Erik Granström's Blog, page 28

Codex Seraphinianus

Julklappen till mig själv:
Codex Seraphinianus har äntligen anlänt! Det är en illustrerad encyklopedi över en fantasivärld, till formatet en stor och tjock bok, jag vet inte på hur många sidor eftersom både texten och pagineringen är obegriplig. För att låta icke världsbevandrade jämföra lade jag in jordklotet och min modell av multiversum på bilden.

Jag ser boken som en förebild till en eventuell Codex Trakorianus. Likheterna mellan de imaginära uppslagsverken är redan slående. Följande bild visar exempelvis Luigi Serafinis vision av en primitiv raugonkoloni:

Rekapitulation

Inför romansvitens avslutande del Vanderland har jag börjat läsa om Svavelvinter för att plocka upp sådant som måste/bör/kan återanvändas och avrundas. Läsa om är kanske mycket sagt; snarare skummar jag sidorna eftersom jag vet ungefär var det kan finnas oavslutade trådar.

Ibland när man signerat ett antal böckerna på raken så låser sig automatiken i namntecknandet så att man plötsligt snubblar på sin egen autograf. Jag besitter ett sådant skämmigt exemplar av Svavelvinter där jag börjat på "Erik" men havererat någonstans i "Granström", inte en, utan två gånger. Den "Christian" som skulle ha boken slapp eländet och fick förhoppningsvis ett passabelt ex. Nu kan jag istället använda den förbrukade boken att kladda i.

Jag markerar med "!", "rek" respektive "Färg" de funna kornens angelägenhetsgrad och tog mig igenom ett hundratal sidor under gårdagen. Några av fynden:

!
* Arn Dunkelbrinks vision av barnet på sidan 14. Detta har jag för övrigt redan plockat upp i Vredesverk.
* Shaguls bror Shurgan, vars historia och förehavanden ska redovisas innan den feta zombien stönar
* Att Jarmona är 26 år gammal
* Dolken Demens vittnesbörd om vad som hände kung Ottars riktiga dotter och att han var motståndare till Månvind
* Att Silvia Miranda växt upp på en ö och lärt sig magi av sin far (det är nog inte den ö ni tror ...) liksom att hon hade kontakt med DiFolterna under sin tid i Ilibaurien
* Att Silvia Miranda är skräckslagen inför vapen och har ett ärr vid örat (det hade jag glömt)

Rek
* Gudinnan Kastykes budord att "envar når den ära han mäktar försvara" (Praanz reflekterar sorgset)
* Att det var Goba da Grummi som aktivt hjälpte Praanz da Kaelve att fly till Talbererna i Staden O
* Jarmonas och Silvia Mirandas utseende första gången de presenteras

Färg
* Att Praanz da Kaelves sabel Mormorian fått namn efter släktens skyddsande
* Detaljbeskrivning av Kronolaben
* Syntalden Simenard Froim från Tricilöves akademi uttalar sig om Kronolabens funktion (han kan få återkomma)
* Skråpräglade mynt med egen lukt

Riktigt spännande och det roliga är att dessa detaljer öppnar nya möjligheter nu när jag vet ungefär vad som ska hända.

Spel

Rubriken "Spel" har länge funnits i högerspalten utan innehåll. Jag tänkte ändra på den saken nu. Samtidigt lägger jag till rubriken TV-serier i listan eftersom jag tycker att TV-serier och dataspel till stor del har tagit över kvalitetsambitionerna inom den visuella populärkulturen medan spelfilmerna mer har gått mot att bli tomma spektakel.
Betygsskalan är femgradig och uppdelad i följande kategorier:

Intrig och uppgifter
Miljö och värld (inklusive originalitet)
Röstskådespeleri och repliker
Spelmekanik
Ljud och musik
Grafik och teknisk kvalitet (tidsanpassat betyg)
Totalt

----------
The Last of Us (postapokalyps 2013)
Bolag: Naughty Dog

Intrig och uppgifter: Betyg - 4
I The Last of Us drabbas världen av en smitta som rent praktiskt följer zombiekonventionen, dvs de bitna förvandlas till aggressiva och hjärndöda monster som jagar andra för att sprida smittan vidare. Sjukdomen har modellerats efter den existerande parasitära svampen Cordyceps som drabbar bland annat myror, är invasiv och förändrar värdens beteende för att gynna parasitens spridning.

Smittan utgör i spelet bakgrund för hur samhället och de friska människorna har påverkats av en katastrof. Det är ingen vacker värld, där inspiration bland annat har hämtats från Cormack McCarthys dystra roman The Road, och man kämpar lika ofta mot vidriga människor som mot de smittade.

Huvudpersonen är originellt nog en femtioårig man vid namn Joel. Han mister sin dotter när katastrofen inträffar och det egentliga spelet börjar tjugo år senare med Joel som bitter och samvetslös smugglare. Han anlitas för ett smyga ut spelets andra huvudperson, den tolvåriga Ellie till en rebellgrupp. Ellie är immun mot sjukdomen och rebellernas forskare tror sig kunna tillverka ett vaccin med prover från henne. Det går förstås inte som tänkt och spelets kärna är hur relationen mellan Joel och Ellie utvecklas under en räcka av strapatser.

Handlingen påminner om mycket annat men är väl genomförd. Det nya är just hur relationen utvecklas på ett trovärdigt sätt.

Miljö och värld (inklusive originalitet): Betyg - 3
Miljön och världen är inte särskilt nyskapande utan följer en ganska gängse postapokalyptisk mall.

Röstskådespeleri och repliker: Betyg - 5
Riktigt, riktigt bra! Genomgående intelligent manus där även bifigurer säger vettiga saker. Röstskådespeleriet kan knappt bli bättre! Jag förvånades av att Ellies röst görs en fyrtioårig kvinna.

Spelmekanik: Betyg - 3
Habilt men inte nyskapande på något sätt. Man får nya grejor och egenskaper som kan uppgraderas, ungefär som i ett dussin andra spel. Dock fungerar allt prickfritt.

Ljud och musik: Betyg - 5
Ljudet är mycket bra, särskilt tänkte jag på det när man tar sig igenom en lutande skyskrapa som knarrar och gnäller så att man tror att den ska rasa. Ändå är det musiken som verkligen imponerar: akustisk musik av Gustavo Santaolalla som tidigare gjort filmmusik, bland annat till filmen "Babel". Jag spelar ofta soundtracket när jag skriver.

Grafik och teknisk kvalitet (tidsanpassat betyg): Betyg - 4
Sade jag att detta inte är en vacker värld? Det är helt fel. De förfallna städerna är fyllda av grönska och ruinerna är påtagligt vackra. Vissa cutscenes är som tagna ur spelfilmer. Människornas rörelser är helt naturliga men det hänger nog ihop med senare tiders motion capture.

Totalt: Betyg - 5
Det här nog det spel som gjort störst intryck på mig hittills genom sitt genuint mänskliga tema och sin tragiska ton. Allt som hör till spelet fungerar prickfritt men det är själva dramat, personerna och musiken som ger toppbetyg.

Planering Vanderland - Steg 1

Efter att ha lämnat ifrån mig Vredesverk, tredje delen i krönikan om den femte konfluxen, har jag genast kastat mig in i planeringen av sista delen med arbetsnamnet Vanderland. Någon som själv skriver eller bara är allmänt nyfiken kanske kan vara intresserad av processen och jag tänkte därför berätta lite hur jag gör. Jag ska försöka undvika spoilers i sammanhanget, vilket inte är helt enkelt eftersom ni ännu inte har läst den föregående delen. Så mycket kan jag dock säga att handlingen i Vanderland till största delen flyttar tillbaka till polarön Marjura där allt började i Svavelvinter.

Utgångsläget
De olika bitar jag har att arbeta med är:
* Utgången av romanen Vredesverk, där förstås somligt har fallit ifrån och annat har tillkommit
* Förutsättningar och krokar utlagda i Svavelvinter och Slaktare små, exempelvis crurernas närvaro
* De gamla spelen, vilka jag liksom hittills inte är bunden av utan använder som idébank
* Idéer som uppstått under det tidigare skrivandet och som jag löpande har noterat i ett dokument.

Steg 1 - Ordna avgörande händelser kronologiskt
Milstolparna i Vanderland har jag redan klart för mig sedan tidigare. Jag har nu skrivit upp dem på lösa papperslappar och försöker ordna dem i en logisk följd. Detta bara för att få klart för mig i vilken ordning händelser inträffar - händelserna behöver sedan inte beskrivas i rätt ordning i romanen, men jag måste själv veta var och när saker händer av rent logistiska skäl, typ att brorsonen inte ska mörda änkehertiginnan INNAN hon ändrat testamentet till hans fördel.

Steg 2 - Beräkna ankomster
Marjura ligger 350 svenska mil nordnordväst om Trakorien och det tar normalt tjugo dagar för en handelskaravell att segla dit. Några aktörer finns redan på Marjura, några stannar i Trakorien, medan ett större antal varelser reser dit i olika sällskap och på olika sätt. Avresedagarna spikas i princip i Vanderland, men jag har förstås möjlighet att påverka restider med stiltje, stormar eller händelser längs vägen. Sådant lämnar jag för tillfället därhän tills jag vet vilka modifieringar som ska göras för att passa handlingen. Nu beräknar jag normaltiden för att få en uppfattning om när och i vilken ordning olika grupper ankommer Marjura. Vissa seglar med olika snabba farkoster, andra flyger, vissa ska göra ärenden längs vägen etc. Jag har under arbetet med Vredesverk använt 2012 års kalender över juni och juli för att lägga in olika händelser från Stegosi förljusning och framåt och fortsätter bara in i augusti och september.

Steg 3 - Samordna händelser och ankomster
Nu är det dags att samordna steg 1 och steg 2, för att avgöra vilka som kan bli inblandade i olika händelser. Jag kan därvid fördröja händelser något om jag vill invänta vissa personer, men samtidig måste de tas i beaktande som redan anlänt Marjura.

Steg 4 - Klargöra relationer
Många personer ur de olika grupperna har redan träffats och har någon form av relation, andra måste få en relation när och om de träffas. Det är det ena - det andra är att klargöra kunskapsläget; när två personer med varsin pusselbit träffas och inser att deras bitar passar ihop kommer de förmodligen att dra helt nya slutsatser, inte nödvändigtvis de korrekta, om vad som måste göras. Det där måste jag reda ut för mig själv och bestämma vad som ska tydliggöras för läsaren. Saken kompliceras av att det är många personer inblandade, att de vet olika mycket, har olika kapacitet eller intresse av att förstå, har fattat vissa saker fel, hemlighåller vissa saker eller rent av lägger ut desinformation m.m.

Här befinner jag mig just nu och det är väldigt kul!

Alternerande berättarröster

Nu har jag alltså till sist skickat Vredesverk till förlaget och då börjar jag förstås planera för sista boken i serien med arbetsnamnet Vanderland.

Jag har en fundering rörande berättarpersoner som ni kan få tycka till om: Sedan åtminstone Slaktare små, så finns en handfull ganska tydliga berättarröster, dvs personer vars perspektiv man följer i deras tråd av handlingen: Praanz da Kaelve, Arn Dunkelbrink, enu Ammisadu, Silvia Miranda, Shagul etc. Så är det också i Vredesverk. Samtidigt har jag en liten tradition av att fasa in nya personer mjukt så att de är med i handlingen ett tag eller dyka upp på sista sidan för att sedan ta en större roll i nästa bok.

Jag funderade nu på om det vore OK att upphöja någon eller flera av dessa tidigare perifera personer till berättarröster och samtidig flytta ner några etablerade dylika till betraktade personer, dvs de kan fortfarande ha en stor roll, men men ser dem nu genom någon annans ögon utan att veta deras tankar. Jag tänkte mig att läsaren nu "kan" vissa personer ganska bra och att det kunde vara givande att se dem utifrån istället. Lite nytt grepp tyckte jag. Skulle det bli helt fel tror ni?

Nu har ni inte läst Vredesverk ännu, men tanken vaknade när jag fick en idé som gör en person viktigare som är med ganska mycket i den tidigare boken fast i en perifer roll. Spontana synpunkter.

Schrödingers bok

Erwin Schrödinger formulerade 1935 sitt berömda tankeexperiment om katten som, innesluten i sin låda med öppnad/ej öppnad cyanidkapsel, varken är död eller levande.

Jag kan känna mig som försöksledaren utanför kattlådan när jag nu på allvar börjar planera konfluxseriens sista bok: ett antal personer eller varelser går in i sista romandelen, alla med ett potentiellt öde som ännu inte är helt bestämt. Vissa är förstås redan körda respektive räddade, men ganska många ovissa, och det gäller också ganska centrala gestalter. Som författare kan jag känna något som liknar andäktighet inför min roll att bestämma vad som ska hända och det ganska snart; när jag väl börjar skissa upp detaljerna så kommer var och ens lott att fastställas och sedan blir det mest en fråga om att framställa berättelsen på ett så intressant sätt som möjligt.

Egentligen är det bara tre personer / varelser som har given immunitet till slutet, vilket förstås inte betyder att jag kommer att ta kål på resten utan att deras öden helt enkelt står till berättelsens förfogande.

Schrödinger avfärdade sitt eget tankeexperiment som fånigt och ville bara visa att kvantmekanik inte har tillämplighet i makromiljö. Schrödingers bok är däremot fullt och fast på allvar.

Det svåra som spegel

I gymnasiet kunde jag av ren fåfänga plöja svåra böcker för att imponera på lärare och kamrater. Särskilt minns jag ett tillfälle när min biologilärare ryckte av mig en bok med orden "Vad är det för skräp du läser?" och det var Herman Hesses 'Glaspärlespelet'. Jag läste också Nietzsches 'Så talade Zarathustra' utan att begripa särskilt mycket, något jag förstås inte medgav då.

Nu, fyrtio år senare, läser jag åter Nietzsche, men inte längre för att imponera utan för att det roar mig. Inte så att jag alltid håller med honom, tvärtom kan den gamle preussaren kläcka ur sig de mest häpnadsväckande dumheter*, men han är alltid kompromisslös, idérik och verkar skriva precis vad som faller honom in med säker stilistik och träffande metaforer. Förstår jag honom då? Till viss del kanske. Detsamma gäller annat jag läser med betydande tuggmotstånd, exempelvis Wittgenstein, Richard Rorty, Bourdieu, Chomsky, Lyotard, John Searle, Immanuel Kant (som jag stångat pannan blodig mot), Edmund Husserl och Platon.

Den fråga jag kommit att ställa mig är: Varför läser jag böcker som jag bara förstår till kanske fyrtio procent och hur kan jag finna det givande? Att imponera känns inte längre aktuellt och riktigt bildad blir jag nog aldrig, därtill har jag för dåligt minne och läser alltför sakta.

Min slutsats ligger i att dessa svåra böcker fungerar som buckliga speglar; mina egna tankar studsar mot texterna och ges ny, oväntad riktning, ljusknippen från sidor skrivna till helt olika böcker interfererar så att nya berättelser uppstår. Jag är en kaklun som samlar bitarna och sätter dem samman till något nytt. Det viktiga är att böckerna katalyserar mina funderingar, detta oavsett om jag har förstått deras innebörd eller inte, bara genom att de sätter fart på tanken. Faktiskt kunde en bok därmed vara givande även om jag som läsare helt missförstått intentionen - i detta avseende kan jag stödja den postmoderna nedtoningen av författarens betydelse. Det blir som scenen ur Disneyfilmen om Den lilla sjöjungfrun, där Ariel samlat skatter från ytan vars användning hon helt har missförstått men som ändå är henne värdefulla.

Jag kan läsa enklare bladvändare också som avkoppling, bara de är bra skrivna, men läsningen blir sällan lika aktiv, eftersom berättelsen ligger där färdig att avnjutas utan att tvinga mig till ständig reflektion - dessa böckers ram håller en tavla snarare än en spegel. Samma sak gäller film, dataspel och musik. Jag ser hellre en film som jag kan gå och fundera länge på än de förströelsefilmer som idag drar in mest pengar, och jag lyssnar gärna till för mig okänd musik ur så gott som alla genrer. Vissa litterära böcker kan ändå ge ett djup som motsvarar de filosofiska texterna genom att de så skickligt målar en komplex stämning eller miljö att bilden i sig fungerar som en närmast bottenlös spegel. Några exempel är för mig böcker av Tove Jansson och Shaun Tan, liksom Lennart Hellsings barnböcker. Böckerna om Harry Potter är som jämförelse alltför "färdiga" för att vara intressanta enligt min mening. Samtidigt är upplevelsen beroende av tidigare erfarenheter och läsande - det påfyllda som böckerna ska spegla - och jag kan förstå att Harry Potter ger yngre läsare en klangbotten som motsvarar mina första läsupplevelser (eller serietidningar).

Vad gäller mina egna romaner så hoppas jag att de väcker tankar och bilder hos läsaren snarare än bara fungerar som stundens förströelse. Jag skriver hellre speglar än tavlor.


* Något ganska dumt läste jag igår i 'Den glada vetenskapen', där Nietzsche säger följande: "Risdieten leder emellertid också, som en subtilare efterverkan, in på tanke- och känslobanor som verkar narkotiskt. Det stämmer väl överens med detta att de som uppmuntrar narkotiska tanke- och känslobanor, som de bekanta indiska vishetslärarna, just hyllar en diet som är rent vegetabilisk och vill göra den till rättesnöre för massan: på så sätt vill de framkalla och öka det behov som de är i stånd att tillfredsställa." Vegetarianernas agenda fick plötsligt en helt annan dimension!

Däremot hittar jag sällan belägg för att Nietzsche skulle utgöra ett medvetet förstadium till tysk nationalism, även om han kommit att användas för detta syfte. Han häcklar ständigt sin tyska samtid. Följande ur samma bok tyckte jag var ganska kul: "Europa hade över huvud taget inte blivit genomsyrat av kristendomen om inte kulturen i söderns antika värld gradvis hade barbariserats genom en alltför stark inblandning av germanskt barbariskt blod."

Trakoriska julsånger

Silvia Mirandas luciasång

Sankta Silvia, vindglada häxa,
faller i spegeln in, lär sig sin läxa
Drakar med vingesus, över oss skria,
frustar sitt vita ljus, Sankta Silvia.

Stjärnor som leder bort, vägar att finna,
tiden är väldigt kort, besvärjarinna.
Drakar sitt avgrundsvrål, över oss skria,
Snart kan trädet vara bränt till kol, Sankta Silvia.


Bild Martin Bergström med bearbetning av Maja Granström.
Fler sånger följer.

Adjö Bruno

Min hund Bruno är död. Vi tog bort honom idag och jag begravde honom under ett plommonträd på tomten. Spring, gamle vän, ut på nya ängar! I min tanke finns du alltid vid min sida.

Bruno blev nästan femton år gammal och inte mycket i hans kropp fungerade som det skulle längre utan avskedet var ofrånkomligt. Så sent som i somras gick han vilse i skogen och eftersom han varken såg, hörde eller hade väderkorn längre så vimsade han iväg och ut på en väg där en vänlig själ plockade upp honom. Några timmar senare kunde jag hämta honom hos polisen varvid han mötte mig med en min som sade "Och vart tog du vägen då...?"

Han var det lojalaste djur jag har haft, följde mig alltid från ett rum till ett annat och låg vid mina fötter medan jag satt och skrev. Det är med djur som med mycket annat av livets bitterljuva: Man kan avstå besväret men kommer aldrig att veta vad man missade. Bruno fick somna in helt odramatiskt, på sin egen hundbädd medan jag klappade honom. De sista upplevelserna blev en skogspromenad och några bitar falukorv.

Bruno lever kvar i mina böcker som förebild till två varelser, jägaren Dubert i Svavelvinter och hunden Brun i den kommande Vredesverk:

Medan kungen väntade på besked reste sig ur skuggorna av en vagn en stor och raggig stridshund som med sänkt huvud betraktade främlingen. Den var av molossertyp med massivt huvud, skrynklig i nunan som ett sviskon. Arn Dunkelbrink förbannade att han lämnat sina vapen nedanför kullen när besten började röra sig mot honom. Ändå föreföll djuret inte hotfullt och man märkte på stegen att dess ålder var långt gången. Nu pendlade svansen tungt från sida till sida och när kungen satte sig på huk lade besten sitt jättelika huvud i hans knä. Den slängde några gånger med tungan mot hans händer och ansikte varpå den luggslitna kroppen tumlade över på rygg för att bli kliad.
”Brun”, sade kungen och rev djuret vid revbensfogen som förr. ”Gamle Brun, är du fortfarande vid liv din rackare! Vad gör du här i obygden?”

Nu var Bruno ingen stor molosserhund, men han insåg aldrig sin begränsning utan gick i krafts dagar till attack mot vilken annan hanhund som helst.

Vila i frid gamle kompis!

Redigeringen klar

Den 11 maj meddelade jag att Vredesverk hade skrivits till punkt. Nu ett drygt halvår senare, med sjunde textversionen, anser jag mig vara i stort sett färdig med redigerandet. Axel Henriksson, Fredrik Fischer, Roney Lundell och Robin Iversen har alla gjort stora arbetsinsatser under testläsande i olika faser och jag är dem stort tack skyldig. Nu väntar jag på avslutande kommentarer från Ylva Spångberg och Ola Wikander och sedan får förlaget ta sig an kommatering och grammatiska fel.

Jag är själv mycket nöjd med romanen och det ska bli spännande att höra vad läsarna tycker i vår. Så sent som denna vecka slog mig en tanke om crurernas tidiga historia som kommer att utvecklas i sista boken. Jag fick då gå tillbaka och bygga upp idén på kanske sju ställen i boken.

Bortsett från det återstående filandet så står nya projekt på tur:

* Planerande av seriens sista bok. Jag tänkte läsa igenom de två första böckerna igen och markera allt värt att notera med bäring på avslutningen.
* Redigering av Svavelvinter. Detta är något jag kommer att syssla med samtidigt som jag skriver sista boken. Nyutgåvan är tänkt att publiceras samtidigt som den avslutande romanen kommer ut. Har ni synpunkter så hör av er!
* Arbete med världsboken till rollspelet Svavelvinter. Fria ligan planerar en nyutgåva uppdaterad med information från Vredesverk och jag ska skriva en del, bland annat en ny introduktionsnovell.
* Ett hemligt, rollspelsrelaterat projekt med Pär Lindström, som ritade den ursprungliga Tricilverkartan efter mina skisser, den som används i romanerna och spelet.

Hur känns det så här när arbetet är avslutat? Både skönt och tomt. För att citera kontergeneral Trimbylla från Vredesverk:

"Under år av slit och plåga kämpar vi oss fram genom en snårskog, ansatta av mygg, törnen och träsk, forcerar en vildmark där vi knappt ser att ta nästa steg. Marken lutar oss emot och vinden gisslar våra ansikten med regnets örfilar. Men så plötsligt når vi ett berg dit skogen inte förmår följa. Där öppnar sig en vidunderlig utsikt för våra ögon. Oväntat märker vi vart färden fört oss. Skogen ter sig från höjden riktigt vacker. Vi vet att vi inte kan stanna på berget, för där finns inte det vi söker, men just i denna stund kan vi förstå och välja väg för nästa vandringsetapp. Snart ska vi åter kämpa oss fram bland dalarnas ogina grenar. Vi ska svära och blöda, men under några korta ögonblick dessförinnan njuter vi av den klara luften på berget, känslan av fullbordan och av framtidsutsikter."