Erik Granström's Blog, page 16

Bra böcker 2 – Kriterier

Webbplatser och tidningar bedömer ofta böcker på en femgradig skala där betyget ett motsvarar uselt medan fem signalerar något underbart. Samma skala används regelmässigt för exempelvis filmer, dataspel, maträtter och idrottsinsatser. En så enkel betygsvaluta är lika behändig som grov: behändig därför att den nyfikne enkelt kan skumma grädden från mjölkkrukan; grov därför att världen inte bara består i grädde och skummjölk.

Vad gäller filmer så gillar jag ofta sådana som är usla i något avseende samtidig som de besitter vissa element jag finner sevärda, det kan röra sig om skådespeleri, originalitet, foto, stämning etc. Om ni tittar i bloggens högerspalt så ser ni att jag betygsatt flera variabler vad gäller filmer, samtidigt som jag avstått från att ge betyg över huvud taget till skönlitteratur av ren respekt (där finns ännu inte många recensioner över huvud taget dessvärre.)

Academy awards, "Oscar", delas som bekant ut i en mängd kategorier även om objektivitet kanske inte är det första man tänker på i sammanhanget. Vad gäller Augustpris och Nobelpris i litteratur så är betygsskalan ännu enklare, eftersom slutbedömningen hamnar på "Bäst" för en och "Inte bäst" för samtliga andra. Augustpriset utser först sex finalister i varje kategori från vilka vinnaren utses. Alla priser ovan delas naturligtvis ut efter en samlad och komplex bedömning som dock sällan blir publik.


Måndagen den 19 oktober utses de sex nominerade till det skönlitterära Augustpriset. Som ambassadör får jag ett exemplar av alla böckerna och ska försöka hinna läsa alla sex, eller åtminstone delar av dem eftersom jag läser sakta. Det kändes angeläget att redan innan jag vet vilka böckerna är redovisa hur jag tänker bedöma dem. Jag påstår inte att nedanstående kriterier är objektiva eller fullständiga, utan de speglar vad jag personligen tycker är viktigt som läsare och fantastikförfattare:

Originalitet
Jag värderar originalitet högt. Dels avskyr jag medvetet plagierande, sneglande på andras tidigare framgångar och struttande i lånta fjädrar, dels anser jag att konst bör ge nya perspektiv, ifrågasätta det taget-för-givna och främmandegöra det alltför bekanta för att låna ord från Viktor Skjlovskij.

Språk
Vissa författare skriver bra rent språkligt, vissa gör det inte. Måhända blir betygsättningen rent subjektiv från min sida, men jag har blivit mer kräsen vad gäller författares språkbehandling med åren. I denna variabel innefattar jag dels ren formuleringskonst, dels bildspråkets effektivitet. Rena språkfel drar förstås ner betyget medan medvetna brott mot språkliga konventioner snarast kan vara en krydda.

Konsekvens
Med konsekvens menar jag att författaren faktiskt genomför det projekt han eller hon (borde?) föresatt sig, att boken har något slags fokus och levererar det den utlovat.

Balans
Med balans menar jag fördelningen mellan bokens olika komponenter: att inte väldigt mycket text används till det ena, medan annat avhandlas summariskt på ett störande sätt. Därtill hur exempelvis exposition, dialog och personbeskrivningar balanseras.

Dramaturgi
Alla böcker är inte beroende av en dramatisk kurva, men spänningslitteratur är det. Om tillämpligt bedömer jag den.

Budskap
Böcker behöver inte ha ett identifierbart budskap, men om de har det så kan det framföras på bättre eller sämre sätt, intresseväckande eller övertydligt. Det kan röra politiska teser, vittnesbörd från ett land, en tid eller en grupp människor. Nobelpristagaren Svetlana Aleksijevitj har exempelvis ambitionen att porträttera vanliga, ofta bortglömda människogrupper från en viss tid och ett visst skeende. Budskapets angelägenhet i sig betyder mindre för min bedömning.


Ungefär så. Ge gärna synpunkter och föreslå kompletteringar, men gör det INNAN måndag 19 oktober, för grejen var ju att ha dessa bedömningskriterier klara INNAN jag får böckerna.

Tolerans som njutningsmedel

På 1980-talet gick Colleen McCulloughs "Törnfåglarna" som TV-serie. Där satt jag i soffan och hånskrattade åt melodramen, allt medan familjens kvinnor snyftade och torkade tårarna av rörelse. Jag finner det fortfarande närmast omöjligt att utan illamående svälja text som:

"From the moment it leaves the nest it searches for a thorn tree, and does not rest until it has found one. Then, singing among the savage branches, it impales itself upon the longest, sharpest spine. And, dying, it rises above its own agony to outcarol the lark and the nightingale."

På samma sätt tycker jag att kitschiga målningar av gråtande barn eller milda aforismer om livet och kärleken uppsatta med nålar på väggen har något pornografiskt över sig, en eftergift åt låga och skamliga böjelser.

Vid en plötslig insikt fastnade emellertid skrattet i halsen på mig där jag satt i TV-soffan – jag minns ögonblicket mycket väl. Det slog mig att människor jag älskade uppskattade vad jag avfärdade som smörja, och att mitt hån bara gjorde dem ledsna. Någon annan effekt uppnåddes inte. Varför satt jag då och förstörde istället för att bara gå därifrån och låta dem ha sin njutning?

Från det ögonblicket tror jag mig faktiskt ha blivit mer tolerant, såtillvida att jag fortfarande inte uppskattar vissa saker, men kan respektera andras smak och njutning eftersom den ändå inte skadar mig eller andra. Det har blivit en utmaning att försöka upptäcka vad andra ser i det jag själv ännu inte förstår. En sådan nyfikenhet har lärt mig gilla musik av i stort sett alla sorter, från skillingtryck, dansbandsmusik, kletzmer och klassiskt till modern konstmusik, metal och techno. Det enda som händer om man öppnar sig för det främmande är att världen blir rikare. Det är i sig en underbar erfarenhet.

Jag tror heller inte att hån av den typ jag ägnade mig åt är så oskyldigt som man kanske kan tro, utan misstänker att förakt av samma typ till stor del ligger bakom förföljelse av homosexuella och trakasserier av kvinnliga debattörer som Anita Sarkeesian på nätet. Det är mest en gradskillnad. Jag har själv spelat innebandy och tittar gärna på matcher, men det slår aldrig fel att anonyma män dyker upp på nätforum, fradgande som galtar, när spelet ska diskuteras. De kallar föraktfullt innebandy för fjollsport och säger att ishockey – det är sport för en karl! Varför är de ens där och diskuterar i så fall?

Lustigt nog stöter jag också på motsatsen: många av mina bekanta är intellektuella för att inte säga nördar. Jag gillar dem, men så snart det vankas VM i fotboll eller liknande på TV så säger någon med avsmak på FaceBook: "Jaha, det pågår tydligen någon slags tävling ...". Som om Star Wars och Dr Who vore objektivt mer högtstående än sport eller vice versa.

Varför inte istället tänka: "Vad kul! Här är något som jag inte förstår. Nu ska jag försöka se vad som är så spännande!" Världen skulle bli både trevligare och vänligare för alla. Dessutom skulle bejakande diskussioner leda till nya bekantskaper utanför de trygga och välkända kretsarna.


Slutligen en bekännelse: På högstadiet fick vi en gång en lärarvikarie som tog sig för högriskföretaget att läsa kärlekspoesi inför klassen. Hon läste och vi brölade som bara slynglar på högstadiet kan bröla. Spydiga kommentarer frästes som snor över det skira. Jag deltog också och minns fortfarande besvikelsen i hennes ansikte och tror att den gjorde mig ont redan då fastän det inte märktes utåt.

Jag tyckte om lärarvikarien och tyckte om dikten och minns fortfarande raden: "Love is white panties lying all forlorn". Senare har jag identifierat dikten som "Love is" av Adrian Henri. Många gånger har jag tänkt att jag skulle vilja träffa henne, förklara att hennes mod inte var förgäves, att hon faktiskt nådde hjärtat hos åtminstone en av dessa bräkande pojkar.

Det är förstås för sent, precis som i dikten "Spela kula" av Sten Selander. Jag vet inte vem hon var, men minns hennes ansikte och hoppas att jag trots allt inte skadade henne varaktigt. Låt mig ändå framföra min ursäkt till henne, liksom till alla andra lärarvikarier när de går hem och gråter som en oljemålad pojke efter sin arbetsdag. Ert arbete må synas otacksamt men är inte förgäves!

Tolerans är ett bra sätt att närma sig både litteratur och människor.

Bra böcker 1 – Passionen

Den tjugotredje november ska alltså vinnarna av Augustpriset 2015 utses. Utan tvivel har juryn en lika spännande som svår uppgift framför sig. Enligt statuterna ska priset ges till "de bästa nyutkomna böckerna, på svenska språket" inom respektive kategori. Men vilken bok är bäst – eller ens bra? Som ambassadör tänkte jag diskutera den saken ur mitt personliga perspektiv i några inlägg.

Det första jag vill slå ett slag för är alltså passionen – författarens engagemang för sin egen text, hans eller hennes brinnande intresse för att berätta en historia, förmedla en erfarenhet eller något i sak, längtan efter att bada i bubblande språk.

Förvånansvärt ofta har jag mött författarkollegor som primärt försöker höja försäljningssiffror eller status med sin skrivargärning. Skrivandet är för dem i första hand instrumentellt, dvs ett medel till något annat. Med en bakgrund i informations- och reklambranschen är jag mycket väl införstådd med tänkandet; inom dessa branscher är varje text, bild eller annan åtgärd just instrumentell, dvs den saknar egenvärde och får betydelse enbart genom effekterna den uppnår: en produkt som säljer bättre, ett varumärke som stärks, fler som söker till en utbildning, etc.

Förstå mig rätt: Jag ser inga moraliska problem i en sådan hållning. Det är mig helt OK att skriva böcker med det främsta målet att uppnå försörjning, även om jag personligen inte är intresserad av att läsa dem. Ur förläggarnas synvinkel måste naturligtvis böcker också sälja vissa volymer för att bokbranschen alls ska kunna överleva och utvecklas.

Det ena utesluter emellertid inte det andra. Jag arbetade under tio år på dataföretaget MySQL AB som låg bakom en av nätets vanligaste databashanterare. MySQL användes, åtminstone på den tiden, bland annat av Google, YouTube, Wikipedia, HUGO-projektet etc. Databasen var liksom operativsystemet Linux, helt gratis, och våra programmerare blev rockstjärnor i fattigare länder som kunde programmera med öppen källkod för att bygga affärsprojekt med hjälp av skicklighet och tid snarare än pengar. När jag intervjuade BBC:s IT-strateg – indier av börd – berättade han att det indiska IT-undret över huvud taget inte hade kommit till stånd utan öppen källkod. Det kändes bra att arbeta på ett sådant företag. Grundarna brann för MySQL och för sina kunder. De blev med tiden mycket rika när företaget såldes för en fantastisk summa, och jag har aldrig missunnat dem vare sig rikedom eller berömmelse. De gav världen något vackert och belönades för sin insats efter många års magert slit – antitesen till den man som nyligen köpte rättigheterna till en AIDS-medicin och sedan höjde priset med 5000% för att tjäna pengar.

Just så vill jag att det ska vara med skönlitteratur: böcker får gärna sälja bra, författare bli rika och berömda, men jag vill att boken kommer i första hand och belöningen sedan, inte att litteratur skrivs under ängsligt sneglande på försäljning och berömmelse, på sådant som tidigare sålt bra. Jag vill se passion bakom texten, inte marknadskalkyler.

Augustpriset fyller en viktig funktion, dels genom att stärka bokmarknaden som sådan, dels genom att framhålla författarskap som förtjänar uppmärksamhet!

Ambassadör för Augustpriset 2015

Tankar från Trakorien har blivit utsedd till en av fyra ambassadörsbloggar för 2015 års skönlitterära Augustpris! Ett par spännande månader väntar med följande hållpunkter:

19 okt – nominerade böcker offentliggörs
23 nov – Augustgalan där vinnarna koras

Bara några få personer vet på förhand vilka böcker som nominerats, och jag tänkte därför skriva om litteratur i allmänhet fram tills jag har böckerna i min hand. Därefter ska jag försöka läsa åtminstone delar av alla sex böckerna i den skönlitterära kategorin och skriva mer specifikt om dem.

Frågan om att medverka som ambassadör dök först upp som en kommentar när omslaget till romanen Vanderland presenterades. Jag var till en början skeptisk och tänkte att det hela var ett skämt eller ett massutskick; dels har jag inte recenserat särskilt många böcker på bloggen och dels skriver jag fantasy för vuxna, en genre som jag inte trodde intresserade representanterna för Augustpriset. Några email och telefonsamtal senare så insåg jag att man menade allvar och känner mig nu både hedrad och entusiastisk.

Som jag förstått har jag mer eller mindre fria händer och återkommer snart om hur jag tänker ta mig an uppgiften. Jag ska alltså inte vara Augustprisets röst utan har blivit ombedd att skriva personligt i en positiv anda. Spontant vore det roligt att ytterligare försöka knuffa upp dörrarna mellan olika litterära rum. Kom gärna med synpunkter!

Jag kommer förstås att fortsätta med sedvanliga blogginlägg parallellt och märker de som har direkt bäring på Augustpriset med bokmärket ovan.

Bakom Augustpriset står Svenska Förläggareföreningen.

Nostalgi är bara försättsbladet!

Idag lagom till bokmässan påannonseras en nostalgidrypande bok om spelen från Äventyrsspel. Den ska släppas inför julen och hotar bli så mustig att julskinka och sillsallad förbleknar.

Under 80- och 90-talen försedde Äventyrsspel en generation finniga ungdomar med fantasier och drömmar vilka behöll sitt skimmer ända tills dataspelen likt Saurons skugga lade sig över världen. Som ni förmodligen vet publicerades mina egna alster i konfluxssviten först som moduler till Drakar och Demoner – Sveriges genom tiderna mest sålda rollspel. Från en obemärkt födsel i pubertal kulturslum har de sedan blivit romaner och 2012 ett nytt rollspel i Fria Ligans regi, detta förhoppningsvis utan att grändernas odörer helt vädrats ur.

På senare år har en tydlig renässans för de gamla spelen infunnit sig i takt med att socialt otympliga nördar från fordom växt upp till besuttna skråäldste, barder, fogdar och krämarbaroner, som under kvällningens stearinljus åter öppnat sina solkade häften i syften att inviga barnen i ungdomens last. Min tro är att rollspel innan jag själv går ur tiden blir finkultur. Ett första tecken må vara att jag själv häromdagen citerades i magasinet Sköna hem.

Författare till boken är:
* Jimmy Wilhelmsson som driver spelbloggen spelpappan.se och tidigare bland annat har släppt en bok om den arkaiska speldatorn Commodore 64
* Orvar Säfström, en mångsysslare kanske mest känd som programledare av Filmkrönikan på SVT under några år.
* För formgivningen står Dan Algstrand, Dante i rollspelssammanhang.

Jag har själv haft förmånen att träffa de trevliga, entusiastiska och professionella författarna i Stockholm under en intervju för boken. De har därtill fått mig och andra gamla uvar att rota bland halvt vittrade papper och kontakter för att leta originalbilder, utkast och brev.

Projektet är barnsligt spännande och jag ser verkligen fram emot att bläddra i boken som alltså blir en påkostad pralin för kaffe- och glöggbordet, nördarnas våta dröm att läsa i fackelsken under täcket.

Under granen kommer alla att höra dig skrika!

Skuggor och detaljer

En liten uppdatering om vad jag håller på med för tillfället.

Manuskriptet till Vanderland är inne på sin tredje redigeringsrunda av kanske ett tiotal totalt. Jag har precis skickat ut texten till ett par av mina redaktörer: Roney Lundell och Axel Henrikssson för att de för första gången ska läsa romanen rakt igenom och grovt kommentera intrigen och balansen mellan ingående komponenter, vad som funkar och vad som bör åtgärdas. Sedan blir det fler genomgångar på gnetnivå.

Medan Axel och Roney läser har jag tagit mig för att mejsla ut några bifigurer bättre, ett arbete som illustreras av bilden ovan. Mina skriv- och redigeringsprocesser påminner över huvud taget mycket om figurmålning såtillvida att jag utgår från skisser som jag gör om och ständigt förfinar tills jag är (passabelt) nöjd. Berättelsens huvudpersoner är vid det här laget ganska tydliga för mig och även för läsarna hoppas jag, även om en del överraskningar kommer att infinna sig törs jag lova. Istället putsar jag alltså på viktiga bifigurer eftersom jag vill att också dessa ska ha distinkta personligheter och drivkrafter i sina liv även om vi bara snuddar vid dem.

Jag har just avslutat Dobcharel av Arda, en bitter tempelriddare i alltemplet Etemenanki i staden Isakra. Jag fick en idé om att hon samlar bitar av den stora världen i lådor eftersom hon svurit att aldrig lämna templet. Detta gav faktiskt ett uppslag om en eventuell fortsättning av romanerna någon gång i framtiden.

Bildserien ovan har jag lånat från Kristy Gordon som håller konstkurser i New York - hoppas att hon inte misstycker. Faktiskt skulle kvinnan på bilderna kunna vara romanernas Didra Damagi såsom jag tänker mig danserskan.

Omslagsbild Vanderland

Det är ett stort nöje att presentera omslagsbilden till den kommande romanen Vanderland, fjärde och sista delen i konfluxsviten. Illustratör är som alltid Martin Bergström. Själva romanen kommer som tidigare nämnts att publiceras till midsommar 2016. Fortfarande under några flackande dagar är det bara jag i som läst texten.

Bilden föreställer Praanz da Kaelve och pigan Grotebelia på polarön Marjura. Resten får ni gissa tills vidare, men kom gärna med synpunkter!

Struktur och utslätning

Den här stubben står på framsidan av mitt hus och var för länge sedan en rönn. Under säkert tio års tid har jag ställt en blomkruka på den med blommor, men för ett par veckor sedan bar det murkna träet inte vikten längre utan krukan ramlade av så att en bit av stubben fläktes bort. Jag har låtit den stå kvar så länge.

Häromdagen lade jag från köksfönstret märke till hur ett par förbipasserande fick ett tydligt ogillande i blick. Det var ganska uppenbart att stubben störde deras ordningssinne och att åsikten var att den borde avlägsnas genast. Emellertid har jag alltid tyckt att gammalt trä, rostigt järn, vittrande sten etc håller en viss skönhet genom sin struktur. Dessutom så tjänar stubben säkert som hem för ett antal varelser som finner den perfekt. Den får alltså stå kvar tills vidare.

Saken fick mig emellertid att reflektera över varför vissa grannar och många andra tycker att en perfekt och mönstergillt tuktad fasad är estetiskt och förmodligen moraliskt att föredra. Själv finner jag minutiöst klippta häckar och gräsmattor obehagliga på gränsen till det skrämmande. Vet inte om samma skräck för avvikelse från normen får vissa att avsky homosexuella. Som författare ser jag mig i sammanhanget som en grannskapets rebell under Viktor Skjlovskijs motto: att främmandegöra det alltför bekanta.

Av en händelse hittade jag en gammal broschyr som jag och Tobbe Gozzi framställde år 1990, när jag var informationschef på SLU – Sveriges lantbruksuniversitet i Uppsala. Vi bestämde att på varje sida ha "ett riv" avbildat, dvs något strukturellt: trä, bröd, en läderrem etc just därför att vi båda gillar struktur. På sidan nedan är rivet en EKG-remsa och kanske därför mindre tydligt, men jag tyckte att det var kul att visa den ändå därför att personerna på bilden är undertecknad och Christina "Nin Hallaska" Greko. Notera snusdosan på provrörsskakaren. Det rör sig inte som man kan tro om produktplacering utan om ett försök till punctum enligt Roland Barthes.

O tempora, o mores

Marcel Proust på spaning efter preteriumVal av tempus i en berättelse är inte alltid lätt. Bara under senaste veckan har samma problemställning dykt upp vid två tillfällen, dels i blogginlägg av kollegan Caroline Jensen dels i läsarkommentar från Mikael Svanberg.

Trakorienromanerna är ju för det mesta skrivna i preterium, dvs dåtid, det tempus jag i skolan fick lära mig hette* imperfektum. Böckernas historiska tillbakablickar är istället skrivna i s.k. historisk presens, något jag själv tycker fungerar bra eftersom det ger en närvaro på plats. (Jag lutar för övrigt åt att skriva nästa projekt helt i jagform och presens. Perspektivet ger andra möjligheter än återberättande, men också begränsningar, där begränsningar ofta är en tillgång under skrivande. Faktum är att min första roman, Smolles varuhus, skrevs just i presens jagform).

Det speciella problem jag syftar på är när presens ska användas i en förfluten berättelse.

Alternativ A
"Carl von Linné verkade under stora delar av sitt liv i Uppsala, en stad som ligger norr om Sveriges huvudstad Stockholm."

Inget konstigt där.

 Alternativ B
"Carl von Linné verkade under stora delar av sitt liv i Uppsala, en stad som låg norr om Sveriges huvudstad Stockholm."

Här blir det märkligare, för dåtidformen "låg" antyder att Uppsala inte längre ligger norr om Stockholm, vilket staden bevisligen gör eftersom jag sitter i den och förmodar att huvudstaden fortfarande finns på plats. Presens beskriver mycket riktigt inte bara nutid utan också faktum.

Följaktligen använder jag i romanerna oftast presens vid denna typ av faktabeskrivningar, men formen blir glidande beroende på hur beständig företeelsen är. Nu när jag letar exempel ser jag mig dessutom vara inkonsekvent; på sidan 390 i Slaktare små börjar exempelvis första stycket med preterium medan andra stycket börjar med presens trots att båda styckena beskriver ganska permanenta objekt.

Särfall – mild SPOILER Vredesverk
Staden HOXOH och några andra företeelser utgör särfall. Jag som författare vet redan på förhand att staden kommer att gå under när den beskrivs, men det vet inte läsaren. Ska den då beskrivas som ett beständigt faktum eller ej? Faktum är att jag just i fallet HOXOH använde den "obeständiga" preteriumformen medvetet just för att signalera att något är på gång. P { margin-bottom: 0.21cm; }
"De äldsta byggnaderna i HOXOH låg symmetriskt arrangerade ..." (sid 269 - återfunnet av Svanberg)Min regel skulle kunna vara: "använd det som fungerar och ger avsedd effekt".

* just användningen av "hette" i stället för "heter" i denna mening kunde diskuteras beroende på den egna ståndpunkten.

Citat eller icke-citat

Jag citerar som ni vet ganska mycket i mina böcker. Därtill förvanskar jag medvetet citat men kontrollerar då ursprungslydelsen för att veta vad jag gör och varför. Detta finns redovisat i mina noter som kanske publiceras någon dag. Om citatet härstammar från ett språk jag hjälpligt kan tyda (dvs. engelska, tyska eller spanska) så försöker jag gräva fram ursprungslydelsen och fundera över översättningen. Exempelvis översatte jag Richard Dehmels dikt "Verklärte Nacht" från tyska när jag skrev kapitlet "Alkurians allians" i Slaktare små, liksom spanska repliker ur Tirso de Molinas pjäs "El Burlador de Sevilla" (förebild till Don Juan) vilka sedan Nekromorbus använder i Svavelvinter.

Något jag irriterar mig orimligt mycket på är när folk droppar citat på exempelvis FaceBook utan att uppge källa, dvs inte bara den förmente upphovsmannen utan också var citaten står att finna. Ganska ofta är dessa citat felaktiga. Min vän, arkeologen Robin Iversen, förklarade att fornfynd lyfta ur sitt sammanhang i princip är värdelösa. Detsamma gäller för min del citat.


Igår läste jag exempelvis följande, tillskrivet Nietzsche:
"And those who were seen dancing were thought to be insane by those who could not hear the music."

Jag letade och fann en uppsjö av delningar på nätet, men ingen källa. Som det förefaller sade aldrig Nietzsche detta. Lustigast / mest irriterande är den uppsjö av uttolkare och besserwissrar som flockas. En person utläste N:s sympati med galningar eftersom han själv höll på att bli galen – något jag aldrig tror N skulle uttrycka, för sentimental var han inte om än mycket annat. På en FB-sida tillskrevs samma citat den eminente George Carlin vilket renderade minst femtio påhopp om obildning eftersom detta ju är Nietzsches ord!

Ett annat citat jag förgäves försökt belägga, tillskrivet Sartre alternativt Viktor Frankl, är följande:
"There are two ways to go to the gas chamber, free or not free"

Jag tror att detta citat förekommer något förvanskat i filmen "The Box", som i stort handlar om människans ansvar för sina egna val med tydligt tema från Sartre. Har dock inte lyckats belägga det.


UPPMANING:
Ge era exempel på berömda men falska citat!
Den som sedan kan belägga ett påstått falskt citat får extrapoäng.