Erik Granström's Blog, page 23

Isakras fanborg

Jag gjorde en planskiss över Isakras Fanborg mest för att det roade mig och för att en scen jag just skriver utspelar sig där. Så här beskrivs platsen i purfärsk text (som förstås ska redigeras):
P { margin-bottom: 0.21cm; }
"En besökare, obekant med Isakras fanborg, skulle antagligen hålla området för en vapenskola där officerare bortom världens distraktioner kan drillas i exotiska tekniker. Fanborgen befolkas av soldater från hela Argond, ditkommenderade från sina hemländer under åtagande gentemot Etemenankitemplet eller som religiösa frivilliga. Garnisonens uppdrag är att hålla ordning i staden, i synnerhet bland farsegels besökare. Erfarenheten har visat att bästa vägen till stadsfrid är att låta soldater från alla olika kulturer tjänstgöra tillsammans. P { margin-bottom: 0.21cm; }
Fanborgen är ingen egentlig borg utan ett kvadratiskt, pallisadomgärdat komplex indelat i tio sammanbyggda hus orienterade runt en öppen gård i mitten, en läktarkantad, något nedsänkt arena för träning och fysiska övningar. Ovanför läktarna runt arenan sitter en skog av fanor monterade, kvarlämnade hederstecken från alla de grupper som genom åren tjänstgjort i staden och därigenom en myllrande karta över Argondi klaner, riken, adelssläkter, religioner och ordnar. De äldsta är söndertrasade och blekta i färgerna men inget standar tas någonsin ner, utan får falla av egen ålder enligt krigarbansikans hållning."
Någon som känner igen sig?

Marvellousy

Jag växte upp med serietidningar: Kalle Anka, Stålmannen, Läderlappen m.fl. I vuxen ålder har jag fortsätta läsa dem: Heavy Metal, EPIX ett tag och nu på senare år utmärkta alster som Sandman, Logicomix och Saga. Jag fick tårar i ögonen när jag läste I Kill Giants i somras. Jag är alltså van vid mediet, uppskattar det och håller det på inget sätt som sämre än den skrivna litteratur som jag själv ägnar mig åt. Detsamma gäller för övrigt dataspel. Det finns skräp och det finns mästerverk oavsett format - något som naturligtvis gäller också film. Marvel Comics fanns redan när jag var liten och jag gillade dem inte fast jag älskade både serier och superhjältar.

Nu har vi Marvel Studios, som överöser oss med påkostade filmer om sina seriehjältar. Jag gick häromdagen och såg den senaste, Guardians of the Galaxy, eftersom jag hört en del gott om den. Det är en helt usel film enligt min mening. Varför? Därför att den saknar handling, intressanta personer, djup, inre trovärdighet, spänning och bra skådespeleri. Som av en händelse såg jag första avsnittet i TV-serien "Breaking Bad" kvällen innan och kontrasten kunde inte varit större eftersom Breaking Bad flödar över just av de saker som GG saknar. Guardians of the Galaxy har däremot gott om CGI, oneliners - gärna i samband med masslakt, "dudes and sexy chicks", lustiga sidekicks, stjärnskådisar som kan bättre, malplacerad humor och ... kommer inte på något mer värt att nämna. Inte ens en bra ärkeskurk har man (Mannen med den skrynkliga hakan i jämförelse med Darth Vader - Va?)

"Ta det inte så allvarligt", säger någon. "Det är bara ett kul äventyr, något att tugga popcorn till och glömma när man kommer ut på gatan." Visst. Någon jämförde med handlingen i ett rollspel - en sekvens situationer som är svåra att meningsfullt beskriva i efterhand. Jo, filmen påminde ofta om ett rollspel till upplägget, med en samling udda varelser som tjabbas och slåss och fattar obegripliga beslut. Skillnaden är att rollspel utspelas mellan en samling kompisar som hittar på äventyret under tiden som det utspelas. Här har ett kommersiellt storbolag satsat $170 000 000 och skrivit manus på förhand. De vill inget hellre än att vi ska uppfatta filmen som en cool grej gjord av coola grabbar. De har redan tjänat tillbaka pengarna efter vad jag förstått så rent affärmässigt gör de naturligtvis helt rätt. Synd bara om filmmediet ska förfäas till Disneyland på duken. Trösten är just de många bra TV-serier som kommit på senare år.

EDIT: 80-tals musiken var bra. Inget nytt grepp, men bra.

Signeringar vid Sf-bokhandelns jubileum

Sf-bokhandeln fyller 30 år och jubilerar under nästa vecka. Jag kommer att vara i två av butikerna för signering eller bara en pratstund om ni vill titta förbi:

Stockholm onsdag 20 aug, kl 18.00
Göteborg fredag 22 aug, kl 17.30

Hoppas att vi ses!

Porträtt av Shagul

Någon undrade hur förebilden till Shagul i böckerna ser ut och jag hittade faktiskt ingen bild av honom här på bloggen så jag gör ett extrainlägg.


Ansiktet är en rekonstruktion av Harwa, en 3000 år gammal mumie, som givits nytt kött tack vare egyptiska muséet i Turin. Jag föll för honom så snart jag såg bilden för flera år sedan och tänkte att detta är definitivt Shagul. Jag gillar kombinationen av kraft och obehaglighet som passar väl med Shaguls personlighet. Bland annat denna bild skickade jag till Martin Bergström inför omslagsillustrationen till Slaktare små. Ni kan läsa om Harwa här.

För den niofingrade Shagulklonen gillade jag Hannas i denna version av Jesus Christ Superstar även om han är lite vekare.

Romanernas läsbarhet

Sveriges radio lade ut ett verktyg som automatiskt testar OVIX (ordvariationsindex) och LIX (läsbarhetsindex) i texter.

LIX beror på antalet ord per mening och andelen långa ord i texten.
OVIX mäter antal unika ord (som förekommer en gång) i förhållande till totalmängden ord.

"Normalvärden"
LIX: 40
OVIX: 60

Eftersom jag har alla de tidigare romanerna som textfiler testade jag dem förstås omedelbart med följande resultat:

Svavelvinter
LIX 41,7
OVIX: 76,8

Slaktare Små
LIX: 39,9
OVIX: 80,6

Vredesverk
LIX: 41,6
OVIX: 79

Slutsatsen blir att jag skriver väldigt många olika ord - faktiskt såg jag inga andra texter på webbplatsen med högre OVIX-värden.

Dessutom är mina texter ungefär lika svåra som vanlig tidningstext.
Bara så att ni vet.

Arn Dunkelbrink och hans vänner

Jag råkade mest av en slump se två filmer med Michael Shannon på bilden här intill: Take Shelter och The Iceman och slogs av vilken bra skådespelare han är. Han har en eftertänksam och lågmäld stil som blir mycket effektiv eftersom han ser farlig ut och ofta spelar dubiösa typer. Bilden är dock från den senaste Stålmannenfilmen Man of Steel där han gestaltar general Zod. En sådan serietidningsfilm har förstås sina begränsningar men jag slogs redan när jag såg den i våras av hur Shannon spelar skjortan av de andra genom att både vara mänsklig och hänsynslös.
Hur som helst: eftersom jag för närvarande skriver kapitel med Arn Dunkelbrink som huvudperson så adopterade jag genast Shannon som min nya förebild och jag tycker redan att det tillfört tydlighet.
Jag har också kommit att fundera över Arn Dunkelbrinks personlighet och drivkrafter i linje med Shannons spel: Dunkelbrink har blivit en ofrivillig och inte helt lyckad kung som under många år drevs framåt av eden att döda en drake, ett motiv som bortfaller i Vredesverk. I gengäld har han blivit besinningslöst förälskad i en kvinna. Han har alltid varit envis och trångsynt och lyssnar sällan på andra. Jag slogs av att Arn Dunkelbrink är en person som söker en tydlig väg framåt. Han VILL fokusera på en enda sak som han kan hålla i tankarna och går sedan utan sidoblickar mot målet, en officer som till varje pris och utan tanke på konsekvenser i övrigt är besatt av att utföra sin order. I Arns fall är ordern vald av honom själv, men sedan han valt den lyder han som under ett heligt åläggande. Problemet är att det inte alltid har gått så bra och nu börjar han fundera över sina egna motiv...
Förutom Shannon har jag uppdaterat inspirationskällor för några andra personer som kungen träffar:
Shelley Duval som Jarmona av gryningen, ni har förmodligen sett henne som Jack Nicholsons fru i The Shining.
Min gamla karatelärare "Kickan" (vars nuvarande efternamn jag inte har koll på) som Nirôrin av Bodertaal, en stridsmunk av sinavanerorden som slåss vid Arn Dunkelbrinks sida i Vredesverk.

Gerald McRaney som Aveva Sinombra, sinavanernas ordensledare, en man som nämns i Vredesverk men dyker upp mer i Vanderland. McRaney såg jag först i TV-serien Deadwood och sedan i House of Cards. Han har förmågan att se ut som en snäll morfar men plötsligt byta till iskall och skärpt kyla på ett sätt som imponerar och som passar en ordensledare för krigarmunkar med en dold agenda.

EDIT: Jag glömde förresten bilden på Juno Temple som jag på senare tid använt som förebild till Perrima.


Vad säger ni förresten om Matthew McConnaughey som Uroboren? Den riktige Wittgenstein under honom. Jag har aldrig riktigt tålt McConnaughey, men blidkades av hans spel i True Detective.

Regalskeppet Jarmona av Dagen

Ni som läst Slaktare små vet att Stegoserna har byggt stora skepp av glas under sin tvåhundraåriga isolering på ön. Ni som läst Vredesverk vet dessutom det största av dessa skepp - tillika Arn Dunkelbrinks flaggskepp - heter Jarmona av Dagen efter prästinnan som red till ön med honom på draken Blatifagus. Eftersom Jarmona av Dagen kommer att spela en viss roll i romanseriens sista del så har jag funderat lite på hur hon ser ut. Faktum är att jag just skriver ett kapitel som utspelar sig i Pik Rubras hamn där skeppet rustas för långresa och då vore det förstås kul att närmare beskriva henne.

Stegosernas skepp omtalas i Vredesverk som mycket sjödugliga och glaset har omvandlats till vad som närmast är glasfiber, men formen sägs det inte så mycket om. Eftersom de har byggts helt i isolering vore det kul om de skiljde sig från konventionella trakoriska skepp, och efter lite snokande har jag börjat närma mig ett koncept:

Just nu är Jarmona av dagen alltså en 300 fots (90 m), femmastad skonare med djonk-rigg. Skonare innebär att seglen till övervägande del sitter i skeppets längdsriktning till skillnad från råsegel som sitter på tvärs. Riggningen som djonk innebär att seglen är oregelbundet fyrkantiga, längst ner fästade vid en bom och högst upp vid en gaffel. Mer eller mindre parallellt med detta ligger lanor inne i seglet, dvs tunna ribbor som spänner ut tyget.

Skrovets form tänkte jag kopiera från den kinesiske långseglaren Zheng Hes skattskepp från ungefär 1430. Här ser ni också djonk-seglen med lanor. Dessa skepp ska ha varit över 130 meter långa och var eventuellt skrytbyggen som aldrig lämnade hamn, men har en spännande form tycker jag.


Riggen tänkte jag mer modellera efter modernare skonare, av typen Thomas W Lawson, ett av historiens största segelfartyg med inte mindre än sju master. TWL är som ni ser också en skonare med gaffelsegel även om seglen inte har lattor i väven.


Varför bry sig om hur dessa fartyg ser ut frågar sig någon. Svaret är att det blir mycket lättare för mig att skriva inspirerat när jag har en spännande förebild än när jag bara ska prata abstrakt om "segel" och "master" i texten.

Dessvärre är jag själv ingen seglare så om någon har specialkunskaper eller intresse eller rent av vill skissa Jarmona av Dagen så får ni gärna höra av er! Alla kommentarer och tips är välkomna - helst innan jag skrivit fast mig för mycket i designen.

Värmebörjan

Idag är tredje dagen på rad med 32 graders värme, ändå framskrider arbetet mycket bra just nu. Ovan ser ni Daniel Falcks bild på en rovtrana, en strutsliknande rovfågel som under klavykernas glansdagar importerades till Palamux som en märkvärdighet men snart rymde och fann sig tillrätta på de varma slättlanden. Fågelns förebilder är Titanis Walleri och Kelenken Guillermoi som sprang runt på jorden för några miljoner år sedan. Rovtranan hör till Svavelvinterspelets nya världsbok som kommer i höst och är bara en av varelserna man kan stöta på under introduktionsäventyret I Blodvadarens fotspår. Överhuvud taget fylls boken av nytt material i en mycket högre utsträckning än jag hade trott, inte minst tack vara Jerry Lasotas imponerande och aldrig sinande förråd av roliga detaljer. Tre städer kartläggs som bäst och idag testspelar Simon Engqvist äventyret med några spelare som får ratta de färdiga karaktärerna, däribland Prins Hakamars Poncilia, hertig av Hedermundland, och crutaexperten Langurra Korbo – ”Svarta nian”.

Vad gäller romanen Vanderland så har jag idag skrivit färdigt bokens första kapitel, Klons ände, som jag tyckte blev både spännande och groteskt och som jag skulle tro bjuder på en del oväntade vändningar både för läsarna och de medverkande varelserna. Härnäst till Stegos där sinavanermunkarna får berätta om sitt märkliga ursprung för Arn Dunkelbrink. Redan tidigare har jag skrivit det kapitel från Stegos som ska ingå i spelets världsbok och berättar om ransardernas öden.

Memento mori

När jag hade opererat mig för cancer 2009 löd beskedet att jag hade 87% chans att fortfarande leva om fem år (83% om jag inte tog cellgifter, vilket jag gjorde). Dessa fem år har passerat i höst och mina odds lär vid det här laget inte vara särskilt mycket sämre än andra män i min ålder, självklart med förbehållet att vi alla kan gå åt när som helst, men sådant är priset för livet.

Jag har inga egentliga spår från sjukdomen bortsett från ett ärr vid naveln och en lätt fnasande fotsula efter cellgifterna, men jag ser i dem slaven på vagnen som viskar att jag är dödlig. De största ärren sitter förmodligen i psyket. Jag såg nyligen en reklamfilm på TV om att "var cancer än sitter så hamnar den till sist i huvudet." Det är något jag kan verifiera.

För två veckor sedan tog jag ett blodprov. Man kontrollerar i provet en specifik antigen mot cancerceller och mitt värde har rört sig en smula uppåt och sedan ner igen under de senaste åren så helt lugn var jag förstås inte. Igår fick jag ett brev från sjukhuset där det stod att "Läkaren XX kommer att ringa dig mellan kl 14 och 15 den 7:e augusti", dvs om två veckor. Genast drog jag slutsatsen att jag är döende eftersom brevet inte meddelade motsatsen. När läkare inte säger vad de hittat utan vill träffa en är det sällan ett gott tecken; det var så jag fick reda på att jag hade cancer från början.

Jag bestämde mig för att ta tjuren vid hornen och ringa mottagningssköterskan snarare än att sväva i ovisshet under två veckor, och för en halvtimme sedan meddelade hon mig att provvärdet sjunkit ytterligare och nu ligger på normal nivå. Lättnaden vaknade, om än fortfarande parad med kvardröjande kallsvett som nog aldrig helt kan tvättas av!

Jag vet inte riktigt vad jag vill säga med detta inlägg mer än att jag var tvungen att skriva av mig oron, samma oro som fick mig att skriva romanen Vredesverk så snabbt som jag gjorde, så den är inte helt oanvändbar.

Jo, jag vet vad jag vill säga förresten:  

Ta vara på varje dag!

Vildhjärta

 
Nej, Vildhjärta är inte något speläventyr för mig utan den värmländska konstnären Maria Westerberg som jag träffade i helgen. Vildhjärta gör konstverk av träbitar och annat hon samlar från skogen. Sedan skriver hon tänkvärda texter till. Figurerna har en närvaro och en personlighet som leder tanken till Tove Janssons konst och det inspirerande besöket i skogsateljén fick mina skrivarfingrar att åter klåda efter tangenterna. I kvinnofiguren ovan såg jag genast vindhäxan Silvia Miranda och det var naturligtvis ingen slump att träskulpturen heter Maria Storm, en hyllning till Vildhjärtas mormor som ville dansa men aldrig fick.

Min systerdotter Frida Granström, som också tagit bilden, arbetar ibland vid ateljén och har tillsammans med Marias man Johannes Söderqvist givit ut skivan Hemjord med konstnärens tonsatta texter. En av deras låtar spelades förra veckan i P1:s sommarprogram. Allt hänger ihop och inget är en slump! Min egen mormor var för övrigt syssling med Tove Jansson.

Nedan en Nietzschiansk katt ur boken "Vildhjärta", återgiven med Maria Westerbergs tillstånd.