Christian Engström's Blog, page 66

Urvattnat EU-direktivet om herrelösa verk antaget

Idag antog EU-parlamentet direktivet om så kallade herrelösa verk (orphan works). Röstsiffrorna blev 531 för, 11 mot, och 65 som avstod.

Jag avstod, för att markera att vi är besvikna över resultatet.

Det här är visserligen ett steg i rätt riktning, men det är ett larvigt litet steg. I praktiken kommer det antagligen inte vara till någon särskild nytta för biblioteken och museerna, tyvärr.

- EU hade chansen att göra någonting riktigt bra för att låta till exempel bibliotek och museer göra sina samlingar tillgängliga digitalt, men missade den, säger jag i vårt pressmeddelande.

Nu är det upp till bibliotekarier och andra aktivister i de enskilda medlemsländerna att försöka se till att direktivet tolkas på ett så vettigt och konstruktivt sätt som möjligt när det införs i den nationella lagstiftningen, om det ska vara till någon nytta alls när det gäller att göra vårt gemensamma kulturella arv tillgängligt.

Länkar:

Min kommentar från förra veckan: Orphan Works: A Missed Opportunity
Europaparlamentets handlingar
Video från debatten i Europaparlamentet
Kommentarer från Information Sans Frontières, som representerar bibliotek och museer

Utvärderingen av datalagringen dröjer

Frukost med Sveriges EU-kommissionär Cecilia Malmström

I morse ordnade Sveriges EU-kommissionär Cecilia Malmström en frukost för oss svenskar, för att få tillfälle att prata lite informellt om vad som är på gång på olika områden. Sådana här frukostar brukar det vara lite då och då, och det kan vara ganska värdefullt.

Jag passade på att fråga om utvärderingen av Datalagringsdirektivet, som kommissionen ska göra. Den frågan ligger på Cecilia Malmströms bord, eftersom hon är kommissionär för “home affairs”, vilket innefattar polis och inre säkerhet, inklusive övervakning av medborgarna.

- Någon gång nästa år, var Malmströms svar på min fråga om när utvärderingen kan tänkas komma. Men intrycket jag fick var att även det är att betrakta som ett “best case scenario”, och att det är oklart om det faktiskt kommer komma någon utvärdering innan EU-valet i juni 2014.

Enligt Malmström tänker kommissionen samordna utvärderingen av datalagringen med en utvärdering av e-privacy-direktivet.

Så som jag uppfattar det är ett av problemen att medlemsstaterna (möjligen med undantag för Tyskland) inte vill ha någon förändring av datalagringsdirektivet, och därför inte är särskilt intresserade av någon utvärdering.

Det här är dåliga nyheter. Om och när det kommer en utvärdering av datalagringen kommer den att visa att det har blivit implementerat på helt olika sätt i de olika EU-länderna och inte har haft någon harmoniserande effekt alls, och att det inte med bästa vilja i världen kan sägas vara effektivt när det gäller att komma åt grov brottslighet. Det vet alla. Men så länge det inte kommer någon officiell utvärdering är det svårt att komma vidare politiskt på EU-nivån.

I Artikel 14 i Datalagringsdirektivet står det att kommissionen ska presentera en utvärdering av direktivet senast den 15 september 2010. Det var för två år sedan.

“Förhoppningsvis under 2013″ är alltså vad som tycks gälla nu. Men trilla inte av stolen av förvåning om det inte blir någon utvärdering alls innan mandatperioden är slut.

Med banansteg mot garanterad basinkomst

Banansteg är en serie korta steg som hänger ihop utan stora luckor emellan

När jag gick i småskolan lekte vi en lek där man ställde upp sig på en rad, och sedan gällde det att enligt olika regler ta sig fram till en viss punkt med olika typer av steg. Till exempel fanns det jättekliv, myrsteg och banansteg i den här leken.

Jättekliv och myrsteg torde vara självförklarande, men banansteg kanske tarvar en förklaring. Det är när man sätter ena fotens häl precis framför andra fotens tå i varje steg. Stegen hänger alltså ihop, utan några luckor eller stora mellanrum mellan dem. Det är korta steg i och för sig, men man kommer ändå framåt hyfsat snabbt, minns jag från den tiden när vi lekte.

Garanterad basinkomst, som diskuteras på Piratpartiets Breddningsblogg, är en mycket stor och omfattande reform. Om den ska genomföras är jag alldeles säker på att den måste genomföras i banansteg, alltså att vi utgår från var vi är idag och sedan börjar röra oss rätt riktning, men gör det i lagom stora steg som hänger ihop, utan några luckor eller stora mellanrum mellan dem.

Jag tror också att diskussionen om basinkomst mår bra av att även innefatta vilka de första stegen mot ett enklare och robustare skyddsnät skulle kunna vara, och inte bara hur den slutgiltiga visionen ska se ut i detalj.

Det som har framkommit tydligt nu när vi har diskuterat basinkomst inom Piratpartiet är att det inte räcker med att göra några enkla överslagsberäkningar för att se vad en sådan reform skulle få för effekt. Det blir för många siffror och osäkra antaganden för att det ska gå att säga säga särskilt mycket med säkerhet, i vart fall inte utan ett väldigt grundligt utredningsarbete utfört på så neutralt och hederligt sätt som möjligt.

Men parallellt med att vi diskuterar slutmålet och hur möjligt det är kan vi också prata om konkreta första som vi kan börja med här och nu.

Målen för reformengaranterad basinkomst är att få ett enhetligt system som är så enkelt och enhetligt som möjligt. Det leder till

större trygghet eftersom ingen behöver falla mellan två stolar,
större värdighet för de bidragssökande som slipper subjektiva bedömningar,
större rättvisa eftersom samma regelsystem gäller för alla, och
besparingar för staten i form av minskad byråkrati.

Men vi behöver inte hitta det perfekta systemet dag ett. Istället kan vi undersöka de system vi har idag, såsom a-kassa, f-kassa och socialbidrag, och se vilka förändringar man skulle kunna börja med för att röra sig i den här riktningen.

Som första steg skulle man kunna börja med att låta staten överta ansvaret för socialbidragen, istället för att kommunerna har det idag (med motsvarande justering av skatteintäkter mellan kommun och stat så att totalen blir densamma).

Det skulle inte vara någon världsomvälvande reform i sig själv, men den är en förutsättning för att det ska gå att laborera med socialbidragsreglerna på nationell nivå, för att gå i riktning mot att harmoniseras med a-kassa och f-kasa. Idag när ansvaret är utspritt på (typ) 278 kommuner går inte det.

Men även om det här steget inte är världsomvälvande, skulle det ha en del positiva effekter. Om det inte belastar kommunbudgeten att det flyttar in människor utan jobb, då får kommuner med gott om tomma bostäder men ont om jobb anledning att glädja sig om folk vill flytta dit även om de inte har jobb. De drar ju i så fall in pengar till bygden via sina statliga bidrag. Då kan det bli lönsammare för avfolkningskommuner att försöka locka boende till sina tomma hyreshus än att riva dem, vilket sker idag.

Som andra steg, när ansvaret för socialbidragen och reglerna i systemet finns samlat på en hand, kan vi mjuka upp de delar av socialbidragsreglerna som är destruktiva och tvingar socialbidragstagare fast i beroendeställning.

Idag är kravet för att man ska få socialbidrag att man är helt utblottad och har gjort sig av med i princip allt man hade av värde. Om någon exempelvis har en gammal risig bil som gör att han kan ta en del hantverksjobb som han oftast kan klara sig på de flesta månader, då måste han först sälja bilen om det är ont om jobb någon månad och han skulle behöva socialbidrag. I och med det kan han inte längre ta de där hantverksjobben han tidigare kunde försörja sig på, och har fastnat i bidragsfällan inte för att han själv ville det, utan för att reglerna är sådana.

De här reglerna kan vi gradvis mjuka upp i precis den takt vi själva bestämmer. Piratpartiets styrelse föreslår redan i en proposition (no 7) att socialbidragsnormen ska utökas så att dator att koppla sig till internet med ingår. Det kan vara ett allra första delsteg. Sedan kan ytterligare uppmjukningar följa.

Det här kommer att leda till att kostnaderna för socialbidragen ökar, men genom att genomföra förändringen i lagom takt går det att hålla koll på kostnadsökningarna. Det blir en del besparingar, eftersom som socialarbetarna slipper göra hembesök hos bidragssökande för att se om de har något som går att sälja. Men framför allt minskar vi det destruktiva inslaget i bidraget, vilket förhoppningsvis gör att färre fastnar i bidragsfällan.

Sedan kan vi ta andra steg, och vi kan också börja titta på a-kassa och f-kassa och se om vi kan hitta några förslag på första steg där.

På det här sättet kan vi närma oss politikområdet garanterad basinkomst utan att hela tiden hamna i den övre politiska stratosfären med abstrakt sifferbollande, långt borta från det område där man kan känna sig någorlunda säker på vad olika åtgärder kommer ha för effekt.

Det räcker med att vi har riktningen klar, så att vi kan ta oss åt det hållet ett banansteg i taget.

Orphan Works: A Missed Opportunity

The orphan works will most likely remain locked in

Next week, the European Parliament will be voting on the dossier Certain permitted uses of orphan Works (2011/,(COD)). It deals with the issue of books, articles, music, pictures, films etc. where the author or rightsholder cannot be identified or found. These are called orphan works in the terminology of copyright lawyers.

Libraries, museums, archives, and public broadcasters have a lot of them in their archives, but because they are still under copyright they are effectively locked into those archives, since they cannot be made public legally.

About a year ago the European Commission presented a long-awaited proposal for a directive to remedy this situation.

As is often the case in the EU, the proposal from the Commission, which was very limited to start with, has now been watered down even further during its journey through the parliamentary committees, and the negotiations between the EU institutions.

More or less the only good thing that remains in it is the principle of “mutual recognition of diligent search. This means that if a work has been found to have orphan status in the most relevant EU country, it will automatically be considered an orphan work throughout the EU. If you’re looking for a Swedish author you only have to look in Sweden (unless you have specific reasons to believe she could be found somewhere else). This eliminates the need to go through the motions of searching for authors in countries where you have no reason at all to believe they could be found.

But apart from that, the result is incredibly lame. It is uncertain if it will be any use at all to the libraries and museums who want to digitize their collections and make orphan works available to the public.

To the casual observer who reads through the text of the directive, it may look as if it would be quite helpful in allowing libraries and other institutions to make parts of our common European cultural heritage available throughout the EU. But as always, the devil is in the detail. The directive is littered with provisions that may look harmless on the surface, but in reality are so restrictive that they risk making the whole directive more or less completely useless in practice.

One of the big problems is that although the libraries and museums are strictly prohibited from making any profits from the orphan works, they are still required to pay compensation if a rightsholder suddenly reappears and claims ownership of a work that was believed to be orphan.

This creates an imbalance, and means that every time an orphan work is made available, it is associated with a financial risk for the library or museum. It remains to be seen how many public libraries and museums in Europe feel they are well funded enough to take that risk with a large number of works.

This problem was not present in the original proposal from the Commission, but was introduced into the directive by the Conservative and Liberal groups in the parliament. They insisted on introducing compensation for reappearing rightsholders, and at the same time they insisted on eliminating even the very limited commercial possibilities that the Commission had put in the original proposal.

According to the directive, the orphan works may not be used for any commercial purposes. The directive deliberately includes no provision that would allow publishers, record companies, or others to republish works that are currently unavailable to the public.

In this particular context, the Conservatives in the European Parliament seemed to regard money, free enterprise, and entrepreneurship as truly evil things, that must be kept at bay at all costs. So did the Liberals. Don’t ask me why.

This is a real pity. Suppose, for example, that somebody has a small publishing house that specializes in military history. In this area there are oceans of orphan texts, pictures, and other works. Making these works available could have great cultural value, and in the hands of the right entrepreneur, quite possibly some commercial value as well. But the directive says no.

The problem is the same for any documentary film maker who wants to use historic footage which has no known rightsholder. Or for the small record company that specializes in older jazz recordings, and would want to republish material from the archives. The directive says no.

These are just a few examples, but they are typical. The really famous and well known films, music recordings, and books very seldom become orphans.  Since they still have obvious commercial value, the rightsholders keep track of them, and continue to make them available. George Lucas hasn’t forgotten that he owns Star Wars.

The orphan works issue is mostly about narrow culture, outside the commercial mainstream. A good directive could have meant a boon for the cultural diversity that European politicians are so fond of praising when they are making dinner speeches. But alas, it didn’t happen.

I have been fighting as hard as I could to turn the directive into something that would be useful for libraries, museums, and public broadcasters, in close cooperation with the representatives for those institutions, especially Information Sans Frontièrs, who represent the libraries, museums, and archives, and who really would have wanted to see a useful directive in this area. But in the end, we didn’t succeed.

As the shadow rapporteur for the Green group (i.e.: the member who follows the dossier on behalf of the political group), I am recommending the group to abstain in the vote next week. This won’t have any effect on the outcome, as the directive will be passed by a large majority consisting of at least Conservatives, Liberals, and Social Democrats. But it at least sends a signal that we are not at all happy.

This time, the copyright fundamentalists won. This was a missed opportunity.

…………

Read more: Information Sans Frontièrs comments in June, when the deal we’ll be voting on next week was announced.

På svenska: Hax

Piratpartiet diskuterar medborgarlön

Läs mer och delta i diskussionen på Piratpartiets Breddningsblogg

På Piratpartiets Breddningsblogg har signaturen Simon lagt ett förslag om medborgarlön / garanterad basinkomst / negativ inkomstskatt (vilket är olika namn på samma grundläggande idé). Jag kommenterade på Breddningsbloggen, men jag kopierar mitt inlägg här eftersom jag är intresserad av ämnet.

Jag tycker idén om medborgarlön är jättebra, och jag hoppas verkligen vi kommer anta den och driva den i riksdagsvalet 2014. Tar vi upp den här frågan har vi någonting viktigt och intressant att säga i den ekonomiska debatten, och en positiv ny idé att tillföra i det politiska samtalet.

Vi har redan medborgarlön idag i praktiken i Sverige. Ingen svälter ihjäl i Sverige av ekonomiska skäl, så på ena eller andra sätter avsätter vi redan de realekonomiska resurser som behövs för att garantera alla kan klara sig, vare sig de arbetar eller inte. Därför kan man inte avfärda tanken på garanterad basinkomst med att “det blir för dyrt” eller liknande. Eftersom vi redan har ett system idag där alla i praktiken är garanterade ca 8-10.000 kronor i månaden vet vi att det är möjligt.

Diskussionen om basinkomst är ett försök att hitta sätt att förbättra det sociala skyddssystem vi redan har för att göra det rättvisare, robustare och mindre byråkratiskt att administrera. Självklart måste varje förändring vara ordentligt genomtänkt och genomräknad innan vi inför den, men det finns inget skäl alls att tro att det skulle vara omöjligt att hitta genomförbara reformer som går i riktning mot medborgarlön.

Om vi kan förenkla samhällets skyddsnät innebär det flera fördelar. Det blir robustare och finmaskigare, eftersom ingen behöver riskera att hamna utanför av byråkratiska skäl. Det skapar större trygghet för alla som är eller kan komma att bli i behov av hjälp, att veta vad som gäller och inte vara utelämnade till enskilda byråkraters subjektiva bedömningar. Då kan den som är i behov av samhället stöd känna att han blir bemött med värdighet och respekt, vilket tyvärr ofta inte är fallet idag.

Idag är samhällets skyddsnät en djungel av olika system där hjälpsökande bollas mellan a-kassa, sjukförsäkringssystem och socialbidrag. Kan vi förenkla kan vi spara många skattemiljarder i minskad byråkrati, samtidigt som medborgarna får ett robustare och rättvisare system.

Medborgarlön är en vision och en riktning att arbeta mot, inte ett radikalt nytt system som ska införas över en natt. Visionen är ett heltäckande skyddsnät som är enkelt och robust och behandlar alla lika, med så få inslag som möjligt av byråkrater som behöver fatta beslut i enskilda fall.

Vägen dit är att undersöka de skyddssystem vi har idag, speciellt a-kassa, sjukförsäkring och socialbidrag, och se hur vi steg för steg kan förenkla och harmonisera dem, så att vi rör oss mot den visionen.

Vi behöver diskutera både hur den slutgiltiga visionen för medborgarlön ska se ut och vilka konkreta första reformsteg i de nuvarande systemen vi skulle kunna börja med, men de två diskussionerna kan mycket väl föras parallellt. Det är en styrka, för det innebär att vi får något att tillföra debatten utan att behöva påstå att vi har ett fixt och färdigt förslag som är perfekt i alla detaljer. Ett sådant förslag kan växa fram vartefter, medan vi samtidigt inleder med konkreta reformsteg som inte är större än att de är överblickbara.

Länkar från diskussionerna på Breddningsbloggen:

Folkrörelsen för medborgarlön http://www.medborgarlön.nu/
Wikipedia: Negativ skatt http://sv.wikipedia.org/wiki/Negativ_inkomstskatt
Wikipedia: Medborgarlön http://sv.wikipedia.org/wiki/Medborgarl%C3%B6n

Läs mer på Piratpartiets Breddningsblogg

 

Hur vi vann ACTA

Det behövdes tryck från bägge sidor samtidigt för att vi skulle vinna

När EU-parlamentet röstade nej till ACTA-avtalet den 4 juli 2012 var den en riktigt stor seger.  Vad var det vi gjorde rätt, och hur kan vi göra det igen?

Det är frågor vi behöver diskutera, för vi kommer att behöva göra det igen. ACTA-avtalet som sådant är dött, men ACTA-förespråkarna har inte givit upp. De kommer att försöka få igenom substansen i ACTA under andra bokstavsförkortningar. Och förutom ACTA duggar det tätt med andra frågor som också har direkt bäring på friheten på internet och i samhället i stort. Därför är det viktigt att vi vet inte bara att vi kan vinna, utan också hur.

Vi vann striden om ACTA för att det kom tryck från två sidor samtidigt, både inifrån parlamentet och utifrån.

Lite som när man ska klämma tandkräm ur en tub. Det räcker inte med att klämma på ena sidan. Utan trycket som aktivisterna utanför parlamentet skapade hade vi aldrig vunnit matchen. Men utan arbetet Piratpartiet och andra gjorde på insidan hade det knappast blivit någon match överhuvudtaget.

Men låt oss börja från början.

I valrörelsen 2009 pratade Piratpartiet ganska lite om ACTA, men vi hade det på radarn. Jag bloggade om ACTA första gången i oktober 2008, med anledning av att dels Miljöpartiet, dels moderata riksdagsmannen och hederspiraten Karl Sigfrid hade skrivit varsin motion om ACTA i den svenska riksdagen. Då var frågan redan uppmärksammad i aktivistkretsar, och andra hade bloggat om ACTA tidigare.

Det första jag gjorde när jag hade blivit invald i EU-parlamentet var att se till så att Erik Josefsson blev anställd som politiskt sakkunnig åt den Gröna gruppen i parlamentet. (Det var i princip det enda kravet jag ställde för att gå med som oberoende ledamot i den gruppen.) Som många vet är Erik veteran i kampen för ett fritt internet, och en av de kunnigaste och mest energiska nätfrihetsaktivisterna i Bryssel.

Erik gjorde så att att den Gröna gruppen satte ihop en arbetsgrupp för att hantera ACTA (där jag förstås var en av ledamöterna), och såg till att koordinera med nätaktivister via bland annat mejlinglistor och den nystartade sajten Act-On-Acta.eu.

Den Gröna gruppen skulle med all säkerhet ha varit motståndare till ACTA under alla omständigheter, men tack vare Piratpartiet och Erik har det blivit mycket mer fokus på informationspolitiska frågor i den Gröna gruppen den här mandatperioden. ACTA är ett av exemplen.

Det här är viktigt, för det är en milsvid skillnad mellan att en politisk grupp arbetar aktivt med ett politikområde istället för att bara tycka något men inte göra så mycket konkret. På den här punkten har det gjort tydlig skillnad att Piratpartiet blev invalt i EU-parlamentet.

Så följde en lång rad turer och delstrider om ACTA i parlamentet. Titta gärna igenom listan med händelser och länkar hos Act-On-Acta, eller bläddra bland inläggen om ACTA på den här bloggen. Politik är alltid ett maratonlopp, och ingenting händer av sig självt över en natt (i vart fall ingenting bra).

Så vi fortsatte att gneta på, tillsammans med aktivister på utsidan som också följde frågan. Vi förlorade somliga delstrider och vann en del andra, men i ärlighetens namn såg det aldrig särskilt lovande ut när det gällde att få stopp på ACTA. Vi kämpade hela tiden i uppförsbacke.

De tre största grupperna i parlamentet — Konservativa EPP, Socialdemokraterna och Liberalerna — hade visserligen inte formellt tagit ställning till ACTA, men var tre alla i princip för. Tillsammans har de en alldeles förkrossande majoritet, och om de är överens spelar det ingen roll vad någon annan tycker, eller om det finns enstaka dissidenter inom någon av de grupperna.

Det här var läget så sent som i januari 2012, ett halvår före omröstningen. Den Gröna gruppen (där Piratpartiet ingår) var mot ACTA, tillsammans med Vänstergruppen och det brittiska EU-skeptiska partiet UKIP. Totalt kanske 15% av rösterna i parlamentet, vilket är ganska långt från de 51% som man behöver för att vinna inom politiken. Vi fortsatte gneta, men hade svårt att känna oss särskilt förhoppningsfulla.

Men så hände något. Tiotusentals vanliga medborgare gick ut på gatorna och demonstrerade mot ACTA, först i Polen och sedan över hela Europa. Det vällde in mejl till ledamöterna i EU-parlamentet från medborgare som bad dem rösta nej. Det här ändrade spelplanen i EU-parlamentet helt.

Först svängde Socialdemokratiska gruppen, och tog ställning mot ACTA.

Även om de säkert uttryckte sig i mer sofistikerade ordalag när de diskuterade internt, tror jag att magkänslan var “Kolla, de demonstrerar, det brukar ju vi göra! Det här är kanske vår typ av folk, vi måste prova att bli kompisar med dem!”.

Hur resonemangen internt än gick, är det i vart fall säkert att det var demonstrationerna och trycket av medborgare som hörde av sig via mejl som gjorde att Socialdemokratiska gruppen bestämde sig för att vara emot ACTA. Annars hade Sossarna nästan säkert i slutändan gjort som EU-kommissionen ville och rösta jag till avtalet.

Men när de nu visste vad de ville vara emot, då var det lätt för dem att anta den ståndpunkten. Argumenten mot ACTA fanns ju redan färdiga i huset, och var kända i alla politiska grupper efter diskussionerna med oss som varit emot ACTA från allra första början. Nu betalade sig allt det arbete vi hade lagt ner medan det ännu såg tämligen hopplöst att vi skulle få en chans att vinna.

För den Liberala gruppen tror jag inte att det var demonstrationerna som sådana, utan snarare Piratpartiets framgångar i Tyskland som var den viktigaste orsaken till att de bestämde sig för att rösta nej till ACTA. Det kan kräva en liten förklaring.

Den Liberala gruppen är den tredje största i EU-parlamentet, med ca 85 medlemmar. Den är betydligt mindre än de två stora grupperna (Konservativa EPP och Socialdemokraterna), men för att parafrasera det kända Wikileaks-telegrammet är de “en medelstor grupp med en stor grupps attityd”.

För att de ska kunna behålla den här självbilden även efter nästa EU-val måste de ha en stark tysk delegation i gruppen. Tyskland är det viktigaste landet inom EU, och skulle det bara ingå någon enstaka tysk ledamot i den Liberala gruppen skulle det vara uppenbart för alla att de bara är en smågrupp som alla andra, och inte spelar i samma liga som EPP och Sossarna.

Precis det här riskerar att hända om ingenting görs, eftersom det just nu går extremt dåligt för det liberala tyska partiet FDP, och risken finns att de blir mer eller mindre utraderade.

Ett parti som det däremot går väldigt bra för i Tyskland just nu är Piratpartiet, som har tagit sig in i fyra tyska delstatsparlament och ligger runt 7-8% i opinionsmätningarna i hela Tyskland. I EU-valet 2014 kommer de tyska piraterna med säkerhet skicka ledamöter till Bryssel. Det har gruppledningen för den Liberala gruppen noterat, och de skulle väldigt gärna vilja locka de tyska piraterna att gå med i den Liberala gruppen istället för den Gröna. Då skulle de fortsätta ha en stor tysk delegation även om FDP gör ett katastrofval.

Det här är jag övertygad om var skälet till att ledningen för den Liberala gruppen bestämde sig för att lägga all sin auktoritet bakom att få ledamöterna i gruppen att rösta nej till ACTA. Liberalerna var (och är fortfarande) splittrade i de här frågorna: från ledamöter som Marietje Schaake, som är precis lika mycket pirat i själen som Amelia och jag, till batongliberaler som tycker precis tvärtom. Men den här gången följde de allra flesta av dem grupplinjen och röstade nej till ACTA, när massdemonstrationerna hade satt spotlighten på den frågan.

I slutomröstningen i EU-parlamentet blev siffrorna 39 röster för ACTA, 478 mot, och 165 avstod. Det är lysande siffror, även om och man tar med i beräkningen att de flesta av de 165 som avstod var ACTA-förespråkare som egentligen skulle ha velat rösta ja, men som avstod av taktiska skäl när de visste att de ändå skulle förlora.

Ser man bara siffrorna från slutomröstningen skulle kunna tro att parlamentets nej till ACTA hade varit en självklarhet länge. Men så var det alltså inte alls.

Segern över ACTA var resultatet av en ryslig massa människors engagemang och långsiktiga arbete, både inuti och utanför parlamentet. Tryck från bägge sidor av tuben på samma gång, på ett lagom koordinerat sätt och utan hinder av partipolitiska gränser. Då vann vi.

Det ska vi göra fler gånger.

Gå med Piratpartiet i Prideparaden lördag 12.30

Gå med Piratpartiet i Prideparaden i Stockholm. Samling i Humlegården lördag 12.30

Prideparaden i Stockholm går imorgon lördag, och Piratpartiet deltar som vanligt.

Samling i Humlegården 12.30, paraden startar 13.00.

Det här är inte bara ett bra sätt att visa partiets färger (alla som går med i paraden med Piratpartiet får en lila t-shirt). Framför allt brukar det vara kul att gå genom stan och vinka till alla de hundratusentals åskådarna som kantar vägen.

Piratpartiet har deltagit i Stockholm Pride varje år sedan partiet startade 2006. Pridefestivalen står för tolerans och kärlek, och att alla ska ha rätten att själva bestämma vad de trivs med och hur de vill leva sitt liv. Det är ideal som Piratpartiet delar.

All kärlek är bra kärlek. Sharing is caring.

Kom till Humlegården lördag 12.30 och gå med Piratpartiet i Prideparaden 2012.

…………

Läs mer hos Facebook-eventet, Google+-eventet, Anna Troberg

Bilder från Prideparaden 2010, fria för publicering CC0

Introducing CETA, the ACTA Zombie

The corridors of the European Parliament will be empty until September, but then we will have to see where we stand on CETA

ACTA is dead, but this is not the end of the story. As anybody who has enjoyed a good horror movie knows, no matter how dead the monster was at the end of the first film, it will be alive, kicking, and stronger than ever when the sequel comes.

In the case of ACTA, the name of the first sequel is CETA, which stands for Comprehensive Economic Trade Agreement, and is a bilateral agreement between the EU and Canada. The CETA negotiations are currently going on, and the agreement is not yet finalized.

Canadian law professor Michel Geist brought CETA to public attention a few days ago, referencing a leaked version of CETA from February this year.

Yesterday I attended a post-mortem seminar on ACTA in the European Parliament. One of the panelists was the civil servant from the EU Commission who used to handle ACTA, and who is now in charge of the CETA negotiations.

I took the opportunity to ask him about CETA, and if it wasn’t true that CETA contains a chapter on intellectual property rights where certain provisions have been copied verbatim from ACTA.

The reaction of the Commission official was very interesting. He confirmed that CETA does indeed contain a chapter on intellectual property, but then immediately went on to try to belittle Professor Geist (without anybody else having mentioned Professor Geist’s name).

According to the Commission representative, Professor Geist should not be taken seriously, since he was commenting on a draft that was six months old, and the text had changed since then.

When I asked the obvious follow-up question, if the Commission had published a more current version of the text under negotiation, the answer was no.

So it appears that it will be déjà vu all over again. The unelected EU Commission is negotiating an international agreement with legislative effect behind closed doors. They are keeping all documents secret, while arrogantly claiming that everybody who is questioning what they are doing is misinformed. Same procedure as last time.

But in reality, the defeat of ACTA has changed things. Thousands of citizens have seen with their own eyes that political activism works. The European Parliament has shown that it is prepared to use its powers to reject trade agreements that are unacceptable.

Even if the Commission’s behaviour at the seminar yesterday indicated that they have not yet absorbed the lesson of ACTA, it is quite possible that a bit of reflection on their part over the summer will help them see things in a new light. They no longer have any reason to believe that they will be successful in introducing stricter intellectual property laws through the back door of international trade agreements. Perhaps they will come to realise that having a chapter on intellectual property in CETA creates a real risk that the entire agreement will be rejected in the end, just like ACTA was.

Now the European Parliament will close for the summer break. This means that there is no point in trying to contact MEPs right now. But when the parliament opens again in September, we will have to see where things stand with CETA.

If it turns out that the Commission will try to revive the dead ACTA treaty in the form of CETA, it will be up to the European Parliament to stop the madness one more time. But we can hope that the Commission will have come to its senses by then.

Flower Shower Over the European Parliament

Thank you for the flowers, and for the help to reject ACTA!

When I arrived in my office in the European Parliament today, there was a giant bunch of flowers standing in a vase greeting me. A note on it said:

Thank you for helping reject ACTA last week.

My assistant, who had been down to the mail room in the European Parliament to collect it, said that the mail room looked like a florist’s shop, with bunches of flowers on every flat surface, so I know that many of my colleagues who voted no to ACTA have also received flowers from grateful citizens.

Thank you! whoever sent me the flowers (the note was not signed). It is not every day that a politician gets flowers from citizens for what he has done in parliament, and I am very moved to see how many people have followed Rick’s suggestion to send flowers.

And if I was moved, I can only imagine how surprised many of my colleagues probably are right now, looking at the beautiful flowers that they have received. This is not something that happens every day in politics, far from it.

But in reality, the flowers that I got don’t belong to just me. The only reason we could win ACTA was that thousands and thousands of citizens took to the streets to demonstrate, and started contacting Members of the European Parliament to show that they cared.

Internally, we had been working since the beginning of the parliamentary term to do everything we could to eventually help defeat ACTA. This work on the inside was necessary to pave the way for a rejection, but it was the pressure from citizens and activists outside the parliament for the last six months that secured the victory.

The flowers that I received today belong to all of us, to everyone who has done at least something (big or small) to help defeat ACTA. This is exactly how it should be. Politics is best as a participation sport.

Thank you for the flowers, and thank you for the victory that we helped secure together!

…………

Picture by Henrik Alexandersson, free for publication CC0

Update: More pictures, free for publiation CC0

Nedslag i fildelningens verklighet

Nöjesindustrin tjänar pengar som aldrig förr, visar rapporten The Sky Is Rising

Opassande skriver mycket bra och angeläget om behandlingen som Peter Sunde har fått utstå från rättsväsendet och samhället. Läs det inlägget om du inte redan gjort det.

Men hon avslutar också med en lista med nedslag i verkligheten runt upphovsrätt och fildelning. Jag kopierar den här (så att jag själv ska kunna hitta den lätt, om inte annat).

Opassande skriver:

Några nedslag, knappast heltäckande och varierar i stort och smått, men menat att ge en bild av det oärliga i kampanjerna mot fildelning. Peter Sunde är inte dömd för att låtskrivare inte får betalt — han är dömd för att vissa aktörer vill äga marknaden:

2004 genomförde Harvard forskning som visade att fildelning hade potentialen att öka CD-försäljning, snarare än tvärtom. Samma undersökning konstaterade empiriskt att det inte går att mäta om nedladdad material är samma sak som förlorad inkomst. (pdf)
2005 konstaterade KTH samma sak - fildelning ökar musikförsäljning.
2007 gick upphovsrättslobbyn ut stort i media och påstod att forskning visat att branchen förlorade 6,2 miljarder kronor på fildelning, genom att koppla varje räknad nedladdning som förlorat köp. Det var dock inte forskning så som det lät förstås i media, utan en branschanalys som visade hur bra det gick för underhållningsindustrin.
2008 Ifpi publicerar sin strategi att lägga över ansvaret på internetleverantörer.
2008 Information läckte via Wikileaks om Acta, som dolde upphovsrättsliga regleringar via ett handelsavtal som förhandlats om sedan 2007, för att slippa gå via lagstiftning i enskilda länder. Avtalet, som skrevs på av Sverige, röstades ner i EU-parlamentet efter stora protester 4 juli 2012.
2008 konstaterade finska MTV3 att branschorganisationen ifpi ljugit om att fildelning gått ner, sedan hårdare lagstiftning implementerats. Trots att detta uppdagats, använde sig ifpi av det som fakta för att övertala svenska politiker för att införa likartade lagar.
2008 uppgav brittiska musikbranschen att cd-försäljningen blomstrade, trots att lobbyorganisationerna påstod motsatsen.
2008 En bank använde sig av upphovsrättslagstiftning för att stänga ner Wikileaks via domstol.
2009 genomfördes forskning kommissionerad av den holländska regeringen som visade att fildelning var bra för ekonomin.
2009 redovisade Google att mer än en tredjedel av anklagelse om upphovsrättsintrång som rapporterades, var för att förhindra konkurrerande affärsverksamhet.
2010 Microsoft använde sig av upphovsrättslagstiftning för att förhindra spridning av insikt om vilken typ av uppgifter företaget lämnar om sina användare till polisen.
2011 Ett lagförslag kallat Sopa föreslogs i USA.
2011 Protestsång mot Acta plockades ner från nätet med hjälp av upphovsrättslagstiftning.
2011 Norska handelshögskolan genomförde en undersökning som visade att fildelare är bäst på att betala för musik på nätet.
2011 .SE släpper även de en undersökning som visar att fildelare är bäst på att betala för musik på nätet.
2011 Amerikanska branschrapporten nämner inte ens fildelning som ett problem, och redovisar stora vinster.
2011 Fristående grupp för investerare presenterar en studie som visar att ökad upphovsrättslagstiftning försvårar nya uppstarter av företag.
2012 Oljebolaget Neste använder sig av upphovsrättslagstiftning för att stänga ner en protestsida av Greenpeace.

Jag lägger till en till punkt:

2012 Rapporten The Sky Is Rising visar att nöjesindustrin i USA växer så det knakar och aldrig har tjänat mer pengar än idag,