Erik Granström's Blog, page 2

Liberalism in Dark Fantasy Ages

I'm currently reading ”Liberalism in Dark Times” by Georgetown univerity scholar Joshua Cherniss. The book describes how a number of liberally inclined, twentieth century thinkers, including Albert Camus and Isaiah Berlin, tried to deal with anti-liberalism and totalitarism, mainly nazism and Soviet communism.

The main concern in the book is how to adress ruthlessness and cruelty without becoming so ruthless yourself that you loose your liberal essence and soul. That is: how do I fight, stop and if necessary kill bad guys while not staining my own hands, becoming as bad as they are. Liberalism should after all be based on law, individual rights, tolerance, acceptance of diversity and freedom of speech. These questions are very urgent also today, as democratic societies wrestle with an openly aggressive and repressive Russia as well as with internal, populistic lies and organized crime.

There are however no simple solutions, as there seldom are in non-totalitarian politics. Cherniss leans towards liberalism founded in ethos, that is a personal conviction of liberal norms, rather than having liberalism rest on ideology. The problem with the latter is that it often slips into expedience; ”the end justifying the means”. You've been brutalized, so you're justified to be brutal in turn. In Star Wars, you would turn to ”the dark side of the force”. Instead Cherniss wants you to retain your soul and resist the temptation to quick and dirty fixes. This is not simple, but perhaps the only way. I wrote a blog post (in Swedish) on a simliar subject: that extreme positions tend to get stuck and inflexible, while interesting development only takes place in the instable balance point between them. I compared this position to the equivalence point in chemical titration, where small changes yield major effects.

Liberalism in my fantasy writing

I'm currently working on two expansions to Free League's role-playing game Forbidden lands as well as writing a fantasy novel in the game setting that I had the pleaure of constructing. Cherniss' book has given me unexpected and useful input. In the game you meet ”The Rust Church”, a fascist religious organization. What I learned from the book is that many (not all) early Soviet communists and German nazis started out in good faith; that they solidly believed themselves working for a good cause. Being part of nonliberal movements, they however were told that their personal opinions and comforts would have to be sacrificed for the greater, common good. Indeed, the weak of stomach had to prove their loyalty by demonstrating cruelty and abscence of empathy – ”Squeamishness is the Crime” as is the title of the first chapter. Once this threshold had been overstepped, people could stand working in prison camps. I like giving my bad guys some kind of rationality rather than just being sadistic and ”bad”, so I'll probably use similar mechanisms for the Rust church. Add some historicism – the belief that your cause inevitably will prevail, and that anything implying the contrary is fake and heresy – and you're set for disaster. As Bolshevism had it: good can issue from evil.

For liberal champion, I will use the elf Mergolene from the game, advocating moderation, respect, coexistence and reasoning to fellow elves that feel justified in raiding and killing the orchs at The Eye of the Rose, a fortress once built by elves. Mergolene will probably be the protagonist of the second novel in my series. The more aggressive elves will advocate the temptations theatening fed-up liberals.

By reading and using books on history and political theory, I get the opportunity to discuss and adress current problems in our own world while writing about fantasy stuff in made-up lands.

Simply the best of two worlds!

Gudarna är döda!

 

Efter sju års spelande publicerade podden Vi Spelar Rollspel idag det sista avsnittet av konfluxsviten. Den femte konfluxen inträffade och kaklunen – en lika skrämmande som lysten kärleksvarelse – kom att dominera ödespunkten, frammanad för ändamålet av äventyrarna. Kaklunen hade lovat dem en värld utan gudar och sådan kommer världen att bli. Alla var inte med på noterna och manfallet blev också stort under finalen.

Om en vecka ska spelledaren Axel Widén och hans spelare tillsammans med mig spela in ett eftersnack. Sedan börjar jag och Axel att fundera över hur en fortsättning bortom konfluxen kan gestalta sig i ett helt ommöblerat Trakorien.

Spelare och spelledare i Vi spelar Rollspel har imponerat med sin kreativitet, konsekvens och sina rolltolkningar under alla dessa år. Jag är stolt över att ha fått leverera dansgolvet på vilket de dansat.

”Gud är död! Gud förblir död. Och vi har dödat honom. Hur ska vi trösta oss, vi alla mördares mördare. Det heligaste och mäktigaste världen hittills ägt har blött ihjäl under våra knivar: vem ska torka av oss blodet? Vilket vatten finns för att rena oss?”

Friedrich Nietzsche, Den glada vetenskapen

 

Marozias resa

 

Romanskrivandet löper på ganska bra för tillfället. Huvudpersonen Marozia har, jagad av rostkyrkan, hittat till Vädersten, borgruinen där den döde kung Algarod och resterna av hans här osaliga vandrar omkring sedan tiden före Blodsdimman. Broväktaren har på Merigalls förslag sökt upp den fredlöse, alderländske soldaten Rintra Avhändaren som fått uppdraget att bära bud till den döde kungen. Därmed ska Rintra visa sig värdig en plats hos rebelledaren Zertorme.

Jag har åtminstone kul!

Järnlåset

 

Mondefort av Terova

I natten faller regn över Järnlåset. Det regnar så kraftigt att en främmande betraktare kunde ängslas över hur låsets järn ska rosta ihop för all framtid och aldrig mer kunna öppnas. Sådana omtankar är emellertid bortkastade eftersom Järnlåset är en mur som saknar både lås och port. Muren är rest mot en bergvägg och vid dess fot börjar Ravland som en benbeströdd sluttning inne i en ravin. En människokropp som kastas utför muren hinner uppleva ytterligare sex hjärtslag innan både kropp och hjärta krossas mot stenarna nedanför. Andra tilldöms mildare förvisning från Alderland, och det enda som möjligtvis kunde rosta på Järnlåsets mur är den kran med vinsch som sänker ned dem. Oaktat straffets mildhet åläggs alla fredlösa en livslång fördrivelse. Kranen och vinschen hålls väloljade. De kommer därför inte att rosta ens i regn.

Den här natten klamrar en liten flicka vid sin fars ben på murkrönet. Hon skakar av gråt, av köld och av skräck, men hans hand stryker henne lugnt över håret.
”Marozia, har du betänkt en sak? Vi kommer att se sådant i Ravland som inte ens kungen i Brodelmarg känner till!”
Fingret pekar ut mot mörkret där det egentligen inte finns något att peka på. Vatten dryper från rockärmen liksom från mannens skägg.
”Var är mamma?” piper barnet.
Hans hand på hennes hjässa stannar för ett ögonblick, fingrarna kröks lätt som ville de bli klor ägnade att söka grepp i tillvaron, och flickan blir rädd att hon än en gång har sagt fel saker. Snart stryker faderns fingrar igen.
”Mamma kan inte följa med. Hon måste stanna med Berden och katterna, men hon lovade att komma till avsked.”

När flickan vill fråga mer, drar fadern henne intill sig, för att värma och trösta och kanske för att tysta henne. Tillsammans stirrar de från murkrönet ut i Ravlands natt. Han har tidigare stått på samma plats när han övervarat andras förvisning, det var medan han fortfarande hade en upphöjd ställning vid hovet. Även under ljusan dag och utan regn skulle inget annat än en benbeströdd bergsklyfta finnas att se långt därnere. Det vet han.

En officer från De tysta söker parets uppmärksamhet, men säger förstås inget eftersom tystnadslöftet är strängt och livslångt. Mannen håller fram ett timglas i ena handen och en pil i den andra, vilket betyder att de förvisade har samma tid på sig att lämna Järnlåsets närhet sedan de sänkts ner i Ravland, som det tar för sanden att rinna genom timglaset. När sanden förrunnit skjuter vakterna såvida de fördrivna fortfarande är inom skotthåll. Fadern har sett flera förvisade medvetet stanna och låta sig genomborras till döds hellre än att söka sig ut i det fredlösa Ravland, men det ödet är inget han planerar för sig och för dottern.

”Sänk ned oss redan nu under natten!” säger han.

Den tyste låter handen med timglaset beskriva en båge över sig och visar därmed att de dömda har rätten att vänta på soluppgången, men fadern insisterar. Officeren irriteras, eftersom männen därmed berövas den spänning i tristessen som det innebär att söka pricka flyktingarna med sina pilar. Många andra nöjen gives inte vid gränsen, men han kan inget göra – den fredlöse har varit en betydande person i Alderland och har förmodligen kontakter man vill hålla sig väl med. Fadern vet för sin del att han och dottern får mer tid på sig att att lämna Järnlåset om det är mörkt runt dem. Barnet är redan utmattat och kan därför inte springa eftersom de har varit på resa mot norr under två dygn i en obekväm fångvagn. Skulle rovjur vänta på dem därnere i klyftan så löper de istället ökad risk att skadas, men fadern, vilken under en tid tjänstgjorde som heraldisk minister, är van vid att bedöma givna alternativ och har alltid satt en heder i att fatta omedelbara beslut. Officeren nickar bistert innan han går till sina förberedelser.

p { margin-bottom: 0.25cm; line-height: 120% }

Sex, Soul and The order of Egression

 

I've recently read two books, that to my surprise and delight held unexpected similarities although they at a first glance seemed to be very unrelated:

The Soul of Sex, by Thomas Moore (1998)

and 

The Marriage between Heaven and Hell, by William Blake (1793)

Moore is a psychotherapist, theologian and former monk, who with his book aims to do away with the concept of soul and body being different things, one good – one bad, one elevated – the other base, etc. He suggests that we can only live a full human life if we care for both, respecting bodily pleasures while placing these in a wider context. It's a very rewarding book to read, and I especially liked Moore's historical examples (among these, I find the etymology of the word ”fascination” hilarious: it stems from ”fascinum” – penis-shaped talismans carried by the Romans.)

Sensation can not be separated from imagination. We are always living in a story, always surrounded by images, and always percieving with imagination.

p { margin-bottom: 0.25cm; line-height: 120% }a:link { so-language: zxBlake's book basically says the same thing, illustrated in Blake's unique style, wanting to do away with the separation of soul and body, referred to as ”reason” and ”energy”, the former represented by anemic angels and the latter by passionately roaring devils. That is, he wants the two to marry:

M an has no Body distinct from his soul; for that called Body is a portion of a Soul discerned by the five senses, the chief inlets of Soul in this age.

 

In Ravenland

Apart from taking a personal interest in both books, I find them useful for the Ravenland novel I'm currently writing. My protagonist is a doula of The order of Egression, a bunch of people helping the restless dead to actually die in the name of the mysterious Nightwatcher God*. Books like the two mentioned help me flesh out the egressors' beliefs and hopefully make them more plausible. The Nightwatcher is a god of transition, of passages from one stage to the next – and not only life to death. He watches over opposites and the merging of these, since they are actually considered one. As Blake puts it:

Without contraries is no progression. Attraction and repulsion, Reason and Energy, Love and Hate, are necessary to human existance.

p { margin-bottom: 0.25cm; line-height: 120% }a:link { so-language: zxx }

Enantiodromia was Carl Jungs name for when one extreme flips into what seems to be its opposite, but which is actually its yin-yang-ish complement. This I learned from Moores book.

To me, Nietzsche's attraction to passion and acceptance of both body and soul – good and bad experiences, hoovers over these waters. Now, I don't agree with everything that Nietzsche says, nor with Blake, Jung or Moore, but they are all inspiring – on a personal level and especially for writing fantasy novels.

* The Nightwatcher's name in Swedish would correctly translate into ”Being the Night”, which I find far cooler.

 

p { margin-bottom: 0.25cm; line-height: 120% }a:link { so-language: zxx }

On gender equality in Trachoria

Sandra Zurbuchen & Corina Wehinger

Sweden recently won the World championships in floorball* for both women and men. Both Swedish national teams beat their Finnish counterparts in final matches that were even and could have ended either way.

For the first time ever, two women were the referees of the men's final: Sandra Zurbuchen and Corina Wehinger from Switzerland. This may be remarkable in itself, but even more remarkable was that I didn't hear a single gender-related comment concerning the referees during or after the match, not from reporters, not from interviewed coaches nor from players. The men's final was an intense and physical match with lots of prestige, played in a packed and loud stadium in the Finnish capital Helsinki – Finland and Sweden being long-time arch enemies in this sport. Still the referees handled it superbly and professionally, even when it meant stepping in between hot players on the verge of a fist fight. They were so professional that nobody simply thought of their gender, even less commented on it.

It struck me that Sandra Z and Corina W did what I have tried to do with gender equality in Trachoria; to make it a non-issue. In Trachoria, men AND women may be generals, heroes, corrupt politicians, assassins, bosses, swine, sluts, business people etc. Favours are not given, predjudice not aired and considerations not made due to gender. This is however not based in ideology, morals or rights. People in Trachoria are not above saying nasty things or screwing each other, literally or figurately, independently of gender. I simply wanted gender equality to be a non-issue. Whether I succeeded or not in doing this is of course another thing. Comments welcome.

* FYI, The war scythes of the RhabdoRana murder league in Trachoria are modelled on floorball sticks.

Reversed archeology

 

This month I'm participating in no less than four interviews concerning fantasy world building. Gathering my thoughts on the subject, it struck me that I practice archeology of sorts, only it's of a reversed kind.

Let me explain: In archeology proper, scientists make findings, classify them, compare to already sorted out patterns and try to deduce what the new findings imply. When I create fantasy worlds, I litter them with strange details that I often have only vague ideas about: rumours, historical persons, unexplicable artefacts and habits, etc. These details lie around in piles while I build. I contantly rummage around, twisting and turning what I happen to encounter, trying to understand how this particular piece fits in my stories and what on earth it's for. In my experience everything will always fit together in the end, in one way or the other, resulting in complex visions of something strange and fantastic. It's like putting puzzles together – I'm confident that every piece will fit, although everything appears to be a jumble right now. The confidence is key here, for without it you're tempted to give up. You can always leave a particular piece for later.

The reason for doing reversed archeology, as opposed to build in an orderly and planned way (which I also do), is that it keeps me curious and often surprises me. I don't work to explain something I already know everything about, but instead explore the unknown, getting the feeling that there actually is a strange world out there, waiting for me to discover. Hopefully I will pass my enthusiasm on to the players or readers. Strange connections constantly appear, things I wouldn't have thought of with pure intellectual effort. It doesn't matter that some details seem totally off, refusing to participate according to principles or even set natural laws – this is the way the explanations of our own world works, as the paradigm shifts of Thomas Kuhn. Another benefit, is that with the mere amount of strange stuff in my piles, some things will always fit with any new turn my tale takes, readily cascading into unexpected order, only to open up new possibilities.

You should try this! 

Of course, I at the same time work in more structured ways, but strictly rational creativity, or even worse: creativity primarily concerned with attracting money or followers, in my experience makes for contrived and even dead worlds that might entertain for the moment, but often leave a sense of unfullfillment behind. I find this a lot in current streaming services.

The picture shows the Antikythera mechanism, believed to be part of
a more than 2000 year old analog computer found in a shipwreck. Feel free to speculate about its use!

12 – Stolta Mari

 

Happi gick tillbaka till Lumpensten vid stallknuten. Hon berättade för sina vänner att Tornio inte alls var försvunnen. Hon hade själv rymt med dockteatern. En del blev sura när de hörde om saken, andra bara skrattade. Somliga blev glada över att Tornio hittats. Några blev nyfikna. Sen sa Happi att de måste hämta däcket Rulle utanför Inomhuset. Annars kunde inte teaterbilen köra till förskolan. Då skulle det inte bli nån föreställning till kvällen.

”Jag följer också med och hämtar däcket!” ropade Ella.

”Men Inomhuset är väldigt långt borta. Orkar du verkligen gå dit och sen tillbaka?” undrade Happi.

”Det är klart att jag gör! Jag är jättestark! Jag kan brotta ner båda mina pappor.”

Det var meningslöst att säga emot henne, fast huset kom inte närmare för det. Snart diskuterade alla hur de skulle ta sig dit. Efter en stund klappade handskarna Plock och Pinn i händerna för att få tyst.

”Vi har en idé som vi skulle vilja pröva”, sa de. ”Vi har läst om den i våra tidningar på hatthyllan.”

En liten stund senare var Lumpensten och Ella tillbaka vid hästhagen. Den nyfikna hästen Gullan kom snart fram, så att handskarna kunde hålla henne i slipsen. Nu berättade Plock och Pinn vad alla skulle göra. Efter några försök satt Lumpensten stadigt på hästens rygg med Ella framför sig. Grinden hade de lämnat öppen bakom sig. När handskarna försiktigt drog i slipsen travade Gullan ut ur hagen och bort längs stallbacken. Från hästens rygg såg de att Gummigumman fortfarande var hos Grådask utanför hagen. Papegojan Scarlatti hade också flugit ner för att se hur raggsockan mådde. Kläderna på hästen hann inte fråga hur det var ställt med henne, eftersom hästen ville fortsätta.

De red längs cykelbanan tillbaka till dagiset Kojan. Därifrån ledde ett spår av fågelskrämmans damm mot Inomhuset. De fortsatte tillbaka samma väg som de gått på morgonen. Lumpensten och Ella hoppade av hästen på framsidan där bilen stod parkerad. På bilen satt fyra nya däck, medan Rulle stod lutad mot häcken bredvid.

”Hej Rulle! Kan du vara däck åt teaterbilen Stolta Mari om du inte behövs här längre?” frågade Happi.

”Gärna det”, svarade däcket. ”Fast mitt hål var visst större än jag trodde. Jag vet inte om jag kan rulla. Det är nog kört för mig faktiskt.”

Nu såg de att Rulle var platt och nästan inte hade nån luft alls kvar. Däckets gummi hade spruckit i en reva på sidan, och revan var lika lång som en av handskarnas tummar. Alla funderade. En del kläder hade ledsnat på äventyr och ville tillbaka till Inomhusets värme. Lumpensten började dela upp sig i olika klädhögar. Ronessi sa att han snart hade en viktig match och måste träna. Fala Bella hade fått ett brev från den blå klänningen i klädkammaren. Klänningen undrade om de inte kunde plugga matte tillsammans. Det tyckte nylonstrumpan lät spännande, så hon stannade också kvar.

Happi funderade som bäst över hur de skulle laga Rulle. Då kom Jantelagets byråchef Tre Nio fram till henne.

”Vi har haft ett möte och röstat”, sa han. ”En del av oss längtar tillbaka till byrålådorna, men ganska många vill fortfarande ut i världen. Några vill åka karusell. Vi har ett förslag!”

”Jaha?”

”Jantelaget kunde krypa in i däcket och stoppa upp det. Då skulle det kunna rulla utan luft. De som ligger i däcket får ju på det sättet både se världen och åka karusell. Allt på en och samma gång!”

”Vilken bra idé!” sa Happi. ”Men är ni så många att det räcker för att fylla Rulles insida?”

”Nä, fast ganska många av trasorna från fågelskrämman vill också följa med. De är trötta på att sova i förrådet under vintrarna.”

Sagt och gjort. Rulle glipade med sin reva så gott han kunde, och de svarta strumporna kravlade in i honom på rad. Det såg nästan ut som att han åt en lång lakritsrem som aldrig tog slut. Sen fyllde stoppningen från fågelskrämman på med det som fattades. Däcket skrattade hela tiden. Han skrek att det kittlade inuti när kläderna packade sig tillrätta. Snart var han proppmätt och rund som förut.

Det var dags att ge sig av mot stallet. Lumpensten hade blivit tommare och sladdrigare än förut, eftersom en del kläder hade försvunnit. Några långkalsonger och schalar knöt sig några varv runt honom. Då kunde varelsen hålla ihop tillräckligt för att rida. Däcket Rulle var så glad att han studsade med bredvid hästen. När de kom tillbaka till stallet hade teaterdirektören Stefan ringt den av Ellas pappor som hette Fabian. Pappan dök upp med sin bil precis när Ella klivit av hästen. Det var nog lika bra att han inte såg när hon red, för han var orolig redan innan. Han skämdes för att han lämnat Ella vid dagiset när det var stängt. Det kunde han gott göra, tyckte Ella. Fast patienten på sjukhuset hade överlevt bara för att doktor Fabian kommit dit så snabbt. På det hela taget hade allt gått ganska bra, och ingen var arg på riktigt. Ella satte sig i bilen för att åka hem igen. Pappan tackade teaterdirektören Stefan för hjälpen. Han sa att de skulle ses till kvällens föreställning.

”Var har du gjort av din kattmössa?” frågade han.

”Den har jag bytt mot kepsen Kepa”, sa Ella.

”Jaha”, svarade pappan och tittade lite surt på Stefan. Han hade köpt kattmössan som julklapp förra året. Eftersom han kände Ella, förstod han ändå att det inte var nån idé att protestera.

”Då ses vi ikväll!”

Ella vinkade genom bilfönstret till en hög med gamla kläder när de åkte. Pappa Fabian trodde att det var dräkter till dockteatern.

Nu ledde Stefan tillbaka hästen Gullan till hagen. Sen lyckades han knyta loss slipsen Frojd från grimman. Teaterdirektören tyckte att Frojd var så färglad att han ville ha slipsen på sig under kvällens föreställning. Frojd sa att det pissade honom bra. Han menade förstås att det passade honom bra.

Det var dags att byta däck på Stolta Mari. Handskarna Plock och Pinn satt på Stefans händer och hjälpte till, och däcket Rulle passade precis på skruvarna. Trädgårdshandskarna skötte sig så bra att Stefan på sittande hand erbjöd dem jobb som vaktmästare på teatern. Nu kunde alla kläderna klättra in i Stolta Mari för att lämna stallet, alla utom Grådask. Gummigumman kom hoppande till teaterbilen precis när de skulle åka. Hon berättade att Scarlatti av Stockholm flugit iväg med raggsockan. Han hade inte sagt vart de skulle. Lumpensten fick vackert dra upp knäna så att Stefan kunde stänga skåpbilen. Sen for Stolta Mari.

De stannade i en skogsbacke med utsikt mot ån. Teaterdirektören skulle äta sin middag innan föreställningen och hade ravioli i en matlåda. Happi gav honom de sista ostbågarna till efterrätt. Scarlatti var ju ändå försvunnen. Solen började gå ner och spegla sig i åns vatten en bit bort. Det var dags att ge sig av mot Kojan för kvällens föreställning.

När de kommit fram hjälptes alla åt med att packa upp kulisserna.

”Vi har fått ett problem”, sa Stefan. ”Strumpan Julia har fått en hälsporre. Hon kan inte vara med ikväll. Vi får kanske stryka dina scener i programmet, Tornio. Som tur är har vi många andra spännande saker att bjuda på.”

”Men det här skulle ju bli min premiär!” sa Tornio besviket.

Sen fick hon en idé.

”Kan inte Happi ta Julias roll? Vi brukade spela den där pjäsen hemma i tvättrummet. Hon kan replikerna.”

”Jag vet inte om jag törs. Jag vet inte om jag vill heller”, svarade Happi genast.

”Jamen för barnens skull?” bad Tornio.

Happi tänkte på människan Ella som hjälpt henne. Hon tänkte på Ellas kompisar och ville inte göra dem ledsna. Fortfarande var hon arg på sin syster. Tornio hade lämnat henne utan att säga nåt, bara för att leva sina drömmar. Ändå skulle inget bli bättre om hon gjorde Tornio ledsen också.

”Okej då, men bara den här gången”, svarade hon.

Nu blev det bråttom. Happi skulle sminkas och lära sig var hon skulle stå i olika scener. Stefan sydde fast svarta trådar på henne som ögonbryn. Han satte dit röda trådar som läppar och en knapp som näsa. Under tiden tränade Tornio pjäsens repliker med sin syster.

När mörkret föll var allt klart. Stefan hade burit in teaterskåpet i Kojan tillsammans med en dagisfröken. Sen hade han skruvat upp spännande lampor i samlingsrummet. När ridån gick upp satt en hel massa barn på stolar framför dockteatern. Ella satt på andra raden, men hennes pappor satt längst bak för att inte skymma.

Teaterföreställningen började med några enklare nummer. Balettskor dansade på tåspetsarna. Ett par vita handskar jonglerade med små påsar som hade ärtor inuti. Pyjamasen Sussi slog knut på sig själv, så att ingen förstod hur hon skulle reda ut sig igen. Sen fick jantestrumpan Trettionio dansa folkdans i en sko med spännen, precis som han drömt om. Trettionio slängde med knätofsarna. Han ville aldrig gå av scenen. Men skon med spännen var van vid teatern, och den tog med honom ut i kulisserna när det var dags att sluta.

Till sist kom huvudnumret. Under Stefans ledning spelade Tornio och Happi en pjäs som hette Mycket virkning för ingenting. Den handlade om två förälskade sockor som fick en fnurra på tråden. Happi fick visa upp all sin kärlek och ilska och besvikelse för systern medan hon spelade. Hon fick kramas och låtsas vara död. Hon skrattade och hon till och med grät på riktigt. Till sist fick sockorna i pjäsen ändå varandra.

Föreställningen tog slut och det blev alldeles tyst. Sen ställde sig barnen upp och klappade i händerna. Föräldrarna också. Applåderna ville aldrig ta slut, och Tornio och Happi fick varsin blomma av Stefans hand som var klädd i en vacker långklänning. Alla andra som uppträtt kom också in. De bugade flera gånger tillsammans. Sen klev teaterdirektören Stefan fram från sitt skynke för att prata med publiken och med skådespelarna. Runt halsen hade han den färgglada slipsen Frojd. På huvudet satt Ellas kattmössa, fast den var väldigt mycket för liten.

”Fantastisk föreställning!” sa han! ”Happi, kan du inte följa med Stolta Mari och spela teater du också?”

Happi tittade på den stora människan med hans mustasch. Sen såg hon på alla barn som tjoade och åt godis som teaterbilen delade ut. Sist såg hon på sin syster. Tornio hälsade som bäst på barnen i publiken. Alltihop var roligt, men Happi visste ändå inte om hon ville följa med. Tanken på att ensam åka tillbaka till Inomhuset gjorde henne samtidigt ledsen. Hon ville inte bo för sig själv i Ensamma strumpors låda. Nog hade hon fått många vänner under de senaste dagarna, ändå var det inte samma sak. Strumpor brukade vara ett par.

Ella hade kommit fram till scenen med de andra efter föreställningen.

”Jag skulle också vilja spela dockteater”, sa hon. ”Happi, du kan väl följa med mig hem? Vi kan bygga en egen teater. Jag vet var det finns en stor låda i garaget.”

”Vilken bra idé!” sa Kepa som fortfarande satt på Ellas huvud. ”Då kan vi spela min pjäs Mössor och människor! Jag ska skriva in en roll för en strumpa som du!”

Happi tittade från Ella till Kepa. Hon tittade på sin syster Tornio som var upptagen med sina beundrare. Sen bestämde hon sig.

”Jag följer gärna med dig, Ella!” sa hon.

Flickan klappade i händerna av glädje.

”Då kan du lära alla småstrumporna hemma hur man gör. Du är ju jättebra skådis!”

Pappa Fabian hade också följt med fram till scenen. Han förstod inte riktigt vilka som pratade. Såpass fattade han ändå att Ella gärna ville ha en av strumporna för att spela teater själv.

”Ursäkta mig, Stefan. Skulle jag kunna få köpa den där strumpan?” sa han.

Han pekade på Happi och plockade fram plånboken.

”Hon heter Happi och är inte min”, svarade Stefan och log. ”Hon bestämmer själv hur hon vill göra.”

Några pengar ville teaterdirektören inte ha. Istället höll han fram Happi mot Ella.

”Ella, jag tycker att din idé är väldigt bra. Världen behöver fler teatrar! Vi ska ha en teaterfestival i Solna till våren, och det är inte så långt härifrån. Du och dina dockor kan ju komma dit och vara med!”

När det var bestämt så tog Happi avsked av sina vänner. Hon kramade sin syster Tornio. De lovade att ses i Solna till våren. Happi vinkade från bilfönstret när de for iväg.

 

Under natten sov Stefan och kläderna i teaterbilen på dagisets parkering. När de vaknade var det så kallt att frosten målat gräset vitt. Stefan tände sitt spritkök på asfalten för att koka en kopp kaffe innan han skulle åka vidare. Kläderna i teatern gjorde sig också redo för avfärd. Då kom plötsligt papegojan Scarlatti av Stockholm flygande. Han bar raggsockan Grådask som vinterdräkt.

”Kolla vad bra!” sa Scarlatti. ”Jag kan få ut vingarna genom de nya hålen och flyga!”

Grådask skrattade för sin del där hon klamrade runt fågeln. Det var nog första gången hon skrattat på flera år.

Stefan kastade några av sina frukostkex på marken. Då landade Scarlatti för att äta dem, för han var hungrig. Lite kallt om fötterna var det trots allt. Papegojan kunde tänka sig att följa med teatern när Stefan frågade. Bilen hade trots allt uppvärmda säten, och dessutom var kexen goda. Scarlatti hade visserligen lovat att aldrig flyga till en människa igen, men det gick ju bra att gå de sista stegen på marken. Sen kunde han klättra upp i bilens passagerarsäte med hjälp av näbben och klorna.

Stefan hade en rattmuff på ratten i Stolta Mari. Ändå kändes växelspaken väldigt kall att ta på. Då fick han en idé. Han satte dit Stympen på knoppen. Stympen passade precis, eftersom han var lagom krympt! Teaterbilen rullade iväg från dagiset, medan Scarlatti hängde upp och ner från pinnen som Stefan brukade torka strumpor på. Papegojan sjöng Ave Maria så det hördes ända in i teaterskåpet. Där satt allt som var kvar av Lumpensten. Det var bestämt att han skulle stå som skyltdocka för att locka publik. Vildesmed och Gummigumman stod på bilgolvet bredvid varandra. De tränade lite steppdans som de tänkte visa upp under nästa föreställning. Under bilen rullade däcket Rulle med tre nya vänner. Däcken sjöng mot asfalten. De sjöng en ny sång som Rulle skrivit särskilt åt Stolta Mari.

Teaterbilen gled förbi Happis nya Inomhus när den åkte. Strumpan hörde sången och såg bilen från fönstret i Ellas barnkammare. Det sved lite i maskorna när hon tänkte på vännerna, men sen hade Ellas barnsockor ätit färdigt sitt mellanmål på skrivbordet.

”Happi! Happi! Nu vill vi spela teater!” skrek de och studsade upp och ned på sina gummisulor.

Hon klev ner från fönsterbrädet medan Ella dukade undan dockservisen.

”Okej, hur långt hade vi kommit?” frågade Happi.

”Elefanten hade just knutit ihop svansen med snabeln”, ropade småstrumporna i munnen på varandra.

”Just det! Men i samma stund kommer en jordnöt förbi på vägen …”

Barnsockorna satte sig i ring runt henne för att höra fortsättningen.

Rulles sång till Stolta Mari

Lämnade jobbet i staden
För jag ville bli en glad en nu

Ville inte vila, bara ut och bila
Åka ut i världen, många mil

Stora hjulen rullar
Rullar över berg och kullar
Rulle
Rulle
Rullar nerför vägen.

  p { margin-bottom: 0.25cm; line-height: 120% } p { margin-bottom: 0.25cm; line-height: 120% } p { margin-bottom: 0.25cm; line-height: 120% } p { margin-bottom: 0.25cm; line-height: 120% } p { margin-bottom: 0.25cm; line-height: 120% } p { margin-bottom: 0.25cm; line-height: 120% }

p { margin-bottom: 0.25cm; line-height: 120% }

11 – Den nyfikna hästen Gullan

 

Stallet låg på andra sidan av en väg. Bilar hade redan börjat morgonåka på den. Ella fick egentligen inte gå över bilvägen, men Lumpensten och hon tittade noga åt båda hållen. Sen skyndade de över när en snäll busschaufför stannade. De kom ut på ängar med högt gräs som hade börjat gulna efter sommaren. Några kardborrar försökte hänga fast i baken på Lumpensten för att åka snålskjuts till nästa sommar. Ella plockade bort dem och satte tillbaka dem på växterna. Sen tog det höga gräset slut och blev istället väldigt kort. Mellan det höga och det låga gräset stod ett staket med två trådar. I hagen innanför gick en stor häst och betade. Den var röd som ett tegelhus och nästan lika stor. Bortom hästens hage syntes själva stallet, med flera, ännu rödare trähus.

Stallet och hästhagarna på riktigt

 

”Ta inte på staketet, för då får ni stötar”, sa Ella.

”Det går bra om jag håller ner tråden”, sa Gummigumman. ”Sånt här har jag gjort många gånger.”

”Hallå, finns det nån kökshandske av gummi därinne som kan hålla upp övertråden?” ropade hon. När ingen svarade satte hon klacken mot Lumpenstens rumpa för väcka kläderna innanför brallorna. Trasorna därinne hade varit stoppning i fågelskrämman under flera år, och var lite tröga.

Nån gummihandske fanns inte. Ett par gamla blöjor av plast hade däremot slunkit med. De kunde hålla tätt, mot stötar också. Plock och Pinn kände bara att det kittlade lite kul i fingrarna när de höll upp översta tråden med blöjorna emellan.

Snart var både Lumpensten och Ella inne i hagen. Då blev hästen nyfiken och kom närmare. Den hade varit ganska stor redan tidigare, men alldeles intill blev den jättestor. Den knuffade på Lumpensten med mulen så att varelsen nästan ramlade omkull.

”Säg åt den då, papegojan! Du som kan prata!” skrek Mohäran.

Kappan fick hästdregel på axeln och det gillade hon inte.

Scarlatti öppnade näbben för att sjunga, men då sträckte hästen fram mulen och nappade tag i Grådask. Den ryckte loss raggsockan med fågeln kvar inuti. Sen nickade den upp och ner med dem i tänderna, så att båda for som en vante. Scarlatti ramlade ur, skrek och flög upp i ett träd. Det var riktigt otäckt. Men som en färgglad blixt löste slipsen Frojd upp sin knut från Lumpenstens hals. Han lindade sig runt hästens grimma och drog åt så hårt han kunde.

”Plock och Pinn!” skrek han.

Handskarna högg tag i slipsens andra ände.

Hästen hette Gullan och var egentligen väldigt snäll. Hon var mest nyfiken och glad över att få sällskap i hagen. Det var därför hon bitit tag i Grådask. När hon märkte att hon satt fast lugnade hon sig. Antagligen trodde hon att Frojd var ett rep och Lumpensten en riktig människa. Nu följde hon snällt med. Sockan släppte hon däremot inte ur munnen. Den hängde och stönade mellan framtänderna.

”Gör nåt då!” ropade Mohäran. ”Tänk om odjuret sväljer Grådask! Fiskenätet har berättat om en get som åt upp en toffel.”

Då fick Happi en idé och halade upp ett par ostbågar ur bröstfickan. Hon höll fram dem mot hästen. Gullan släppte raggsockan och krasade i sig godiset istället. Sen skakade hon på huvudet och lyfte högt på läppen. Antingen smakade ostbågarna väldigt gott, eller så smakade de jätteäckligt för hästar. Hur som helst kunde Lumpensten leda bort henne från Grådask. Sockan ramlade ner på marken och blev liggande.

Happi hoppade ur bröstfickan för att se hur det gått för Grådask. Raggsockan hade inte varit vacker innan, och hon såg knappast bättre ut sen hon varit i Gullans mun. Även om man tänkte bort hästspottet, så syntes det att hon fått ett par nya hål.

”Du repar dig snart!” sa Happi.

Hon klappade garnet och försökte stoppa tillbaka lite som lossnat här och där. Grådask låg kvar där hon låg.

”Repar mig? Snarare repar jag upp mig om jag rör på mig det allra minsta”, svarade raggsockan. ”Ni kan lika gärna lämna mig här. Nu är det slut!”

Gummigumman hade hoppat av Lumpenstens fot och kom fram till dem.

”Ella har sett skåpbilen Mari utanför stallet!” sa hon. ”Happi, du måste gå dit och rädda Tornio innan bilen kör iväg igen. Jag lägger ner Grådask i mig. Sen hoppar jag ut ur hagen och stannar hos henne så länge. Skynda dig!”

”Det är inte lönt”, gnällde raggsockan. ”Lämna mig i stickningen istället! Rädda er själva!”

Happi tvekade, men förstod att det var bråttom.

”Det kommer att gå bra! Jag är snart tillbaka!” sa hon till sockan.

”Ja, ja, det går nog inte bra. Och du är nog inte tillbaka snart, men gå du! Tänk inte mer på mig!” svarade Grådask och stönade. ”Hälsa papegojan också! Säg att han ska ha roligt innan snön fryser ihjäl honom som en glasspinne.”

När Happi kom tillbaka hade Lumpensten och Ella hittat grinden ut ur hagen. De väntade tills Gummigumman hoppat i säkerhet med Grådask. Sen försökte de släppa hästen Gullan. Det gick inte. Slipsen Frojd satt så hårt fast i grimman att de inte kunde knyta loss honom längre. Happi tittade på Frojd och slipsen tittade på henne.

”Det är lugnt! Jag stannar här på grimman. Jag ser till så att inget mer händer”, sa han och log lite sorgset. ”Linda mig bara runt hästens hals och gå och rädda Tornio. Allt ska inte vara förgäves!”

Happi nickade och smekte Frojd på sidensvansen till avsked. De släppte Gullan med slipsen instucken i grimman. Sen kröp Happi upp i Mohärans bröstficka igen. Hon hoppades att Tornio skulle förstå hur mycket de offrat för att hitta henne.

”Vilken hjälteslips!” sa Fala Bella, medan Lumpensten rundade den stora gödselstacken bakom stallet. ”Jag ska minsann ge honom en kyss när vi kommer tillbaka!”

”Han är fortfarande samma skojare!” svarade Vildesmed surt. ”Han tycker antagligen om lukten av hästar, och det är därför han stannade kvar. Lukten påminner nog om nån han gillat men svikit. En ridhjälm kanske?”

”Ibland är en häst bara en häst”, suckade Fala Bella.

Skåpbilen stod framför stallet. Inte riktigt på parkeringen utan snarare lite snett nere i diket. På bilens sida fanns bokstäver målade. Samma som de sett på pappret vid cykelbanan.

Stolta Mari
Dockteater

Lumpensten hade ställt sig så de kunde kika fram i smyg från stallets hörn. Inget rörde sig på stallbacken.

”Jag tycker att vi springer fram och rotar igenom bilen. Sen tar vi Tornio och springer därifrån! Det vore väl jättespännande?” sa strumpan Trettionio från Jantelaget.

Eftersom Gummigumman hoppat av honom kunde Trettionio se vad som hände. Ändå såg han lite dåligt. Han envisades med att bära sina solglasögon för att se ut som en spion.

”Vi vet inte om Tornio sitter inlåst i en klädkista”, sa Vildesmed. ”Det är bättre att smyga fram för att kolla läget först. Annars så blir kanske bilen misstänksam och kör iväg på en gång. Den måste ju vara stolt eftersom den heter Stolta Mari.”

”Jag har redan träffat gubben som har dockteatern”, sa Ella. ”Han heter Stefan och är väldigt stor. Jag tror inte att han bryr sig så mycket om mig. Kan inte jag trä Happi på foten? Vi två går fram och tittar? Kepa får också följa med, för han är min kompis nu.”

De andra kläderna såg på varandra från topp till tå.

”Det är faktiskt en jättebra idé”, sa Vildesmed.

Till och med Mohäran var tvungen att hålla med.

En liten stund senare skuttade Ella fram mot bilen som hette Stolta Mari. Hon hade Kepa på huvudet och Happi på foten. Strumpan var alldeles för stor. Ändå satt Happi kvar eftersom flickan hade trätt henne utanpå sin sko. Det såg lite roligt ut, fast det gjorde ju inget.

Inga andra människor fanns vid bilen. De såg att ena skåpdörren stod på glänt. Ella satte sig på marken och korvade av Happi från sin sko. Sen slängde hon in strumpan i halvmörkret för att snoka. Själv ställde hon sig på vakt tillsammans med Kepa.

Först såg Happi inget alls, eftersom ljuset från Utomhuset satt kvar hennes ögon. Däremot hörde hon snarkningar runt omkring sig. Sen märkte hon att bilskåpet var som ett rum inuti, bara mycket mindre. Längs båda sidoväggarna fanns det fack där kläder låg och sov. I taket och längs sidorna hängde färgglada draperier. Happi förstod att det var delar av ridån. Här och där stod skivor av papp med målade skogar, hav och hus. Happi smög försiktigt längre in i skåpbilen. Hon kikade efter sin syster i de fack hon passerade. Hela tiden lyssnade hon. Ella skulle knacka på bilens utsida om människan Stefan dök upp.

Plötsligt tändes en lampa i ett litet fönster längre in i bilen. En ensam strumpa klev ut på ett fågelbord, som nog skulle vara en balkong.

”Tornio!”

Det var verkligen Tornio. Hon var sminkad med ljust garn som peruk. Därför hade Happi inte känt igen henne på en gång.

”Fel replik, Happi” svarade systern från balkongen. ”Du ska säga: Tornio, Tornio! Varför är du Tornio? Vi spelade ju pjäsen hemma i tvättkorgen.”

Några slingerväxter av plast växte från bilens golv mot balkongen. Happi skyndade sig dit och klättrade upp.

”Jag har letat efter dig sen du försvann. Nu har jag kommit för att befria dig!” snyftade Happi och kramade om sin syster. ”Jag har saknat dig så!”

”Fast det behövde du väl inte göra,” svarade Tornio lite generat.

”Först trodde vi att du blivit klädnypad av handskarna eller Jantelaget. Sen såg papegojan Scarlatti av Stockhom att du var fånge hos en människa. Nu är vi här! Jag fick hjälp av Fala Bella och Vildesmed som är en sko. Sen följde alla kläderna med. Vi blev Lumpensten tillsammans. Det var en idé som jag kom på. Lumpensten är vi och inget monster!”

Hon kunde inte sluta prata.

”Lilla dumma syster!” sa Tornio och klappade henne på resåren.

”Har du en fot i dig?” sa Happi. Hon klämde systern på magen.

Innan Tornio hann svara, försvann hela främre väggen på skåpbilen. Det var två stora luckor som öppnades så att ljuset från Utomhuset tittade in. In tittade också ett jättelikt ansikte av en människa. Ansiktet var minst dubbelt så stort som Ellas. Det hade flera hakor över varandra och en mustasch som liknade borstarna i tvättrummet. Ovanför växte grått, spretigt hår. Det måste vara människan Stefan som tagit Tornio! Happi blev jätterädd. Människans ansikte tittade från den ena till den andra.

”Är det här din syster som du pratat om?” sa det. ”Hon ser inte så glad ut. Kanske hon kan vara syster Dyster i vår sorgliga pjäs?”

”Hon är nog mest överraskad”, svarade Tornio.

Stefan drog ut sin stora hand ur Tornio. De hade övat teater när Happi kom till bilen.

”Välkommen till dockteatern Stolta Mari!” sa han.

Sen luggade han Happi lite försiktigt i tån för att hälsa. ”Ledsen om jag skrämde dig!”

”Kan du också prata med oss strumpor? Fast du är så stor?” frågade Happi.

”Javisst!” skrattade Stefan. ”Jag har ju jobbat med strumpor och kläder i min teater sen jag var barn. Jag blev nog aldrig vuxen, faktiskt.”

”Men varför rövade du bort Tornio, då?”

”Han rövade inte bort mig. Jag följde själv med”, svarade Tornio.

Utan handen inuti var hon sitt slanka jag igen.

”Va?”

”Jag var varm och satte mig i fönstret i tvättrummet när du hade somnat i torktumlaren”, berättade Tornio. ”Sedan ramlade jag ut. Precis då kom teaterbilen Mari förbi på gatan. Jag sprang dit och åkte med.”

”Men varför då? Kunde du inte ha sagt nåt, så vi slapp bli oroliga?”

”Jag hann inte. Bilen skulle ju åka. Jag måste bestämma mig på en gång. Det var ett äventyr, förstår du väl? Jag var trött på att gå mellan tvättmaskinen och olika fötter. Livet måste vara mer än så. Jag ville spela teater!”

Happi var så förvirrad att hon fick sätta sig på en av fågelbordet frölådor. Hon hade inte gjort annat än att leta efter sin syster under de senaste dagarna. Nu kände hon sig plötsligt väldigt trött. Tornio gick fram och klappade henne på resåren igen, men Happi knuffade bort handen.

”Du lämnade mig och tänkte bara på dig själv!” sa hon. ”Grådask har gått sönder och slipsen Frojd sitter fast på en häst bara för att vi letat efter dig. Vad ska jag säga till dem egentligen?”

”Men jag gör jättemånga barn glada med min teater”, svarade Tornio. ”Borta i Inomhuset kunde jag bara hålla en enda fot varm. Det är väl bra att jag gör många glada?”

”Jo det är väl bra, men du tänkte ändå mest på dig själv. Du kunde ha sagt nåt! Då hade vi inte behövt leta och vara oroliga.”

Nu tittade Ellas ansikte också in i skåpbilen. Hon hade kepsen Kepa på huvudet.

”Jag hann inte varna dig, Happi. Stefan var redan här. Han gömde sig under skynket så jag såg honom inte. Du är inte arg va?”

”Nä, jag är inte arg”, suckade Happi. ”Inte på dig i alla fall.”

”Hördu Stefan, när börjar teatern på mitt dagis?” frågade Ella.

”Inte förrän ikväll”, svarade teaterdirektören. ”Fast jag vet inte ens om vi kommer dit. Ett däck har gått sönder på Stolta Mari. Jag kan inte köra dit. Ingen annanstans heller.”

”Åh, då blir mina kompisar jätteledsna”, sa Ella.

Det syntes att hon själv blev ledsen också.

”Jag vet var det finns ett däck”, sa Happi.

p { margin-bottom: 0.25cm; line-height: 120% } p { margin-bottom: 0.25cm; line-height: 120% } p { margin-bottom: 0.25cm; line-height: 120% } p { margin-bottom: 0.25cm; line-height: 120% } p { margin-bottom: 0.25cm; line-height: 120% } p { margin-bottom: 0.25cm; line-height: 120% }

p { margin-bottom: 0.25cm; line-height: 120% }

10 – Lumpenstens vandring

 

 

Varelsen Lumpensten lämnade Inomhuset i gryningen. Hösten hade redan kommit en bit i trädgården. Rönnar och äppelträd klädde som bäst av sig löven inför vintern. Innekläderna tyckte att höstfärgerna var vackra, men handskarna Plock och Pinn suckade. De visste att de snart måste ut med krattan.

Lumpensten var hopsatt av tiotals olika plagg. Lite liknade väl varelsen en människa, fast ingen var riktigt säker. Figuren tog några prövande steg på altanen i Utomhuset. Det gick bra så länge den höll sig på stenplattorna nära dörren. Men så snart Lumpensten vågade sig ut på gräsmattan tappade den balansen. Hela sällskapet dråsade ner i blomrabatten. Där låg de en stund bland pionerna och sprattlade. Alla skyllde på alla och skrek i munnen på varandra. Byxorna tyckte att kalsongerna satt för hårt och att svångremmen satt för löst. Gummigumman menade att Jantelagets strumpor gled omkring i henne för att de var så hala. Bara Vildesmed höll sig lugn. Han menade att alla måste lära sig krypa innan de kunde gå. Alltså kröp de omkring en stund över gräsmattan. Det gick ganska bra, fast finbyxorna klagade över att de blev gröna på knäna. Efter en stund vågade Lumpensten ställa sig upp igen. Två steg senare klev den snett i trädgårdslandet och ramlade i potatisblasten, men snart var den uppe igen. Bara Ronessi låg kvar efter de andra och skrek. Fala Bella ropade att det inte var nån fotbollsmatch, så han kunde lika gärna kliva upp. Tredje gången gick det bättre. Varelsens rumpa vickade bara lite konstigt. Då kom brallorna på att fötterna pekade bakåt istället för framåt. Man fick sätta sig igen och vrida runt Vildesmed och Gummigumman.

Nu kunde Lumpensten inte bara gå, den kunde rentav styra dit kläderna ville. För säkerhets skull höll de sig ändå intill bersån en bit ifrån växthuset. Ingen ville krossa nån glasruta och skära sig. Varelsen nådde grinden i öppningen genom häcken. Där ropade Mohäran att de måste ta fart utan att stanna, för det växte vilda nypon i hålet. Det vore snöpligt om Lumpensten fastnade i taggarna och blev sittande. På nåt sätt kom de igenom häcken och plötsligt var de utanför tomten. Där stod Lumpensten och vinglade en stund medan kläderna såg sig omkring i det stora. Världen sträckte sig nyvaken åt alla håll. De flesta hade aldrig varit i Utomhuset, i alla fall inte på egen hand och fot. Happi stack upp som en näsduk ur Mohärans vänstra bröstficka för att leda äventyret. Eftersom det var hennes plan så slapp hon gå.

”Scarlatti, vart ska vi ta vägen nu?” frågade hon.

Papegojan liknade en gammal gumma med en väldigt stor näsa. Näbben stack fram genom ett av hålen i Grådask.

”Vi går dit där det luktar chips som smakar gräslök”, svarade han.

”Men jag kan inte känna nån lukt alls av chips. Kan du?”

”Nä, vi måste nog komma närmare först.”

”Och vartåt är närmare?” undrade Happi.

”Det vet jag inte”, svarade Scarlatti. ”Allt ser annorlunda ut från marken. Jag tror att vi ska åt hållet där den stora lampan står som högst mitt på dagen.”

”Fast lampan har precis kommit upp. Vet du var den står som högst?”

”Nä.”

De andra kläderna blev otåliga av pratet och ville gå vidare. Alla tyckte det var roligt att gå. Den här platsen var i alla fall inte rätt ställe, så de kunde lika gärna flytta på sig. Vart kunde man bestämma senare. Scarlatti av Stockholm var så nervös att han blivit nödig och hoppade ner. Fågeln såg mest ut som en fet larv där han sprang på marken med sockan Grådask runt sig. Sen han klämt ur sig en rejäl kakalun på gräset, klättrade han upp igen så att de kunde fortsätta.

Utanför Inomhuset fanns en cykelbana. Kläderna korsade den och gick sen över en gräsmatta. Snart traskade Lumpensten utför en gata med sovande hus på båda sidor. Nu var alla glada igen. Det var rena promenadsegern för Happi och hennes kamrater. Inga människor hade vaknat inne i husen ännu, och det var nog lika bra. Annars hade de undrat vilken underlig figur som klampade omkring utanför. Här och där stod bilar parkerade. Ingen av dem var en skåpbil och ingen hade chips på sätet.

Efter en stund kom de ut på en fotbollsplan mellan några kullar. Happi började bli orolig. Tänk om de andra kläderna skulle tröttna innan de hittat Tornio. Samtidigt ville hon inte göra papegojan nervös. Då skulle han kanske flyga sin väg.

”Hördu Scarlatti, kommer du ihåg vad som stod på den där skåpbilen där Tornio fanns? Bilar har ju skyltar med siffror och ord, både fram och bak.”

Papegojan tänkte så hårt att han började nicka upp och ner. Det såg ut som om han försökte banka in en spik med näbben. Fast nån spik fanns ju inte. Siffror var han inget vidare på. Egentligen kunde han bara räkna till två, men det ville han inte erkänna.

”Det var nåt som liknade kex på bilen”, sa han efter en stund.

”Stod det KEXpå skyltarna menar du?”

”Nja, mer som kexen jag brukade få i buren.”

”Hur menar du då?”

Mer kunde inte Scarlatti svara på. Nu var han så trött av allt tänkande att hela Lumpensten måste sätta sig på en bänk. Papegojan sa att han behövde några ostbågar från köksskåpet om han skulle orka tänka mera alls. Happi satt på ostbågarna, som hon stoppat i Mohärans bröstficka. Hon fiskade upp ett par och gav dem åt Scarlatti. De snåla kökshanddukarna hade inte givit henne så många. Hon ville helst spara lite på dem tills de kommit längre. Fågeln knastrade och smaskade. Han såg inte direkt ut att tänka ändå.

En tant tog en morgonpromenad med sin hund. Kläderna trodde att hon måste vara en människa och blev genast lite nervösa. Hennes hund kände lukten av ostbågar och drog i kopplet, för den hade inte fått frukost än. Fast tanten ville hem till sitt kaffe och drog åt andra hållet.

”Nej fy, en uteliggare!” sa hon. ”Dit ska vi inte gå, lille Byrax.”

Kläderna förstod inte vad hon menade. De satt ju på bänken och låg inte alls ner.

”Goddag! Goddag!” sa Scarlatti till tanten. Sen blev han så upphetsad att han busvisslade efter henne och ropade ”Oj, oj, oj!”

Då sprang hon därifrån.

Nu ville de flesta kläderna fortsätta igen. Snart promenerade de riktigt fort längs en cykelväg. De tävlade med sig själva om att hinna först till nästa korsning. I en av korsningarna hade nån satt upp brädor med en massa papperslappar på.

”Där är kexen!” kraxade Scarlatti av Stockholm. ”Nu blev jag hungrig igen!”

”Det där är papper och inga kex!” sa Happi.

”Jag menar PÅ pappret. Titta då!”

Alla som visste vad en bokstav var försökte läsa på pappret där papegojan pickat. Det stod:

Stolta Mari
Dockteater
Söndag kväll på Kojans dagis

Ingen förstod vad det betydde.

”Mari! Så hette mina kex. Det stod Mari på bilen också”, förklarade Scarlatti.

”Så vi letar efter en bil som heter Mari?”

”Ja, just det! Fast den hade inga kex, utan chips som var goda. De smakade gräslök.”

Kläderna blev inte mycket klokare, men nu visste de i alla fall nåt. De frågade en bil som de gick förbi om den hade en kompis som hette Mari. Den viftade bara med vindrutetorkarna till svar. Sen sa den nåt på japanska som ingen förstod. Mohäran trodde att Mari betydde hav på italienska. Italienska var språket man pratade där hon blivit sydd för länge sen. Det språket kunde hon ganska mycket av, och nu var hon säker. Fast hon visste inte riktigt vad hav betydde. Ett par gamla badbyxor sa att hav var en massa vatten. Badbyxorna hade legat inne i fågelskrämman och hade blå bläckfiskar på sig. De var så bleka att de mer liknade maneter. Antagligen hade de slut på bläck. Nu menade många att Tornio måste finnas i badrummet, inne i den där skåpbilen som hette Mari. I badrum finns det ju en massa vatten.

Sen var alla trötta av tänkande igen, och en del började längta hem till sin byrålåda. Särskilt de nya kläderna med prislappen kvar, för de var inte vana vid att vara ute. Lumpensten kom till en liten park med konstiga möbler. Hela golvet i parken var sand med lite löv på. Bredvid parken stod ett rött hus med staket runt om. Lumpensten satte sig på en stol som hölls uppe av kedjor för att vila. Genast började stolen gunga fram och tillbaka. Tydligen hängde den löst. Handskarna Plock och Pinn högg snabbt tag i kedjorna för att inte hela Lumpensten skulle ramla av, men då gungade stolen ännu mer. Snart kom Vildesmed och Gummigumman på att de kunde sätta fart på gungandet. De behövde bara sträcka ut byxbenen varje gång de gungade fram. Det var roligt. Snart gungade Lumpensten högre och högre. De gamla skorna tjöt av skratt som små barnmockasiner. Alla kläderna höll med om att det var kul att gunga, alla utom Grådask. Hon skulle ha kräkts om inte Scarlattis näbb redan hade täppt till hennes hål.

”Glömde ni eran gubbe hemma?” sa plötsligt en röst bredvid dem.

Skorna blev så överraskade att de glömde ta fart, och Lumpensten slutade gunga. På en trähäst i lekparken satt en liten röd jacka med en ryggsäck på baksidan. Den var i sällskap med en mössa som hade öron som en katt. Under jackan fanns ett par svarta byxor och två röda barnstövlar. Fast det var inte kläderna som pratat, utan inuti dem satt en liten människa.

”Vad heter ni?” sa människan.

Kläderna i Lumpensten blev väldigt förvånade. En del av dem började rent av dra åt olika håll.

Happi blev också rädd. Ändå var det hennes äventyr, så hon försökte vara modig.

”Kan du prata med oss fast du är människa?” frågade hon.

”Ja, det är klart att jag kan!” skrattade den lilla människan. ”Jag har sett pappa i duschen utan kläder. Fast jag har aldrig förut sett kläder som går omkring utan gubbe inuti.”

”Nä, det är nog inte så vanligt”, sa Happi. ”Vi hittade på det inatt. Vi letar efter min syster Tornio som försvunnit. Hon är också en strumpa.”

”Vad tokigt”, sa den lilla människan. ”Är det där en undulat som ni har i ansiktet? Min pappa hade en undulat som hette Marlon när jag var liten. Han ligger i frysen nu. Vi ska begrava honom på landet i sommar har jag bestämt.”

”Jag heter faktiskt Scarlatti av Stockholm”, svarade papegojan förnärmat. ”Och jag är verkligen inte någon undelutt!”

Han visste inte riktigt vad en undelutt var, men nån sån var han hur som helst inte.

”Jag kan flyga och hänga upp och ner i en pinne. Jag kan sjunga också!”

Han började kraxa Ave Maria. Det lät inte särskilt mycket eftersom han satt inne i raggsockan.

”Jag heter Ella. Vad heter ni?” frågade den lilla människan.

”Vi kallar oss Lumpensten tillsammans. Egentligen heter vi olika saker allihopa”, svarade Happi. ”Jag heter till exempel Happi. Det står här på skaftet.”

”Jag kan bara läsa mitt eget namn. Fast du har fina ränder”, sa Ella. ”Så din syster har kommit bort?”

”Jo.”

”Jag har nog också kommit bort”, sa den lilla människan Ella.

Hon verkade inte särskilt ledsen för det.

”Det här är mitt dagis. Det heter Kojan”.

Hon pekade på det röda huset bredvid lekparken.

”Min pappa satte av mig här alldeles nyss. Fast Kojan har ju stängt för det är söndag idag. Min pappa glömde nog det. Han hade så bråttom till sitt jobb. Han är doktor och nån var jättesjuk.”

”Vad tråkigt! Bra att du hittade oss då, så är du inte ensam längre”, sa Happi.

“Nä, det var jättebra”, svarade Ella.

Flickan funderade lite.

”Vart har din syster försvunnit, då?”

”Det vet jag inte. Då vore hon ju inte försvunnen längre. Vi tror att en människa har tagit henne. Fast inte du, utan en större, en som är elak. Du har inte sett en bil som heter Stolta Mari?”

”Stolta Mari är en dockteater”, svarade Ella. ”De ska uppträda här på mitt dagis ikväll. Jag ska gå dit och titta! Jag har sett deras bil nere vid stallet. Dockorna bodde nog där inatt, hos hästarna.”

”Så bilen Mari kommer hit till kvällen? Då kan vi ju lika gärna vänta här”, tyckte Mohäran.

”Det är nog inte så bra”, sa Vildesmed. ”Jag har redan sett flera stora människor som tittat efter oss. De verkar komma fram ur sina garderober nu när det blir ljust.”

Kläderna diskuterade hur de skulle göra. Bara kepsen Kepa var tyst. Han tittade på flickan. Till sist blev han så nyfiken att han måste fråga.

”Om du heter Ella, är du en ellafant då?”

”Är du alldeles yr i mössan?” skrattade flickan. ”Det är klart att jag inte är en elefant! De är ju jättestora.”

”Jaha, jaså. Jag vill gärna försöka sitta på en ellafant för att se om jag passar”, sa Kepa och rodnade om knoppen. ”Fast jag vet inte hur en ellafant ser ut.”

”Jag är i alla fall ingen elefant. Men du kan få sitta på mitt huvud om du vill”, sa Ella.

”Är det säkert?”

De bytte. Lumpensten fick mössan med kattöron och Ella fick kepsen. Den var lite stor, fast Ella kunde se om hon lutade huvudet bakåt och kikade fram under skärmen. Sen hade kläderna bestämt färdigt. De skulle inte vänta utan gå till bilen Stolta Mari vid stallet nu på en gång. Ella berättade att man kunde gå dit på cykelvägen som gick mellan husen. Barnen brukade mata hästarna när det var soligt. Hon kunde följa med och visa vägen.

”Jag kunde inte ha sagt det bättre själv!” sa Mohäran.

Och det kunde hon inte, för hon visste inte riktigt vad barn var för nåt. Inte hästar heller för den delen. Ella tog Lumpenstens hand och tillsammans promenerade de iväg.

Plock sa att det var väldigt mysigt att ha en människas hand på utsidan istället för på insidan. Då blev Pinn avundsjuk och körde ner sig i fickan för att sura.

p { margin-bottom: 0.25cm; line-height: 120% } p { margin-bottom: 0.25cm; line-height: 120% } p { margin-bottom: 0.25cm; line-height: 120% } p { margin-bottom: 0.25cm; line-height: 120% } p { margin-bottom: 0.25cm; line-height: 120% }

p { margin-bottom: 0.25cm; line-height: 120% }