Erik Granström's Blog, page 14

Befolka byn Clusta Noba!

Byn Clusta Noba med omnejd
Flera kapitel i den kommande romanen Vanderland utspelar sig i byn Clusta Noba på holmen med samma namn, belägen i en bukt på Marjuras ostsida. Fria ligan har bett mig rita en detaljskiss över byn till den kommande modulen till spelet Svavelvinter. Ovan ser ni min skiss såsom den ser ut just nu. På kartan nedan ser ni var byn är belägen på holmen.

Ett antal platser är utsatta i byn, varav några omtalas i romanen, men fler ska till. Då fick jag idén att be er om hjälp! Jag utlyser alltså en tävling till den som levererar den mest inspirerande platsen, familjen, företeelsen eller kanske rentav deläventyret till kartan. Använd gärna befintlig bebyggelse som inte redan tingats. Vinnaren får en signerad modul när denna dyker upp, förmodligen till hösten 2016. Andra vars alster hamnar i byn kommer att omnämnas i modulen. Några garantier för att inskickade förslag verkligen används kan inte ges, för det beror förstås på helheten.

Tips: Clusta Noba är inte Tricilve utan en gudsförgäten plats långt uppe i norden där folk lever under knappa omständigheter av fiske och jakt. Klimatet är bistert, att jämföra med Islands. Håll igen lite med det spektakulära och tänk mer "Briggen Bluebird av Hull" än "Willy Wonka" om ni förstår hur jag menar. Skriv heller inte för omfattande eftersom mycket annat ska in. Ett stort antal flyktingar från Marjuri storland har anlänt byn och bor där de ges plats eller i tältläger (finns utsatta på skissen). Halvsvält råder – man kan inte odla på Clusta Noba och jakt på själva Marjura är riskabel pga crurernas närvaro. Vore kul att få både lokalbefolkning och flyktingar med backstory, eller varför inte en acklimatiserad orghinsk pirat?

Ni kan maila förslag till trakorien@hotmail.se / annan adress ni har till mig, eller skicka PM på Facebook. Låt oss sätta deadline för själva tävlingen till sista januari 2016.

Här är de förklaringar till siffrorna på skissen som gäller för tillfället. Platser markerade med * kan ni gärna använda / utveckla medan övriga inte bör röras pga romantexten.

P { margin-bottom: 0.21cm; }
1. Värdshuset Svinhugg (drivs av Hildur Ornetand)2. Tingshällen3. Sillsaltarens gård, där fisk rensas, saltas och jäses.4. Ravin5. Varma källor (och ohälsosam gas)6. *Tältläger med flyktingar från Marjura7. Podium för auktioner och framträdanden8. Felikermunkarnas hus i byn9. *Anxalistempel10. Lebemund – admiratan Vemsicas flaggskepp11. Batrellan – Vemsicas snabbseglare12. *Hamnkiken med signaleld13. *Hinefall – Havsutkik med signaleld. Här kastar sig ibland olyckliga i havet.14. Hinaåsen – delvis skogsklädd ås vars träd lämnats som vindfång mot havet15. *Abzakällan – bästa färskvattenkällan, tillägnad Enki.16. *Rökeri17. Marknadstorg18. *Tulhalans skeppsvarv (”tula” är det lokala ordet för furu)19. Harkan – naturgasfyr som flammar upp var fyrtionde sekund20. *Gistvallen – område med stöttor där man syr och lagar nät21. *Grostes kräleri – Groste sköter byns fyra klippkrälare och vagnar22.*Jorgaskuggan – husen i detta område har köpts av rika bönder från Ollach.23. *Frisalen – ”Folkets hus” för möten och fester.24. *Dregan – slaktplats för valar och större fiskar25. *Fara-Mallas tingebod – byns enda handelskvinna för farsegels saker.26. *Drollertshus. Ödegård som anses hemsökt efter en familjetragedi27. *Hinadäld – gravplats med litet kapell till Ereshkigals ära. Ingen präst.


Skissens läge på ön Clusta Noba

God Jul från Marjura!

Bild: Martin Bergström, julpimpad av Maja Granström

Sjätte versionen av Vanderland klar!

Lagom till jul är den sjätte versionen av konfluxsvitens avslutande del Vanderland klar. I denna version, som känns nästan slutgiltig, har jag tagit hänsyn till Ylva Spångbergs synpunkter, samt språkmässigt gått igenom texten rad för rad med Axel Henriksson och Roney Lundell (de har redan tidigare läst och kommenterat romanen med fokus på handlingen). Dessa tre har tillsammans med Robin Iversen och Fredrik Fischer varit mig till ovärderlig hjälp i arbetet och jag kan bara framföra mitt mest innerliga tack.

Som ett ringa erkännande har jag som tidigare nämnts bakat samman de fem till en besvärlig kopist mot bokens slut med namnet Ronaxa Peskyl.

Härnäst tar jag helg och läser förmodligen därefter igenom romanen ytterligare en gång på jakt efter kvardröjande fnas och gjutskarvar. Inväntar också dom över skriften från Ola Wikander och Jerry Lasota innan texten slutligen går till Ersatz.

Vanderland är i denna version något längre än Svavelvinter: 1 175 969 tecken lång.

Nedan ser ni tre av mina redaktörshjältar tillsammans med sin slavdrivare på releasefesten för boken om Äventyrsspel förra helgen. Vi ska för övrigt försöka spela rollspel ihop. Rapport följer med säkerhet!

I vimlet syntes Robin Iversen, Axel Henriksson, berättaren och Roney "Bad Cop" Lundell

Toki Pona – Det låga språket

Toki Pona är ett minimalistiskt språk konstruerat av lingvisten Sonja Lang på 2000-talet. Det innehåller bara 120 ord och 14 bokstäver och är således en smula begränsat för kommunikation. Exempelvis finns bara ett ord för alla landdjur, ett för alla frukter och grönsaker, inga singular eller pluralformer etc. Å andra sidan ska man kunna lära sig det flytande på bara 30 timmar. Orden är lånade från olika existerande språk och har inte särskilt stor latinsk prägel, vilket man som europé kanske hade förväntat sig. Se pajdiagram nedan.

Toki Pona är enligt upphovskvinnan primärt heller inte tänkt för kommunikation utan ägnat att väcka reflektion över språk som sådant och sätta igång tankar runt vad som återstår när allt onödigt skalats bort. Taoism och Zen-buddism nämns som inspirationskällor – Sonja Lang har tidigare själv översatt Laozis taoistiska skrift Tao Te Ching till engelska och esperanto. Jag fick nyligen den avbildade boken och får plugga på under julen.

Mitt intresse för Toki Pona väcktes genom min allmänna nyfikenhet på språk, men dessutom har jag i konfluxromanerna talat om Det höga språket och Det låga språket. Toki Pona kunde ge lite inspiration runt det senare var min tanke. Jag har tidigare nosat på Noam Chomskys språkteorier om medfödd språkstruktur i sammanhanget, men har inte gett mig på att läsa honom – som Sperlich säger: "Chomsky tar inga fångar när det gäller teknisk komplexitet". Jag har också sneglat på en bok om förutsättningarna för att kommunicera med varelser från andra planeter, men den var mer fokuserad på det tekniska.

Det låga språket innebär i romanerna alla intelligenta varelsers grundförmåga att alls förstå språk. Vissa hävdar att det består i kaklunen Logos som finns spridd i oss alla och som pratar med sig själv. Det låga språket låter varelser i viss mån kommunicera på ett begränsat sätt även om de inte har något språk gemensamt.

Lite synd att romansviten redan är färdigskriven, men jag kanske får översätta den till Toki Pona.


Toki Ponas etymologi

Boken om Äventyrsspel

Snart är det jul. Alla med minne av rollspelens glansdagar på 80- och 90-talen kan därmed frigöra de två översta platserna på sina önskelistor och skriva dit de två böcker som utkommit denna vecka: "Finna dolda ting" som jag ägnade mig åt i förra inlägget och "Boken om äventyrsspel" (vars originaltitel är något i klass med "By Grand Central Station I Sat Down and Wept" och som därmed får hålla till godo med detta öknamn. Ni lär ändå inte ta fel; gå bara in på närmaste bokhandel och:
ta ett exemplar av varje bok i kundvagnenställ tillbaka alla som väger under två kiloställ tillbaka alla med en framsida understigande åtta och en halv dm3ställ tillbaka alla som inte är grällt gröna)Boken består av cirka 240 sidor bilder och grov nostalgi. Skriften är nominellt författad av Jimmy Wilhelmsson och Orvar Säfström, vilka emellertid gjort en listig Svetlana och låtit sina intervjuoffer, däribland jag själv, stå för själva innehållet i form av citat.

Inom sina ladugårdväggar till pärmar rymmer boken en riktig skatt, med mängder av pikanta detaljer om samtliga Äventyrsspels alster genom åren (nästan – var är Malenas lustspel?) Bildmaterialet imponerar därigenom att tryckkvalitén ofta överglänser ursprungsprodukterna eftersom gärningsmännen lyckats rota rätt på en mängd original. Alltsamman är förtjänstfullt formgivet av Dan "Dante" Algstrand.

Min egen konfluxsvit upptar inte mindre än åtta av bokens sidor, med information som överraskade även undertecknad, exempelvis att Svavelvinter sålde riktigt bra och att Johan Anglemark (åtminstone då) ansåg mig vara en vuxen man. Roligt är också att min ungdomssynd "Smolles varuhus" fick vara med på bild. En rolig incident finns med om när några Stockholmare ringde och ville ta färjan över till Clusta Noba, dvs Storön i Ångermanälven – inte minst skojigt eftersom jag nu långt senare återknutit bekantskap med dessa herrar.

Boken släppts igår i samband med en väl så rolig releasefest i R1 under KTH – Sveriges första kärnreaktor som man uppenbarligen tyckte var lämplig att gräva ner under själva huvudstaden. Platsen till ära lät jag Isabelle Vernersson tillverka en Pip-boy 3000 från spelet Fallout 3 att bära på festen. Några bilder längst ner.

Kort sagt: vad väntar ni på? Gå och köp böckerna! De två kompletterar varandra på ett mycket bra sätt.

R1-hallen. Bild av Patric Backlund (tror jag).
Orvar och Jimmy har satt sig i säkerhet undan kritikerna.
Kontrollrummet i R1. Backlund fotograf igen (?) I som här inträden ... Bild Isabelle V.
Undertecknad med grabbigt grabbad bok. Bild: Theodor Paues.
Min Pip boy, tillverkad av Isabelle Vernersson.

Finna dolda ting

Den här veckan släpps inte mindre än två böcker som handlar om svensk rollspelshistoria. Jag har skickat material och är intervjuad i båda. Idag lade jag vantarna på den avbildade "Finna dolda ting"* av Anna-Karin och Daniel Linder Krauklis**. Daniel har i och för sig lovat skicka mig ett ex, men jag kunde inte vänta utan sprang ut och köpte boken på Akademibokhandeln. Jag får ge bort den andra i julklapp.

Efter en snabb skumning av boken och mer detaljerad genomläsning av de partier som direkt berör mina egna eskapader, kan jag bara konstatera att boken inte bara är en njutning utan en sann kulturgärning. Här får man en tämligen fullständig genomgång av den svenska rollspelshistorien från 1970-talets första, trevande tärningsslag (den ramlade in under soffan) fram till idag, när vi glädjande nog ser en nytändning bland pengastinna medelålders nostalgiker och deras barn. Företeelsen är viktig att dokumentera för många hundratusen ungdomar spelade rollspel när hobbyn var som störst.

Boken är bra och sakligt skriven med en uppsjö bilder i både färg och svartvitt – en nostalgisk guldgruva helt enkelt! Inte minst avhandlas den moralpanik som drabbade hobbyn i början på 90-talet och som kulminerade i den tragikomiska boken "De övergivnas armé"***. Det enda jag kan sakna är en innehållsförteckning.

Kort sagt: spring och köp! Nästa nostalgibok kommer på fredag.


* "Finna dolda ting" anspelar på ett tärningsslag man gör i rollspel. Rollfiguren kommer in i ett rum och slår för "finna dolda ting" för att ... finna dolda ting, duh.
** Jag anar härstamning från Cruri i detta efternamn.
*** Inte att förväxla med kapitlet med samma titel i "Vredesverk".

Inkompetens som inspiration

Jag är inget vidare på grammatik, eller rättare sagt tycker jag mig ha en ganska bra känsla för grammatik utan att kunna förklara vad jag håller på med. Ibland läser jag om modus och konjunktiv och hjälpverb för att ganska snart åter glömma vilket begrepp som var vilket. Sådan påläsning är inte bara försök att vinna bildning utan jag tycker att det är roligt att läsa om språkliga knivigheter, exempelvis i "Språkriktighetsboken" som tar upp luriga exempel. Jag och min förläggare Ola Wallin hade exempelvis en diskussion inför romanen Vredesverk om huruvida det heter "kejsarinna Heneguya" i analogi med "drottning Aurora", eller "kejsarinnan Heneguya" i analogi med "prinsessan Kunigunda".

Igår funderade jag och min redaktör Axel Henriksson över följande mening: 
"Ramilard går med tunga steg fram till divanen, lämnar bara med tvekan portalens fasthet, som fruktade han dyka ner i ett vatten där han inte förmår andas.”

Axel undrade om inte alla meningens verb borde stå i presens:
 "Ramilard går med tunga steg fram till divanen, lämnar bara med tvekan portalens fasthet, som fruktar han dyka ner i ett vatten där han inte förmår andas.”

 Ingen av oss var säker, men språksyntalden Johan Jönsson kom till vår räddning genom att påpeka att preterium (dåtidsform) kan användas modalt, dvs uttrycka önskan eller osäkerhet tillsammans med presens. Han gav exempel från Stig Dagerman och Vilhelm Moberg, i vars sällskap jag gärna stannar.


När jag sedan skulle sova på kvällen fick jag en idé: Ni känner till Voight-Kampff testen för att hitta replikanter i "Blade Runner" och ordet "Schibbolet" som avslöjar varifrån man kommer. Antag att vi vill hitta odjur som lever mitt ibland oss och blir flera hundra år gamla – vampyrer till exempel. Antag att dessa vampyrer förmår lära moderna vanor och hänga med samtidens utveckling, men att de har svårare att lära bort det gamla. Man kunde då avslöja dem genom språktester som lägger in gamla former bland nya för att se om de reagerar. Bara en tanke som jag kanske omsätter någon gång ...

Ambassadörens avsked

Mitt uppdrag som bloggambassadör för Augustpriset 2015 går mot sitt slut och på måndag utses vinnarna. Det har varit en intressant erfarenhet även om jag inte varit helt bekväm med uppgiften. Obekvämheten beror på min personliga läggning och det gungfly som infinner sig, eller åtminstone borde infinna sig, under var och en som försöker bedöma litteratur på skalan bra-dåligt. När jag vädrade min olust frågade mina uppdragsgivare en smula ängsligt om det fanns något de kunde sköta bättre nästa år, men de har verkligen gjort ett utmärkt jobb, varit både professionella och tillmötesgående. All heder och allt tack till dem!

Jag har hunnit läsa igenom de sex böcker som nominerats till årets skönlitterära pris och avrapporterat mina subjektiva åsikter här på bloggen. Tre av böckerna gillade jag – tre tilltalade mig mindre, vilket inte ska förväxlas med att de senare är objektivt dåliga. Fick jag utse vinnare så skulle jag ge Augustpriset till Agneta Pleijel för den självbiografiska romanen Spådomen som jag tyckte var en såväl språklig som dramaturgisk njutning, likväl lågmäld i tonen. Min gissning är dock att Aris Fioretos eller Carola Hansson vinner. Vinnaren är i alla händelser att gratulera – ingen av de sex böckerna är på något sätt dålig.

Mitt dilemma har främst legat i att jag själv skriver böcker. Jag vet därmed vilket arbete som ligger bakom en bok och hur svårt det är, ens för en insatt läsare, att förstå alla aspekter av ett verk. Detta i kombinationen med att lästiden varit kort för mig som långsam läsare gör att underlaget för att avge omdöme brister. Jag hoppas att mina nominerade kollegor kan förlåta mig det jag missat och missförstått.

Det är min övertygelse att böcker ska skrivas på många olika sätt ur olika vinklar där vissa kommer att säljas, älskas och prisas medan andra inte ens omnämns i media. Det betyder inte nödvändigtvis att de framgångsrika böckerna är de viktigaste eller de bästa. Jag bekänner mig till Skjlovskijs Ostranenie – att konstens roll inte är att förklara utan att främmandegöra det alltför bekanta. Ett sådant främmandegörande är ofta förvirrande och inte sällan provocerande för dem som prisar och kanske har sin ställning i kraft av det etablerade. Personligen respekterar jag alla som söker sin egen väg och kastar sig ut i det okända, de som, med Moa Gammels ord "äger sitt eget liv". Ingen är garanterad framgång, pengar eller utmärkelser för det som skrivs eller görs, gudskelov heller inte de som primärt suktar efter sådana godsakerna. Jag tvekade inför att ta uppdraget som ambassadör därför att jag var rädd att en specifik bok skulle dyka upp bland de sex, men så skedde inte till min lättnad.

Till er som skriver och inte vinner, till er som aldrig blir nominerade till Augustpriset, till er som blir refuserade av förlagen: ett citat från Theodore Roosevelt.

"The credit belongs to the man who is actually in the arena, whose face is marred by dust and sweat and blood; who strives valiantly; who errs, who comes short again and again, because there is no effort without error and shortcoming; but who does actually strive to do the deeds; who knows great enthusiasms, the great devotions; who spends himself in a worthy cause; who at the best knows in the end the triumph of high achievement, and who at the worst, if he fails, at least fails while daring greatly, so that his place shall never be with those cold and timid souls who neither know victory nor defeat."

Läsrapport: Masja, Carola Hansson

 Friskrivning: Jag läser normalt långsamt. Det hinner jag inte nu när jag ska försöka läsa åtminstone stora delar av sex böcker på en månad. Därmed måste mina omdömen om de Augustprisnominerade böckerna snarare bli mina personliga intryck än regelrätta recensioner. Det är inte alls omöjligt att jag kommer att ändra uppfattning om böckerna senare eller skulle få andra intryck om jag hann gå och smaka på dem lite mer i lugn och ro.




Bok: Masja
Författare: Carola Hansson

Masja är en av Leo Tolstojs döttrar. Carola Hanssons roman porträtterar hennes liv i skuggan av den store fadern – ett starkt ömsesidigt band finns mellan de två. Masja trivs där i skuggan och tar pappans parti gentemot den starka modern som blir alltmer orolig över den excentriske patriarkens radikala idéer. Först när föräldrarna avfärdat ett antal friare revolterar hon och väljer make mot deras vilja. Vi får följa vardagslivet på godset Jasnaja Poljana, hur Masja så småningom gifter sig, får åtta(!) missfall och dör redan i 35-årsåldern.

Det går inte att ta miste på författarens fascination inför tiden runt förra sekelskiftet och den stora familjen Tolstoy i synnerhet. Avsnitt berättade ur Masjas perspektiv varvas med redovisning av Hanssons egna efterforskningar i ämnet.

Jag är intresserad av historia och läser gärna biografier, men har det stora problemet med historiska romaner att jag som läsare inte riktigt vet vad som är dokumenterat respektive vad som är fabulerat. Känslostämningar kan exponeras även i biografier med meningar som: "allt tyder på att YY var förtvivlad under dessa år. I ett brev till YY från våren 1879 hon ger uttryck för sin oro: ". I en historisk roman däremot spelas känslorna upp inför våra läsglasögon med påhittade ansiktsuttryck, repliker och tankar, vilket må göra framställningen mer levande men samtidigt vag i kanten. Sådana konstruktioner förekommer förstås i alla romaner, men just detta fabulerande om faktiska historiska personer försätter i alla fall mig som läsare i ett limbo där jag inte vet vad som egentligen är autentiskt.

I vissa böcker går det helt över styr. Conn Igguldens första roman i serien om Julius Caesar är en av de få böcker jag slängt i papperskorgen utan minsta ånger därför att den var behäftad med medvetna sakfel (som Iggulden medgett och ansett dramaturgiskt motiverade). Vad gäller Hanssons bok om Masja så har jag ingen anledning att betvivla författarens uppriktighet eller grundliga kunnande. Ändå kvarstår formens osäkerhet. Skulle jag alternativt strunta i det historiska och betrakta romanen som ren skönlitteratur så saknas istället till stor del intrigen eftersom den yttre handlingen i boken är mycket stillsam och fastslagen, där fokus istället ligger på människorna. Inget fel i det – om jag bara visste om detaljerna var belagda eller påhittade.

Språkligt är boken påfallande välskriven och jag skulle gärna läsa en biografi av Hansson, kanske skriven om någon lite mer spännande historisk person. Jag måste säga det till författarens försvar: kalescher, krocket, guvernanter, schalar och 'Papá' stod mig efter ett tag upp i halsen. Jag blev uttråkad. Älskar man sekelskiftesmiljöer och familjedrama är boken förmodligen en höjdare. Jag unnar Hansson Augustpriset för hantverkets och konsekvensens skull även om denna bok inte passade mig.

Läsrapport: Rörelsen, John Ajvide Lindqvist

 Friskrivning: Jag läser normalt långsamt. Det hinner jag inte nu när jag ska försöka läsa åtminstone stora delar av sex böcker på en månad. Därmed måste mina omdömen om de Augustprisnominerade böckerna snarare bli mina personliga intryck än regelrätta recensioner. Det är inte alls omöjligt att jag kommer att ändra uppfattning om böckerna senare eller skulle få andra intryck om jag hann gå och smaka på dem lite mer i lugn och ro.




Bok: Rörelsen
Författare: John Ajvide Lindqvist

Jag hade sparat denna bok som en pralin i asken och ville gärna tycka om den eftersom det rör sig om fantastik. Så blev det tyvärr inte. Jag har aldrig tidigare läst någon av Lindqvists böcker utan bara sett filmen "Låt den rätte komma in" som jag tyckte var mycket bra. Förmodligen missar jag en del av sammanhanget eftersom "Rörelsen" enligt omslaget är en fristående prequel till "Himmelstrand" som jag alltså inte läst.

Jag gillar skräck, även om jag är lite för lättskrämd för det allra hemskaste, och har därför stött på en del i den vägen. Som många andra tycker jag att skräckfilmer och -böcker brukar vara som mest spännande innan man presenterats för det hemska så att mystiken kvarstår. Det vet förstås skräckproducenter också och därför har det blivit allt vanligare att inte alls förklara sammanhang i TV-serier och filmer, vilket kan irritera mig eftersom jag får jag misstanken att det inte ens finns någon förklaring utan bara mystik och ruggig stämning.

Jag tror nog att Lindqvist har förklaringar bakom fenomenen i "Rörelsen" och kanske framgår de av hans andra böcker, men i stort sett klargörs inget av det övernaturliga i denna roman, vilket för mig belastar berättelsen. Några intressanta varelser dyker upp eller försvinner oförklarligt utan att något egentligen reds ut mellan pärmarna och någon omvälvande insikt dyker heller aldrig upp. Positivt är att det övernaturliga väsen som står i romanens centrum och som har förmågan att mot blod låta människor leva sina "verkliga" jag inte nödvändigtvis vill ont utan mest är tragiskt. Kopplingen till Palmemordet känns mig dock en smula krystad och egentligen onödig för berättelsen.

Språket i boken flyter ledigt utan att vara märkvärdigt – bortsett från en del briljanta meningar. Referenser och personbeskrivningar blir för mig lite simpla och leder tanken till en deckare, där bifigurer rutinmässigt presenteras med ett yttre attribut. Lindqvist använder en fiktiv version av sig själv som huvudperson, vilket lovar intressanta meta-aspekter även om det borde ha givit mer. Samtidigt använder han grepp som irriterar mig, exempelvis att han i boken deklarerar att han inte tänker beskriva lägenheten där han växte upp i Blackeberg därför att han redan gjort det ingående i Låt den rätte komma in. (Greppet uppskattades av någon recensent – så inte av mig.)

Sammantaget fann jag boken lättläst och medryckande, men inte särskilt gripande eller tänkvärd. Förmodligen bättre för dem som följt författaren.