Det frysta instrumentariet (MusPolEk 2.2.3)

Under sommaren 2012 postas här lösryckta avsnitt ur min doktorsavhandling, Musikens politiska ekonomi , som utges i augusti. Avsnitten är godtyckligt plockade, som russin ur en kaka, utan särskild ordning och utan de kommentarer som ligger textens notapparat. Frågor och kommentarer välkomnas!

# # #

Parallellt med konsertkulturens framväxt under 1800-talet blomstrade amatörmusicerandet i borgerliga kretsar. Familjeförsörjare demonstrerade social status genom att låta de yngre kvinnliga familjemedlemmarna ägna sig åt pianospel. Pianot kom i borgerliga hem att bli en mycket viktig symbol för bildning och rikedom. Genom industriell massproduktion sjönk pianopriserna gradvis och i takt med att fler fick tillgång till pianon ökade även efterfrågan på tryckta pianonoter. Från och med 1870-talet började notutgivningen i Sverige att skjuta i höjden, för att nå en historisk kulmen omkring sekelskiftet 1900.

Vid samma tid antog symfoniorkestrarna på kontinenten sin maximala storlek, efter att gradvis ha vuxit under hela 1800-talet. Gränsen nåddes när österrikaren Gustav Mahler skrev sina symfonier som krävde omkring 100 musiker för ett framförande, ett antal som än idag gäller som standard för en fullskalig symfoniorkester. Musik som skrevs under det långa 1800-talet har fortsatt att dominera repertoaren i konsert- och operahus.

I anslutning till detta har Eric Hobsbawm satt fingret på ett anmärkningsvärt drag i det långa 1800-talets musikordning:

Det är egenartat att den tidsålder som präglades av industriella revolutioner och av rasande snabba framsteg inom ekonomi och teknologi hade så liten inverkan på produktionen av högkultur. För att bara ta ett exempel: förvisso gjordes tekniska förbättringar av musikinstrumenten, men den klassiska orkesterns besättning ändrade sig knappt, än mindre kammarmusikens. De nya instrument som uppfanns under 1800-talet – sarrusofon, tuba, saxofon, tramporgel, harmonika [munspel, dragspel] och så vidare – hade ett ytterst marginellt inflytande på den musikaliska högkulturen. De stannade inom den mindre anspråksfulla musikens fält – militärkapell, restaurangmusik, de enklare platserna för gudstjänst och liknande.

Kontrasten är enorm om man jämför med 1700-talets innovation på instrumentsidan, som bland annat resulterade i pianot. På 1800-talet massproducerades pianon i pianofabriker med hjälp av allt mer avancerade maskiner, men industrialiseringen ledde inte till nya klanger eller nya spelsätt. Pianofabrikanterna förblev pianofabrikanter – de tycks aldrig ha övervägt möjligheten till fortsatt innovation av nya klaviaturinstrument. Blåsinstrumenten gavs förvisso större möjligheter genom att nya klaff- och ventilsystem introducerades under 1800-talets första halva, men det rörde sig fortfarande om samma instrument, inte om ett sökande efter nya klanger.

Karakteristiskt för det långa 1800-talets musikordning är alltså även det frysta instrumentariet. En viss uppsättning av instrument blev standardiserad och statisk, i vad som liknar ett informellt förbud mot att uppfinna nya instrument. Detta torde ha underlättat en specialiserad arbetsdelning mellan musikerna. Det innebar även att kompositörerna fick ett slags monopol på att leverera “det nya” i musikväg. Tonkonstens framåtskridande inskränktes till sådant som gick att notera som punkter i ett linjesystem.

Symfoniorkestrarna blev numerärt större men tog inte till sig ny teknik och de fortsatte att organiseras manufakturmässigt under en epok då den övriga varuproduktionen industrialiserades. Allt detta måste begripas i termer av en dialektik av estetisering och industrialisering, specifik för den kapitalistiska moderniteten. Musiken “i sig” uppstod vid samma historiska tidpunkt som musiken blev till en vara. Handeln med musik omgärdades från första början av särskilda villkor ägnade att “spalta av” kompositionen från den industriella varuproduktionen.