Erik Granström's Blog, page 17

Till havs

Idag har jag inlett andra redigeringsrundan av Vanderland. Själva skrivandet påbörjades den nionde mars 2014, och den dagen lade jag ut romanens första meningar här på bloggen. Nu får ni dem igen tillsammans med lite till:

P { margin-bottom: 0.21cm; }H1 { margin-bottom: 0.21cm; }H1.western { font-family: "Arial",sans-serif; font-size: 16pt; }H1.cjk { font-family: "Arial"; font-size: 16pt; }H1.ctl { font-family: "Tahoma"; font-size: 16pt; }P.sdfootnote { margin-left: 0.5cm; text-indent: -0.5cm; margin-bottom: 0cm; font-size: 10pt; }A.sdfootnoteanc { font-size: 57%; }
1. Klons ände P { margin-bottom: 0.21cm; }
Horndemonens lädervingar dundrade som trumskinn var gång de lyftes mot regnet. Oändligt fler droppar störtade direkt i Nordhavet vars vågkrön sträckte sig efter inkräktaren när den flög förbi. Bestens röda ögonglober utgjorde två ensamma ljuspunkter över ett annars ändlöst, svart hav. De stirrade in i färdriktningens mörker utan att blinka, användes emellertid bara för närorientering och registrerade heller inga intryck under flykten – destinationen låg istället orubbligt låst i varelsens sinnen för jordmagnetism, stjärnaffekter och astral tektoni. I famnen bar horndemonen sin herre Gobrugda fastspänd mellan benfingrarna likt en buksidans galjonsfigur. Mellan vingarna på ryggen satt homunkeln surrad, den som shaguliten odlat fram ur Shaguls avhuggna hand. Varelsen visade sällan livstecken och gjorde heller inga ansatser att fly, så Gobrugda hade lämnat träfängslet i Trakorien när de två dygn tidigare lämnat Glachland på östra Trinsmyra med kursen satt rakt norrut. Konstruktionen var hur som helst för tung att bära över havet. Vart skulle varelsen förresten fly.
Demonens syrafyllda kräva skvalpade som en vandrares vattenlägel mot Gobrugdas ländrygg med varje vingtag, fylld av en jäsande värma som shaguliten ledde vidare till sin egen kropp. Blodet flöt stilla genom hans ådror, levererade på somatrofisk väg minimala ransoner till varje köldpinad lem. Homunkelns behov frågade Gobrugda inte efter utan räknade med att varelsen sög livskraft från trollkarlen Shaguls väsen och därigenom höll sig vid liv.
Ösregnet hamrade dem hela natten, men sedan raseriet falnat under morgontimmarna krängde horndemonen ut sin tunga i vinden, lät organet fyllas med luft och kunde därefter blåsa svaga dofter av tång och tallbarr över sina nässlitsar. Varelsens sinnesförnimmelser blev en väckelse levererad direkt till Gobrugdas medvetande så att hans puls vaknade. Snart skingrade strandlukterna morgonmisten så att en mager och klippig arkipelag kunde öppna sina vyer under dem. Flygarna hade nått de Orghinska utöarna, en ogin trakt där blåhudingar sliter liv med fiske och säljakt när de inte seglar som pirater. Öarna ligger som en näve klippor, slumpmässigt utkastade av en jättes hand från Orghins solidare landmassa. De möter den trakoriske skeppare som halvvägs till Marjura låter sig falla av för långt mot öster, ett misstag han sällan får tillfälle att upprepa. Shaguliterna hade länge odlat vänskap med några byar som smugglade dem udda förnödenheter, och Gobrugda dirigerade horndemonen mot Fardamanna by på Västgetalandet, en bosättning han själv besökt några år tidigare.
Karlarna i byn, knappt fler än tjugo till antal, stod mangrant samlade runt ett långskeppsbygge för att byta sina spretande synpunkter mot bifall eller hånmälen allt efter den talandes ålder, vett och ställning. Trots att omdömen föll hårda fördes diskussionen med blåklanernas eftertänksamma hemmalugn vilket står i stark kontrast mot deras raseri på plunderstråt. Gott virke var beständigt svårvunnet i dessa trädlösa trakter. Varje planka tilldelades därför sin plats först efter allvarsamt övervägande och till högtidlig galderläsning sedan beslut väl fattats. Just när Gobrugda landade dryftade man den dyrbaraste delen av dem alla, ett rotstycke av gran hämtat ända från Anorghin, den trädetalj som skulle formas till stävens framhäl och binda samman skrovets långbord med förstocken. Framhälen ansågs utgöra skeppets själva farhjärta och kunde bara formas av den sega övergången mellan rot och stam från ett träd som visat egen längtan till havet.
Många händer vred och vände på granroten som var tillbytt mot svältdrivande mängder fisk. Man luktade och knackade i avsikt att höra sprickor, rispade på prov för att se var kåda av rätt nyans rann fram ur såren. Männen var så inne i arbetet att ingen märkte besökaren förrän några barn gömda bakom isboden började gråta. Då vände sig alla mangrant mot främlingen och hans demon som landat bara ett par replängder ifrån gruppen. En kall föraning av vintern drev i samma stund in från havet.
”Jag är Gobrugda av grönmännens brödraskap. Jag har flugit från Trakorien för att på min väg mot Marjura besöka er hövding som sed bjuder”, sade shaguliten på öarnas inhemska tunga samtidigt som han visade fram ett par gulnade handflator till fredstecken. Karlarna såg på varandra under buskade ögonbryn, sneglade misstroget mot besökaren tills en ung man steg fram i breda kliv.”Jag är Ondéraga Storfolksvän, tillika nyskuren hövding av Fardamanna by!” sade han med hög röst och satte skägget i vädret med en knyck.Gobrugda kisade mot ynglingen vilken han aldrig tidigare hade sett. Samtidigt märktes hur de äldre i gruppen slog ned blicken med munnar muttrande som om morgonen smakade dem illa.”Vid mitt senaste besök språkade jag med Togra av Kalfa”, sade shaguliten avvaktande. ”Vilar er gamle hövding alltså redan i havets famn?”
Brunaktigt slem droppade ljudligt på strandklippan från horndemonens nedre käkvinkel, ett tecken på att besten var hungrig efter färden och hade känt köttvittring från den av männen som rivit sår mot en såg längs underbenet. Ondéraga steg tillbaka vid anblicken och drog svärd ur skidan, ett vapen så långt att det bara lät sig lockas i dag sedan grepp och omgrepp tagits runt stålet. Röd i ansiktet höll han klingan framför sig till allas beskådande.”Namnet Togra klingar dessa dagar illt i Fardamanna by”, röt han. ”Togras vänner är heller inte våra. Förra sommaren tog nidingen silver för att pina sjukt folk till döds på Marjura. Jag satte ärans värn mot hans fegmannadåd och bymännen steg till min sida. Isjättarnas konung gav mig till löning klingan jag nu lagt mellan oss som tecken på min hövdingavärdighet. Vet att detta vapen är sagans Blåbite som äger skärpa från själva vinterkylan!”
Det svärd ynglingen höll fram var anfrätt med flera hack i eggen efter att jätten Esimund under många år använt vapnet som bruksdolk. Var det lyft ur en saga så hade berättelsen knappast blivit sämre av förlusten. Ytterligare svärd fanns inte bland båtbyggarna, men andra grep verktyg eller påkar och slöt upp bakom sin anförare även om de äldre i gruppen istället gjorde sig ärende på bortsidan skeppsskrovet som för att pinka.”Grönmän är inte längre välkomna i Fardamanna by!” ropade Ondéraga och hötte med klingan. ”Hör mina hövdingaord! Järntornets makt är bruten på Marjura. Min far och hans far före honom jagade godasäl i nordfarda Kergis. Vid Stenhands hamnar reste de gamla sitt läger där det alltjämnt står, men fångstmän sökta nordvart med isbrytningen vittnar om hur vandrande lik intagit Marjuras stränder för att kväva allt levande. Det var du och dina gelikar som solkade Togras heder med silver. Grönmännen fick honom att skända Kmordatemplet och nu söker de döda hämnd. Nordleden är oss stängd, och många goda jaktmarker på isen med den, men orghinernas flotta har istället seglat mot Trakorien för att rena öarna från vekare folkstammar. Hövding Ondéraga hade själv ridit härtågets främsta våg om inte Togras klanfränder fegt stulit byns skepp för att fly undan vår hämnd. Nu bygger vi ett nytt och seglar snart till ärorik örlog!””Må er resa också skänka guld och lycka varhelst hågen bär”, svarade Gobrugda trött, samtidigt som han formellt tecknade välönskan med fingrarna efter landets sed. ”Själv behöver jag vila på marken, fast inte längre än ett par timmar. Jag tar gärna lite fårlever, saltsill och öl till färdkost, men min bärare nöjer sig med vad rens från fisk eller djur ni kan avvara.””Kanhända har dina öron vissnat med din kropp, gulman!” ropade den unge hövdingen och blängde med rödflammande ögon. ”Här på öarna är shaguliternas klan inte längre välkommen och inget har du heller att hämta i Fardamanna by! Hellre gåve jag hundarna de rester du ber om än kastade jag dem för dig ens om du satt tiggande vid mitt bord med knäna i golvspånen medan jag själv päste och rapade av övermättnad.”
De yngre män som följt sin hövding grimaserade åt kaxandet och hoppade hoande upp och ner på orghiners vis. Någon vågade kasta en tjärad drevhärva åt shagulitens håll, om än noga med att inte träffa. Bifallet reste ytterligare kammen på Ondéragas huvud, fick honom att svälla som en kalikontupp och ta ett par steg mot besökaren med svärdet lyft till hot. Därmed klev han horndemonen för nära och översköljdes med syra ur odjurets kräva, en ångande och gulstinkande vätska, riklig i mängd och stark i verkan eftersom besten så länge fått gå hungrig. Hövdingen vrålade men skriken blev snart gällare i tonen och utfylldes av gurglanden efter bara ett par andetag. Kanske hade Ondéragas skägg och ansikte ändå kunnat räddas om kamraterna genast slängt honom i havet, men de som inte flytt platsen stirrade som förhäxade på ynglingadragens snabba sönderfall, hur åldrande fortgick där ögonblick blev till år.
Gobrugda lät sig lyftas mot himlen av horndemonen. När shaguliten talade ur odjurets famn högt över dem, var det knappt någon som längre lystrade.”Orghinska kroppar bjuder redan måsarna föda i Trakoriska sjön. Jag hörde själv männen skrika som barn i böljorna, klamrande vid stormslitna skeppsplank. Segla i flottans kölvatten den som vill bärga virke, men någon ära frågar inte blåmännen efter där de driver döda i vattnet. Ingen ära finns heller att hämta söderöver.”Adgurbog slog med vingarna för att vinna ytterligare höjd och vände sedan ut över havet på kurs mot Marjura i nordväst.

Lovsång till mellanläget

Kemi
Ovan ser ni en enkel titrerkurva. I en burk med syra ligger pH lågt – vätejonerna är i överskott. När man successivt tillsätter en bas händer först inget, men sedan stiger pH snabbt och pH lägger sig därefter istället högt eftersom hydroxidjonerna har tagit över. Mittendelen av titrerkurvan är oftast intressantast, läget där pH slår över från surt till basiskt. Antag att vi exempelvis vill beräkna hur mycket C-vitamin det finns i vår hemmalagade saft. Vi kan då titrera precis till pH 7 och sedan räkna ut hur mycket C-vitamin det fanns genom att notera hur mycket bas som gick åt. I kurvans ytterlägen händer däremot just ingenting av intresse.



Debatt eller diskussion
Jag lärde mig ganska sent skillnaden mellan debatt och diskussion, dvs jag har ofta använt båda orden men tidigare inte så noga reflekterat över skillnaden. I en debatt intar parterna varsin ståndpunkt: A respektive B, att likna vid titrerkurvans ytterlägen. De argumenterar var och en för sin sak och försöker påverka åhörarna att dela deras egen åsikt. Vanligtvis ändrar parterna själva inte uppfattning och de lyssnar till motståndaren mest för att kunna bemöta denne. Politiska debatter i TV är ett typexempel.

I en diskussion värd namnet lyssnar istället parterna till varandras synpunkter och är beredda att ändra sin egen hållning eller kompromissa. Därför tycker jag personligen att diskussioner är mer intressanta än debatter. Diskussioner befinner sig i den mentala titrerkurvans brytpunkt – det är där det kan hända något. I en debatt händer sällan mer än att en vinnare kanske utses, dvs man kollar om pH slagit över åt endera hållet. Eftersom inget egentligen förväntas hända kan ståndpunkterna A och B vara bastioner bemannade med hela förband av åsikter nergrävda i skyttegravar. Debatter löser sällan problem eftersom kompromisser och lyssnande sällan har plats. I politiken förs debatter inför publik varpå förhandlare och diplomater sätter sig att diskutera konkreta lösningar i slutna rum.


Skeptikerns hållning
Jag har tidigare deklarerat mig vara skeptiker. I den ständigt aktuella frågan om Guds existens så motsvaras skeptikern av agnostikern som därför får stå som representant. Den troende säger att "så här är det!" och den extreme ateisten säger också "så här är det!", medan agnostikern säger: "jag vet inte". Ytterligheterna rör sig inte ur sina skyttegravar, utan det är som vanligt i mitten som det kan hända något.

I senaste numret av "Philosophy Now" (som jag prenumererar på) så avfärdar filosofiläraren Stephen Anderson ateismen som filosofiskt ohållbar. Han gör det emellertid genom att definiera ateismen så strikt att hans slutsatser blir praktiskt oanvändbara, dvs han kastar ut barnet med badvattnet. Angreppssättet påminner om Wittgensteins tidiga försök att definiera vad som meningsfullt kan sägas med ett språk där han ställer sådana krav att detta språk skulle vara oanvändbart för kommunikation. (Wittgenstein ändrade senare själv ståndpunkt och betonade istället språkets funktion som verktyg för kommunikation.) Det jag finner mest provocerande i Andersons artikel är emellertid att han avfärdar agnosticism som "personlig uppfattning" som inte håller för strikt logisk prövning.

Försvar för skepticismen som hållning
Min personlig åsikt är Andersons logiska attack mot skepticismen är missriktad och därmed ointressant. Han och många andra avfärdar skepticismen som ståndpunkt när det egentligen rör sig om en hållning. Skeptikern befinner sig i rörelse runt den spännande brytpunkten mellan de tvärsäkra i vars läger just inget händer. Skepticismen representerar för mig det sunda bondförnuftet som säger "det låter vettigt, då kör vi så tills vidare" till skillnad från de tvärsäkra som alltid vet och aldrig lyssnar. (Praktiken brukar så gott som alltid bli katastrofal när de tvärsäkra får härska, det kan sedan gälla Hitlertyskland, den katolska inkvisitionen eller Pol Pots Kambodja.)

De filosofiska angreppen på skepticismen blir ofta aparta. Anta att en postmodernist säger "Det finns inga objektiva sanningar". Rent logiskt kan detta påstående naturligtvis inte vara sant, för då skulle det motbevisa sig självt. Det hindrar naturligtvis inte mig som skeptiker att ifrågasätta alla förment objektiva värderande påståenden ändå, därför att skepticismen inte är en logisk skyttegrav utan är en metod att närma sig verkligheten där jag stödjer den uppfattning som för tillfället förefaller mig mest underbyggd.

En sådan hållning innebär inte att alla subjektiva påstående är lika mycket värda (för mig) eller att, som Christer Sturmark m.fl. vill få det till, att rena fakta kan ifrågasättas. Skepticism innebär att inget tas för givet bara för att någon säger det utan att skeptikern väljer den tolkning som förefaller mest underbyggd och/eller mest ändamålsenlig. Den valda tolkningen får gälla tills vidare, men bara tills vi hittar något bättre. En sådan skeptisk hållning stämmer efter vad jag förstår med vetenskapen som metod.


* Ps: Den kloke Freke Räihä sammanfattade detta blogginlägg både bättre och kortare: "Skepticism är inte en position utan en process". Ds.

Silvia Miranda till minne

P { margin-bottom: 0.21cm; }
Vindhäxan Silvia Miranda är som ni nog vet en av huvudpersonerna i romanerna om Trakorien. Hon fick namn efter kattan ni ser på bilden. Den ursprungliga Silvia Miranda föddes 1997 och döptes av min då fyraåriga dotter Maja – sedemera förebild till pigan Grotebelia. "Silvia" kom av att katten var silverfärgad och "Miranda" från okänt håll. Hon var en bra katt som levde ett närmast idealiskt, 18 år långt kattliv på en bondgård med många skrymslen att utforska och många råttor att döda. Som jägare var hon oöverträffad och lärde bara under de senaste åren upp de nya katter som tillkom gården genom att släppa övningsbyten framför dem.
Nu är det slut. Eftersom Silvia Miranda tacklat av med ålderns rätt fick hon fridfullt somna in för ett par veckor sedan i mattes knä och begravdes på gården där hon fötts och levt. Jag fick höra det idag. Inget märkvärdigt kan tyckas eftersom 18 år är mycket också för en tuff katt som bland annat spöade en räv och en sommar födde upp en kull ungar på sjöråttor tagna i den västernorrländska vassen på Staden O's huvudö.
Emellertid finns som ni vet ingen slump nära konfluxen och därför finns en märkvärdighet i sammanhanget: Samma dag som katten gick bort lade jag ut blogginlägget om att konfluxsviten just avslutats. Silvia Miranda överlevde alltså med bara ett par timmars marginal boksviten där hon själv varit huvudperson. Det tycker jag känns stort och hedrande i båda riktningar.

Överlevde också romanernas Silvia Miranda boksviten?
Det återstår att se, inte sant?

Utgivningsdatum spikat för Vanderland

Efter diskussioner med mitt förlag så har vi nu bestämt att Vanderland kommer ut till midsommar 2016 med lansering till bokmässan senare i september. Några viktiga skäl för beslutet:

* Ni läsare (och jag själv) slipper vänta till hösten vilket var ett huvudalternativ. Nu kommer ni istället att kunna ligga i hängmattan och svalka er med glaciärer och snöstormar.
* Redaktioner och recensenter får god tid på sig under sommaren att läsa boken liksom seriens tidigare böcker om de vill.
* Recensioner kan komma under hösten och vara gynnsamma för julförsäljningen.
* Vi kan fortfarande slå på trumman under bokmässan i september.
* Mina agenter hinner förbereda material till Göteborgsmässan liksom till Europas största bokmässa i Frankfurt under oktober.

Jag kommer nu att använda hösten till att redigera texten tillsammans med mina lektörer, ett arbete som planeras vara färdigt till årsskiftet.

Våren tänkte jag sedan ägna åt att redigera om Svavelvinter. Den nya versionen kommer inte hårdinbunden, men är tänkt att släppas i pocket till bokmässan i september för den som är intresserad. Som jag tidigare sagt är min prioritet i sammanhanget att göra det lättare att komma in i serien, samtidigt som jag inte tänker ta bort så mycket i sak.

Ett spännande år väntar. Kul tycker jag!

Det vita papprets schack

Jag får inte sällan frågan om jag planerat hela den komplexa handlingen i konfluxsviten på förhand. Det enkla svaret är nej. En hel del har jag haft klart för mig, men säkert hälften av alla centrala händelser kände jag själv inte till på förhand. På detaljnivå dyker säkert så mycket som 70% upp under gång. Exempel: Varken Shaguls mästare Uroboren eller skaparboken var påtänkta när jag skrev Svavelvinter. Shaguls bok fanns där visserligen, men fick först senare en mer central roll. Andra saker jag inte känt till från början och som kommer att avslöjas i Vanderland: Silvia Mirandas bakgrund, Kmordadruidernas bakgrund, varifrån folket på Bhannavil ursprungligen kom och varför Ilibaurien blev drogberoende. Från början kände jag heller inte till det slutliga ödet för centrala personer som Shagul, Praanz da Kaelve, Arn Dunkelbrink, Grotebelia, enu Ammisadu eller Silvia Miranda.

Jag brukar alltid råda aspirerande författarkollegor att planera lagom mycket: såpass att de vet vart berättelsen är på väg, men inte så mycket att upptäckarglädjen hämmas under själva skrivprocessen. Jag brukar själv tänka som en orienterare: det finns en karta med milstolpar att passera fast jag inte vet vilken väg mellan dem jag kommer att välja på förhand.

Jag har funnit det ändamålsenligt att agera som en schackspelare. Schackspelare vet sällan på förhand hur en viss flyttad pjäs kommer att faktiskt användas senare i spelet, men de vet att om jag flyttar springaren eller löparen till en viss position så kommer den antagligen att bli användbar förr eller senare. När jag skriver placerar jag alltså ut pjäser, personer, platser, förhållande, som jag misstänker kommer att kunna fogas till intrigen fast jag ännu inte vet hur. Ibland kan jag själv förvånas hur sammanhang senare faller på plats utan att jag planerat dem. Det kan också för mig verka som magi men är egentligen en slags förberedd improvisation.

Med denna teknik kommer förstås vissa spår att aldrig utvecklas, och nu när jag gör min första redigering av Vanderland så är en av mina uppgifter att gallra bort småplant och kart som aldrig blev något eftersom de annars belastar mer smakliga delar.

Tänkte mest att tekniken kunde vara användbar för fler.

Vanderland färdigskiven!

Bara för tio minuter sedan satte jag punkt i sista kapitlet i Vanderland, konfluxsvitens sista del. Än så länge är texten ett första utkast som nu ska tröskas ett antal varv med mina redaktörer, men det känns ändå som en stor dag för mig som rest till Trakorien nästan dagligen sedan slutet på 1980-talet. Serien, som i tryck antagligen kommer att uppgå till totalt 2300-2400 sidor, blir mitt livsverk även om jag tänker försöka fortsätta skriva så länge fingrarna hjälpligt prickar tangenterna.

I längd blir den sista boken förmodligen någonstans mitt emellan Vredesverk och Slaktare små; det första utkastet är 1 121 086 tecken långt och innehåller 50 kapitel.

Omslagsbild ska nu ritas, texten redigeras ett antal varv, publiceringsdatum bestämmas m.m. Jag kommer att hålla er underrättade om vad som händer här på bloggen.

Konfluxen har infallit!

Så är det.

Jag har i skrivande stund avslutat det avsnitt där själva konfluxen inträffar och nu återstår fyra ynkliga kapitel att skriva av hela bokserien: efterstädning, redovisning av diverse öden och en liten slutkläm. Ni som följer mig på Facebook vet att jag skrivit som besatt under den senaste tiden med nästan ett kapitel ur händerna om dagen. Kunde jag hålla sådan fart jämt skulle böcker flyga ut i bokhandeln, fast det kan jag förstås inte.

Att det gått så fort nu beror på flera saker: dels är jag själv mycket nyfiken på hur det ska gå och roas av olika uppslag som oplanerat smyger sig in, dels händer stora saker som jag i vissa fall väntat tio år på att få skriva. Allt är mycket förberett och planerat så här i slutet så jag behöver sällan stanna upp längre än några minuter för att grubbla över hur sammanhang ska fogas samman.

Detta sagt hoppas jag fortfarande kunna överraska er intill seriens sista sida och det gäller även inbitna spelare som känner de gamla spelen innantill. Särskilt nöjd är jag med hur saker fallit på plats nu mot slutet. Jag kan inte berätta så mycket ännu men hoppas att ni ska hålla med mig och få de flesta frågor besvarade även om några kommer att kvarstå och några nya faktiskt tillförs.

Just nu är texten i Vanderland 1 056 360 tecken lång, vilket i princip motsvarar Vredesverk i omfattning. Då återstår som sagt fyra kapitel.

Utgivning?Jag talade med min förläggare Ola Wallin på Coltso/Ersatz idag. Det lite besvärande är ju att vi planerat utgivning till bokmässan 2016, dvs om ett drygt år, men nu har jag i princip arbetat in ett halvår på ett par månader. Redigering kan säkert ta ytterligare ett halvår om vi ska vara noggranna och det ska vi förstås. Alternativet vore att ge ut romanen redan våren 2016 vilket vore tekniskt möjligt, och jag är nog lika ivrig som ni (?), fast samtidig är hösten en bättre tid där vi också kan slå på trumman på bokmässan. Det är trots allt ett mycket omfattande arbete som avslutas och jag vill ogärna schabbla bort det. Vi ska fundera över saken båda två och bestämma inom några veckor.

Jag funderar själv på att revidera Svavelvinter under det inarbetade halvåret så att nästa tryckning av pocketen kan innehålla en ny version. I detta sneglar jag mest på en eventuell utlandsutgivning eftersom jag vet att en del har svårt att komma in i boken och därför skulle vilja skärpa början.

Kul och spännande är alltsammans i alla händelser!

Absurdismen, Shagul och rollspelen

Jag läser för närvarande den franske författaren och filosofen Albert Camus, delvis av personligt intresse, men också för att precisera trollkarlen Shaguls hållning till sig själv och världen nu i romanen Vanderlands slutfas.

Camus kan sägas ha grundat Absurdismen, åtminstone i dess moderna form. Han var i botten existentialist och lärjunge till Sartre, men de gick senare olika vägar (och blev ovänner).

Det absurda består enligt Camus i att människans medvetande existerar och söker efter mening i tillvaron samtidigt som universum till synes är meningslöst. Ingen av dessa två företeelser är i sig absurd utan det absurda uppstår genom att medvetande och värld existerar samtidigt och är oförenliga, dvs vi söker desperat något som inte står att finna. Camus menar att det helt enkelt inte finns objektiva värden och anger (liksom Kierkegaard) tre vägar ut ur detta dilemma:

* Självmord – "nu skiter jag i det här!" Camus menar dock att självmord inte löser det absurda problemet utan snarare poängterar det. Självmordet saknar i den föreliggande situationen självt mening och är därmed absurt.
* Tro – att kasta sig ut och bejaka en obegriplig mening där förnuftet gått bet. Kierkegaard lutade åt detta, medan Camus såg det som "filosofiskt självmord", dvs att blunda för faktum.
* Acceptans – att notera det absurda och fortsätta leva med insikten. Camus menar att denna väg är den enda som leder till människans frihet, nämligen friheten att skapa sin egen mening och finna passion i arbetet snarare än i målet. (Kierkegaard såg istället detta som förvillelse och "demoniskt raseri")

Camus skriver följande i boken "Myten om Sisyfos":
"I denna dagliga [skapande] ansträngning, där intelligens och passion förenas och gläds åt varandra, finner den absurde en disciplin som utgör hans största styrka. Den noggrannhet, tjurighet och klarhet som arbetet kräver påminner om erövrarens attityd. Att skapa är också att skapa sitt öde. För sådana människor gäller att deras arbete definierar dem lika mycket som de definierar sitt arbete."

Ni som följt konfluxböckerna så här långt anar förmodligen vart jag vill komma för Shaguls räkning.

Rollspelen då?
Är inte spelaren ett medvetande som söker mening i en värld där ingen egentligen finns, helt enkelt för att världen är en konstruktion i sig? Situationen är alltså absurd. Spelare och spelledare skapar meningen tillsammans, en mening som med Camus ord är just "intelligensen och passionen som förenas och gläds åt varandra".

Jag vet i alla händelser att mitt arbete med rollspel och romaner har skapat mig i lika hög utsträckning som jag har skapat dem.

Inför finalen

Efter att ha rensat i planeringen har jag kommit fram till att tolv kapitel återstår att skriva av konfluxsviten. För att demonstrera hur det drar ihop sig så får ni här ett smakprov i form av texten jag skrev nu på morgonen. Oredigerat då.

Ur kapitel 38. KadaverdisciplinP { margin-bottom: 0.21cm; }
P { margin-bottom: 0.21cm; }
P { margin-bottom: 0.21cm; }
P { margin-bottom: 0.21cm; }
Svagt ledljus från Tricilves efternatt trängde in genom gallerfönstren när Jarmona av Gryningen vaknade i sviten på Holdershus. Hon uppfattade Trinibel Talberinas parfym redan innan kvinnans fingrar lades över hennes mun, doften omisskännelig genom att Jarmona själv avstod alla tilldofter eftersom den rena människans naturliga lukt anses vara sanningsguden Shamash behagligast. Furstessan gled ner jämsides i bädden, lättade prövande på handen men höll upp ett finger till tystnad inför prästinnans ansikte.

”Fröken Talberina”, viskade Jarmona, andningen så oregelbunden av förskräckelse att den knappt lyckades forma orden. ”Fröken Talberina, jag är svuren till Shamashi avhållsamhet och i alla händelser olagd för kärlek kvinnor emellan...”
Till svar tryckte furstessan munnen mot Jarmonas halsgrop så att prästinnan måste vrida sig och pipa av kittel, sedan förstod hon att den andra kvinnan kvävde ett skratt mot hennes kropp.
”Kära, dumma barn, jag avser inte förföra er utan har kommit för att rädda er”, viskade Talberina när hon samlat sig igen. ”Jag ger mig av inatt tillsammans med Goba da Grummi. Ni och fader Bryndegol kan följa oss, men det måste ske nu genast. Jag är ledsen att jag inte kunnat inviga er i planerna tidigare, men ni förstår att hela flykten är ett vågspel – det vore ändå farligare att stanna i detta dårhus under en galen kejsares rovskugga. Till morgonen spikas listor upp på rostrum, proskriptioner över rikets förrädare vilka därmed blir fredlösa och deras egendom förverkad. Goba da Grummi är ett av namnen som straff för hennes koppling till Praanz da Kaelve, men en grupp kallad Naglarna från säkerhetstjänsten Digeta longa har kommit till hennes undsättning. Vägen ut ur staden ligger för ett kort ögonblick öppen och vi avseglar redan inatt från en ödslig fiskehamn närmare kusten. Ni kan därifrån återvända till er hemö eller följa oss till Staden O, vilket helst ni föredrar. Det vore en ära att hysa er som gäst och jag försäkrar att ni kan komma och gå som ni behagar i min familjs hägn.”

Jarmonas tanke var ännu inte helt vaken. Hon snubblade ur sängen, letade bäringar i rummet och fick syn på fader Bryndegols bleka ansikte vid dörren, varifrån det lyste orörligt som fullmånen genom dunklet.
”Fader, tänker ni också resa?” frågade hon.
”Beslutet är ert, livbärerska. Jag är blott sanningsgudens tjänare och ni hans utvalda”, svarade åldringen.
”Hur blir det med vårt skepp i hamnen och våra män?”
”Vi kan bara hjälpa er två”, sade Trinibel Talberina.

Jarmona tänkte och såg mot fader Bryndegol utan att finna vägledning i hans minspel.
”Det vore en förolämpning mot trakorierna att resa”, sade hon sedan. ”Jag är här för att plantera en varaktig vänskap mellan länderna och är säker på att kejsaren ska förstå gåvan när vi återövrat Soblak åt dem från kondottiären Gaddagormgald.”
”Vistelsen kan bli mycket farlig om allt jag hört är sant”, anmärkte fader Bryndegol. ”Vi kunde resa hem för att återvända senare när anspänningen i landet dämpats.”
”Vi borde kanske ha väntat, men nu när vi är här vore det en skymf och ett misstroende att fly i lönndom. Mitt liv är oviktigt i sammanhanget. Jag stannar”, sade prästinnan och tillade när hon såg prästens besvikna min: ”Ni kan resa med furstessan Talberina om ni så vill, fader. Jag kommer varken att akta eller älska er mindre för det.”
”Skulle läraren överge sin elev?” skrattade fader Bryndegol tyst. ”Mitt liv har varit långt och rikt. Inte mycket mer finns att se fram emot och jag misstänker att ni kan behöva mina råd mer än någonsin under den närmaste tiden. Jag väljer att stanna vid er sida.”


De tog ett hastigt men hjärtligt farväl av Trinibel Talberina, innan furstessan skyndade bort i sällskap med en man de tidigare trott vara tjänare i huset. Kvar dröjde doften av hennes parfym i nästan spöklik närvaro och saknad.

Vanderland, pågående arbete

Jag gjorde en uppskattning av hur mycket jag skrivit hittills på Vanderland – sista delen i konfluxsviten. Min grova uppskattning är att det skrivna utgör 3/4 av romanen.
Resultatet är som följer:

Vanderland, 15 juni 2015
Kapitel skrivna: 35
Tecken skrivna: 845 000
Omsatt till tryckta boksidor: 407

Jämförelse med slutversioner:

Slaktare små
Kapitel: 51
Tecken: 1 325 000
Boksidor: 644

Svavelvinter
Kapitel: 53
Tecken: 1 171 000
Boksidor: 560

Inte så illa!