Lovsång till mellanläget

Kemi
Ovan ser ni en enkel titrerkurva. I en burk med syra ligger pH lågt – vätejonerna är i överskott. När man successivt tillsätter en bas händer först inget, men sedan stiger pH snabbt och pH lägger sig därefter istället högt eftersom hydroxidjonerna har tagit över. Mittendelen av titrerkurvan är oftast intressantast, läget där pH slår över från surt till basiskt. Antag att vi exempelvis vill beräkna hur mycket C-vitamin det finns i vår hemmalagade saft. Vi kan då titrera precis till pH 7 och sedan räkna ut hur mycket C-vitamin det fanns genom att notera hur mycket bas som gick åt. I kurvans ytterlägen händer däremot just ingenting av intresse.



Debatt eller diskussion
Jag lärde mig ganska sent skillnaden mellan debatt och diskussion, dvs jag har ofta använt båda orden men tidigare inte så noga reflekterat över skillnaden. I en debatt intar parterna varsin ståndpunkt: A respektive B, att likna vid titrerkurvans ytterlägen. De argumenterar var och en för sin sak och försöker påverka åhörarna att dela deras egen åsikt. Vanligtvis ändrar parterna själva inte uppfattning och de lyssnar till motståndaren mest för att kunna bemöta denne. Politiska debatter i TV är ett typexempel.

I en diskussion värd namnet lyssnar istället parterna till varandras synpunkter och är beredda att ändra sin egen hållning eller kompromissa. Därför tycker jag personligen att diskussioner är mer intressanta än debatter. Diskussioner befinner sig i den mentala titrerkurvans brytpunkt – det är där det kan hända något. I en debatt händer sällan mer än att en vinnare kanske utses, dvs man kollar om pH slagit över åt endera hållet. Eftersom inget egentligen förväntas hända kan ståndpunkterna A och B vara bastioner bemannade med hela förband av åsikter nergrävda i skyttegravar. Debatter löser sällan problem eftersom kompromisser och lyssnande sällan har plats. I politiken förs debatter inför publik varpå förhandlare och diplomater sätter sig att diskutera konkreta lösningar i slutna rum.


Skeptikerns hållning
Jag har tidigare deklarerat mig vara skeptiker. I den ständigt aktuella frågan om Guds existens så motsvaras skeptikern av agnostikern som därför får stå som representant. Den troende säger att "så här är det!" och den extreme ateisten säger också "så här är det!", medan agnostikern säger: "jag vet inte". Ytterligheterna rör sig inte ur sina skyttegravar, utan det är som vanligt i mitten som det kan hända något.

I senaste numret av "Philosophy Now" (som jag prenumererar på) så avfärdar filosofiläraren Stephen Anderson ateismen som filosofiskt ohållbar. Han gör det emellertid genom att definiera ateismen så strikt att hans slutsatser blir praktiskt oanvändbara, dvs han kastar ut barnet med badvattnet. Angreppssättet påminner om Wittgensteins tidiga försök att definiera vad som meningsfullt kan sägas med ett språk där han ställer sådana krav att detta språk skulle vara oanvändbart för kommunikation. (Wittgenstein ändrade senare själv ståndpunkt och betonade istället språkets funktion som verktyg för kommunikation.) Det jag finner mest provocerande i Andersons artikel är emellertid att han avfärdar agnosticism som "personlig uppfattning" som inte håller för strikt logisk prövning.

Försvar för skepticismen som hållning
Min personlig åsikt är Andersons logiska attack mot skepticismen är missriktad och därmed ointressant. Han och många andra avfärdar skepticismen som ståndpunkt när det egentligen rör sig om en hållning. Skeptikern befinner sig i rörelse runt den spännande brytpunkten mellan de tvärsäkra i vars läger just inget händer. Skepticismen representerar för mig det sunda bondförnuftet som säger "det låter vettigt, då kör vi så tills vidare" till skillnad från de tvärsäkra som alltid vet och aldrig lyssnar. (Praktiken brukar så gott som alltid bli katastrofal när de tvärsäkra får härska, det kan sedan gälla Hitlertyskland, den katolska inkvisitionen eller Pol Pots Kambodja.)

De filosofiska angreppen på skepticismen blir ofta aparta. Anta att en postmodernist säger "Det finns inga objektiva sanningar". Rent logiskt kan detta påstående naturligtvis inte vara sant, för då skulle det motbevisa sig självt. Det hindrar naturligtvis inte mig som skeptiker att ifrågasätta alla förment objektiva värderande påståenden ändå, därför att skepticismen inte är en logisk skyttegrav utan är en metod att närma sig verkligheten där jag stödjer den uppfattning som för tillfället förefaller mig mest underbyggd.

En sådan hållning innebär inte att alla subjektiva påstående är lika mycket värda (för mig) eller att, som Christer Sturmark m.fl. vill få det till, att rena fakta kan ifrågasättas. Skepticism innebär att inget tas för givet bara för att någon säger det utan att skeptikern väljer den tolkning som förefaller mest underbyggd och/eller mest ändamålsenlig. Den valda tolkningen får gälla tills vidare, men bara tills vi hittar något bättre. En sådan skeptisk hållning stämmer efter vad jag förstår med vetenskapen som metod.


* Ps: Den kloke Freke Räihä sammanfattade detta blogginlägg både bättre och kortare: "Skepticism är inte en position utan en process". Ds.