Christian Engström's Blog, page 64

Kopimismen, Piratpartiet och åtskillnad mellan kyrka och stat

Piratpartiet är ett religiöst obundet politiskt parti som vill se en sekulär stat, alltså ett samhälle där staten och religionen är skilda åt.

Religionsfriheten, alltså rätten för var och en att tro på vad hen vill (eller ingenting) är en grundläggande mänsklig rättighet (artikel 9 i ECHR). Det är den på goda grunder. Alla ska har rätt att utöva och leva efter sin egen tro så länge det inte går ut över andra människors mänskliga rättigheter.

Staten ska inte vara en del av kyrkan, och kyrkan ska inte vara en del av staten.

Kopimismen är en politiskt obunden ung religion som har officiell ställning som religiöst samfund i Sverige, efter ett beslut i Kammarkollegiet. Det Missionerande Kopimistsamfundet är ett religiöst samfund, även det politiskt obundet, som vill se Kopimismens idéer ska spridas över världen genom kopiering.

Så långt är det inga problem, förstås. Men nu råkar det vara ganska tydligt att det finns ett ganska rejält överlapp när det gäller vilka personer som är engagerade inom piratrörelsen respektive Kopimismen. Det är det många som har påpekat, och ingen som förnekat.

Det Missionerande Kopimistförbundet är startat av Isak Gerson och Gustav Nipe, som båda är aktiva pirater. Nipe är till vardags ordförande i Piratpartiets ungdomsförbund Ung Pirat. Det är onekligen en koppling.

Själv är jag EU-parlamentariker för Piratpartiet och bloggar mest om piratpolitik, men jag har också skrivit ett antal inlägg om Kopimismen, och avser att publicera fler med tiden. Partiets grundare Rick Falkvinge och vår nuvarande partiledare Anna Troberg bloggade bägge tidigt om Kopimismen, påpekar Wikipedia.

Så det vore ju en smula fånigt att förneka att det tycks finnas ett samband genom en ganska tydlig personunion,

Jag ser ingen motsättning mellan att vara politiskt aktiv inom Piratpartiet för ett sekulärt samhälle, och att samtidigt vara Kopimist. Jag ser det tvärtom som två delar som passar som hand i handske. Om jag vill ha rätten att bli salig på min egen fason och tänka och tro på vad jag vill (till exempel Kopimism), då är det ju naturligt att jag verkar för att samhället ska respektera den rätten för alla. “Först kom de och hämtade judarna men jag var inte jude…”, och så vidare.

Är man anhängare av en religion (i synnerhet en liten impopulär religion) är det ju smartast av rent egoistiska skäl att gilla den sekulära staten, om inte annat. Låter man den religion som för tillfället är starkast i ett land få kontrollen över lagstiftning och polismakt, då vet man aldrig var det slutar. Eller rättare: Det vet man precis, för det har redan hänt alldeles för många gånger i historien, och pågår fortfarande idag.

- Giv kejsaren vad kejsaren tillhör och Gud vad Gud tillhör, sa Jesus på sin tid. Om han menade att stat och kyrka ska vara åtskilda håller jag med honom. Så ska det vara.

Piratpartiet tycker inte att fildelning ska legaliseras för att Kopimismen ser fri kopiering som någonting heligt. Vi tycker att fildelning ska legaliseras för att det är en bra idé ur demokratiskt, ekonomiskt och kulturellt perspektiv, på rent politiska och humanistiska grunder.
Kopimismen är inte ute efter att försöka få till något religiöst undantag för bara Kopimister, som skulle göra att just de fick ett specialtillstånd att fildela utan att riskera straff. Det illustreras allra tydligast av Kopimismen grundats av personer som är politiskt aktiva inom Piratpartiet, och alltså redan håller på att arbeta för att legalisera fildelningen för alla.

Piratpartiet och Kopimismen är två olika rörelser, en politisk och en religiös, som har olika mål och arbetar inom olika områden. Men det hindrar ju inte någon enskild person från att vara aktiv i bägge, om hen råkar känna för det.

Den här bloggposten som du läser nu, om hur jag ser på relationen mellan Piratpartiet och Kopimismen, har jag haft i tankarna att skriva ett bra tag nu, eftersom det är flera olika personer som har tagit upp frågan i kommentarerna till tidigare inlägg.

Nu fick jag äntligen tummen och handen och skrev det, eftersom vi har fått en ryslig massa nya medlemmar i Piratpartiet de senaste dagarna (välkomna!), och jag inte vill att någon ska få intrycket att Piratpartiet är knutet till någon särskild religion. Det är det inte, och tänker inte bli.

Men det hindrar ju inte att man kan tycka det är kul att diskutera frågorna som privatperson.

Därför räknar jag med att det även i fortsättningen dyker upp lite postningar om Kopimism här på bloggen, mitt bland allt det politiska. Jag planerar att försöka få ur mig en imorgon, till exempel, och då tyckte jag att det var bra att posta den här förklaringen innan.

Och kom ihåg, det är bara religion det handlar om. Det är inte allvarligare än man själv väljer att se det. Det som den ena tror på med hela sitt hjärta, kanske bara är ett mer eller mindre larvigt skämt för den andra. Så har det alltid varit med alla religioner, och Kopimismen är inget undantag.

Till alla som ser Kopimismen som ett skämt, hoppas jag att ni åtminstone tycker det är någorlunda roligt. Annars är det bara att surfa vidare till något annat.

Så länge vi alla bara kommer ihåg att bemöta varandra på ett trevligt och respektfullt sätt, även om vi råkar ha olika uppfattningar rörande religion eller vad som helst, är det inget problem alls att vi alla är olika. Då är det en tillgång, och precis som det ska vara.

Piratpartiet gillar inte DDoS-busringningar

Signaturen Nejtillpirater, som är en flitigt förekommande gäst i kommentarerna både på den här bloggen och på andra ställen, skrev i en kommentar till mitt förra inlägg om Anonymous’ överbelastningsattacker (busringningskampanj):

…det är ju solklart att man inte ska kunna begå den här typen av övergrepp på företag, institutioner, stater, eller alla privatpersoner som också kan drabbas av en attack.

Ja, det tycker både jag och Piratpartiet också.

Dessutom tycker vi det nog med en passion som inget annat parti kan drömma om att matcha, med tanke på hur stor del av våra aktiva medlemmar som är eller har varit IT-tekniker med säkerhetsansvar. (Är vi i majoritet i partiet, eller är det bara en fördom? )

Hur som helst, vi gillar inte DDoS-attacker (som är det tekniska namnet på den här sortens busringningar), det kan jag lova helt säkert.

Nejtillpirater skrev också:

Om det är rätt att sortera in det under dataintrång eller om det borde finnas en egen paragraf för det kan ju diskuteras

Ja, det är värt att diskutera, och jag skulle gärna se en egen paragraf för överlastningsattacker av den här typen.

För att ta en analogi (fast analogier brukar funka så dåligt): Det är och ska vara förbjudet både att klottra på husväggar och att bryta sig in i hus och vandalisera dem, med det är väldigt olika brott så det är bra att det är separata paragrafer och brottsrubriceringar (ringa repsketive grov skadegörelse, antar jag).

Det ska vara förbjudet att starta överlastningsattacker med botnets eller andra tekniska metoder, även om det inte är ett lika allvarligt brott som att ta sig in i ett system och kopiera, eller (ännu grövre) ändra eller radera information.

Sedan finns det också ett tungt vägande principiellt argument mot att blockera sina meningsmotståndare (eller hur nu Riksbanken kom in i bilden) från att uttrycka sin sida av argumenten på sin websajt:

Man kan inte slåss för yttrandefriheten genom att förneka sina motståndare deras yttrandefrihet.

Nån jävla ordning på logiken får det vara även i en löst sammanhållen aktivistsvärm, för att parafrasera den gamle vänsterpartiledaren CH Hermansson.

Konsten att busa med Riksbanken

Hemsidan riksbank.se är uppe som vanligt igen, och varken världen eller svenska kronan kollapsade av att det var svårt att nå hemsidan igår kväll

I mitt förra inlägg om Anonymous’ överbelastningsattacker (busringningskampanj) mot Riksbanken, avslutade jag med med ett praktiskt tips rörande just Riksbanken:

Bus som skulle få dem att reagera är snarare av typen att plötsligt köpa (eller sälja) svenska statsobligationer för 100 miljarder, eller att övertala något stort oljeproducerande land att börja sälja olja i svenska kronor. Då skulle det bli liv i luckan i huset vid Brunkebergstorg.

Någon undrade i kommentarerna varför Riksbanken skulle bry sig om oljehandeln och vad som skulle hända om man började handla olja i svenska kronor. Jag svarade i kommentarsfältet, men det brukar ju vara så att om någon frågar så är det fler som undrar, så jag kopierar upp mitt svar här:

Om något stort oljeproducerande land (typ Iran eller vilket som helst) plötsligt skulle börja sälja olja i svenska kronor, då skulle alla oljeimporterande länders riksbanker vilja balansera om sina innehav av utländsk valuta för att matcha den nya verkligheten. Det skulle betyda att de skulle vilja sälja en del av sina dollarreserver och köpa en del svenska kronor istället. Och i det här sammanhanget betyder “en del” hundratals miljarder eller mer.

Det skulle få till effekt att dollarn skulle sjunka (eventuellt till en nivå som drar igång en lavineffekt och får den att sjunka ännu mer), samt att den svenska kronan skulle tok-stärkas till rent absurda nivåer. Det skulle göra det väldigt billigt för oss svenskar att semestra utomlands, men väldigt svårt för vår exportindustri att sälja så mycket som ett flasklock.

Kort sagt, det skulle röra om i grytan en del.

Nu är ju det här uppenbarligen inte något som kommer att hända den svenska kronan, så jag tror inte tjänstemännen på Riksbanken behöver ligga sömnlösa över den här saken. Man behöver inte vara oljehandelsexpert för att veta att Iran inte har några som helst planer på att börja sälja olja i svenska kronor.

(Byter man ut SEK mot EUR i resonemanget, då är vi i och för sig inte lika långt utanför det tänkbara.

En av teorierna om varför USA egentligen gick in i Irak (trots att de visste att det inte fanns några massförstörelsevapen där på riktigt) är att Saddam hade tänkt börja sälja olja i euro (och kanske CHF), vilket skulle ha fått den här effekten på dollarns värde gentemot andra valutor. Men det är ett sidospår.)

Min poäng i just bloggposten om Anonymous’ busringningskampanj var att peka på skillnaden mellan Riksbankens samhällsviktiga funktioner (som är att sköta penningpolitiken och hålla koll på den svenska valutans värde) och Riksbankens hemsida (som är en elektronisk informationsbroschyr som riktar sig till allmänheten).

Magnihasa skriver om precis den här skillnaden (på ett betydligt begripligare sätt än jag gjorde i förra bloggposten). Hen illustrerar med en seriestrip av XKCD som sammanfattar poängen perfekt:

Nätchatta med Anna Troberg om Anonymous

Ogenomtänkta överbelastningsattacker hjälper bara de krafter som vill rulla ut övervakningssamhället

Piratpartiets partiledare Anna Troberg har en debattartikel om Anonymous i Aftonbladet idag, och från klockan 13 går det att chatta med henne om ämnet.

Hon tjuvstartade chatten för någon timme sedan och har redan hunnit svara på en hel del frågor, men efter lunchuppehåll som pågår just nu drar det alltså igång igen kl 13.

Jag ska inte kopiera hela chatten här, men det här svaret på frågan “Vad är det värsta Anonymous kan tänkas göra?” tycker jag summerar inställningen bra:

Anna Troberg: Jag tror att det farligaste Anonymous kan göra är att sprida rädsla. Det är nämligen rädsla som föder alla de övervakningslagar som rullats ut de senaste åren. Det är väldigt lätt för övervakningskåta politiker att prångla på folk övervakning om folket redan känner sig rädda.

Hax skriver också om Anonymous, och jämför överbelastningsattacker på nätet med busringningar som gör att det tutar upptaget på ett visst nummer. Det tycker jag är en utmärkt jämförelse, som kan vara begriplig även för personer som inte nödvändigtvis är internet-experter.

Själv tycker jag samma sak som Anna och Hax när det gäller de här attackerna: Jag förstår ilskan och frustrationen som många känner när upphovsrättslobbyn kan skicka polisen för att ta ner värdefulla sajter som Tankafetast, och när politikerna rullar ut övervakningsstaten i vad som närmar sig överljudsfart.

Men överbelastningsattacker hjälper inte till för att stoppa det.

Däremot har vi visat att det fungerar med långsiktigt politiskt arbete. Därför är vi väldigt glada att Piratpartiet just nu får så många nya medlemmar, som vill vara med och arbeta på det sättet.

Och som ett sista litet påpekande när det gäller just busringningskampanen mot riksbanken.se: Om man vill busa med Riksbanken är det inte särskilt imponerande att göra deras sajt svår att nå en regnig onsdagskväll i oktober.

Bus som skulle få dem att reagera är snarare av typen att plötsligt köpa (eller sälja) svenska statsobligationer för 100 miljarder, eller att övertala något stort oljeproducerande land att börja sälja olja i svenska kronor. Då skulle det bli liv i luckan i huset vid Brunkebergstorg.

Fast det kräver ju förstås lite andra resurser än att organisera en busringningskampanj.

Tack Tankafetast, välkomna alla nya pirater!

Tanka ner boken som beskriver hur vi vill göra fildelning helt lagligt

I förrgår gjorde polisen tydligen en razzia igen och stängde ner ett antal fildelningssajter, alltså söktjänster för att hitta torrents där privatpersoner vill dela med sig av kultur som de gillar.

En av sajterna som nu är nere är Tankafetast.com. Enligt Nyheter24 var de polisens huvudmål i razzian.

Jag tycker det är väldigt tråkigt att Tankafetast är nere, och jag hoppas att den i sinom tid kommer upp igen. Tankafetast var (och förhoppningsvis förblir) en mycket snygg och prydlig sajt med ett brett urval av film och teveserier, alltid swesubbat och normalt i god kvalitet. Ett förstklassigt digitalt folkbibliotek, helt enkelt.

Men innan Tankafetast försvann dirigerade de om sin adress till att peka på Piratpartiets facebooksida. Det har lett till att vi fått 12.000 likes och 1000 nya partimedlemmar det senaste dygnet. De kan döda piratsidor, men inte piraterna.

Välkomna ombord, alla nya pirater!

Det här är inte första gången som vi plötsligt får en anstormning av nya medlemmar i Piratpartiet till följd av upphovsrättsindstrins korståg mot de digitala biblioteken. När polisen stormade The Pirate Bay 2006, och när rättsrötan i Sverige blev uppenbar i den orättvisa och felaktiga Pirate Bay-domen 2009, ledde det bägge gångerna till att vi tredubblade vårt medlemsantal på en vecka.

Precis som alla politiska partier gillar vi förstås att få nya medlemmar, men det är trist att det varje gång ska ske i skuggan av ett vandaliserat digitalt bibliotek, med hånleende film- och skivbolagsjurister i bakgrunden.

Men nu är det som det är med den saken, och här kommer de goda nyheterna:

Tillsammans kan vi ändra på det här!

Piratpartiet vill göra om upphovsrätten så att den passar den nya digitala tiden. Vi vill att det ska vara helt lagligt att fildela. Sajter som The Pirate Bay och Tankafetast borde få kulturstipendier och medaljer av kungen för sin insats för att göra kulturen tillgänglig för alla, istället för oväntade besök av polisens insatsstyrkor som tar order direkt från upphovsrättslobbyn.

I boken The Case for Copyright Reform beskriver jag och Piratpartiets grundare Rick Falkvinge hur vi vill göra om upphovsrätten, varför det är nödvändigt att göra det, och hur artisterna kommer kunna få betalt även i fortsättningen. Den går att köpa på papper som print-on-demand eller ladda ner fritt från sajten http://www.copyrightreform.eu/. Gör gärna det om du känner att du vill ladda upp med argument.

(Att boken är på engelska beror på att jag har tryckt en upplaga som jag har delat ut till samtliga 754 ledamöter i Europaparlamentet. Tyvärr finns den ännu inte på svenska, men vi håller på och jobbar med en svensk upplaga som bör vara klar någon gång runt årsskiftet.)

Att legalisera fildelningen och reformera upphovsrätten är någonting som kommer att hända. Den nya tidens möjligheter är en positiv flodvåg som inga upphovsrättsfundamentalister i världen kan stoppa på längre sikt.

Men vi i Piratpartiet tycker det är tråkigt att vänta. Vårt jobb är att se till att vi inte behöver vänta på “på längre sikt”, utan att det händer så fort som möjligt. Och vi har redan visat att vårt arbete lönar sig och ger resultat.

I juli i år sa Europaparlamentet nej till det omstridda ACTA-avtalet, som var ännu en beställningsprodukt från upphovsrättsindustrin. Tack vare det arbete som Piratpartiet hade lagt sedan vi blev invalda i Europaparlamentet 2009, och tack vare tusentals vanliga medborgare i hela Europa som reagerade, lyckades vi stoppa ACTA.
I oktober i fjol antog den Gröna politiska gruppen i EU-parlamentet Piratpartiets program för legaliserad fildelning och reformerad upphovsrätt. Den Gröna gruppen har i och för sig bara 7% av platserna i Europaparlamentet, så vi har fortfarande en bra bit kvar till majoritet för våra idéer. Men att vi fått en hel politisk grupp att ansluta sig till oss visar att det fungerar att sprida idéerna, och att vi är på rätt spår.

Politiskt arbete är alltid någonting som man gör tillsammans. Det finns många olika sätt att vara politisk aktivist, och var och en väljer helt själv hur mycket tid och energi han eller hon vill lägga ner, men vi är alla delar av samma svärm som arbetar tillsammans för ett bättre samhälle och en bättre värld.

Vår partiledare Anna Troberg hälsar alla nya pirater välkomna i en bloggpost, och tipsar om piratfikor och välkomstmöten runt om i landet. Vi finns på Facebook och på Google+, och vi har ett nyhetsflöde som du kan följa på http://live.piratpartiet.se/.

Hur just du vill aktivera dig bestämmer du själv. Men vad du än väljer, och hur mycket eller lite du vill engagera dig, är du hjärtligt välkommen. Vi är en svärm som håller på att förändra världen.

Välkommen ombord!

The Case for Abolishing Patents (Yes, All of Them)

The Atlantic has a very interesting article with the title The Case for Abolishing Patents (Yes, All of Them):

Our patent system is a mess. It’s a fount of expensive litigation that allows aging companies to linger around by bullying their more innovative competitors in court.

Critics have suggested plenty of reasonable reforms, from eliminating software patents to clamping down on ”trolls” who buy up patent portfolios only so they can file lawsuits. But do we need a more radical solution? Would we be possibly be better off without any patents at all?

That’s the striking suggestion from a Federal Reserve Bank of St. Louis working paper by Michele Boldrin and David Levine, professors at Washington University in St. Louis who argue that any patent system, no matter how well conceived, is bound to devolve into the kind of quagmire we’re dealing with today.

Read more at The Atlantic

It is very nice to hear some other voices than just us Pirates suggesting this.

Six Questions on Clean IT

The EU Commission is funding the Clean IT project, which aims to clean up the internet

Last week, information about the EU project “Clean IT” came to light. This is a discussion group funded by the European Commission, which aims at getting the large internet service providers to create a “clean” internet. The reason why they want to do this through “voluntary” agreements with the internet service providers is that they realize that they would go against fundamental rights, such as the freedom of expression, if they tried to legislate along these lines. By making it a part of the standard terms of service they hope to be able to circumnavigate the European Convention on Human Rights and EU’s Charter of Fundamental Rights.

The information became known to the general public (and to members of the European Parliament) through a leaked document (cached), marked with “CONFIDENTIAL / NOT FOR PUBLICATION / LIMITED DISTRIBUTION”. The Clean IT project has an official web page as well, but the information they have made public is significantly watered down compared to the leaked document.

Together with colleagues in the Greens/EFA group in the European Parliament, we have now put half a dozen questions on the subject to the Commission:

On 21 September European Digital Rights published a document, funded by the Commission, written by the CleanIT project regarding the use of the internet for terrorist purposes (http://www.edri.org/cleanIT). The document raises serious concerns regarding the fundamental rights compatibility of the project’s activities and proposals, despite the assurances on the project’s website that the “This project does not aim to restrict internet freedom, but we do have security concerns and want to limit the use of the internet for terrorist purposes” (http://www.cleanitproject.eu/faq/). The Commission is also funding projects such as the “CEO Coalition” to fight child abuse material on the Internet.

1. Has the Commission assessed the fundamental rights compatibility of the CleanIT project before deciding to allocate funding and would it support an amendment to the internal security fund aiming at imposing such an obligation in the future?

2. Has the Commission raised the concerns by Edri with the project leaders and pointed them to the fundamental rights obligations the project has to comply with (in particular article 52 EU Charter, Art 8, 10 of the ECHR, Article 49 ICCPR)?

3. Why has the Commission funded a “cooperation” project which appears to have no minimum obligations regarding levels of representativeness of the participants?

4. Why is the Commission funding Clean IT and the CEO Coalition to develop policy on notice and takedown (without any coordination between them), while the Commission’s own staff (DG Markt) are also developing policy on this subject?

5. Why is the Commission funding Clean IT and the CEO Coalition, independently and with no coordination, developing policy on reporting buttons, flagging systems, prevention of re-upload, etc.?

6. Has the Commission assessed the repercussions such projects will have on the “No disconnect” strategy and in general on external policies in favour of strengthening freedoms on the internet?

The Commission now has three weeks to answer these questions. The answers should be provided by Swedish Commissioner Cecilia Malmström, who is responsible for the Commission’s actions in this area.

…………

Read more: European Digital Rights EDRi

Basinkomst i Stockholm tis 2 okt 18:30

Karin Jansson (MP) pratar om basinkomst på ABF-huset i Stockholm tis 2 okt 18:30

Nu på tisdag pratar Karin Jansson, som satt med i Miljöpartiets utredning om basinkomst, om det ämnet:

När: tisdagen den 2 oktober 18:30
Var: ABF-huset i Stockholm
Entré: 30:-

Det är Facebook-gruppen Basinkomst Stockholm som arrangerar. De skriver:

Ni som undrar över mp:s utredning kan komma till ABF-huset i Stockholm tisdag 2 oktober kl 18:30 för att träffa Karin Jansson, som gjorde deras utredning. Vi har en seminarieserie där på temat basinkomst första tisdan i varje månad i höst. Och ordnar kanske studiecirkel snart. Det finns en massa litteratur, inte minst akademisk sådan, bland annat av ett antal ekonomipristagare till Nobels minne. Apropå vad några tror, det är alltså ingen “marxistisk idé”, den hör till de intressanta idéer som har förespråkare från både traditionell vänster och traditionell höger. Själv läser jag nu “Den huvudlösa idén” av Per Janson, baserad på en akademisk avhandling, intressant läsning.

Själv kan jag tyvärr inte komma på tisdag, för det är vanlig arbetsvecka och jag är i Bryssel. Men jag hoppas att andra har chansen att gå på det här seminariet, och kan berätta vad som sas.

Jag ser garanterad basinkomst som en av de allra intressantaste politiska idéerna som diskuteras, och jag hoppas att Piratpartiet kommer att röra sig i den riktningen i framtida partiprogram.

Kopimism och konsten att sköta en motorcykel

Zen och konsten att sköta en motorcykel, Pirsig (1974)

Robert M. Pirsigs bok Zen och konsten att sköta en motorcykel från 1974 är den mest allmänt lästa filosofiboken någonsin, enligt svenska Wikipedia. Jag tror den har starka beröringspunkter med Kopimismen.

Den Kopimistiska skapelseberättelsen (i fyra delar 0, 1, 2, 3) identifierar tre Grundläggande Principer som samverkat för att skapa livet på jorden: Kopieringen, Viljan att göra någonting större tillsammans och Det godas dragningskraft.

Pirsigs bok kretsar kring begreppet Kvalitet, som han vartefter boken fortskrider låter få en allt mer metafysisk innebörd.

Jag tror Pirsigs Kvalitet och det som den Kopimistiska skapelseberättelsen kallar för Det godas dragningskraft är mycket nära besläktade med varandra, eller kanske rent av samma sak.

Första halvan av Zen och konsten att sköta en motorcykel handlar om skillnaden mellan “romantisk” och “klassisk” skönhet, skillnaden mellan hip och square, för att använda 70-talets terminologi. Den romantiska skönheten är den omedelbara skönheten på ytan, som man uppfattar direkt med ögat. Klassisk skönhet är istället inre, strukturell skönhet, att alla delarna passar ihop till en harmonisk helhet. För att man ska kunna uppfatta den typen av skönhet krävs det att man har kunskap och förståelse om de inre strukturerna, så den klassiska skönheten är inte lika omedelbar som den romantiska.

Pirsig känner att en stor del av problemen i världen (eller i vart fall en stor del av 70-talets konflikt mellan hip och square) beror på att det blivit en klyfta mellan de två synsätten, så att vi har fått två sinsemellan oförenliga sätt att betrakta världen omkring oss. Den klyftan vill Pirsig på något sätt försöka överbrygga.

Efter ett tag kommer han att fokusera på ordet Kvalitet, som åtminstone finns inom både det romantiska och klassiska synsättet. Romantiker och klassiker (i den här meningen) har visserligen olika uppfattning om vad det är som är vackert, vad som har Kvalitet, men begreppet finns inom båda världarna. Det är i vart fall en början.

En hörnsten i Pirsigs filosofiska resonemang är att han vägrar att definiera vad Kvalitet är. Han betraktar Kvalitet som något som finns, men menar att det inte går att definiera i termer av andra begrepp. Vilken definition man än väljer blir det som man definierar någonting mindre och annat än det som han menar med Kvalitet.

Men även om Kvalitet inte går att definiera, har vi alla förmågan att uppfatta Kvalitet. Huvudpersonen Faidros, som är Pirsigs alter ego i den här delen av boken, arbetar som lärare i retorik på ett universitet. Hans jobb är att lära eleverna skriva texter med kvalitet. Nu försöker han tillämpa sina filosofiska tankar om Kvalitet i klassrummet.

Faidros börjar med att demonstrera hur vi alla har förmågan att uppfatta Kvalitet, genom att läsa upp en bra och en dålig uppsats inför sin klass, och låta eleverna rösta om vilken som var bäst. Trots att eleverna ännu inte har läst kursen som ska lära dem hur man skriver bra, är de ändå rörande överens om vilken av de två texterna som är bäst. De kanske inte vet hur man gör för att skriva med Kvalitet, men de kan känna igen egenskapen intuitivt.

Faidros/Pirsig menar att den här förmågan är något som alla levande organismer har, och tar ett tänkt exempel med en amöba (på sid 233 i min pocketupplaga):

Kvalitet är lika med en organisms reaktion på sin omgiving. Om en amöba placeras på en glasskiva med vatten och man låter en droppe utspädd svavelsyra falla i dess närhet, drar den sig (tror jag) bort från syran. Om amöban kunde tala skulle den, också utan varje som helst kunskap om svavelsyran, sannolikt säga: “Miljön här har dålig Kvalitet”. Om den ägde ett nervsystem skulle den uppträda på ett långt mer komplicerat sätt i sin strävan att bemästra miljöns dåliga kvalitet. Den skulle söka efter analogier, det vill säga bilder och symboler ur dess tidigare erfarenheter, för att få fram en definition på den nya miljöns obehagliga natur, och därmed kunna “förstå” den bättre.

Men om nu alla är födda med förmågan att rent instinktivt uppfatta Kvalitet, hur kommer det sig då att folk är så oense om just det? Vad som är bra respektive dålig konst brukar ju kunna leda till mycket heta diskussioner, och hittills har ingen lyckats sätta upp några objektiva regler för att avgöra den saken.

Faidros svarar att vi alla tolkar Kvalitet olika, beroende på att vi har olika grundförutsättningar och olika kunskap. Han spekulerar i att om han hade läst upp två texter som låg utanför hans elevers referensramar, till exempel medeltida poesi istället för vanliga uppsatser, då skulle eleverna haft mycket svårare att säga vilken som var bra och vilken som var dålig, eftersom de inte har rätt bakgrundskunskaper.

Men framför allt ser han en stor skiljelinje mellan dem som pratar om romantisk (omedelbar) skönhet, gentemot dem som pratar om klassisk (inre, strukturell) skönhet. Han har nu en världsbild som ser ut så här:

Den är logisk, men Faidros tycker inte alls om den. Istället för Kvalitet som ett enande begrepp mellan det romantiska och det klassiska synsättet, har Kvaliteten själv blivit kluven i två. Hans enkla odefinierade Kvalitet håller på att bli uppskuren i småbitar och dödad av den analytiska kniven.

Faidros brottas också med problemet om Kvalitet är en objektiv eller subjektiv egenskap. Bakom den till synes oskyldiga frågan döljer sig en vildsint tjur som är beredd att spetsa Faidros’ analys på endera det ena sylvassa hornet eller det andra.

Om Kvalitet är en objektiv egenskap, varför har då ingen kunnat ta fram några vetenskapliga instrument för att kunna upptäcka och mäta det?

Men om den är subjektiv och bara existerar i betraktarens huvud, då är den ju bara ett tjusigt fantasinamn på vad helst du råkar tycka om!

Faidros förkastar alternativet att Kvalitet skulle vara en objektiv egenskap hos objekten, eftersom det ju inte går att föreslå några vetenskapliga instrument som skulle kunna avgöra Kvalitet på ett objektivt sätt.

Men han förkastar också tjurens andra horn, att Kvalitet skulle vara subjektiv och vara “bara vad du gillar”. Han upptäcker att det som gör den beskrivningen så irriterande är ordet “bara”, som inte tillför något logiskt värde till satsen, utan bara är en oförskämdhet som antyder att “vad du råkar gilla är inte viktigt”. Tar man bort ordet “bara” blir det ingenting kvar av satsen utom en truism: “Kvalitet är det du gillar”. Den utsagan är det ju inget fel med, det är ju precis vad Faidros själv säger.

Han bygger nu om sin metafysiska pyramid så att den ser ut så här istället:

Nu har han Kvalitet som ett enande begrepp i toppen av pyramiden, som endera en synonym för Verkligheten, eller i vart fall en del av den. Den är inte en del av objekten, för det går inte att tala om Kvalitet om det inte finns något subjekt som uppfattar den. Men det är heller inte en rent subjektiv egenskap som finns enbart i betraktarens huvud. Kvalitet uppstår i mötet mellan subjekt och objekt.

Kvalitet är någonting verkligt som finns i universum på riktigt, enligt den här modellen, men det manifesterar sig som en händelse när ett subject och ett objekt möts, snarare än att vara något som finns uteslutande i endera objektet som finns, eller subjektet som betraktar.

Vid den här punkten i analysen väljer Faidros och Pirsig olika vägar.

Faidros, alltså retorikläraren och sökaren som är författarens alter ego i ett tidigare skede i livet, klättrar vidare till nästa metafysiska bergstopp, och tycker sig se en identitet mellan Kvalitet och taoismens Tao.

Pirsig, alltså författaren som en gång var Faidros, väljer att istället klättra ner från den höga och tunna metafysiska luften ner mot dalen, där människorna bor. Han visar hur man kan använda de metafysiska insikterna till att få en ny förståelse för helt vardagliga uppgifter, till exempel vilken mental inställning som fungerar bäst när man ska sköta en motorcykel.

För Kopimismens del behöver vi inte välja om vi ska följa Faidros eller Pirsig eller bägge, utan vi kan stanna jämförelsen mellan Kopimismens och Pirsigs versioner av Kvalitet här, åtminstone tills vidare.

Jag kan inte svara på om Faidros påstående att Kvalitet och Tao är samma sak verkligen stämmer, för jag vet alldeles för lite om taoismen för att ens närma mig frågan. Pirsig själv uttrycker sig ju också skeptiskt om just den biten.

Men att jämföra Pirsigs Kvalitet med Kopimismens princip om Det godas dragningskraft tycker jag känns helt oproblematiskt. Om det inte skulle vara exakt samma sak så är de två åtminstone väldigt nära varandra.

Därmed vill jag helt enkelt införliva Zen och konsten att sköta en motorcykel i den Kopimistiska tron.

Kopimismen lär att Kvalitet är en av de grundläggande principerna för skapelsen. Pirsig (och Faidros) lär oss hur vi kan få en djupare förståelse för Kvalitet på ett metafysiskt plan.

Det är som hand i handske.

Kopiera och sprid!



…………

(This sermon in English)

Kopimism and the Art of Motorcycle Maintenance

Zen and the Art of Motorcycle Maintenance, Pirsig (1974)

Robert M. Pirsig’s Zen and the Art of Motorcycle Maintenance from 1974 is one of the world’s most widely read philosophical books. I think it has a strong connection to Kopimism.

The Kopimist creation myth identifies three Fundamental Principles that have worked together to create life on Earth: Copying, The Desire to Build Something Larger Together, and The Attraction Force of the Good.

The book of Pirsig revolves around the concept of Quality, which acquires a more and more metaphysical meaning as the book progresses.

I believe that Pirsig’s Quality and what the Kopimist creation myth calls The Attraction Force of the Good are very closely related to each other, perhaps even identical.

The first half of Zen and the Art of Motorcycle Maintenance deals with the difference between “romantic” and “classic” beauty, the difference between hip and square, to use the language of the 70′s. Romantic beauty is the immediate beauty on the surface that you notice directly with your eyes. Classic beauty is instead the internal, structural beauty, where all the parts fit together to a harmonious whole. To see and appreciate this type of beauty you need knowledge and an understanding of the internal structures, so the classic beauty is not as immediate as the romantic.

Pirsig fells that many of the problems in the world (or at least the conflict between hip and square that was high on the agenda in the 70′s) can be traced back to the divide between these two perspectives, which has given us two different incompatible ways to view the world around us. Pirsig wants to find a way to bridge this divide.

After a while he focuses on the word Quality, which at least is used in both the romantic and the classic view of the world. Romantics and classics (in this sense) may have different opinions about what is beautiful, but they both have the concept. This is a starting point, at least.

A cornerstone in Pirsig’s philosophical reasoning is that he refuses to define what Quality is. He sees Quality as something that exists, but argues that it cannot be defined in terms of other concepts, since any definition would only capture something that is less than, and different from, what he means by Quality.

But even if Quality cannot be defined, we all have the capacity to recognize Quality. The main character Phaedrus, who is Pirsig’s alter ego in this part of the book, works as a rhetoric teacher at a university- His job is to teach students how to write texts with quality. Now he tries to apply his philosophical ideas about Quality in the classroom.

Phaedrus starts by demonstration that we all have the capacity to recognize Quality, by reading out a good and a bad essay to the class, and have the students vote about which one was the best. Although they have not yet taken the class that is supposed to teach them how to write well, they are still remarkable agreement as to which of the two texts is the best. They may not know how to write a text with Quality, but they can recognize it instinctively.

Phaedrus/Pirsig thinks that this is an ability that all living organisms have, and constructs an example with an amoeba (on page 244 in my paperback edition):

Quality is the response of an organism to its environment. An amoeba, place on a plate of water with a dri of dilute sulfuric acid placed nearby, will pull away from the acid (I think). If it could speak the amoeba, without knowing anything about the sulfuric acid, could say “This environment has poor quality”. If it had a nervous system it would act in a much more complex way to overcome the poor quality of the environment. It would seek analogues, that is, images and symbols from its previous experience, to define the unpleasant nature of its new environment and thus “understand” it.

But if everybody is born with the ability to instinctively recognize Quality, why is there so much disagreement about it? Discussions about what is good and bad art seldom lead to a consensus, and so far nobody has been able to set up any objective rules for determining the matter.

Phaedrus’ answer is that we all interpret Quality differently, depending on our different experiences and different knowledge. He speculates that if he had read two texts that were outside his students’ frames of reference, like for example medieval poetry instead of ordinary essays, the students would have had a much harder time telling the good from the bad, since they would not have the proper background knowledge.

But above all, he sees a big dividing line between those who talk about romantic (immediate) beauty and those who talk about classic (inner, structural) beauty. He now has a world view like this:

It is logical, but Phaedrus doesn’t like it at all. Instead of Quality as a unifying concept between the romantic and the classic view, Quality itself has been cut up in two. His neat, undefined Quality is getting cut up and killed by the analytical knife.

Phaedrus also struggles  with problem whether Quality is objective or subjective. Behind this seemingly innocent question lurks a raging bull ready to impale Phaedrus’ analysis on either one razor sharp horn or the other.

If Quality is an objective property, why has nobody been able to construct a scientific instrument to detect and measure it?

But if it is subjective and only exists in the head of the observer, then it is just a fancy name for whatever you like!

Phaedrus rejects the alternative to say that Quality is an objective property inherent in the objects, since there is no way to suggest any scientific instruments that would be able to determine Quality in an objective manner.

But he also rejects the other horn of the bull, that Quality would be subjective and be “just whatever you like”. He discovers that what makes that description so infuriating is the word “just”, which adds no logical value to the statement, but is only an insult suggesting “what you happen to like is of no importance”. If you remove the word “just”, nothing remains but a truism: “Quality is what you like”. That’s what Phaedrus has been saying all along, so he’s got no problem with that.

He now rebuilds his metaphysical pyramid to look like this:

He now has Quality as a unifying concept at the top of the pyramid, either as a synonym for Reality, or at least as part of it. It is not a part of the objects, because it’s meaningless to talk about Quality unless there is a subject there to perceive it. But neither is it a purely subjective property that only exists in the observer’s head. Quality appears at the point at which subject and object meet.

Quality is something that is real and existing part of the universe, according to this model, but it manifests itself as an event when subject and an object meet, rather that existing exclusively within either the object that exists or the subject who is watching.

At this point in the analysis Phaedrus and Pirsig go their separate ways.

Phaedrus, that is, the rhetoric teacher and searcher who is the author’s alter ego from an earlier stage in life, climbs on towards the next metaphysical mountain top, and believes he can see an identity between Quality and the Tao of Taoism.

Pirsig, that is, the author who was once Phaedrus, instead chooses to climb down from this high and thin metaphysical air towards the valley, where the people live. He shows how to use the metaphysical gained to get a new understanding of everyday tasks, like for example having the right frame of mind when doing motorcycle maintenance.

For Kopimism, we don’t have to choose if we want to follow Phaedrus or Pirsig, or both. Instead, we can end the comparison right here between Pirsig’s and Kopimism’s respective concepts of Quality , at least for now.

I have no idea if Phaedrus’ claim that Quality and Tao are the same is actually true, and I know far too little about Taoism to even begin to approach the question. Pirsig himself is rather sceptical on that point.

But the comparison between Pirsig’s Quality and the Kopimist principle of The Attraction Force of the Good feels completely unproblematic. If they are not exactly the same thing, they are at the very least very close friends and cousins.

Therefore, I want to simply incorporate Zen and the Art of Motorcycle Maintenance into the Kopimist faith.

Kopimism teaches that Quality is one of the fundamental principles of the creation. Pirsig (and Phaedrus) teach us how to get a deeper understanding of Quality on a metaphysical level.

This is a match made in Heaven.

Copy and Share!

…………

(This sermon in Swedish)