Erik Granström's Blog, page 29

Tävling om Vredesverk?

När Slaktare små släpptes 2011 så signerade och numrerade jag de första hundra förhandsbeställningarna i Sf-bokhandelns regi. Som ni kanske minns utgjorde de tio lägst numrerade böckerna priser i en tävling här på min blogg.

Finns intresse för en liknande tävling när Vredesverk släpps i april? Jag kan inget lova men kan verka för saken i så fall. Ge gärna synpunkter på det tidigare upplägget.

Slaktare små - urplanen

I mitt sovrum finns två stora whiteboardtavlor. När jag ska börja en ny bok så skissar jag grovt upp vad som ska hända genom att skriva huvudpersonernas namn till vänster och sedan följa varje tråd med nyckelhändelser. Ofta ligger jag bara och tittar på tavlan för att se nya kopplingar eller avgöra i vilken ordning avsnitten bör skrivas. Mitt i natten vaknar jag ofta med någon idé och då är det lätt att kliva upp och notera in den på tavlan.

Bilden ovan är tavlan som den såg ut under skrivandet av Slaktare små. Sedan ett par år finns planen för Vredesverk där istället men den kan jag av naturliga skäl inte visa ännu. Det som slagit mig är dock hur lite jag har ändrat planen sedan jag började skriva texten. När det gäller bilden av Slaktare små så kan dock den uppmärksamme se att planen inte helt har följts. Jag kan rekommendera metoden som ett bra sätt att betrakta en hel roman i en bild för att skaffa en överblick.

Slutspurt

Idag har jag avslutat min sjätte redigeringsrunda av Vredesverk där fyra personers detaljkommentarer bakats in. Nu börjar det hela kännas ganska färdigt. Jag sammanställde också ett preliminärt persongalleri varav detta är ett utdrag:

Kornilla da Morgimma - Trompettspelerska i Tricilves slum
Krosella ”Kålfjärilen” da Melsina - Storhirdfru av Karnald
Laugerdald - Katalbisk överste av kejsarhirden
Ludenbrand - Legat från Kalklanden vid kejsarinnan Heneguyas hov
Läderråttan - Tjuv av ökenstam i Moskorien
Magiotte - Skunkrövarnas anförare i Tricilves slum
Mannohar - Spinnarmäster från vävarsekten i staden Isakra
Marcolfus - Gammal munk i Kharasma. Furstens rådgivare
Mardigan - Ransard, abomaserstammens ledare
Marozia - Ammisadus moster som han drömmer om
Megelat Örnypa - Präst av de fyra vindarnas brödraskap i staden Isakra
Mondus Mirunga av Lampedoria - Baron Bälgnäsa. Missförstådd valsångare i staden Isakra

Texten är i sitt nuvarande skick 1 155 000 tecken lång att jämföra med Svavelvinter på 1 170 000 tecken så böckerna blir ungefär lika tjocka. Jag är faktiskt väldigt nöjd så här med en månad kvar till min deadline. Resten av tiden ska jag använda till att putsa. Eller för att citera diverse myndighetschefer som ertappats med brallorna nere: "Vi kan naturligtvis alltid bli bättre!"

De nakna orden

Det här en lite längre, reflekterande text över mitt författandes eventuella släktskap med verk av Jorge Luis Borges och andra, bara så att ni vet.

Jag har ibland funderat över vad som egentligen utgör en människa. Indelningen i kropp-själ, som bland annat Descartes försökte precisera och som har haft stort inflytande på västerlandets tänkande, är ingen syn jag egentligen någonsin känt vara uttömmande, plausibel eller ens meningsfull. Min arbetsmetafor för tillfället är istället att jaget är en berättelse. Vår fysiska kropp motsvarar pappret på vilket berättelsen är skriven och bokstäverna våra mentala funktioner och aktiviteter. Om ni tänker er en bild uppbyggd av punkter, exempelvis på dataskärmen ni just nu betraktar, så är berättelsen-jaget själva bilden ni ser - något som byggs av, men som inte är, punkterna eller mediet. Bränns pappret, krossas skärmen, dödas kroppen så försvinner berättelsen-jaget, men underlaget och punkterna i sig var inte berättelsen utan bara en förutsättning för det. Vore berättelsen skriven med magnetiska bokstäver som plötsligt rakades ner från en kylskåpsdörr så skulle högen med lösa bokstäver inte vara berättelsen längre. Berättelser kan dock leva kvar, i andras minnen eller, om det är en skriven berättelse, i andra böcker eller medier. Någon själ har inte flyktat utan jaget har upplösts med mönstret.

Tidigare idag så gick jag och lade mig med begynnande migrän, tog en tablett, sov en timme och vaknade (utan huvudvärk) med en tanke: Tänk om våra jag i sin tur är underlag för orden såtillvida att dessa bara kan leva medan våra jag existerar som medium. Föreställ er att människan, tillsammans med eventuella andra varelser i universum som kan förstå innebörden av begrepp, försvann. Skulle orden då existera ens om de fortfarande fanns nedskrivna? Jag påstår att de då bara vore mönster, nej de vore inte ens mönster eftersom ingen längre kunde förstå begreppet mönster. Skulle de också ha förlorat sin mening? Det är en irrelevant fråga eftersom begreppet mening också skulle ha försvunnit. De skulle bara ha upplösts till intet i ett slags buddhistiskt utslocknande utan spår även fast de rent fysiskt fanns kvar. Kanske kan orden i så fall betraktas som levande varelser av en högre ordning än oss själva. Med tanken fick jag bilden av orden som nakna kroppar i ett trångt utrymme där de slingrar sig runt varandra i ständigt skiftande konstellationer, tar värme av varandras närhet, samtalar, attraheras men också blygs av intimiteten.

Ett par välvilliga recensenter har liknat mitt skrivande vid Jorge Luis Borges. Det är förstås orimligt smickrande eftersom Borges var den givne nobelpristagaren som aldrig fick nobelpriset – förmodligen av politiska skäl. Jag har faktiskt inte läst mer än en enda bok av Borges tidigare men har nu börjat läsa hans samlade produktion eftersom den trots allt är ganska begränsad till omfånget och jag tilltalas både av hans tematik och av hans stil. Helt oaktat kvalitetsjämförelser så kan jag känna ett släktskap med Borges, liksom med Kafka, Tove Jansson, TS Eliot, Lennart Hellsing, Nietzsche, Shaun Tan och andra likartade i detta att alla dessa skribenter och konstnärer ansamlar sammanhang på sin egenutformade plats i en större, oändlig och i grunden obegriplig omgivning. De väljer att resa ett personligt utformat skjul i oändligheten, ofta av spillbitar och bråte som finns till hands, samlar ved till en brasa och hoppas att den ska locka andra vandrare så att de tillsammans kan finna en stunds värme och utbyta tankar över varsin kopp varmt te.

Under den historia vi kan överblicka har människan sökt förklara tillvaron med stora, helomfattande system. Mest tror jag hon drivs av rädsla för omgivningens mörker och dess synbara avsaknad av mening. Religioner är för mig uppenbara sådana byggen vilket inte nödvändigtvis gör dem föraktliga eller meningslösa eftersom de faktiskt ger många troende hopp och en känsla av mening, samhörighet och därmed välbefinnande. Från Descartes dagar har därtill kommit upplysningstanken – att tillvaron är något vi kan nysta upp med empiriska metoder och förfining av metoder och tänkande. Inte heller denna ansats är föraktlig utan tvärtom värd all respekt eftersom den lett till många användbara modeller och praktiska förbättringar av våra liv. Emellertid tror jag varken att religionerna eller vetenskapen ger oss nyckeln till ”verkligheten”. Betänk att om orden, dessa högre varelser vars kött vi utgör, dog ut därför att vi dog ut, så skulle varken religioner eller vetenskapliga sanningar eller ens frågan om mening längre kunna uttryckas. Ändå skulle ”verkligheten” fortfarande finnas där.

Min syn är att allt vi kan hoppas på är att bygga våra skjul i ödemarken och tända våra eldar för att få värme, sällskap och berättelser under den tid vi finns här. Det är inte alls det sämsta för i berättelsens flyktighet finns oändliga möjligheter och i själva berättandet en glädje och gemenskap. I denna syn på tillvaron kan jag själv känna mitt släktskap med Borges, Jansson, Hellsing och de andra författare och konstnärer jag räknade upp. Kanske är detta just vad recensenterna också såg.

Med Olle Adolphsons ord riktade till själva tillvaron: ”Trots all kärleks brist och trasighet och fransar – dig ska jag älska livet ut, dig har jag kär.”

Två dagar med Robin Hobb

Robin Hobb, författare bland annat till "The Farseer trilogy", har varit på besök i Sverige för signeringar och framträdanden. Efter att ha lyssnat till Ylva Spångbergs intervju med författaren i Uppsala English Bookshop under tisdagen så fick jag förmånen att delta i en avslutande tebjudning i Engelska bokhandelns Stockholmsbutik igår kväll. Det blev ett mycket givande möte där bland annat inspirationskällor, skriv- och läsvanor samt författarens moraliska ansvar diskuterades, till exempel varför många författare, även populärförfattare, ogärna framställer våld som "häftigt" medan skapare av populärfilmer inte alls tycks ha några betänkligheter i det avseendet. Hobb var mer övertygad än många andra runt bordet om att exempelvis dataspels- och TV-våld påverkar unga människor negativt. Mer vildvuxna ämnen såsom mytologiska arketyper och dinosauriepornografi avhandlades dessutom. Det senare kom vi överens om att inte vidare nämna av ren fylogenetisk anständighet (oops).

Jag har själv bara läst ett par av Hobbs böcker men fått resten livligt återberättade av yngsta dottern som läst alla ett antal gånger. Det jag framför allt gillar med Hobb är att hon skriver med hjärtat såtillvida att hon tar sina böckers värld och varelser på allvar. Personligen ser jag ingen anledning att läsa skönlitteratur av författare med annan inställning. Hennes slutsats att "there is no right way to write books" kan jag bara instämma i.

De medverkande på bilden:
Per Israelsson - litteraturforskare och recensent på SvD
Sara Bergmark - författare till Engelsforstrilogin
Elin Tizihssane - inköpare på Förlagssystem
Karl Johnsson - serietecknare
Jan Smedh - bokhandlare och kvällens värd
Margaret Lindholm Ogden aka Megan Lindholm aka Robin Hobb
Maria Nygård - bibliotekarie och recensent
Nahal "Autumn Frost" - Bokbloggare
Anders Björkelid - författare till Ondvinter m.m.
Undertecknad

Nedan, dottern Maja "Grotebelia" med Robin Hobb i Uppsala.
I bakgrunden groupien Stina Björkelid.

Svavelvinterspelet - nyutgåva av regeldelen

Fria ligan skickar som bäst ut regeldelen till Svavelvinterspelet.

Strax före sommaren 2014 kommer den kompletterande världsdelen uppdaterad enligt Vredesverk. Originalboken är slutsåld sedan tidigare.

Vredesverk ges ut i april

Jag talade med Ola Wallin på Ersatz idag och förlaget planerar att ge ut Vredesverk redan i april 2014, alldeles efter påsken. Trevlig nyhet eftersom jag hade räknat med att utgivningen skulle komma senare, fram emot slutet på maj-juni. Vi diskuterade också en reviderad nyutgivning av Svavelvinter när den sista boken i serien väl kommer. Det passar mig utmärkt eftersom jag ändå hade tänkt redigera om Svavelvinter så att den blir mer lik de andra böckerna helt oavsett utgivning. Jag ska samtidigt passa på att göra annotationer i texten innan jag glömmer bort alla referenser - så har jag gjort i det två efterföljande böckerna även om ingen har sett noterna än.

Jag pratade också med Fria ligan och de siktar på att släppa en reviderad världsbok till Svavelvinterspelet i juni 2014, uppdaterad med det som händer i romanen. Det blir alldeles lagom för då hinner man läsa romanen utan att riskera spoilers via spelet. Jag kommer att medverka i världsboken men sedan blir det dags att ta sig an den avslutande romandelen!

Svamptider

Eftersom flera av testläsarna har frågat så kan jag avslöja att de poetiska namnen på Eniakens svampkluster kommer från den avbildade revolutionära grammofonskivan ""Våren kommer tidigt till kommunen". Jag köpte den på plats i Kina år 1974 i en tid när Mao Zedong fortfarande levde.

Sångernas originaltitlar på skivan är följande (på engelska):
Red guards of the grasslands have seen chairman Mao
I'll sing a song to the party
Spur the grain carts on
The shop assistant comes to our mountain village
Liuyang river
A new song of the herdsmen
The people and their own army
Spring comes early to the commune

Jag har mest översatt titlarna och anpassat dem till Trakorien för att få svampnamnen. Eniaken är en svamp som kräver respekt, eller som jag skrev i ett chat med Ylva Spångberg: "Ni ska kalla mig HERR KANTARELL!". Vad som annars händer demonstreras med tydlighet i Vredesverk.

På förekommen anledning vill jag vidare försäkra att inga anspelningar på Electric Banana Bands "Jag vill bo i en zvamp, annars får jag kramp" finns i romanen.

Omslagsbilden till Vredesverk

Nu kan jag stolt visa er den purfärska omslagsbilden till Vredesverk. Konstnären är som tidigare Martin Bergström.

Sisyfos tempel

Ni känner säkert till Sisyfos, kungen av Korint som var lite för smart för sitt eget bästa och till straff för att ha lurat gudarna sattes att rulla en stor sten uppför en kulle i all evighet. Så snart han nådde toppen rullade stenen ner igen så att han fick börja om. Med sisyfosarbete menas sedan dess en arbetsam men i grunden meningslös syssla. Städning är ett bra exempel.

För Albert Camus var Sisyfos arbete en metafor för det meningslösa i hela människans existens och strävan även om han hävdar att kungen kan vara glad att alls ha något för händer. Den amerikanske filosofen Richard Taylor menade att Sisyfos arbete skulle vara mindre meningslöst om han faktiskt fick skapa något, exempelvis ett tempel uppe på berget av sina stenar. Kreativitet har potential att bli sin egen belöning.

En recensent av Svavelvinter ställde nyligen den berättigade frågan vad mina romaner egentligen handlar om. Han sade sig sakna "en viss substans, ett påstående, ett statement". Jag tänkte, om inte besvara så i alla fall försöka belysa saken.

I en nattlig dröm föreslog jag mig att mina trakoriska romaner handlar om huruvida det är möjligt att leva utan manus. Något svar har jag inte och kanske stör just detta recensenten. I romanerna försöker jag snarare undersöka frågan ur olika perspektiv eftersom det är något jag själv ofta funderar på. Förmodligen gör Sisyfos det också om inte hans sten har nötts ner till grus vid det här laget.

Ett manus innehåller dels scenanvisningar om hur pjäsens värld är beskaffad, dels roller och dels instruktioner för hur dessa roller ska spelas.

Scenanvisningarna
"Men vet någon egentligen hur världen är beskaffad och hur kan vederbörande i så fall veta?"
Sådant handlar ontologi och epistemologi om - två av filosofins gamla parhästar.
"Tjafsa inte! Scenen beskrivs i manus och manus har skrivits av folk som säger sig veta, exempelvis präster, filosofer, vetenskapsmän, politiker och kolumnister."
Kanske har någon eller några av dem rätt eller så är det som professor Van Harvey vid Stanfordsuniversitet säger i senaste numret av "Philosophy Now" (nr 98, 2013):

"What these diverse religious and metaphysical systems express is the human attempt to antropomorphize, to humanize, the vast and mysterious Universe in which we exist. Religion represent the deepest wish of the human heart to believe that the world is not ultimately indifferent to the aspirations and hopes of humankind. We want to think with Plato and Hegel that the pattern of our finite reason is congruent with some deeper infinite Reason, that the finite logos participates in some eternal Logos which is the ground of all that is."

Eftersom mina romaner handlar ganska mycket om språkets förhållande till verkligheten är en alldeles särskild fråga i sammanhanget huruvida man kan uttrycka något som är "sant" om världen och faktiskt om begreppet "sanning" i sig har någon egentlig betydelse. Dvs kan manus ens skrivas och orden antas representera något med motsvarighet i verkligheten? Den amerikanske filosofen Richard Rorty som jag just läser menar att så inte är fallet. Språken har för honom främst en mellanmänsklig funktion, de är användbara verktyg vars koppling till en yttre verklighet är konstruerad. Wittgenstein skulle använda ordet 'språkspel'.

Rollerna, replikerna och instruktionerna
Antag ändå att vi faktiskt kan uttala oss om verkligheten. Kan en människa därifrån dra slutsatser om hur hon bör handla och vilka repliker hon bör uttala? Återigen kan man förstås följa givna instruktionerna. Problemet är bara att så många vill ge direktiv om hur man ska vara, vad man ska göra och hur man ska tala, direktiv som ofta är oförenliga. Man behöver bara följa en debatt på TV och sitta igenom några reklaminslag i pausen för att få en mängd förslag, så många att man ofrånkomligen själv måste välja.

På vilka grunder kan en moralisk grund byggas? Ur Sisyfos perspektiv kan man ställa frågan om vi överhuvud taget är förmögna att utföra någon handling som är meningsfull i varaktig mening. Eller som Richard Taylor frågar: "Look at a busy street any day, and observe the throng going hither and thither. To what?" Filosofen David Hume menade redan på 1700-talet att steget från "så här är det" till "så här ska ni göra" är omöjligt.

Den trakoriska kopplingen
"Vänta nu!" säger romanläsaren. "I Trakorien finns det gudar. De har skapat världen och bestämt hur allt ska gå till. Dessutom är deras värld rent fysiskt uppbyggd från språket."
Jo, men Shagul ställer frågan om människan måste lyda gudarna, om inte blind lydnad utplånar människan som fri varelse. Dessutom: låt vara att världen är skapad, att gudarna definierat en moral och att människans sinnen faktiskt ger inblick i världen såsom gudarna skapat den. Ger detta en "verklighet"? Vad finns bortom gudarna? Tänk om de bara är en slags superföräldrar bortom vilka samma tomhet gapar. Tänk om de bara är påhittade varelser i en berättelse?


Jag själv då? Jag vet som sagt inte heller, men om jag är Sisyfos så får mina romaner bli templet jag byggt. Någon mening finns kanske inte, men jag kan i alla fall stå svettig vid sidan av mitt verk, titta på det och tänka "Det här har jag byggt!" Det är inte så illa.