Till försvar för det “passiva” läsandet

Vi fortsätter i samma Obs som låg till grund för förra inlägget. Turen är nu kommen till Anders Mildner (som snart kommer med en bok om ljud som verkar hemskt lovande). Hans radioinlägg handlar om själva läsningen.

Vad eboken kan förändra är just passiviteten. När boken kopplas samman med internet kan första steget tas mot en läsandekultur som istället för passivitet bygger på delaktighet.

Vi kommer antagligen inte bara att läsa tillsammans, utan också dela med oss vad vi läser, i realtid.

Vi kommer att dela anteckningar, textsnuttar och hela böcker med varandra, på samma sätt som vi i dag skickar låtlistor och tidningstexter kors och tvärs.

Skillnaden mellan hur vi läser en webbsida och en bok – och den är ju jättestor i dag – börjar alltså suddas ut när boken tar steget in i den digitala världen.

Vadå “kommer att”? Så lyder min spontana reaktion. Sedan många år tillbaka har jag själv för vana att dela med mig av textsnuttar ur böcker som jag läser. Och dessa böcker är oftast på papper. Jag tar mig mödan att skriva av, ibland rentav att skanna. Det kan vara lite bökigt, men det går!

Samtidigt kan den där passiviteten vara något som jag avundas andra. Jag har svårt att läsa böcker utan en penna (eller ett tangentbord) i handen. Över allt detta antecknande, all denna min “delaktighet”, ligger någonting tvångsmässigt. Det kan resultera i fantastiska saker, inklusive denna blogg. Men det kan också stressa och blockera mig i min läsning, särskilt i fråga om skönlitteratur. Ibland prövar jag, med varierande framgång, olika metoder för att hitta tillbaka till ett “passivt” läsande. Så jag har svårt att instämma i det ensidiga fördömandet av passivitet.

Förvisso är det en viktig poäng att tröskeln mellan webb och bok, i vissa viktiga fenomenologiska avseenden, är på väg att nötas ned. Även om en ny och högre tröskel byggs upp av kopieringsspärrarna på kommersiella elböcker. Det senare oroar någ både Anders Mildner och mig.

Det är alltid lika sugigt när text på en skärm inte bara kan markeras och kopieras. Men det behöver inte betyda att den diametrala motsatsen alltid är önskvärd. Vill vi att de digitala böckerna ska anpassas för maximal “remixability”? Vill vi läsa dem i en mjukvara som aktivt uppmuntrar oss att skicka textsnuttar till våra vänner var och varannan minut? Vill vi att varje sidbläddring ska registreras i en logg? Anders Mildner svarar typ ja på dessa frågor. Jag svarar typ nej.

Så fort du startar din läsplatta, meddelar du kanske också omvärlden vad du läser och exakt var du är i texten just nu.

Den där “omvärlden” kan vara lite olika saker. Ett som är säkert är att det finns ett antal företag – Google, Amazon, Apple med flera – som synnerligen gärna vill kunna logga varje gång du vänder sida i en bok. Köra mönsterigenkänning på miljontals människors bläddringar.

Och när sådana företag har fått informationen, då är den i princip även tillgänglig för staten (åtminstone för den stat där företagen är baserade). Om några år kan vi nog tänka oss att datalagringsdirektivet utvidgas för att omfatta även läsning av elböcker i de tjänster som då kan ha etablerats.

Låter det främmande? Ja, kanske. Men antagligen kommer vi att ha personliga skäl att vilja vara transparenta med vår läsning. Litteratur är starkt identitetsskapande. Genom att göra både våra litteraturval och våra tankar om böckerna offentliga, kommer vi mer exakt att kunna berätta för omvärlden vilka vi är innerst inne.

Och då har vi ju plötsligt fått ännu mer att prata om.

Fast måste vi ha mer att prata om? Vill omvärlden verkligen veta vilka vi är innerst inne? Hur ska mottagarna av all denna information själva få tid att läsa eller skriva böcker? Frågorna hopar sig!

(Detta om elboken som övervakningsteknologi är något som även tas upp i senaste numret av Vi Läser, i en artikel av Sam Sundberg som bland annat intervjuar mig.)

(PS. Dra inte alltför stora växlar på detta inläggs titel. Jag vill visserligen försvara det “passiva” läsandets existensberättigande, men jag skulle också gärna se att mycket av den faktiska passiviteten i människors läsande kunde omsättas i aktivt skrivande. Att människor kunde börja skriva mer om vad de läser och varför, samt dela med sig av textsnuttar med varandra. Men den aktiviteten blir alltför passiv om den integreras i läsmjukvaran som en så pass smidig funktion att man inte ens behöver formulera egna ord.)