Mohamed Omar's Blog, page 9
April 29, 2019
Sten Stures korståg mot ryssarna och Sankt Eriks banér
Sten Sture den äldre (1440-1503), var svensk riksföreståndare mellan 1470 (antagligen kring midsommartiden) och 1497 och därefter från 1501 fram till sin död, samt riddare och hövitsman över Stockholm. Han var segrare i slaget på Brunkeberg 1471.
Historikern Carl Grimberg berättar kort om Sten Sture den äldres korståg mot ryssarna i Svenska folkets underbara öden, första bandet, s. 502-503:
Gränsfejder med ryssarne var något som de svenska inbyggarne i Finland alltemellanåt måste vara med om. Vilka ohyggligheter de därvid fingo genomgå kan man finna, om man läser det brev till de svenska herrarne i Viborg, vilket år 1490 uppsattes i deras namn, som bodde i nordligaste Finland. Det heter där: ”För alle de gode och värduge herrar, som detta brev kan komma för, bekänna vi fattige män, som bygga och bo i Kemi, Jo och Limingo, och klaga inför Gud och eder de olyckor, som oss de ryssar gjort hava i åttio år och ännu göra mitt under freden.” Därefter följer en beskrivning på hur dessa härjat och plundrat. ”Manfolket”, heter det vidare, ”taga de och hänga upp med fötterna och somliga vid armarna och bära fram hö och göra därmed upp eld under dem och sveda håret och skägget av dem.” Vad som därefter berättas om odjurens uppfinningsförmåga i att ytterligare plåga män, kvinnor och barn är alldeles för ohyggligt att återge.
År 1495 ryckte en stor rysk här över Finlands gräns, härjande, brännande och mördande. Men vid Viborg möttes den av ett manligt motstånd under ledning av Knut Posse, som blivit befälhavare på fästningen. Den ena stormningen efter den andra blev avslagen, men fästningsverken ledo mycket av ryssarnes beskjutning. Vid en sådan stormning hände det, enligt en sägen, att ryssarne i massor störtade in i ett av fästningstornen utan att möta en enda försvarare. De hunno emellertid ej att länge undra däröver, ty plötsligt hörs en fruktansvärd skräll, och tornet med alla ryssarne spränges i luften. Det var Knut Posse, som hade fört en mängd krut under detsamma och antänt detta, när han fann tiden vara inne. De andra deltagarne i stormningen blevo alldeles vettskrämda och flydde, förföljda av svenskarne, som nedhöggo tusenden av dem.
Minnet av Knut Posses krigslist har fortlevat under namn av Viborgska smällen. De vidskepliga ryssarne trodde från den stunden, att Posse stod i förbund med den onde. En så farlig karl var det bäst att akta sig för, menade de och vände hals över huvud hem till sitt land igen.
På nyåret 1496 kom Sten Sture själv över med en svensk hjälphär men återvände snart efter att ha förordnat Svante Sture, son till hans gamle vän och stridskamrat Nils Sture, som hövitsman i Finland. Herr Svante företog tillsammans med Knut Posse ett lyckat infall i Ryssland. När Sten Sture på hösten återkom till Finland med friska trupper, förklarade emellertid herr Svante, att han och hans folk nu voro uttröttade av kriget, och anhöll att få resa hem. Men häröver vredgades herr Sten och svarade, att om herr Svante nu lämnade Finland, vore han en ”fältflykting, som rymde undan rikets banér”. I vredesmod över denna skymf reste Svante Sture hem, och riksföreståndaren, som nu fruktade, att rådsherrarnes dittills undertryckta missnöje mot honom skulle av herr Svante blåsas upp till full låga, följde snart efter. Dessförinnan hade han dock med ryssarne inlett underhandlingar, som följande år ledde till fred.
När riksföreståndaren kom hem, voro emellertid hans fiender redan herrar på täppan, och Sten Sture blev av rådsherrarne avsatt från sitt ämbete. Kort därefter kom krigsförklaring från konung Hans.
Här följer ett utdrag ur Läsebok i Fäderneslandets Häfder för Skolan och Hemmet, första bandet, ”Tidsrymden intill Gustaf Wasa” (1878-1883), författad av Carl Georg Starbäck och Robert Fredrik von Kræmer.
Fiendtligheter uppkommo och krig utbröt mellan Sverige och Ryssland.
Sjelf begaf sig Sten Sture öfver till Finland mot slutet af året 1495, men missnöjet hemma förlamade hans verksamhet, hvarföre han öfverlemnade befälet öfver trupperna åt Svante Nilsson Sture och skyndade tillbaka till Sverige. En för svenska vapnen ärofull framgång från detta krig är likväl att anteckna. Knut Posse, en tapper och oförskräckt man, med en handfull krigare försvarade sig länge och modigt mot en stor rysk här. Hans käcka motstånd kröntes med lycka. En dag nedstörtade med förfärligt brak ett af fästningstornen, hvilket skrämde
fienden så, att han hals öfver hufvud begaf sig på flykten och upphäfde belägringen. Sägnen har velat veta att Posse, som under resor utrikes lärt känna det då nyligen uppfunna krutet, använde sådant tör att spränga i luften tornet jemte ett stort antal Ryssar, och har sålunda gifvit upphof åt den gängse berättelsen om den s. k. Viborgska smällen.
Här följer ett utdrag ur Sveriges medeltid, senare skedet, från år 1350 till år 1521 av Hans Hildebrand (1877). Här nämns påvens korstågsbulla och Sankt Eriks banér:
Kort efter herr Nils Erikssons död böljade konung Hans’ bundsförvandter ryssarne anfalla Finland. Viborg hade en kraftig höfding i Knut Posse; det hade en besättning af tyska soldater under befäl af en tapper man Hartwig Winholt. Svenska trupper hade för öfrigt under de senaste åren varit förlagda i närheten af denna vigtiga gränsfåstning, och i augusti ut-skrefs i Finland hvar femte af alla män som fylt femton år, senare uppbådades alla vapenföra. En stor rysk här ryckte öfver gränsen, härjande, brännande och mördande; i slutet af september stod den utanför Viborg. I böljan gjorde Knut Posse täta utfall, men fann snart ätt han icke kunde lita på nylandsbönderne, hvilka blefvo rädda när de kommo i fiendens närhet, och han måste derför nöja sig med att försvara sig, hvilket han ock gjorde på det manligaste sätt. Gång efter annan stormade de väl rustade ryssarne. Sedan två af fastets torn hade ramlat för deras kulor och de hade skjutit en öppning i det tredje, stormade de den 30 november, togo ett torn och voro färdiga att stiga ned på murens insida, men höllos tillbaka af borgarne, som ryckte undan deras stegar och mottogo dem med röken af tjär- och becktunnor, som de samlat på insidan af murarna. Sju timmar rasade striden, innan den af-gjordes till svenskarnes förmån. Under det på himmeln visade sig ett jär-tecken i form af den helige Andreas’ kors, flydde ryssarne och bröto den 4 december 1495 upp för att vända hem i sitt land igen. Deras förlust uppskattades till 9 000 man. Besättningen på Olofsborg kämpade med samma framgång.
Bud på bud gingo till Sverige med begäran om understöd. Nöden i Finland var stor, men nöden i moderlandet var icke mycket mindre, ty der häijade åter pesten, bortryckande tusenden af menniskor. Herr Sten bedref dock rustningarna med den största ifver. En gärd utskrefs, frälsemannen anmanades att, så vida de ville behålla sitt frälse, infinna sig vid hären, herr
Hemming Gad aumodades att af påfven utverka en korstågsbulla och från Upsala sändes den helige Eriks baner till Stockholm för att följa hären öfver till Finland. Först i november 1495 var herr Sten färdig att segla, med något öfver 900 man, men flottan råkade ut för stormar och spriddes, en del proviantfartyg frös fast vid Åland. Herr Sten tillbragte julen i Åbo, en afdelning af hären sköts fram till Borgå och Perno i Nyland, en del sändes till Viborg, en annan till Olofsborg, äfven kalladt Nyslott. Väpnaren Erik Trolle m. fl. sändes öfver Finska viken för att förmå livländska orden till krig, men denna vågade icke, och storfursten af Litauen, till hvilken den svenska beskickningen derefter begaf sig, begärde att blifva antagen till konung i Sverige; då skulle han åvägabringa fred.
Här följer ett utdrag ur Berättelser ur svenska historien, det andra bandet, ”Medeltiden. Kalmare-unionen”, författad Carl Georg Starbäck och Per Olof Bäckström (1885-1886). Här nämns Sankt Eriks banér:
Men nu efter mötets slut i Kalmar började riksföreståndaren på fullt allvar rusta sig till ett tåg till Finland. Dermed gick dock långsamt. Först i November månad, när vintern tillstundade, var man färdig. För affärden anhöll man hos erkebiskopen och hans domkapitel att få medtaga Sanct Eriks banér. Den helige konungens, rikets skyddshelgons, banér borde medföra framgång i en strid, som gälde försvaret för den heliges eget verk, kristendomen i Finland. Denna begäran bifölls också, och banéret fördes från Upsala till Clara kloster.
I högtidlig procession fördes banéret sedan från klostret till Storkyrkan, der det nedsattes i S:t Görans kor under tillopp af en ofantlig menniskomassa. Allas ögon fuktades af tårar, när herr Sten föll på knä och mottog helgedomen ur Upsalakaniken, doktor Mathias’ händer. Det var ett högtidligt ögonblick; och varma böner gingo från allas läppar för herr Stens och alla svenskars väl.
Åtta dagar derefter eller den 19 November steg hären ombord för att anträda öfverresan. Men till följd af den sena årstiden blef öfverfarten svår. Hafvet började frysa till, och stormar skingrade flottan. Några trupper måste lemnas på Åland. Herr Sten sjelf landade der den 30 November och kom först i December till Åbo.
Strax vid sin ankomst till Åbo möttes riksföreståndaren af en glädjande underrättelse från Viborg.
Ryssarne hade kommit till ett oerhördt antal och lägrat sig framför denna stad. De voro väl försedda äfven med skjutvapen. Utom en mängd smärre kanoner, som kallades skerpentiner, hade de vidunderligt stora stycken, sådana som voro ända till 12 alnar långa. Derjemte medförde de många och stora byssor med blyklot och jernkulor, och deribland voro sex, som kastade stenar stora som tunnbottnar. De hade uppfört skansverk och skärmar rundt omkring, och från slottet kunde man se de fiendtliga skarorna betäcka landet hela tre milen vidt – heter det.
Fienden hade till en början framgång. Två torn sköto de neder och på det tredje ett så stort hål, att tvänne humlesäckar kunde gå derigenom. För hvarje skott, som träffade muren, stego segerropen från fienden mot himlen, och blef oron i Viborg allt större. Men der förde en erfaren riddare befälet. Det var den från Brunkebergsslaget bekante Knut Posse, och närmast sig hade han en klok och rask man, som hette Vinholt. De uppförde i hast stora bålverk bakom muröppningarna. Dock var besättningen liten och öfvermakten så stor, att länge kunde ej motståndet räcka.
Snart ansågo sig ryssarne kunna våga en storm. Arla om morgonen den 30 November, således samma dag som Sten Sture landsteg på Åland, lupo ryssarne till storms från trenne sidor, och framför hvar och en af de tre härafdelningarna svajade ett banér. Modigt gingo ryssarne framåt och bestego snart murarna på medförda stegar, hvilka nedsläpptes på andra sidan för att de skulle kunna komma ned i staden. I synnerhet var det en bland de fiendtliga härförarne som visade mod och dristighet. Han gick också i spetsen för den skaran, som först kom till den stora öppningen på muren. Der störtade han in och lyckades bemäktiga sig ett af tornen, hvarifrån man snart såg ett af de ryska banéren svaja. Denna framgång eggade de öfriga två afdelningarna, hvilka snart också bestego muren.
Men det var ej så lätt att komma ned i staden. Borgarena, uppmuntrade af herr Knut och Vinholt, gjorde allt, som man kan vänta af tappre män. Hvarhelst en stege sträcktes ned utför muren, rycktes den ned med sådan fart, att ofta flere ryssar följde med och dels krossades i fallet, dels nedstuckos. Härunder framförde Knut Posse en mängd tjära och gamla båtar och allt hvad bränbart fans under tornet och tände eld derpå. Snart flammade lågorna upp och röken slog sig i tjocka moln omkring tornet, som snart sjelft började brinna. Ryssarne sökte hals öfver hufvud kasta sig ut ur tornet, men dervid blef trängseln så stor, att ingen slapp ut, utan alla qväfdes eller innebrändes.
I detsamma sågo de öfrige ryssarne, som befunno sig på muren, S:t Andreas’ kors glänsa på himlen, och tvänne banér stodo utslagna uppe i staden, färdiga att rycka ned mot stadsmuren. Detta var ett underverk – säger rimkrönikan – ty i staden fans hvarken mer eller mindre än 200 krigare. Men Gud ville låta se sin kraft, och de båda banéren voro visserligen S:t Eriks och S:t Olofs. Nu grepos ryssarne af förskräckelse; det fortaste de kunde försvunno de från murarne och kastade sig på flykten, och derunder rusade den ena på den andra, som om de varit slagna med blindhet. Ett par dagar derefter bröto de upp med sitt läger, så att efter den 4 December kunde man ej mera se en ryss omkring Viborg.
Det är vid detta tillfälle som den så kallade Viborgska smällen skall hafva inträffat. Rimkrönikan, som är den äldsta källan för berättelsen om Viborgs belägring 1495, innehåller dock ingenting annat, än hvad vi här ofvan hafva berättat. Men den mindre rimkrönikan yttrar sig om händelsen på följande sätt:
– sände han sin här, der mången bojar var med,
in i Finland och drogo in för Viborgs stad,
der månde Knut Posse dem gifva qvastebad,
så tillredde, att han gaf dem en smäll;
de föllo alla ned och skåros ihjäl
med en knif halsen af hvar,
att de lågo alla döde qvar.
Det är nu väl möjligt att något krutförråd funnits i det af ryssarne besatta tornet, och att detta antändts och bidragit att spränga tornet; men den tillförlitligare stora rimkrönikan vet dock intet derom, utan framhåller mera Guds underbara ingripande, då han lät de båda banéren synas och bakom dem krigarne, ”alla blanka som en is”.
”Ganska liten var kristna manna makt, ty lät Gud visa sin värduga kraft”, säger denna krönika. Emellertid blef talet om ”smällen” gällande i folksägnen jemte åtskilligt annat om den märkelige riddaren Knut Posse. Han behöfde blott öppna en bolster – sade man – ”så fick han en ryttare för hvar fjäder; och då han ville tala med Sten Sture, så behöfde han blott gå upp på Viborgs mur och skaka ett betsel, så kom en förtrollad häst, som förde honom genom luften till Brunkeberg och sedan tillbaka igen inom 24 timmar; och om han ritade med sin käpp ett skepp på stranden, så blef det genast ett verkligt skepp”. Ryssarne trodde rent af, att Knut Posse jstod i förbindelse med den onde.
Från Viborg drogo ryssarne in åt Savolax och fjramför Olofsborg, men de hade icke heller här någon framgång. Savolaxmännen samlade sig och drefvo dem tillbaka öfver sitt landamärke, sedan de ytterligare förlorat 1,000 man och en af sina förnämsta höfdingar. En mängd bössor och 34 stora bössestenar måste de qvarlemna inom svenska gränsen.
Ryktet om dessa framgångar kom till Åbo vid jultiden, ”och rätteligen om julenatt”, säger rimkrönikan, och tycktes derigenom bekräftas de förhoppningar, som Sten Sture satt till sina finska höfvidsmän, då han gaf konung Hans det stolta svaret om Sveriges makt.
Här följer ytterligare ett utdrag ur Läsebok i Fäderneslandets Häfder för Skolan och Hemmet, första bandet, ”Tidsrymden intill Gustaf Wasa” (1878-1883), författad av Carl Georg Starbäck och Robert Fredrik von Kræmer.
Var således Erik älskad af sitt folk, medan han lefde, så blef han det ännu mer efter sin död och genom det sätt. hvarpå han tillsatt lifvet. Genom folkets kärlek vördades han som Sveriges skyddspatron, och ehuru påfven icke förklarat honom för helgon, måste äfven han i sina bref benämna honom helige kung Erik. Hans namn åkallades vid alla heliga förrättningar, bonden bekräftade sin edgång med orden: ”så sant mig Gud hjelpe och helge Erik konung”, och då en konung kröntes, aflades konungaeden i ”Guds, Jungfru Marias och helge Eriks namn.” Vid sist nämnda tillfälle frambars och upphängdes Sankt Erika tapet i högkoret i Upsala domkyrka. Tapeten framstälde de vigtigaste händelserna i konung Eriks lif, hvilka voro i densamma konstrikt invirkade. Samma Sankt Eriks banér betraktades länge som en helgedom och ansågs medföra seger i krig. Konungens bild blef sköldemärke i rikets stora signet, och insattes sedermera i Stockholms stads vapen.
Här följer ett utdrag ur Anders Fryxells Berättelser ur svenska historien:
Herr Sten hade redan förut börjat att i Swerige rusta ut en betydlig krigshär mot Ryssarna. Sankt Eriks baner hämtades med stor prakt från Upsala, och herr Sten mottog med knäfall denna heliga fana i Storkyrkan framför altaret. Derpå affeglade flottanz men, som det war sent på hösten, blef den myckket fördröjd och skadad af de beständiga stormarne. Skeppen skingrades och somliga fastsröso, så att man skapet led ganska mycket både af hunger och frost. När herr Sten slutligen kom fram, fick han höra, att Knut Poße genom Wiborgska smällen redan fördrifwit Ryssarna.
Ur Nordisk familjebok:
Altaren invigdes till hans minne; riksbaneret kallades under medeltiden S:t Eriks baner och utlånades från domkyrkan, när riket var utsatt för anfall af mycket farliga fiender. Hans bild insattes i det svenska rikssigill, som förfärdigades, när man på Engelbrekts tid frigjorde sig från Eriks af Pommern regering. Hans bröstbild sattes på flera af de mynt, som under unionstiden slogos af riksföreståndarna.
I Svenskarna och deras hövdingar skriver Heidenstam om Sankt Eriks död och nämner banéret:
Svärdet föll, och där hans huvud rullade på marken, upprann en klar källa. Munkar och andra fromma män upplyfte hans kropp, och blinda, som vidrörde den, återfingo sin syn. Hans korsfana blev sedan förvarad som Sveriges heligaste baner, och hans dödsdag i maj, då kornet går i ax och enbusken blommar, firades i minsta kyrka. Hans ben buros kring åkrarna till god årsväxt liksom fordom Frejs beläte, och ännu ligga de i ett silverskrin i Uppsala domkyrka.
Fryxell berättar att Sankt Eriks banér förvarades i Uppsala domkyrka:
Utaf alla svenska helgon har ingen blifvit så dyrkad som denne. Han ansågs som hela rikets skyddspatron, och alla, ända från konunga-försäkringarna allt intill bondens ed, svuro vid S:t Eriks namn, nyttjande dessa ord: så sant mig Gud hjelpe och S:t Erik konung/ Hans bild sattes uti rikets samt i Uppsala domkapitels sigill. Hans hufvud blef Stockholms stads vapen. Vid kröningar i Uppsala uppställdes silfverskrinet på altaret och högkoret bekläddes med S:t Eriks tapet, på hvilken alla hans bedrifter voro virkade. Dessa voro äfven målade på väggarna i Gamla Uppsala kyrka. Öfver hans graf hängde S:t Eriks banér, der hans bild, hållande en sköld med tre kronor på, var målad. Detta banér ansågs heligt, och fick derföre endast vid stora faror nyttjas mot fienderna; men troddes då medföra en säker seger. Ja, sådana eftergjorda banér funnos uti flera kyrkor, och brukade folket att på Eriksmesso-dagen bära dem uti högtidligt tåg omkring åkrarna, förväntande sig deraf bättre årsväxt. För sjukdomar brukade äfven folket att i den sjukes kläder inveckla en liten afbild af den heliga ’konungen, troende sig deraf förspörja lindring. Ganska många underverk berättas af munkarna hafva skett genom denna konungs åkallande.
Ur Berättelser ur svenska historien. Första bandet. Sagoåldern. Medeltiden. I. Till Kalmare-unionen, författad av Carl Georg Starbäck och Per Olof Bäckström:
Det banér, den helige konungen förde i striden mot Finnarna, betraktades som en helgedom. Vid åsynen af detsamma föll hvarje man på knä, och vid Eriksmessan buros fanor med S:t Eriks bild af allmogen kring åkrarna för att erhålla en god skörd. Denna S:t Eriks bild blef äfven sköldmärke i den s. k. riksklämman eller rikets stora signet, och hans hufvud afbildades i Stockholms stads vapen.
[image error]
I Barnbiblioteket Saga nr 34 (3:e omarbetade uppl. 1936) fann jag denna dikt av Bertil Malmberg. Dikten skildrar kung Eriks korståg i Finland och hur han tar emot den svenska flaggan, en korstågsfana, genom en uppenbarelse: ett gyllne kors i himlen. Dikten illustrerades av Gisela Trapp.
Erik den heliges fana
Har du hört om konung Erik,
han, som över finska moar
red med tappra svenska krigsmän
för att kämpa för sin Gud?
Intet hinder honom hejdar:
strida strömmar utan broar,
väglös ödemark och tusen
svultna vargars klagoljud,
fiender i mörkret dolda,
pilar, susande i natten,
hedendomens hat mot ljuset,
intet, intet, fruktar han.
Skogens snår han genombryter,
vadar genom flodens vatten,
leder sina tappra skaror
som Guds egen hövitsman.
Här han rider fram i striden.
Ser du korsets riddarfana –
en gång i en syn lät Herren
Eriks öga skåda den –
och han tog den till sitt tecken
och den lyste på hans bana,
ofta blodig, aldrig rövad,
framför segervana män.
Ännu har den svenska flaggan
korsets tecken på sin klara
himmelsblåa grund som fordom
till evärdligt vittnesbörd
att den blott i ljusets strider
hägna vill en kämpaskara,
ledd av hjältar som kung Erik
och av Herrens anda förd.
Hur såg Sankt Eriks banér ut? Det är känt att man under medeltiden trodde att Erik burit de tre kronorna som sitt eget vapen. På denna träskulptur från ett altarskåp i Knivsta kyrka, Uppland, bär han i höger hand ett banér med de tre kronorna.
[image error]
April 27, 2019
Mitt tal på Engelbrektsdagen i Uppsala den 27 april 2019
[image error]
På Engelbrektsdagen den 27 april i Uppsala samlades jag och ett tiotal vänner framför Gustaf Vasa-monumentet på slottsgården för en ceremoni. Vi höll tal, deklamerade poesi och skålade. Sedan hade vi picknick i backen. Det här var mitt tal:
Engelbrekt hör till våra stora folkledare – från honom går ledarskapet till Sturarna och sedan över till Gustaf Vasa, som fullbordar verket: Sverige blir en självständig nation den 6 juni då Gustaf Vasa väljs till kung på riksmötet i Strängnäs. Det markerar slutet på Kalmarunionen. Oavsett vad man tycker om dessa män, de hade alla bra och dåliga sidor, så kan man inte förneka deras betydelse.
Historikern Clas Theodor Odhner lyfter fram att Engelbrekt återuppväckte nationalkänslan hos svenskarna. Det gör honom aktuell i vår tid. För är det något vi svenskar behöver idag, så är det nationalkänsla när mer makt flyttas till Bryssel:
Han återgaf Sveriges allmoge dess forna frihet och sjelfkänsla, han väckte den slumrande nationalkänslan till lif, han förenade de skilda landskapen såsom en man till det gemensamma fosterlandets räddning, och han kallade äfven borgare och bönder till rikets möten. Från hans tid kan man tala ej blott om skilda landskap, stånd och klasser, utan äfven om en svensk nation.
Det Engelbrekt gjorde var att han samlade folket i en gemensam ansträngning för att återupprätta den nationella självständigheten. Hans folkuppbåd har av vissa setts som föregångaren till Gustaf II Adolfs nationella här som slog kejsaren i Tyskland och gjorde Sverige till en av Europas stormakter.
[image error]
Till sin hjälp hade Engelbrekt dalkarlarna – de som sedan skulle hjälpa Gustaf Vasa i hans befrielsekrig som gjorde folkledaren till kung. Det folket ville ha, när de slöt upp bakom Engelbrekt, Sturarna och Gustaf Vasa, var en kung som den mytiske Sankt Erik, som man menade hade upprätthållit lag och goda seder. Han var det ideal man jämförde alla kungar med.
Under Engelbrekts uppror åberopades kung Erik som en symbol för ett rättvist styre, en motbild som man ställde mot Erik av Pommerns vanstyre. Både hette Erik, men den ene var god, den andre dålig. Allmogen krävde att man skulle återföra tillståndet under ’Sankt Erik konungs tid’, då man hade infödd konung och inhemska lagar samt ’inga skatter eller pålagor’.
Med uttrycket ”Sankt Erik konungs tid” syftade man alltså på en slags sagotid, ”den goda tiden”, då kungen var rättvis, skörden god och folket lyckligt och mätt. Och då svenskarna var herrar i eget hus.
När Gustaf Vasa stod på kyrkbacken i Mora julen 1520 och talade till allmogen berättade han om hur hans egen far har blivit halshuggen på Stortorget i Stockholm. Han manade till uppror mot den siste unionskungen, Kristian II. Han vädjade också till dalkarlarnas egna förflutna och om hur de förut följt både Engelbrekt och Sturarna. Gustaf Vasa såg alltså sig själv som en folkledare i deras efterföljd.
Engelbrekt mördades den 27 april på en holme i Hjälmaren, nuvarande Engelbrektsholmen, då han var på väg med båt från Örebro till Stockholm.
Engelbrektsupproret är en påminnelse om att till och med svenskar kan få nog och resa sig mot sina herrar. Som Grimberg skriver om missnöjet med Erik av Pommerns vanstyre: ”Väl tjugo år hade Erik styrt Sverige genom utländska fogdar. Svensken är tålig! Men nu var måttet rågat.”
Om du bor i Uppsala och vill vara med på framtida evenemang kan du höra av dig till mig på Facebook, Instagram eller Twitter. Du kan stödja min verksamhet genom att swisha till 0760078008 (Eddie)
Engelbrektsdagen år 2019
Idag är det den 27 april och Engelbrektsdagen. Nationalhjälten Engelbrekt Engelbrektsson, som fått statyer resta efter sig på flera ställen i Sverige, mördades denna dag år 1436. Mordet ska ha skett på en holme nära Göksholms slott vid Hjälmarens södra strand. Därför kallas den Engelbrektsholmen.
År 1818 restes en minnessten på det man trodde vara mordplatsen. Stenen bär denna inskrift:
Här föll Engelbrecht Engelbrtsson
Svenska Frihetens Värn
Gustaf Wasas Efterdöme.
Offer för ett Nidings mord
D. 27 April 1436.
Minnet hade lefvat 382 år
innan Minnesmärket restes
af Göksholms Ägare
G.M. von Rehausen.
Engelbrekt ledde upproret mot unionsledaren Erik av Pommern 1434-1436. Kungen avsattes och Engelbrekt valdes till rikshövitsman. Kalmarunionens upplösning inleddes och i förlängningen ledde detta till Sveriges självständighet när Gustaf Vasa valdes till kung den 6 juni 1523.
Engelbrekt var så älskad och vördad att han efter sin död började dyrkas som ett helgon. I denna roll, som både nationell frihetskämpe och helgon, påminner han om sin samtida, Frankrikes Jeanne d’Arc, som brändes på bål den 30 maj 1431. I boken Porträttgalleri från Närke (1939) kan man läsa följande:
När Engelbrekt våren 1436 från Västergötland återvände till Närke, var det för att möta sitt öde. Troligen den 4 maj — ej den vedertagna ”Engelbrektsdagen” den 27 april — mördades frihetshjälten, som sökt nattläger på en liten holme i Hjälmaren, av Magnus Bengtsson, son till Närkes lagman, herren till Göksholm Bengt Stensson (Natt och Bag). Närkingarnas reaktion mot det lömska mordet på Engelbrekt blev både spontan och ihållande. Mellösabönderna gingo, om än förgäves, till storms mot Göksholm; i sin sockenkyrka beredde de bondehövdingens stoft en första vilostad. I ett särskilt gravkapell i Nikolaikyrkan i Örebro reddes sedan hans grav, som inom kort fick rykte om sig att vara undergörande. Ännu årtionden efter reformationens genomförande vallfärdade botgörare och pilgrimer till ”den helige sankte Engelbrekts” grav.
Det framgår här att vissa menar att Engelbrekt mördades den 4 maj, men Engelbrektsdagen den 27 april är vedertagen och bör stå kvar. Hur kan man fira Engelbrektsdagen? Om man bor i närheten av en plats med anknytning till Engelbrekt, eller en staty eller ett monument av något slag, så kan man förstås samlas där med sina vänner och lägga ner en krans. Man kan sjunga Engelbrektsmarschen och deklamera Biskop Thomas frihetsvisa.
Om vädret passar, så kan man ha en picknick i någon park där man läser stycken om Engelbrekts liv och gärning, deklamerar poesi och sjunger sånger. Eftersom det är vår, så kan man ju också sjunga vår- och sommarsånger som ”O, hur härligt majsol ler” och ”Nu grönskar det”. Det går förstås att ha en middag inomhus med tal och skålar.
Engelbrekts gärning finns skildrad i flera välskrivna historieverk, som till exempel Verner von Heidenstams Svenskarna och deras hövdingar, det 24:e kapitlet, och i Grimbergs Svenska folkets underbara öden, första bandet.
Grimberg skriver att kung Eriks tyska fogdar i sitt hemland hade vant sig vid att ”anse bönderna som ett slags trälar”:
När de nu sattes att härska över Sveriges allmoge med dess urgamla frihet, kunde de icke förstå, varför bönderna voro så styvsinta, och tyckte, att dessa hade det alldeles för bra.
Svenska bönder godtog inte att bli behandlade som livegna. I Engelbrektsvisan av biskop Thomas finns de berömda orden om frihet som fortfarande förmår beröra människor i vår tid:
Frihet är det bästa ting,
som sökas kan all världen kring,
den som frihet väl kan bära.
Vill du vara dig sjävler huld,
du älske frihet mer än guld,
ty frihet följer ära.
Engelbrektsupproret är en påminnelse om att till och med svenskar kan få nog och resa sig mot sina herrar. Om herrarna är odugliga och svensken blir tillräckligt hunsad och plågad. Som Grimberg skriver:
Väl tjugo år hade Erik styrt Sverige genom utländska fogdar. Svensken är tålig! Men nu var måttet rågat.
I Carl Hallendorffs Vårt folks historia (1902) berättas hur svenskarna under Engelbrekts uppror åberopade 1100-talets Erik den helige som en idealkung, rex iustus, en symbol för ett rättvist styre, som man ställde mot Erik av Pommerns vanstyre:
Allmogen kräfde högljudt, att man skulle återföra tillståndet under ”Sankt Erik konungs tid”, då man hade infödd konung och inhemska lagar samt ”inga skatter eller pålagor”. Därför fördrefvos allestädes de främmande fogdarne, och deras borgar förstördes, därest man blef herre öfver dem.
Med uttrycket ”Sankt Erik konungs tid” syftade svenskarna alltså på en slags sagotid, ”den goda tiden”, då kungen var rättvis, skörden god och folket lyckligt och mätt.
Här är en dikt som vi kommer att läsa ikväll. Den är skriven av Uppsalapoeten Johan Nybom, han som myntade uttrycket ”staden af evig ungdom”, och framfördes vid firandet av Engelbrektsdagen i Västerås den 27 april år 1865.
ENGELBREKT
Plats här på scenen! — Engelbrekt,
Med mensklighetens genier slägt,
Sitt folk fridhelsar här.
Han bär väl ingen kungaskrud:
Den drägt han bär, den är af Gud, —
Och frihetens och ärans bud
Till Sveriges folk han bär.
Vi suto här på öde strand
Och egde knapt ett fosterland;
Hur armt var allt oss då!
Vår kung var icke landets far,
En halftysk var han, en barbar,
Och danske fogden skördar skar
Från mark, vi sådde på.
Uti de höga herrars råd
Det skiftas icke rätt, — knapt nåd,
Ej röst mer svensken har;
På gruset af sitt eget hus,
Vid sina strida strömmars brus,
I vackra stjernors aftonljus,
Han sitter sorgsen qvar.
Hans qvinnor under oket gå,
Hans barn de äro strö och strå,
En lek för våg och vind;
Han har ej far mer eller mor,
Och ingen syster, ingen bror
Och knapt en Gud, hvarpå han tror, —
En tår blott på sin kind!
Vi lyddes länge, lyddes väl:
Fins ej i detta land en själ,
Som kan vår nöd förstå?
Fins intet svärd, som blottas kan,
Fins ingen arm, som för det an,
Fins ingen svensk, som strida kan
Och våld och vald nedslå?
Då ljuda genom Svea land
Med åskans dån, från strand till strand:
”Till vapen, svenske män!”
Oemotståndlig stormen går,
Slott, borgar ramla i dess spår,
Men ur förödelsen framstår
Ett frälsadt folk igen!
Det knakade i kungens tron: —
Att leka med en stolt nation
Väl ock sin fara har!
Med Engelbrekt och med hans män
Stod Sveriges frihet upp igen,
Och svensken vet att vårda den —-
Det bästa han har qvar!
Träd fram ibland oss, Engelbrekt
Du riddersman i folkets drägt,
Kom med din bondehär!
Det är din äras dag i dag,
Du segrare i hundra slag.
Att läsa, kyssa dina drag,
Ditt ädla folk begär!
Här jublar stad, här jublar land!
Der ute uti festlig brand
Ditt Vesterås ock står!
”Ur svenska hjertans djup” en sång.
Glad och allvarlig på en gång,
En folksång, fri och utan tvång,
Dig här till möte går!
I vår tid anordnas inga stora fester på Engelbrektsdagen och andra liknande dagar. I stället är mångkulturalismen vår officiella ideologi och etablissemangets poeter och artister sjunger dess lov i utbyte mot erkännande och bidrag. Man får själv ta sitt ansvar själv för att minnena av ett annat Sverige inte ska gå förlorade.
April 26, 2019
Den urgamla vårofferhögtiden lever kvar i påsken
Följande är ett utdrag ur folklivsforskaren Gunnar Olof Hyltén-Cavallius Wärend och Wirdarne. Ett försök i Svensk Ethnologi som utgavs i två band åren 1863 och 1868. Studien behandlar folktro i Värend i södra Småland och vill visa att hednisk kult och tro levde kvar efter kristnandet.
Äfven efter de andra stora hedna-hög-tiderna finna vi tydliga spår i wärendsk folksed och folktro, och serdeles gäller detta om den fornnordiska vårbloten eller vår-offerhögtiden. Då denna högtid, såsom vi redan anmärkt, under hedendornen firades vid vår-dagjemningen, så öfvergick han längre fram till den christna Påsken, som likaledes infaller vid denna årstid. Det är således i de vid påskahögtiden festade folkbruk och föreställningssätt, som vi ha att söka spåren efter denna hednafest, och efter de hedniskt-religiösa idéer som en gång deri uttalade sig.
[image error]”Påskeld” av Karl Nordström 1893
Likasom, enligt folktron, alla slags hedna-gudar och andra onda väsen ännu äro ute och vanka på jul-natten, eller den natt då den stora hedniska mid-vinters-bloten gjordes, så gäller samma föreställningssätt äfven om de nätter, som näst föregå påsken eller det fomhedniska offret vid vår-dagjemningen. Man har nemligen trott, och tror än i dag, att vid denna högtid äro alla slags ovättar ute och färdas och hafva en ökad makt att göra skada. Vår-högtiden har således fordom haft, och bibehåller ännu hos folket karakteren af en allmän skärings- och renings-fest, för att skydda land och fölk emot ovättar och trolldom.
[…]
Hurusomhelst, är föreställningen om trollens och trollbackornas makt att förgöra folk och fä vid vår-offerhögtiden, påsken eller dagjemningen, i vårt land urgammal.
[…]
Hela föreställningssättet om påsken, såsom den tid på året, då ovättar, troll och troll-backor i synnerhet vanka, och då all slags hednisk trolldom företrädesvis öfvas, är dessutom ännu lefvande hos folket. I den s. k. dymmel-veckan, som i Wärend räknas ifrån middagen på dyinmel-Onsdag till middagen på påsk-afton, må således icke eld vara upptänd efter det sol gått i skog, eller tändas innan sol gått upp; ty så långt som röken går, hafva de nattetid kringfarande trollbackorna makt att öfva förgörelse.
[…]
Otvifvelagtigt hänvisa dessa och dylika drag till ett urgammalt hedniskt föreställningssätt, som står i noga förbindelse med fornseden att i vårdagarne fira en stor och allmän offerhögtid. Ty att en sådan högtid verkligen varit firad veta vi af historiska urkunder. Men om vi än icke visste det, skulle vi kunna sluta dertill, af de spår vi träffa i lefvande christlig kult, i folksed och folktro. Såsom vi tillförene sett, i fråga om julen, hörde det nemligen till hedningarnes religionsbruk, att på helgedagar och högtider måtte ej göras någon kringgerning, ett forntidsskick som ännu under dymmelveckan noga iakttages i Wärend. Icke heller måtte man göra något slags buller, utan allt borde vara tyst, stilla och fridfullt. Detta i en äldre föreställning om gu-darnes närvaro grundade religiösa folkbruk återfinnes, alltifrån medeltiden, i vårt nordiska sätt att fira påsken, och vi kunna då med allt skäl förmoda, att det der ingått såsom en qvarlefva ifrån en gammal hednisk högtid. Det var på grund häraf, som kyrkokloc-korna fordom i vårt land aldrig blefvo rörda under påskveckan, och som denna erhöll sitt ännu bibehållna namn af dymmel-veckan eller den tysta veckan. Ett annat, likaledes betecknande drag är den i Wärend ännu ej förgätna folkseden, att på dymmel-onsdag och påsk-afton upptända stora eldar på åsar och kullar, samt att dessa samma qvällar aflossa skott, för att såsom det heter ”skjuta ned påska-käringarne”.
[image error]Påskeld på ett kort tecknat av Jenny Nyström
De nämnda eldame tändas i Wärend, såsom annorstädes i vårt land, först efter solens nedgång, och det är just häraf, som en dylik nattlig folkfest omkring en eld om påsken får i södra Bohus-län namn af Påske-vaka, hvartill då äfven hörer ett gästabud af hopsparad gillesmat eller af s. k. ”Påska-gömmor”. Vi hafva redan i det före- gående antydt, hurusom dessa bruk äro lemningar efter hedningarnes vår-offergille och de vid detta upptända offerbål. Härmed sammanhänger ock en i Wärend gängse folktro, att ingen skall kunna’ förgöra eller taga nyttan af boskapen så långt dessa eldar äro synliga. Föreställningen om ett landets renande, genom eld, ifrån ovättar och troll synes nemligen hafva ingått i den gamla hedniska eldkulten, såsom öfverhufvud i all hednisk offer-tjenst.
Folktro och fornnordisk mytologi
[image error]
Ett sätt att få kunskap om den gammalnordiska religionen är att undersöka folktron. Där kan det finnas rester av föreställningar och seder från den förkristna tiden.
I Nils Blommérs målning ”Näcken och Ägirs döttrar” från 1850 blandas en gestalt från folktron med gestalter från fornnordisk mytologi. Den föreställer Näcken, spelande på en harpa, tillsammans med havsguden Ägirs döttrar i ett mörkt och månbelyst vatten. I bakgrunden syns silhuetten av Stegeborgs slottsruin. Harpan är dekorerad med runstensornamentik. Det målningen vill visa är kontinuiteten i tro och traditioner.
Målningen ingår i en svit över de nordiska årstiderna, där den gestaltar höstkvällen. Blommér bestämde sig för att utföra sviten i september 1849. Han hade då redan färdigställt ”Sommarkvällen” (även känd som ”Älvdrömmen”) och ”Ängsälvor”, där den senare gestaltar vårmorgonen. Sviten avslutades med den planerade ”Asgårdsreia” (vinternatten), till vilken Blommér endast utförde ett utkast.
Konstnären Nils Blommér var medlem i Konstnärsgillet. Den 7 april 1846 höll Gunnar Olof Hyltén-Cavallius ett föredrag på gillet under rubriken: ”Om de nordiska myternas användande i skön konst”.
Hyltén-Cavallius är mest känd som folklivsforskare och författare till Wärend och wirdarne: ett försök i svensk ethnologi, publicerad 1863-68. Det är en studie av hans samtida bondekultur i södra Småland. Han visade att hedendomen levde kvar långt efter Sveriges kristnande.
Förlaga till Blommérs målning är Arvid August Afzelius’ dikt ”Näcken” från 1812, även känd som ”Näckens polska” och ”Djupt i havet på demantehällen”. Dikten handlar om hur Näcken en kväll sjunger om sin saknad efter Freja, som levde hos honom innan hon steg upp ur havet. Freja hör sången och visar sig på himlen i form av Venus, innan dagen gryr och hon försvinner.
Det är diktens andra strof som Blommér har framställt i sin målning. Här är hela dikten:
Djupt i hafwet på Demantehällen
Necken hwilar i grönan sal.
Nattens Tärnor spänna mörka pällen
Öfwer skog, öfwer berg och dal.
Qwällen härlig står i swartan högtidßkrud,
När och fjerran ej en susning, intet ljud
Stör det lugn öfwer nejden rår,
När hafwets Kung ur gyllne borgen går.
Ägers döttrar honom sakteliga
Gunga fram på den klara sjö.
Harpans ljud de gå så sorgeliga,
Söka fjerran en wåg att dö.
Fast hans öga står åt dunkla Himmelen,
Ingen stjerna bådar Nattens Drottning än;
Freja smyckar sitt gyllne hår,
Och Necken så sin sorg på Harpan slår:
”O, hwar dwäljs du, klaraste bland Stjernor
”I den blånande Skymnings stund?
”Du, som fordom, en af Jordens Tärnor,
”War min brud uti hafwets grund!
”Och när hjertat brann wid mina ömma slag,
”Smög så skön och blyg de tjusande behag
”Mot min barm i den swala flod,
”Och gyllne harpan stum på wågen stod.”
”Men dig Oden böd högt öfwer jorden
”Ewigt stråla från Gimles famn.
”Med sin Harpa Sångarn enslig worden,
”Qwar blott äger Din bild, ditt namn.
”Men en dag när Midgårdsormen reser sig,
”Gudar wäpnas, allt förlossas, — då hos Dig
”Skall jag åter på wågor blå
”För nya werldar gyllne harpan slå.”
Så den sorgsne, men wid Himlaranden
Freja huldt genom Natten ler.
Ewigt på den guldbeströdda stranden
Sina tårar hon glänsa ser.
Och sin Wän på hafwet helsar hon så mild;
Wågen speglar darrande den huldas bild;
Necken höres på böljan blå
Så gladelig sin gyllne harpa slå.
Nattens Tärnor, klara Stjernor alla
Gå till dans i den stilla qwäll,
När de skära Silfwertoner skalla
Öfwer stranden från häll till häll.
Men när blodig dagens Drott i östern står,
Bleknande och rädd den blida stjernan går,
Sorgligt afsked hon blickar ner,
Och gyllne harpan klingar icke mer.
I en småskrift utgiven av studentföreningen Verdandi 1905, Nordisk folktro och fornnordisk religion, menar litteraturhistorikern Henrik Schück att rester av asatron lever kvar i samtidens folktro. Och inte bara det, där finns även rester av en religion som är ännu äldre än den ”skaldereligion” vi känner från Eddan. Eddan, menar Schück, var elitens litteratur, medan vanligt folk hade en annan tro:
”Ty denna skaldereligion har aldrig varit de nordiska folkens tro, utan var hvad den är: poesi – alldeles som den religion, som träder oss till mötes i de homeriska sångerna.”
Det finns tre saker man behöver studera för att rekonstruera den gamla religionen, skriver Schück. Det första är vår tids folktro, där finns det rester kvar. Det andra är ”skaldereligionen”, det vill säga Eddans dikter med mera. Och det tredje är den komparativa religionshistorien. Alltså, man tittar på hur hur de gör i religioner som vi vet mer om, till och med levande religioner, för att bättre förstå religioner som är döda eller som vi inte vet så mycket om.
Ett annat exempel på hur folktrons och den fornnordiska mytologins gestalter sammanförs i 1800-talskonsten finner vi i ”Molins fontän”, Kungsträdgården i Stockholm, utförd av Johan Peter Molin och avtäckt efter hans död – den 25 september 1873. På fontänen finns, liksom i Blommérs tavla, både Näcken och Ägir, men också Ägirs maka Ran och deras döttrar.
April 25, 2019
Därför ska vi studera historia
Litteraturhistorikern Henrik Schück, som också var rektor för Uppsala universitet, redigerade Svenska Folkets Historia, ett verk som kom ut i två band 1914-1915. Schück förklarar varför studiet av den egna historien är viktigt – det ökar folkets nationella medvetande:
”Utpräglad nationalitetskänsla finnes därför blott hos det folk, som äger en verklig historia, och den finnes i högre grad hos den bildade mannen än den obildade, som icke känner landets och folkets öden och därför även saknar det samband med gångna släkten, som blott den historiska kunskapen kan knyta.”
Balder – den hedniske Kristus
[image error]”Som påpekats av Ragnar Josephson och andra forskare, är framför allt Fogelbergs Balder ett intressant exempel på en fusion mellan nordiskt och klassiskt, kristet och hedniskt. I Josephsons analys visas hur Fogelberg i sitt formspråk sammansmälter den då nyupptäckta Venus från Milo och den danske skulptören Berthel Thorvaldsens nyklassicistiska Kristusgestaltning med ett fornnordiskt mytologiskt innehåll. Balder från asaläran i grekisk tappning, med en framtoning som Kristus.”
Ur Hugo Palmskölds artikel ”Ett uppsökande av det gamla. Fornnordiska motiv i svensk 1800-talskonst” i antologin Hedendomen i historiens spegel (2005).
Josephsons analys finns i artikeln ”Fogelbergs nordiska gudar” i Nationalmusei årsbok 1922, s. 81-125
Skulptören Bengt Erland Fogelberg levde mellan åren 1786 och 1854.
April 22, 2019
Min påskdag 2019
Min påskdag, söndagen den 21 april, började med en promenad i den pånyttfödda vårvärlden. Solen hade en särskild glöd denna morgon, inbillade jag mig. Förr sade man att solen dansade av glädje över Jesu uppståndelse på påskdagsmorgonen. När jag gick längs Fyrisån i Uppsala hörde jag Domkyrkans klockor ringa. Jag tänkte på Faust i Goethes pjäs, som ju fick nytt hopp och nytt liv på påskmorgonen. Han hade suttit i sin studerkammare försänkt i grubbel och gripit efter ”kristallpokalen” som innehöll ett dödligt gift då han hörde klockringningen. Det är påskdagsmorgon. Han sätter ifrån sig giftbägaren och träder ut i den soliga vårmorgonen och det glada folkvimlet som en ny människa. Faust saknar tro, men inte påskglädje.
På eftermiddagen kom mina gäster. Vi inledde påskbordet med ett brännvinsbord bestående av olika slags korvar, olika sorters sill, ättiksgurkor, rödbetor, ägg, smör, ost och bröd. Till detta drack vi öl och snaps. Jenny Nyströms påskbrygd är en mycket god öl! Men jag hade köpt den ändå för de fina etiketternas skull. Därefter kom huvudrätten bestående av lammstek och potatisgratäng. Steken hade jag gnidit med vitlök och timjan. I gratängen hade jag purjolök och extra mycket riven ost. Till huvudrätten drack vi rödvin. Måltiden avslutades med glass och hallon och marsipanägg. Till detta drack vi kaffe och punsch.
[image error]Jag och tre av deltagarna vid mitt påskbord 2019
Mellan klunkarna sjöng vi många visor, bland andra ”Sov du lille vide ung”, ”Alla fåglar kommit re’n”, ”Blåsipppan ute i backarna står”, ”Nu grönskar det”, ”Vintern rasat”, ”Gubben Noach”, ”Vila vid denna källa”, ”Här är gudagott att vara” och ”Punschen kommer”. Lovsånger till vårens gudinna!
Sedan hade vi groggbänk på balkongen där vi njöt av vårkvällen och blossade på cigarrer.
April 21, 2019
Påsken – den heliga våren
Påsken, liksom de flesta svenska fester, är ett exempel på hur det hedniska och det kristna sammansmälter i svensk kultur. Ordet påsk kommer från hebreiskans pesach som betyder ”gå förbi” och påminner om hur dödsängeln i Egypten gick förbi det judiska folkets hus utan att röra dem. De hade strukit blod på sina dörrar.
Den svenska påskens kristna dimension vilar på denna judiska grund. Påskens innebörd förändrades av de kristna från att handla om det judiska folkets befrielse ur träldomen i Egypten till att handla om Jesus korsfästelse, död och uppståndelse.
Till denna dimension kan man lägga den hedniska – påsken som vårfest. Den dimensionen finns bättre uttryckt i det engelska ordet easter och tyskans ostern som sägs komma av namnet på den germanska fruktbarhetsgudinnan Ēostre. Hon nämns av den lärde engelske munken Beda (672-735) i fråga om de gamla anglernas tideräkning:
”Eosturmonath (vårmånaden, 22 Mars—20 April), som nu förklaras med påskmånaden, har afforno sitt namn efter deras gudinna, kallad Eostre, åt hvilken de då firade fester och efter hvars namn de nu jemväl benämna påskhögtiden, sålunda med ett genom gammal plägsed bekant namn uttryckande den nya högtidens glädje.”
[image error]”Våren” av Alphonse Mucha 1896
I Nordisk familjebok (Ugglan) står det så här:
”Liksom de andra stora kristna högtiderna inom sin ram bibehållit eller dragit till sig en del gamla hedniska bruk, har det också varit med påsken. Tiden för den kristna påskens firande sammanföll hos de germanska folken i det närmaste med deras hedniska offer vid vårens ankomst eller måhända rättare vid sommarens början.”
Det behöver inte råda någon motsättning mellan dessa båda dimensioner – den hedniska och den kristna. Om man liksom jag är ateist kan man fira påsk som en sekulär vårfest där de kristna och hedniska inslagen ses som metaforer och symboler.
Jag tycker att man kan se påsken som en tidig valborgsfest, eller som en del av en längre aprilfest. I båda festerna firar man grönskan och fruktbarheten och vårens ankomst. April är månaden då jorden ”öppnar sig”, därav namnet april som troligen kommer från latinets aprilis, en avledning av aperire, ”öppna”. I Sverige kallades månaden tidigare gräsmånad eller grödemånad. Förr så förekom även brasor vid påsken, liksom majbrasorna på sista april. De kallades ”påskefyr” och tändes på skärtorsdagen eller på påskafton.
[image error]”Påskeld” av Karl Nordström 1893
Anknytningen till årstiden finns redan i tiden då påsken firas. Den är en rörlig helg och infaller enligt ett beslut som togs under kyrkomötet i Nicaea år 325, på första söndagen efter första fullmånen efter vårdagjämningen.
Det tidigaste datum som påskdagen kan infalla är den 22 mars. Detta inträffade senast 1818 och sker nästa gång 2258. Det senaste datum som påskdagen kan infalla på är den 25 april. Detta inträffade senast 1949 och upprepas 2038. I år infaller påskafton den 20 april, strax före den andra vårfesten: valborgsmässoafton.
I hednisk tid firades någon typ av blot under våren för att fira att det var halvvägs mellan midvinter och midsommar. Det berömda blotet i Uppsala som skildras av Adam av Bremen på 1000-talet sägs ha skett kring vårdagjämningen, dagen då dag och natt är lika långa.
Enligt mäster Adam så sjöng nordborna sånger då de blotade som var så anständiga att han inte kunde återge dem. Det var alltså inte lika barnvänliga vårvisor som ”Blåsippan ute i backarna står” och ”Alla fåglar kommit re’n”. För övrigt visor som jag tycker passar att sjunga vid påskbordet, särskilt om det är barn med. ”Sov du lilla vide ung”, Zacharias Topelius dikt tonsatt av Alice Tegnér, passar också bra eftersom den handlar om vinterns långa natt och längtan efter våren och för att videkvistar används för att påskpynta:
Vakna liten vide glatt,
solskens öga ser dig.
Efter vinterns långa natt
gröna kläder ger dig.
På påskdagen, i år söndagen den 21 april, firar kristna Jesu uppståndelse. Som icke-troende kan man glädje sig över naturens uppståndelse och att jorden ”öppnar sig”.
[image error]”Vår i Arkadien” av Hans Zatzka (1859-1945)
Och långfredagen kan vara stillsam även för en icke-troende. Inte för att man tror att gudamänniskan led och dog för våra synder, utan som en påminnelse om den kalla och mörka vintern. Man kan tänka på tidigare generationers svårigheter under den långa vintern. Om man är stillsam och inte äter och roar sig så mycket på långfredagen, så blir glädjen desto större på påskaftonen på samma sätt som våren var en större glädje för våra förfäder eftersom deras vintrar var desto svårare före alla moderna bekvämligheter. Ja, som Olaus Magnus skriver i sin Historia om de nordiska folken på 1500-talet:
”Sedan de nordiska folken från början av oktober till slutet av april gemensamt uthärdat en sträng vinter med långa nätter, bistra vindar, frost, snö, dimma, stormar och en ofantlig köld samt övriga växlande yttringar av elementens raseri, och detta med glatt mod i medvetande om att hugsvalelsen nalkas, pläga de – och detta gäller särskilt dem som bo närmast nordpolen – med utomordentliga glädjefester hälsa den återvändande solens ljus.”
Långfredagen, menar jag, kan man alltså se som en bild för den långa och svåra vintern och uppståndelsen som en bild för våren. Kristna har ända från början liknat Jesus vid solen genom bibliska uttryck som ”rättfärdigheten sol” och ”världens ljus”. Kyrkorna hade sina altare vända mot öster eftersom öster är soluppgångens väderstreck och Kristi återkomst tänktes i öster.
[image error]
Dramatiken i det kristna påskfirandet bygger på kontrasten mellan dödens triumf och livets pånyttfödelse, spänningen mellan långfredagen och påskdagen. I pjäsen Påsk har Strindberg låtit dagarnas olika stämning spegla händelseförloppet. Pjäsens tre akter har namn efter de tre dagarna skärtorsdag, långfredag och påskafton. Den ljusa vårstämningen i början mörknar till oro och ängslan och långfredagen präglas av ångest – som till sist viker när allt får ett lyckligt slut. I slutet av den andra akten säger Eleonora:
Ja, det mesta skall reda sig, bara Långfredagen är över, men icke allt! I dag ris, i morgon påskäggen! I dag snö, i morgon tö! I dag döden, i morgon uppståndelsen!
Hur dessa två dimensioner kan samsas, det vill säga det uråldriga årstidstemat kan uttryckas i ett kristet bildspråk, eller tvärtom: hur det kristna budskapet kan uttryckas i nordiska naturbilder, kan man se exempel på i psalmen ”Likt vårdagssol i morgonglöd”, skriven av N. F. S. Grundtvig, Danmarks store psalmdiktare under 1800-talet.
Jesus liknas vid solen, till och med vårsolen, och vintern liknas vid döden. Påsken infaller vid en tid då årstiderna bryts och dag och natt är lika långa. Ljuset och mörkret kämpar och ljuset segrar över mörkret, livet segrar över döden i naturen på samma sätt som Jesus segrar i ”andens rike”:
Likt vårdagssol i morgonglöd
gick Jesus fram ur natt och död
till liv förutan like.
Därför, så länge världen står,
det efter vinter kommer vår
också i andens rike.
Fåglarnas återkomst till Norden uppmärksammas särskilt på tranafton den 24 mars under tiden för vårdagjämningen, och dagen efter infaller Vår Fru-dagen, då man firar att jungfrun blev havande, åter en anspelning på fruktbarheten. I psalmen förknippas fåglarnas sång med glädjen över Jesu uppståndelse. Påsken är en morgon, en ny början:
Som fåglars kör i lund och mark
besjunger våren, blid och stark,
och livets alla under,
vi må besjunga med varann
hans liv, som döden övervann
i påskens morgonstunder.
Skogen klär sig som en brud, redo att ta emot sin brudgum. Våren är kärlekens tid då livets krafter blomma:
Snart alla ängar stå i skrud,
och skogen kläder sig som brud,
när livets krafter blomma.
Så komme vår i Jesu namn
i folkens liv, i kyrkans famn,
till alla själars fromma.
I annan psalm, ursprungligen skriven av Adam av S:t Victor på 1100-talet, men bearbetad av Grundtvig, finner man samma bildspråk:
Världen som nu föds på nytt
pånyttföder glädjen.
Här på jorden vandrar nu
den uppståndne Herren.
Öst och väst och syd och nord,
eld och vatten, luft och jord
sjunger påskens psalmer.
Hör hur fågelropen höjs!
Hav och strand sig gläder.
Se hur mark och träd tar på
sina sommarkläder.
Genom tjäle, köld och död
tränger solens eld och glöd.
Det är påsk på jorden.
Ur ett outtömligt djup
skaparkraften flödar.
Liv ger liv och skörd ger sådd,
sådden nya skördar.
Döden fråntogs all sin makt.
Kristi kropp i graven lagd
uppstår och förvandlas.
Vi i honom återfår
allt som gick förlorat.
Paradiset nu för oss
öppnar sina portar.
Inget svärd! Från död till liv
kallas vi att leva i
alla somrars sommar.
Vår och påsk framställs här som en och samma sak. Världen föds på nytt i andens rike liksom i naturen: ”Det är påsk på jorden”. Man ska förstå uppståndelsens under genom att kontemplera naturen. Det som varit dött kan visst få liv igen, se dig om! Det är inte utan skäl som påsktiden har kallats ver sacrum, den heliga våren.
Jesus står upp ur graven liksom grönskan spirar ur jorden. Stenen rullas bort och han går ut levande liksom ägget kläcks och kycklingen kommer ut. Ägget är en användbar symbol för världen och livets tillkomst, men också för hur Jesu liv döljs i den slutna graven och hur vårens liv döljs under snö och is under vintern och kommer fram när jorden öppnar sig. Allt levande kommer från ägget lyder ett gammalt latinskt ordspråk: omne vivum ex ove.
[image error]Elsa Beskow
Kyrkofadern Gregorius av Nazians (300-talet) skildrar sambandet mellan våren, årstidernas drottning, och påsken, drottningen bland dagar:
”Vid påsk bidrar allt till att skapa skönhet och festglädje. Årstidernas drottning hyllar dagarnas drottning och bringar henne allt det skönaste och livfullaste som hon har. Himlen är mer genomskinlig, solen står högre och lyser mer, månen strålar klarare och stjärnornas skaror är renare, källorna är friskare, floderna mer obundna sedan isen inte längre fjättrar dem…”
[image error]Måne och Sol jagas av vargar över himlavalvet i en målning av John Charles Dollman från 1909
I en dikt med titeln ”Vårdagjämning” av Uppsalapoeten Olof Thunman, hämtad ur hans debutdiktsamling Pan spelar från 1919, finns både det hedniska och det kristna med; Golgatas blodiga stig och de flammande bålen som välkomnar ”solens rullande hjul”:
Påsken är när. Hör, klockorna sjunga om lidandets törne,
Golgatas blodiga stig och templets rämnande förlåt,
mumla om syner i Österland och om under i Juda.
Tunga klockorna gå. Men på slätter, åsar och backar
ungdom skall samlas kring flammande bål och sprakande eldar,
samlas som fäderna gjort sedan sagans gråaste tider,
trogen urgammal arisk sed att med heliga elden
hälsa solens rullande hjul, som skuggorna krossar.
Nejden skall glimma av hundrade bål och skott skola lossas,
följda av rungande rop – de gamla goternas härskri! –
rop, som jaga de ledaste troll och de argaste jättar
åter till skuggornas land från nordens ljusnande bygder.
Spel skola klinga smekande mjukt i vaggande rytmer,
sången skall stiga ur vidgade bröst med rökskymda stjärnor.
Dansen, den heliga dansen, skall gå till solgudens ära.
Men märker ganska tydligt vilket påsktema Thunman föredrar. Prästernas mummel om Jesu lidande långt borta i Österland kontrasteras mot ungdomen som samlas vid flammande bål för att hälsa solen. Men han bortser från att den kristna påsken inte bara firas i lidandets tecken utan framför allt i uppståndelsens, och som jag redan nämnt, så behöver inte lidandet vara tråkigt utan kan göra glädjen desto större på samma sätt som vår svenska glädje över våren är desto större eftersom vintern är så lång, kall och mörk. Därför tänker jag som ateist att ha en traditionellt stillsam och mager långfredag som en påminnelse om de långa och stränga vintrarna som förfäderna genomlevde, då naturen var död, och för att än mer uppskatta naturens uppståndelse – och påskbordet.
Freja och Odd – en påskberättelse
Vi befinner oss i årets fjärde månad då jorden öppnar sig och grönskan gror. Namnet kommer ju troligen av latinets aprilis, en avledning av aperire, ”öppna”. I Sverige kallades av samma anledning april förr gräsmånad eller grödemånad. I en dikt skriver Karin Boye:
Jag väntar och väntar. Det är april,
en ljum och lyhörd natt i april,
då gräset växer och stjärnorna lyssna –
April påminner om advent: det är väntanstider. Vintern har inte gett upp utan kämpar fortfarande emot sommarens blomsterhär. Förr brukade man hos oss framföra stridslekar mellan Vintergreven och Sommargreven. Vintergreven och hans knektar förlorade förstås alltid.
De stora festerna denna månad är påsk och valborg. Vid både dessa tillfällen har det varit sed att tända eldar, påskefyrar och majkasar. I uppslagsverket Nordisk familjebok, kallad ”Ugglan”, samlar man eldarna under uppslagsordet ”våreldar”. Och frågan är om inte både påsk och valborg är två varianter av en och samma långa fest: vårfesten.
”Våreldar”, förklarar Ugglan, är ”under föråret t. o. m. midsommar ute i det fria och oftast på höjder upptända högtidseldar, vilkas syfte framför allt varit att befordra gräsväxtens, boskapens och äringens välbefinnande och fruktbarhet.”
Förmodligen är eldarnas syfte magiskt:
”Hvad dessa eldars ursprungliga rituella innebörd beträffar, är det nämligen med de förutsättningar, som den nyare folklifsforskningen skänker, nödvändigt att förklara dem såsom en initiativmagi för sommarvärme och därmed indirekt en magi för växtlighet och välmåga. Liksom man trodde sig kunna framkalla regn genom att utgjuta vatten, trodde man sig kunna åstadkomma en varm väderlek genom att ute antända en eld.”
Jag var muslim i många år och detta var något jag saknade i islam: högtider och traditioner med anknytning till årstidernas växlingar. Påsken, liksom de flesta svenska fester, är ett exempel på hur det hedniska och det kristna sammansmälter i svensk kultur. I Nordisk familjebok står det så här:
”Liksom de andra stora kristna högtiderna inom sin ram bibehållit eller dragit till sig en del gamla hedniska bruk, har det också varit med påsken. Tiden för den kristna påskens firande sammanföll hos de germanska folken i det närmaste med deras hedniska offer vid vårens ankomst eller måhända rättare vid sommarens början.”
Ordet påsk kommer från hebreiskans ”pesach” som betyder ”gå förbi” och påminner om hur dödsängeln i Egypten gick förbi det judiska folkets hus utan att röra dem.
Den svenska påskens kristna dimension vilar på denna judiska grund. Påskens innebörd förändrades av de kristna från att handla om det judiska folkets befrielse ur träldomen i Egypten till att handla om Jesus korsfästelse, död och uppståndelse.
Till denna dimension kan man alltså lägga den hedniska, eller det naturliga: påsken som vårfest. Den dimensionen finns kanske uttryckt i det engelska ordet easter och tyskans ostern som sägs komma av namnet på den germanska fruktbarhetsgudinnan Eostre. Hon nämns av engelske munken Beda (672-735) när han redogör för de gamla anglosaxernas tideräkning:
”Eostur-monath, som nu översätts med påskmånad, var tidigare uppkallad efter en av deras gudinnor vid namn Eostre (avbildad ovan), till vilkens ära fester firades i denna månad.”
[image error]Eostre eller Ostara. Tecknad av Johannes Gehrts 1884
Det behöver inte råda någon motsättning mellan dessa båda dimensioner – den hedniska och den kristna. Om man liksom jag är ateist kan man fira påsk som en sekulär vårfest där de kristna och hedniska inslagen ses som bilder.
Långfredagen kan till exempel vara stillsam även för en icke-troende. Inte för att man tror att Guds son led och dog för våra synder, utan som en påminnelse om den kalla och mörka vintern. Om man inte äter och roar sig så mycket på långfredagen, så blir glädjen desto större på påskaftonen. Man kan se långfredagen som en bild för vintern och uppståndelsen som en bild för våren. Många psalmer använder ett sådant bildspråk – i psalmen ”Likt vårdagssol i morgonglöd” liknas till exempel Jesus vid vårsolen och hans död liknas vid vintern.
Många vetenskapsmän har förklarat religionernas ursprung just genom att man behövde berättelser för att beskriva naturen: himlakropparnas rörelser, årstidernas växlingar, torka och regn. Naturens död och uppståndelse beskrivs i flera kulturer i myter om en gud som dör och återuppstår.
Det finns en nordisk gudasaga som skulle användas på ungefär samma sätt. När Od lämnar Freja för att dra ut på långa äventyr gråter hon tårar av rött guld. Freja är en fruktbarhetsgudinna liksom den Eostre som omtalades av Beda. När hon sörjer och är skild från sin käraste, då är det ”långfredag” och ”vinter” i världen. Freja, naturen själv gråter över Od, solens frånvaro. Men när de återförenas, när solen kommer tillbaka, då är det vår i världen, ja, då är det ”påsk”.
Glad påsk!
Mohamed Omar's Blog
- Mohamed Omar's profile
- 3 followers
