Mohamed Omar's Blog, page 6

Mer pk, mindre mystik. Stranger Things säsong 3

[image error]

I den tredje säsongen av Netflix teveserie Stranger Things går mycket av mystiken förlorad. Det känns som om serien går från att vara en pastisch av 80-talsfilmer till att bli en knasig parodi. Men den är fortfarande okej underhållning, särskilt för oss 80-talsnostalgiker.

Den första säsongen, som släpptes 2016 utspelades under julen, den andra säsongen under halloween och den tredje under den amerikanska nationaldagen den 4 juli. Det har hunnit bli 1985 i den lilla staden Hawkins i Indiana och ett nytt köpcentrum har öppnat: Starcourt Mall.

Hjärtat i serien är en kvartett av pojkar, Mike (Finns Wolfhard), Dustin (Gaten Matarazzo), Lucas (Caleb McLaughlin) och Will (Noah Schnapp). De gör något som många pojkar – och inte så många tjejer – gjorde på den tiden: spelar rollspel. Det populäraste rollspelet var förstås Dungeons & Dragons. Det ser ut som i den där scenen i Steven Spielbergs film E.T. när Elliot och hans vänner sitter i en källare och spelar. E.T. är en av de filmer som inspirerat Stranger Things.

Ett rollspel går till så att var och en skapar ett alter-ego, till exempel en krigare, en trollkarl eller en tjuv. Sedan ger man sig ut på äventyr för att utforska tunnlar och ruiner, slåss mot monster och upptäcka skatter. Äventyret leds av en spelledare som kallas Dungeon Master (DM). I korthet: man sitter runt ett bord, berättar en berättelser, slår tärningar, käkar chips och dricker cola.

I slutet av säsong två hade pojkarna utvecklats till nervösa högstadieungdomar som dansade tryckare på skolbalen och i säsong tre har de blivit mer intresserade av tjejer än av D&D. Men inte Will – han vill hålla kvar kompisarna i källaren och att allt ska fortsätta vara som förr då han var trollkarlen Will The Wise.

I stället för mystik har vi fått mer politisk korrekthet. Få saker har förmågan att ”avförtrolla” berättelser som politisk korrekthet. Säsongens nya hjältinna Robin visar sig så klart vara gay och ointresserad av den populäre killen. Det är trots allt 2000-tal och inte 80-tal.

Samtiden gör sig också påmind i stadens korrupte, egotrippade borgmästare Larry Kline som har skumraskaffärer med ryssarna. Det är uppenbart att Kline är ämnad att likna Donald Trump – han är till och med något orange – även om skådespelaren Carry Elwes förnekar det. Den amerikanska vänstern är kan ju inte släppa sin fantasi om att Trump är i lag med ryssarna. I serien kallas de ryska skurkarna ”onda ryssar” som man känner igen på deras blonda hår. Hade det rört sig muslimska terrorister med Mellanösternbakgrund hade ett motsvarande språk förstås varit otänkbart. Det är alltid riskfritt att slå på vita män.

Pk-markörerna i Strange Things är kanske ett sätt att lugna de misstänksamma – att så att säga övertyga dem om att det bara är en harmlös nostalgitripp utan reaktionära politiska konnotationer. Bröderna Duffer som skapat teveserien har, utåt åtminstone, typiska politiskt korrekta åsikter. Men bra konst kan uttrycka något djupare än åsikter. En känslig konstnär, poet eller filmskapare kan uttrycka känslor och tankar som finns i det undermedvetna, sitt eget och hela samtidens, och skapa sådant som han eller hon kanske inte ens själv förstår till fullo. Det finns i denna teveserie mer än bara en ytlig nostalgi för åttiotalets kläder, musik och prylar. Man kan också uppleva en nostalgisk längtan efter en förlorad trygghet och ett mer traditionellt amerikanskt Amerika, symboliserat av småstaden Hawkins. Och det som orsaker förstörelsen är att gränserna bryter ihop och hål öppnas mot den okända, farliga dimensionen, så att monstren kan ta sig in.

Den franske litteraturforskaren Roland Barthes förkunnande ju redan 1968 ”Författarens död”. Författaren stod i vägen för förståelsen av verket. Ju mer man visste om författaren, desto mindre blev verket. Och det gäller förstås även om filmskaparen och hans film. Det är svårt att, oavsett skaparnas medvetna avsikter, inte tänka på vår tids stora fråga, och stora oro, nämligen hur inte bara Amerika utan hela västvärlden håller på att förvandlas av gränsernas upplösning och massinvandringen från tredje världen. Ingen vet hur denna förvandling kommer att sluta.

I Stranger Things är det övermodiga vetenskapsmän på Hawkinslaboratoriet som genom sina experiment har öppnat ett hål eller en port mot den upp-och-nedvända världen. De kan inte stänga hålet, men försöker förgäves hindra det från att växa. Varelserna från den andra dimensionen tar sig in genom tunnlar under jorden. I vår verkliga värld är det politikerna som öppnat ”hålet” gränsen och som tappat kontrollen. De klarar inte av att täppa till hålet och det fortsätter växa. Migranterna från tredje världen är självklart inga monster, utan människor. Men monstren i teveserien kan sägas symbolisera den oro människor i väst känner för massinvandringen. De öppna gränserna, ”hålet”, lämnar oss skyddslösa, och ingen förstår egentligen vad som pågår.

Trumps valseger kan förstås mot bakgrund av denna oro. Mot gränsernas upplösning ställde Trump Muren med stort M. Trumprörelsen färgades, liksom teveserien Stranger Things, av nostalgi för en tryggare tid, uttryckt i sloganen ”Make America Great Again”, och sannolikt var det Reagans 80-tal som många tänkte på. Trump vann valet och Stranger Things blev en succé.

Huvudfienden i säsong tre är The Mindflayer, ett tentakelmonster från den andra dimensionen som tar över människor och gör dem till viljelösa redskap. Man skulle kunna tolka monstret som en metafor för hur den politiska korrektheten som tar bort vår individualitet och gör oss alla lika. För inte så länge sedan dök det upp ett meme som beskrev detta fenomen, den så kallade NPC-memen. I memerna jämförs pk-isterna med NPC:er. I rollspel som Dungeons & Dragons, och även i datorspel, kallas de figurer som styrs av spelare, alltså verkliga människor, kallas PC:er, det vill säga ”player characters” medan de figurer som styrs av spelledaren eller datorn, alltså robotar mer eller mindre, kallas NPC:er, ”non-player characters”.

När man jämför pk-ister med NPC:er så vill man säga att de inte tänker självständigt och kritiskt utan bara gör vad de är programmerade till. En av mina favoritmemer i den här kategorin är den där en massa av streckgubbar, alla exakt likadana, klagar över att NPC-memen är ”avhumaniserande” och säger med en röst: ”Vi är alla unika och speciella”.

[image error]

Konst är för det mesta mångtydig och även om en konstskapare offentligt uttrycker vissa åsikter, så betyder det inte att vi andra inte kan få ut någonting av verket. Konstnären äger inte tolkningen. I vissa fall vet man inte heller om de offentligt uttryckta åsikterna verkligen kommer från hjärtat eller bara är något han eller hon säger för att passa in i underhållningsindustrin. Bröderna Duffer må har strösslat Stranger Things med pk-markörer, men det hindrar inte att seriens monster, The Mindflayer, för oss som har de glasögonen på, kan tjäna som symbol för hur skrämmande det är när den politiska korrektheten utplånar människors individualitet.

Minnen från ett Sverige utan no go-zoner

[image error]

Rollspelet Mutant skapades under tidigt 80-tal av gänget som grundade Äventyrsspel, det viktigaste företaget i svensk rollspelshistoria, framför allt titeln Drakar och Demoner som i Sverige blivit synonymt med fantasyrollspel på samma sätt som titeln Dungeons and Dragons i USA.

Ett rollspel går till så att var och en skapar ett alter-ego, till exempel en krigare, en trollkarl eller en tjuv. Sedan ger man sig ut på äventyr för att utforska tunnlar och ruiner, slåss mot monster och upptäcka skatter. Äventyret leds av en spelledare – det är han som berättar vad som händer. I korthet: man sitter runt ett bord, berättar en berättelser, slår tärningar, käkar chips och dricker cola.

Rollspelet Mutant kom ut 1984 i en tid präglad av kapprustningen mellan de två supermakterna i kalla krigets slutskede. För många var det en fråga om när, inte om, kärnvapenkriget skulle bryta ut. År 1983 hade filmen WarGames premiär – den handlar om en ung hackerkille som bryter sig in i den amerikanska militärens bas NORAD och råkar sätta igång ett krig mellan USA och Sovjet. Filmens budskap var att ingen kunde vinna kriget.

Äventyren i Mutant utspelar sig i Sverige efter både en epidemi och en kärnvapenkatastrof där man ska försöka överleva i ett förött landskap befolkat med talande, muterade djur. Där finns också de förbjudna, strålskadade zonerna. Det som gör Mutant så speciellt är inte det postapokalyptiska temat, utan dess genuint svenska atmosfär: man utforskar Stockholms ruiner.

Jag var en av dem som spelade, om än fuskigt. Jag är född 1976 och gick på mellanstadiet då det var som mest populärt. Under andra hälften av 80-talet ägde var och varannan kille en Mutant- eller Drakar och Demoner-låda. Tjejer var sällsynta.

I ny nostalgibok av Jimmy Wilhelmsson och Orvar Säfström, Mutant: Minnen från den förbjudna zonen (2019), får man veta mer om bakgrunden till spelet. Det här är en praktfull coffee table-bok som följer samma mall som Wilhelmssons och Säfströms tidigare bok om spelföretaget Äventyrsspel: Bland mutanter, drakar och demoner (2017).

Jimmy Wilhelmsson, som kallar sig Spelpappan på nätet, har också skrivit om Amiga 500 och Commodore 64, datorer med påverkade många unga på 80- och 90-talen. Det verkar gå en våg av åttiotalsnostalgi genom samtiden med fenomen som retro-gaming och nattklubben VHS Vision.

Tittar man i både boken om Commodore 64 och boken om Amiga 500 finner man ganska snart att alla som intervjuas är gammelsvenskar. Om jag inte läst slarvigt så förekommer inte en enda person med ett icke-europeiskt klingande namn. Det var så det såg ut. Särskilt bland datanördar, som ju än idag är en grupp som mest består av vita män.

Boken Mutant: Minnen från den förbjudna zonen är inte bara en bok med minnen från rollspelsäventyrens värld i ett futuristiskt Sverige – det är kanske lika mycket en bok om minnen från ett svunnet Sverige, ett Sverige som fortfarande kändes väldigt svenskt och homogent. Det är alltså minnen inte bara från framtidens påhittade förbjudna zoner utan från ett verkligt Sverige utan no go-zoner.

Boken är opolitisk, men i nostalgin finns något implicit politiskt – man kan ana en outtalad och kanske även oavsiktlig kritik mot den mångkulturalism och massinvandring som förvandlat landet till någonting som känns mindre som hemma.

Många tänker på 80-talets Sverige som det betonggrå DDR-Sverige, men det var också tiden då livet blev roligare för många unga med saker som hemdatorn, VHS-videospelaren och rollspelen. Men det var också det sista svenska årtiondet innan mångkulturen och massinvandringen började märkas på allvar.

Klicka här för att gilla min sida på Facebook. Du kan stödja mitt arbete genom att swisha till 0760078008.

Altarskåpet. En dikt av Olof Thunman

[image error]

Knivsta gamla kyrka, även Sankt Stefanskyrkan, invigdes år 1303 och helgades åt den helige Stefan. Altarskåpet framme vid korfönstret är ett svenskt arbete från omkring år 1500. En av figurerna föreställer Erik den helige, Sveriges nationalhelgon. Han bär i höger hand ett banér med de tre kronorna. Dikten ”Altarskåpet” är hämtad ur Olof Thunmans diktsamling Mark och vindar (1935).

MARK OCH VINDAR

När annandagens första gryende ljus

försilvrar korets skumma rund

och altardukens bård,

då går från den reglade orgeln ett brus,

och stämmor stiga ur golv och grund

i doriskt sträva ackord.

Det ljusnar därute bland lönn och alm.

Mot valven svävar en jubelpsalm

vid himmelska gigors stråk.

Det är altarskåpets gyllene män,

som sjunga sankt Stefans ära än

på Roms förgätna språk.

Bland sångarna lyser Guds moders bild.

Det är hon själv! Så tröstande mild

hon ser sig kring och ler.

Hennes öga skimrar som stjärnornas rymd.

Men av tårars töcken blir blicken skymd,

när mot barnet hon böjer sig ner.

Och sankt Erik konung i brynjedräkt –

han höjer sin fana med kronorna tre

och rör ibland sitt svärd.

Han lyssnar åt öster i morgonens väkt

som gällde det rikets väl och ve –

han vill ut på en döpelsefärd.

Men sankt Stefan, Kristi första martyr

med glorians glans om sitt ynglingahår,

och blicken ljus av tro –

sjunker på knä, när dagen gryr,

och ber om lycka och goda år

åt dem, som i Knivsta bo.

Råbocken och Bången

[image error]

I en tidigare krönika skrev jag om min förfader karolinen Jon Hansson Råbock, en jämtländsk dragon som deltog i Karl XII:s andra fälttåg mot Norge hösten 1718. Dessa karoliner är kända under namnet ”Armfeldts karoliner” efter generallöjtnant Carl Gustaf Armfeldt som ledde invasionsarmén. Den mest kända händelsen under detta olyckliga fälttåg är den så kallade ”dödsmarschen” då den svenska armén, efter kungens död vid Fredrikstens fästning den 30 november, ska tåga tillbaka till Sverige. På nyåret går man över Tydalsfjällen i Trøndelag. Det blir storm och mer än fyra tusen karoliner fryser ihjäl på fjället.

Jon Hansson Råbock undkom detta öde då han tillfångatagits av norrmän den 8 oktober. Den 3 september 1719 kom han hem från fångenskapen och tjänade åter som dragon. Den 3 mars 1720 deltog han i mönstringen på Frösö kungsgård under generalmajoren Reinhold Henrik Horn. Råbocken ingick i regementets första kompani, Livkompaniet, som hade till uppgift att skydda regementschefen.

Han levde länge – han dog av andtäppa 1 augusti 1768, och fick fem barn. Han var kyrkovaktare vid Frösö kyrka i elva års tid och känd som ”en mycket god kristen, ärlig och redelig samt trofast man”. Hans far, Hans Jonsson Råbock, född i Mattmar i juli 1664, var den förste som bar namnet Råbock: det fick han när han blev dragon för Tångeråsens by i Offerdal.

För att bättre förstå Råbockens öde mejlade jag Anders Hansson vid Jamtli-museet. Hansson har skrivit en bok om Armfeldts karoliner och är nog den idag som kan mest om om fälttåget. Jag frågade om det hände något särskilt den 8 oktober och han svarade:

Intressant historia. 8 oktober var hela armén förlagd i trakterna kring Levanger. Om Jon Råbock blev tillfångatagen mellan gränsen och Stene det datumet kan ha ingått i en mindre styrka som antingen varit på väg till eller från Duved med post eller något meddelande. Alternativet är att de var ute på provianteringsrunda. Det var inga särskilda drabbningar eller så just vid den här tiden men däremot pågick ständigt försök att försvåra för svenskarna att skicka meddelanden till Duved eller att störa proviantering. Det finns en hel del historier om sådana mindre drabbningar, en del dramatiska och en del som bara var att soldater blev överrumplade och togs till fånga. Skulle gissa att det var det som hände.

Stene var en norsk skans som intogs av svenskarna den 1 september. Vad var syftet med Karl XII:s fälttåg mot Norge? I sin historia skriver Grimberg:

Karls syfte med fälttåget var nog icke att erövra Norge i dess helhet för att behålla det utan blott att tvinga Danmark till fred och framflytta sitt rikes gräns mot Glommen.

Kungen ville alltså omskapa förhållandena till Sveriges fördel, så att vi skulle få en förmånligare fred. I planen ingick ett dubbelt anfall: kungen skulle med huvudarmén rycka in i södra Norge medan en mindre avdelning under Carl Gustaf Armfeldts befäl från Jämtland skulle gå in i Tröndelagen. Tåget började i mitten av augusti 1718 sedan hären samlats i Duved.

Skönlitterära skildringar kan hjälpa oss att leva oss in historiska skeenden. Därför läste jag den historiska ungdomsromanen Bångens pojkar av Per Nilsson-Tannér från 1936, illustrerad av Gunnar Lindvall. Romanen om Armfeldts fälttåg var förmodligen hans mest sålda bok. Jag läste den nya omarbetade upplagan från 1943.

Berättelsen börjar i Offerdal i Jämtland en julidag 1718 då en av kungens kurir kommer störtande på en löddrig häst. Kuriren lämnar över en skrivelse till prosten som ska läsas upp i kyrkan dagen efter. Den innehåller en order från kung Karl om att alla rotar ska fyllas. Sex man utrustas, bland dem kusinerna Erik och Olof Bång, för att dra ut med Armfeldt i syfte att erövra Trondheim. Eriks mor är norska – född i Selbu.

Den påhittade Erik Bång och den verklige Jon Hansson Råbock är ganska lika varandra. Det är fyra års åldersskillnad mellan dem – Erik föddes 1698, Jon 1694. Jon blev soldat 1715 när han var 21 år gammal, Erik var 20 år gammal. Inför sitt fälttåg mot Norge hade Karl XII samlat ihop en här på 60 000 man och ”det var ingalunda”, skriver Grimberg i sin historia, ”såsom en del äldre historici påstått, en hoprafsad samling av till stor del pojkar och gubbar, utan nästan genomgående folk i sin ålders blomma”.

Eriks mor är norska, det är Jons också, född i Snåsa. Erik är född i Offerdal, det är Jon också även om han skulle leva större delen av sitt liv på Frösön. Så här låter ordväxlingen mellan Erik och hans norskfödda mor Berit i romanen. Kanske växlades liknande ord mellan Jon och hans mor Kerstin?

– Det blir så, att jag måste i väg, mor! sade Erik. Vi blir sex härifrån socknen… och tjugofyra hästar skall de ta ut… hur de nu skall finna så många. Jag har hört sägas att jag bara skall bli trossdräng… för jag är inte övad, och nu tör man inte ha tid att… I början på nästa månad drar vi mot fienden…

– Fienden! utropade Berit och reste sig. Vet du, vad du säger nu, Erik?

– Det är krig…

– Det är krig, ja, men sådant krig blir det inte, att norrmännen blir dina fiender, Erik! Du har tjocka släkten där ute… Morbror Leif har fyra pojkar i din ålder… och kan du räkna dem som fiender?

– Inte skall du tro, att jag drar iväg att slåss med släkten. För resten: i krig finns det ingen släktskap. Jag har aldrig sett Leifs pojkar och de aldrig mig, så det kommer på ett ut…

Illustrationen nedan visar hur bondpojkarna i Offerdal drar ut i kriget. Så kunde det ha sett ut när Råbocken vinkade adjö till mor och far:

[image error]

År 1718 hade Jämtland inte varit svenskt så länge och jämtarna sågs fortfarande som opålitliga. En anledning till att det inte gick så bra för Armfeldt var att norrmännen hade gott om kontakter på den jämtska sidan. Grimberg skriver:

Det svenska krigsföretaget blev icke den överraskning det var ämnat att bli, ty norrmännen hade ett välskött spionväsen, vilket i hög grad underlättades därigenom, att inbyggarne på ömse sidor om gränsfjällen till stor del voro befryndade med varandra.

Efter ett tag ute i kriget förändras Erik Bång:

Nu fanns inte mycket kvar av bondsonen från Offerdal. Han var bliven en soldat från hjässan till fotsulan.

Han tänker på sin käresta Anna i Kjells och oroar sig för hur det ska gå om ryssen går in i Sverige nu när landet är dåligt försvarat:

Han började stålsättas och tänkte nästan aldrig på morbror i Selbu, men kunde ibland ligga klarvaken och undra, hur Anna i Kjells hade det. Det var väl aldrig sant, som det var sagt, att ryssen hade landstigit i Stockholm? Nu fanns det inga försvarare hemma i Sverige. Hur skulle det gå, om ryssarna började sprida sig i hopar över bygderna? Ryska soldater! Tvi! Ryska soldater i Offerdal…! Erik hade hört gamla bussar berätta om ryssen, och han ville inte höra mer. Ryska soldater brukade bete sig som djur, och de historier, Erik hört om kvinnor, som råkat i klorna på dylika sällar, gjorde honom hatfull. Kom ryssen till Jämtland… ja, då var det nummer 15 Bång, som vände om för att slåss på det hållet i stället.

Karolinernas återtåg skildras i kapitlet ”Fasornas fjäll”:

De hade ingenting att säga, de gingo tigande vidare. Snön piskade som sand mot deras stela ansikten, kläderna voro ishöljda, fötterna bedövade, fingrarna svidande. De sågo ingenting; befunno sig ibland i ett sällskap av andra stapplande, halvdöda män. I nästa stund voro de ensamma igen med natten. Här höll ingen samman mer, här gällde det att gå… bara gå mot natten.

[…]

Det blev morgon. En grå, dyster dager trängde genom snödrevet. Det var fruktansvärda ting de sågo. Deras väg kantades av fallna. Överallt lågo hopkrupna, stelfrusna soldater, en del redan döda, andra med svagt flämtande livslåga. Några kröpo på alla fyra, vrålande som djur, andra sutto småpratande och leende, bragta till vansinne av all ångest och alla plågor. Här och var stodo karlar med stela ögon frusna till döds. Hästarna kommo ibland jagande genom snöyran… herrelösa, vettskrämda hästar.

[image error]

De som överlevde kom stapplande och krypande till Handöl. Här restes en minnessten år 1910. Som jag påpekat flera gånger förut så behöver vi berättelser som lär ungdomar svensk historia. De här gamla romanerna är bra, men språket är för krävande och ålderdomligt. Vill man nå unga är det snarare datorspel man ska satsa på.

Så firade jag midsommarafton 2019

[image error]

På morgonen läste jag ett kapitel ur Astrid Lindgrens Bara roligt i Bullerbyn för mina döttrar: ”När det är midsommar i Bullerbyn”.

Mina gäster kom strax före tolv, sedan for vi till Disagården i Gamla Uppsala. Där band vi blomsterkransar och dansade runt majstången. Det var Lunka på, Räven raskar över ängen, Så gå vi runt om en enebärabuske, Prästens lilla kråka, Karusellen och andra traditionella låtar. Vi hade med oss kaffe och äppelmunkar. Mellan danserna tog vi en kort promenad till kyrkogården i Gamla Uppsala för att hälsa på min väns far som gått bort tidigare i år. Min vän vattnade blommorna och vi bad om en rofylld vila för den döde.

Så blev det smörgåsbord hemma hos mig. Jag hade gjorda stora, välkryddade köttbullar. Jag hade haft i svartpeppar, kryddpeppar, muskot, ingefära och kryddnejlika. De blev väldigt goda! Så var det västerbottenspaj, olika slags sill, gräddfil med gräslök, dillkokt potatis, prinskorv, bröd och ost. Till detta drack vi kryddat brännvin och öl. Till efterrätt serverades glass och jordgubbar med kaffe och kall punsch till. Vid bordet sjöng vi Uti vår hage, Vårvindar friska, Nu grönskar det, Solen glimmar blank och trind och andra vår- och sommarsånger. Min vän, historikern Lars, deklamerade Heidenstams dikt ”Sverige”. Den passar alla årstider och alla högtider. Idag blev vi särskilt berörda av raden: ”Brinn, österstjärna, genom junikvällen!”

Efter att ha brutit taffeln rökte vi cigarr och drack mera punsch. På bilden ser ni mig, min mor och mina två döttrar på Disagården.

S:t Hansnatten

[image error]

Snart är det midsommarafton! Midsommarafton firades tidigare den 23 juni, dagen före midsommardagen, Johannes Döparens dag. Han kallades också S:t Johannes eller S:t Hans.

Den här dikten skrevs av konstnären Ernst Josephson (1851-1906). Den är hämtad ur diktsamlingen Gula rosor från 1896.

Josephson målade ”Näcken” 1882.

S:T HANSNATTEN

Nordens blomsterfest, S:t Hans,

ljusast bland de nätter ljusa!

När från fjället forsar brusa,

gigor gå i daln och dans.

Ensam, på en knutig stig,

sällan sökt av människofötter,

vilar jag på furans rötter

stämd till sinnet underlig.

Mellan block, som skjuta fram

ovan, kastade av jättar,

om en sagovärld berättar

björkens dvärglikt knutna stam.

Min förfader karolinen

[image error]Släktforskning behöver inte bara handla om släkten, utan om svensk historia. Sedan en tid tillbaka har jag använt sajten My Heritage som hjälp i släktforskningen. Man får en bra ordning och överblick. Min släkt på faderns sida vet jag knappt någonting om – de kom från Iran. Jag vet mer om moderns sida, men också där är uppgifterna knapphändiga. För de var obetydliga människor.

Den förste som tog namnet Råbock var Hans Jonsson Råbock, född i juli 1664 och död den 22 november 1746 i Bleckåsen i Alsen i Jämtland.

Namnet är ett soldatnamn. Före honom hade de sonnamn. Hans Jonsson var son till Jon Hansson som var son till Hans, född på 1620-talet. Den förste Råbocken var dragon, men också skomakare. Dragon betyder beridet infanteri, men dragonerna i Jämtland hade inga hästar.

Beriden eller ej – Hans Råbock var karolin – han var en av Karl XII:s soldater. Hans var far till Jon Hansson Råbock, som också var karolin. Han föddes den 21 september 1694 i Offerdal och dog den 1 augusti 1768 på Frösön. Både fadern Hans och sonen Jon levde alltså länge. Jämtlands dragonregemente, som det hette från och med 1689, där både far och son var dragoner, vapenövades på Frösö läger.

Regementet hade sitt ursprung i Ångermanlands, Medelpads och Jämtlands regemente som sattes upp 1646 i det nyligen erövrade landskapet Jämtland. Jämtland blev en del av Sverige efter freden i Brömsebro år 1645.

I ett utdrag ur Frösö dödbok för år 1768 kan man läsa att Jon Hansson Råbock blev soldat år 1715 och togs tillfånga i Norge 1718 samt att han utväxlades och fick komma hem efter ett år. Man kan läsa att han tjänade kronan i trettiotre år. Han var kyrkovaktare i elva års tid och var ”en mycket god kristen, ärlig och redelig samt trofast man”.

Jon var alltså 21 år gammal när han blev soldat. Inför sitt fälttåg mot Norge hade Karl XII samlat ihop en här på 60 000 man och ”det var ingalunda”, skriver Grimberg i sin historia, ”såsom en del äldre historici påstått, en hoprafsad samling av till stor del pojkar och gubbar, utan nästan genomgående folk i sin ålders blomma”.

I generalmönsterrullan den 3 mars 1720 kan man läsa att Jon Hansson Råbock mönstrat på Frösö kungsgård den dagen under generalmajoren Reinhold Henrik Horn. Man kan också läsa att han blev tillfångatagen mellan Jämtland och Stene skans den 8 oktober 1718. Han befann sig alltså med den svenska invasionsarmén på den norska sidan i Tröndelagen – han var en av ”Armfeldts karoliner”. Den 3 september 1719 kom han hem från fångenskapen och tjänade åter som dragon.

Generalmajoren Reinhold Henrik Horn kom från en släkt som härstammande från det pommerska godset Ranzin nära Greifswald. Staden, belägen vid Östersjökusten, var en del av Svenska Pommern och i svensk ägo från den Westfaliska freden 1648 fram tills 1815. Horn blev generalmajor och överste för Jämtlands dragonregemente år 1717.

Vad var syftet med Karl XII:s fälttåg mot Norge? Grimberg skriver:

”Karls syfte med fälttåget var nog icke att erövra Norge i dess helhet för att behålla det utan blott att tvinga Danmark till fred och framflytta sitt rikes gräns mot Glommen.”

Kungen ville alltså omskapa förhållandena till Sveriges fördel, så att vi skulle få en förmånligare fred. I planen ingick ett dubbelt anfall: kungen skulle med huvudarmén rycka in i södra Norge medan en mindre avdelning under  Carl Gustaf Armfeldts befäl från Jämtland skulle gå in i Tröndelagen. Det är i denna avdelning man hittar Råbocken. Han var en av Armfeldts omkring 8000 karoliner. Invasionen började i mitten av augusti 1718 sedan hären samlats i Duved.

Grimberg skriver att kung Karl, sedan Armfeldt intagit Trondheim, planerade att från hamnen överföra trupper till Skottland. Nu gick det inte som kungen planerat, han blev ju skjuten den 30 november 1718. Men hade han lyckats, så kanske Råbocken hade hamnat i Skottland för att understödja jakobiternas revolution. Karl XII ville nämligen återupprätta det gamla skotska huset Stuart, vilket år 1688 störtats från Englands tron.

År 1718 hade Jämtland inte varit svenskt så länge och jämtarna sågs fortfarande som opålitliga. En av mina första kända förfäder, född på 1620-talet, hette till exempel Hans Ödemssen. En anledning till att det inte gick så bra för Armfeldt var att norrmännen hade gått om kontakter på den jämtska sidan. Grimberg skriver:

”Det svenska krigsföretaget blev icke den överraskning det var ämnat att bli, ty norrmännen hade ett välskött spionväsen, vilket i hög grad underlättades därigenom, att inbyggarne på ömse sidor om gränsfjällen till stor del voro befryndade med varandra.”

Råbocken hade tur då han tillfångatogs den 8 oktober. Då slapp han vara med om den så kallade dödsmarschen. När man fått bud om att kungen var död inledde Armfeldt sitt återtåg över fjällen i isande kyla och djup snö. Mer än fyra tusen karoliner frös ihjäl. Armfeldt själv överlevde och kom med spillrorna av hären fram till Duved skans där invasionen hade börjat fyra månader tidigare. Man hade inte vunnit någonting.

Mina förfäder var inga märkvärdiga människor även om de antagit ett namn efter ett ståtligt djur som dessutom klingar adligt. Råbock låter minst lika ädelt som Stenbock, tycker jag. Men de var inga riddare (dragonerna var inte ens beridna…), nej, de var bönder och soldater. Därför finns det inga porträtt av någon av dem, så jag får ”nöja” med mig Gustaf Cederström målning från 1923: ”Armfeldts återtåg”.

Det finns en tysk också, en fältskärsgesäll vid namn Johan Pauli från Sachsen. Han tjänade först vid Östgöta kavalleri, sen hamnade han i Bleckåsen i Jämtland och blev dragon i Jämtlands regemente. Han dog år 1722. Hans dotter Karin Johansdotter Paulin var gift med den förste Råbocken. Deras äldste son, som hette Johan Hansson Råbock, blev skomakare som sin fader, men inte soldat, så vitt jag kan se.

Karolinen Jon Hansson Råbock var son till den förste Råbockens första fru, norskan Kerstin Olofsdotter. Hon var född i Snåsa i Tröndelagen år 1661. Jon Hansson Råbock deltog alltså i den svenska invasionen av sin mors hemlandskap! Ja, det är riktigt som Grimberg skriver, att folket på båda sidor om gränsen var ”befryndade med varandra”.

Släktforskningen har gett mig en personlig anledning att lära mig om Armfelts karoliner och därmed ett kapitel i vår svenska historia. År 1892 invigdes ett monument i Duved till minne av det olyckliga fälttåget hösten och vintern 1718. På fotstycket av den tio meter höga obelisken står det ”Af fosterlandet”.

Klicka här för att gilla min sida på Facebook. Du kan stödja mitt arbete genom att swisha till 0760078008 (Eddie)

Så firade jag pingstdagen

[image error]

Pingsten firades stillsamt. Jag pyntade med vita blommor, fikade och läste följande dikt av G. Halfdan Liander (1861-1938):

PINGSTHYMN

Den helga tid nu förestår,

den helga pingstens tid,

från ljusets hem hit ned han går,

en ängel skön och blid.

Därute lyser sommarsol

och fläktar sommarvind,

på ängen doftar blyg viol

och blomma hägg och lind.

Av sällhet häves jordens barm

i pingstens ljusa dar,

och luften skälver ljum och varm

mot himmel blå och klar.

Dikten hittade jag i antologin Naturen i svensk diktning (1942). I Svenskt författarlexikon får jag reda på att Gustaf Halfdan Liander studerade i Uppsala 1883-85. Han skrev om teosofi, spiritualism, djurskydd och vegetarianism. Fotot hittade jag i Publicistklubbens porträttmatrikel (1936).

Pingstafton rökte jag en cigarr i goda vänners sällskap, så satte jag mig i Börjeparken för att beundra statyn av Finn Malmgren.

Kung Arthur och de tre kronorna i Sveriges riksvapen

[image error]

”Pingst, hänryckningens dag, var inne.” Så inleds Tegnérs långa dikt ”Nattvardsbarnen”.

Den landtliga kyrkan stod hvitmenad i morgonens sken. På spiran af tornet, prydd med en tupp af metall, vårsolens vänliga lågor glänste som tungor af eld, dem apostlarna skådade fordom. Klar var himlen och blå, och Maj med rosor i hatten stod i sin helgdagsskrud på landet, och vinden och bäcken susade glädje och frid. Guds frid! med rosiga läppar hviskade blommornas folk, och muntert på gungande grenar foglarna sjöngo sin sång, en jublande hymn till den Högste.

”Nattvardsbarnen” är en idyllisk dikt som skildrar stämningen vid konfirmationen i en svensklantkyrka i pingstens tid. Det är ett helt annat land än Det Nya Sverige som vi lever i.

Pingstdagen var också den dag då kung Arthur kröntes till kung av England. Han bevisade ju att han var den rätte genom att dra ut svärdet ur stenen. Och på pingstdagen varje år höll Arthur hov i slottet Camelot med Riddarna av runda bordet. Har Arthursagorna något med oss svenskar att göra? Jo, Arthur hade tre kronor i sin vapensköld och det är möjligt att det är därifrån som vi fått de tre kronorna i det svenska riksvapnet.

I den här videon berättar Herman Lindqvist om svenska symboler. Från den tredje minuten talar han om de tre kronorna. De infördes av Albrekt av Mecklenburg som blev svensk kung år 1364. Albrekt var en bildad och berest man och hade förmodligen besökt katedralen i Köln där de tre vise männens reliker förvaras. De kallas också heliga tre konungar och deras symbol är tre kronor.

Heliga tre konungar var omtyckta och vördade i Europa under medeltiden och de tre kronorna finns i flera vapensköldar. Kung Arthur hade dem på sin sköld. Så avbildas han till exempel på en skulptur i Kölns rådhus. Och kronorna, säger Lindqvist, var ”precis så ordnade som Albrekt bestämmer att det svenska riksvapnet ska se ut”.

Den andra skulpturen från vänster föreställer kung Arthur med de tre kronorna i skölden:

[image error]

Det är inte omöjligt att Albrekt varit i rådhuset och sett skulpturen, menar Lindqvist. Vid sidan om Arthur avbildas åtta andra hjältar. Under medeltiden hyllade man nio hjältar som de ypperste. Dessa kallades ”De nio ärorika” och delades in i tre triader – tre hedningar: Hektor, Alexander och Julius Caesar; tre judar: hertig Josua, kung David och Judas Makkabeus; samt tre kristna: kung Arthur, Karl den store och greve Gottfrid av Bouillon.

Lindqvist säger i videon att han tror att Albrekt av Mecklenburg läste berättelserna om kung Arthur och hans ädla riddare. Ja, sagorna var väldigt populära under denna tid. På tornerspel runtom i Europa brukade man ikläda sig roller ur sagorna, någon var Arthur, någon var Galahad och någon var Guinevere och så vidare. Man lajvade alltså. Detta kunde förresten vara ett roligt sätt att fira pingst på: att dramatisera Arthursagorna.

Dikterna om Arthurs riddare och deras äventyr var populära i hela Europa och de översattes och efterbildades. Här fann man de ridderliga idealen som alla ville eftersträva. I Sverige är riddarandan som mest levande under folkungarna på 1300-talet, vid den tid då riksvapnet med dess tre kronor införs, och flera riddarromaner översätts till svenska – de mest kända kallas Eufemiavisorna. På mödernet härstammade Albrekt av Mecklenburg från folkungarna. Han var son till Eufemia som var syster till Magnus Eriksson, Sveriges kung 1319–1364.

Det var på pingstdagen som kung Arthurs riddare svor den så kallade ”pingsteden” som innebar att de förpliktigas att följa ”riddarlagarna”. Vad var det för lagar? När engelsmannen Robert Baden-Powell (1857-1941) grundade scoutrörelsen gjorde han Riddarna av runda bordet till förebilder – scouterna skulle vara moderna riddare. I boken Scouting for Boys (1908, svensk översättning 1917) beskriver han riddarlagarna så här:

Kung Arthur, stiftaren av riddarlagarna, var alltid artig mot kvinnor av varje samhällsklass. En dag kom en flicka rusande in till honom och anropade honom om hjälp. Hennes hår klibbade av gyttja, armarna voro sargade och dräkten i trasor. Hon hade blivit misshandlad av ett rövarfölje som strök omkring i nejden. Då konungen hörde hennes berättelse sprang han upp på sin häst och red själv till rövarnes kula och nedgjorde dem alla med risk för sitt eget liv.

Ni patrullförare och scouter likna därför mycket riddarne och deras följe, särskilt om ni alltid sätter er heder i främsta rummet och gör ert bästa för att hjälpa andra, som äro i trångmål eller behöva hjälp. Ert valspråk är: ‘Var redo’ att göra detta, och riddarnes valspråk var ett liknande: ‘Var alltid redo’.

Den här boken var ämnad som en handbok för att göra pojkar till män. Det var i en tid då man inte skämdes för att säga att män skulle vara på ett visst sätt och kvinnor på ett visst sätt.

Det finns en gammal svensk sed att vid pingst klä upp en flicka som inför ett bröllop – hon kallades pingstbrud eller majbrud och ”majades”, det vill säga smyckades med blommor. Det anordnades också låtsasbröllop.

[image error]

För att återknyta till Arthursagorna – det finns det en vacker målning från år 1900 av den engelske konstnären John Collier som heter ”Majningen av drottning Guinevere” och visar hur Arthurs hustru smyckas med vita blommor. I boken Riddarsagor, en svensk prosaversion av Alfred Tennysons Idylls of the King, beskrivs Guinevere som ”fagrast bland all världens ungmör”.

BILD: Målning Charles Ernest Butler 1903.

Så firade jag nationaldagen 2019

[image error]

Nationaldagen den 6 juni firade jag i hemstaden Uppsala. Mitt på dagen deltog jag i en lunch på en klubblokal med mina vänner. Vi sjöng nationalsången, kungssången, Sveriges flagga och andra fosterländska sånger. Till lunch blev det stekt sill, kokt potatis och löksås. Till det drack jag öl och snaps. Till efterrätt blev det jordgubbar och grädde med kaffe och kall punsch. När taffeln brutits satte jag mig i en fåtölj, drack ett glas rom och rökte en god cigarr. Efter lunchen gick jag till Stadsträdgården, åt glass och njöt av solen. Det var en glad dag!

Här är ett videoklipp – min uppvärmning inför nationaldagslunchen:

Du kan stödja min verksamhet genom att swisha till 0760078008 (Eddie) eller bli månadsgivare på Patreon.