Rasmus Fleischer's Blog, page 88

Krisen, del 49: Feministisk kristeori?

Finns det en feministisk kristeori? Underligt nog har ännu ingen väckt frågan i anslutning till den bloggserie som nu har pågått här i tio månader. Därför kastar jag fram den nu, i förhoppning om något slags respons.

En kristeori är en teori som förklarar krisen, sätter den i ett historiskt sammanhang och erbjuder en möjlighet att bedöma dess framtida förlopp. Det kan gälla vilken kris som helst, men nu talar vi i första hand om den systemkris som sedan några år yttrar sig på global nivå, särskilt i form av finansiella kollapser. En kristeori kan kallas feministisk om den erbjuder en förklaring av krisen där genusrelationer spelar en avgörande roll.

“Feministisk kristeori”, i denna bemärkelse, verkar kunna särskiljas från två närbesläktade undersökningsområden:

1. Teorier om hur krisen inverkar på genusrelationerna, eller på kvinnors livsvillkor.

2. Teorier om hur feminismens utveckling hänger samman med historiska cykler av tillväxt och kris.

I båda dessa teorivarianter förblir nämligen “krisen” något av en extern kraft. Vad jag frågar efter här, är alltså vilka teorier som gör anspråk på att ge en feministisk förklaring av själva krisen. (Och dit kvalificerar sig banala teorier av slaget “finansvärlden orsakade krisen och den domineras av män, alltså har främst män orsakat krisen”. Lite mer djupgående måste det vara.)

Intressant vore också en feministisk kritik av kristeorin, där själva tanken på orsak och verkan i krisdynamiken luckras upp. Kanske finns en sådan kritik. Jag vet inte!

Jag vill tillägga att det inte nödvändigtvis är så att feminismen “måste” ha en kristeori. Själva den uppdelning av kristeorier som hittills har gjorts här – borgerlig, tragisk, kritisk – syftar just till att gå bortom ideologiska etiketter som liberalism, konservatism och socialism. Huruvida feminismen är en jämförbar ideologi är omtvistat, men om den är mer än en ideologi så är den kanske även en potentiell kristeori. Eller?

Nu ska jag sluta orda. Förhoppningen är att andra kan fylla i med funderingar och tips.

Krisen, del 48: Dopningskrisen

Som uttalad antiolympiker följer jag inte spektaklet i London, även om det i vissa aspekter nog är högintressant. Till dessa aspekter hör de polisiära, militära, kulturindustriella och biokemiska. Här vill jag trots allt kasta fram en spekulation kring den sistnämnda aspekten – alltså frågan om olympisk dopning.

Såvitt jag förstår, är allt som vanligt. Det vill säga: lagom många idrottare kommer att fastna i kontrollerna. Tillräckligt få för att inte ifrågasätta tävlingsidrottens grundvalar, men tillräckligt många för att upprätthålla bilden av en fungerande dopningskontroll.

Nu har jag inte studerat statistiken närmare, men det verkar vara ganska lätt att förutsäga ungefär hur många tävlande som ska trilla dit (om än inte vilka). För en tänkande människa borde detta i sig te sig djupt suspekt. Samtidigt rasar ju utvecklingen av nya dopningspreparat, liksom av nya metoder för dopningskontroll, framåt i rask takt. Rimligtvis borde detta få till följd att det någon gång inträffade ett olympiskt spel där extremt många (eller extremt få) av de tävlande fälldes för dopning. Ändå verkar detta inte ske.

– I Aten var det 10-15 fall och i Peking ungefär samma siffra. Det är någonstans där det brukar sluta, säger Arne Ljungqvist [ordförande i IOK:s medicinska kommitté]

Dopningen är i någon mening tävlingsidrottens kris. Bara detta är ett skäl att pröva att skriva dopningshistorien i relation till en allmän krishistoria.

Först år 1967 fattade IOC beslutet att förbjuda bruket av prestationshöjande droger vid olympiska spel. Första att fällas blev den svenske femkamparen Hans-Gunnar Liljenwall som hade druckit alkohol inför skyttetävlingen vid sommar-OS år 1968. Åtminstone sedan sekelskiftet 2000 har fallen av olympisk dopning – bortsett från den majoritet av idrottare som åker dit innan OS börjar – blivit fler, spridda över fler idrottsgrenar. Och det blir allt mer av en offentlig hemlighet att de verkligt ambitiösa fuskarna vet hur man kommer undan.

Det är också sedan senaste sekelskiftet som “gendopning” – ett fenomen som inte är helt lätt att avgränsa – har blivit en realitet. Citerar en bit ur Ny Teknik:

Gendopning har utgjort ett hot mot idrotten under tio års tid. Men till följd av intensiv forskning inom genterapi som bedrivits de senaste åren kan idrottare nu med större framgång än tidigare injicera in främmande gener i kroppen för att öka prestationsförmågan, rapporterar Ekot.

Preparaten som används har tagits fram av bland annat forskare som studerar svåra ärftliga muskelsjukdomar. Den forskningen kan osportsliga idrottsmän dra nytta av.

Gendopningsexperter, som Theodor Friedmann, på San Diego University, räknar dock inte med att osportsliga idrottsmän ska byta ut sitt DNA på sådant vis som den mer avancerade genforskningen tillåter. I stället tror bedömare att mediciner används som får kroppens egna DNA att orsaka förändringar i kroppen kommer missbrukas under OS.

Utifrån en kritisk kristeori är det inte orimligt att se dopningsfenomenet som en del av den tredje industriella revolutionen. Vi kan rentav se det som ett exempel på “produktionens förvetenskapligande (Marx) – en höjning av idrottens “produktivitet” som skulle ha hyllats från alla håll om det inte vore för att idrottens officiella uppgift är en annan.

Tyngdlyftningens mål är inte att lyfta tyngder och löpningens mål är inte att förflytta människokroppar. Idrottsligt betraktat är målet att människor ska lyfta tyngder och förflytta kroppar på egen hand – en eminent humanistisk målsättning. Dopningskrisen är en kris för denna humanism och för själva möjligheten att tala om isolerade kroppar. Men inga cyborgteoretiker kan ta på sig äran för att denna kris har uppstått. Skälet är snarare att idrottsindustrin har andra mål än vad vi vill tänka att idrotten har.

Även här kan vi pröva att skilja mellan de två hållningar som i denna krisserie har benämnts som “borgerlig” respektive “kritisk” kristeori.

En borgerlig kristeori ser den olympiska dopningen som ett problem som kan och kommer att lösas, bara man fattar de rätta besluten. En kritisk kristeori, å andra sidan, ser i dopningen en aning om den moderna tävlingsidrottens historiska gränser. Utifrån det senare perspektivet är de olympiska spelen, med dessa tävlingskult kring den naturliga individen, någonting som hörde samman med en viss historisk epok, vars kulmen nog nåddes på 1900-talet.

Nu går avhandlingen att beställa

Inom ett par veckor kommer min nästa bok från tryck. Det rör sig alltså om min doktorsavhandling, Musikens politiska ekonomi med undertiteln Lagstiftningen, ljudmedierna och försvaret av den levande musiken, 1925–2000. Ni som läser denna blogg har redan fått visst inblick i vilka ämnen som berörs.

Boken blir tjock: 640 sidor. Säkert är också att den blir snygg: formgivningen har gjorts av Volontaire, som även formgav Boken & Biblioteket. Nu kan boken förhandsbeställas från bokförlaget Ink, för omedelbar leverans när den kommer från tryck. Nedan följer baksidestexten.

# # #

Under 1900-talet förändrades musiklivets villkor i grunden. Bruket av nya elektroniska ljudmedier innebar att musik kunde framföras utan musikers faktiska närvaro. En av konsekvenserna var att ”levande musik” myntades som begrepp. Såväl fackföreningar som proggaktivister och kulturpolitiker ville försvara den levande musiken mot dess förmenta motsats, ”mekanisk musik”. Det var dock inte alltid självklart var gränsen skulle dras mellan människa och maskin, eller mellan konst och teknik.

Musikens politiska ekonomi tar ett brett historiskt grepp om musiklivets reglering under 1900-talet. Här förenas estetik och ekonomi, politiska ideologier och tekniska medier. Boken berör allt från stumfilmens försvinnande till idén om musiken som upplevelseindustri. Den visar hur det fascistiska Italien gav stöd åt skivbolagens intressen och förklarar varför Musikerförbundet ville införa en särskild diskoteksavgift. Den skildrar förhistorien till vår tids konflikter om musikens digitalisering.

Disputation sker 17 september klockan 10.00 på Södertörns högskola, lokal MA 624. Opponent är Orsi Husz.

Robert Kurz är död

Robert Kurz är död. Han avled i onsdags på ett sjukhus i Nürnberg i sviterna efter en misslyckad njuroperation, vid en ålder av 69 år. Därmed tystnar en av vår tids vassaste och viktigaste samhällskritiker, även om hans sista bok – Geld ohne Wert – redan hade hunnit gå i tryck.

Under sin livstid blev Robert Kurz nästan bara läst inom de tyska och portugisiska språkrummen. Det skulle inte förvåna om de närmaste åren bjuder på engelska översättningar i bokform. Det skulle behövas, för Robert Kurz kritiska ur- och skarpsinne befinner sig på en helt annan plats än den gängse radikalvänsterns marknadsplats för “teori” med alla dess zizekar, negris, badiouer och allt vad de heter.

Robert Kurz hade aldrig sin plats inom akademin och har aldrig omfamnats av konstvärlden. Han var verksam som frilansande skribent, ekonomijournalist om man så vill, hela sitt liv baserad i Nürnberg. Dödsrunorna som nu dyker upp i tyska tidningar och bloggar benämner honom omväxlande som filosof, ekonom eller marxist. Ingen av etiketterna stämmer särskilt väl (och den sistnämnda är direkt felaktig). Robert Kurz var helt enkelt en samhällskritiker, för vilken kritiken var rastlös, pessimistisk och affekterad.

Förra året ville tidskriften Subaltern publicera en text av Robert Kurz i svensk översättning. De bad mig skriva en artikel som introduktion, vilken fick titeln “Robert Kurz och modernitetens kollaps”. När jag nu läser den, känns den ganska spretig och ofärdig, som ett synopsis. Men jag tror ändå att jag lyckas sätta fingret på en del motiv som brukar hamna i skymundan i de företrädesvis tyskspråkiga diskussionerna om Robert Kurz idéer, där läsningen av Marx och tanken på ett sammanbrott ofta överskuggar allt.

Nu lägger jag ut de aktuella sidorna ur Subaltern 4/2011 som pdf, via torrent. (Fortsätt gärna seeda, för jag kommer själv snart att vara offline ett tag. Och sprid gärna pdf:en på andra vis.)

Jag har även gjort en tafflig engelsk översättning av min artikel, efter att ha brottats ett tag med hur man kan kan finna ett engelskt ord för Wertabspaltung (värdeavspaltning), för att sedan köra på det kanske inte helt perfekta “value-secession”. Hur som helst, den brittiska bloggen Principia Dialectica ville publicera artikeln, så nu ligger den uppe där: “Robert Kurz and the collapse of modernity – an introduction“.

En orgie i tvådimensionell filosofihistoria

Någon har ritat en karta över filosofihistorien med hjälp av visualiseringsmjukvaran Gephi, som tagit sig an information från engelskspråkiga Wikipedia. Närmare bestämt “influenced by“-sektionen i informationsrutorna, vilket är data som redan finns lagrad i strukturerad form på DBpedia.

Blir resultatet något spännande? Nja. Det blir mer inte så mycket en karta över filosofin, som en karta över hur engelskspråkiga Wikipedia strukturerar information om filosofer. Fast det kan ju i sig vara talande.

Platon, Aristoteles, Kant, Hegel, Marx, Nietzsche – där har vi giganterna i galaxens mitt, vilket förvånar föga. Med lite god vilja kan man uttyda en kronologisk rörelse motsols.

Galaxens mitt verkar vara Spinoza, som därmed kan göra anspråk på titeln som mest lagom av alla filosofer. Extremerna är kanske ännu mer talande. Längst upp återfinns den arabiska filosofihistorien som snarast bildar en egen galax, med ytterst få kopplingar inåt. På motsatta sidan, längst ner, återfinns 1900-talets analytiska filosofi.

Rimligtvis borde hela kartan spegelvändas, för längst till höger återfinns de filosofer som brukar anses mest “vänster”: Guy Debord et.al. Är det då högerfilosofer som återfinns på motsatt sida? Ja, delvis: där hittar man såväl en traditionalist som René Guénon, som en libertarian som Murray Rothbard – den senare dock gränsande till det analytiska kotteriet i de nedre regionerna.

Allra längst ut på den kant som kanske borde kallas höger återfinns dock Konfucius med lärjungar – och inte långt därifrån: Jean Calvin. Nå, konfucianism och kalvinism gränsar väl till varandra även i World Values Survey. Men usch, nu börjar det bli dags att sätta punkt för den porno-kartografiska besatthet vid tvådimensionella ytor.

Om detta ska duga till något, så är det kanske till att utveckla en parakartografi, i linje med den edenborgska parapornografin. Eller kanske en parafilosofi? Åtminstone: en icke-euklidisk filosofi!

Konstruktionen av ett poängsystem i Sami (MusPolEk 6.7)

Under sommaren 2012 postas här lösryckta avsnitt ur min doktorsavhandling, Musikens politiska ekonomi , som utges i augusti. Avsnitten är godtyckligt plockade, som russin ur en kaka, utan särskild ordning och utan de kommentarer som ligger textens notapparat. Frågor och kommentarer välkomnas!

Det som här följer är inte ens ett helt avsnitt utan två bitar ut avsnitt 6.7.

# # #

Särskilda problem förorsakade frågan om kapellmästare. Vid skivinspelningar avlönades kapellmästarna för att utföra flera olika sysslor: dels för att själva spela, dels för att leda orkestern, men även för att leda själva skivinspelningen. Den sistnämnda sysslan ansågs vara teknisk, inte konstnärlig, varför den inte skulle ligga till grund för ersättning från Sami. Därför beslöt styrelsen att kapellmästarnas ersättning skulle beräknas utifrån en schablonregel, där man räknade med att de tjänade tre gånger mer än vanliga musiker i samma inspelning. Snart ansåg man dock att detta gav orimligt mycket till vissa kapellmästare, närmare bestämt dem i dragspelsorkestrar. Styrelsen diskuterade därför att halvera ersättningen just för “dragspelskapellmästare”.

Sami hade bestämt sig för att inte sätta olika värde på olika musikgenrer. Ändå visar styrelsediskussionerna om ersättningar till kapellmästare på omöjligheten att undvika en genrevärderande kulturpolitik. Även om målsättningen var att helt objektivt ge ersättning för individuella konstnärliga insatser, måste först av allt en avgränsning göras av vilka sysslor som helt eller delvis ska anses ha en konstnärlig karaktär. Ett generellt system för värdering av musikers arbete tvingas att jämföra dirigenter med discjockeys och körsångare med ljudtekniker. Sådana jämförelser kan bara göras med utgångspunkt i musikestetiska normer som oundvikligen är kulturhistoriskt specifika.

Schablonvärdering av olika musikerroller blev den slutgiltiga väg som Sami valde för att räkna fram en fördelning som kunde upplevas som rättvis. Lönelistorna från Ifpi övergavs helt som fördelningsgrund, sedan Musikerförbundet och FIM kommit fram till att det var orättvist att förlita sig på skivindustrins lönehierarki.

Årsstämman 1966 beslöt om ett helt nytt system för detaljerad individuell fördelning, som i grunden fortfarande gäller. Tiden för spelning av varje skiva i radio registreras. För varje radiominut delades ersättningen mellan de medverkande, inte lika utan enligt en rangordning som uttrycks i ett poängsystem: solister (7 poäng), dirigenter (5 poäng), kapellmästare (3 poäng), övriga (1 poäng). Gränsdragningen mellan dirigent och kapellmästare kom upp till diskussion på stämman, som konstaterade att bara den som leder musiken utan att själv spela kvalificerar till dirigentens högre ersättning. Grunden för detta kan sökas i tanken på att konstnärligt skapande är en andlig, inte kroppslig, verksamhet.

/…/

Samtidigt uppstod en oavsiktlig genrevärdering till nackdel för de klassiskt skolade orkestermusikerna. Om femtio medlemmar i en symfoniorkester delar på en fast minutersättning blir ju den individuella utdelningen bara en tiondel av vad som erhålls av varje medlem i ett femhövdat popband. I praktiken kommer orkestermusikerna att värderas ännu lägre, till följd av att orkestern har en dirigent, värderad fem gånger så högt som gemene musiker.

Poängvärderingen av olika musikerroller – solist, dirigent, kapellmästare, övrig – har bestått sedan 1966 och tillämpas än idag. Motsatsställningen konst/teknik står fortfarande i centrum när Sami förklarar hur poängen sätts:

Rollkoderna omfattar inte tekniska insatser som mixning eller liknande åtgärder med en redan gjord inspelning. Rolkoden [sic!] omfattar inte heller olika typer av insatser som sker före inspelningstillfället, exempelvis instruktioner till övriga medverkanden. [sic!] Det är den konstnärliga påverkan i själva inspelningsögonblicket som omfattas av ersättningsrätten.

“Alla genrer behandlas lika”, har Sami fortsatt att hävda – men det är uppenbart att poängvärderingen är utformad med utgångspunkt i en västerländsk tradition av konstmusik och schlager. Den ter sig däremot absurd i förhållande till många typer av utomeuropeisk musik och datorbaserad musik.

Krisen, del 47: Frågetecken kring Japan

När nationalekonomer diskuterar kristeori återkommer ständigt referenserna till Japans “förlorade årtionde”, som väl nu har blivit två förlorade årtionden, snart ett förlorat kvartssekel. Man syftar då tiden efter 1991, då den japanska fastighetsbubblan sprack.

Efter 1991 har Japan lidit av en segdragen deflation. Tillväxten har stagnerat och statsskulden har skenat i väg. Efter att Japan våren 2010 antog en budget på en biljon dollar – ett desperat till “stimulans” ligger statsskulden nu en bra bit över 200 % av BNP. Det är en extraordinär siffra, även i vår extraordinära epok.

Att USA:s centralbank på nollnolltalet började tillämpa negativ realränta – vilket blåste upp den enorma fastighetsbubblan – motiverades just av en rädsla för att hamna i samma slags deflation som Japan. Vem bävar inte inför tanken på ett “förlorat årtionde”? Frågan är bara vad det är som Japan har förlorat – hittills.

Själv vet jag inte mycket om livet i Japan. Men det verkar inte ha blivit så miserabelt. Wikipedia skriver att det är svårt för japaner att få låna pengar, vilket fått många att söka sig till skumma lånehajar, sarakin. Men i allmänhet har det japanska vardagslivet, enligt Wikipedia, fortsatt ungefär som tidigare.

The Economist menar att talet om förlorade årtionden är aningen överdrivet. Arbetslösheten är lägre än i USA och Europa. Fast de skriver också att situationen är värre för unga än för medelålders. Om jag inte minns fel har många unga japaner extremt svårt att finna en bostad.

Men som sagt – jag är ytterst okunnig om livet i Japan. Däremot är jag säker på att det finns kunniga läsare av denna blogg. Kommentera jättegärna!

Ämnet är, som sagt, intressant eftersom Japans “förlorade årtionden” används som en skräckhistoria av ekonomer. Allra främst av superkeynesianen Paul Krugman, som aldrig tröttnar på att varna för hur hemskt det kan bli om USA går i Japans fotspår. Därför vill jag veta exakt hur hemskt det är i Japan.

Keynesianer som Paul Krugman verkar mena att lite deflation och taskig tillväxt är helvetet på jorden, medan däremot en skenande statsskuld inte är något att oroa sig för. Tvärtemot detta synsätt undrar jag om inte Japan ännu har sina förlorade år. Den där statsskulden bådar sannerligen inte gott. Redan innan biljondollarbudgeten uppslukades 20 % av Japans stadsbudget av räntebetalningar. Hur kommer det att bli i framtiden?

Här kommer vi till en annan fråga som jag har svårt att bli klok på: varför hör man relativt sällan folk spekulera i vad som kommer att ske med Japan i framtiden och vad detta kan få för konsekvenser för världsekonomin i övrigt?

Krisen, del 46: Läser Neo

Framför mig har jag årets fyra nummer av tidskriften Neo, som just förkunnat att den byter etikett från “liberal” till “borgerlig”. Jag tar mig an innehållet som en fallstudie i kristeori, genom att notera allt som på något vis kan begripas som en analys av ett kristillstånd. Alltså inte bara diskussioner om sådant som euron. Utan varje fundering kring något som tidigare funkade men inte längre funkar som det ska.

Neo är, milt uttryckt, inte en tidskrift som profilerar sig på kristeori. Första numret, som utkom i årsskiftet 2005–2006 utbasunerade stolt: “Det finns all anledning att vara optimistisk inför framtiden”. Denna optimism – eller snarare antipessimism – har fortsatt att vara tidskriftens signum, trots det ekonomiska sammanbrott som har satts i rullning.

# # #

“Framtidspessimism” lyder underrubriken till en osignerad text i Neo 1/2012, där det rabuleras över sekter som trott att jorden ska gå under. Davidianerna i Waco, Mayakalendern, Heaven’s Gate, … gäsp. Artikeln har redan skrivits hundra gånger och tillför inget nytt. Det enda anmärkningsvärda är hur Neo vill etikettera dessa apokalyptiker som pessimister. Om något var de ju optimister, som levt i tron på att en omvälvande händelse ska bana väg för en lycklig framtid. Rubriksättningen är ett ganska misslyckat försök att håna alla som inte skriver under på tidningens dogmatiska optimism.

Och så här låter det i en redaktionell notis (3/2012):

Glufs glufs

Köttkonsumtion är en bra värdemätare på välstånd. Och sedan 1961 har det globala köttätandet nästan fyrfaldigats. Numera konsumerar kineserna lika mycket kött som hela världen gjorde 1961.

Jag trodde i min enfald att Neo-liberalerna förordade en metodologisk individualism. Men då skulle ju en individs köttkonsumtion vara ett mått på individens välstånd. Så kan de väl ändå inte mena?

Nåväl, de vill alltså resonera på en aggregerad nivå. Samhällets köttkonsumtion är, enligt redaktionen för Neo, en mätare på samhällets välstånd. Gäller detta för alla historiska epoker? Kan vi tillämpa den när vi diskuterar människors livskvalitet för 3000 år sedan? Eller när vi resonerar kring vad människor kommer att äta om 300 år? Om indikatorn inte äger överhistorisk giltighet, vad är då neoiternas syfte med att använda den som hurtfriskt utrop?

# # #

Även om notisen ovan hörde till de lättsammare sidorna, pekar frågorna mot någonting mer djupgående. Vi bläddrar vidare till bokrecensionerna, där kristeoretiska ansatser förekommer i något större mängd än annars. Av särskilt intresse är ett par texter skrivna av Patrik Strömer, som är moderat politiker, PR-konsult samt bokredaktör på Neo.

Han recenserar Tony Judt och konstaterar att denne “drömmer sig tillbaka till en keynesiansk paradisisk tillvaro före det syndafall som stavas privatiseringar.” Själv kan jag bara instämma när Strömer skriver att “de som önskar sig en klassisk keynesianism från efterkrigstiden är synnerligen reaktionära till sinnet”. Fast när han går till motattack mot Keynes är det på strikt postpolitiskt manér. Patrik Strömer skriver:

På 1970-talet visade stagflationen (hög arbetslöshet och hög inflation) att keynesianerna hade fel rent vetenskapligt.

Javisst – om keynesianerna resten en teori med anspråk på ahistorisk giltighet så var det onekligen en felaktig teori. Fast gäller detta inte för alla nationalekonomiska teorier? De är endast giltiga, i bemärkelsen tillämpbara, under vissa historiskt specifika premisser. Patrik Strömer undviker dock sådant historicerande. I stället antyder han att det faktiskt skulle finnas en vetenskapligt korrekt teori om hur den monetära politiken bör utformas, vars giltighet är oberoende av historisk förändring.

I samma veva recenserar han en bok av Dambisa Moyo, som uppges vara “djupt kritisk till skuldsättningsekonomin”. Strömer tycks hålla med Moyo om att obalansen i handeln mellan USA och Kina är ohållbar. Han pekar på att räntorna under lång tid ha varit katastrofalt låga. Han tar sedan avstånd från Moyos lösning, som är att USA:s ekonomi i högre grad borde “sluta sig”. Så långt är allt väl. Vad är då alternativet? Detta lämnar Strömer hängande i luften med några ord om att värdsekonomin går mot en oviss framtid.

Mer konkret än så blir liksom aldrig kristeorierna i Neo. Att motbevisa dumma antiliberaler är alltid viktigare än att ställa frågor om framtiden. Patrik Strömer rundar av sin text med att konstatera “att Sverige klarat sig bra de senaste 20 åren, tack vare att vi fört en ganska klok liberal politik med stabilt penningvärde och mer marknad.”

Betyder detta att vi kommer att fortsätta klara oss bra? Eller att varje land kan upprepa samma recept och få samma goda resultat?

Okej, låt oss identifiera blinda punkter i borgerlig kristeori:

1. Historiskt tänkande. (Borgerlig kristeori utgår från att det som “fungerade” i en viss historisk situation även kan fungera i en annan. Att historiska förutsättningar kan förändras är en otänkbar tanke, inom dess ramar.)

2. Nollsummespel. (Borgerlig kristeori utgår från att det som gynnar en aktör i konkurrensen även är gynnsamt för alla aktörer.)

Låt mig förtydliga att detta inte bara gäller för högerborgerliga tänkare, som den nyss nämnde Patrik Strömer. Det gäller i minst lika hög grad för de vänsterborgerliga (som bland annat har för vana att förorda devalvering som universalmedel för att stärka exportindustrin och rädda t.ex. Grekland).

# # #

Harald Sandberg recenserar Francis Fukuyama, känd för sin vältamjade återlansering (1989) av Hegels tanke på historiens slut. För ett halvår sedan publicerade Fukuyama den artikeln “The future of history” i Foreign Affairs, med ett tämligen pessimistiskt budskap. “Den teknologiska utvecklingen underminerar ekonomins jobbskapande effekter”, menar Fukuyama (refererad av Sandberg).

Den amerikanska utvecklingen doldes länge under en fastighetsbubbla som skapats av subsidier på huslånen. I Europa har en visionslös vänster försökt upprätthålla så mycket som möjligt av statliga transfereringar genom pensioner, vård, skola och omsorg. Båda modellerna står enligt Fuykuyama vid vägs ände. /…/

Fukuyama söker svar på demokratins utmaningar utanför den traditionella vänster-högerskalan, men han kommer inte längre än till lite planekonomi och protektionism. Han saknar det tillväxtperspektiv som utplånat så mycket fattigdom under det senaste halvseklet.

Här har vi åter det ahistoriska resonemanget. Tillväxten – vad vi än menar med detta ord – har utplånat fattigdom under det senaste halvseklet. Okej, vi säger så. Men betyder detta att “tillväxten” även under nästa halvsekel har förmåga att utplåna fattigdom? Det vore ett logisk-historiskt misstag att bara svara “ja”. För att ta ställning till tillväxtens potential måste vi nog först reda ut vad det här med “tillväxt” egentligen är. (En sak är säker: att tillväxt skulle vara ett “perspektiv”, som Sandberg hävdar, är en alldeles för flummig analys.)

# # #

Under året har Neo skaffat sig en ny krönikör: Nils Lundgren, känd från Junilistan. Hans texter bjuder på klart högerborgerlig kristeori. Vi måste arbeta mer, skriver han i Neo 2/2012.

Om vi börjar arbeta vid 30, år i pension vid 60 och lever till 90, arbetar vi ju bara en tredjedel av livet. /…/

Nej, det går inte riktigt ihop, men problemet är lätt att lösa. /…/

Sanningen är att det räcker att ungdomarna börjar jobba ett par år tidigare, att vi i genomsnitt går i pension vid 66 i stället för vid 63 och att ett par hundra tusen i utanförskap får jobb.

Ingenstans i krönikan använder Nils Lundgren ordet “arbetslöshet“. Skulden riktas i stället mot ett diffust “utanförskap” – vilket tydligen är “lätt” att upphäva, även om krönikören inte vill säga hur. Det hela är ganska skumt, särskilt som Nils Lundgren avslutar sin nästa krönika med följande ord:

Och nu väntar många år av massarbetslöshet och stagnation i Europa.

Hur utkräver vi politiskt ansvar för denna europeiska katastrof.

Däremot har ju Nils Lundgren helt rätt i sin polemik mot de ledarskribenter som vill se en enkel lösning i ökad invandring. Deras ekvation funkar bara om vi utsätter valda länder för brain drain genom att selektivt handplocka färdigutbildade 25-åringar, men neka invandring för småbarn, gamla, sjuka och lågutbildade.

Lika fel har de som ser en enkel lösning i att skaffa fler barn. “Haken är att den lösningen kräver ännu fler barn i nästa generation för att upprepa tricket.”

# # #

Jens Liljestrand drar intressanta paralleller mellan uppväxtskildringar i nyare svensk litteratur (“Vilse i folkhemmet”, Neo 3/2012). Han kommer bland annat fram till att det skildrade 1970-talet präglas av hopplöshet, “trots att inkomstklyftorna är på väg mot en världsunik jämlikhet”. Detta kontrasterar han mot Per Anders Fogelströms optimistiska Staden-serie, bestående av fem romaner som gavs ut på 1960-talet med en berättelse som täcker perioden 1860–1968.

Skulle detta vara så konstigt? Medan 1960-talet ännu präglades av hejdundrande tillväxt, var 1970-talet ett krisdecennium. Om författarna inte skulle känna av detta, skulle det väl vara mer anmärkningsvärt.

# # #

Mer skönlitteratur. Mario Vargas Llosa intervjuas i ett nummer av Neo. Det talas vagt om “kapitalismens moraliska kris”. Nobelpristagaren varnar:

en legitim strävan efter framgång förvandlas till girighet /…/ till skada för andra och för hela systemet” /…/

Dagens kris för kapitalismen handlar mer om moral än om ekonomi och politik

Intervjuaren Håkan Tribell invänder genast att vi inte främst genomlever en kris för kapitalismen utan en “kris för välfärdsstaten”. Han får visst medhåll av nobelpristagaren: “utopier skapar alltid kriser”.

Det nämns i intervjun att Mario Vargas Llosa beundrar Ludwig von Mises.

Detta är tyvärr enda tillfället i årets Neo-skörd som jag hittar en hänvisning till den österrikiska skolan. Ingenstans diskuteras dess radikala kristeori, grundad i en ultraborgerlig kritik av papperspengarna. Är det inte ett svaghetstecken när en borgerlig tidskrift inte vågar röra vid sådant sprängstoff?

# # #

Aktiesparnas vd Günther Mårder intervjuas i Neo. Mycket snack om att “spara i aktier”. Spara? Jag trodde aktier var en investering. “Kris” är inget ord som förekommer i intervjun. På sin höjd kan det vara “turbulenta tider på finansmarknaden”.

# # #

Ur kristeoretiskt perspektiv är det synnerligen intressant att den hårdliberale Johan Norberg fått recensera den hårdkonservative Johan Wennström. Vi citerar ur recensionen i Neo 3/2012:

Fyra sidor in i Johan Wennströms debutbok Dygdens glädje finner jag författarens motivation. Det är en känsla – känslan att “mycket har blivit sämre, fulare och mindre värdefullt, att det vid någon punkt på färden gick fullständigt fel”. /…/

Och författaren tycks vara mer förtjust i problem än i lösningarna – “saker och ting har spårat ur”, som han själv sammanfattar. /…/

Glädjen och dygden spelar biroller. Boken är en diger anklagelseakt mot ett samhälle av “tom individualism” och “ett marknadsdrivet glorifierande av valfrihet” och Wennström dokumenterar felen med tv, reklam, popmusik, dataspel och Facebook. För att inte tala om modern konst, piercing och iögonfallande klädsel. /…/

Den ökade förekomsten av depression utgör Wennströms främsta argument för att vi i västerlandet upplever en psykisk “hälsokatastrof” som traditionella samhällen undgår. /…/

När misstankarna inte kan bevisas bortom rimligt tvivel faller boken till slut tillbaka på Wennströms vantrivsel i kulturen, på hans känsla att “lite finns kvar som inte redan har urartat och att man längtar tillbaka till dit där allting började”. Men det gör han ju inte. Som andra konservativa längtar han tillbaka till hur han tror att allting började. Det är inte samma sak.

Nämnas skall att Johan Wennström under våren tillträtt en tjänst som redaktör på Neo. Är det en slump att tidskriften samtidigt byter etikett från “liberal” till “borgerlig”, i det uttalade syftet att rymma mer av konservativa perspektiv? Vet inte. Men den som hoppats på mer av pessimistiska klagosånger i Neo har hittills fått hoppas förgäves. Johan Wennström har i huvudsak ägnat sig åt att i olika former hylla Isabella “Blondinbella” Löwengrip.

# # #

Mattias Svensson recenserar boken Kollaps av David Jonstad. Tyvärr hittar jag knappt något av kristeoretisk substans i recensionen,

förutom en rad antydningar om att allt nog ska lösa sig: människan är påhittig och lär hitta alternativa energikällor som kan ersätta fossilerna.

David Jonstad får en replik i påföljande nummer. Han vänder sig mot Svenssons påstående att han skulle vilja “uppfostra allmänheten”. Jonstad förnekar detta – hans instället är, skriver han, “att konsumtionssamhället som bäst håller på att ta kål på sig självt och att vi därför gör klokt i att anpassa oss till en ny verklighet”. (En formulering som jag utan tvivel kan sortera i lådan för tragisk kristeori.)

# # #

Det här må ha blivit en lång och ostrukturerad bloggpost. Men generellt måste jag ändå säga att skörden blev klen. Överlag är det svårt att i Neo hitta resonemang om kris. När de förekommer är de nästan alltid ytterst vaga. Detta hindrar inte att tidskriften rymmer en hel del annat, inklusive en hel del läsvärt. Men det hör inte hemma här.

Just ja, där fanns även en artikel av Svante Nordin. Hans eventuella förtjänster som kristeoretiker får vi återvända till vid annat tillfället. Kanske efter att ha läst den kulturkonservativa tidskriften Axess på samma sätt som vi just har läst Neo.

Det frysta instrumentariet (MusPolEk 2.2.3)

Under sommaren 2012 postas här lösryckta avsnitt ur min doktorsavhandling, Musikens politiska ekonomi , som utges i augusti. Avsnitten är godtyckligt plockade, som russin ur en kaka, utan särskild ordning och utan de kommentarer som ligger textens notapparat. Frågor och kommentarer välkomnas!

# # #

Parallellt med konsertkulturens framväxt under 1800-talet blomstrade amatörmusicerandet i borgerliga kretsar. Familjeförsörjare demonstrerade social status genom att låta de yngre kvinnliga familjemedlemmarna ägna sig åt pianospel. Pianot kom i borgerliga hem att bli en mycket viktig symbol för bildning och rikedom. Genom industriell massproduktion sjönk pianopriserna gradvis och i takt med att fler fick tillgång till pianon ökade även efterfrågan på tryckta pianonoter. Från och med 1870-talet började notutgivningen i Sverige att skjuta i höjden, för att nå en historisk kulmen omkring sekelskiftet 1900.

Vid samma tid antog symfoniorkestrarna på kontinenten sin maximala storlek, efter att gradvis ha vuxit under hela 1800-talet. Gränsen nåddes när österrikaren Gustav Mahler skrev sina symfonier som krävde omkring 100 musiker för ett framförande, ett antal som än idag gäller som standard för en fullskalig symfoniorkester. Musik som skrevs under det långa 1800-talet har fortsatt att dominera repertoaren i konsert- och operahus.

I anslutning till detta har Eric Hobsbawm satt fingret på ett anmärkningsvärt drag i det långa 1800-talets musikordning:

Det är egenartat att den tidsålder som präglades av industriella revolutioner och av rasande snabba framsteg inom ekonomi och teknologi hade så liten inverkan på produktionen av högkultur. För att bara ta ett exempel: förvisso gjordes tekniska förbättringar av musikinstrumenten, men den klassiska orkesterns besättning ändrade sig knappt, än mindre kammarmusikens. De nya instrument som uppfanns under 1800-talet – sarrusofon, tuba, saxofon, tramporgel, harmonika [munspel, dragspel] och så vidare – hade ett ytterst marginellt inflytande på den musikaliska högkulturen. De stannade inom den mindre anspråksfulla musikens fält – militärkapell, restaurangmusik, de enklare platserna för gudstjänst och liknande.

Kontrasten är enorm om man jämför med 1700-talets innovation på instrumentsidan, som bland annat resulterade i pianot. På 1800-talet massproducerades pianon i pianofabriker med hjälp av allt mer avancerade maskiner, men industrialiseringen ledde inte till nya klanger eller nya spelsätt. Pianofabrikanterna förblev pianofabrikanter – de tycks aldrig ha övervägt möjligheten till fortsatt innovation av nya klaviaturinstrument. Blåsinstrumenten gavs förvisso större möjligheter genom att nya klaff- och ventilsystem introducerades under 1800-talets första halva, men det rörde sig fortfarande om samma instrument, inte om ett sökande efter nya klanger.

Karakteristiskt för det långa 1800-talets musikordning är alltså även det frysta instrumentariet. En viss uppsättning av instrument blev standardiserad och statisk, i vad som liknar ett informellt förbud mot att uppfinna nya instrument. Detta torde ha underlättat en specialiserad arbetsdelning mellan musikerna. Det innebar även att kompositörerna fick ett slags monopol på att leverera “det nya” i musikväg. Tonkonstens framåtskridande inskränktes till sådant som gick att notera som punkter i ett linjesystem.

Symfoniorkestrarna blev numerärt större men tog inte till sig ny teknik och de fortsatte att organiseras manufakturmässigt under en epok då den övriga varuproduktionen industrialiserades. Allt detta måste begripas i termer av en dialektik av estetisering och industrialisering, specifik för den kapitalistiska moderniteten. Musiken “i sig” uppstod vid samma historiska tidpunkt som musiken blev till en vara. Handeln med musik omgärdades från första början av särskilda villkor ägnade att “spalta av” kompositionen från den industriella varuproduktionen.

Krisen, del 45: Varför kalla viss kristeori “borgerlig”?

Ni som har följt den här krisserien har märkt att jag även försöker ställa upp en typologi. Vi skiljer mellan tre typer av kristeori: borgerlig, tragisk och kritisk. Inom varje avdelning finns sedan utrymme för underavdelningar.

Bredaste kategorin, med de största skillnaderna, är den som vi kallar “borgerlig kristeori”. Vi har diskuterat skillnaden mellan vänsterborgerlig och högerborgerlig kristeori, men även hur dessa båda skiljer sig från en ultraborgerlig. Därutöver har frågat oss om inte även vissa varianter av metafysisk kristeori också bör kategoriseras som borgerlig.

Men varför använda detta ord – “borgerlig”?

Jag inser ju problemet. Ordet bäddar för felaktiga associationer. Här i Sverige har ju “borgerlighet” kommit att förknippas med vissa partier (särskilt de nuvarande regeringspartierna). Alternativt har man, likt tidskriften Neo, använt “borgerlig” som samlingsbeteckning för liberalism och konservatism.

Därtill fortlever i marginalerna ett arv av en förstockad marxism, i vilken “borgerlig” och “proletär” behandlades som givna motpoler på symmetriskt vis.

När jag har talat om “borgerlig kristeori” har jag varit ute efter någonting annat. Mitt begreppsbruk har nog varit både osvenskt och otidsenligt. Jag är snarare ute efter något som kan associeras till det som på i tysk filosofi kallas bürgerliche Gesellschaft, på engelska översätts till civil society men som inte är synonymt med svenskans “civilsamhälle”. En given koppling finns till vad Jürgen Habermas kallade för ““, i vilken åtskillnaden privat/offentligt är central.

Visst har allt detta att göra med den historiska framväxten av en borgarklass (bourgeoisie) – men det betyder inte att en sociologisk klassanalys kan förklara den fortsatta utvecklingen av den borgerliga offentligheten, eller utkristalliseringen av en “borgerlig kristeori”.

# # #

Till saken. Vad som här har kallats “borgerlig kristeori” utmärker sig genom att “politik” och “ekonomi” antas vara två skilda sfärer. Politiken tänks då som en plats för subjektivitet, ekonomin däremot som objektiv. Detta är borgerligt i en eminent 1800-talsmässig mening.

Olika varianter av borgerlig kristeori har olika uppfattning om hur relationen bör se ut mellan “politik” och “ekonomi”. De är däremot eniga om att en sådan uppdelning, och därmed en sådan relation, alltid måste finnas.

Borgerliga kristeorier är därtill eniga om att tillväxt är ekonomins normaltillstånd. Att lösa krisen är att återställa en stabil tillväxt. Dessa teorier är dock oförmögna att konkretisera vad som växer i denna tillväxt.

Man kan nog säga att alla borgerliga kristeorier ser finansspekulation som orsak till krisen, snarare än som ett symptom. Orsaken till finansspekulation söks i sin tur i en felaktig politik. Ekonomin “i sig”, alltså själva produktionen, hålls utanför förklaringen.

Vi citerar från februari:

Gemensamt för de borgerliga kristeorierna är att de i grunden betraktar krisen som en finanskris, vars verkningar sprider sig till den reala ekonomin. “Tillväxt” är ingen kategori som problematiseras, utan det normaltillstånd som måste återställas.

För att stoppa krisen pekar de borgerliga kristeoretikerna på olika åtgärder som antingen är av inflatorisk eller deflatorisk natur. /…/

I praktiken framställs oftast en kombination av inflatoriska och deflatoriska åtgärder som den enda vägens politik. Att rätt politik kan lösa krisen står utom tvivel, enligt det borgerliga synsättet. /…/

Att det finns en räddning – närmare bestämt: en politisk räddning på ett ekonomiskt problem – är ett grundantagande för all borgerlig kristeori.

Här kan vi tillägga att den ultraborgerliga kristeorin snarast ser den politiska räddningen i politikens avskaffande. Men en sådan “antipolitik” är icke desto mindre borgerlig.

Vi citerar från juni:

historien om ett “syndafall” är en nödvändig del av varje borgerlig kristeori.

Syndafallet ska här begripas som en punkt i det förflutna är det gick snett. Det gick snett eftersom människor handlade fel.
Felet förklarar krisen. Enligt de borgerliga kristeorierna hade människorna kunnat handla rätt, så att krisen hade kunnat undvikas. /…/

Olika varianter av borgerlig kristeori kivas inbördes om när syndafallet inträffade, vari det bestod och vem som syndade. Vänsterborgerliga identifierar ofta syndafallet med nyliberalismen. Högerborgerliga pekar ut välfärdsstaten eller dess excesser. Ultraborgerliga tenderar att göra guldmyntfoten till Eden och centralbankerna till Satan, så att syndafallet blir en process som fullbordades den 15 augusti 1971, då det internationella valutasystemet förlorade sin sista förankring i guldet.

Nu vill jag kasta tillbaka tre frågor till er läsare:

1. Vad tror ni om att sammanföra olika kristeorier, inklusive hela “mainstream”, till en bred kategori, så som här görs?

2. Hur väl funkar karakteriseringen av “borgerliga” kristeorier? Vilka faktorer saknas? Vilka stämmer eventuellt inte in på hela kategorin?

3. Och vad säger ni om begreppet “borgerlig” – finns det något bättre alternativ?