explosiva tillväxten av konstbiennaler gått hand i hand med en finansialisering som saknar historiskt motsvarighet. Centralbankerna pumpade ut billiga krediter vilket först skapade IT-bubbla och IT-krasch, sedan fastighetsbubbla och global skuldkollaps där smällen togs av staterna. Världen befinner sig nu i en annan epok än den epok som konstbiennalerna svarade mot. Frågan är om konsten förmår att uppdatera sig.

De senaste tjugo årens biennalkonst var en del av denna dynamik. Förmedlingen mellan kredit och konst handlade nog i hög grad om s.k. stadsutveckling, där stater och regioner lät satsa enorma summor på konst i förhoppning att locka till sig kapital, ofta omskrivet i termer av “kreativitet”. Paradexemplen återfinns i Bilbao, Barcelona, Berlin.

Är biennalkonsten död? Ja, i en eller annan mening – även om vi knappast har nått peak biennale ännu. Antalet biennaler kommer troligtvis att öka. Vad som är helt säkert är att de kommer bli tråkigare och tråkigare.

Just i detta läge lägger Folkpartiet fram ett nytt kulturmanifest, vars främsta krav är inrätta en internationell konstbiennal i Stockholm. Kulturmanifestet läggs fram i morgon och nämns i Dagens Nyheter. Tidningen tillfrågar tre vita manliga makthavare i konstvärlden, som alla verkar lite skeptiska. Sune Nordgren, curator i Åhus, påpekar att världen knappast behöver ytterligare en konstbiennal när omkring 75 städer redan försöker samma sak. Det blir uppenbart att Folkpartiets utspel inte handlar så mycket om konst utan om att göra staden till ett varumärke som ska synas i konkurrensen på världsmarknaden.

Ett försök att summera min föreläsning i Belgrad

Föreläste nyss för ett tusental åhörare på Share i Belgrad. Jag tror att min föreläsning handlade om kopiering. Dess tillkomst skedde i vart fall genom kopiering av fragment av olika ålder och från olika håll, inte minst från denna blogg, vilka sattes samman i sista stund och som på scenen blev till ord ur min mun. Ganska häftigt när man tänker efter.

Folk hörde liksom mig prata om framtiden, när allt jag försökte göra var att prata om historien. Närmare bestämt inledde jag med att tala om hur Piratbyrån “förlorade”, för att sedan fortsätta med hur Piratbyrån har kopierats och hur Piratbyrån förtjänar att kopieras i den historiska situation som vi befinner oss idag. Kopiering är ju att kasta saker in i framtiden. Då är det kanske inte så konstigt att kopimistisk historieskrivning blir till framtidsforskning, eller vad man ska säga.

Däremot blir jag allt mer skeptisk till att tala öppet om framtiden. Låt den vara tabu. Varför inte kopiera detta tabu från Walter Benjamin, som i sin tur kopierade det från Baudelaire? Fast sånt där snackade jag alltså inte om i föredraget. Tanken dök upp först nu när jag i efterhand försöker summera vad jag sagt.

Några av de saker som jag berörde i mitt föredrag på Share:

Nolltalets konjunkturutveckling och Piratbyråns tre faser.

Accelerationism.

Varför kopimi inte handlar om information.

Piratpartiets kopiering av Piratbyrån.

Kopiering som förvandling.

Sätt att tänka det postdigitala.

Skillnader mellan Soulseek, The Pirate Bay och Spotify.

“The counter-revolution of the digital smorgasbord”

Sökrutornas tomhet.

Med mera, inklusive tre korta videoklipp. (Varken innan eller efter har jag lyckats sammanfatta föredragets tema när folk har frågat.)

Är lycklig över att vara i Belgrad: jag har utsikt mot Europas pulsålder, jag får hänga några dagar med kära bekanta från olika håll i världen, jag har fått bevista en fenomenal klubbspelning med DMX Krew och därtill fått hålla ett föredrag som gav någonting tillbaka.

Fjärde mediet

Befinner mig på Hotel Moskva i Belgrad. Jag bor ganska sällan på hotell, lika sällan som jag ser på direktsänd television. Efter att jag kommit till rummet och fingrat på fjärrkontrollen satt Richard Jomshof (SD) i rutan, som expertkommentator hos den Kreml-finansierade kanalen Russia Today (RT). Han fick lägga ut sin analys av det franska valet, faran med “islamisering” och hur Front National har blivit ett alldeles förträffligt parti.

Första gången jag ser RT i direktsändning, bjuds jag på propaganda för SD. Ett intressant exempel på hur man från Ryssland jobbar målmedvetet med att knyta an till en västeuropeisk målgrupp som ser sig själva som dissidenter, oavsett om de tenderar åt vänster- eller högerpopulism.

Detta några dagar efter att RT börjat sända en talkshow med Julian Assange. Hittills har värden hunnit visa sig kärvänlig med Hassan Nasrallah och Slavoj Žižek. (Såg det senare programmet som inte alls var så spektakulärt som man möjligen hade kunnat tro, utan tvärtom väldigt förutsägbart.)

Sen tipsade @redundans om ett reportage från Kina som sändes i gårdagens Aktuellt (SVT Play, 00:43). De besökte det kinesiska mediehuset “Fjärde mediet” som startades 2008 och vars publik har vuxit snabbt under det senaste året. De är ett privat företag utan officiell kopplingar till regimen, men kommunicerar synsätt som ligger nära regimens. I vilket fall är de fullt accepterade av den styrande eliten i det statskapitalistiska Kina.

När en proteströrelse satte sig i rörelse i Kina för ett år sedan, valde Fjärde mediet att rapportera om de “vanliga kineser” som tycker det är fel att demonstrera.

Russia Today, liksom iranska Press TV, har hårdflörtat med vänsterpopulistiska strömningar i anknytning till Occupy Wall Street, samtidigt som de flörtar med olika slags högerpopulister. Här verkar det som att Fjärdet mediet skiljer sig. De lyfter fram amerikanska

Krisen, del 31: Vi lever ännu i IT-kraschens bakvatten

Our current economic troubles are in large part the delayed consequences of the dot-com bubble and the ultimately unsuccessful efforts to contain the damage once it burst (as well as deeper structural problems).

Så avslutar det tredje kapitlet i Andrew Klimans bok The failure of capitalist production.

Påfallande sällan görs en sådan koppling mellan 2000 års IT-krasch och 2008 års finanskrasch. Andrew Kliman är dock ganska övertygande i sitt bruk av olika slags data som pekar på att vår tids skuldkris måste begripas som en fortsättning på 1970-talets kris, som aldrig blev “löst”.

Dags för ännu en konjunkturskiss, nu över IT-kraschen och dess efterspel i USA. Andrew Kliman skriver:

Stock prices peaked in March 2000, stagnated for several months, and began to fall starting in September. /…/

Industrial production, which had stopped growing in June, began to fall starting in October, at which time real GDP also stopped growing. /…/

The collapse of stock prices accelerated and continued until late 2002 or early 2003 /…/ while industrial production continued to decline until the start of 2002. Employment began to decline in March 2001, the month in which the recession was later “officially” determined to have begun. The decline continued through August 2003

Under dessa år såg Fed en överhängande risk för att USA skulle drabbas av en allvarlig deflation à la Japan. Därav deras val att köra en exceptionellt expansiv penningpolitik.

Styrräntan sänktes under 2001 från 6,5 till 1,75 procent. Den sänktes sedan ytterligare fram till sommaren 2003 då den nådde 1 procent och stannade där nere i ett år. Omräknat i reella termer innebar detta att styrräntan var negativ i 3,5 år (från början av 2002 till mitten av 2005). Bankerna kunde alltså låna pengar av Fed och lämna tillbaka ett lägre belopp, om man justerar för inflation.

De billiga krediterna blåste upp den jättelika bostadsbubbla som började spricka 2007 och som ledde till en krasch vars följdverkningar vi ännu inte kan överskåda.

Bubbelblåsandet har i hög grad blivit synonymt med namnet Alan Greenspan (som ledde Federal Reserve 1987–2006). Paul Krugman uttryckte saken på följande vis:

In retrospect, his history is one of replacing each bubble with another bubble. And eventually we ran out of bubbles.

Keynesianer som Krugman och Stiglitz vill ju få det till att allt hade gått bra om man bara hade följt deras recept i stället för Greenspans recept. Andrew Kliman är dock inte den som väljer sida i den diskussionen. Tvärtom menar han att Federal Reserve hade rätt i att identifiera ett allvarligt deflationshot efter IT-kraschen. En tajtare penningpolitik (eller en snabbare återgång till en tajt penningpolitik) hade mycket väl kunnat leda till att “den stora recessionen” hade brutit ut redan 2001, i stället för 2008.

På djupet består problemet, enligt Andrew Kliman, i att 1970-talets kris aldrig blev “löst”. Enda sättet att rädda kapitalismen, det vill säga återställa den profitkvot som har stagnerat sedan dess, är genom storskalig kapitalförstörelse. Det behöver inte betyda krig, men ingen kan förneka att krig funkar. Andra världskriget funkade ofattbart bra.

Det finns en del annat att säga om vad Andrew Kliman skriver i The failure of capitalist production. Återvänder dit i senare inlägg. Men detta med IT-kraschens följdverkningar är värt att fundera på även i affektiva termer. I vilken mån känner vi, eller har vi känt, att det som hände 2000-2001 har en betydelse för den värld vi lever i?