Jan Roséns förakt för historievetenskap

Jan Rosén är professor i civilrätt, tillika ordförande i Svenska föreningen för upphovsrätt. Åren 2008–2011 var han regeringens särskilde utredare för översyn av upphovsrättslagen. Under denna tid författade han även en artikel under rubriken "Immaterialrätt och samhällsutveckling", publicerad i antologin Gratis? (2009).

Hans åsikter är välkända. De behöver inte diskuteras här. Det är helt okej för en professor i civilrätt att tycka saker. Jan Rosén nöjer sig dock inte med att uttrycka åsikter, utan kryddar dessa med ett majestätiskt förakt gentemot historievetenskapen.

Jan Rosén hävdar i nämnda artikel att upphovsrätten är en idé som har existerat oförändrad i tusentals år, lika länge som den mänskliga civilisationen, även om den först senare kom att kodifieras i lag. Han skriver:

Utgångspunkten är ju att eftergörande, plagiering och annan efterbildning alltid har framkallat en känsla av förakt och indignation, inte bara hos den plagierade upphovsmannen själv utan även hos den breda allmänheten, och har så gjort långt innan immaterialrättigheter framträdde i lagstiftning.

Det är sannerligen häpnadsväckande att en svensk professor i juridik kan kläcka ur sig någonting sådant. Påståendet vederläggs i snart sagt all kulturhistorisk forskning!

Att dra fram exempel är överflödigt. Uppenbart är att Jan Rosén vill demonstrera sitt förakt för historievetenskapen, genom att krydda sin text med lösryckta episoder om sådant som hände för länge sedan samtidigt som han ignorerar den historiska forskningen. Det underliga är att sådant anses vara helt okej inom svensk rättsvetenskap – så okej att Jan Rosén återväljs till ordförandeposten i Upphovsrättsföreningen. Jag har svårt att tro att en professor i Tyskland eller USA hade kommit undan med en liknande arrogans.

Intrycket ges att den upphovsrättsliga doktrinen i Sverige på hundra år har retarderat från Hegel till Platon. Jan Rosén framstår ju snarast som platonist i sin tro på upphovsrätten som en evig idé, vilken existerar alldeles oberoende av sin eventuella kodifiering i lag. För hundra år sedan fanns däremot ett betydande inflytande från Josef Kohler, märkbart i förarbetena till 1919 års lag. Josef Kohler betraktade sig som hegelian, även om det hegelianska anspråket inskränkte sig till "att ge den egna teorin en air av historisk nödvändighet (upphovsrätten som upphöjd syntes av den flertusenåriga motsättningen mellan ius och dominium)".

Citatet är hämtat från en preliminär version av Ulrik Volgstens oerhört spännande bok Musiken, medierna och lagarna: bidrag till de musikaliska upphovsrätternas estetiska idéhistoria. Den utkommer senare i år på Gidlunds förlag. Håll utkik efter den!