Erik Granström's Blog, page 21

Månvind

Jag har just avslutat artonde kapitlet i Vanderland där den vandöda häxan Månvind spelar en viss roll. Trollpackan är uppenbarligen inte helt nöjd med sakernas tillstånd på Marjura. Detta var inte riktigt den lysande framtid som de stolta crurerna skulle vakna till utan hon smider planer på hur större värdighet kan uppnås.

Crurerna tycks ha legat i myrvatten under en del av sin långa sömn och jag har modellerat dem efter de mosslik man funnit i norra Europa. Som förebild för Månvind själv använder jag Tollundmannen på bilden, en man som hängdes och sedan sänktes i en dansk mosse för 2300 år sedan. Liket är som synes mycket välbevarat. Månvind är med sina 800 års sömn rena ungdomen i jämförelse. Kanske var det rentav så här Törnrosa såg ut?

Sånger i norden

Lite nyskriven (oredigerad) sentimentalia:

Barden Arvor Salmello hade ett månvarv tidigare plockats upp av galeassen Almerlaak i Tricilves hamn sedan han invigt huvudstadens frihetsspel, skändats av åskådarna och satts på en flotte att driva mot havet. Den natten hade varit mycket varm, ändå hade skalden efter händelsen slagits av en feber så svår att han ställts på de översta stegen av dödsrikets trappa som bara leder neråt. Eftersom Almerlaak varit den trakoriska flottans stolthet höll man sig med en egen läkare, en kunnig mereldiska som i kunnande var vida överlägsen örlogsfartygens sedvanliga näbbkvackareHalvvägs till Marjura steg verkligen Arvor Salmello till allas lättnad ur sin koj, men han var mycket svag och svimmade ett par gånger under den improviserade festmåltid som anordnades på sovdäck. När man lade ett instrument i hans knä grät han och kunde inte förmå sig att röra det. Barden återfick emellertid något av sin livskraft när han fick höra vart man var på väg. Han erinrade sig den inbjudan han fått av trollkarlen Kamalkus gäst på Gatves klippa, mannen som kallat sig Shagul, berömt hans musik och givit honom ett stycke guld. Hade inte välgöraren bjudit honom just till Marjura att spela inför en tusenhövdad publik? Han strök sitt långa ljusa hår ur pannan, kände hur solkigt det var efter febern och beslutade säga till om ett bad. Insikten kom att han genast måste börja öva inför mötet med den väntande mecenaten. Försiktigt knäppte han på instrumentets strängar. Det var inte på långa vägar lika skönklingande som lyran man ryckt från honom i Tricilve, men heller inte helt oanvändbart och publiken jublade trots att han bara slagit an ett enkelt arpeggio. Livet kanske inte var helt meningslöst trots allt och han skulle kunna köpa ett bättre instrument när man anlände destinationen. Barden visste inte riktigt var Marjura låg, men trodde att det var någon av de mindre öarna runt Montorba.
Ankomsten till den yttersta norden hade kommit Salmello som en chock. Ingen musikälskare väntade på Clusta nobas grova stenkaj och någon instrumentmakare syntes heller inte till i byn. Tillvaron mörknade åter, men som barden nu fått fart på fingrarna omsatte han besvikelsen i musik. Han hade tillåtits gå iland från Almerlaak och när han spelade flockades människor klädda i primitiva pälsar och ylletrasor runt honom. Först blev han rädd, men sedan såg han deras ansikten och förstod att de aldrig tidigare hade hört musik spelas av kunniga fingrar. Redan samma dag bjöds han att bo på värdshuset Svinhugg för att fortsätta lyfta de eländiga flyktingarnas mod med sitt spel. Lagd åt sjösjuka hade han med glädje accepterat Hildur Ornetands inbjudan.

Kapitel sexton

Skrivandet går framåt i rasande fart. Jag påbörjar nu kapitel sexton! Så här slutade femtonde kapitlet. Vem hittar först citatet?
P { margin-bottom: 0.21cm; }
Aldrun och Silvia Miranda stod kvar i den vissnande bersån på Bladverk.”Han vet inte hur rätt han har”, sade havskvinnan, gråare till synes än någonsin.”Stenfrukten må ha räckt oss båda offerkalken”, svarade vindhäxan. ”Ändå bär jag hopp om en tid bortom prövningarna. Under min tid hos vävaren Philobus i Mynd Mazuldre hörde jag ofta Ilibauriens DiFolter tala om lidandet som enda vägen till insikt och varaktig renhet. En enda sak är säker och det är tidens gång; att allting vänder åter och allting börjar om.””Kanske får ni rätt. Kanske finner sommaren åtminstone er”, svarade Aldrun. ”Jag tar oss tillbaka till sundet”, tillade hon och gick undan.

Svavelvinter - dödsmetallen

Ytterligare en fantastisk dag! Först skrev jag klart ett kapitel redan före lunch, visserligen bara fyra sidor långt men det skulle göras och blev riktigt bra.

Sedan gjorde jag som jag ofta gör en sökning på romantitlarna för att se om något nytt dykt upp. Den vägen hittade jag något märkligt som visade sig vara ett nytt dödsmetallband i Skövde med det bekanta namnet Svavelvinter , startat av veteranen Christian Älvestam som är och har varit medlem i flera liknande band, däribland Scar symmetry och Solution .45. Svavelvinters debutplatta har just kommit ut och jag fann av smakproven att den just var sådant jag tidigare letat efter som skrivarmusik till demonkapitlen. Via hitta.se fann jag Christians mobilnummer och sms:ade eftersom jag var nyfiken. Mycket riktigt visade han sig vara gammal hardcore-rollspelare och hade lånat bandets namn från mitt gamla spel.

Efter mycket glatt pratande har vi nu kommit fram till att jag ska skriva några texter på prov som han sätter musik till och spelar in. Det ska bli väldigt spännande och en sann utmaning!

Tänk vad lite man vet om dagen när man vaknar på morgonen ändå!

Två romaner - ett ögonkast

(SPOLERVARNING om ni inte läst Slaktare små och Vredesverk)

I mitt sovrum hänger en stor whiteboardtavla (två faktiskt) där jag brukar försöka göra en skiss av romanprojektet framför mig för att kunna se strukturen i stort och ungefär var jag befinner mig i skrivandet. Nedan ser ni de avfotograferade planerna av Vredesverk respektive Slaktare små, både skisserna ritade innan själva skrivandet påbörjades och faktiskt inte ändrade särskilt mycket under gång vilket jag själv tycker är lite fascinerande.

På nätterna vaknar jag ofta, tänder sänglampan och skriver ner nyckelord som dykt upp under sömnen på tavlorna. Ofta räcker det inte utan jag får tvinga mig upp och slå på datorn för mer omfattande antecknande eller rentav skrivande av scener.


Planskiss Vredesverk


Planskiss Slaktare små


Och jo, nu är tavlan fylld med planen över Vanderland, men den får ni inte se än.

Shagul

Trollkarlen Shagul, som alltid är spännande att skriva om, spelar en viktig roll i seriens sista bok. Därmed måste jag åter tränga in i honom, liksom han i mig för att vinna liv. Av en händelse hittade jag följande gamla text som publicerades på Järnringens webbplats när det begav sig runt 2004 - vet inte om ni minns Trakorienkartan med ödesmättad musik och små ögonblicksbilder från olika platser. Den finns inte kvar längre, men jag tycker att texten är ganska inspirerande även idag:

P { margin-bottom: 0.21cm; }
Han föraktar mig, men fruktar ändå min makt och han går bara med på att möta miginvid glömskans flod, bland de dödas skuggor där ingen frågar efter namn eller plats.”Vem är du att bestämma mitt öde?” frågar mig hans projicerade bild. ”Du skriver vår värld, men jag lever den. Skulle du därmed vara den verkligare? För mig är den motsatta tolkningen rimligare.” 
Han viskar med röst lånad från de döda utan att kunna dölja harmen över min oberörbarhet. Jag ser i hans enda purpurfärgade öga en lystnad efter att dissekera mitt kött, men den njutningen är honom inte given och han hatar mig för det. Jag försöker förklara att han bara finns för att jag skrivit honom, men att jag varken njuter av makten eller kan frigöra mig från den. Historien skapas då den skrivs och denna historia är en uppgift som fallit på min lott. Ödmjukhet skulle klä honom, kanske skona honom från bitterhet och skydda mot skaparens vrede. Men mina ord sveder honom med arrogans jag inte avsett lägga i dem.
”Någon natt ska jag hitta in i dina drömmar!” genmäler han och blicken skärps som eggjärn. ”Dina egna drömmar skriver du inte. Profeten i Traxilme förmådde vandra in i andras drömmar. Den dag jag rätt tolkar hans skrifter ska din sömn vara för evigt besudlad av min närvaro!”Han stirrar och det mörka vattnet som beständigt flyter mot sitt nedersta reflekteras i hans purpuröga, får det att djupna till avgrundsmörker. Jag fruktar honom inte, men väljer ändå att för stunden skingra hans närvaro.

Rådslag – hjälp mig

Jag står inför ett ganska knepigt kapitel där ett dussintal personer i romanen samlas till möte på Clusta Noba för att besluta om hur man bör gå vidare. Jag vet redan vad som ska sägas och vad man kommer fram till i detalj, men det svåra är att dramatisera scenen så att den inte blir ett sammelsurium. Mötet kan jämföras med Tolkiens rådslag i Rivendell, eller möjligen med Nya Sfärens möte i Slaktare små. Skillnaden mot det senare mötet är att alla deltagare redan är kända för läsaren.

Exposition är som ni säkert vet när författaren behöver förmedla vital information till läsaren, något som kan göras smidigt eller klumpigt, med "Berätta mer, professorn!" som exempel på klumpigt handlag. Det aktuella mötet rör emellertid inte i första hand exposition eftersom läsaren redan känner till det som avhandlas. Snarare pusslas bitar samman i nya konstellationer och i vissa fall uppstår med säkerhet oväntade samband även för läsaren. Knepigheten består i att personerna i berättelsen inte känner till, inte accepterar eller missförstår fakta och rykten. Mycket blir därför en fråga om hur de reagerar och fogar in ny information i vad de redan vet och vill, samt hur man når en slags konsensus som sätter fart på fortsättningen.

Rent praktiskt går jag så till väga att jag lägger ut alla lösa bitar och personer på bordet, sneglar på vad alla har för agendor, försöker gruppera sådant som hänger ihop, söker logiska följder i hur saker bör avhandlas under mötet, sätter mig in i hur olika personer reagerar på viss information, försöker skjuta diskussioner till andra kapitel etc. Allt för att få ett naturligt flöde i scenen.

Det vore intressant att höra era tankar om dylika kapitel och om ni har några förslag och råd! Även vad ni tycker kan gå snett.


Illustrationen visar ett rådslag ur den indiska, mer än 2000 år gamla skriften Mahabharata. Observera bildbevis för att Kettlebells härstammar från Indien.

Syntaldens språkskola

På begäran kommer här en kort språkskola med korrekt uttal av trakoriska namn. Observera att detta bara är ETT av många möjliga uttal eftersom Trakoriens språk är en blandning av minst fyra helt olika tungomål. Ni kan läsa mer om språken i detta inlägg. Dessutom lägger sig trakorier ofta till med personlig stavning och uttal för att göra sig märkvärdiga. Inget uttal är därför att betraktas som fel, utan se inlägget som en vägledning till hur berättaren personligen brukar säga - kanske motsvarande uttalet i huvudstaden Tricilve. Som regel uttalas flerstaviga namn i Tricilve med grav accent och betoning på näst sista stavelsen.

("Tomten" - han som kommer till jul = grav accent. "Tomten" - den man ställer hus på = akut accent)

Lektion 1 - Personnamn
På förekommen anledning och för att undvika diplomatiska förvecklingar bör det påpekas att uttalet Shagúl är det gängse i Vumbra.

Lektion 2 - Begrepp

Observera att syntalden uttalar namnet "Ebharing" felaktigt, sannolikt beroende på otillräcklig muta.

Lektion 3 - Ortsnamn

Talböcker

Nu har Vredesverk gjort de två tidigare delarna sällskap som talbok i MTMs regi - Myndigheten för tillgängliga medier. Romanen finns på Legimus. Jag blev lite förvånad över ett email där myndigheten erbjöd sig att skicka ett exemplar. När Svavelvinter lästes in, vilket i och för sig var tio år och säkert ett par omorganiseringar sedan, så nekade man mig en kopia eftersom jag inte tillhörde behovsgruppen. Naturligtvis har jag fått talböckerna ändå på annan väg inklusive Vredesverk, vilket jag också berättade för myndigheten (nä, jag avslöjade inte varifrån), men det känns rimligt att faktiskt ha en fullt laglig kopia av sina egna böcker i alla tillgängliga format. Jag ringde alltså MTM och nu ska CD-skivor vara på väg med alla tre romanerna. Återstår att leta lyssningsprogram på nätet.

De tre böckerna har lästs in av olika personer, nu senast Anna Döbling som har en mycket artikulerad röst, lite påminnande om radioröster från min ungdom. Det är inte fråga om dramatiseringar och ska inte så vara, utan tydligheten är vägledande. Inte mycket att säga om det.

Läsarnas lösa trådar

Jag skriver som ni vet på Vanderland, sista delen i konfluxsviten och skulle behöva er hjälp.

När serien ska avslutas så vill jag inte lämna några besvärande lösa trådar hängande från väven. Därför skulle jag vilja att ni, läsare, påpekar sådant ni vill se förklarat innan slutet.

Större skeenden, såsom konfluxens avlöpande och huvudpersonernas öden har jag bra koll på, men det finns en mängd mindre trådar som jag själv lätt kan glömma bort. Typexempel: Hur var det egentligen med Shaguls bror Shurgan?

Jag skulle vilja att ni påpekade sådant som ni själva funderat över i berättelsen så här långt, gåtor och obegripligheter som skulle fortsätta att klia om ni inte fick det förklarat.

Jag kan inte lova att alla önskemål tillgodoses - det kan ju finnas skäl till att somt inte förklaras - men å andra sidan kan ni inte klaga i efterhand om ni missar chansen att påverka!