Erik Granström's Blog, page 24

Speltexter

Här ett par smakprov från texterna till Svavelvinterspelets nya världsbok.

Vitvinge av den flygande sanden(Intronovell och även ett framtida kapitel i Vanderland)

P { margin-bottom: 0.21cm; }
Vad gjorde gumman här?Mardigan lät budbäraren leda väg genom stadens rökfyllda inferno, kryddat av lukter så blandade i nattvinden att de enskilda ingredienserna bara med svårighet kunde urskiljas: oset från tjäran i husens timmerstommar, stekt läder och avsvett hår, allt mot den fond av glödgade malmer som var stadens egen. Frågan följde honom i sin tur. Varför hade mirandan av Arda kommit till Gaaz Ulul så snart? Striderna måste rimligtvis fortfarande rasa på östra Saphyna.
Från himlen hade bränderna tett sig avgränsade, rentav vackra, levande blomsterarrangemang utbredda över det svarta berget, vagt arrangerade längs grändernas sträckning. Att vandra genom förödelsen på marken var däremot en mardröm utan hopp om morgon. Den ranske stamledaren hostade åter och skyggade i nästa ögonblick inför hettan från ett brinnande träkolsmagasin. ”Lugal agoranni, vi kommer snart fram till en bro där luften blir klarare”, ursäktade sig vägvisaren. Hans egen stad brann, ändå gladdes hjärtat. Mannen var uppväxt här på Saphyna, men av utspätt sardiskt blod, sprungen ur en av dessa lågsläkter som stannat kvar för att blidka gudinnan Subarda när trakorierna invaderat ön hundrafemtio år tidigare. Nu var gudinnans folk hemma igen, starkare än någonsin. Aldrig mer skulle man låta sig fördrivas från västra moderjorden.
Mardigan avskydde stadsgyttret, tyckte över huvud taget inte om att gå på marken, Subarda eller ej. Ändå måste hans grip Krasnipera få vila efter två dygns oupphöriga strider. Han hade lämnat djuret med höljda vingar bland artfränderna på den högåker som valts för myllans ålder, och sedan nöjt konstaterat hur ingen av de andra flygarna vågat närma sig sig hästkadavret som bjöds förrän Krasnipera ätit de bästa bitarna, detta trots att alla griparna skränade av hunger.
Blodvadarens fotspår
 (Intro till äventyret)
P { margin-bottom: 0.21cm; } Jag gick i fält för Blodvadaren ända till slutet – tolv år inalles blev det, även fast jag sällan gitter räkna tal bortom fingrarnas mängd numera. Vad jag själv heter kan likaså kvitta för ingen lär sjunga sånger över mitt minne sedan jag dött. Låt istället vem som gitter skuffa mig ner i närmsta skreva som en annan uttjänt gammelgalt vartill ingen har aptit. Alltsedan barna mina gick åt i rödsoten har fingrarna ändå mist glädjen runt svärdsgreppet. När ingen finns kvar att svinga morsgummans klinga efter mig kan ävenså detta kvitta. Barna dog medan vi fritog södra handelsleden över Korald, aln för aln i leran den regniga sommaren efter trevintern - må de små fröjdeligt leka på annersides ängder. Min Omermynda gick undan till en skog med sin sorg och ingen har sett henne efterledes.

Tre trakoriska städer

Jag och Jerry Lasota har ritat kartor till tre trakoriska städer i Svavelvinterspelets nya världsbok. Jag skickade själv just skissen ovan över stenhandelsstaden Soblak på Palamux, en stad där ett par kapitel utspelar sig både i Slaktare små och i Vredesverk. Förklaringarna till kartan får ni vänta på tills världsboken kommer i höst och jag kan nog lova att även bilden är bättre då.

Tidigare har skickat Fria ligan en karta över tempelstaden Isakra där flera av Vredesverks kapitel utspelar sig. Jag har i stort sett använt kartan från de gamla spelen med nödvändiga förändringar.

Den tredje staden som kartläggs är Gaaz Ulul där världsbokens intronovell utspelar sig. Staden är byggd på bergsplatåer med broar emellan i Saphynas gruvdistrikt och delas av en klyfta i "Morgonstaden" och "Aftonstaden". Jerry Lasota ritar efter samråd med mig och efter läsning av novellen.

Adams musik

Det är lite lustigt. Jag har spenderat hela midsommarhelgen ensam och förkyld i en ganska dämpad sinnesstämning. Mellan hostningarna har jag försökt skriva på introduktionen till den nya världsboken för Svavelvinterspelet, en introduktion som också blir ett kapitel i nästa roman.

Som avbrott i skrivandet har jag för vana att, förutom att ta skogspromenader med hundarna, spela dataspel. Jag väljer då som regel gamla spel som jag redan kan utan och innan av det enkla skälet att det är enkelt att gå därifrån efter stund och inte bli sittande. Alltså grävde jag fram det gamla Civilization IV* som jag egentligen tycker är ganska tråkigt eftersom jag aldrig riktigt fattar vad jag håller på med, men som i alla fall är avkopplande. De som spelat Civ IV vet att man hela tiden serveras musik som passar med tidsperioden man befinner sig i. Efter några dagars spelande har jag masat mig fram till moderna tider och började undra vad det egentligen var som jag hörde. Lite efterforskningar på nätet visade att all den moderna musiken kommer från den samtide amerikanske kompositören John Adams. Nästa steg var att börja lyssna på Adams på Spotify.

John Adams är minimalist och musiken har ofta formen av upprepade moduler som varierar med tiden. Kanske inget man sitter och följer koncentrerat, men väldigt användbart som bakgrund när jag skriver. Musiken har en mycket eterisk, svävande karaktär, lite obehaglig ibland, ungefär som musiken i en spökfilm, men på det hela taget njutbar. Det slog mig att den passar mycket väl med den väg jag vill att romanen Vanderland ska ta mot slutet, med upplösning av individen och sammanhanget. Redan nu tror jag att ni läsare har märkt ett tema med hur individer i romansviten byter skepnad, går samman, in och ur varandra på sätt som ofta förvirrar dem själva. Det speglar mitt eget undersökande av jagets förhållande till rollen och det som finns utanför, och jag avser arbeta fram ett klimax i den riktningen där jag nog kommer att använda Adams musik ganska mycket framöver.

Överhuvud taget tycker jag att det är spännande att använda modern konstmusik som inspiration, exempelvis Meredith Monk för havskvinnan Aldruns sång.

Några exempel på John Adams musik till Civilization IV:
The People are the Heroes Now
Tromba Lontana
Meister Eckhardt and Quackie

Bonus: Meredith monk som Aldrun och
Masked Ball av Jocelyn Pook, musik med rumänsk liturgi baklänges, användes i filmen "Eyes Wide Open".

Haunting är ordet! (finner inget lämpligt svensk uttryck för tillfället)



* Som kuriosa kan jag avslöja att mitt historiska intresse efter skolan tändes just av spelet Civilization, men på den tiden var det brädspelet. Jag satt som distriksveterinär i skogen Trehörningsjö, hade inget att göra och började roa mig med att pricka in orterna på kartan över Medelhavet. Resten är just historia.

Parkett

Jag lyssnade just på västkustgruppens avsnitt av Fantastisk podd som handlar om hur man tar sig förbi den där skakiga början på en längre text, när man tvivlar på sina idéer och på den egna förmågan över huvud taget. Podden rekommenderas över huvud taget för alla som skriver eller funderar på att skriva litterära texter, inte minst därför att avsnitten ger en mängd tips om olika sätt att arbeta

För mig är romanskrivande mycket som att lägga ett parkettgolv. I början är allt skakigt och rangligt och man får försöka fästa med kilar och måtta mot framtiden bäst det går. Det underlättar precis som med parkettläggning när man har gjort det ett par gånger för då förstår man att 'så här är det alltid' utan att drabbas av panik. Ibland blir inledningen så skev att man tvingas börja om eller så visar det sig att man saknar vissa verktyg som man måste skaffa innan arbetet kan fortsätta. Den bästa drivkraften är att hålla i huvudet vad alltsammans ska bli när det är färdigt. När man kommit en bit så går allt nästan av sig själv, med stadga och viss belåtenhet som ändå längtar till slutet. Väl där inträder problem med att bitar inte riktigt passar eller för mycket blir över, men det brukar gå att fixa med kreativt fusk och det överblivna kan användas till annat. Och precis som med ett parkettgolv eller bygge av kök så återstår halva arbetet när man nöjt står med händerna i sidorna och tycker sig vara så gott som klar. Lister, finish, putsning, redigering återstår, men det positiva är att många skavanker samtidigt kan döljas med efterarbetet.

Både vid parkettläggning och skrivande söker jag ta stöd mot det redan utförda, bankar till någon glipande springa och ser till att skarvarna går omlott på ett snyggt sätt. Skrivsessioner inleder jag med att läsa igenom det närmast föregående avsnittet och redigerar det samtidigt grovt. Några av mina kollegor lägger hela golvet innan de ser tillbaka för att snabbt bli klara, men jag ser en fara i förfarandet därför att misstag då kan vara ohjälpligt inbyggda.

Både parkettgolv och romaner bedöms emellertid efter slutresultatet och därför blir slutsatsen: 'Allt som fungerar är bra!' I värsta fall får man lägga en matta över skavankerna.

Swecon 2014

Om två veckor går årets Swecon av stapeln, denna gång på järnvägsmuséet i Gävle med ett passande steampunk-tema. Jag ska åka dit på lördagen för att delta i två programpunkter:

* Liveinspelning kl 11-12 av Fantastisk podd med titeln "Troll och andra väsen" tillsammans med Nene Ormes, Karin Tidbeck, Kristina Hård, Anders Björkelid och Oskar Källner.

* Paneldiskussion kl 14-15 på temat "Det ska bli en trilogi", om att skriva bokserier.

Titta gärna förbi och säg hej om inte annat!

Transgenre

Rollspelet Svavelvinter kom ut 2012 och såldes snart slut. Fria ligan har sedan dess givit ut spelbokens regeldel igen och till hösten är det tänkt att andra halvan ska komma ut med en ny beskrivning av Trakorien, uppdaterad enligt romanen Vredesverk. Jag och Jerry Lasota, glimmertvillingarna från Lojalisternas tid, arbetar som bäst med texterna. Mitt åtagande i sammanhanget är, förutom att granska nya texter som sakkunnig, att dels skriva en ny intronovell, vilken ska ersätta den första utgåvans "Berättelser i kryptan", dels att skriva ett nytt äventyr som ska ersätta "Arhems sista dagar".

Efter lite diskussioner hit och dit har vi nu enats om en lösning som jag tycker är både praktisk och spännande: Jag skriver introduktionsnovellen som ett kapitel till den kommande romanen Vanderland. Min tanke var hela tiden att belysa vad ransarderna har för sig på Saphyna när inte Vredesverk är på plats, och eftersom detta hur som helst måste in i nästa bok så slår jag två flugor i en smäll och tjänar tid i romanskrivandet. Kapitlet bereder scenen inför händelser som sedan kommer att utvecklas i boken. Samtidigt bjuds läsarna på ett tidigt smakprov som förhoppningsvis retar aptiten. Min förlagsredaktör har godkänt saken vilket är ytterligare ett bevis för det goda samarbetet mellan parterna. Som ytterligare gränsöverskridning kliver en person från spelmodulen Lojalisternas tid in i handlingen och kommer sedan att vara med i Vanderland.

Vad gäller äventyret går trangenrifieringen i motsatt riktning, såtillvida att en scen från Vredesverk plockas upp och spelarna får agera det som hände sedan romanen gått vidare till annan plats. Jag tror att utmaningen kommer att bli mycket spännande och ett annorlunda äventyr i vilket karaktärerna inte förväntas utföra hjältedåd utan snarare ska ta sig ur en mycket besvärlig situation, där jag hittills listat femton möjliga initiala vägar. Simon Engqvist som lett många Svavelvinter-sessioner på spelkonvent är sakkunnig rörande spelbarheten och bidrar med idéer eftersom han och jag lustigt nog kom på samma uppslag helt oberoende av varandra.

Bilden ovan visar Elric of Melniboné, en av mina förebilder till den ransardiske gripryttaren Mardigan, abomasernas stamledare, som dyker upp i spelnovellen och sedan i Vanderland. Den andra förebilden till samma person är Julian Assange.

Verklärte Nacht

Verklärte Nacht av Arnold Schönberg är ett av mina klassiska favoritstycken och det har följt mig genom åren utan att jag någonsin tröttnat på det. Jag hörde det för första gången på radion i ett hotellrum i Stockholm när jag kom dit som 17-åring på en stipendieresa i kemi. Jag visste inte var det var men blev så fascinerad att jag skrev (pappersbrev) till Sveriges radio och frågade vad de hade sänt varpå jag köpte skivan.

Verklärte Nacht är på många sätt ett märkligt musikstycke, skrivet på bara tre veckor i 1800-talets allra sista år, av en Schönberg som blivit blixtförälskad i sin lärares syster, vilken han senare skulle gifta sig med. Verket, en stråksextett, följer Richard Dehmels dikt med samma titel. Dikten handlar om en man och en kvinna som går genom en skog under månen, varvid hon bekänner sig vara med barn, fast inte med sitt sällskap. Han förlåter henne emellertid den synd hon anser sig ha begått och tar till sig barnet eftersom han menar att deras kärlek gör det till hans.

Jag använde bilder och ord ur dikten på sidan 326 i "Slaktare små" där Didra Damagi och Gistaki ror genom natten på väg in mot Ilibaurien. Faktiskt har deras förhållande från denna punkt i berättelsen präglats just av Diktens stämning, där Didra plågas av att ha lämnat ett barn ifrån sig i Hymbergond. Naturligtvis spelade jag musiken medan jag skrev.

Jag har inte hittat någon svensk översättning, och redan titeln är svåröversatt. På engelska kallas den "Transfigured Night" vilket jag inte tycker låter helt rätt. Förslag mottas gärna!

Den öppet sexuella temat i Dehmels dikt var mycket kontroversiellt vid sekelskiftet. Dessutom var Schönberg redan då en nyskapare och hans musikstycke refuserades vid en tävling i Wien därför att det innehöll ett "icke-existerande ackord" - jag associerar till Lovecrafts "förbjudna vinklar". Schönbergs kommentar till uteslutningen är lik slutorden i Wittgensteins "Tractatus Logico-Philosophicus" - de jag brukar låta Uroboren använda i böckerna: "Verket kan alltså inte framföras eftersom man inte kan framföra det som inte existerar"

Jag hittade på Youtube ett framförande där man kan följa noterna under spelningen. Det mystiska, förbjudna ackordet hörs vid 3.39 för den nyfikne. Det låter inte särskilt konstigt i mina öron så här ett drygt sekel senare. Den här länken har dikten i tyskt original och engelsk översättning.

Målningen av Ferry Ahrlé.

Ostranenie!

År 1917 publicerade den ryske författaren och kritikern Viktor Sklovskij sin essä "Konst som teknik" i vilken begreppet ostranenie – "främmandegörande" – myntades. Sklovskij vände sig mot den tidens symbolister som menade att konstens roll är att förklara en företeelse så ekonomiskt som möjligt, dvs att fånga dess essens på effektivast möjliga sätt, något som S menade leder till konventioner och klichéer. Han tyckte att målsättningen kunde vara gångbar för bruksprosa, men ville skilja vardagsspråk från poesins uttryck. Poesin ska istället sträva efter att främmandegöra det bekanta, att komplicera, att få oss att se allt såsom för första gången. Sklovskij skrev att "när perception blir vanemässig blir den automatisk", och menade att liv levda på automatväxel, dvs där allt är förklarat och bekant, "är som om de aldrig existerat". Konstens roll menade han, är istället att "återväcka upplevelsen av livet".

Personligen tror jag inte på Sklovskijs indelning i två språk, utan ser det förklarande och det främmandegörande som två motsatta funktioner hos samma verktyg. Språket ÄR konvention såtillvida att språklig kommunikation bara är möjlig om vi på något plan enats om ordens betydelse. Samtidigt finns alltid risken för minskad livskraft och förflackning av upplevelsen i förlängningen av det vanemässiga och etablerade; ni minns förmodligen alla er första kyss, men kanske inte den tjugotredje. Min egen syn är att människans sökande efter mönster, klassificerande och skapande av konventioner alla är helt nödvändiga och faktiskt i hög grad definierar oss, men att konventionerna ständigt måste ifrågasättas och identifieras just såsom varande modeller. De ska inte sammanblandas med en objektiv och för alltid giltig "verklighet". Uppbyggande och nedrivande måste hela tiden pågå parallellt - det gäller både enstaka begrepp, hela läror och riken. I vårt eget skelett finns två celltyper: osteoklaster och osteoblaster, där de förra bryter ner ben och de senare bygger nytt. Genom en ständig omsättning anpassas vårt skelett löpande till ändrade behov. I min trakoriska värld har jag satt drakarna som osteoblaster, de "nedbrytande goda" som river ner det stelnade och sliter sönder klichéer för att skapa plats för det nya.

Ekonomin då? Jag ser i vår samtid ett starkt kommersiellt incitament att befästa konventioner därför att de möjliggör exploatering. Marknaden gillar inte oförutsägbarhet, exempelvis den oförutsägbarhet som nytänkande kan leda till. I alla etablerade strukturer finns kapital investerat, ekonomiskt, personligt och socialt kapital, där de som äger kapitalet har allt att förlora på en förändring. Vi ser det exempelvis i Hollwood, i musikbranschen, i Putins Ryssland, i modeindustrin, militärkuppens Thailand och i sportsammanhang. Just vad gäller kommersiellt skapande så innebär filmer som "Pirates of the Carribean VI", "Hobbit 2" och förmodligen Disneys nygrabbade Star-Wars-franchise säker avkastning på investerat kapital. Gör de världen mer spännande? Inte min värld i alla fall.

För en kreativ person finns som jag ser det ett vägval: antingen hakar man på det etablerade i försök att grabba sin del av det befästa ekonomiska och sociala kapitalet eller så ställer man sig på konstens och det subversivas sida och försöka ta världen vidare. Personligen tillhör jag hellre de se senare. Jag ser ingen utmaning i att producera "mer av samma".

Bilderna ovan föreställer till vänster Evangeline Lilly som alven Tauriel från filmen "The Hobbit: The Desolation of Smaug". Till höger ser ni min bekant Erika Lundqvist sminkad som skogsrå inför ett lajv i Vilhelmina, fotograferad av Moa Holmgren. För mig representerar dessa två bilder pengar ställda mot skaparglädje, konvention mot liv, styrelserum mot Norrlandsskog. Jag skulle vilja uppmana alla spirande fantastikskribenter att liksom gnostikern på bilden nedan tränga igenom det konventionella och söka fräsch inspiration i vår historia, i landskapet, i folksägner och gamla skrifter snarare än i redan skriven fantasy och redan kassasäkrade filmer. Så gjorde Tolkien långt innan Hollywood tryckte honom till sin feta barm.

Stjärnblod

En märklig och mäktig insikt slog mig plötsligt: Det röda i vårt blod heter som ni vet hemoglobin, ett metalloprotein som egentligen består av fyra proteiner med varsin hemgrupp som kan bära syre. Hemgruppen är i sig en molekyl som i mitten bär en ensam järnatom - infattad som ädelstenen i en brosch.

Det som slog mig var att alla dessa järnatomer en gång har skapats inne i en stjärna som sedan exploderat som en supernova och alltså inte längre finns. Vårt blod innehåller med andra ord de monterade gnistorna efter en utplånad stjärna. Kunde man få dessa gnistor att lysa som de en gång gjorde skulle vi i mörkret kanske likna en människoformad galax ...

Om jag någon gång får barnbarn och följer dem till doktorn för att ta blodprov så ska jag berätta för dem om deras stjärngnistor.








(Och nej, jag har inte rökt på. Det behöver jag inte.)

Omdömen från insidan

En första signeringsresa till Göteborg, Stockholm, Uppsala och Malmö är avklarad. Ännu har jag inte fått in så många läsaromdömen, men några som levt med Vredesverk under ett par år har bett att få yttra sig: varelserna i boken. Jag har använt deras kommentarer när jag signerat och ger några exempel nedan.

Shagul
Romaner är för pöbeln och jag skapar själv min historia. För övrigt gillade jag inte slutet.

Praanz da Kaelve
En tillrättalagd berättelse där verkligheten var betydligt mer komplicerad. Svart på vitt tilltalar mig heller inte, jag föredrar gråskala.

Silvia Miranda
Till slut behöver ingen vara ensam med sitt läsande. Texten var habil om än inte avfattad på Det höga språket.

Uroboren
Om det vi inte kan tala måste vi läsa under tystnad. Dessvärre lånade jag ut flera av bokens delar och har bara en fjärdedel kvar.

Blatifagus
Illa nog är att lyss till mannapjäll - läser det gör jag inte. Det var ändå en god bok fast den inte varade så länge och fastnade mellan tänderna.

Perrima
Boken gjorde mig varm inombords - riktigt obehagligt! Bara försättsbladen var uthärdliga eftersom de påminde mig om Kmordas isvidder.

Nastigast
Slöseri med god skrivyta som kunde ha använts för beräkningar. Jag räknade för övrigt ut handlingen redan på titelsidan.

Gobrugda
Jag lämnar omdöme först efter sista delen eftersom jag vill invänta ords ände. Dessutom dog ju nästan alla huvudpersonerna redan i första boken.

Jarmona av gryningen
Fantastik tål jag inte så det var skönt att läsa sanningen i en realistisk skildring.

Kejsar Radassabar av Allesella
Jag har inget omdöme än men ska låta piska min bokläsare så att han skyndar sig.

Hertig Ialsop
Oseriös smörja! Det säger sig självt att adeln måste inleda personregistret.

Bodonius
Berget Ranz läser boken högt för mig men vi har bara hunnit tre rader.

Grisselhår
Trycket var dåligt! Svärtan rann när jag pinkade in mitt exemplar.

Gaddagormgald
En rejäl bok! Bra att ställa sina blodiga stövlar på.


Sammantaget får jag hoppas på skonsammare omdömen från er läsare. Signeringsresan gick bra och glädjande nog intar konfluxsvitens tre delar platserna ett, fem och åtta på Sf-bokhandelns topplista för april.