Mohamed Omar's Blog, page 10

Promenad på påskmorgonen

[image error]

Idag på påskmorgonen den 21 april tog jag och mina döttrar en promenad i den pånyttfödda vårvärlden. Solen glödde på den klara himlen. Ur den mörka och kalla vintern har våren stått upp, liksom enligt evangelierna Kristus stod upp ur sin grav, ja, som det heter i en av Gruntvigs påskpsalmer:

Likt vårdagssol i morgonglöd

gick Jesus fram ur natt och död

till liv förutan like.

Därför, så länge världen står,

det efter vinter kommer vår

också i andens rike.

När jag gick längs Fyrisån hörde jag Domkyrkans klockor ringa. Jag tänker på Faust i Goethes pjäs, som ju fick nytt hopp och nytt liv på påskmorgonen. Han hade suttit i sin studerkammare försänkt i grubbel och gripit efter ”kristallpokalen” som innehöll ett dödligt gift då han hörde klockringningen. Det är påskdagsmorgon. Han sätter ifrån sig giftbägaren och träder ut i den soliga vårmorgonen och det glada folkvimlet som en ny människa. Faust saknar tro, men inte påskglädje:

Ur mörka portvalvet väller där

en uppspelt skara, en brokig här.

I solen gonar de sig som bäst,

de firar Herrens uppståndelsefest,

ty själva har de stått upp ur sitt fängsel

i kvava kamrar och låga kojor.

Från tak som trycker och gavel som skymmer,

från hantverkets band och yrkets bojor

och från gatornas pressande trängsel,

från det helga dunklet i Herrens hus

har de alla stått upp till liv och ljus.

Se bara, se, nu sprider sig mängden

ut över täppor och fält i en hast!

(Översättning av Britt G. Hallqvist 1956)

På engelska kallas påsken ”easter”, vilket enligt den lärde munken Beda (672-735) kommer från namnet på en gudinnan Eostre. Han skriver så här:

”Eosturmonath, som nu förklaras med påskmånaden, har af forno sitt namn efter deras gudinna, kallad Eostre, åt hvilken de då firade fester och efter hvars namn de nu jemväl benämna påskhögtiden, sålunda med ett genom gammal plägsed bekant namn uttryckande den nya högtidens glädje.”

I Nordisk familjebok (Ugglan) står det så här:

”Liksom de andra stora kristna högtiderna inom sin ram bibehållit eller dragit till sig en del gamla hedniska bruk, har det också varit med påsken. Tiden för den kristna påskens firande sammanföll hos de germanska folken i det närmaste med deras hedniska offer vid vårens ankomst eller måhända rättare vid sommarens början.”

Påskeld med vänner i Uppsala

[image error]

På påskaftonens afton samlade jag och en skara vänner vid det gamla gravfältet i Stabby för att enligt urgammal sed tända en våreld, även kallad påskeld när den tänds på påskaftonen. Gravarna är från äldre järnåldern, alltså ungefär 2500 år gamla. På bilden ser ni mig med min yngsta vän som också råkar vara min yngsta dotter. Då var elden ganska liten – vi byggde på den.

Elias Grip (1873-1942), var en nordist, författare och skolman. Han utgav en mängd översättningar och populära samlingar av folksagor från olika länder samt biografier. Bland hans verk märks främst Några bidrag till kännedom om svenskt folkliv. Folksed, folktro och folkdiktning i Uppland (1917).

Följande utdrag ur Grips artikel, ”Påsken i germansk folktro”, är hämtad ur Läsning för svenska folket, 25:e bandet (1914):

Liksom många med julen förknippade folkliga seder och bruk leda sitt ursprung från hedniska föreställningar, så har ock påskfirandet i äldre tider rönt inflytande af den hedniska fest, som den kristna påsken kommit att ersätta, nämligen vårfesten. Naturens återvaknande till nytt lif efter den långa vinterdvalan firades af våra germanska förfäder med glada fester, hvilka naturligen egde rum tidigare i södern än i norden, där våren senare gör sitt intåg.

Varför tänder vi våreldar? Nordisk familjebok förklarar det så här:

Våreldar, under föråret t. o. m. midsommar ute i det fria och oftast på höjder upptända högtidseldar, vilkas syfte framför allt varit att befordra gräsväxtens, boskapens och äringens välbefinnande och fruktbarhet. Påtagligen ha här i Norden under hednatiden dessa eldar varit förbundna med det Mot, som firades vid sommarens ingång ”för att hälsa denna” och som sannolikt inföll vid midten af april. Efter kristendomens införande inträdde sedan en splittring i uppfattning om, hvart denna sed skulle förläggas, och den anknöts i olika orter än till valborgsmässodagen (30 april), än till påsk, Kristi himmelsfärdsdag, pingst, Halvardsmässan (14 eller 15 maj) eller midsommar.

Elden har en magisk innebörd:

Hvad dessa eldars ursprungliga rituella innebörd beträffar, är det nämligen med de förutsättningar, som den nyare folklifsforskningen skänker, nödvändigt att förklara dem såsom en initiativmagi för sommarvärme och därmed indirekt en magi för växtlighet och välmåga. Liksom man trodde sig kunna framkalla regn genom att utgjuta vatten, trodde man sig kunna åstadkomma en varm väderlek genom att ute antända en eld.

En fest för att hylla solen:

Det gemensamma i dessa fester är glädje öfver solens och ljusets seger. Till ljusets och fruktbarhetens gudomligheter frambar man fordom vid denna tid offer, och erinringar om dessa offer och andra sinnebildliga handlingar finna vi i senare tiders folkdanser. I Timringen och Hessen var det brukligt att tända påskeldar, hvarvid man kastade en ekorre, ett bockhorn eller ett hästhufvud i elden. Flerstädes hade man ett berg såsom medelpunkt för en gudsdyrkan, egnad solens och fruktbarhetens gudom.

Vid vår påskeld läste jag följande stycken ur Eddan i svensk översättning av Erik Brate (1913):

SÅNGEN OM ALLVIS

Tor sade:

15. ”Säg du mig, Allvis –

alla varelsers öde

väntar jag, dvärg, att du vet –

hur den sol, som människors

söner skåda,

heter i varje värld!”

Allvis sade:

16. ”Sol den heter bland människor,

’sunna’ hos gudar,

den kalla dvärgar Dvalins leksak,

evigglöd jättar,

alferna fagerhjul

och allklar asars söner.”

VALANS SPÅDOM

7. Solen börjar svartna,

jord sänkes i havet,

från fästet falla

flammande stjärnor;

upp ångar imma,

och elden lågar,

hettan leker högt

mot himlen själv.

58. Garm skäller gräsligt

framför Gnipahålan;

fjättern skall brista,

och fri blir ulven.

59. Upp ser hon komma

för andra gången

jorden ur havet,

igen grönskande;

forsar falla,

örn flyger däröver,

den som på fjället

fiskar griper.

60. Asarne mötas

på Idavallen

och om jordens gördel,

jätteormen, tala,

föra sig till minnes

märkliga öden

och Fimbultyrs

forntida runor.

61. Där skola åter

de underbara

guldbrädspelsbrickorna

i gräset hittas,

som i tidens morgon

dem tillhört hade.

62. Osådda skola

åkrar växa,

allt ont sig bättra;

Balder skall komma.

I Ropts segersalar

sitta Balder och Höder,

valplatsens gudar.

Veten I än mer och vad?

63. Då kan Höner lyckans

lotter kasta

och de båda brödernas

barn bebo

det vida Vindhem.

Veten I än mer och vad?

64. En sal ser fagrare

än solen stånda,

täckt med guld,

på Gimle.

Där skola hövdingtrogna

härskararor bo

och i allan tid

äga hugnad.

65. Där kommer den mäktige

till maktdomen,

den starke, ovanifrån,

han som styr över allt.

66. Då kommer dunklets

drake flygande,

en blank orm, nedifrån,

från Nidafjällen.

I fjädrarne bär,

och flyger över slätten,

Nidhogg lik.

Nu skall hon sjunka.”

Och så sjöng vi ”Vintern rasat” och ”Nu grönskar det”, skålade i brännvin och önskade varandra glad påsk.

Det finns en målning av Karl Nordström från 1893 som föreställer en påskeld på en kulle på ön Tjörn i Bohuslän. Så här skriver konsthistorikern Carl G. Laurin i Sverige genom konstnärsögon (1911):

Nordströms konst har ett visst sammanhang med våra äldsta förfäders

naturmystik, och när man ser hans tafla ”Påskeldar” (i Thiels galleri), där lågorna hälsa det kommande ljuset, tänker man på att i tusentals år svenskar ha jublat omkring dessa eldar, glädjande sig att mörkret och köldens välde än en gång var brutet.

[image error]

Jag läste också ur Upplandspoeten Olof Thunmans dikt ”Vårdagjämning” ur hans debutdiktsamling Pan spelar (1919). I dikten beskrivs hur ungdomar på våren samlas kring flammande bål. Det är en ”urgammal arisk sed”, menar han, för att välkomna ”solens rullande hjul”.

Påsken är när. Hör, klockorna sjunga om lidandets törne,

Golgatas blodiga stig och templets rämnande förlåt,

mumla om syner i Österland och om under i Juda.

Tunga klockorna gå. Men på slätter, åsar och backar

ungdom skall samlas kring flammande bål och sprakande eldar,

samlas som fäderna gjort sedan sagans gråaste tider,

trogen urgammal arisk sed att med heliga elden

hälsa solens rullande hjul, som skuggorna krossar.

Nejden skall glimma av hundrade bål och skott skola lossas,

följda av rungande rop – de gamla goternas härskri! –

rop, som jaga de ledaste troll och de argaste jättar

åter till skuggornas land från nordens ljusnande bygder.

Spel skola klinga smekande mjukt i vaggande rytmer,

sången skall stiga ur vidgade bröst med rökskymda stjärnor.

Dansen, den heliga dansen, skall gå till solgudens ära.

På engelska kallas påsken ”easter”, vilket sägs gå tillbaka på en forntida Eostur-monath, som omnämns på 700-talet av den engelske munken Beda. Månaden har sitt namn, skriver Beda, efter en gudinna som kallades Eostre.

”Eostur-monath, som nu översätts med påskmånad, var tidigare uppkallad efter en av deras gudinnor vid namn Eostre, till vilkens ära fester firades i denna månad.”

Påsktomtar och påskharar

[image error]

Äggjakt är en rolig lek vid påsk. Det är mycket roligare än att bara ge barnen varsitt ägg. I stället säger man: ”Jag tror att jag såg en skymt av påskharen, men han skuttade så fort. Jag tror att han kan ha gömt några ägg här. Ska vi leta?”

Men jag tycker inte detta är nog heller. Jag vill ha lite roligare. Så jag satte mig ner med mina yngre barn på påskafton och, innan vi gick för att leta efter äggen, så sjöng vi en visa om en hare och en tomte.

[image error]Men vad har tomtar med påsken att göra? Hör inte tomtarna julen till? Nej, våra nordiska tomtar finns året runt. På etiketten till Jenny Nyströms påskbrygd, en öl från Ängöl, ser man en glad tomte som spelar dragspel omgiven av gula kycklingar. Vi är vana vid att se tomtar i snölandskap, men de trivs lika bra i vår-, sommar- och höstlandskap. Jenny Nyström tyckte att tomtar passade lika bra på påskkorten som julkorten. Det tycker jag med!

Det är därför visan ”Tomten och haren” passar så bra på påsken i samband med äggjakten. Det är också en rörelsevisa, vilket gör den perfekt för små barn. Visan handlar om en tomte som sitter i sin stuga och ser en hare komma skuttande på vägen. Tomten räddar haren från en jägare genom att hjälpa den in i stugans trygghet.

I ett hus vid skogens slut

liten tomte tittar ut.

Haren skuttar fram så fort,

klappar på dess port.

”Hjälp, ack hjälp, ack hjälp du mig,

annars skjuter jägarn mig!”

”Kom, ja kom i stugan in,

räck mig handen din.”

Visan nämner varken jul eller påsk, varken ägg eller klappar, varken vinter eller sommar, så den går att använda året runt.

Här är ett påskkort med harar från 1905:

[image error]

En handfull stycken om haren

[image error]

Här är ett antal stycken om harar som jag samlat lagom till påsk. Man kan läsa någon av dem för barnen innan man börjar leta efter godisäggen som haren kommit med.

Den första berättelsen är en fabel hämtad ur Tolf lärorika och nöjsamma fabler för ungdom med åtta kolorerade plancher (1852).

Boken är illustrerad med handkolorerade litografier efter Johann Elias Ridingers (1698-1767) verk Lehrreiche Fabeln aus dem Reiche der Thiere zur Verbesserung der Sitten und zumal dem Unterrichte der Jugend neu entworfen, utgivet i Augsburg, 1744.

VARGEN OCH HAREN

En glupsk varg jagade en dag efter en hare, i det glada hopp att snart få den rädda stackarn i sina klor. Men snålheten bedrog denna gång visheten, hans rofgirighet gjorde honom blind för hvarje fara, och han fastnade med sin högra framfot uti en räf-sax, hvilken skogvaktaren låtit utlägga.

Ursinnig af smärta och hämdbegär, skyndade han till djurens konung och var nog dåraktig att vilja anklaga den oskyldige haren. På sin höga thron satt det ädla lejonet och rundtomkring honom medlemmarne i hans råd, tigern, leoparden och björnen. Den listige räfven, hvilken biträdde såsom sekreterare, hade svept en röd kappa omkring sig och bar ett par ståtliga guldglasögon på sin näsa och en gåspenna bakom örat. Med största uppmärksamhet lyssnade han till alla den anklagandes uppgifter och uppskref desamma i en framför honom liggande bok.

Vargen, som oaktadt allt bemödande ej lyckats att befria sig ur den starka saxen, hade släpat densamma med sig in i domsalen, och fordrade att haren skulle ställas till ansvar för det att han skadat vargen och tillskyndat honom svåra plågor.

Med oskuldens lugn åhörde den anklagade dessa beskyllningar och svarade: ”huru kan du tro, grymme och enfaldige varg, att det är jag som utlade saxen, jag som är så svag att jag knappt kan lyfta den från jorden? Nej, din egen mordlust har störtat dig i förderfvet. Jag är oskyldig!”

Och så tyckte äfven lejonet, hvarföre han lät haren gå i frid till sitt hem och sade varnande till vargen: ”du har ingen orsak att klaga, den smärta du känner är välförtjent, ”roflystnaden blir alltid bestraffad!”

[image error]

Nästa stycke är en visa skriven av Brita af Geijerstam (1902-2003). Hon är mest känd för sin svenska översättning av A.A. Milnes böcker om Nalle Puh. När och var den här visan först publicerades vet jag inte – jag hittade den i antologin Min skattkammare, andra bandet, från 1947.

Visan är illustrerad av konstnärinnan Kerstin Frykstrand, född Westling (1901-1997). Hon illustrerade även Alice Tegnérs Samlade visor.

HARVISA

En liten hare hoppade

i skogen snäll och glad.

Han stannade på vägen

och mumsade några blad.

Mustascherna han ansade

och sen han hemåt dansade

så munter och så glad.

När han kom in i farstun sin,

han mötte store bror.

”Men, Kirre, var har du varit?

Så gräsligt smutsiga skor!”

”Jag skuttat har i skogen kring,

och det gör välan ingenting,

nu innan jag blivit stor.”

[image error]

Följande två stycken har jag hämtat ur Anna-Maria Roos lärobok Sörgården. Det första skolåret från 1912. De korta berättelserna är illustrerade av Ingeborg Uddén (1877-1960). Hon illustrerade ett fyrtiotal volymer för serien Barnbiblioteket Saga.

HAREN

Haren har intet hus eller bo. Men varje vinter säger han: ”Hu, att ligga ute! Hu, det är kallt att ligga ute. Till sommaren vill jag bygga mig bo.”

Så kommer den goda, varma sommaren. Då säger haren: ”Inte behöver jag något bo. Jag har hus i var buske, hus i var buske.”

Så går det år efter år. Och inte får haren något bo.

HAREN OCH IGELKOTTEN

”Vill du löpa i kapp med mig till eken där borta?” sade igelkotten till haren.

”Nej, nu måste jag skratta”, sade haren och satte tassarna mot magen. ”Vill du löpa i kapp med mig?”

”Ja, vi kan ju försöka”, envisades igelkotten.

”Nå ja, låt gå för det”, sade haren. ”Nog vinner jag lätt.”

Igelkotten gav sig i väg. Men haren sade: ”Jag vinner ju i alla fall. Inte behöver jag börja än.” Så gav sig haren upp i en kålåker och åt lite kål. Så nosade han ett tag efter vinden. Och så tittade han lite på en fågel.

Men så sade han: ”Nej, nu får jag väl börja.” Han tittade åt eken till. Igelkotten var nästan framme.

”Bevara mig”, sade haren, ”nu får jag ge mig till att löpa.” Han satte i väg. Men då han kom till eken, var igelkotten redan där.

”Jo jo, du Jösse”, sade igelkotten belåten, ”det är nog gott att vara hurtig och snabb, men det är nästan ännu bättre att börja i tid och hålla på med ihärdighet.”

[image error]

Nästa stycke är en dikt som jag hämtat ur Anna Maria Roos lärobok I Önnemo. Andra skolåret från 1912. Även den är illustrerad av Ingeborg Uddén.

HAREN

Haren han hoppar i hagen.

”Nej tänk, vad jag vart rädd!

Där slog mig en kvist uppå magen,

just som jag låg i min bädd.”

Haren han skuttar i skogen.

”Nej tänk, jag for upp ur min blund!

Där gol en tupp bort vid logen,

jag trodde det var en hund.”

Haren han ränner i backar.

”Nej tänk, så rädd jag blev!

Där borta bland hö och stackar

gick det en kråka och klev.”

Å gren satt en skata och gluttade,

skrattade och gluttade ned:

”Bevars, vad den stackarn han skuttade!

Aldrig så har han nå’n fred.”

[image error]

Följande berättelse om haren och snigeln har jag hämtat ur Läsebok för folkskolan från 1899. Vem som skrivit den vet jag inte, men den är illustrerad av ingen annan än Bruno Liljefors!

HAREN OCH SNIGELN

I ett busksnår satt en hare och klippte med sina långa öron. Då fick han se en snigel komma krypande. ”Så långsamt du kryper, snigel! Hvilken eländig varelse är du icke!” sade haren. ”Det är sant, att jag är långsam, men jag törs likväl”, sade snigeln, som kände harens obetänksamhet, ”slå vad med dig, att jag skall komma före dig till trädet, som står där uppe på kullen.” Haren log och sade: ”Det vare sagdt!”

Kapplöpningen började. Det gick långsamt för snigeln. Haren sprang ett stycke framåt, vände tillbaka till snigeln, hoppade några hvarf omkring honom och gjorde många krumbukter för att drifva gäck med sin medtäflare. När de kommit halfvägs och haren blifvit trött af de många sidosprången, sade han: ”Jag vill taga mig en lur, jag kan göra det utan fara; sedan jag hvilat mig en stund, kan jag lätt springa om den där långsamma snigeln, innan han hunnit målet. Jag kan vara säker på att hinna först dit. Vadet skall jag vinna, äfven om jag nu hvilar mig en stund.”

Därpå lade haren sig att sofva. Snigeln åter sträfvade framåt af alla krafter. Han kom målet allt närmare och närmare. Slutligen hade han hunnit fram till trädet uppe på kullen. Då ropade han till haren: ”Här är jag. Hvar är du?” Haren vaknade, såg sig omkring och undrade, hvar snigeln kunde vara. Denna ropade ännu en gång: ”Här är jag. Hvar är du?” Med skam såg då haren, att snigeln redan låg invid målet och således vunnit vadet.

”Snigel, som kryper”, säger ordspråket, ”hinner längre än hare, som sitter stilla.”

Och här är en dikt av Gustaf Fröding ur samlingen Nytt och gammalt från 1897.

HARENS RÄTT

En hare må väl ha rätt

att mumsa på sin kål

och äta sig magen mätt

så mycket magen tål,

och njuta sitt lif det kära,

när ingen räf är nära.

Och söker en räf att tvinga

sig till ett mål på hare

att koka i kulans kettil,

har haren rätt att springa

med harben, höga och snare,

men kalla sig annat än hare,

har haren ingen rätt till.

Stöd mitt arbete genom att swisha till 0760078008 (Eddie)

Påsken i germansk folktro

[image error]

Elias Grip (1873-1942), var en nordist, författare och skolman. Han utgav en mängd översättningar och populära samlingar av folksagor från olika länder samt biografier. Bland hans verk märks främst Några bidrag till kännedom om svenskt folkliv. Folksed, folktro och folkdiktning i Uppland (1917).

Här följer ett utdrag ur en artikel av Elias Grip, ”Påsken i germansk folktro”, hämtad ur Läsning för svenska folket, 25:e bandet (1914):

Liksom många med julen förknippade folkliga seder och bruk leda sitt ursprung från hedniska föreställningar, så har ock påskfirandet i äldre tider rönt inflytande af den hedniska fest, som den kristna påsken kommit att ersätta, nämligen vårfesten. Naturens återvaknande till nytt lif efter den långa vinterdvalan firades af våra germanska förfäder med glada fester, hvilka naturligen egde rum tidigare i södern än i norden, där våren senare gör sitt intåg. Härpå beror det, att de fester, som i södra Tyskland ega rum i midten af fastan, i norra Tyskland och Skandinavien inträda några veckor senare och där sammanfalla med den kristna påskhögtiden. Det gemensamma i dessa fester är glädje öfver solens och ljusets seger. Till ljusets och fruktbarhetens gudomligheter frambar man fordom vid denna tid offer, och erinringar om dessa offer och andra sinnebildliga handlingar finna vi i senare tiders folkdanser. I Timringen och Hessen var det brukligt att tända påskeldar, hvarvid man kastade en ekorre, ett bockhorn eller ett hästhufvud i elden. Flerstädes hade man ett berg såsom medelpunkt för en gudsdyrkan, egnad solens och fruktbarhetens gudom. Den äldre medeltidens missionärer ifrade emot den hedniska elddyrkan vid denna årstid. På kyrkomöten omkring år 900 ålades äfvenledes biskoparne att energiskt bekämpa tron på möjligheten af nattliga färder med demonerna (onda andar), häxeri och dylikt såsom rena sinnesvillor. Längre fram ändrades emellertid denna uppfattning. Sedan de hedniska gudomligheterna blifvit af kyrkan nedflyttade till demoner, förklarades häxor och trollkarlar vara sådana människor, som förskrifvit sig till den onde. Man trodde, att häxorna afsvurit den kristna tron och blifvit omdöpta i kokhett vatten. Hvarje häxa troddes ha sin specielle djäfvul, som skulle försörja henne, hjälpa henne att anstifta skada och befria henne ur fångenskap.

Bild: Teckning av Jenny Nyström. En flicka och en pojke står på en veranda och tittar ut mot en brasa. Det är förmodligen en påskeld – videkvistarna i förgrunden signalerar att det är påsk.

Långfredagen och fimbulvintern

[image error]

Idag är det långfredag och man ska ha tråkigt. Det var denna dag som Jesus korsfästes. Men jag tror inte att Jesus var Guds son, så varför ska jag ha tråkigt? För att jag tycker att det är en bra idé att ha en tråkig tid före en glad tid, då blir glädjen desto större. Redan de gamla grekerna hade den dramaturgiska modellen klar för sig. En bra story ska ha en början, en mittdel och ett slut. Påsken är ett drama i tre akter, anslaget på skärtorsdagen, korsfästelsen på långfredagen och till sist det lyckliga slutet: uppståndelsen.

Dramatiken i det kristna påskfirandet bygger på kontrasten mellan dödens triumf och livets pånyttfödelse, kontrasten mellan långfredagen och påskdagen. I pjäsen Påsk har Strindberg låtit dagarnas olika stämning spegla händelseförloppet. Pjäsens tre akter har namn efter de tre dagarna skärtorsdag, långfredag och påskafton. Den ljusa vårstämningen i början mörknar till oro och ängslan och långfredagen präglas av ångest – som till sist viker när allt får ett lyckligt slut.

Man kan se Jesusgestalten som en personifikation av solen – han kallas ”världens ljus” i evangelierna. På långfredagen dör solen, det är vinter i världen, på påskdagen föds solen på nytt och det är vår i världen. Förr satte vi i Sverige upp spel där Vintergreven och Sommargreven och deras anhang stred mot varandra. Sommargreven, pyntad med blomster, segrade alltid.

Det finns en berättelse i den nordiska mytologin som är någorlunda parallell till den kristna påskberättelsen. När Fenrisulven vid Ragnarök slukar solen börjar den långa vintern, fimbulvintern, som varar i tre år. Då är det långfredag i världen. Två människor, Liv och Livtraser, överlever genom att gömma sig i jätten Hoddmimers skog. Jag tänker mig den som John Bauers mörka skog. De är dolda ungefär på samma sätt som Jesus är dold i sin grav. När de kommer ut igen är fimbulvintern över – våren segrar. Liv och Livtrasers ättlingar befolkar världen. Jorden återuppstår, grön och fager, och åkrarna växer osådda. Det är påsk.

Bild: ”I villande skogen” av John Bauer (1906)

Här är ett videoklipp också:

Stöd mitt arbete genom att swisha till 0760078008 (Eddie)

Ikväll far häxorna till Blåkulla

Idag är det den 18 april och skärtorsdag. Den här dikten är hämtad ur Erik Axel Karlfeldts diktsamling Flora och Bellona (1918) och handlar om två häxor som far till Blåkulla.

HÄXRITT

Två häxor flyga fram med hast.

Håll fast, håll fast,

du unga lärling, vid din kvast!

Din gudmor rider, trygg och tjock,

framför dig på sin timmerbock.

I väster står en sotröd rand,

som facklors brand

vid portarna till ondskans land.

Det är en natt med traneskri,

förbi, förbi

far vindens rappa melodi.

Den unga suckar, kvävd och trängd

i djupet av sin sjuka själ:

”Nu, hem och sol och Gud, farväl!”

Den gamla tar sitt smörjehorn

och ger sin häst förnyad kraft

av dunkla blomsters saft.

”Sträck ut, sträck ut, tag noga korn

på klockans glugg i kyrkans torn!”

En stormil tar dem i sin krets,

men högt i skyn på tornets spets

står korset, tindrande i frid,

och bådas klädnad rör därvid.

Då far den gamla med ett skrik

till marken som ett kolnat lik,

ett urtömt skal, en usel rest

av skam och smuts och pest.

Den unga drivs som av en stöt

mot morgonens betäckta sköt.

Till jorden under hennes fot

det sjunker som ett moln av sot;

det är den svåra synd hon tänkt.

Men stjärnbeblänkt

hon styr sin ban

mot månens gula påsktulpan,

och kärven mellan hennes knän

slår ut som blom på videträn.

Som på en sky av stråligt ris

hon seglar friskt för vårlig bris

till paradis.

Vår! Jag hälsar dig, till Norden

[image error]

Idag är det den 17 april och dymmelonsdag, den fjärde dagen i stilla veckan. Men idag var också den vackraste vårdagen i år. Solen sken när jag och mina vänner möttes vid gravkapellet på Gamla kyrkogården i Uppsala. Vi var där för att hälsa våren välkommen tillsammans med några av våra döda skalder.

Vid kapellet läste jag följande dikt av Emilia Fogelklou:

HUR KAN MAN GRÅTA I PÅSKENS TID?

Hur kan man gråta i påskens tid?

Solen lyser ju stilla och blid,

så ljus över griften.

Står där ej liljor på varenda grav,

som tack för allt vad kärlek gav?

Det ligger i mullen.

Vårskyar segla på himmelens blå.

Crocus, vivor och bellis stå

– på kyrkogårdskullen.

Därifrån gick vi till Erik Gustaf Geijers grav, lade ner påskliljor och läste följande dikt:

VÅRSÅNG

Vår! Jag hälsar dig, till Norden

var välkommen, sköna gäst!

Med din ljusström över jorden

och med dina lärkors fest.

Böljan dansar, träden knoppas,

hjärtat åter leva vill.

Själva sorgen åter hoppas,

ljus och blommor äro till.

När dikten var läst, så skålade vi punsch. Sedan gick vi vidare till Gustaf Frödings grav. Där läste jag följande dikt:

EN ARIERS VÅRVISA

Sänd, sol, din hulda gåva

av värme om nysprungns blad,

du regn, jag vill dig lova

ditt friska befuktande bad!

Du ök, var starkt i bogen,

giv säden dess växtkraft, du mull,

och riktigt framför plogen

fall, gödsel, du lantmannens gull!

Bered, att allting dignar

av livskraft, du liv, och bered

att all din rikdom signar

min unga hustrus kved.

[image error]Några av dem som var med på kyrkogården.

Även hos Fröding skålade vi punsch. Kall punsch smakar gott på våren! Sedan gick vi till Olof Thunman, Upplands lurvige Pan. Där läste jag följande dikt:

VÅRDAGJÄMNING

Vårdagjämningen nalkas i glans, och solvagnens ekrar

gnistra på virvlande färd bland moln, som skingras och ljusna.

Knoppande alar skifta i brunt, och sälgen står redan

klädd i ett silverskimrande flor av duniga hängen.

Björken sig mornar vid stranden och rodnar och sveper

tätare om sig än förr sitt grenverks luftiga slöja.

Drivorna smälta i skogarnas djup, och bäcken som dansar

lustigt med växande sorl i Billingens vaknande lider

sjunger som förr var vår för häpet lyssnande tuvor

sången om blånande slätt, om färden till Vänern och havet.

Isarna tinat på Hornborgasjön, där sunnan beställsamt

städar i vikarnas vrår och fejar vassarnas ruggar.

Undan, undan med fjolårets skräp! Hör svanarna komma!

Mylla det luktar och jord. Och våroxen tokas på heden,

narrande vresiga enar till dans i soltöcknets dunster.

Korna i båsen råmande stå och rycka i tjudren –

redan de drömma om vajande gräs och saftiga beten,

skällornas sång och gökarnas rop och lockande vallhjon.

Plogarna spöka i vintriga skjul, och hästarna skrapa

hårt i spiltornas rad och yvas, gnägga och längta.

Luften är sval som en kylig dryck, men tumlande fläktar

komma med rymdernas budskap om vårens leende antåg.

Högt däruppe klingar en kör av vårgalna lärkor,

klingar bland drivande moln så klar som i tidernas morgon.

Påsken är när. Hör, klockorna sjunga om lidandets törne,

Golgatas blodiga stig och templets rämnande förlåt,

mumla om syner i Österland och om under i Juda.

Tunga klockorna gå. Men på slätter, åsar och backar

ungdom skall samlas kring flammande bål och sprakande eldar,

samlas som fäderna gjort sedan sagans gråaste tider,

trogen urgammal arisk sed att med heliga elden

hälsa solens rullande hjul, som skuggorna krossar.

Nejden skall glimma av hundrade bål och skott skola lossas,

följda av rungande rop – de gamla goternas härskri! –

rop, som jaga de ledaste troll och de argaste jättar

åter till skuggornas land från nordens ljusnande bygder.

Spel skola klinga smekande mjukt i vaggande rytmer,

sången skall stiga ur vidgade bröst med rökskymda stjärnor.

Dansen, den heliga dansen, skall gå till solgudens ära.

[image error]

Vi befinner oss i årets fjärde månad då jorden öppnar sig och grönskan gror. Namnet kommer ju troligen av latinets aprilis, en avledning av aperire, ”öppna”. I Sverige kallades av samma anledning april förr gräsmånad eller grödemånad. I en dikt skriver Karin Boye:

Jag väntar och väntar. Det är april,

en ljum och lyhörd natt i april,

då gräset växer och stjärnorna lyssna –

April påminner om advent: det är väntanstider. Vintern har inte gett upp utan kämpar fortfarande emot sommarens blomsterhär. Förr brukade man hos oss framföra stridslekar mellan Vintergreven och Sommargreven. Vintergreven och hans knektar förlorade förstås alltid.

Idag åt jag också min första chokladhare. Glad påsk!

Stöd mitt arbete genom att swisha till 0760078008 (Eddie)

Dansen runt vårelden. Barnen är vilda när det är vår

[image error]

Konstnären Ilon Wikland har illustrerat de flesta Astrid Lindgren-böcker. Hon föddes i Estland 1930 men kom som 14-åring till Sverige. Den här bilden är hämtad ur Vår i Bullerbyn (1965):

Men sedan började det skymma, och då kom pappa och tände på en lövhög som vi hade krattat ihop i vår trädgård.

”Vi ska väl ha en liten våreld”, sa han.

”Hurra”, sa vi.

Det var så vackert med elden som lyste, och vi dansade och hoppade omkring den och lekte att vi var indianer och skrek och tjoade så att det hördes över hela Bullerbyn. Ja, inte Kerstin förstås, hon bara tittade på.

Och pappa sa: ”Är ni rent vilda, ungar?”

”Ja, dom är bräsis vilda”, sa Kerstin.

Men det är väl alla barn när det är vår, skulle jag tro.

Åtminstone alla vi barn i Bullerbyn.

Vad är en våreld? Dessa eldar har tänts hos oss vid olika tidpunkter – på påsken, på valborg och på Kristi himmelsfärdsdag. Nordisk familjebok förklarar så här:

Våreldar, under föråret t. o. m. midsommar ute i det fria och oftast på höjder upptända högtidseldar, vilkas syfte framför allt varit att befordra gräsväxtens, boskapens och äringens välbefinnande och fruktbarhet. Påtagligen ha här i Norden under hednatiden dessa eldar varit förbundna med det Mot, som firades vid sommarens ingång ”för att hälsa denna” och som sannolikt inföll vid midten af april. Efter kristendomens införande inträdde sedan en splittring i uppfattning om, hvart denna sed skulle förläggas, och den anknöts i olika orter än till valborgsmässodagen (30 april), än till påsk, Kristi himmelsfärdsdag, pingst, Halvardsmässan (14 eller 15 maj) eller midsommar.

I sydligare Europa tändas dylika eldar redan under fastlagen. Motsvarigheter till de svenska och finska våreldarna möta för öfrigt i de flesta länder i Europa och äro kända sedan en aflägsen forntid. Hos romarna tändes sålunda 21 april eldar för hjordarnas välbefinnande och fruktsamhet (se Påles). I Indien motsvaras våra våreldar af högtidseldarna vid den stora vårfesten Huli. Man har i våreldarna velat se en handling af direkt soldyrkan. Detta torde emellertid i hvarje fall ge endast en ytlig tydning.

Hvad dessa eldars ursprungliga rituella innebörd beträffar, är det nämligen med de förutsättningar, som den nyare folklifsforskningen skänker, nödvändigt att förklara dem såsom en initiativmagi för sommarvärme och därmed indirekt en magi för växtlighet och välmåga. Liksom man trodde sig kunna framkalla regn genom att utgjuta vatten, trodde man sig kunna åstadkomma en varm väderlek genom att ute antända en eld. Härtill anknöto sig emellertid tidigt andra föreställningar. Liksom all eld för rituellt ändamål åstadkoms genom gnidning, så var också förhållandet med dessa eldar. De besutto därför såsom nyborna en renande och helgande kraft. Ej blott boskapen signades med deras rök och flammor; äfven människorna sökte tillgodogöra sig deras inverkan medelst att hoppa genom lågorna.

Denna plägsed förekommer eller har förekommit i nästan hela Europa och spåras genom västra Asien ända till Indien. Liksom annan eld ansågos våreldarna också fördrifva rofdjur och onda makter samt häxor. Ehuru uppenbarligen urspr. anknutna egentligen till boskapsskötseln, ha de senare förbundits äfven med åkerbruket. Åtminstone i några landskap i vårt land har det ännu i mannaminne varit brukligt att vid vårsådden uppgöra en eld på åkern. Denna sed finnes ock antecknad från Finland. I Ryssland tände man likaledes en eld på åkern och nedlade samtidigt en brödkaka i jorden. En annan metod var att bära brinnande bloss eller glöd från våreldarna omkring åkerfälten.

Gunnar Mascoll Silfverstolpe (1893-1942) var en svensk poet, översättare och kritiker. Hon debuterade år 1919 med diktsamlingen Arvet. År 1941 efterträdde han Albert Engström som ledamot av Svenska Akademien. I dikten ”Bålet”, hämtad ur samlingen Dagsljus (1923) skildrar han våreld från sin barndom.

BÅLET

Sedan några dagars sol

hade gett till känna

vårens ankomst,

brukade min fader bränna

löven från i fjol.

Bålet brann med stilla sus.

Röken från de brunna

sommarlöven

böljade i kvällens tunna,

blåsippsbleka ljus.

Ingen kväll var denna lik.

Landsvägsdikets vatten

lyste rosigt.

Sakta tystnade för natten

spröda fågelskrik.

Än när denna doft mig når,

liksom fordom bävar

hjärtat lyckligt.

Genom minnets dunkel svävar

hemmets bleka vår.

En poet jag ständigt återkommer till är Olof Thunman. Han föddes 1879 och avled 1944 och är mest känd i hela vårt land för gånglåten ”Vi gå över daggstänkta berg” som skrevs en kväll i juni i Sörmland då poeten var en ung man.

Olof, som gärna kallade sig själv Olle, föddes i Uppsala och studerade senare nordiska språk vid universitetet. I Stockholm utbildade han sig till konstnär vid Konstakademien. Han debuterade sent, 1919, med Pan spelar, och därpå kom regelbundet nya diktsamlingar – Olandssånger, 1927, Från färdväg och fornbygd, 1929, Mark och vindar, 1935, Visor från vidd och vrå, 1939.

Thunman älskade Sverige och Uppland – han var nationalist och provinsialist, fosterlands- och hembygdsromantiker. I många av sina dikter skildrar han det uppländska landskapet. Han var en vandrande trubadur som besjöng träden, fåglarna och bäckarna. Han valde som personlig symbol Pan, den lurvige Pan, skogens gud.

Dikten ”Vårdagjämning” är hämtad ur debutsamlingen Pan spelar från 1919. I dikten berättar han om hur ungdomar om våren samlas kring flammande bål. Det är en urgammal arisk sed, menar han, för att välkomna ”solens rullande hjul”.

VÅRDAGJÄMNING

Vårdagjämningen nalkas i glans, och solvagnens ekrar

gnistra på virvlande färd bland moln, som skingras och ljusna.

Knoppande alar skifta i brunt, och sälgen står redan

klädd i ett silverskimrande flor av duniga hängen.

Björken sig mornar vid stranden och rodnar och sveper

tätare om sig än förr sitt grenverks luftiga slöja.

Drivorna smälta i skogarnas djup, och bäcken som dansar

lustigt med växande sorl i Billingens vaknande lider

sjunger som förr var vår för häpet lyssnande tuvor

sången om blånande slätt, om färden till Vänern och havet.

Isarna tinat på Hornborgasjön, där sunnan beställsamt

städar i vikarnas vrår och fejar vassarnas ruggar.

Undan, undan med fjolårets skräp! Hör svanarna komma!

Mylla det luktar och jord. Och våroxen tokas på heden,

narrande vresiga enar till dans i soltöcknets dunster.

Korna i båsen råmande stå och rycka i tjudren –

redan de drömma om vajande gräs och saftiga beten,

skällornas sång och gökarnas rop och lockande vallhjon.

Plogarna spöka i vintriga skjul, och hästarna skrapa

hårt i spiltornas rad och yvas, gnägga och längta.

Luften är sval som en kylig dryck, men tumlande fläktar

komma med rymdernas budskap om vårens leende antåg.

Högt däruppe klingar en kör av vårgalna lärkor,

klingar bland drivande moln så klar som i tidernas morgon.

Påsken är när. Hör, klockorna sjunga om lidandets törne,

Golgatas blodiga stig och templets rämnande förlåt,

mumla om syner i Österland och om under i Juda.

Tunga klockorna gå. Men på slätter, åsar och backar

ungdom skall samlas kring flammande bål och sprakande eldar,

samlas som fäderna gjort sedan sagans gråaste tider,

trogen urgammal arisk sed att med heliga elden

hälsa solens rullande hjul, som skuggorna krossar.

Nejden skall glimma av hundrade bål och skott skola lossas,

följda av rungande rop – de gamla goternas härskri! –

rop, som jaga de ledaste troll och de argaste jättar

åter till skuggornas land från nordens ljusnande bygder.

Spel skola klinga smekande mjukt i vaggande rytmer,

sången skall stiga ur vidgade bröst med rökskymda stjärnor.

Dansen, den heliga dansen, skall gå till solgudens ära.

De vilda barnen i Bullerbyn, skuggor av forntidens människor som dansade runt den heliga elden för att hälsa det brinnande solhjulet på himlen.

Stöd mitt arbete genom att swisha till 0760078008 (Eddie)

Påskkäringar – en dikt av Britt G. Hallqvist

[image error]

Britt G. Hallqvist (1914-1997) var en mångsidig kulturpersonlighet – psalmdiktare, författare och översättare. Jag blev först bekant med hennes namn genom hennes översättning av Tolkiens berättelse om Bilbo. Idag är det den 13 april och påsken börjar snart. Imorgon är det palmsöndag och därmed inleds stilla veckan som varar fram till påskafton den 20 april. På skärtorsdagen den 18:e är det viktigt att hålla sig inomhus. Det är farligt att vara ute, åtminstone efter mörkrets inbrott. På skärtorsdagskvällen tar häxorna, påskkäringarna, med sig en svart katt, sätter sig på en kvast och far till Blåkulla för att festa med Djävulen.

PÅSKKÄRINGAR

Huckle, förklä,

stora kvasten,

rött på munnen, tralalej!

Ska du med på Blåkullaresa

klockan nio? Skynda dej!

Huckle, förklä,

kaffepanna,

sot på näsan, tralala!

Käringar är Svenssons Anna,

Lotta, Maj och Kaj och jag!

Vi har påskbrev

i vår ficka.

Tretton brev ska fröken få,

handlarn tre och farmor fyra.

Nu går posten, skynda på!

Bild: Jenny Nyström