Förförd av Inashtar

Åter en natt i passionens tecken! Denna gång jagades jag upp hela tre gånger av självaste gudinnan Inashtar mellan klockan 04.00 och 05.00 för att skriva ner hennes direktiv inför fjärde boken i konfluxserien. Resultatet blev en hel A4-sida fylld med klotter. Inashtar avslöjade för mig att hon ursprungligen är en Yndarisk kärleks- och krigsgudinna förd till Trakorien med crurerna för tolvhundra år sedan. Hennes påbud innebar att den avslutande delen i konfluxsviten ska gå i passionens tecken för att ära hennes gudomliga ansvarsområden. Vem är jag att ensam i natten motstå en gudinna?

Mer konkret tecknade hon paralleller mellan gudarnas, historiens och nutidens värld, talade ganska obehagligt om essenser och parasiter i samband med sin tjänare Ghumgakk, gav direktiv som kan innebära förtärande passion och undergång för några av varelserna i romanen, där konfluxen i betydelsen sammanflöde gäller tiden men också människor och kakluner och ännu större varelser. Hon påvisade därtill sitt eget systerskap med kejsarinnan Heneguya och framhöll tydligare än tidigare sången som förlösande kraft.

Var det alltså en våt dröm? Nej tyvärr inte, snarare en pålagd vision med drömmaren på knä inför brinnade buskar och mäktiga spegelvarelser, varpå han jagas upp ur sängen för att arbeta.

Däremot blev jag störtförälskad igår i Malin Foxdal på bilden. Inte sådär personligt eftersom jag inte känner henne, men i hennes ansikte och i hennes sång. Jag beslutade mig genast att använda henne som förebild för Inadrel i sista boken och såg dessutom (förmodligen påsparkad av Inashtar) ett passionerat och närmast arkaiskt, tvåtusenårigt drama där Inadrel är inblandad. Jag blev så entusiastisk att jag skrev till Foxdal om saken och hoppas att hon inte tar illa upp.

Frågan ni förmodligen ställde er inledningsvis: Ser gudinnan Inashtar ut som Malin Foxdal? Vet inte, men omöjligt är det inte.