Mohamed Omar's Blog, page 8
May 11, 2019
Den förste Bernadotten kröntes idag
”En vacker majdag kröntes Karl Johan i Stockholms Storkyrka till Sveriges konung”, skriver Carl Grimberg i Svenska folkets underbara öden.
Det var idag den 11 maj år 1818 som fransmannen Jean Baptiste Bernadotte kröntes till kung. I sin biografi över Bernadotte beskriver Herman Lindqvist – av vissa sedd som en ny Grimberg – kröningen så här:
Kröningen skedde den 11 maj 1818 i Storkyrkan i Gamla stan, på årsdagen trettio år sedan Jean blev fältväbel i den franska armén. Ceremonin blev den ståtligaste sedan Gustav III:s dagar. Karl Johan hade låtit modernisera Erik XIV:s krona från 1560. Den fick nya diamanter och avslutades med en klarblå, emaljerad glob. Det måste ha varit ett gripande ögonblick för sakförarsonen från Pau och före detta soldaten i Royal-la-Marine då den åldrande ärkebiskopen Lindblom förrättade ceremonin och då rikshärolden utropade: ”Nu är Karl XIV Johan krönt konung över Svea och Göta landom och underliggande provinser, han och ingen annan”.
Den förste Bernadottens kröning markerade vårt lands resning ur en djup kris. Vi hade förlorat Finland. Axel von Fersen hade lynchats i Stockholm. Huvudstaden var orolig. En kung hade avsatts och en tronföljare dött under skumma omständigheter. Ja, von Fersen slogs ihjäl för att folk trodde att han förgiftat Karl August, den danske prinsen som skulle ha blivit ny kung.
”Allmänheten började allt mer längta efter en kraftkarl, som kunde både skydda de laglydiga till person och egendom och återställa Sveriges anseende utåt”, skriver Grimberg.
Jean Bernadottes främsta förtjänst var att han var en berömd härförare och krigshjälte. Han var en av Napoleons marskalker – och kejsar Napoleon var Europas mäktigaste man, en ny Caesar som härskade över ett nytt Rom som skulle ena Europa under sin spira.
Jean Bernadotte föddes den 26 januari 1763 i Pau i landskapet Béarn i sydvästra Frankrike som den yngste sonen till en advokat. När han var 17 år tog han värvning som menig soldat. Tack vare den franska revolutionen kunde han med sin borgerliga bakgrund avancera till de högsta graderna i militären. Grader som tidigare varit förbehållna aristokratin.
Musketören Jean Bernadotte var liksom musketören d’Artagnan i Alexander Dumas roman gascognare. När d’Artagnans far tog avsked av sin son gav han honom följande råd: ”Du är ung, du bör vara tapper av två skäl: för det första för att du är gascognare, och för det andra för att du är min son.”
Sedan kysste fadern sin son och överlämnade sin värja. Jean var liksom d’Artagnan hetlevrad och tolererade inte en förolämpning. Han var också en skicklig fäktare.
I Lindqvist biografi kan man läsa om den förste svensk som lärde känna Bernadotte. Fredrik Samuel Silfverstolpe var Sveriges chargé d’affaires i Wien där Bernadotte år 1798 hade blivit satt som den segerrika franska republikens ambassadör.
Silfverstolpe, berättar Lindqvist, var:
… vänsterman, lockad av den franska revolutionens idéer, imponerad av Bonaparte men också av Bernadotte. Han var mycket kulturellt intresserad, särskilt av musik. Han umgicks med Haydn, Salieri och med Mozarts änka. Som vänsterman måste man vara försiktig i sina rapporter till Stockholm. Kungen Gustaf IV Adolf avskydde Napoleon och allt som hade med revolutionen att göra.
Det visade sig att Jean Bernadotte, republikens ambassadör, hade stor respekt för svenska kungar och för den svenska armén:
En förmiddag några dagar senare besökte Silfverstolpe Bernadotte hemma på hans ambassad. Bernadotte frågade Silfverstolpe vad den vita näsduken betydde som han och svenska officerare hade knuten om armen. När Silfverstolpe berättade att det var ett minne från Gustaf III:s revolution 1772, då alla som stödde kungen i revolutionen band en bindel om höger arm började Bernadotte prata om Sverige och till Silfverstolpes häpnad började han prisa den svenska armén. Han höll ett lovtal över Gustaf II Adolf och Karl XII och om dessa kungars ”krigiska snille som gjort historien gloriös”, något som Silfverstolpe tyckte var märkligt sagt av en jakobin. Bernadotte ansåg att de tre största fältherrarna var Caesar, Gustaf II Adolf och Fredrik den store av Preussen.
Bernadottes kunskaper om svensk historia och om Gustaf Adolfs och Karl den tolftes militära genialitet gjorde Silfverstolpe djupt imponerad. Bernadotte var sverigevän innan han blev svensk. Men respekten för Gustaf Adolf den store var dock inget ovanligt. Gustaf Adolf hade länge varit känd och respekterad som militärt geni i hela Europa. Napoleon höll honom för en av de största härförarna genom tiderna.
Lindqvist avslutar sin bok så här:
Och så märkligt är det, att sedan Jean Bernadotte valdes till tronföljare i Örebro är ätten Bernadotte idag den enda dynastin i världen, som genom samma gren av samma familj utan avbrott för krig och revolutioner fortsatt att regera över ett fritt folk och ett självständigt rike i två hundra år.
Och Grimberg ger följande samlande omdöme:
Det är Karl Johans ovanskliga ära som Sveriges regent, att han väckt upp Sveriges rike ur dess vanmakt. Han kom hit med ej blott sydlänningens utan — vad bättre var — den överlägsna personlighetens eldande makt. Han kom med den härförarbegåvning och den statsmannablick, som Sveriges ledande män saknat, vana som de voro vid små förhållanden. Så har han räddat vårt land från förfall och åter givit det en aktad plats bland Europas stater. Det är en bragd av samma slag som en gång Gustav III:s.
Även Karl Johans fortsatta regering var i flere avseenden gagnerik. Den forne krigaren blev en klok och försiktig statsman, som lyckades bevara freden åt sitt folk, en fred som ännu består.
Om det någon gång skulle bli krig i Sverige igen, eller om vårt land skulle hamna i en kris som hotade nationens sammanhållning, så skulle det sannolikt inte bero på främmande makter. Jag tror hellre, om jag tillåts spekulera, att krisen skulle bero på den inre splittring och de konflikter som blivit en följd av senare tiders ansvarslösa invandringspolitik och mångkulturalism.
Här är jag i Engelska parken i Uppsala framför Karl XIV Johan-bysten från 1854:
[image error]
På kvällen den 11 maj läste jag Geijers dikt ”Skål” i Engelska parken i Uppsala.
Jag vet ett land, där himlen omkring fjällen
sig svänger präktig, djärv och underbar;
där tusen stjärnor gnistra uti kvällen,
och högst står trofast Nordens stjärna klar;
där granens hår och björkens kransa tjällen;
från bergen brusar floden stark och snar:
där såg jag himlen först, såg havet, jorden,
och jag vill leva och vill dö i Norden.
Jag vet ett folk, vid havets bröst uppammat,
i dalens vagga, uti järnets land,
av hjältefäders gudasläkt härstammat, —
från bergen härskar det med mäktig hand,
av skogen, klippan, böljorna hörsammat,
och har sitt rykte sträckt till fjärran land:
jag mäktigare folk på jorden känner,
men jag vill leva bland de frie männer.
Jag vet en hjälte på den fria jorden
och bland de tappre männer, — hög och god,
den skönsta gåva Södern givit Norden,
en riddare av kungligt ädelmod,
sin konungs, Sveas, folkens älskling vorden:
för honom rinne gärna allt vårt blod!
En furste ädlare ej världen känner,
och leve han! är skåln bland svenske männer.
I Uppsala finns en krets vänner som träffas för den här typen av evenemang. Vill du vara med? Då kan du kontakta mig på Facebook eller Twitter.
May 8, 2019
Majgrevens triumf
[image error]
Förr firades första maj bland annat genom att man tillställde ett festtåg anfört av en man som var prydd med löv och blommor, kallad majgreve. Man uppförde också spel där majgreven och hans knektar fick kämpa mot en vintergreve klädd i pälsar – en personifikation av vintern. Majgreven segrade alltid.
I Olaus Magnus Historia om de nordiska folken, utgiven 1555, berättar han om hur krigsspelet på första maj kunde gå till:
Den första maj, när solen befinner sig i Tjurens stjärnbild, utses två beridna skaror av unga och kraftiga män, som om de skulle utkämpa en hård strid. Den ena skarans anförare har namn och dräkt som Vintern. Han är klädd i skinn och väpnad med en lans samt kastar ut snöbollar och isstycken liksom för att få kölden att fortfara. Sålunda rider han upp och ned i triumf och visar sig allt strängare, ju flera istappar som hänga ned från taken. Å andra sidan kämpar ledaren av den andra truppen för Sommaren och kallas Majgreven. Han är utstyrd med gröna grenar och löv — ty det finns då knappast några blommor — samt sommarkläder. Och båda, Vintern och Sommaren, rida bort från fältet in till staden. Där fäkta de med sina lansar och uppträda i ett allmänt skådespel, som föreställer att Sommaren har besegrat Vintern. Båda partierna anstränga sig för att vinna seger. Om vintern ännu är så skarp, att det är frost, lägga Sommarens anhängare bort sina spjut, rida upp och ned och kasta på åskådarne aska blandad med gnistor, som de föra med sig i krukor och påsar. Den man, som föreställer Sommaren, för med sig och visar små grenar av björk eller lind, vilka man långt i förväg med konst gjort gröna genom att sätta dem i vatten i ett varmt rum. De tagas nu i hemlighet fram, som om de nyss kommit från skogen.
Slutligen tilldöma åskådarne segern åt Sommaren, ty de vilja icke längre utstå vinterns skarpa köld. Så vinner Sommaren seger under allmänt bifall, och han tillställer ett ståtligt gästabud för sina kämpar och dricker skålar för segern.
I Olaus Magnus bok finns också en illustration som visar hur majgreven och vintergreven drabbar samman:
[image error]
Nu har jag hittad en modern bild som visar majgrevens triumf. Vintergreven ligger besegrad på marken och majgreven har satt sin fot på honom. Han viftar glatt med hatten. Bilden hittade jag i boken Boken Tomtar, häxor och Mårten Gås – årets fester förr och nu, publicerad 1992. Boken är skriven av Maj Bylock och illustrerad av Maj Fagerberg.
Första maj är en utmärkt dag att klä ut sig och leka krig.
Den upsaliensiske kulturpersonligheten Thekla Knös – hon hörde till kretsen kring Geijer – berättar i sina barndomsminnen, publicerade 1868, att man på första maj brukade ropa till varandra ”Vakna, det är första maj”. Och hon berättar om hur första maj firades i Uppsala: ”ja, der jubla studenterne, och fanor fladdra och vårsånger ljuda och ett brokigt tåg af hjeltar och amazoner, gudar och gudinnor visar sig på gamla Fyris vall. Der ha de roligt!”
I antologin Trevlig helg, sammanställd av Margareta Schildt och utgiven 1984 hittade jag denna bild av majgreven och vintergrevens kamp:
[image error]
Bilden är tecknad av Veronica Leo och finns i kapitlet om första maj. Där kan man läsa:
En gammal sed känd redan på 14- och 1500-talet var att välja majgreve den 1 maj. I städerna ordnade man dramatiska skådespel med en strid mellan två ryttarskaror med vintergreven och majgreven i täten. Majgreven blev alltid segrare för att visa att nu hade våren segrat över vintern. Olika köpmansgillen och hantverksskrån korade också sina majgrevar. Senare övertogs seden av skolorna i olika städer, då man valde majgreve bland skolpojkarna.
Inget hindrar att du och dina vänner utser en majgreve på första maj och tågar genom byn eller staden, pyntade i blommor och löv. Har man tillgång till hästar så är det förstås ännu mer imponerande. Majgreven och majgrevinnan kunde efter segern bäras på en tron, som man gör i England med deras majdrottning.
Stöd mitt arbete genom att swisha till 0760078008 (Eddie)
Gamla gravar, datorspel och sociala medier
[image error]
På våren 1907 fick Verner von Heidenstam uppdraget att skriva en läsebok för folkskolan om Sveriges historia. Första delen av Svenskarna och deras hövdingar sändes ut till jul 1908 och kritiken var i stort sett enig om att han skrivit ett stort och nyttigt verk. En recensent, Vera von Kraemer, skrev så här: ”Man blir varm över den stolta, fina svenskhet, som speglas i dessa blad.”
Två år senare kom den andra delen ut. Boken fick stor spridning. Skolupplagan trycktes sista gången om 1953; då var man uppe i 235 000 ex för första delen och 210 000 för andra.
Astrid Lindgren berättade en gång så här om sin barndoms böcker: ”Snön som föll och föll över Ura-Kaipa i stenåldersnatten, jag kände den på min egen hud, och det är en snö som jag ska minnas när jag har glömt all annan snö.”
Ura-Kaipa är den första figuren man möter i Heidenstams historia. Han representerar de primitiva stenåldersmänniskorna som sedan trängs undan av ett annat folk med bättre teknik och högre intelligens.
Ett av syftena med Heidenstams historiska noveller var att stärka barnens nationella känsla. Man skulle känna att det var ganska coolt att vara svensk. Vänstern vet hur viktigt historia är för en kulturs självkänsla. Det är därför de puffar för sådant som ”Black History Month”. Det är därför, när vänstern talar om mångkultur, som de talar om hur viktigt det är för olika kulturer att studera sin egen historia för att bevara och stärka sin identitet. Men vänstern unnar inte oss svenskar dessa fina saker.
Litteraturhistorikern Henrik Schück redigerade Svenska Folkets Historia, ett verk som kom ut i två band 1914-1915. Han förklarar varför studiet av den egna historien är viktigt – det ökar folkets nationella medvetande:
Utpräglad nationalitetskänsla finnes därför blott hos det folk, som äger en verklig historia, och den finnes i högre grad hos den bildade mannen än den obildade, som icke känner landets och folkets öden och därför även saknar det samband med gångna släkten, som blott den historiska kunskapen kan knyta.
När vi är obildade, när vi inte kan vår historia, kan pk-isterna lura i oss sådant som att ett svenskt medvetande är ny uppfinning eller att vi inte har någon kultur. Det är humbug – att svenskar kände sig som svenskar och var medvetna att de hörde till en grupp som skilde sig från andra grupper – kan man se i litteratur ändå tillbaka i medeltiden.
Barn och ungdomar idag behöver onekligen både kunskap och nationell känsla. Kan de bli hjälpa av Heidenstam? Jag tror inte det. Språket är för otillgängligt. Jag tror att andra medier skulle fungera bättre, särskilt datorspel. Filmer vore förstås bäst, men de är dyra att göra. Ett exempel på ett populärt historiskt datorspel är Assassin’s Creed där man spelar i olika epoker, som under korstågen under medeltiden, i renässansens Italien och i Amerika under självständighetskriget. Samma koncept, men där man spelar en svensk figur under till exempel stora nordiska kriget, skulle kunna få ett visst genomslag.
I det sista kapitlet av Svenskarna och deras hövdingar, ”Ura-Kaipas gravdös”, finns en illustration av Edward Berg som jag tycker mycket om. Den visar en grupp barn som upptäcker en gravdöse i skogen. Bilden påminner om omslagen till Enid Blytons fem-böcker om ett kompisgäng – och en hund – som löser mysterier. Där finns samma spänning och mystik, barnsliga nyfikenhet och förundran.
Den äldste pojken på bilden lägger sin hand på stenen:
Det var en skara ungdom. som var ute på strövtåg och nyss hade sökt en stunds skydd under de höga träden. Och se, bredvid en bräckt och splittrad fura stod på den soliga gläntan en gravdös av hopvältrade block och med en stor häll till tak.
”Det här måste vara Ura-Kaipas grav!” utropade en halvvuxen yngling och lade stadigt och fast sin hand på kanten av hällen.
I mötet med gravdösen blir historien så levande för ynglingen att han tycker sig höra Ura-Kaipa viska ”som ett prassel i den stillnande vinden”. Han skulle kunna vara du, skriver Heidenstam, och uppmanar sina läsare att gå ut på upptäcktsfärd:
Jag är inte ens fullt säker, att det inte var du själv, just du, som nu sitter och läser den här raden. Och var det inte du, så gå ut i skogen eller upp på höjderna med dina vänner, eller gå ensam, ty där finner du Ura-Kaipas gravdös!
På Twitter kallar jag mig ”Gravdyrkare”, vilka vissa har tyckt låter ”hårdrockigt”. Jag är ateist och dyrkar inga väsen av något slag, vare sig döda eller levande, mänskliga eller icke-mänskliga. Det jag gör är att jag försöker lära mig historia genom att besöka gravar och lära mig om människorna som ligger där – och tiden som de levde i. Heidenstam gjorde likadant, så här skriver han i en anteckning i en annan bok:
Var och en har sina egenheter. Några samla frimärken, andra köpa ihop trasiga antika stolar och bord. Jag blev specialist på mer och mindre kända personers gravställen, och som alla fackmän blev jag het som en examinand om jag någon gång kände mig svarslös. Det kunde medföra särskilda resor och åtskilligt huvudbry. Caesar Borgia, för att nämna ett fall, hade inte bara flera år under sitt liv gått med en svart mask för sitt vanställda ansikte utan hade också gömt sig i en grav som jag hade svårt att få reda på. Falskeligen påstods han jordad i Pampelunas katedral, men till väl för min frid letade jag mig slutligen fram till upplysningen att en morsk biskop helt enkelt kastat ut hans lämningar ur kyrkan i den lilla staden Viana och att en av hans historiografer sedan lyckades finna dem. Därmed fick jag ro i den frågan.
Man minns historia bättre om man kan länka den till en plats där man varit. Jag vill dessutom uppmana alla som går på upptäcktsfärd att ta bilder och sprida dem på sociala medier, så att fler blir uppmuntrade att göra som barnen vid Ura-Kaipas gravdös.
Klicka här för att gilla min sida på Facebook. Du kan stödja mitt arbete genom att swisha till 0760078008 (Eddie).
May 7, 2019
Majdrottning och majkung
O, hur härligt majsol ler! Maj brukar räknas som den första sommarmånaden och första maj som den första sommardagen, då alltså sommarhalvåret börjar. Nu håller våren sitt egentliga intåg. Dess motpol är första november, Alla helgons dag, som inleder den första vintermånaden.
Den 1 maj infaller ju mitt emellan vårdagjämning och midsommar/sommarsolståndet och markerar därmed en ”kvartspunkt” i årets hjul, motsvarat av Alla helgons dag på hösten, då sommarhalvåret slutar och vinterhalvåret börjar. Alla helgons dag ligger mitt emellan höstdagjämning och julen/vintersolståndet.
Förr firades första maj bland annat genom att man tillställde ett festtåg anfört av en man som var prydd med löv och blommor, kallad majgreve. Vid hans sida kunde också en majgrevinna eller majbrud uppträda. Majbrudar var flickor som pyntats med blommor och gick från hus till hus för att tigga. De förekom också vid pingsten och kallades då pingstbrudar. Man uppförde också spel där majgreven och hans knektar fick kämpa mot en vintergreve klädd i pälsar – en personifikation av vintern. Majgreven segrade alltid.
[image error]Majgreven och vintergreven drabbar samman. Illustration ur Olaus Magnus Historia om de nordiska folken (1555)
Karlfeldt skildrar majgrevens upptåg i nedanstående dikt införd i samlingen Fridolins Lustgård och Dalmålningar på rim (1901). Dikten trycktes första gången i Stockholms Dagblad 29/1 1899.
MAJGREVEN
Knappt hanarne golo, knappt dagens ljus
stack in genom fönstren i svalar och hus,
då stodo vid spiltorna lustiga drängar,
uppståndna med gamman ur vilans sängar
till morgonens festligt bräddade krus,
då råmade hornet, och vinet av strängar
flöt samman med spädaste björklövs sus.
Vem prunkar i spetsen på vrenskande häst
i tjärblanka hatten, med oxlägg omfäst?
Hans kinder stå sköna kring näsan, den krumma,
hans bröst stiger mäktigt och spänt som en trumma
mot nattkappans veck och hans blommiga väst.
Låt flöjterna låla och bashornen brumma,
här börjar den dråplige majgrevens fest.
Väl hundrade ungkarlar gå i vår bygd
i mandomens prydnad, i ära och dygd,
här rider allt stridbart i hela vårt härad,
och ingen i skaran är vek och förfärad,
och alla se upp mot Guds dag utan blygd;
men ingen som han är manhaftig och ärad.
Var hälsad, vår hövding, med högtidens brygd!
Så sättom vi hälen mot springarens lår,
så ridom vi in all den dägliga vår!
Oss väntar all nejden. I kammaren vakar
väl ungmön och lyfter på fönsternas hakar
och ser utåt heden, som sovande står.
Nu majgreven nalkas – hör, barkluren brakar –
med ynglingars blomstrande här i sitt spår.
Vem möter oss täckast i kvinnornas tropp?
Vem glimmar likt låding som springer ur knopp?
Vem ler emot männen mest blygsamt och sällan?
Vems röst lockar ljuvt som i kvällskogen skällan?
Två, mö, dina läppar i björksötans dropp!
I duvornas lund vid trefaldighetskällan
vill greven dig kyssa, då tunglet går opp.
I England lever fortfarande traditionen att kröna en majdrottning. En flicka får en blomsterkrans på sitt huvud eller ”majas” på annat sätt. Hon bärs, rider eller går sedan i ett tåg genom byn. Till traditionen hör ofta att majdrottningen sätts på en tron där hon får mottaga folkets hyllning, så som i den här teckningen av Randolph Caldecott (1846-1886) föreställer en scen på den engelska landsbygden någon gång på 1700-talet.
[image error]
Engelsmännen tog med sig denna tradition till Amerika och i boken En svenska i Amerika (1860) berättar författaren och reseskildraren Lovisa Mathilda Nettelbladt (1814-1867) hur det gick till på en majfest år 1856:
På öfversta ändan af salen var en thron anbragt för Majdrottningen, som sedan alla åskådare voro församlade inkom genom den motsatta dörren med hela sitt följe af unga tärnor, klädda såsom vårens och sommarens härolder med sjelfva Gudinnan Flora ibland sig.
Då Majdrottningen (som var bländande vacker) hade intaget sin plats på sin thron gjord af lefvande och mångskiftande blommor, kom den öfriga skolungdomen parvis och medelst ett kort tal dels på vers dels på prosa af dem sjelfva författade lemnande henne vedermälen af våren och sommarens offer.
Majdrottningen är en personifikation av våren på ungefär samma sätt som majgreven och majbruden hos oss. I Alice Tegnérs sång ”Majas visa” från 1897 möter vi en flicka vid namn Maja som föddes i maj ”när göken gol”:
MAJAS VISA
När lillan kom till jorden,
det var i maj, när göken gol,
sa mamma att det lyste
av vårgrönt och av sol.
Sjön glittrade som silver,
och körsbärsträdet stod i blom,
och svalan kvick och munter
just hit med våren kom.
Gullvivans plym sågs vaja,
bofinken slog så glada slag,
då blev jag döpt till Maja,
ty lillan, det var jag.
Och därför, säger mamma,
så är jag nästan alltid glad,
jag tycker hela livet
är som en solskensdag.
Är lilla Maja i själva verket våren? Det är en möjlig tolkning, men inte helt tydligt. Men där finns åtminstone en association mellan våren och liten flicka som för tankarna till den engelska traditionen. Flickan som personifikation av våren är desto tydligare i Zacharias Topelius dikt om lilla Maja, ”den vackra vårens flicka”:
VISAN OM LILLA MAJA
Vet mamma, när jag gick i dag
med nötter i min ficka
till skolan just, så mötte jag
en liten, liten flicka.
Hon såg så söt och vänlig ut
just som en liten russinstrut.
Hon hade sippor i sitt hår
och en bukett vid barmen.
Hon trippade så nätt på tår
och bar en korg på armen.
Och när hon gick, föll mer och mer
av blommorna ur korgen ner.
Hon sade: ”Kom och lek med mig
i gröna blomstersalen!
Där sjunger lärkan nu för dig
vid bäckens sus i dalen.”
Jag sade: ”Ack, en annan gång!
Min läxa är i dag så lång.”
Jag frågade: ”Vad heter du?” –
Hon sa’: ”Jag heter Maja.” –
”Vem är din mamma? Är hon fru?” –
”Nej, blott en liten kaja.” –
”Vem är din pappa?” – ”Västanvind.” –
”Vem är din syster?” – ”Ros på kind.”
Jag sade: ”Är du fattig?” — ”Nej,
ty solen är min gumor.” –
”Går du i skol’n?” – ”Det gör jag ej,
jag plockar bara blommor.” –
”Var bor du?” – ”På den vida jord.” –
”Vart går du?” – ”Till den frusna nord.”
Hon nickade och gick sin väg
med sina ögon klara.
Jag gick till skolan. – Mamma, säg,
vem kan den Maja vara?
Jag tänker hela dan därpå,
och läxan vill ej mera gå.
Den Maja gör mig just besvär;
jag kan av längtan spricka.
Men, mamma, tänk om Maja är
den vackra vårens flicka!
Ack, kom, du lilla Maja min,
kom, titta genom rutan in!
I följande dikt av den uppländske poeten Olof Thunman (1879-1944) blir diktjaget krönt till ”majkung”, även om det ordet inte används i dikten. Vem är det som kröner honom? Är det en kvinnlig personifikation av våren eller är det en kvinna av kött och blod? Det får vi inte veta.
Dikten är hämtad ur diktsamlingen Pan spelar från 1919.
DET VAR EN MAJDAG
Det var en majdag, ljus och hög,
med sus och sång och blom,
då sunnan yr kring nejden flög
med dofters rikedom.
Då steg du fram ur vita snår,
så ung och fri och glad.
Omkring dig drog ett sorl av vår
från björkens späda blad.
Du kom så glad, så fri och ung
vid lärkornas musik
och log och krönte mig till kung
av jord och himmelrik.
Det var en majdag, ljus och hög
med sus och sång och blom,
då du tätt intill mig smög
med livets rikedom.
[image error]
Thunmans dikt om ”majkungens” kröning för tankarna till Oberon, älvkungen i Shakespeares pjäs En midsommarnattsdröm. Där i älvornas skog ska det unga kärleksparet mötas. Så här säger Lysander till sin älskade Hermia i Carl August Hagbergs översättning:
En morgon arla uti festlig Maj,
Der vill jag vänta på dig.
Kung Oberon och hustrun Titania tecknade av Arthur Rackham (1867-1939).
May 5, 2019
Karlfeldt och årstiderna
”Djupast ner i Karlfeldts diktning, närmast hans livskänsla och livshållning kommer man i hans natur- och kärlekslyrik samt i de intima och personliga dikterna i Hösthorn. Han tycks med både kropp och själ ha levat i en hemlighetsfull samklang med naturen, med allt, som gror och växer, med årets och dygnets tider, med vindar och väderlek, med månens och de andra himlakropparnas rörelser. Han har besjungit alla årets tider. Man minns vårpoem som Vårlåt och Intet är som väntans tider, en frisk vinterdikt som Vinterhälsning, men helst stannar man inför hans sensommar- och höstdikter. Efter vad han själv påstått var sen juli och tidig augusti hans bästa inspirationstid, varom ju den nedan återgivna dikten Kornknarr, sänghalm vittnar. Hösten, ‘årets högsta tid’, har Karlfeldt diktat om oftare än någon annan svensk skald. I Höstens vår, i Böljebyvals, i Höstskog flammar höstfärgerna och dansar löven i vinden.”
(Svensk litteratur, del 1. Före 1900. Sallnäs & Björck, 1955)
”Karlfeldt älskade julen såsom kanske ingen annan av årets högtider. Härom vittna klart nog flera av hans dikter. I denna nordiska midvinterfest smälte för honom som för så många andra det hedniska kulturelementet ihop med det kristna till en levande symbolisk enhet; här kände han sitt eget väsens skilda delar svetsas samman till den organiska syntes, som under åren allt tydligare och medvetnare blivit hans jordevandrings mål. Vackert tala härom den sena dikten Dryckesåret, Ett Pungmakarblomster till Torsten Fogelqvist, tryckt i Dagens Nyheter den 5 februari 1930, där det bl. a. heter:
Nu kommen i stugan, båd’ gamla och unga,
och låtom oss sitta tillsammans och sjunga,
när trolldom smyger i ruvande lunder,
och glädjas åt sagor och vänta på under,
ty rivet är tidernas skiljerös:
det är kristen kväll, det är hedenhös.”
(Erik Fries, Karlfeldt och fädernas tro, 1942)
May 3, 2019
Majkungens kröning
[image error]
Majgreven är känd i den svenska traditionen. Varje år i maj brukade man uppföra spel där Majgreven fick strida mot Vintergreven. I denna dikt av den uppländske poeten Olof Thunman (1879-1944) blir diktjaget krönt till ”majkung”, även om ordet inte används i dikten.
Vem är det som kröner honom? Är det en personifikation av våren – en slags majdrottning? Eller är det en kvinna av kött och blod? Det får vi inte veta.
Dikten är hämtad ur diktsamlingen Pan spelar från 1919.
DET VAR EN MAJDAG
Det var en majdag, ljus och hög,
med sus och sång och blom,
då sunnan yr kring nejden flög
med dofters rikedom.
Då steg du fram ur vita snår,
så ung och fri och glad.
Omkring dig drog ett sorl av vår
från björkens späda blad.
Du kom så glad, så fri och ung
vid lärkornas musik
och log och krönte mig till kung
av jord och himmelrik.
Det var en majdag, ljus och hög
med sus och sång och blom,
då du tätt intill mig smög
med livets rikedom.
Olof Thunmans dikt om ”majkungens” kröning fick mig att tänka på Oberon, älvkungen i skogen i Shakespeares pjäs En midsommarnattsdröm. Så här säger Lysander till Hermia i Hagbergs översättning:
En morgon arla uti festlig Maj,
Der vill jag vänta på dig.
Kung Oberon och Titania tecknade av Arthur Rackham (1867-1939).
May 1, 2019
Visan om lilla Maja
Nu har sommaren börjat! Maj brukar räknas som den första sommarmånaden och första maj som den första sommardagen. Dess motpol är första november, Alla helgons dag, som inleder den första vintermånaden.
Den 1 maj infaller ju mitt emellan vårdagjämning och midsommar/sommarsolståndet och markerar därmed en ”kvartspunkt” i årets hjul, motsvarat av Alla helgons dag på hösten, då sommarhalvåret slutar och vinterhalvåret börjar. Alla helgons dag ligger mitt emellan höstdagjämning och julen/vintersolståndet.
Teckningen av Randolph Caldecott (1846-1886) visar hur en majdrottning hyllas i England på första maj någon gång på 1700-talet.
[image error]
Här följer en dikt av Zacharias Topelius (1818-1898) om lilla Maja, ”den vackra vårens flicka”:
VISAN OM LILLA MAJA
Vet mamma, när jag gick i dag
med nötter i min ficka
till skolan just, så mötte jag
en liten, liten flicka.
Hon såg så söt och vänlig ut
just som en liten russinstrut.
Hon hade sippor i sitt hår
och en bukett vid barmen.
Hon trippade så nätt på tår
och bar en korg på armen.
Och när hon gick, föll mer och mer
av blommorna ur korgen ner.
Hon sade: ”Kom och lek med mig
i gröna blomstersalen!
Där sjunger lärkan nu för dig
vid bäckens sus i dalen.”
Jag sade: ”Ack, en annan gång!
Min läxa är i dag så lång.”
Jag frågade: ”Vad heter du?” –
Hon sa’: ”Jag heter Maja.” –
”Vem är din mamma? Är hon fru?” –
”Nej, blott en liten kaja.” –
”Vem är din pappa?” – ”Västanvind.” –
”Vem är din syster?” – ”Ros på kind.”
Jag sade: ”Är du fattig?” — ”Nej,
ty solen är min gumor.” –
”Går du i skol’n?” – ”Det gör jag ej,
jag plockar bara blommor.” –
”Var bor du?” – ”På den vida jord.” –
”Vart går du?” – ”Till den frusna nord.”
Hon nickade och gick sin väg
med sina ögon klara.
Jag gick till skolan. – Mamma, säg,
vem kan den Maja vara?
Jag tänker hela dan därpå,
och läxan vill ej mera gå.
Den Maja gör mig just besvär;
jag kan av längtan spricka.
Men, mamma, tänk om Maja är
den vackra vårens flicka!
Ack, kom, du lilla Maja min,
kom, titta genom rutan in!
Vänstern har gjort första maj tråkig
Den som letar efter ett sekulärt alternativ till den kristna psalmboken kanske kommer att upptäcka Den svenska högtidsboken. Boken har ungefär likadant format som psalmboken, lika tunna blad och lika många sidor. Förordet är skrivet av bokens redaktör Göran Palm, poet med mera. Även känd som ledande profil inom kulturvänstern á la 68.
Boken gavs ut i samarbete med Förbundet Humanisterna år 2000 i samband med kyrkans skiljande från staten. Meningen var att fylla behovet av alternativa ceremonier för livets högtider för folk som inte går i kyrkan. Där finns till exempel förslag på hur en ”namngivningsfest” kan gå till för de som inte vill döpa sina barn på kristet vis, men ändå vill ha en ceremoni. Det ges förslag på dikter att högläsa och sånger att sjunga.
Idén är god, men boken är problematisk eftersom den är politiskt vinklad. Första maj är en uråldrig vårfest som firats av alla svenskar genom tiderna, oavsett politisk uppfattning. Men det är inte denna ursvenska och ureuropeiska fest som lyfts fram i boken. I stället betonas dagens moderna socialistiska och internationalistiska aspekt. Kapitlet inleds med ett citat av socialisten Henrik Menander:
”Människovärdet vi fordra tillbaka. Kämpa för rättvisa, frihet och bröd”. Så följer Menanders sång ”Arbetets söner”. Som om det inte var nog, så följer ett utdrag ur Marx och Engels Kommunistiska manifestet.
Många kallar sista april för valborg utan att tänka på att det faktiskt är första maj som är Valborgs dag medan sista april bör kallas valborgsmässoafton eller valborgsafton. Titta i almanackan! Men vänstern vill förstås inte att första maj ska ha något med valborg att göra – första maj är deras och handlar om röd politik. Men första maj har som sagt firats i Sverige långt innan August Palm började agitera i Malmö, ja, långt innan Karl Marx var född och långt innan någon hade hört orden socialism och kommunism.
Skiftet april/maj markerar i många länder i Europa övergången mellan vinter- och sommarhalvåret och första maj brukar räknas som den första sommardagen. Sista april och Valborgs dag den 1 maj infaller mitt emellan vårdagjämning och midsommar och markerar därmed en ”kvartspunkt” i årets hjul, motsvarat av alla helgons dag på hösten, då sommarhalvåret slutar och vinterhalvåret börjar. Alla helgons dag ligger ju mitt emellan höstdagjämning och julen eller vintersolståndet. I Nordisk familjebok hittar man denna anmärkning: ”l majs motpol är l nov., ‘vintermånadens’ ingång”. Så maj är den första sommarmånaden och november den första vintermånaden.
Den svenske 1600-talsskalden Samuel Columbus menade att ordet jul hängde ihop med ordet hjul eftersom solen vänder om, det vill säga kommer tillbaka, och dagarna nu börjar bli längre. På 1670-talet skrev Columbus: ”Ock weestu eij hwarför Wij Swänske kalla Juul, Därför at Werldens Lius då wänder om sijn Hiuul”.
Första maj i England och Tyskland, och kanske även i andra länder, firas ungefär som vår midsommarfest. Man reser en majstång som man dansar runt och flickorna har blomsterkransar på huvudet. I England finns seden att kröna en majdrottning. Hon får en krona och bärs, rider eller går längst fram i en procession. Det är majdrottningens uppgift att öppna första maj-festen.
Det är inte heller socialisterna som har uppfunnit seden att tåga på första maj. I boken Våra högtider av Helge Ljungberg får man reda på att traditionen att tåga på första maj går mer än tusen år tillbaka i tiden. Men då handlade det inte om demonstranter, utan om soldater som marscherade.
Ljungberg berättar att traditionen ursprungligen uppstått i frankerriket på 700-talet:
I det merovingiska riket hade man för sed att 1 mars, före sommarens fälttåg, hålla en generalmönstring i samband med vårtinget. Möjligen är seden ännu äldre, fastän man inte känner till den förrän under merovingernas tid. I Gregorius av Tours krönika berättas att konung Klodvig befallde hela hären att infinna sig i full beväpning för att uppvisa sina vapens glans in campo Martio.
De merovingiska konungarnas makt var starkt beskuren. Den låg hos rikshovmästaren, major domus. Mönstringen på marslägret omgavs av vissa riter. Kungen skulle föras dit på en vagn dragen av oxar. Han hade sin plats på en kulle, och där mottog han gåvor av folket. Men bredvid honom stod hans major domus, och det var han som utdelade befallningarna till folket.
Den siste av de frankiska rikshovmästarna vid konungens sida var Karl Martells son Pippin den lille. Sedan han antagit konungatiteln flyttade han vårmönstringen till första maj. Den kallades sedan för campus Madius eller campus Maiius, majlägret. Detta skedde år 755.
Första majs militaristiska karaktär märks också i att det förr brukade hållas skyttetävlingar på den dagen då man satte upp en fågelatrapp eller ”papegoja”. Man anordnade också slag på lek mellan majgreven och vintergreven. Majgreven och hans knektar representerade sommaren och vintergreven representerade vintern. Majfolket vann förstås alltid slaget. Olaus Magnus berättar på 1500-talet om leken i sin Historia om de nordiska folken. Den gick till så att vinterknektarna hade djurskinn och pälsar på sig medan sommarknektarna var pyntade med löv och blommor. Vackrast pyntad torde majgreven ha varit. Att maja betyder ju faktiskt att smycka i grönt:
Den första maj, när solen befinner sig i Tjurens stjärnbild, utses två beridna skaror av unga och kraftiga män, som om de skulle utkämpa en hård strid. Den ena skarans anförare har namn och dräkt som Vintern. Han är klädd i skinn och väpnad med en lans samt kastar ut snöbollar och isstycken liksom för att få kölden att fortfara. Sålunda rider han upp och ned i triumf och visar sig allt strängare, ju flera istappar som hänga ned från taken. Å andra sidan kämpar ledaren av den andra truppen för Sommaren och kallas Majgreven. Han är utstyrd med gröna grenar och löv — ty det finns då knappast några blommor — samt sommarkläder. Och båda, Vintern och Sommaren, rida bort från fältet in till staden. Där fäkta de med sina lansar och uppträda i ett allmänt skådespel, som föreställer att Sommaren har besegrat Vintern. Båda partierna anstränga sig för att vinna seger. Om vintern ännu är så skarp, att det är frost, lägga Sommarens anhängare bort sina spjut, rida upp och ned och kasta på åskådarne aska blandad med gnistor, som de föra med sig i krukor och påsar. Den man, som föreställer Sommaren, för med sig och visar små grenar av björk eller lind, vilka man långt i förväg med konst gjort gröna genom att sätta dem i vatten i ett varmt rum. De tagas nu i hemlighet fram, som om de nyss kommit från skogen.
Slutligen tilldöma åskådarne segern åt Sommaren, ty de vilja icke längre utstå vinterns skarpa köld. Så vinner Sommaren seger under allmänt bifall, och han tillställer ett ståtligt gästabud för sina kämpar och dricker skålar för segern.
[image error]Majgreven och vintergreven drabbar samman. Illustration ur Historia om de nordiska folken (1555)
Första maj är alltså en utmärkt dag att leka krig. Numera finns det så många som håller på med HEMA (Historical European Martial Arts) och lajvrollspel som har tillgång till fina rustningar, vapen och kläder, så det borde inte vara ett bekymmer att anordna ett tjusigt krig på lek med historiskt tema. I stället för röda fanor kan vi på första maj se vintergrevens vita fanor och sommargrevens gröna fladdra i vinden!
Poeten Karlfeldt har i dikten ”Majgreven” skildrat figuren och hans anhangs upptåg:
Nu majgreven nalkas – hör, barkluren brakar –
med ynglingars blomstrande här i sitt spår.
Hur första maj kunde gå till i Stockholm på 1800-talet skildras av författaren och skådespelaren Adolf Hellander i Skisser och kåserier (1904):
Om vi hoppa tillbaka en fyrtio år, få vi se en första maj i all dess glans. Själfva naturen brukade den tiden stå klädd i festskrud på denna dag, träden och marken stodo prydda med löf och blommor, solen dansade glad och värmande och tycktes fröjdas åt allas glädje.
Det var under Karl XV:s första lyckliga och sorglösa regeringsår, och folket var gladt och sorglöst med sin unge lefnadsglade kung. Och då firades första maj med mycket mera ståt än nu för tiden.
Till Djurgården skulle naturligtvis alla, då som nu, men kommunikationerna voro den tiden helt annorlunda. De bekväma, snabblöpande ångsluparne funnos ännu icke till — de började först 1865 — men gamla ”Ran” och ”Ägir” gingo från Logårdstrappan till Beckholmen, hvarifrån man öfver bergknallar och lifsfarliga gropar fick leta sig fram till slätten. Dessutom hade roddarmadamerna ännufullt upp att göra, och de klumpiga omnibusarne skramlade fram Storgatan, öfverfyllda af medelklassfruar i ofantliga krinoliner. Redan tidigt på eftermiddagen började gatorna att fyllas af lifliga skaror, men ännu dröjde man i staden. Fönstren voro fullsatta af åskådare, hufvudsakligen damer i ljusa toaletter. Vid Fyrverkaregatan och Storgatan betalades den tiden tio till femton riksdaler för ett fönster första maj, och ungdomar, som ej ha råd till slikt slöseri, riskerade lif och lemmar på plank och takrännor. En spänd väntan rådde, och ju mer det led emot sjutiden, desto tätare blef människomassorna. Allas blickar riktades mot ett håll, och man brydde sig föga om hyrkuskekipagen, som rullade förbi. Nu — nu förnimmas sorl och rop bort åt Nybron. Det blir lif och rörelse öfverallt. Det är kungen, som kommer! Och där är han, den unge, ståtlige monarken på sin ädle springare, med sina bröder på ömse sidor, i spetsen för sin lysande stab. Han hälsar gladt åt alla sidor, de vänliga, blå ögonen le, hurraropen skälla, mössor och hattar svänga i luften. Till sist, efter staben, rida lakejerna och bland dem konungens piprensare, negern Tockson, iklädd sin röda, granna uniform.
Vidare spränger konungen fram Storgatan och öfver Djurgårdsbron, öfverallt hyllad af folkmassorna. Och efter kommer den kungliga cortègen. Förriddarnes plymer vaja och löparnes höga strutsfjädrar gunga för vinden. Den första vagnen drages af sex hvita hästar och i den åker drottning Lovisa och lilla ”sessan”, äfven de hälsade af ljudliga hurrarop. Och sedan hela hofvet, prinsessor och sköna damer i ljusa toaletter. Sist spränga Lifgardets till häst och Lifregementets dragoners officerskårer i sina glänsande uniformer och guldglänsande hjälmar fram i sluten trupp. Det var sannerligen något att se den tiden första maj.
Nu först började det egentliga festfirandet. Ekipagen rullade åt skilda håll, värdshusen fylldes, och på slätten förfriskade man sig med våfflor och färsköl. Här och där ljöd fiolen, positiven surrade och tittskåpsgubben bjöd på Sebastopols stormning och slaget vid Magenta. Hasselbaken var den tiden ej hvad den är nu, men väl befolkad af gäster och på alla bord glänste den svenska punschen i fyllda glas.
Här finns allt – vårglädjen, militärparaderna, den rojalistiska yran, öl och punsch. Ja, allt utom vänsterpolitik. Det är omöjligt att återskapa den tidens första maj-firanden, men man kan göra så gott man kan i litet format. Varför inte samla sina vänner till en picknick i det gröna? Där kan dricka vin och äta gott och sjunga ”Vila vid denna källa” och ”Nu grönskar det” och ”Vintern rasat”. En i sällskapet kan stå upp och läsa Runebergs dikt ”Sköna maj, välkommen”.
Den upsaliensiske kulturpersonligheten Thekla Knös – hon hörde till kretsen kring Geijer – berättar i sina barndomsminnen, publicerade 1868, att man på första maj brukade ropa till varandra ”Vakna, det är första maj”. Och hon berättar om hur första maj firades i Uppsala: ”ja, der jubla studenterne, och fanor fladdra och vårsånger ljuda och ett brokigt tåg af hjeltar och amazoner, gudar och gudinnor visar sig på gamla Fyris vall. Der ha de roligt!”
Vänstern har gjort första maj tråkig.
April 30, 2019
Valborgsmässoafton och nationell gemenskap
Idag är det sista april och valborgsmässoafton. Många säger bara valborg, men valborgsdagen infaller egentligen dagen därpå på första maj. Första maj är alltså valborgsdagen, Valborgs dag eller valborgsmässa, medan sista april är valborgsmässoafton, alltså aftonen före valborgsdagen. På samma sätt som julafton är aftonen före juldagen, som ju också kallades kristmässa.
Varifrån kommer namnet? Walpurgis var ett engelskt helgon som levde på 700-talet. Enligt legenden var hon dotter till kung Rickard. Hon reste omkring år 728 till Tyskland där hon blev abbedissa i klostret Heidenheim som hennes bröder anlagt i staden Württemberg.
Första maj fick hennes namn eftersom det var den dag då hon blev förklarad för helgon, och också den dag då hennes reliker, år 871, fördes från Hildesheim till Eichstädt. Denna händelse sammanföll med en gammal hednisk vår- och fruktbarhetsfest där man antände eldar och välkomnade solen. Hennes dödsdag den 25 februari är hennes egentliga helgondag, eller ”himmelska födelsedag” som man säger. Numera finns hennes reliker i Sankt Peterskyrkan i München.
Kulten av Valborg blev vida utbredd under medeltiden och legender skrevs om hennes under. Valborg åkallades framför allt som främjare av åkrarnas fruktbarhet. Fukten på hennes gravsten betraktades som helig olja och hennes attribut är en oljeflaska och tre sädesax.
När tyskarnas kristnades började de hedniska vårfesterna stämplas som häxförsamlingar. Man trodde att på valborgsmässoafton häxorna red på kvastar eller getabockar till de gamla offerplatserna, särskilt Blocksberg, tyskarnas motsvarighet till vårt Blåkulla. Platsen är bekant genom scenen ”Walpurgisnacht” i Goethes diktverk Faust där häxor dansar runt – och gör annat också – med Djävulen. Vårelderna blev kvar efter kristnandet, men fick en ny förklaring. Man menade nu att de tändes för att hålla häxor och spöken borta.
I Nordisk familjebok samlas både påsk- och valborgseldar under rubriken ”våreldar” och det berättas att sådana tändes redan under hednatiden. Den kristna förklaringen var att det var för att hålla djävlar och häxor borta, men man tror att det snarare handlade om att hälsa solen, en form av soldyrkan.
Efter kristendomens införande splittrades seden, vissa anknöt eldarna till valborgsmässoafton (30 april), än till påsk, Kristi himmelsfärdsdag, pingst, Halvardsmässan (14 eller 15 maj) eller midsommar.
[…]
I Indien motsvaras våra våreldar af högtidseldarna vid den stora vårfesten Huli. Man har i våreldarna velat se en handling af direkt soldyrkan. Detta torde emellertid i hvarje fall ge endast en ytlig tydning. Hvad dessa eldars ursprungliga rituella innebörd beträffar, är det nämligen med de förutsättningar, som den nyare folklifsforskningen skänker, nödvändigt att förklara dem såsom en initiativmagi för sommarvärme och därmed indirekt en magi för växtlighet och välmåga. Liksom man trodde sig kunna framkalla regn genom att utgjuta vatten, trodde man sig kunna åstadkomma en varm väderlek genom att ute antända en eld. Härtill anknöto sig emellertid tidigt andra föreställningar.
De flesta svenskar har ingen aning om vem Valborg var eller vad hon stod för. Valborgsmässoafton har blivit en vårfest utan några religiösa förtecken och vi kan på så sätt sägas ha ”återfallit” i hedendom. Skiftet april/maj markerar i många länder i Europa övergången mellan vinter- och sommarhalvåret och första maj brukar räknas som den första sommardagen. Sista april och Valborgs dag den 1 maj infaller mitt emellan vårdagjämning och midsommar och markerar därmed en ”kvartspunkt” i årets hjul, motsvarat av alla helgons dag på hösten, då sommarhalvåret slutar och vinterhalvåret börjar. Alla helgons dag ligger ju mitt emellan höstdagjämning och julen eller vintersolståndet.
Den svenske 1600-talsskalden Samuel Columbus menade att ordet jul hängde ihop med ordet hjul eftersom solen vänder om, det vill säga kommer tillbaka, och dagarna nu börjar bli längre. På 1670-talet skrev Columbus: ”Ock weestu eij hwarför Wij Swänske kalla Juul, Därför at Werldens Lius då wänder om sijn Hiuul”.
På modern svenska: ”Vet du inte varför vi svenskar säger jul? Därför att världens ljus då vänder sitt hjul.”
I min hemstad Uppsala firas valborgsmässoafton på dionysiskt vis som en hyllning till ungdomen, våren och kärleken. Det är en av studenternas fyra stora traditionella högtider vid sidan om Gustaf Vasas dag den 12 maj, Gustaf Adolfs dag den 6 november och Karl den tolftes dag den 30 november. Av dessa är bara sista april och 6 november kvar, och 6 november är inte alls lika stort längre. Vänstern har velat få bort all rojalism från vår kultur.
På kvällen samlas studenterna vid Gunillaklockan i Slottsbacken för att sjunga vårsånger som ”O, här härligt majsol ler” och ”Vintern rasat”. I dikten ”Valborgsafton” skildrar Uppsalapoeten Olof Thunman (1879-1944) studenternas sista aprilfirande i Uppsala. Han betonar hur den traditionella festen binder oss samman till ett folk, en nation.
VALBORGSAFTON
Vårens egen klocka klingar
och ger dröm och längtan vingar.
Stolt i Valborgseldens gensken
flammar Vasas djärva torn.
När och fjärran eldar låga –
ifrån Danmark bort mot Håga,
och i röken blånar slätten
till en hägring trolsk och forn.
Känn, en vårkärv doft av tjära
viddens vindar till dig bära!
Farna tider äro nära.
Var det tranans rop du hörde,
eller ledungsvaktens horn?
Klockan tystnat – och förgången
är din forntidssyn. Men sången,
nuets sång, med löften stiger
högt mot rymdens blå kupol,
och likt vårens första svanor
lysa vita landskapsfanor
över skilda nejders söner,
enade av samma mål.
Splitets mörka ande vike!
Varje svensk din bror och like!
Ljus och lycka åt vårt rike!
Det är meningen i sången
här bland röda Valborgsbål.
Från Slottsbacken kunde man se majbrasorna brinna ute på slätten som ljuspunkter. Tranornas rop har traditionellt varit ett vårtecken och på många håll i Sverige firade man förr Tranafton den 24 mars då tranorna sades komma med ljuset. Meningen i sången, skriver Thunman, och i förlängningen alla våra traditioner, är förbrödring, det vill säga gemenskap. Det har som sagt funnits en tanke om att våreldens funktion var att fördriva onda andar. Den tanken återkommer här, men det är splitets mörka ande som ska bortjagas, de idéer och föreställningar som vill bryta sönder och förstöra den nationella gemenskapen. Vårelden är en bön om ljus, både i bokstavlig mening, som i solens ljus, men också i andlig mening, som i en god broderlig och fosterländsk anda.
April 29, 2019
Erik den helige – en bortglömd landsfader
[image error]I boken Erik den helige – landsfader eller beläte? (2012) har historikern Henrik Ågren undersökt hur bilden av Erik den helige, Sveriges rikspatron, förändrades med reformationen.
Ågren visar att S:t Erik fortsatte att vara en viktig rikssymbol även efter att protestantismen införts som statsreligion i Sverige. I svensk historieskrivning har han rollen som idealkung och som svensk, patriotisk symbol.
Synen på S:t Erik påverkas mer av upplysningen på 1700-talet än av reformationen. Det är då man börjar skriva nedsättande om medeltida vidskepelse.
I legenden om S:t Erik sägs att kungen var god mot fattiga, mild och rättrådig. Han byggde kyrkor, stiftade lagar och utbredde den kristna tron. Han drog ut på korståg mot hedningar, så att deras sjöröveri upphörde.
Avundsjuka män smed ränker, och slog sig ihop med danska inkräktare, som överföll och dödade kungen. Hans död följdes av flera mirakler och många hundra år efteråt fick folk hjälp av att åkalla den forne kungen som helgon. Hans fromhet och moral var ett föredöme för alla, inte minst för kungligheter, och hans efterlämnade reliker ingöt mod och hopp hos svenskarna i både strid och fred.
När Erik den helige firades i Uppsala den 18 maj varje år samlades folk från stora delar av riket. Det var som om vi fortsatte att vara ett centrum, där det gamla templet stått, i stället för Frö dyrkades nu Erik. Det fanns nog ingen människa, levande eller död, som var så aktad som Erik i Sverige, vilket visas av att hans namn stod för vad som var rätt och rättfärdigt.
I boken visar Ågren att S:t Erik var en personifikationen av den gode kungen, rex justus. Han blev en allmän representant för kungamakten i Sverige, en odödlig, evig kung, rex perpetuus för vars räkning efterträdarna bara förvaltade makten.
Upproriska svenskar använde Erik som sitt tecken. Man menade att den sittande makten avvikit från det eviga idealet. Under Kalmarunionens strider mellan det svenska partiet och unionspartiet lät svenskarna pryda sigill, mynt och vapen med Erik den heliges bild. Det betydde att man inte erkände kungen i Köpenhamn.
S:t Erik var Sveriges rikspatron, ett helgon med särskilt ansvar att beskydda Sverige. Även S:t Olof och S:t Göran räknades till våra rikspatroner.
S:t Erik var det enda inhemska helgon som nämndes vid namn i de eder som folk och kung enligt landslagen svor till varandra när en ny regent besteg tronen och kungen skulle dessutom svära med handen på hans reliker.
Nydubbade riddare avgav sina löften till S:t Erik.
Svenskarna såg honom som den store lagstiftaren: Sankte Erik konungs lag. De som var missnöjda med samtiden hänvisade till ”S:t Eriks lag” som exempel på gammal, god rätt.
Rikssigillet som det svenska rådet framställde under konflikten med Erik av Pommern användes istället för kungens eget. Sigillet föreställde Erik den helige. Här har vi ett exempel på hur Erik tilldelas rollen av rex perpetuus eller rex justus som motbild till den sittande regenten. På sigillet bär kungen en sköld med de tre kronorna. Man trodde att han burit detta vapen som sitt eget.
Medan kungar prydde mynt med sina egna bilder, satte riksföreståndarna under Kalmarunionen S:t Erik på mynten. Alltså framställde sig riksföreståndarna – till skillnad från samtidens kungar – tydligt som ställföreträdare för en evig och rättfärdig kung.
Engelbrektsupprorets ledare hänvisade till att de ville ha tillbaka de rättigheter de ansåg att svenska bönder hade haft under S:t Eriks tid.
S:t Erik framställs ofta som 1400-talets främsta rikssymbol, en representant för det svenska mot den danskstyrda unionen. Genom honom hade svenskarna en egen helgonkung att ställa mot den norske Olav och den danske Knut. Tack vare sitt korståg österut mot Finland kunde han också användas i propagandan mot det växande ryska riket.
Under unionsstriderna representerade S.T Erik det svenska mot det danska.
I ett 1400-talstillägg till Eriksofficiet kallas han ”fosterlandets främsta juvel”.
Reformatorn Olaus Petri prisar Eriks korståg mot finnarna:
”Kom så till slags med finnarna, blev dem övermäktig och tog dem sedan till nåde och vänskap och lät predika Guds ord.”
I Olaus Petris predikan vid Gustaf Vasas kröning nämner han S:t Olof och S:t Erik som förebilder som kungen bör efterlikna.
S:t Erik är den ende svenske kung som kallas helig.
Eriks banér uppenbarade sig för svenskarna vid den ryska belägringen av Viborg. Det återberättas i Sturekrönikan.
I en dikt om Stockholm berör Johannes Messenius hur Sten Sture förde S:t Eriks banér mot ryssarna;
Nu vill jag hava annat tal,
som är om sankte Ericks baner.
Mycket ära den fana sker.
Sten Sture trodde
desto vissare sig må
segern där av fienden få.
Erik kallas pater patriae, landsfader. Han är den ende som kallas så vid sidan om Gustaf Vasa.
I Peder Svarts krönika över Gustaf Vasa motiverar två av Gustafs befälhavare en attack mot Kristian II:s trupper i Uppsala inför Erikshelgen 1521 med att de ville se till att det var svenskar och inte danskar som övervakade den årliga processionen med Eriksrelikerna. Händelsen ska visserligen ha utspelats under katolsk tid, men den återberättas under protestantisk. Den ger uttryck för ett nationalistiskt tänkande.
Grimberg återberättar händelsen så här:
Efter framgången vid Västerås grep frihetsrörelsen snabbt omkring sig, alldeles som i Engelbrekts tid. Mot Uppsala sände Gustav en avdelning under befäl av Lasse Eriksson och Lasse Olsson, vilka utmärkt sig som hövitsmän i striderna vid Västerås. I ärkebiskopsstaden rustade man sig just att fira sankt Eriksmässan, och kanikerna jämte borgmästare och råd tillskrevo de bägge hövitsmännen och bådo dem ”göra väl och icke vara dem till hinder uti Sankt Eriks högtid, så att de kunde föra Sankt Eriks skrin och helgedomar med tillbörlig solennitet och process till Gamla Uppsala, som sed var.” Därtill svarade Lasse Eriksson och Lasse Olsson, att eftersom svenske och infödde män och icke utländske borde med rätta föra Sankt Eriks skrin och helgedomar, så ville de göra sitt bästa uti saken och hade endels just för den skull kommit dit, att de ville ”sådan gudelighet fullgöra”. Men de kvarhöllo försiktigtvis sändebuden, så att dessa icke kommo tillbaka med svaren förrän samtidigt med att hela hären kom dragande mot Uppsala. De spejare, som utsänts av ärkebiskopens fogde i Uppsala, Bengt Bjugg, hade uppsnappats av svenskarne.
Mohamed Omar's Blog
- Mohamed Omar's profile
- 3 followers
