Erik Granström's Blog, page 33

En rappare i Trakorien

Rapparen Petter läser som bäst Svavelvinter vilket jag tycker är väldigt kul. Kan är tydligen gammal rollspelare och pratar om hur spelandet blev ett bättre alternativ till "att dricka fulsprit" i parken. Kul tycker jag!

Metro

Aftonbladet (Idag)

Ge synpunkter på Svavelvinter!

Så här under slutskrivandet av tredje boken börjar jag tänka på konfluxsviten som helhet och känner mig på det hela taget fylld av tillförsikt. Jag har länge tänkt att när serien är klar så ska jag gå igenom första romanen Svavelvinter igen och redigera en del eftersom den skrevs ganska långt före de andra böckerna. Det gäller i synnerhet de inledande kapitlen som skrevs ett par år innan resten av romanen.

Jag sett ett mönster bland omdömena att en del läsare har svårt att komma in i serien, även de som sedemera kommit att uppskatta böckerna. Det gäller exempelvis signaturen Annica på Bokus, Anita Oscarsson på tidningen Kulturen och även Lotta Olsson på DN. Motståndet kan ibland bero på det digra persongalleriet och på de många delhandlingarna, förhållanden som ligger i svitens natur och som jag inte kan eller ens vill åtgärda utan att göra våld på helheten eftersom allt så småningom vävs samman. I själva verket har min ambition varit att skapa en sammanhängande väv av berättelser i analogi med det övergripande temat om världen som väv. Andra har svårt för den språkliga stilen där jag emellertid är bunden vid det jag har påbörjat och måste slutföra romanserien på liknande sätt. Böckerna kunde förstås ha skrivits i en annan stil, men valet är gjort och omdömet blir till stor del en fråga om tycke och smak.

Det jag skulle vilja ha är era synpunkter på är om och i så fall hur själva inledningen på Svavelvinter kunde göras om för att läsarna lättare skulle komma in i serien. Ni får gärna ha synpunkter på hela boken eller på Slaktare små i samma avseende. Jag kommer inte att göra något just nu men det är bra att ha det i huvudet och gå och fundera.

Självskrivet

En lite lustig och helt oplanerad sak hände när jag satt och skrev igår. Två av berättelsens aktörer, A och B, båda välkända för läsarna, möttes för första gången. A fällde en inledande replik som bara dök upp och jag insåg att B skulle uppfatta orden som ett förtäckt hot. B svarar i sin tur skarpt för att markera position och resultatet blir att dessa två redan från början ogillar varandra och kommer att försöka sätta varandra på plats framgent. Deras motsättning är emellertid inte fientlig utan snarare en kamp om prestige och rang. Jag blev själv lite förvånad över utvecklingen men anade när jag tänkte efter att personernas relation i fjärde boken kommer att bli intressantare på detta sätt eftersom båda samtidigt vet att de måste samarbeta och egentligen har samma mål. De delar dessutom en hemlighet som ingen annan får känna till.

Jag ville mest förmedla hur en enskild scen plötsligt kan förvåna även författaren trots att denne tror sig ha grepp om vad som kommer att hända. Ofta öppnar sådana oväntade vändningar nya möjligheter och inte minst intresset för att skriva vidare. Jag kan plötsligt se konsekvenser en halv bok längre bort och kommer mer eller mindre medvetet att styra skrivandet åt det hållet. Märkligt!

Glada äggatider!

Jag hälsar Glad påsk från Trakorien med ett litet oredigerat smakprov som jag just skrev.

En konvulsion riste under några ögonblick den gamla tuppens kropp varpå han från undergumpen lyfte ett ägg mot Silvia Miranda. Det vilade lätt fuktigt på vingens fjäderbädd, oansenligt som ett hönsägg om än grått och med en klippas mönstring i skalet.
”I en av Solunas fjärran öknar mötte jag en regnbågsödla vars färgkaskader överträffade till och med min egen stjärtplyms fyrverkeri”, sade Koklai. ”Jag blev omedelbart förälskad. Serenader och sporrdans lämnade min krälande skönhet oberörd men slutligen vann jag hennes hjärta med en bukett kolorerade skinnbaggar, så sensuellt sammanlagda att själva kompositionen uttryckte allt som behövde sägas oss emellan. Jag kallade henne - Pertelote!”
Tuppen lät namnet fylla näbben med vällusten hos en vinkännare öppnad för aromerna från en trippeljäst querdisk rosenvolmare.
”Tillsammans betraktade vi under en flyktig timme solnedgången genom koloritöknarnas feberdimma. Mätt av skinnbaggar lät hon mig därefter bestiga henne. Sällan har min kloak varit så fylld och min kam stått lika reslig! Aldrig har väl mitt galande så gällt attackerat skyn! Det var en magisk stund”, suckade han.
”Varför gjorde du henne inte till din maka om hon var så underbar?” undrade Silvia Miranda med ett ofrivilligt leendes ryckningar i läpparna.
”Därför att det fördömda kräldjuret visade sig vara tvekönat så att jag blev dräktig istället för hon. Tuppägget jag anförtror dig är frukten av vår förening.”
Vindhäxan kunde inte behärska sig längre utan brast ut i ett för henne sällsynt och svårhejdat skratt.
”Ja kraxa du, läppnäbba, men i ägget finns min avkomling Wafna”, kacklade tuppen och knyckte på nacken. ”Om du tar hand om honom sedan han kläckts ska han ty sig till dig och vara dig behjälplig. Kom också ihåg en sak: Den som förmår kläcka ett mindre ägg kan kläcka ett större!”
Silvia Miranda tog emot gåvan som verkligen föreföll vara av sten.
”Jag ska behålla ägget, Koklai, om inte annat som minne av vår tid tillsammans och lovar att ta hand om allt som kan komma ur det.”