Mohamed Omar's Blog, page 13

Drottning Disa

[image error]

Disa har namnsdag den 3 februari. Vem är det? Jag håller på med en bok om svenska högtider. Jag är ingen expert, långt därifrån. Jag är elev och lär mig, men jag vill dela med mig av det jag lär mig och min lust att lära.

Något jag förstått är att de svenska högtiderna bygger på två element, det hedniska och det kristna och det hedniska förstås är äldre. Men det hedniska är av en annorlunda karaktär än det kristna eftersom det handlar om naturen, inte om en lära från himlen. Den hedniska delen är inte på samma sätt ”religiös” eftersom den handlar om sommar och vinter, sol och måne.

När kristendomen kom till Europa, så fyllde den nytt vin i gamla läglar. De gamla årstidsfesterna fanns redan, men nu fick de nya kristna innebörder.

Att Disa har fått namnsdag i början av februari tror jag har att göra med disablotet som ska ha hållits då. Det var en offerhögtid till disernas ära. Diserna var i nordisk mytologi kvinnliga andeväsen, de dödas andar enligt vissa, eller gudinnor som kunde vara både elaka och vänliga.

Kung Adils den mäktige ska ha fallit av sin häst vid ett disablot i Uppsala, det vill säga det som nu heter Gamla Uppsala. Han red runt Disarsalen, vilket verkar ha varit ett tempel rest åt diserna, när hästen snubblade. Adils var son till Ottar Vendelkråka och blev enligt sagan höglagd i Gamla Uppsala. Det ska vara den norra av de tre stora högarna, den som kallas Torshögen.

I Heidenstams Svenskarna och deras hövdingar skildras Adils död så här:

En vinter, när många hade samlats till disablotet, ledde de otåligaste fram en häst. De skriade, att han skulle visa, att han nu kunde sitta i sadeln igen.

Tyngd av dystra aningar, klädde han sig och steg upp på hästen, men han lät tyglarna hänga och hade åldrats mycket. Fast hans ögon nära på voro blinda och täcktes av hinnor, som endast släppte igenom ett grått ljus, såg, han mycket, som var osynligt för de andra. Han såg, att den goda fylgja, som troget ledsagade var och en från vaggan till domsstället i underjorden, gick bredvid hästen också nu, men bortvänd med händerna för ansiktet liksom gråtande. Han visste, vad det betydde.

Det hade frusit starkt i vinternatten, och Karlavagnen tindrade. Adils satt hopsjunken och gungade en smula, allteftersom hästen rörde sig. Han red ett varv inom stenringen, där offret skulle hållas.

Men hästen snavade, och konungen föll av och slog huvudet mot den närmsta stenen, så att hjärnan rann ut. Där låg nu den mäktigaste och rikaste av Skilvingar utsträckt på ismarken. Svearna sprungo fram med sina bloss och räckte varandra händerna över hans blod och lovade, att de därefter mer än guldet i ringen på armen skulle hedra järnet i plogen och svärdet.

Samtidigt med disablotet hölls i Uppsala ett ting och en marknad, marknaden kallades Distingsmarknaden. Sista blotet hölls av kung Blot-Sven år 1084, sedan återstod marknaden och tinget. Det finns en saga där tingets och marknadens ursprung leds tillbaka till en Drottning Disa i hednisk tid. Hon var en klok flicka som höll ting i Uppsala. Kungen fattade tycke för henne och tog henne till hustru. Hon är känd genom en pjäs som skrevs av Johannes Messenius och uppfördes i Uppsala första gången 1611.

Man tror att sagans Disa är en personifikation av diserna. Man har så att säga samlat alla dessa diser som man brukade offra åt i en enda figur. Bellman nämner henne i Fredmans epistel nummer 62:

Movitz! på Taflan se marken,

Där sju nöten betade gräs.

Där ser du Noach i Arken.

Kors hur’ det rägnar på parken!

Där rider Drottningen Disa;

Där kör Propheten Elisa

Up til himla uti en chaise.

Glas-ögon opp på din näsa,

Där står historien at läsa

Om Susanna; Movitz nu läs.

I stället för disablotet fick vi vid samma tid Kyndelsmässodagen. Denna högtid är enligt Nordisk familjebok, ”liksom så många andra kristna fester, ingenting annat än en kristnad hedning”. Festen jämförs i uppslagsboken med romarnas februalia eller lupercalia, då romarna bland annat ska ha sprungit nakna genom staden.

Båda dagarna delar ett tema: rening. På kyndelsmäss minns man hur det gått fyrtio dagar sedan jungfru Maria födde sitt barn. Hon hade då blivit ”ren” och kunde gå till templet. Dagen kallas också Jungfru Marias rening.

I Olaus Magnus Historia om de nordiska folken (1555) skriver han så här om distingsmarknaden:

Den berömdaste af dessa marknadsplatser är den i ärkebiskopsstaden Upsala, genom hvilken flyter en betydlig å, som merendels i början af februari tillfryser så starkt, att dess is kan bära en ofantlig mängd af människor liksom af dragare och alla slags handelsvaror. Denna marknad har från urminnes tid till den dag i dag kallats och kallas alltjämt disting, d.v.s. den plats där den kloka drottning Disa höll ting… De varor som äro föremål för handel allt efter de köpslåendes önskningar och behof, äro av mångfaldigt slag, såsom värdefulla pälsvaror af olika djur, vidare silfverkärl avsedda att göra tjänst vid måltider äfvensom att tillfredställa kvinnornas omättliga begär efter prydnadsföremål; yttermera spannmål, metaller såsom järn och koppar, samt tyger och matvaror.

Disa var enligt sagan en bondflicka från Venngarn utanför Sigtuna. För länge sedan då Sigtrud var kung i Uppsala (hos Olaus Magnus heter han Frej) rådde stor hungersnöd. Kungen bestämde då att alla gamla, sjuka och lytta, det vill säga alla ”tärande”, skulle offras åt Oden.

Först ska hwar och een Hwdfadher weeta

I sitt Hws skal han vpleta

Alt onyttigt Partij och så slöder

Thet han vthan nytto föder

Gubbar, Käringar, Halte och Blinne

Lamme, Siuke, vthan sinne

Thessa skole the nw alle dräpa

Disa tyckte beslutet var dåligt och ville komma till Uppsala för att ge bättre råd. För att sätta hennes fyndighet på prov bjöd kungen henne att komma till sig ej till fots, ej till häst, ej åkande, ej seglande, ej klädd, ej oklädd, ej inom år eller månad, ej på dag, ej på natt, ej i ny, ej i nedan.

Hur skulle hon klara det? Hon löste uppgiften så, att hon spände två ynglingar för en släde och lät en bock gå bredvid, hade det ena benet i släden och det andra över bocken, var klädd i ett nät och kom till kungen tredje dagen före jul (som inte räknades till själva året utan till utfyllnad) i skymningen när det var fullmåne. Kung blev så imponerad av hennes klokhet och hennes skönhet (hon var bara klädd i ett nät…) att han tog henne till drottning.

I stället för att döda alla ”tärande” föreslår Disa föreslår att folket samlas och

Ther the skulle kasta Tärningh

Huru många aff them skal dö

Men de dödsdömda ska få behålla livet, mot att de drar ut och bryter ny bygd i norr (”om the wele draga Norr vth/Och så förökia Sweiges knut/Skole the ey mista lijffuet”). Vad kan man lära sig av sagan? Jo, att makthavare ska lyssna på råd, vem det än kommer ifrån, bara det är klokt. Och så lär man sig att man i dåliga tider inte bara kan tänka på att skära ned, utan också på att öka inkomsterna.

Nybyggarandan, där man drar ut för att plöja nya mark i norr, för tankarna till Vilda västern.

Bild: Drottning Disa målad av Carl Peter Lehmann. Tavlan hänger på Uplands nations bibliotek.

Klicka här för att gilla min sida på Facebook. Du kan stödja mitt arbete genom att swisha till 0760078008 (Eddie).

Så kallad ”islamofobi” i sagovärlden Narnia

[image error]Streamingjätten Netflix har köpt rättigheterna till den engelske författaren C. S. Lews Narnia-berättelser. Detta är första gången någonsin rättigheterna till samtliga sju böcker ägs av samma bolag. De kommer att producera både filmer och teveserier.

Man kan hoppas att Netflix nu kommer att filmatisera de Narnia-berättelser som hittills har försummats, som Hästen och hans pojke (1954) och Den sista striden (1956). De båda böckerna är särskilt intressanta för mig eftersom jag tänker mycket på islam och förhållandet mellan väst och islam.

I böckerna förekommer nämligen fantasilandet Calormen som är tydlig influerat av den islamiska världen. Och skildringen är inte smickrande. C. S. Lewis har så klart beskyllts för så kallad ”islamofobi”. Kan det vara en anledning till att de ännu inte filmatiserats? Böckerna kom som sagt ut på 50-talet, idag hade nog en ängslig redaktör velat retuschera manuset än aning före publicering, för att inte dra på sig de fruktade rättvisekrigarnas uppmärksamhet.

Men inte bara de böckerna där ”sagoislam” skildras har blivit hårt kritiserade. Ingen av C. S. Lewis Narniaböcker är omtyckta av det vänstervridna kulturetablissemanget, som menar att de är kristet fundamentalistiska, rasistiska och könsrollskonserverande. Lewis var en djupt troende kristen apologet och ett av syftena med hans barnböcker var att förmedla det kristna budskapet på ett nytt och spännande sätt. Aslan, det talande lejonet som offras och återuppstår, är en bild för Kristus.

Calormen är ett stort land som ligger sydost om Narnia. Namnet kommer förmodligen från latinets ”calor” som betyder ”värme”. Mellan Calormen och Narnia ligger landet Arkenland och en stor öken. Calormen, vars huvudstad heter Tashbaan, är inblandat i ständigt krig för att utvidga sin makt, ta slavar och krigsbyte. Slaveriet är något som utmärker Calormen och väcker avsky i Narnia.

Konflikten mellan Narnia och Calormen i Lewis böcker verkar väldigt lik konflikten mellan väst och islam i den verkliga världen. Innan jag började skriva den här artikeln så läste jag om båda böckerna, som jag har i svensk översättning.

Boken Hästen och hans pojke är den tredje i serien om landet Narnia. Pojken Shasta växer upp hos sin fosterfar Arsheesh i Calormen. När Shasta får reda på att fosterfadern inte är hans riktiga far och att denne tänker sälja honom till någon annan, så flyr han på sin talande häst. Hästen kommer från Narnia och vill hem. På vägen träffar Shasta och den talande hästen en flicka som också är på flykt. Hon är calormen, men vill också till ”de fria nordanlanden” eftersom hon annars kommer att giftas bort mot sin vilja med en äldre, grym man. I Narnia däremot ”tvingas ingen mö gifta sig mot sin vilja”.

Calormens despotiske kejsare Tisrock och hans son Rabadash drar ut på ett fälttåg för att erövra Narnia och Arkenland. Så här säger prinsen till sin far:

”Jag önskar och förslår, om min fader, att du omedelbart samlar dina oövervinnliga härar och drar in i det trefalt förbannade Narnia och ödelägger det med svärd och eld och fogar det till ditt gränslösa välde och dödar deras konungar och alla av deras blod utom drottning Susan. Ty jag åstundar henne till maka – men först ska hon få lära sig en bitter läxa!”

Soldaterna har skägg, turban på huvudet och svingar kroksablar. De tillber en gud som kallas Tash, den Okuvlige och Skoningslöse. Calormenerna beskrivs som saracener och narnierna som korsriddare. Så är de också tecknade av illustratören Pauline Baynes.

[image error]

Prins Rabadash har alltså blivit avvisad av den fagra Susan, men tänker ta ta henne med våld.

”Ni menar inte att han skulle kunna ta mig till gemål med våld?” utbrister Susan. Hennes bror Edmund svarar: ”Jag fruktar det. Gemål – eller slavinna, vilket är värre.”

När den calormenska hären står utanför kung Luns slott i Arkenland, håller Rabadash ett tal som verkar vara inspirerat av profeten Muhammed:

”Döda varenda manlig barbar innanför dess murar ända till det gossebarn som föddes i går. Det övriga är ert att fördela sinsemellan bäst ni behagar – kvinnor, guld, ädelstenar, vapen och vin. Den som blir efter när vi närmar oss slottsportarna låter jag bränna levande. I Tashs, den Okuvlige och Skoningslöses, namn – framåt!”

I Den sista striden har en gorilla fått en åsna ta på sig ett lejonskinn och utge sig för att vara Aslan. Gorillan utnyttjar åsnan för att skaffa sig makt. I början går det bra, folk tror att det är Aslan och gör som åsnan säger. Men de börjar tvivla när den falske Aslan påbjuder dem att göra onda saker. Åsnan är bara lik Aslan på ytan, men grunden (jag vill helst undvika att skriva ”värdegrunden”) är olika.

Gorillan försöker också få narnierna att tro att Tash, calormenernas gud, och Aslan, skulle vara en och densamme. Detta trots att Tash livnär sig på människors blod, han kräver människooffer, medan Aslan är barmhärtig.

Gorillan säger:

”Tash är bara ett annat namn för Aslan. Allt det där tramset om att skulle ha rätt och folket i Calormen fel är idiotiskt. Nu vet vi bättre. Calormenerna använder andra ord men menar samma sak som vi. Tash och Aslan är bara två olika namn på – ja, ni vet vem jag menar.”

Här tror jag att C. S. Lewis vill kritisera tanken att alla religioner egentligen bara är olika på ytan men lika i sitt inre. Gorillan säger samma sak som de som säger att det inte finns någon skillnad mellan kristendomen och islam. Den ena är inte bättre eller sämre än den andra.

Lewis vill säga att skillnaderna mellan religionerna är djupare än bara gudarnas namn, vilket visar sig i skillnader i kulturer och värderingar mellan Narnia och Calormen. Och i vår verkliga värld, vill jag tillägga, mellan väst och islamvärlden.

Klicka här för att gilla min sida på Facebook. Du kan stödja mitt arbete genom att swisha till 0760078008 (Eddie).

Den gudomliga solens strålar

[image error]”Ända sedan min barndom brann jag af kärlek till den gudomliga solens strålar. Redan i min första ungdom lyfte jag mina tankar mot himlens ljus; ej blott om dagen ville jag fästa mina blickar derpå, utan jag lemnade allt, för att under klara och molnfria nätter få betrakta himlavalfvets skönhet, utan att förstå hvad man sade mig derom eller hvarför jag gjorde det. Min uppmärksamhet var så spänd, jag var så fördjupen i åskådningen af himlen, att man kunde taga mig för en ursinnig astrolog, ehuru jag knappt hade skägg på hakan. Och likväl, jag svär det vid gudarne, hade ingen bok i detta ämne fallit i mina händer, och jag hade ej läst något som handlade derom.”

Ur Julianus Avfällingens tal till konungen Solen. Den svenska översättningen har hag hämtats från Julius Centerwalls bok Julianus Affällingen. En bild från den döende antiken (1884).

Profeten som åt semlor

[image error]Emanuel Swedenborg begränsade sig inte till äta semla på fettisdagen (5 mars i år). Han åt semla varje dag till middag, i varm mjölk, en så kallad ”hetvägg”. Han åt dock måttligt, som han hade blivit varnad i april 1745. Han hade varit på en krog och ätit (inte semla denna gång, förmodar jag), då han fick se en man som satt i ett hörn av rummet. Mannen sa: ”Ät inte så mycket.”

Swedenborg blev rädd och skyndade hem. På natten uppenbarade sig samme man, och han sade sig då vara Gud själv. Muslimerna säger att Muhammed var den siste profeten. Men här har vi alltså en svensk profet på 1700-talet, mer än tusen år efter Muhammed!

Men vad muslimer menar är förstås att Muhammed är den siste äkta profeten och alla som kom efter honom är falska. Men det har de aldrig kunnat bevisa. Redan under Muhammeds livstid fanns det en annan arab som också påstod sig ta emot uppenbarelser från Gud. Han hette Musaylama och han och alla som följde honom blev massakrerade. I den islamiska historieskrivningen är han känd som Al-Kadhab, Lögnaren. Segrarna skriver historien.

Både Muhammed och Swedenborg påstod sig ha mötte ängeln Gabriel. Muhammed i grottan Hira i Arabien, Swedenborg på en pub i London! Både två påstod saker som de inte kunna bevisa, jag tror inte att någon av dem hade rätt i sina påståenden om det övernaturliga. Men låt oss säga att jag, eller någon annan icke-troende, blev tvungen att välja en av dem? Jag skulle välja den svenske profeten framför den arabiske. I Nordisk familjebok beskrivs Swedenborg så här:

Hans lefnadssätt var ytterst enkelt; hans betjäning utgjordes i hans hem vid Hornsgatan af hans trädgårdsmästare och dennes hustru; hans middag bestod vanligen af semla i uppkokt mjölk; ofta drack han starkt sockradt kaffe. Kl. 7 e. m. lade han sig. Barnkär var han, och musik älskade han som sin far högt. En viss blyghet gjorde honom till halft enstöring; under de senare åren gällde han som ett förryckt stockholmsoriginal, ehuru äfven de ofördelaktigaste omdömen ej kunna anföra något i hans uppträdande, utan blott hans andeskåderi som skäl för hans galenskap.

Förutom att Swedenborg tillät fläsk och öl, så arbetade han under större delen av sitt liv som tjänsteman i den svenska gruvindustrin. Han levde av sitt arbete, medan Muhammed försörjde sig på krigsbyte som han tillskansat sig i jihad, det heliga kriget. Han var ”barnkär”, men inte på samma sätt som Muhammed, som ju äktade ett nioårigt flickebarn.

Swedenborg försökte förstå hur den verkliga världen fungerade. Han studerade i stort sett samtliga naturvetenskaper, med ingenjörskonst, teknik, matematik, kemi, fysik, geologi, anatomi och fysiologi. Tillsammans med uppfinnaren Christopher Polhem startade han 1716 Sveriges första vetenskapliga tidskrift, Daedalus hyperboreus (”den nordlige Daidalos”).

Swedenborg hade fel om många saker, men till skillnad från Muhammed ansträngde han sig åtminstone till att försöka förstå vad själen var för något. Muhammed sa bara till dem som frågade att Gud allena hade kunskap om själen (se Koranen 17:85). Swedenborg menade att själen bestod av partiklar som man skulle kunna se om man hade ett tillräckligt starkt mikroskop.

Elva år gammal började Emanuel studera vid Uppsala universitet. Där studerade han medicin, astronomi, matematik, naturvetenskap, latin och grekiska. Muhammed däremot var olärd, enligt sunniterna till och med analfabet. Det kan förklara varför han i sin Koran begick så många misstag när han återgav judiska och kristna berättelser. Han hade hört dem, inte läst originalen.

Muhammed ska ha flugit genom de sju himlarna på en bevingad häst, medan Swedenborg kunde besöka olika planeter utan något riddjur eller annat färdmedel – det tyder kanske på att hans krafter var överlägsna…

Om man nu måste tro på någon profet, så är det bekvämare att tro på Swedenborg än Muhammed eftersom den svenske profeten är begravd i Uppsala. Man slipper resa till Medina i Arabien där det ibland är sådan stor trängsel att folk trampas ihjäl. I Swedenborgs kor i Uppsala domkyrka är det lugnt och fridfullt.

För den konstnärligt lagde kan det vara en fördel att veta att Swedenborg får man avbilda. Du kan göra dig en bild av honom att ställa på ditt husaltare. Om du tröttnar på swedenborgianismen kan du utan fruktan byta religion. Att lämna islam kan dock vara besvärligt. Muhammed påbjöd att de som avföll från hans religion skulle dödas. Och det finns muslimska fanatiker än idag som är villiga att verkställa hans påbud.

Både Muhammed och Swedenborg hånades och kallades galna. I Kellgrens dikt ”Man äger ej snille för det att man är galen” skrev han: ”Fast Newton sjelf en dag i Andefeber låg, Blir Swedenborg ändå helt rätt och slätt – en fåne.” Skillnaden var att den som skojade om Swedenborg inte tog någon risk, medan poeter som skrev nidverser om Muhammed blev halshuggna av hans trogna.

Klicka här för att gilla min sida på Facebook. Du kan stödja mitt arbete genom att swisha till 0760078008 (Eddie).

PK-isterna förvränger historien

[image error]

Fettisdagen infaller i år den 5 mars. Trots detta ser jag folk överallt med semmelpåsar! Får man äta semlor före fettisdagen? Jo, de ska ätas under fastlagen, de tre dagar som föregår fastan. I år börjar fastlagen med fastlagssöndagen den 3 mars. Den följs av blåmåndagen, som även kallas fläskmåndag och därefter kommer fettisdagen den 5 mars. Under dessa dagar ska man frossa och festa. Men man kan förstås äta semlor när man vill. Vi talar inte om sharia här.

Om man ska äta semlor med sina vänner kan det vara trevligt att läsa en dikt. Jag försöker att så ofta det går ha poesi med. Det gör fester mer festliga och mindre vardagliga. Dessutom kan dikterna vara fina och tänkvärda. Någon kanske till och med undrar vad poeten hette och söker upp fler dikter på biblioteket eller Internet. Då har man främjat svensk kultur.

Det finns dikt av Elsa Beskow som nämner semlan. Den heter ”I fastan” och går så här:

Än ligger viken blank av is

men veckorna de hasta.

Vi måste skaffa fastlagsris

för snart så är det fasta.

Vi gömmer risen i vår säng,

av dem ni sen ska bli väckta,

och ni ska få så mycket däng,

att ni blir rent förskräckta.

I köket står vi sen kring mor,

hon knådar och hon rullar.

”Ack kära Mor gör degen stor,

så vi får många bullar”

Gör varje semla stor som så

med mycket mandelmassa.

Hör mor, vi får väl mer än två?

Tre fyra kunde passa!”

Där utanför står solen glad

och lyser oss i nacken,

när vi tar kälkarna i rad

och åker utför backen.

Ty än är vintern inte slut,

än har den frost i håret.

När våra björkris slagit ut,

då kan vi vänta våren.

Men när jag tittar i en utgåva jag har från 1983 av Elsa Beskow-antologin Vill du läsa? så har fyra rader försvunnit. Kan ni gissa vilka? Jo, ni gissade rätt. Det var raderna om smisk. Det som är så skrämmande med denna censur är att den är helt okommenterad. Det finns ingen not, ingenting överhuvudtaget, som säger att det här inte är Beskows dikt så som hon skrev och tryckte den när hon levde. Vem vet vad redaktörer tar bort i nyutgåvor av gamla författare. Det är oerhört respektlöst.

Dänget som det talas om dikten är inte någon aga, utan en lek. Folklivsforskaren Ebbe Schön skriver i Folktrons år (1989) att piskningen med ris skedde ”mest på skämt och i all gemytlighet”.

Riktig aga hittar man däremot i andra berättelser, som i den söta Hattstugan, där barnen får fylla i ordet ”smäll” själva. De skulle både lära sig svenska och gott uppförande:

För när jag kommer hem igen ikväll

Får annars de som varit stygga –

Men de som varit snälla ska få smaka

Av mammas stora, goda honungs–

Det går att läsa berättelsen för sina barn och förklara att förr så fick barnen smäll när de var dumma och inte gjorde sina läxor. Det är inte svårare än så.

Kan man ta bort ord och rader, så kan man så småningom börja lägga till. Det kan leda till en farlig utveckling där respekten för författarnas verk urholkas och förfalskningar kanske till och med blir mer kända än originalen.

PK-isterna har sådan hybris att de inte nöjer sig med att totalt dominera den samtida kulturen. De vill även förvränga historien, så att minnet av en tid före pk-ismen ska utplånas. Försöken att ändra i gamla böcker påminner om Partiets paroll i George Orwells dystopiska roman 1984: ”Den som behärskar det förflutna behärskar framtiden. Den som behärskar nutiden, behärskar det förflutna”.

Men läs originalet när du äter semlor, på fettisdagen eller någon annan dag. Det ska jag göra.

Klicka här för att gilla min sida på Facebook. Du kan stödja mitt arbete genom att swisha till 0760078008 (Eddie).

Tomtefar är en död far

[image error]

Mitt arbete med att sammanställa en bok om årets fester fortsätter. Jag hittade nyligen en av den liberala studentföreningen Verdandis småskrifter från 1905. Den är 25 sidor lång, heter Nordisk folktro och fornnordisk religion och är skriven av litteraturhistorikern Henrik Schück. Tyvärr finns inte småskriften på nätet.

Schücks tes är att rester av asatron lever kvar i samtidens folktro. Och inte bara det, där finns även rester av en religion som är ännu äldre än den ”skaldereligion” vi känner från Eddan. Eddan, menar Schück, var elitens litteratur, medan vanligt folk hade en annan tro.

”Ty denna skaldereligion har aldrig varit de nordiska folkens tro, utan var hvad den är: poesi – alldeles som den religion, som träder oss till mötes i de homeriska sångerna.”

Schück förklarar sedan religionens utveckling så här. Först har vi polydemonismen, sedan polyteismen, som följs av monoteismen. Ordet ”polydemonism” hade jag inte hört förut. Så det var värt att läsa den här småskriften bara för det ordets skull.

Ursprunget till all religion, tror Schück, är fruktan. Man var rädd för det okända, för mörkret och för rovdjuren. Under denna tid dyrkade man ”demoner”, väsen utan egennamn och personlighet. Ur detta utvecklades sedan polyteismen, då demonerna fick egennamn och personlighet, vilket sedan följdes av nästa stadium då alla gudar sattes ihop till en, monoteismen.

De där demonerna som dyrkades i människans äldsta religion delar Schück in i två grupper: naturväsen, som strömkarlar och troll, och de dödas andar. Till andarna räknar han diserna. Det är intressant eftersom disablotet ju kommer snart i början av februari.

I almanackan har vi Kyndelsmässodagen den 2 februari, men denna kristna dag är, som det står i Nordisk familjebok, ”en kristnad hedning”. Kyndelsmässodagen ”är, liksom så många andra kristna fester, ingenting annat än en kristnad hedning”. Disa har namnsdag den 3 februari.

På kyndelsmässodagen minns de kristna Jungfru Marie kyrkogångsdag. Det hade då gått 40 dagar sedan hon födde sitt barn och han hade då blivit ”ren” och fick gå till templet igen. Det var det som gällde i den mosaiska lagen.

Den gamle fromme Simeon tog Jesus i sin famn och kallade honom ett ljus till

hedningarnas upplysning. Kyndel betyder ljus, fackla eller bloss, och har samma ursprung som latinets candela och engelskans candle.

Vad gjorde man då på disablotet under hednatiden? Det finns tre saker man behöver studera för att rekonstruera den gamla religionen, skriver Schück. Det första är vår tids folktro, där finns det rester kvar. Det andra är ”skaldereligionen”, det vill säga Eddans dikter med mera. Och det tredje är den komparativa religionshistorien. Alltså, man tittar på hur hur de gör i religioner som vi vet mer om, till och med levande religioner, för att bättre förstå religioner som är döda eller som vi inte vet så mycket om.

Schück menar att disablotet var en fest då man offrade till de dödas andar: ”Disir betyder nämligen de dödas andar och disablotet offret till dessa dödsväsen.”

”För att förstå innebörden af denna fäst, som icke närmare beskrifves af de gamla nordiska författarne, behöfva vi blott taga hänsyn till det sätt, på hvilket den firades av andra folk – ty företeelsen är allmänmänsklig.”

I Nordisk familjebok jämförs disablotet med romarnas februalia, Schück jämför det med grekernas Anthesterifest och citerar den danske religionshistorikern Edvard Lehmann som menar att grekerna vid denna fest såg spöken på ljusa dagen, var ytterst vidskepliga och satte fram mat till de döda. Greken, skriver Lehmann ”bar sig hela dagen åt som en papuaneger”.

Schück nämner lyktfesten till de dödas minne i Japan, och liknande bruk i Kina och Indien då man offrade mat och dryck till de döda. I svensk folktro finns rester av denna urgamla ”polydemoniska” religion kvar:

”En rest af ett dylikt disablot torde än i dag finnas kvar – det grötfat, som bonden om julnatten sätter ut åt tomten. Ty hustomtarna äro med all sannolikhet gamla disir, familjeandar, närmast motsvarande romarnas penates, och karaktäristiskt för dessa dödsandar till skillnad från naturväsen som strömkarlar o. s. v. var just, att man gaf dem offer af mat och dryck. Ett dylikt matoffer ger oss således en bestämd upplysning om tomtarnas ursprungliga väsen.”

Penates var i romersk religion skyddsgudar för hus och härd, alltså hustomtar. Gröten som man ställer ut till tomten på julen avslöjar alltså den svenska tomtens verkliga natur: han är en död förfader. Schück avfärdar därmed teorin om att tomten skulle vara turk som snömos.

Klicka här för att gilla min sida på Facebook. Du kan stödja mitt arbete genom att swisha till 0760078008 (Eddie).

Blade Runner 2019. Framtiden är här

[image error]

I ett nytt avsnitt av podden Tankar från framtiden (inspelat 15/1) pratar jag med Dolf. Jag har lärt känna Dolf genom att hans intressanta kommentarer på Det Goda Samhället där jag skriver. I kommentarerna har han visat att han är väl bevandrad i film och litteratur.

I detta avsnitt pratar vi om science fiction-klassikern Blade Runner från 1982. Vi är två veckor inne i det nya året 2019 och det år då Blade Runner utspelar sig. Filmen är baserad på en roman av den amerikanske författaren Philip K. Dick från 1968: Do Androids Dream of Electric Sheep? Dolf har nyligen läst om romanen och sett filmen och berättar om hur de skiljer sig åt.

Filmen skildrar alltså en mörk, dystopisk framtid i Los Angeles år 2019. Det är en noir-deckare à la Raymod Chandler med hårda män som dricker whisky och en kedjerökande femme fatale med fyrtiotalssfrisyr, men i en futuristisk, cyberpunk-miljö.

Människan har lyckats framställa organiska robotar som är nästan omöjliga att skilja från vanliga människor. Dessa kallas replikanter och de används som slavar av människorna. Efter en serie blodiga uppror bannlyses replikanterna från jorden och deras liv begränsas till fyra år. En speciell sorts poliser, så kallade blade runners, får i uppgift att identifiera och döda alla replikanter som mot lagen befinner sig på jorden.

Deckard (Harrison Ford) är en före detta blade runner som blir återkallad till tjänst för att spåra upp och eliminera en grupp våldsamma replikanter som lyckats ta sig till jorden. Gruppen, ledda av Roy Batty, söker sin skapare den mäktige replikantmakaren Tyrell, för att förmå honom att öka deras livslängd. Uppdraget misslyckas och filmen slutar med Roys tvekamp med Deckard och det poetiska avskedstalet i regnet, strax innan replikanten dör:

Jag har sett saker som ni inte skulle tro på. Brinnande attackskepp vid Orions axel. Jag har sett C-strålarna glittra i mörkret nära Tannhäuserporten. Alla dess stunder kommer att utplånas av tiden, som tårar i regnet. Tid att dö.

Det vilar ett tragiskt skimmer över denna fallna ängel som gör uppror mot sin Skapare. Han ville inte leva som slav, utan bli herre över sitt eget öde.

För övrigt tycker jag att det borde göras science fiction-film som utforskar hur Europa kommer att se om islamiseringen och massinvandringen får fortsätta. Hollywood har inte visat något intresse, men jag tror den skulle vara intressant för en stor publik.

Lyssna på podden i spelaren nedan:

Källdisen. En dikt av Olof Thunman

[image error]

Det är ungefär två veckor kvar till disablotet som brukade äga rum i början av februari. Det var i förkristen tid en offerhögtid till disernas ära. Diserna var i nordisk mytologi kvinnliga andeväsen eller gudinnor som kunde vara både elaka och vänliga.

Samtidigt med blotet hölls i Uppsala ett ting och en marknad, marknaden kallades Distingsmarknaden. Det finns en saga där tingets och marknadens ursprung leds tillbaka till en Drottning Disa i hednisk tid. Hon var en klok flicka som höll ting i Uppsala. Kungen fattade tycke för henne och tog henne till hustru. Hon är känd genom en pjäs som skrevs av Johannes Messenius och uppfördes i Uppsala första gången 1611. Disa är förmodligen en personifikation av diserna. Disa har namnsdag den 3 februari.

Kung Adils den mäktige ska ha fallit av sin häst vid ett disablot i Uppsala, det vill säga det som nu heter Gamla Uppsala. Han red runt Disarsalen när hästen snubblade. Adils var son till Ottar Vendelkråka och blev enligt sagan höglagd i Gamla Uppsala. Det ska vara den norra av de tre stora högarna, den som kallas Torshögen.

Kyrkan firar kyndelsmäss vid samma tid som disablotet. Fram till slutet av 1700-talet var kyndelsmässodagen den 2 februari en helgdag i Sverige, men flyttades till till närmast följande söndag. I år den 3 februari på Disas dag.

Kyndelsmässodagen och disablotet infaller mellan vintersolståndet (21 december 2018) och vårdagjämningen (20 mars 2019). Jorden är liksom havande med den vår och sommar som skall komma. Solen har återfötts vid vintersolståndet och dagarna blir längre, nätterna kortare. Våren finns där, men syns inte, som ett ofött barn.

Kyndelsmässodagen är i kyrkan en Mariadag, vilket anknyter till havandeskapet. Det var hon som enligt kristen mytologi födde Guds son, världens ljus. Det är en festdag ägnad minnet av hur jungfru Maria 40 dagar efter födelsen (25 december) bar fram Jesus i templet och kallas även Jungfru Marie kyrkogångsdag och Herrens frambärande i Templet. Kyndel betyder ljus. Det är samma ord som engelskans ”candle”.

Det är en tid att tänka på de som skall komma, liksom alla helgons dag, som infaller mellan höstdagjämningen och vintersolståndet, är en tid att tänka på de döda.

Här är en dikt av Uppsalapoeten Olof Thunman. Den är hämtad ur diktsamlingen Olandssånger från 1927. Dikten är tillägnad Axel Johansson, chefredaktör för Upsala Nya Tidning 1903 till 1948.

Källdisen

Hell dig, blåögda källdis, som råder

över var lönlig och nyckfull åder,

sipprande djupt i åsens nattsvala grus!

Mulldolda flöden du lockar att välla

fram i din heliga urtidskälla,

hägnad av aspars sus.

Fordom ha gudasånger här klingat.

Guldtyngda jarladöttrar dig bringat

fromma skänker i morgonens rödaste stund.

Ätter här druckit hälsa och lycka.

Kungar kommit att offra och smycka

vittfrejdad harg och lund.

Folkets hjärtan ifrån dig vändes.

Högresta hargen av munkar brändes.

Stenad vart källan, stenad din grånade präst.

Tiden svept allt i sin töckenslöja.

Ej ens ditt namn i nejden fått dröja.

Glömd är din tjänst och din fest.

Vän du drömmer i midsommarnatten.

Ensam i vaka vid läkedomens vatten

lyssnar du blid till böljornas sorlande tåg.

Ingen majande ungdomsskara

nalkas som förr med kransar din klara

aldrig sinande våg.

Men en vällukt med vinden gungar

ut från den ljusnande däldens dungar –

björkarnas doft, som syner och drömmar ger.

Och mot källängens våta tuvor

sjunka två fladdrande blåa duvor

trötta och törstande ner.

Glömda gudinna, när gryningsglöden

blänker i lundens slingrande flöden,

dig vill jag bringa ett offer på fädernas vis.

Tacksam och glad åt din svalkande gåva

vill jag med nya sånger dig lova,

lyckobringande dis.

Dikten är situerad i ett sommarlandskap och har egentligen ingenting med disablotet att göra, men eftersom den handlar om en dis, en gudinna, så skulle den ändå passa att deklameras vid ett disablot.

Bild: ”Disarblot” av August Malmström

Tjugondag Knut, årstiderna och islam

[image error]Söndagen den 13 januari var det tjugondag Knut. Då tog julen slut. Dagen har fått sitt namn efter Knut Lavard, en dansk prins som levde mellan åren 1096 och 1131. Han mördades den 7 januari och blev sedan helgonförklarad av kyrkan. Ordet ”lavard” är samma ord som engelskans ”lord”.

På hans tid varade julen fram till trettondagen den 6 januari. Hans fiender mördade honom dagen efter julens slut för då var straffet för mord inte lika strängt. Brott begångna under julfriden bestraffades strängare. Dagen fick så Knuts namn i almanackan. Knut blev så förknippat med julens slut att när man i Sverige år 1680 förlängde julen med en vecka så flyttade man Knuts namn till tjugondagen.

Sedan jag lämnat islam har jag funderat en del på skillnaderna mellan islamiska och svenska högtider. Jag håller faktiskt på med en bok om svenska högtider som ska innehålla praktiska råd om hur man kan fira. Det ska vara som en handbok med förslag på sånger att sjunga, dikter att deklamera, mat att äta och saker man kan göra. Man ska kunna fira själv, vare sig man är troende eller inte, och oberoende av stat, kyrka eller annan institution. Arbetstiteln är Svenskens år.

En viktig skillnad mellan islamiska och svenska högtider är att svenska högtider hör ihop med årstiderna. Det gör inte de islamiska. I islam bestäms högtiderna av en månkalender och flyttar på sig varje år. Fastemånaden ramadan kan infalla på både vintern och sommaren och krocka med både jul och midsommar. Den är alltså inte förknippad med någon årstid.

Våra svenska högtider följer solens bana och hör ihop med fenomen som vårdagjämning, sommarsolstånd, höstdagjämning och vintersolstånd. Sångerna och dikterna använder metaforer och bilder hämtade från den svenska naturen.

Kristendomen har inkulturerats eller ”europeiserats” i årstidernas gång genom att olika kyrkliga fester har lagts på årstider som passar deras innehåll. Under vintersolståndet, när solen ser ut att ”står still” för att sedan ”återfödas”, firar man jul, då Jesus ”världens ljus” kommer in i världen. I Norden firade man under de mörkaste dagarna. Man drack mängder av mjöd och skålade för god skörd och fred.

När kristendomen kom till Rom firades redan en hednisk fest som kallades Dies Natalis Solis Invicti, som betyder ”den obesegrade solens födelse”. Ända sedan sommarsolståndet har dagarna blivit kortare och nätterna längre, men nu vänder ”solhjulet” om. Dagarna blir åter längre. Solen har segrat. År 273 lät kejsaren bygga ett nytt tempel åt solen, som invigdes den 25 december, den dag vi kallar juldagen eller kristmässan.

De kristna menade dock att Jesus var den som verkligen förtjänade att dyrkas under denna tid eftersom han var ”Christus verus Sol” eller ”Kristus den sanna Solen”. Som det heter hos evangelisten Johannes: ”Det sanna ljuset, det som lyser över alla människor, skulle nu komma i världen” (1:9).

Den svenske 1600-talsskalden Samuel Columbus menade att ordet jul hängde ihop med ordet hjul eftersom solen vänder om, det vill säga kommer tillbaka, och dagarna nu börjar bli längre. På 1670-talet skrev Columbus: ”Ock weestu eij hwarför Wij Swänske kalla Juul, Därför at Werldens Lius då wänder om sijn Hiuul”.

På modern svenska: ”Vet du inte varför vi svenskar säger jul? Därför att världens ljus då vänder sitt hjul.”

Ingen vet riktigt vad ordet jul betyder, men även en annan av 1600-talets stora lärda, Olof Rudbeck, spekulerade om ordet inte kunde ha något samband med ”hjul”.

I Nordisk familjebok (Ugglan) står det så här: ”Jul, kristenhetens förnämsta högtid, firas till minne af Jesu födelse. Ordet jul (isl. jól) är af omtvistadt ursprung. Enligt O. Rudbeck skulle ordet vara en biform till sv. hjul (hjulet var vintersolståndets symbol).”

I Rom firades även en annan fest i december som kallades ”saturnalia”. Man åt och drack och gav varandra presenter. Solens återkomst skulle påminna om en kommande gyllene tidsålder. Poeten Catullus beskrev saturnalierna som de bästa av dagar.

Solen återföds alltså vid vintersolståndet, sedan blir dagarna allt längre och når sin längsta längd vid sommarsolståndet då vi firar midsommar. Men innan dess har vi haft vårdagjämning, tidpunkten då dag och natt är lika långa, som infaller den 20 mars i år, sedan segrar ljuset över mörkret: dagarna blir längre, nätterna kortare.

Påsken hör ihop med våren och bilden av naturen som vaknar stämmer väl överens med berättelsen om Jesu död och uppståndelse. Engelsktalande kallar påsken ”easter”, som man tror kommer från namnet på en gammal germansk fruktbarhetsgudinna, Ēostre.

En av de mest kända svenska sommarpsalmerna, ”Den blomstertid nu kommer”, liknar för övrigt Jesus vid solen:

Med blid och livlig värma

till allt som varit dött,

sig solens strålar närma,

och allt blir återfött.

/…/

Du milde Jesu Kriste,

Vår glädjesol och sköld,

Ditt ljus och hägn ej briste,

Uppvärm vårt sinnes köld.

Jag har svårt att se hur de islamiska högtiderna som ramadan och eid, även om islam skulle bli majoritetsreligion i Sverige, med sina datum som flyttar från år till år, ska kunna genomgå samma inkulturationsprocess. Högtider är sedan urminnes tider i Sverige, och i hela Europa, förknippade med stämningar och känslor som hör ihop med årstidernas växlingar eller ”tidens hjul”. Det inre livet, hur vi tänker och känner, hör ihop med solen på himlen och landskapet runtomkring oss. Det här är som sagt något som sitter mycket djupt och går tillbaka till tiden före kristnandet.

Hur firade jag tjugondag Knut?

Jag anordnade en sittning, en fest alltså, för sju personer. Jag dukade upp ett brännvinsbord som bestod av olika sorters bröd, smör, ättiksgurka, rödlök, rödbetor, olika sorters korvar, olika sorters sill och strömming. Till detta drack vi öl och snaps.

Sittningen inleddes med att jag hälsade välkommen, så utbringade vi en skål för Knut Lavard stående. Sedan åt vi och sjöng visor emellan, som ”Helan går”, ”Hej, tomtegubbar” och ”I januari månad, gutår”. Bellmans ”I januari månad” passar bra eftersom den nämner både januari och jul.

Under den första tredjedelen av sittningen höll en av oss, han är historiker, ett kort föredrag om Knut Lavard, sen skålade vi för prinsen igen, och för föredragshållaren förstås.

Därefter sjöng vi sista versen ur julsången ”Raska fötter springa tripp, tripp, tripp”, som går så här:

Snart är glada julen slut, slut, slut.

Julegranen bäres ut, ut, ut.

Men till nästa år igen

Kommer han vår gamle vän,

Ty det har han lovat.

Jag klingade i mitt och glas och berättade att jag läst att det var gammal sed att brännvinet och ölet skulle vara utsupet efter Knut. Den tomma öltunnan rullades symboliskt ut på gården. Där man misstänkte att det fanns öl eller brännvin kvar gick grannarna gärna omkring och hjälpte till att få slut på det:

Slut på jula och slut på ljusa

och slut på brännvin’t i alla husa!

Det skålade vi på. Sedan blev det flera visor, en som alltid passar bra vid högtider är ”Nu alla goda vänners skål, gutår!” eftersom den också nämner de döda.

Försångare: Nu alla goda vänners skål, gutår! Ja, alla goda vänners skål, gutår!

Korus: Ja, alla goda vänners skål, gutår! 

Försångare: Närvarande, frånvarande och de som komma farande, gutår!

Korus: Närvarande, frånvarande och de som komma farande, gutår!

Jag stod upp och förklarade att härmed var sittningen slut och tackade alla gäster och särskilt föredragshållaren. Jag tog sedan en kvast och sopade symboliskt ut julen med tre ordentliga tag medan jag ropade ”Ut, ut, nu är julen slut!” Och alla ropade med mig.

När sittningen var avslutad, så dansade vi runt granen medan vi sjöng: ”Flickorna de små i ringen de gå”, ”Vi äro musikanter”, ”Räven raskar över isen” och ”Karusellen”. Sedan bar vi ut granen och slängde den.

Det var min tjugondag Knut.

Hur man firar en hednisk jul

[image error]

På engelska kallar man julen ”christmas” som betyder kristmässa, vilket betyder att Kristus ska vara huvudperson. Och förr kunde man även på svenska säga kristhögtid eller kristmäss, vilket säger ganska mycket om hur man betraktat julen som en kristen fest för att fira Jesu födelse. Natten mellan julafton den 24 december och juldagen den 25 markerar man födelsen, ”då gudamänniskan till jorden steg ner”, som det heter i julsången O, helga natt.

Men kristmäss lyckades inte konkurrera ut det urgamla ordet jul. Och det finns folk i dagens Sverige som inte bara använder det gamla ordet jul, utan faktiskt försöker fira den gamla julen, folk som alltså följer den gamla religionen vi hade innan vi blev kristna. I ett nytt avsnitt av Tankar från framtiden (inspelat 2/2) pratar jag med Emil Brandin som kallar sig ”en vanlig hedning” om hur han firade jul.

Inslag i den hedniska julen i Norden beskrivs på ett roligt sätt i Frans G. Bengtssons roman Röde Orm. I kapitlet ”Hur jul dracks hos kung Harald Blåtand” samlas både hedniska och kristna vikingar hos den nyligen döpte kung Harald i Jellinge.

Biskopen läste nu en bön, som kung Harald bad honom göra kort, och därpå druckos tre skålar: till Kristi ära, för kung Haralds lycka och för solens återkomst. Även de okristna drucko skålen för Kristus, emedan det var den första skålen och de törstade efter öl; men somliga av dem gjorde hammartecknet över kannan och mumlade Thors namn innan de drucko. När skålen dracks för kung Haralds lycka, fick kung Sven öl i vrångstrupen och hostade, så att Styrbjörn frågade om den klunken var honom för stark.

Kung Sven Tveskägg är inte särskilt förtjust i sin far Harald – han vill se honom död – och skålade inte gärna för hans lycka.

Även i det gamla Rom firade man en fest i december som kallades ”saturnalia”. Då drack man mängder med vin, åt gott och gav varandra gåvor. På samma sätt som med vår jul verkar saturnalia ha handlat om solen och därmed om årstiderna. Vintersolståndet är den tid på året när solen har sin lägsta middagshöjd, vilket sammanfaller med den kortaste dagen, som på det halvklotet inträffar 21-23 december.

Den svenske 1600-talsskalden Samuel Columbus menade att ordet jul hängde ihop med ordet hjul eftersom solen vänder om, det vill säga kommer tillbaka, och dagarna nu börjar bli längre. På 1670-talet skrev Columbus: ”Ock weestu eij hwarför Wij Swänske kalla Juul, Därför at Werldens Lius då wänder om sijn Hiuul”.

En annan lärd man från samma tid, Olof Rudbeck, hade samma teori. I Nordisk familjebok (Ugglan) står det så här: ”Jul, kristenhetens förnämsta högtid, firas till minne af Jesu födelse. Ordet jul (isl. jól) är af omtvistadt ursprung. Enligt O. Rudbeck skulle ordet vara en biform till sv. hjul (hjulet var vintersolståndets symbol).”

Bild: Försoning i Odens tempel av August Malmström (1888)