Erik Granström's Blog, page 32
May 26, 2013
Silvia Miranda revamped?
Någon mer som sett Netflix serie "House of Cards" (utmärkt och rekommenderas annars)?
Köper ni i så fall Robin Wright i rollen som Claire Underwood som förebild till Silvia Miranda? Silvia Miranda när hon är sig själv vill säga, i form av en något härjad, professionell, no-nonsense vindhäxa, snarare än inne i spegelvärlden (jo, jag kan avslöja att hon återvänder, typ, i Vredesverk).
Köper ni i så fall Robin Wright i rollen som Claire Underwood som förebild till Silvia Miranda? Silvia Miranda när hon är sig själv vill säga, i form av en något härjad, professionell, no-nonsense vindhäxa, snarare än inne i spegelvärlden (jo, jag kan avslöja att hon återvänder, typ, i Vredesverk).
May 19, 2013
Våroffer 100 år
För hundra år sedan om några dagar, den 29:e maj 1913, uruppfördes Stravinskijs balett Våroffer i Paris. Premiären sägs ha varit en stor skandal där publiken stod upp och skrek för eller emot så att dansarna inte hörde musiken. Detta musikstycke är en av mina största inspirationskällor, lika fräscht och säreget nu som då med sina ideliga taktbyten och nyskapande användning av orkesterns instrument. Stravinskij var dock inte ensam orsak till skandalen, kanske inte ens den mest drivande eftersom stycket var ett beställningsverk till Ryska baletten under Sergej Diagilev som uttryckligen ville ha något överraskande. Lika provocerande för dåtidens publik var förmodligen Vatslav Nizjinskijs koreografi där dansarna stampar, strävar mot jorden och låser sig i obekväma kroppsställningar snarare än fladdrar omkring lätta som fjärilar såsom den klassiska baletten av typen Svansjön dittills hade föreskrivit. Joffrey ballet återskapade uruppsättningen på åttiotalet och den kan ni se på Youtube här. Jag erkänner villigt att det tog mig ett par gånger att vänja mig vid den och då gillade jag redan musiken men nu tycker jag att föreställningen är fantastisk.
För dekor och kläder i Våroffer stod Nicholas Roerich som blivit en av mina favoritkonstnärer just via baletten. Ni kan ta del av Roerichs konst här. Hans namn kommer från Rurik, förmodad viking från Roslagen på 800-talet som grundade Kievriket. Ruriks folk kallades ruser vilket sedamera blivit Ryssland. Roerich tyckte om att måla motiv från dessa tidiga dagar. Konstnären blev nominerad till Nobels fredspris för sina initiativ att bevara det konstnärliga världsarvet.
Våroffer är alltså ett av de musikstycken som inspirerat mig mest tillsammans med Arnold Schönbergs Verklärte Nacht från samma sprudlande tidsperiod före det första världskriget. Båda dessa stycken är tämligen unika. Jag har refererat till båda, tydligast på sidorna 326-328 i Slaktare små där det bland annat finns direkta citat från Richard Demels dikt på vilken Verklärte Nacht baseras.
Helt oavsett vad man tycker om dessa musikstycken så tilltalar mig ansatsen bakom dem. De sneglar inte på kutym, försöker inte kopiera det redan hyllade, försöker inte ställa sig in hos en tilltänkt publik och det finns ingen kommersiell baktanke inbyggd i verken utan de följer sin egen idé och är sig själva - sedan får det bära eller brista. Jag kan se samma inställning hos exempelvis Tom Waits musik. Överhuvud taget respekterar jag denna ansats och egentligen bara den och har följaktligen försökt tillämpa den i mitt eget skrivande.
För dekor och kläder i Våroffer stod Nicholas Roerich som blivit en av mina favoritkonstnärer just via baletten. Ni kan ta del av Roerichs konst här. Hans namn kommer från Rurik, förmodad viking från Roslagen på 800-talet som grundade Kievriket. Ruriks folk kallades ruser vilket sedamera blivit Ryssland. Roerich tyckte om att måla motiv från dessa tidiga dagar. Konstnären blev nominerad till Nobels fredspris för sina initiativ att bevara det konstnärliga världsarvet.
Våroffer är alltså ett av de musikstycken som inspirerat mig mest tillsammans med Arnold Schönbergs Verklärte Nacht från samma sprudlande tidsperiod före det första världskriget. Båda dessa stycken är tämligen unika. Jag har refererat till båda, tydligast på sidorna 326-328 i Slaktare små där det bland annat finns direkta citat från Richard Demels dikt på vilken Verklärte Nacht baseras.
Helt oavsett vad man tycker om dessa musikstycken så tilltalar mig ansatsen bakom dem. De sneglar inte på kutym, försöker inte kopiera det redan hyllade, försöker inte ställa sig in hos en tilltänkt publik och det finns ingen kommersiell baktanke inbyggd i verken utan de följer sin egen idé och är sig själva - sedan får det bära eller brista. Jag kan se samma inställning hos exempelvis Tom Waits musik. Överhuvud taget respekterar jag denna ansats och egentligen bara den och har följaktligen försökt tillämpa den i mitt eget skrivande.
May 14, 2013
Vredesverk och Vanderland
Där har ni titlarna på den tredje och fjärde boken i krönikan om den femte konfluxen. Jag har funderat väldigt mycket på detta under en längre tid och tillsammans med dottern Maja och redaktören Ola Wallin på Ersatz knåpat, testat och förkastat. Seriens fyra titlar blir alltså:
Svavelvinter
Slaktare små
Vredesverk
Vanderland
Det är idel udda boktitlar med viss symmetri - något som har täckning i berättelsen liksom det faktum att det blir fyra böcker.
Vredesverk syftar på att en hel del förödelse skildras i romanen, fast som jag hoppas på ett överraskande sätt och utan excesser. Trakorien lär hur som helst vara ganska ommöblerat när dammet väl har lagt sig. Det gör det emellertid inte ännu eftersom händelserna i Vanderland bjuder på ännu större förändringar. De som spelat spelen kan nog ana vad titeln syftar på även om okända händelser tillstöter med bäring på namnet.
De ord jag har bollat med under titelgrubblandet har bland annat innefattat: vindar, speglar, tuppar, krig, väv, träd och böcker. Jag ville som tidigare ha något lite udda och inte omedelbart möjligt att avkoda. Titlarna måste också vara ganska korta pga formgivningen, allitterera internt och ha en bra melodi. Romanens arbetsnamn var som ni vet Bladverk. Så kommer fortfarande det levande skeppet att heta men jag tyckte hela tiden att det var en lite tam titel som gav intryck av diktsamling.
Genom Google har jag hittat ordet vredesverk använt på ett enda ställe: i gamla Bibelöversättningen, Jesaja 13:3.
"Jag själv har bådat upp mina invigda
ja, kallat mina hjältar till vredesverk,
min stolta skara, som jublar."
Det är ett ganska bra citat som kunde syfta på konfluxväktarna så jag kanske citerar det i början på boken.
Smaka på titlarna och kom gärna med synpunkter!
Svavelvinter
Slaktare små
Vredesverk
Vanderland
Det är idel udda boktitlar med viss symmetri - något som har täckning i berättelsen liksom det faktum att det blir fyra böcker.
Vredesverk syftar på att en hel del förödelse skildras i romanen, fast som jag hoppas på ett överraskande sätt och utan excesser. Trakorien lär hur som helst vara ganska ommöblerat när dammet väl har lagt sig. Det gör det emellertid inte ännu eftersom händelserna i Vanderland bjuder på ännu större förändringar. De som spelat spelen kan nog ana vad titeln syftar på även om okända händelser tillstöter med bäring på namnet.
De ord jag har bollat med under titelgrubblandet har bland annat innefattat: vindar, speglar, tuppar, krig, väv, träd och böcker. Jag ville som tidigare ha något lite udda och inte omedelbart möjligt att avkoda. Titlarna måste också vara ganska korta pga formgivningen, allitterera internt och ha en bra melodi. Romanens arbetsnamn var som ni vet Bladverk. Så kommer fortfarande det levande skeppet att heta men jag tyckte hela tiden att det var en lite tam titel som gav intryck av diktsamling.
Genom Google har jag hittat ordet vredesverk använt på ett enda ställe: i gamla Bibelöversättningen, Jesaja 13:3.
"Jag själv har bådat upp mina invigda
ja, kallat mina hjältar till vredesverk,
min stolta skara, som jublar."
Det är ett ganska bra citat som kunde syfta på konfluxväktarna så jag kanske citerar det i början på boken.
Smaka på titlarna och kom gärna med synpunkter!
May 11, 2013
Tredje boken färdigskriven!
Där satte jag punkt i det allra sista avsnittet av tredje boken i krönikan om den femte konfluxen! Den här gången har jag inga tilltänkta avsnitt kvar att skriva utan nu vidtar redigering och annat kringarbete, inte minst spikande av titel. Mot slutet av sommaren tänkte jag skicka texten för testläsning och korrande innan förlaget får den mot slutet av året för publicering våren 2014. Det kan tyckas att ett år från nu är lång tid, men slutfasen, produktion och införsäljning tar sin tid så att framförhållningen måste vara god. Om jag blir klar med mitt arbete tidigare så börjar jag helt enkelt skriva på sista boken i serien.
När jag ser tillbaka i bloggen så påbörjade jag skrivandet på tredje delen i oktober 2011. Arbetet har alltså tagit ett och ett halvt år vilket jag tycker är mycket bra med tanke på att texten stannade vid ca 1050 000 tecken, dvs obetydligt kortare än Svavelvinter vilket kommer att resultera i en bok på ca 550 sidor.
Jag kommer förstås att avrapportera det fortsatta arbetet här på bloggen men först av allt ska jag ta tag i min något eftersatta trädgård och mitt något eftersatta hus som är i behov av en del målande. Sedan ska jag köpa en flaska Ekendäld för att fira som jag lovade mig.
När jag ser tillbaka i bloggen så påbörjade jag skrivandet på tredje delen i oktober 2011. Arbetet har alltså tagit ett och ett halvt år vilket jag tycker är mycket bra med tanke på att texten stannade vid ca 1050 000 tecken, dvs obetydligt kortare än Svavelvinter vilket kommer att resultera i en bok på ca 550 sidor.
Jag kommer förstås att avrapportera det fortsatta arbetet här på bloggen men först av allt ska jag ta tag i min något eftersatta trädgård och mitt något eftersatta hus som är i behov av en del målande. Sedan ska jag köpa en flaska Ekendäld för att fira som jag lovade mig.
May 6, 2013
Natt över Tricilve
Fria ligan arbetar med den nye illustratören Joakim Ericsson för Lojalisternas tid - det äventyr som jag och Jerry Lasota har skrivit till rollspelet Svavelvinter. Utan att förringa tidigare illustratörer så är jag väldigt förtjust i hans stil. Bilden föreställer brandvakter som spanar från varmluftsballong under en tidig morgon över huvudstaden och kommer att pryda äventyrets baksida. Ballongen är fäst i stadsmuren mot Karniback. Ni kan se ytterligare en illustration av Joakim till speläventyret på Fria ligans blogg. Den föreställer Ingolmo Dokellas perukmakeri i Tricilve.
Som jag tidigare nämnt så utspelar sig äventyret i tiden mellan romanerna Slaktare små och efterföljaren. Spelet kommer förhoppningsvis före sommaren men om produktionen drar ut på tiden så blir det istället efter sommaren.
May 5, 2013
Snart klar!
Nu har jag avslutat kapitlen om kriget på Palamux och är därmed klar med boken så när som på ett fristående sidokapitel. Istället för dagens inplanerade trädgårdsarbete har jag skrivit ut alla kapitel på papper (nu över 1000 000 tecken) och börjat göra en lista över vilka scener de innehåller och när i tiden de utspelar sig för att kunna spika deras inbördes ordning i boken och sedan klippa ihop alltsammans preliminärt. Riktigt skojigt arbete med en rekapitulation av helheten faktiskt även om jag nog borde ha arbetat lite ute också. Nåväl, det hinner jag under veckan. Fingrarna kliar av längtan att redigera och få ihop något sammanhängande!
May 3, 2013
Bladverk IRL
Jag håller som bäst på att avsluta tredje delen i min romanserie om den femte konfluxen. Ni vet sedan tidigare att bokens arbetsnamn är Bladverk, syftande på ett levande skepp, ett stort träd som fallit i havet och vars lövmattor tjänar som segel. Det slog mig under skrivandet att förebilderna till Bladverk fortfarande finns kvar: dels en stor ihålig ek, dels en fallen pil som fortfarande lever. När jag var liten lekte jag på och i dessa träd nära Fyrisån i Uppsala där jag bor.
Den fallna pilen hade fallit redan då. Under år med kraftig vårflod så kan Fyrisån svämma över sina breddar så att trädet, vilket normalt ligger kanske trehundra meter från åns fåra, omges av vatten. Ett sådant år, när jag kanske var tio år, så lekte jag att trädet var just ett skepp, med stammen som skrov och de upprättstående grenarna som master. Jag skrev till och med namn på de olika delarna med en tuschpenna: "mizzen mast", "forecastle", "port bow" och så vidare. Dessa namn hämtade jag från byggsatser av gamla skepp som jag hade klistrat ihop (HMS Victory respektive Mayflower vill jag minnas). Några av mina kamrater såg senare dessa namn och eftersom jag redan på den tiden var lite udda så förstod de vem som skrivit och hånade mig vederbörligen. Å andra sidan har de vad jag vet aldrig skrivit några fantasyromaner.
Nu när jag nämnde ett annat gammalt träd på min Facebook-sida kom jag ihåg den fallna pilen Bladverk och gick dit för att ta en bild. Trädet är i sämre skick än när jag var liten, löven har inte kommit än och kor har trampat upp marken runt det, men det lever fortfarande. Jag tänkte att det kunde vara roligt att visa det för er. Inte minst kan ni återvända när ni senare läser romanen. Romanens Bladverk har utrymmen stora som kajutor inuti och dessa är inspirerade av den ihåliga eken på nedre bilden.
Den fallna pilen hade fallit redan då. Under år med kraftig vårflod så kan Fyrisån svämma över sina breddar så att trädet, vilket normalt ligger kanske trehundra meter från åns fåra, omges av vatten. Ett sådant år, när jag kanske var tio år, så lekte jag att trädet var just ett skepp, med stammen som skrov och de upprättstående grenarna som master. Jag skrev till och med namn på de olika delarna med en tuschpenna: "mizzen mast", "forecastle", "port bow" och så vidare. Dessa namn hämtade jag från byggsatser av gamla skepp som jag hade klistrat ihop (HMS Victory respektive Mayflower vill jag minnas). Några av mina kamrater såg senare dessa namn och eftersom jag redan på den tiden var lite udda så förstod de vem som skrivit och hånade mig vederbörligen. Å andra sidan har de vad jag vet aldrig skrivit några fantasyromaner.
Nu när jag nämnde ett annat gammalt träd på min Facebook-sida kom jag ihåg den fallna pilen Bladverk och gick dit för att ta en bild. Trädet är i sämre skick än när jag var liten, löven har inte kommit än och kor har trampat upp marken runt det, men det lever fortfarande. Jag tänkte att det kunde vara roligt att visa det för er. Inte minst kan ni återvända när ni senare läser romanen. Romanens Bladverk har utrymmen stora som kajutor inuti och dessa är inspirerade av den ihåliga eken på nedre bilden.
April 28, 2013
Trodax in the mine
Below is a scene from the novel "Svavelvinter" translated into English by Martin Andersson a couple of years ago for his fanzine. I publish it with Martins and my publishers kind permission for the benefit of Fito García and other international guests. Fito recently started a spanish blogg about the RPG "Svavelvinter". This text might have been published before but not recently I think.
Magister Trodax Draconicus, Dragonwarden by decree of the Emperor, was still stuck in the mineshaft when darkness fell over Marjura. He was trembling from the chill. The sparse light that had been seeping down from the ventilation shaft in the dragon’s mountain hall died inexorably away. The Magister had borrowed dark-vision from some poor night rat which surely wandered blindly around outside, but even the night vision of beasts has its limitations in total darkness. During the day, Trodax had quenched his thirst after the previous evening’s inebriation with the metallic-tasting water on the bottom of the shaft, but he was terribly hungry and thought mostly of the housekeeper’s delicious dishes back in his own warm cottage. Besides, he had eventually been forced to pollute the water and therefore did not want to drink of it again. Neither the beast nor the knight had been heard all day long. The wizard now realised that he had to get up, dragon or no dragon, so he would not die a drawn-out and painful death in the mine. Nobody would come looking for him since everybody was scared to death of the beast’s lair, which furthermore was strictly off limits by order of the Bailiff.
However, the walls of the shaft were so smooth and so slippery from dampness that he just scratched his fingertips sore without managing to climb a single ell. He had tried using sorcery to summon beasts to his aid, but they were as afraid as the humans of the dragon. The only one who had responded to his plea was an old half-blind male badger, who, for obscure reasons, wanted to be eaten. It looked down at him sadly from the edge of the shaft, thinking aloud: “You not great-serpent. You soon dead”, and wandered off to meet a wolf further down the valley, which had to serve as an angel of death in the dragon’s absence.
The wizard made a desperate decision to change into animal form himself, though preferably only halfway. He needed strong bear claws if he was to get a grip on the rock wall, but at the same time did not dare to completely assume animal shape, as there is always a chance of losing your mind when the blood of the forest courses through your brain. The animal in him could panic and drown itself. It is, however, much more difficult to stop a transformation into an animal halfway than to allow it to complete itself; so difficult that the art is attempted only by true masters among animists. Trodax was not an especially skilled wizard, but had only a vague theoretical notion of what to do. Desperately he commenced the ritual, then tried to break it off halfway by thinking of the most non-magical phenomena he could imagine; scenes of dumplings and trimming nostril hairs were forcibly driven through his mind. The magic tore and pulled on his limbs in conflicting directions. His skin alternately grew bristles and sucked them into the pores again, but after having oscillated between various forms for a while an equilibrium was reached. Unable to see in the pitch-darkness, he gingerly touched his face and found to his delight a set of thick claws at the tips of his fingers, which at the same time had become shorter. And he was no longer cold. Yet he was still able to utter human speech, albeit with the thickness of an animal tongue. The half-completed transformation was a brilliant feat and he congratulated himself on his own skill and drive.
Now it was time to climb. He pushed off with the strong bear legs and could not help roaring with triumph when he managed to heave himself up by the cracks offered by the walls of the well. At once he fell down again and splashed into the water, but now he knew that the climb was feasible, and more cautiously made his way upward. After half a dozen ells, however, he noticed that the shaft narrowed so that the walls were leaning inward, and there he got stuck, whimpering unhappily, unable to move further. It was now completely dark in the mine, but he knew from earlier in the day that the narrow part was transitory, so he should be able to move on if only he managed to pass the overhang. Slowly and cautiously he freed his right paw, while his three other limbs clung cramp-like to their minimal holds. He groped upward for something to hold on to and to his delight got a grip on a protrusion of rock. There did not seem to be much else to hold on to around it, but the rocky edge offered such a good grip that he would be able to hang freely from it by both paws and heave himself up. Hopefully it would then be possible to move on. He moved his other front-claws to the rock as well and then let go with his hind legs so his body lost touch with the rocky wall and swung freely but steadily. Trodax strained his muscles and with all his animal strength heaved himself upward. Then the rock came away from the wall.
At first he did not realise what was happening, but just fell for a second before crashing down below the surface of the water again. When he surfaced, Trodax heard something gushing down into the water with great force from the hole where the rock had been. He swam toward the sound and was almost knocked unconscious as if by a giant plummet when he came under the flow. It was the thick cranial bone of the bear form that saved him. He groped more carefully in front of him and felt a torrent of something incredibly heavy streaming down through the water. Trodax realised that he had coincidentally laid bare a vein of liquid mercury. He had heard tell that the mountain men, before the dragon had taken over the mine, used to listen to the echo in the bedrock and then drilled through it to draw off the hidden deposits of metallic mercury thus discovered. The job was said to require more musicality than engineering and was therefore suited for the mining people who had come to Marjura from eastern Milacke on Trinsmyra long ago.
Trodax wanted to shed a few tears of despair, but the bear eyes lacked that ability. Imagine drowning in mercury before even finishing the fifth volume of his series on the life of dragons, now that he had gained so much new knowledge during the past day! Then he realised something strange: the surface of the water was rising and slowly bearing him with it up through the shaft as the mercury streamed down. The ascent was slow, and in his exhaustion he tried to put his feet down, since the bear paws were not particularly suited for treading water. His hind legs found springy support against the mercury. The wizard sank to his knees in the metal but was then able to keep his balance by paddling with his paws in the water, which was pushed upward by the heavier mercury. In this manner Trodax Draconicus was borne upward through the shaft. A few ells below the rocky rim the movement ceased, probably because the vein of mercury was drained, but from here it was an easy climb up to the mining tunnel.
He cautiously lumbered through the dragon’s mountain hall toward the entrance of the mine, ready to be attacked at any time by the lurking beast. But nothing happened, and soon he stood facing the night wind from the valley running down toward Pik Pustula. Master Trodax did not, however, allow himself the peace of mind to enjoy his recovered freedom. The dragon was airborne! He had to warn the soldiers and have them light the beacon on the mountain! In his half-finished animal shape he hastily scampered down the slopes without noticing the twigs lashing his furry body. There was fire aplenty in the valley, but when he came to the camp the barracks were deserted. The Magister discovered to his horror that it was his own cottage that was on fire. He dashed up, and there in front of the roaring flames sat an elderly soldier, quietly watching the conflagration. While running Trodax had reassumed his human shape; he was now shivering with cold from his swim in the icy waters of the mine, but the fire was so hot that he was unable to move closer than a dragon’s length.
“We must light the beacon at once”, he tried half-heartedly, suspecting what the answer would be.
“They already know. It flew toward Arhem hours ago”, the soldier informed him, blowing his nose in his hand and proffering his bottle of strong drink. Trodax eyed the bottle with disgust but decided for the second time within a day to get drunk.
“The boy came in just as it started”, the man continued, nodding toward the burning house. “Nothing much to do.”
“Was it the dragon snorting fire?” the wizard whispered.
“No, the cook probably left the stove door open and a spark set fire to oil that someone had spilt on the floor.”
They gazed in silence into the fire which spellbound their eyes as fire-beings have always done. A sense of peace came over them, the calm that appears when everything is already too late.
“I saved your books, Master Trodax”, whispered Mok-mok the goatherd boy, who had been hiding among the bushes. The wizard gave a start. It was the first time that the child had spoken since his parents were eaten by the dragon. Mok-mok was sitting on a pack of bound parchments. The sight of them made Trodax cry with emotion. He walked up and kissed the boy on the forehead so hard that his lips left a round mark in the goat dung.
“Master, your ears…?”
Trodax Draconicus felt and discovered that his ears were still round, small and hairy like those of a bear. He did not know it then, but the wizard would have to live with those ears for the rest of his life.
Magister Trodax Draconicus, Dragonwarden by decree of the Emperor, was still stuck in the mineshaft when darkness fell over Marjura. He was trembling from the chill. The sparse light that had been seeping down from the ventilation shaft in the dragon’s mountain hall died inexorably away. The Magister had borrowed dark-vision from some poor night rat which surely wandered blindly around outside, but even the night vision of beasts has its limitations in total darkness. During the day, Trodax had quenched his thirst after the previous evening’s inebriation with the metallic-tasting water on the bottom of the shaft, but he was terribly hungry and thought mostly of the housekeeper’s delicious dishes back in his own warm cottage. Besides, he had eventually been forced to pollute the water and therefore did not want to drink of it again. Neither the beast nor the knight had been heard all day long. The wizard now realised that he had to get up, dragon or no dragon, so he would not die a drawn-out and painful death in the mine. Nobody would come looking for him since everybody was scared to death of the beast’s lair, which furthermore was strictly off limits by order of the Bailiff.
However, the walls of the shaft were so smooth and so slippery from dampness that he just scratched his fingertips sore without managing to climb a single ell. He had tried using sorcery to summon beasts to his aid, but they were as afraid as the humans of the dragon. The only one who had responded to his plea was an old half-blind male badger, who, for obscure reasons, wanted to be eaten. It looked down at him sadly from the edge of the shaft, thinking aloud: “You not great-serpent. You soon dead”, and wandered off to meet a wolf further down the valley, which had to serve as an angel of death in the dragon’s absence.
The wizard made a desperate decision to change into animal form himself, though preferably only halfway. He needed strong bear claws if he was to get a grip on the rock wall, but at the same time did not dare to completely assume animal shape, as there is always a chance of losing your mind when the blood of the forest courses through your brain. The animal in him could panic and drown itself. It is, however, much more difficult to stop a transformation into an animal halfway than to allow it to complete itself; so difficult that the art is attempted only by true masters among animists. Trodax was not an especially skilled wizard, but had only a vague theoretical notion of what to do. Desperately he commenced the ritual, then tried to break it off halfway by thinking of the most non-magical phenomena he could imagine; scenes of dumplings and trimming nostril hairs were forcibly driven through his mind. The magic tore and pulled on his limbs in conflicting directions. His skin alternately grew bristles and sucked them into the pores again, but after having oscillated between various forms for a while an equilibrium was reached. Unable to see in the pitch-darkness, he gingerly touched his face and found to his delight a set of thick claws at the tips of his fingers, which at the same time had become shorter. And he was no longer cold. Yet he was still able to utter human speech, albeit with the thickness of an animal tongue. The half-completed transformation was a brilliant feat and he congratulated himself on his own skill and drive.
Now it was time to climb. He pushed off with the strong bear legs and could not help roaring with triumph when he managed to heave himself up by the cracks offered by the walls of the well. At once he fell down again and splashed into the water, but now he knew that the climb was feasible, and more cautiously made his way upward. After half a dozen ells, however, he noticed that the shaft narrowed so that the walls were leaning inward, and there he got stuck, whimpering unhappily, unable to move further. It was now completely dark in the mine, but he knew from earlier in the day that the narrow part was transitory, so he should be able to move on if only he managed to pass the overhang. Slowly and cautiously he freed his right paw, while his three other limbs clung cramp-like to their minimal holds. He groped upward for something to hold on to and to his delight got a grip on a protrusion of rock. There did not seem to be much else to hold on to around it, but the rocky edge offered such a good grip that he would be able to hang freely from it by both paws and heave himself up. Hopefully it would then be possible to move on. He moved his other front-claws to the rock as well and then let go with his hind legs so his body lost touch with the rocky wall and swung freely but steadily. Trodax strained his muscles and with all his animal strength heaved himself upward. Then the rock came away from the wall.
At first he did not realise what was happening, but just fell for a second before crashing down below the surface of the water again. When he surfaced, Trodax heard something gushing down into the water with great force from the hole where the rock had been. He swam toward the sound and was almost knocked unconscious as if by a giant plummet when he came under the flow. It was the thick cranial bone of the bear form that saved him. He groped more carefully in front of him and felt a torrent of something incredibly heavy streaming down through the water. Trodax realised that he had coincidentally laid bare a vein of liquid mercury. He had heard tell that the mountain men, before the dragon had taken over the mine, used to listen to the echo in the bedrock and then drilled through it to draw off the hidden deposits of metallic mercury thus discovered. The job was said to require more musicality than engineering and was therefore suited for the mining people who had come to Marjura from eastern Milacke on Trinsmyra long ago.
Trodax wanted to shed a few tears of despair, but the bear eyes lacked that ability. Imagine drowning in mercury before even finishing the fifth volume of his series on the life of dragons, now that he had gained so much new knowledge during the past day! Then he realised something strange: the surface of the water was rising and slowly bearing him with it up through the shaft as the mercury streamed down. The ascent was slow, and in his exhaustion he tried to put his feet down, since the bear paws were not particularly suited for treading water. His hind legs found springy support against the mercury. The wizard sank to his knees in the metal but was then able to keep his balance by paddling with his paws in the water, which was pushed upward by the heavier mercury. In this manner Trodax Draconicus was borne upward through the shaft. A few ells below the rocky rim the movement ceased, probably because the vein of mercury was drained, but from here it was an easy climb up to the mining tunnel.
He cautiously lumbered through the dragon’s mountain hall toward the entrance of the mine, ready to be attacked at any time by the lurking beast. But nothing happened, and soon he stood facing the night wind from the valley running down toward Pik Pustula. Master Trodax did not, however, allow himself the peace of mind to enjoy his recovered freedom. The dragon was airborne! He had to warn the soldiers and have them light the beacon on the mountain! In his half-finished animal shape he hastily scampered down the slopes without noticing the twigs lashing his furry body. There was fire aplenty in the valley, but when he came to the camp the barracks were deserted. The Magister discovered to his horror that it was his own cottage that was on fire. He dashed up, and there in front of the roaring flames sat an elderly soldier, quietly watching the conflagration. While running Trodax had reassumed his human shape; he was now shivering with cold from his swim in the icy waters of the mine, but the fire was so hot that he was unable to move closer than a dragon’s length.
“We must light the beacon at once”, he tried half-heartedly, suspecting what the answer would be.
“They already know. It flew toward Arhem hours ago”, the soldier informed him, blowing his nose in his hand and proffering his bottle of strong drink. Trodax eyed the bottle with disgust but decided for the second time within a day to get drunk.
“The boy came in just as it started”, the man continued, nodding toward the burning house. “Nothing much to do.”
“Was it the dragon snorting fire?” the wizard whispered.
“No, the cook probably left the stove door open and a spark set fire to oil that someone had spilt on the floor.”
They gazed in silence into the fire which spellbound their eyes as fire-beings have always done. A sense of peace came over them, the calm that appears when everything is already too late.
“I saved your books, Master Trodax”, whispered Mok-mok the goatherd boy, who had been hiding among the bushes. The wizard gave a start. It was the first time that the child had spoken since his parents were eaten by the dragon. Mok-mok was sitting on a pack of bound parchments. The sight of them made Trodax cry with emotion. He walked up and kissed the boy on the forehead so hard that his lips left a round mark in the goat dung.
“Master, your ears…?”
Trodax Draconicus felt and discovered that his ears were still round, small and hairy like those of a bear. He did not know it then, but the wizard would have to live with those ears for the rest of his life.
April 19, 2013
Nära miljonen nu
Idag summerade jag mängden text jag skrivit så här långt i tredje romanen. Sedan jag rensat bort allt kladd fick jag siffran:
973 618 tecken
Detta ska jämföras med:
Svavelvinter 1100 000 tecken
Slaktare små 1300 000 tecken
Eftersom jag ännu inte är riktigt klar så skulle jag gissa på att tredje boken blir något kortare än Svavelvinter, kanske 1050 000 tecken eller så vilket jag tycker är helt lagom.
En annan trevlig sak som jag noterade är att jag faktiskt började skriva först under september 2011. Alltså har jag åstadkommit dessa nästan en miljon tecken under bara ett och ett halvt år vilket förbluffade mig själv. Det ger också hopp om att sista boken inte ska behöva dröja så förfärligt länge sedan den tredje delen har kommit ut eftersom handlingen börjar bli mer given nu när jag vet vad som måste avslutas. Jag räknar dock inte med att börja skriva sista delen förrän vid årsskiftet eftersom resten av detta år kommer att gå åt till att redigera.
En sporre hur som helst!
973 618 tecken
Detta ska jämföras med:
Svavelvinter 1100 000 tecken
Slaktare små 1300 000 tecken
Eftersom jag ännu inte är riktigt klar så skulle jag gissa på att tredje boken blir något kortare än Svavelvinter, kanske 1050 000 tecken eller så vilket jag tycker är helt lagom.
En annan trevlig sak som jag noterade är att jag faktiskt började skriva först under september 2011. Alltså har jag åstadkommit dessa nästan en miljon tecken under bara ett och ett halvt år vilket förbluffade mig själv. Det ger också hopp om att sista boken inte ska behöva dröja så förfärligt länge sedan den tredje delen har kommit ut eftersom handlingen börjar bli mer given nu när jag vet vad som måste avslutas. Jag räknar dock inte med att börja skriva sista delen förrän vid årsskiftet eftersom resten av detta år kommer att gå åt till att redigera.
En sporre hur som helst!
April 16, 2013
De övergivnas armé
Ja, jag påbörjade just ett kapitel med den titeln.
Än sen då? Jag vet inte vad ni trodde ...
Uppdatering: Min tanke var förstås att parodiera den famösa boken från 1997, men nu sedan jag fått tag i den och ögnat igenom texten så har jag nästan gett upp ansatsen, helt enkelt för att skriften är så befängd att den knappast går att parodiera mer än den parodierar sig själv. Några exempel:
"Under mellankrigstiden användes den tyska scoutrörelsen för att utveckla heroiska ideal bland ungdomarna. I Sverige används idag scoutstugor ofta som samlingspunkter för levande rollspel."
(Ni förstår själva allvaret!)
"En förändring kan innebära att rollspelaren isolerar sig i sin spelgrupp, har rollspel som enda intresse, blir inbunden och försjunker i grubblerier, utför självskärningar eller plötsligt väljer en militant framtoning. Detta bör ses som alarmerande signaler, som kräver någon form av ingripande."
(Ekar inte detta av hur man såg på onani under moralisk stenålder?)
"En förändrad inställning till moralbegrepp och samhällssyn skulle kunna leda till att rollspelshobbyn plötsligt byter skepnad och förvandlas till en militant, politisk rörelse."
(Scenariot borde väl kunna avskrivas vid det här laget liksom farhågorna för en epidemi av ockult inspirerade mord?)
På sätt och vis är det lite synd att boken är så dålig för jag tycker själv att det fanns en del att diskutera när det begav sig men författarnas rumpdrattande omöjliggjorde seriös diskussion. Jag var exempelvis själv aldrig förtjust i excesserna i Kult. Det lutar åt att kapitlets titel får vara kvar som en liten näsknäpp, men de parodiska inslagen blir ganska begränsade helt enkelt för att det inte finns så många kopplingar att göra. Vi får se vad det blir - ni som jag.
Än sen då? Jag vet inte vad ni trodde ...
Uppdatering: Min tanke var förstås att parodiera den famösa boken från 1997, men nu sedan jag fått tag i den och ögnat igenom texten så har jag nästan gett upp ansatsen, helt enkelt för att skriften är så befängd att den knappast går att parodiera mer än den parodierar sig själv. Några exempel:
"Under mellankrigstiden användes den tyska scoutrörelsen för att utveckla heroiska ideal bland ungdomarna. I Sverige används idag scoutstugor ofta som samlingspunkter för levande rollspel."
(Ni förstår själva allvaret!)
"En förändring kan innebära att rollspelaren isolerar sig i sin spelgrupp, har rollspel som enda intresse, blir inbunden och försjunker i grubblerier, utför självskärningar eller plötsligt väljer en militant framtoning. Detta bör ses som alarmerande signaler, som kräver någon form av ingripande."
(Ekar inte detta av hur man såg på onani under moralisk stenålder?)
"En förändrad inställning till moralbegrepp och samhällssyn skulle kunna leda till att rollspelshobbyn plötsligt byter skepnad och förvandlas till en militant, politisk rörelse."
(Scenariot borde väl kunna avskrivas vid det här laget liksom farhågorna för en epidemi av ockult inspirerade mord?)
På sätt och vis är det lite synd att boken är så dålig för jag tycker själv att det fanns en del att diskutera när det begav sig men författarnas rumpdrattande omöjliggjorde seriös diskussion. Jag var exempelvis själv aldrig förtjust i excesserna i Kult. Det lutar åt att kapitlets titel får vara kvar som en liten näsknäpp, men de parodiska inslagen blir ganska begränsade helt enkelt för att det inte finns så många kopplingar att göra. Vi får se vad det blir - ni som jag.
