Erik Granström's Blog, page 30

Språkgranskningen av Vredesverk tar sin början

Jag har än en gång kommit till slutet på romanen Vredesverk, nu i version 4 och bland annat fixat ett antal dialoger som jag tyckte var lite yviga. Nu börjar jag och Axel Henriksson om med själva språkgranskningen rad för rad i version 5.

Dessa versionsnummer har förstås bara betydelse för mig själv såtillvida att de hjälper mig att fokusera på en ny fas i redigeringen. Testläsande pågår parallellt och jag för in synpunkter allt eftersom de inkommer och i den mån jag instämmer i deras kritik. Läget på testläsarfronten är följande:

* Axel Henriksson har läst klart boken och hjälper mig nu med språkgranskningen
* Robin Iversen har några få kapitel kvar att kommentera sedan han varit utrikes på arkeologiskt uppdrag
* Roney Lundell har kommit ungefär två tredjedelar efter ett uppehåll för att färdigställa en egen bok
* Fredrik Fischer började nyligen och har kommit ungefär en femtedel
* Ola Hultin har just börjat läsa
* så även Ola Wikander
* Ylva Spångberg kommer att börja efter Fantasticon, ett konvent hon är med och arrangerar.
* Ola Wallin på Ersatz förlag får boken vid årsskiftets deadline och gör sedan slutredigering.

Alla dessa personer har sina personliga läsfokus, käpphästar, favoritscener och typ av kommentarer som sammantagna är ovärderliga för mig som hemmablind författare. Eftersom de läser i otakt hinner jag åtgärda den enes kommentarer innan nästa läser samma kapitel så att jag kan kontrollera att felen är avhjälpta. Det är en mödosam men mycket givande process och jag hoppas att också testläsarna får ut något av det hela!

Koklais hackedikt

Tuppen Koklai bad mig förmedla en hackedikt (hans benämning) vilken han påstår sig ha skrivit redan för tusen år sedan. Hans skäl är en smula grumliga men de kan ha med upphovsrätt att göra eftersom han hävdar att en religiös sekt stal dikten. Den sägs ha "betydelse för berättelsen". Återkommer när (om) sammanhanget klarnar.

Varpens plogfåra,
dess skyttel en fågelnäbb.
Jag väver världen.

Intervju om de gamla rollspelen

Jag har blivit intervjuad om de gamla rollspelen, anknytningen till romanerna m.m. på webbplatsen Rollspelaren.

Bilden föreställer skumgummiberget som var min första "dungeon". Detta gjordes alltså på sjuttiotalet, ett par världar innan Trakorien var påtänkt. I begynnelsen, när vi fortfarande spelade Dungeons & Dragons, så handlade spelen nästan alltid om ett grottkomplex där utmaningarna blev svårare ju längre ner man kom. För att vara kreativ gjorde jag istället ett berg där det blev svårare ju högre upp man kom - lite i analogi med Dante Alighieris Inferno och Purgatorio i Divina Commedia faktiskt! När jag redan ritat berget som en serie kartor kom jag på att jag kunde skära ut varje våning i skumgummi och klistra ihop dem för att få berget som tredimensionell modell. Sagt och gjort och modellen har jag alltså kvar även om bergstopparna böjt sig en smula med tiden och de gröna markeringarna spritt sig - de visar balkonger, trappor och passager in i berget. Den lilla svärtade toppen var ett glasberg som äventyrarna kunde försöka klättra upp på.

Tredje vredesvarvet avslutat

Då har jag kommit till slutet på tredje redigeringsrundan av Vredesverk. I detta varv har jag, kapitel för kapitel, funderat över och tagit ställning till synpunkter från Axel Henriksson, Robin Iversen och Roney Lundell. Det har gällt åsikter om handling, tempo, beskrivningar m.m. snarare än själva språket.

Ett generellt förslag har varit att kasta om några kapitel så att tre huvudlinjer i berättelsen etableras tidigare. Det är något jag nu ger mig på för att sedan skicka ut boken till tre nya läsare för färska synpunkter. Dilemmat med sådana omkastningar är annars att hålla koll på flödet av tid och information så att inte saker omtalas innan de hänt och liknande. Efter att de nya åsikterna inkommit och övervägts så ska jag och Axel H ge oss i kast med finslipning av själva texten rad för rad.

Exempel på de många synpunkter jag har haft att ta ställning till:

* Är drakar ödlor? Ska inte de vara speciella varelser som bara råkar se ut som ödlor
* Men nu får du sluta med din vattenvarelserasism ;-)
* Det saknas fortfarande miljöbeskrivningar, jag hade särskilt uppskattat en över kalkbrottet som jag inte fick någon bild av själv
* Är den nyskrivna hymnen en kombination av "Here comes the sun" och "Sun King"? :)
* Ett krus kan inte ha en plugg!
* Det händer väldigt mycket i detta kapitel – spontant skulle jag dela upp det i två, men det kan också bli lite kort
* Jag älskade stycket om den avhuggna tungan, som verkligen kom som en överraskning
* Var är vi i berättelsen, vilka är detta, vad vill de? Det är ju en bok sedan vi sett dessa varelser och för mig var det lite svårt att minnas och därför oklart ett tag
* Det var ju jättekul, när han trött men fåfäng hamnade i offertuppen
* Men den här ödesduellen hade jag aldrig gissat
* Man kan väl gestikulera med vingar med? Du kör med "näbb mot näsa" senare i texten så något om händer/armar kontra vingar vore bättre
* Väringadansen lät väldigt intressant, och märkligt hedersamt och nästan overkligt. Men det känns som att det har ett verkligt exempel som förebild. Är det så?
* NEEEEEJJJ! Det var Perrima! Masmord! Och hon är FORTFARANDE DiFolternas redskap! Aaaaaaaaarrrrgh! Du!!!! Jag ska … på tisdag ska jag bjuda dig på så starka belgiska öl att du både kommer att älska det och lida av det! Precis som du får mig att göra!
* Nja. Jo, ok, det räcker med en enda tår för att höja ytan någon molekyl, men … det var kanske lite väl överdrivet
* I övrigt är det bra, slutet flyter på bra trots villervallan
* Ha ha ha ha! Det här är ju så härligt! Alla mysterierna får svar - som jag inte räknat med.

Förförd av Inashtar

Åter en natt i passionens tecken! Denna gång jagades jag upp hela tre gånger av självaste gudinnan Inashtar mellan klockan 04.00 och 05.00 för att skriva ner hennes direktiv inför fjärde boken i konfluxserien. Resultatet blev en hel A4-sida fylld med klotter. Inashtar avslöjade för mig att hon ursprungligen är en Yndarisk kärleks- och krigsgudinna förd till Trakorien med crurerna för tolvhundra år sedan. Hennes påbud innebar att den avslutande delen i konfluxsviten ska gå i passionens tecken för att ära hennes gudomliga ansvarsområden. Vem är jag att ensam i natten motstå en gudinna?

Mer konkret tecknade hon paralleller mellan gudarnas, historiens och nutidens värld, talade ganska obehagligt om essenser och parasiter i samband med sin tjänare Ghumgakk, gav direktiv som kan innebära förtärande passion och undergång för några av varelserna i romanen, där konfluxen i betydelsen sammanflöde gäller tiden men också människor och kakluner och ännu större varelser. Hon påvisade därtill sitt eget systerskap med kejsarinnan Heneguya och framhöll tydligare än tidigare sången som förlösande kraft.

Var det alltså en våt dröm? Nej tyvärr inte, snarare en pålagd vision med drömmaren på knä inför brinnade buskar och mäktiga spegelvarelser, varpå han jagas upp ur sängen för att arbeta.

Däremot blev jag störtförälskad igår i Malin Foxdal på bilden. Inte sådär personligt eftersom jag inte känner henne, men i hennes ansikte och i hennes sång. Jag beslutade mig genast att använda henne som förebild för Inadrel i sista boken och såg dessutom (förmodligen påsparkad av Inashtar) ett passionerat och närmast arkaiskt, tvåtusenårigt drama där Inadrel är inblandad. Jag blev så entusiastisk att jag skrev till Foxdal om saken och hoppas att hon inte tar illa upp.

Frågan ni förmodligen ställde er inledningsvis: Ser gudinnan Inashtar ut som Malin Foxdal? Vet inte, men omöjligt är det inte.

Intermezzo vid flod

Ett litet smakprov från Vredesverk vilket jag just redigerade.

"De vadade ut i flodfåran men stannade innan de hunnit upp på nordsidan, häpna inför ett oväntat spektakel. Tre äldre adelsherrar från Fontra Cilor, de sista förtorkade grenarna på i övrigt döda stamträd, hade sedan flera år haft för vana att träffas och återleva förfädrens krigarseder ute på saltslätterna. När de av en slump fått höra om ett förestående fältslag i närheten hade de styrt sina stridvagnar ditåt, dragna av sexbenta stäpphörningar. Nu kom relikerna dundrande i kilformation längs flodstranden, var och en med plymer och släktfanor vajande över kopparvagnar vars plåtar brann som eld i morgonljuset. Dragdjuren var bemålade med magiska kraftsymboler direkt lyfta ur historiens annaler och lindade med mångfärgade girlanger. Utöver kuskarna bemannades varje ekipage med en bågskytt och en trossgosse vars uppgift var att kasta ut och hålla ordning på de vässade draggar som redan studsade i rep efter vagnarna.

Stridvagnarna defilerade mitt mellan härarna från öster till väster under otidsenliga rop om blodamod och segerslakt. Förmodligen hade dessa krigsherrar ingen aning om vilka de stridande var och bekymrade sig heller inte om saken utan avsåg att återvända till Fontra Cilor sedan de väl passerat för att ägna resten av livet åt att skryta om sina krigsbravader. Bortom frontlinjen försökte kuskarna vända men vid det laget hade stäpphörningarna fått syn på skogen Vidhusas vårgrönska i fjärran och skumpade glatt bölande vidare mot dungarna utan att längre lyda tygel. Eftersom avståndet mellan härarna fortfarande var bredare än ett pilskott hade ingen kommit till skada vilket förmodligen heller inte hade varit meningen."

Triangeldrama

Det här pappret ritade jag inför en scen med Arn Dunkelbrink, Jarmona av gryningen och draken Blatifagus i den nya romanen Vredesverk. Jag skulle kasta det (och har nu kastat det) men tänkte att kanske någon är road av mitt arbetssätt. Dessa tre varelser skulle träffas för en uppgörelse, dvs ett gräl, och jag tyckte inte att jag fick till scenen riktigt bra. Pappret ritade jag för att få en klarare bild av var de tre stod just nu och vilken åsikt de vid detta ögonblick hade om varandra. En bagatell, men som sagt kanske det intresserar någon som själv skriver.

De vita fläckarna döljer spoilers.

Lojalisternas tid på väg ut i handeln

Fria ligan meddelar att speläventyret Tricilve - Lojalisternas tid har anlänt från tryckeriet och som bäst är på väg ut till affärerna. Jag har själv skrivit en stor del av texten som kompletterats av bland annat Jerry Lasota. Därtill kommer en bunt tjusiga illustrationer.

Äventyret är skrivet till rollspelet Svavelvinter och utspelar sig i huvudstadens slumkvarter där oroligheter följer på det undantagstillstånd kejsaren utlyst efter arresteringarna av Nya sfärens medlemmar. Spelmodulen bjuder både på många äventyrsuppslag och en beskrivningen av slumkvarteren.

Som jag tidigare har berättat utspelar sig Lojalisternas tid efter boken Slaktare små men innan berättelsen når Tricilve i romanen Vredesverk vilken publiceras våren 2014. Handlingen i Vredesverk fortsätter i sin tur där spelet slutar och flera av spelets personer dyker upp i romanen.

Jag har själv inte sett äventyret ännu så det ska bli väldigt spännande att bläddra i det när jag får mina exemplar senare i veckan. Gå gärna in och diskutera på Fria ligans forum.

Filmer

Någon gång måste jag ju börja skriva om filmer eftersom rubriken finns på bloggen. Varför inte börja med den jag såg nyss? Betygsskalan är alltså femgradig.


Elysium (sf 2013)
Regissör: Neill Blomkamp
Filmen Elysium skildrar båtflyktingproblematiken flyttad till år 2154. Ett fåtal rika lever i lyx och välfärd på den paradisiska rymdstationen Elysium medan resten av mänskligheten kravlar runt genom jordens globala slum, övervakad och utlämnad åt sjukdomar, fattigdom och översitteri från de rikas robotpoliser. Det är ett intressant upplägg, som gjort för samtidsreferenser, men schabblas tyvärr bort. Istället utvecklats filmen till ett konventionellt actionäventyr där den luggslitne hjälten ger sig tusan på att med sina luggslitna kumpaner ta sig in i det förlovade landet och sparka rumpa för rättvisan.

Handling: Betyg 1
Jag upptäckte ingen koherent plan från nån av parterna i filmen utan logiken påminde mer om när man lekte cowboys och indianer som barn. Jag tänkte vid flera tillfällen 'men vänta nu lite...'.
Dialog: Betyg - 3
Replikerna sticker inte ut åt endera hållet. Vissa sentimentala scener gränsar till pekoral där jag vid åtminstone ett tillfälle tänkte på Jim Carrey i 'The Mask': "Tell little Timmy I won't be home for christmas this year ... cough, cough ..."
Skådespeleri: Betyg - 3
Bra skådisar agerar habilt men inte märkvärdigt. Jodie Foster går på autopilot, Matt Damon springer runt i typisk Bruce-Willis-stil, Sharlto Copley (som spelade huvudpersonen i regissörens utmärkta 'District 9') gör en skurkroll som för femton år sedan hade gjorts av Dolph Lundgren eller Rutger Hauer, Wagner Moura gör så gott han kan men kommer inte i närheten av sin huvudroll i 'Tropa de elite'.
Originalitet: Betyg - 2
Man har sett storyn många gånger tidigare med variationer, ofta bättre genomförd, exempelvis i Farenheit 451, Firefly, In Time, Hunger Games, The Island, Zardoz, The Running Man etc.
Miljö och foto: Betyg - 4
Mycket snygga framtidsmiljöer med samma skitighet som regissören etablerade i 'District 9'. Tröttsamt skakig handkamera i en del actionscener.

Totalt: Betyg - 3
Detta var en film som jag verkligen ville tycka om precis som jag ville tycka om 'Prometheus'. Jag blev därför ganska besviken. Ett bortschabblat tillfälle att göra en riktigt bra film känns det som.

Hästfolket

Under utgrävningar i mina arkiv påträffade jag följande text från 1999 och tänkte att den kanske fortfarande kunde roa någon. Jag skrev den när jag passade min dåvarande sambos hästar under ett halvår medan hon var i USA på ett postdoc-projekt. Texten publicerades första gången på stallväggen där den hörde hemma men rönte där ingen större uppskattning. Sedemera kom den dock, förmodligen tack var sitt antropologiska nytänkande, att publiceras i totalt sex tidningar genom den tidens virala spridning.



Hästfolket

Under vintern 1998-99 kom veterinären och antropologen Erik Granström under resor på Upplandsslättens vindpinade ödemarker i kontakt med en stam av det skygga hästfolket. Han lyckades efter försiktiga närmanden vinna infödingarnas förtroende och rapporterar i denna artikel om sin halvårslånga vistelse hos detta märkliga naturfolk.

Få moderna medborgare i dagens Sverige ägnar hästfolket mer än en flyktig tanke. Ändå lever dessa varelser, ett av Europas sista naturfolk, helt nära vår egen civilisation. Liksom sparvar, kråkor och råttor har de anpassat sig till ett strapatsrikt liv i människosamhällets utkant, där de lever helt i avsaknad av all modern bekvämlighet. Det mest utmärkande draget hos hästfolket är som namnet antyder deras nära kontakt med hästen, en entåig buffelart som huvudsakligen livnär sig på gräs, träföremål och bitar av varelser i sin omgivning. Många tror att infödingarna lever i symbios med dessa stora djur, men mina undersökningar tyder på att hästar snarare parasiterar genom att liksom gökungar nästla sig in hos främmande arter. Infödingarna lägger ned avsevärd tid på att mata och rengöra djuren men får uppenbarligen mycket lite i utbyte. Hästens främsta nytta tycks vara att i speciella inhägnader trampa upp den gyttja som hästfolkets kvinnor gärna dekorerar sina kläder med.

En hästfolkstam bor vanligtvis tillsammans med sina djur i stora rödmålade byggnader av murket trä. Boplatsen, liksom den närmaste omgivningen delas in i skarpa, kvadratiska revir som vaktas mycket intensivt. En stor del av stammedlemmens dag kan gå åt till att hävda och söka utvidga reviret genom att lämna personliga ägodelar i de gemensamma utrymmena vilket ofelbart leder till stridigheter. Aggressionen uttrycks framför allt genom intensiv tystnad och blängning, gärna från avstånd. Beteendet skyddar stammen mot inre stridigheter, en omsorg så inrotad att man ofta berättar om sitt missnöje för alla utom för just den det berör. Däremot ser man mycket sällan öppna konflikter. Strider inom stammen vore ödesdigra, ty man är väl rustad. De typiska mångspetsade spjuten hänger lätt åtkomliga för den händelse fiender skulle nalkas. Stammedlemmarna övar sig också dagligen i stridskonst genom att anfalla attrapper av torkat gräs, som kastas till marken och sprättas upp utan pardon.

Man har en mycket stark bobyggnadsinstinkt och arrangerar dagligen bon av halm i sitt personliga revir. Dessa bon förstörs och besudlas lika regelbundet av de parasiterande hästarna, men fortplantningsinstinkten är så stark att infödingarna liksom skator bygger bo efter bo utan att tröttas. Trots det idoga boandet hade jag svårt att identifiera något egentligt parningsbeteende, vilket naturligtvis kan bero på att bona aldrig blir klara. Det är i sammanhanget mycket besynnerligt att hästfolket nästan uteslutande består av honor. På något sätt fortplantar de sig uppenbarligen, ty boplatsen vimlar av honungar i olika åldrar. Ändå såg jag bara några få manliga varelser, vilka snarare tycks vara krigsfångar än stammedlemmar, ty man sparade ingen möda att förlöjliga dem genom att sätta upp dem på stammens hästar, där de oändligt skrämda och vilsna klamrade sig fast fram till det oundvikliga avfallandet. Min teori är att hästfolket förökar sig genom jungfrufödsel eller möjligen äter upp hannarna efter parningen. Jag hoppas kunna lägga fram bevis för dessa hypoteser i min nästa rapport.

Hästfolket kommunicerar framförallt via skrivna meddelanden. Överallt i den gemensamma boplatsen finner man små pappersbitar fyllda med anvisningar och frågor. Påfallande ofta frågas om varför tidigare anvisningar inte blivit åtlydda, vilket tyder på ett primitivt skriftspråk. Den skriftliga kommunikation beror dock alls inte på stumhet eller på en outvecklad anatomi i svalget såsom man lätt skulle kunna tro. Tvärtom hör man ofta hur infödingarna utstöter ilskna strupljud i umgänget med stammens djur och därvid hemfaller åt bloddrypande men påfallande välartikulerade verbala hot.

Stammen leds ibland av en dominerande hona, men vanligare är den av Dr Engelbert Weberkundze beskrivna "omvända maktpyramiden". En sådan styresform kännetecknas enligt Dr Weberkundze av att 80 procent eller mer av stammens medlemmar tycker sig ha rätt till makten, samtidigt som några få nyfångade trälar söker lyda de styrandes ofta motsägelsefulla regler. Resultatet är föga imponerande.

Det religiösa beteendet är ytterst säreget. Man samlas på bestämda tider, antingen utomhus eller i speciella uppförda kulthallar. En efter en utför ceremonideltagarna en dans till häst, där man rider i bestämda mönster mellan runor som symboliserar månen, solen och andra himlakroppar. Dansen leds av en shaman som kallar in deltagarna en i sänder efter rang. Denna shaman betygas stor vördnad genom inledande hälsningar och varje hästdansare anlägger därtill ett rituellt leende så snart shamanens plats vid sidan av kultplatsen passeras. Efter riten fäster man olikfärgade talismaner vid speciellt besatta hästars huvuden för att söka driva ut deras demoner, en åtgärd så uppenbart verkningslös att shamanen regelmässigt och utan större eftertanke fäster samma talismaner vid samma hästar gång efter annan. Varje deltagare får också ett pergament där shamanens bisittare nedtecknat andarnas budskap.

Hästfolkets kultur är i många avseenden unik och vi bör som ansvarstagande Europeer värna om infödingarnas rätt att utöva sina urgamla ritualer trots att deras seder är så oändligt skilda från våra egna. Dessvärre möter man ofta intolerans eller rent av hat hos ortsbefolkningen nära hästfolkets boningar. Rasistiska kretsar arbetar ständigt för att infödingarnas rörlighet ska begränsas till speciella reservat. Segregation är vanlig och yttrar sig i att stigar för hästfolk skiljs från stigar för vanliga människor. Det är emellertid min förhoppning att jag genom denna redogörelse ökat förståelsen för ett fascinerande naturfolk som trots sin primitiva kultur bör bemötas med respekt. Vår värld vore fattigare utan dem.