Erik Granström's Blog, page 15

Vanderland, ver 5

Återigen har jag gått igenom den avslutande delen i krönikan om den femte konfluxen från början till slut, denna gång gisslad av färska synpunkter från Robin Iversen och Fredrik Fisher. Mest har det rört sig om korrigeringar av tempo, dvs trimning av segare partier, fördelning av spänning, delning av alltför långa förklaringar samt mer stråkar och spänning där så varit påkallat. Nu börjar texten komma i läsbart skick.

Vanderland, version 5 är 1165 000 tecken lång och 54 kapitel, ungefär lika lång som Svavelvinter med andra ord. Nu har romanen skickats till Ylva Spångberg och Jerry Lasota för färska synpunkter medan jag tillsammans med Roney Lundell och Axel Henriksson åter börjar från början för att trimma formuleringar mening för mening.

Jag har letat lämpliga smakprov att lägga ut här på bloggen, men faktum är att det är svårt att hitta textavsnitt utan spoilers, eftersom det i många fall är avslöjande bara att säga vilka personer som befinner sig på en viss plats. Här ändå något:

P { margin-bottom: 0.21cm; }
"Allt sedan vinddemonen Pazuzus förbannelse hade vindhäxan varit rädd för att gå i eterform eftersom hon utan luftvarelsernas beskydd vore utlämnad till skuggvärldens rovjägare. Ändå ville hon genast komma iland på Clusta Noba för att läsa av landet. Hon stod ute på en av Bladverks sidostammar och spanade mot land i mörkret, smekte närhängande löv snarare än såg dem, levde sig närmare deras väsen. I Shaguls grav hade hon lärt sig singla som ett löv; att bli lätt nog för vindarna att bära henne, och nu återkallade hon känslan. Tyngd lämnade henne, andningen lättade och kroppen kändes alltmer graciös. Vindhäxan tog spjärn mot trädets allra minsta grenar och kunde snart häva sig från underlaget nästan utan att kvistarna böjdes. 
Hennes avsikt hade varit att kalla Imhullu som bärare, men innan hon hunnit anropa ondvinden blev hon varse hur ett par fasettögon betraktade henne från vattenytan. En raugon såg på henne, men den skrämde inte utan motstrålade kärlek och tjänstvillighet av främmande slag, känslor skilda från allt hon tidigare erfarit men ändå omisskännerligt genuina. Insekterna hade alltså följt skeppet på avstånd trots allt. Silvia Miranda sökte framkalla en hälsning och förvånades över de märkliga klickanden och svaga pip som trängde ur hennes kropp. Varelsen hävde sig som på kommando ur djupet och välte sig på rygg inför henne i lövskvalpet med två benpar vickande i små små rörelser, som när en kattunge vill bli kelad. Försiktigt sträckte vindhäxan fingrarna mot insektens närmast klo. Raugonen blev stilla och när hon rörde vid den vällde intryck av underkastelse och tilltro mot henne, överväldigande och äcklande distanslösa. Den bjöd henne att befalla, ville vara hennes skugga, bjöd henne att äta delar av den om hon blivit hungrig. Vagt mindes Silvia Miranda hur hon tilltalat en raugon på det höga språket under sina första förvirrade dagar på Bladverk. Hon hade sagt sig vara Honan och i samma stund blivit djurets befallerska."

Läsrapport: Spådomen, Agneta Pleijel

 Friskrivning: Jag läser normalt långsamt. Det hinner jag inte nu när jag ska försöka läsa åtminstone stora delar av sex böcker på en månad. Därmed måste mina omdömen om de Augustprisnominerade böckerna snarare bli mina personliga intryck än regelrätta recensioner. Det är inte alls omöjligt att jag kommer att ändra uppfattning om böckerna senare eller skulle få andra intryck om jag hann gå och smaka på dem lite mer i lugn och ro.




Bok: Spådomen
Författare: Agneta Pleijel

Jag blev glatt överraskad av denna bok. Det är första gången jag läser Agneta Pleijel och jag tog mig an hennes roman pliktskyldigt eftersom inget på utsidan egentligen attraherade mig. Snart var jag uppslukad. Spådomen berättar om Pleijels egen uppväxt och skolgång och framför allt om hennes betraktande av föräldrarnas dysfunktionella relation – hur denna påverkar henne och andra. På ytan beskriver boken en akademikerfamilj i Lund där det spektakulära ligger i relationer och tankar snarare än i yttre handling.

Själv har jag alltid haft svårt att dansa, därför att jag under dans alltför lätt börjar betrakta mig själv från avstånd med mästrande och uppgiven blick. Sådan självmedvetenhet, något som kan liknas vid Sartres "den andres blick", fast där ingen utomstående behövs, förnimmer jag inte sällan i skönlitteratur; hur författaren står på avstånd från sin egen text och dompterar den i olika syften, något jag också själv dessvärre hemfaller åt. Det gör inte Pleijel i denna bok, utan hon berättar utan omsvep eller effektsökeri det hon har att säga i en text som besitter både närhet och integritet. Min tanke går till P-O Enqvist, en annan författare med omedelbart tilltal, vars böcker jag också gillar. När jag började läsa de sex böckerna hänvisade jag till Moa Gammels definition av begreppet geni: "en människa som äger sitt eget liv". Jag sade mig då vilja läsa "författare som äger sin egen text". Pleijels roman är snarast "en text som äger sig själv", ett glas klart vatten bland drinkar och alltför omtalade viner. Av de fyra augustnominerade böcker jag hittills läst är detta den som fängslat mig mest.

Läsrapport: Mary, Aris Fioretos

Friskrivning: Jag läser normalt långsamt. Det hinner jag inte nu när jag ska försöka läsa åtminstone stora delar av sex böcker på en månad. Därmed måste mina omdömen om de Augustprisnominerade böckerna snarare bli mina personliga intryck än regelrätta recensioner. Det är inte alls omöjligt att jag kommer att ändra uppfattning om böckerna senare eller skulle få andra intryck om jag hann gå och smaka på dem lite mer i lugn och ro.




Bok: Mary
Författare: Aris Fioretos

 Jag hade svårt för den här boken, det får jag erkänna, och avstår därför värdeomdöme, särskilt som jag ser i recensioner att den generellt höjts till skyarna och jag, vilket förklarats ovan, tvingats läsa den hastigt (jag läser recensioner av Augustböckerna först sedan jag själv läst böckerna och bildat mig en uppfattning – för att se om jag missat något väsentligt eller för att få kringinformation om författaren och förhållanden runt boken).

Rent sakligt kan jag förstås konstatera att hantverket är gott – allt annat skulle också förvåna. Tidningsrecensenter påpekar att "en sämre författare sannolik gjort ett större spektakel av det dramatiska förloppet" (Victor Malm i Expressen). Scener och handling i "Mary" är nämligen genuint obehagliga – det tror jag de flesta kan enas om – handlingen utspelar sig i en ospecificerad militärdiktatur på 1970-talet, tämligen lätt avkodad som Grekland, där huvudpersonen, den 23-åriga studenten Mary torteras och fängslas under vidriga former. Häri ligger det som stör mig mest.

Jag har tidigare läst exempelvis Imre Kertesz "Mannen utan öde" om nazisternas koncentrationsläger och Solzjenitsyns "En dag i Ivan Denisovitjs liv" om Stalins fångläger. Fruktansvärda böcker, men skrivna om självupplevda förhållanden och därför att se som angelägna vittnesmål. "Mary" är emellertid en fiktiv berättelse skriven av en person som efter vad jag förstår inte upplevt något liknande. Han har heller inte burit på ett foster som huvudpersonen gör. För mig får de vämjeliga detaljerna därmed något obehagligt över sig och när recensenten Malm avslutar med "... gör romanen så sorgsamt hudnära att man mot slutet bara kan gråta" så blir jag närmast äcklad. Som påpekats håller Fieretos igen på skildringen och har naturligtvis inga avsikter att frossa i elände, men jag blir själv efter denna hastiga läsning inte klar över vad han egentligen vill säga med boken. En fiktiv skildring av ett elände blir inte angelägen bara för att den med all säkerhet har motsvarighet i verkligheten. Det klara men tillbakahållna språk han använder blir för mig samtidigt en brist på krydda i framförandet, även om greppet är nödvändigt med det valda temat.

Jag bytte några ord med författaren vid "Augustpriset live" för två veckor sedan. Han nämnde då att han fått romanen "Metro 2033" av min förläggare, men lagt boken åt sidan eftersom han, som jag uppfattade det, sade sig ha svårt för fantastik och hellre ville läsa om verkligheten. När jag sedan läser romanen "Mary" och möter en fabulerad verklighet, så reflekterar jag ofrånkomligt om huruvida gränsen mellan fantastik och realism verkligen är så självklar eller ens löper där den ofta påstås befinna sig. Mänskliga dilemman kan skildras väl så tydligt i fantastiska miljöer.

Läsrapport: bli som folk, Stina Stoor

Friskrivning: Jag läser normalt långsamt. Det hinner jag inte nu när jag ska försöka läsa åtminstone stora delar av sex böcker på en månad. Därmed måste mina omdömen om de Augustprisnominerade böckerna snarare bli mina personliga intryck än regelrätta recensioner. Det är inte alls omöjligt att jag kommer att ändra uppfattning om böckerna senare eller skulle få andra intryck om jag hann gå och smaka på dem lite mer i lugn och ro.




Bok: bli som stor
Författare: Stina Stoor

Att läsa Stina Stoors novellsamling "bli som folk" är som att dricka en rökig whisky, där själva rökigheten är norrländskan som sätter sin prägel på sidorna. Man smuttar och smakar njutningsfullt på varje mening i de nio novellerna. Stoor skildrar det stillastående, eftertänksamma, av världen lätt akterseglade norrländska inlandet med kärlek och exakthet i uttryck och detaljer. Perspektivet är nio- till tolvåringens betraktande av de vuxna och av omgivningen. Jag blir förtjust när novellerna visar sig ha inbördes sammanhang. Det enda jag möjligen kan sakna är slutkläm, någon slags vändning eller insikt på sista sidan som åtminstone jag väntar mig av noveller. Min förväntan kan bero av konvention, för Stoors noveller är njutbara ändå. Som de står får vi levande utsnitt ur en pågående verklighet. Vi går in och vi går ur – allt fortsätter på sin kant.
Mer har en Erik int å säg.
Så.

Intervjuad av rollspelare

Spelledaren Axel Widén och hans fem marionetter på "Vi spelar rollspel" har under våren och sommaren spelat igenom den gamla versionen av äventyret Svavelvinter. Jag har med stort nöje lyssnat på alla tjugofem avsnitten och inte bara jag – Axel meddelade att varje avsnitt hade närmare 1000 lyssnare!

Samma gäng spelar nu för fullt nästa del i serien: Oraklets fyra ögon, denna gång med de nya reglerna från Fria ligan. Avsnitten kommer att börja publiceras så småningom, men som pausinslag intervjuade de mig och den intervjun har nu lagts ut på deras webbplats. Kanske bjuds ett par nya inblickar även för gamla förhärdade rävar!



Ni får själv gissa vilken bild som föreställer spelarfigurerna och vilken som är spelarna.

Läsrapport: Allt jag inte minns, Jonas Hassen Khemiri

Friskrivning: Jag läser normalt långsamt. Det hinner jag inte nu när jag ska försöka läsa åtminstone stora delar av sex böcker på en månad. Därmed måste mina omdömen om de Augustprisnominerade böckerna snarare bli mina personliga intryck än regelrätta recensioner. Det är inte alls omöjligt att jag kommer att ändra uppfattning om böckerna senare eller skulle få andra intryck om jag hann gå och smaka på dem lite mer i lugn och ro.




Bok: Allt jag inte minns
Författare: Jonas Hassen Khemiri

P { margin-bottom: 0.21cm; }
Allmänt omdömeAllt jag inte minns är en mycket lättläst bok med tre intressanta huvudpersoner som man lär känna ingående. Det jag särskilt gillar är deras olika perspektiv, där människorna i mycket missförstår varandra och händelser på ett sätt som känns trovärdigt och som leder till tragedi av närmast klassiskt snitt. Miljön är samtidens Stockholm. Miljöbeskrivningarna är sparsamma, men tidsandan fångas på ett naket sätt med många slående, vardagliga iakttagelser.
Jag har tidigare hört och uppskattat dramatik av Hassen Khemiri och min tanke går osökt till dramatik också när jag läser den här romanen. Bra bok. Den blir kanske inte en av mina personliga favoriter, men är klart läsvärd.
OriginalitetJag uppfattar inte romanen som särskilt originell såtillvida att jag hört liknande berättelser tidigare berättade på liknande sätt. Detta innebär inte att boken känns som en upprepning eller ett derivat utan snarare att vi rör oss i en ganska bekant miljö där dramatiken utspelar sig mellan människorna.
Upplägget är lite udda där slutet avslöjas genast och ramen är att en person som skymtar i berättelsens utkant tar sig för att skriva en bok om det inträffade och då intervjuar de inblandade. Jag gillade metanivån där plötsligt en av de intervjuade vägrar berätta vidare tills han får betalt. I början var jag lite förvirrad eftersom berättare växlade från stycke till stycke utan förvarning, men man kom snabbt in i greppet. Jag gillar att vara förvirrad i början på en bok.
SpråkSpråket är enkelt och rakt vilket passar bra här. Metaforer och andra stilgrepp förekommer mycket sparsamt.
KonsekvensRomanens berättelse genomförs mycket bra och håller sin linje där bitar faller på plats allt eftersom.
BalansBra. Mycket dialog vilket som sagt stärker intrycket av dramatik. Lite undrar jag hur huvudpersonen Samuel över huvud taget kan fungera i sitt arbete.
DramaturgiOckså mycket bra där intresset hålls till liv ända till slutet.
BudskapInte riktigt tillämpligt även om teman kan urskiljas, exempelvis rörande subjektiva minnen.

Återbesök i målad forntid

Jag har jagat de illustratörer som bildsatte mina gamla speltexter för Äventyrsspel mellan år 1987 och 1993, bland annat till Säfströms och Wilhelmssons nostalgibok. Det har varit väldigt roligt och återseendet har varit glatt från alla håll.

Alla är spridda för vinden till nya spännande öden. Marc Grieves (laveringar i "Trakorien") driver exempelvis hotell i Uddevalla, Steven Hägg (omslag Svavelvinter) ägnar sig åt CGI i Malaysia och Gregor Eldarb (teckningar i "Oraklets fyra ögon") är konstnär i Österrike. Ingen enda har blivit terrorist, kultist eller mördare efter vad jag märkt trots att sådana öden var att vänta enligt boken "De övergivnas armé".

Eldarb skickade mig till och med en konstbok som jag uppskattar väldigt mycket. Nedan några uppslag ur boken att jämföra med hans teckningar från 1989. Det händer saker i världen – rentav i världarna.

Läsdags!

Följande sex böcker har alltså nominerats till det skönlitterära Augustpriset:

P { margin-bottom: 0.21cm; }H2 { margin-bottom: 0.21cm; }H2.western { font-family: "Arial",sans-serif; font-size: 14pt; font-style: italic; }H2.cjk { font-size: 14pt; font-style: italic; }H2.ctl { font-size: 14pt; font-style: italic; }
Allt jag inte minns – Jonas Hassen Khemiri
Mary – Aris Fioretos
Bli som folk – Stina Stoor
Spådomen – Agneta Pleijel
Rörelsen – John Ajvide Lindqvist
Masja – Carola Hansson
P { margin-bottom: 0.21cm; }H2 { margin-bottom: 0.21cm; }H2.western { font-family: "Arial",sans-serif; font-size: 14pt; font-style: italic; }H2.cjk { font-size: 14pt; font-style: italic; }H2.ctl { font-size: 14pt; font-style: itali 


Jag tänkte försöka läsa böckerna i denna ordning, vilket inte speglar något särskilt utom att jag försökt blanda lite och har lagt Carola Hanssons bok sist för att den är tjockare än de andra. Beroende på tidsåtgången så får jag se om jag hinner läsa hela eller bara delar av dem.

Jag ger ett övergripande omdöme och bedömer som jag berättade i ett tidigare inlägg böckerna avseende:Originalitet
Språk
Konsekvens
Balans
Dramaturgi (om tillämpligt)
Budskap (om tillämpligt) På det hela taget tycker jag att startfältet ser spännande ut.
Ps. Vet inte om ni såg intervjun från Augustpriset live. Jag hade tänkt säga helt andra saker men valde inte samtalsämnen. Bland annat så såg jag TV-programmet Babel kvällen innan där både Aris Fioretos och Carola Hansson medverkade. Dock imponerade den tredje gästen mest på mig: skådespelerskan Moa Gammel. Hon har intervjuat personer hon beundrar och därvid gjort en egen definition av begreppet geni: Ett geni är en person som äger sitt eget liv – någon som inte sneglar på andras omdömen, pengar, det opportuna, någon som tvekar inför att kallas geni, någon som kanske försöker ägna sig åt annat, men till sist, under viss vånda och försakelse dras till sitt egentliga intresse. Detta har mycket gemensamt med de författare som intresserar mig: författare som äger sin egen text.  Ds.

Vanderland, version 4

En kort statusuppdatering om redigeringsarbetet av Vanderland, sista delen i krönikan om den femte konfluxen.

Jag har just kommit fram till version 4, i vilken jag tagit ställning till och inkorporerat synpunkter från mina två första testläsare Axel García Henriksson och Roney Lundell. Bland annat fanns ett redogörande kapitel i bokens slut där det beskrivs vad som händer i Trakorien sedan berättelsen tagit slut och som testläsarna fann just alltför redogörande. Inatt skrev jag om avsnittet så att istället krönikören Ludenbrand försöker sammanfatta händelserna i Trakorien för sin krönika Vedergällning. Som ett vänskapligt rumpnyp åt mina besvärliga redaktörer får han därvid käbbla med en kopist kallad Ronaxa. Jag fick i kapitlet också tillfälle att presentera staden Karamandrin i Kalklanden och förklara hur släkten Trastamara i urminnes tider lyckades förslava de stora luftandarna.

Nu går version 4 iväg till Robin Iversen och Fredrik Fisher för fräsch läsning och ytterligare synpunkter på den modifierade texten. Själv börjar jag om från början med mer fokus på själva språket. Så här långt har jag ägnat mig åt att åtgärda scener och kapitel som haft oklarheter, tempobrister, övertydligheter och liknande. Någonstans vid version 6, kommer jag att skicka texten till Ylva Spångberg och Ola Wikander för ytterligare finish och sedan återstår förlagets redigering och korrläsning i Ola Wallins regi i början av 2016.
Kort sagt: bokserien rör sig obönhörligt mot den stora virveln.

Det hela artar sig väl och jag ser redan fram emot att få höra alla er andras omdömen när boken kommer ut vid midsommar 2016!

Fantastisk podd om litteraturpriser

Fantastiskt podd spelade in ett specialavsnitt om litteraturpriser samma dag som Nobelpriset i litteratur gavs till den belarusiska författarinnan Svetlana Aleksijevitj, i Sverige utgiven av mitt alldeles eget förlag Ersatz om någon missat det. (Återigen ett grattis till Ola Wallin och Anna Bengtsson!)

I podden diskuterar Anders Björkelid, Oskar Källner och undertecknad Nobelpriset, Augustpriset och andra litteraturpriser – vilken nytta de kan medföra och vilka faror de kan innebära. Vi tar också upp värdet av genrer, av en litterär kanon och lite annat smått och gott som råkar falla i våra entusiastiska tankar.

Länk till avsnittet
Fantastisk podd spelas in av femton svenskspråkiga fantastikförfattare i fyra geografiska grupper: Malmö, Göteborg, Finland respektive Stockholm. Nytt avsnitt kommer varannan torsdag, varje gång med ett nytt spännande tema.