Mohamed Omar's Blog, page 12

Vårdagjämningen och skillnader mellan svensk kultur och islam

[image error]I flera tidigare inlägg har jag nämnt att något som skiljer de islamiska högtiderna från de svenska är att de svenska är knutna till årstiderna. Det var något jag saknade under åren jag var muslim. Det finns två eid, alltså fester, i ortodox sunnitisk islam. Den ena kallas eid al-fitr och avslutar fastan i månaden ramadan. Den andra kallas eid al-adha, offerfesten, som firas dagen efter att pilgrimerna är färdiga med hajj, vallfärden till Mecka. Datumen för de båda festerna är rörliga. Ibland firar man eid al-fitr på sommaren, ibland på vintern.

Det betyder att dessa fester, till skillnad från våra svenska, inte är förknippade med särskilda dofter eller färger, med mörker eller ljus, kyla eller värme. Alla svenska fester har skildrats i poesi och musik och väldigt ofta är stämningen i dessa uttryck kopplade till naturen. Julen är snö och mörker, midsommar är grönska och solsken, och så vidare. Sådana uttryck saknas i islam. Det som betonas är islams universella budskap, profeten Muhammed och Koranen. Om något landskap berörs så är det Arabien.

De svenska festernas starka koppling till årstiderna och den rika kultur som växt upp kring dem gör att de går att fira oavsett om man tror eller inte. Det går att fira en rik jul utan kristna inslag. Det finns tillräckligt mycket av religiöst neutrala eller sekulära sånger, dikter, lekar, ritualer och annat för att man ska kunna fylla julen med kvalitativt innehåll. Julen är ju, liksom de flesta av våra fester, äldre än kristendomen. Men eid-festerna går knappast att plocka ur sitt islamiska sammanhang. Tar man bort moskén, Koranen och bönen så blir det ingenting kvar förutom maten. Musik är kontroversiellt i islam och förekommer inte i ortodoxa, mainstream-moskéer.

Den 20 mars inföll årets vårdagjämning. Nu lämnar vi vintern bakom oss och går mot vår. Det innebär att dag och natt blir lika långa på norra halvklotet, sedan blir dagarna sakta längre än nätterna fram till sommarsolståndet då det vänder igen. Jag och några vänner markerade tillfället genom att besöka kung Björns hög, en gravhög från bronsåldern, i Uppsala. Över oss lyste en vacker fullmåne medan en av oss läste dikter. Kvällen den 21 mars blev månen ännu vackrare – då var det en så kallad ”superfullmåne”.

Vårdagjämningen och fullmånen styr dessutom när vi firar påsk, som till skillnad från andra högtider flyttar sig från år till år och ska firas någon gång mellan 22 mars och 25 april. I år ligger påsken sent, helgen 20-21 april.

Men påsken är väl som muslimernas eid – en religiös högtid? Där finns förstås berättelsen om Jesu död och uppståndelse som betytt mycket för oss svenskar under tusen år. Förr var alla butiker stängda på långfredagen och man skulle vara tyst och ledsen. På påskdagen då Jesus uppstår skulle man vara glad. Numera har Jesus fått ge vika för påskkäringar, godis och att festa i största allmänhet. Även på långfredagen. För vissa blir det sill och nubbe.

Men förutom berättelsen om Jesus har där alltid funnits inslag som handlat om fruktbarhet. Berättelsen om Jesus passar årstiden väl, för det är nu växtligheten, som varit död under vintern, återuppstår. I Nordisk familjebok (Ugglan) står det så här:

”Liksom de andra stora kristna högtiderna inom sin ram bibehållit eller dragit till sig en del gamla hedniska bruk, har det också varit med påsken. Tiden för den kristna påskens firande sammanföll hos de germanska folken i det närmaste med deras hedniska offer vid vårens ankomst eller måhända rättare vid sommarens början.”

Kristendomen har inkulturerats eller ”europeiserats” i årstidernas gång genom att olika kyrkliga fester har lagts på årstider som passar deras innehåll. Under vintersolståndet, när solen ser ut att ”står still” för att sedan ”återfödas”, firar man jul, då Jesus ”världens ljus” kommer in i världen. I Norden firade man under de mörkaste dagarna. Man drack mängder av mjöd och skålade för god skörd och fred.

När kristendomen kom till Rom firades redan en hednisk fest som kallades Dies Natalis Solis Invicti, som betyder ”den obesegrade solens födelse”. Ända sedan sommarsolståndet har dagarna blivit kortare och nätterna längre, men nu vänder ”solhjulet” om. Dagarna blir åter längre. Solen har segrat. År 273 lät kejsaren bygga ett nytt tempel åt solen, som invigdes den 25 december, den dag vi kallar juldagen eller kristmässan.

De kristna menade dock att Jesus var den som verkligen förtjänade att dyrkas under denna tid eftersom han var ”Christus verus Sol” eller ”Kristus den sanna Solen”. Som det heter hos evangelisten Johannes: ”Det sanna ljuset, det som lyser över alla människor, skulle nu komma i världen” (1:9).

Den svenske 1600-talsskalden Samuel Columbus menade att ordet jul hängde ihop med ordet hjul eftersom solen vänder om, det vill säga kommer tillbaka, och dagarna nu börjar bli längre. På 1670-talet skrev Columbus: ”Ock weestu eij hwarför Wij Swänske kalla Juul, Därför at Werldens Lius då wänder om sijn Hiuul”.

På modern svenska: ”Vet du inte varför vi svenskar säger jul? Därför att världens ljus då vänder sitt hjul.”

Solen återföds alltså vid vintersolståndet, sedan blir dagarna allt längre och når sin längsta längd vid sommarsolståndet då vi firar midsommar. Men innan dess har vi alltså vårdagjämningen och påsken, tidpunkten då dag och natt är lika långa, sedan segrar ljuset över mörkret: dagarna blir längre, nätterna kortare.

Engelsktalande kallar påsken ”easter”, som man tror kommer från namnet på en gammal germansk fruktbarhetsgudinna, Ēostre eller Ostara. Man vet dock väldigt lite om henne. På Wikipedia kan man läsa att Ēostre skall ha haft attributen ägg och kaniner, båda fruktbarhetssymboler.

”Dessa har sedan tagits över som påsksymboler när kristendomens intåg gjorde att germanerna började fira påsk i stället. Ēostre skall ha firats kring vårdagjämningen den 21 mars, ungefär vid samma tid då påsken tidigast kan infalla, och månaden april skall på den tiden ha burit hennes namn.”

Ostara tecknad av av Johannes Gehrts (1884):

[image error]

En av de mest kända svenska sommarpsalmerna, ”Den blomstertid nu kommer”, liknar för övrigt Jesus vid solen:

Med blid och livlig värma

till allt som varit dött,

sig solens strålar närma,

och allt blir återfött.

/…/

Du milde Jesu Kriste,

Vår glädjesol och sköld,

Ditt ljus och hägn ej briste,

Uppvärm vårt sinnes köld.

Jag har svårt att se hur de islamiska högtiderna som ramadan och eid, även om islam skulle bli majoritetsreligion i Sverige, med sina datum som flyttar från år till år, ska kunna genomgå samma inkulturationsprocess. Högtider är sedan urminnes tider i Sverige, och i hela Europa, förknippade med stämningar och känslor som hör ihop med årstidernas växlingar eller ”tidens hjul”. Det inre livet, hur vi tänker och känner, hör ihop med solen på himlen och landskapet runtomkring oss.

Den nya världen

[image error]

Det här är en av mina favoritcigarrer: New World Gobernador. Den är tillverkad av A. J. Fernandez i en fabrik i Nicaragua och brukar säljas i Sverige för mellan 80 och 100 kr. I glaset har jag Jack Daniel’s whisky. Som Falstaff Fakir diktade:

Tacka vill jag litet whisky!

Punschen är så söt och sliskig.

På cigarrens gördel sitter en reproduktion av en känd målning som visar hur Kristoffer Columbus första gången landstiger i den nya världen. Målningen av en okänd konstnär kallas ”Columbus tar besittning över det nya landet” och målades i Boston 1893 för att användas i skolplanscher.

[image error]

I förgrunden ser man hur Columbus knäfaller på kusten med en flagga i sin vänstra hand och ett svärd i den högra. Han är omgiven av andra européer som följt honom från den gamla världen. I bakgrunden vilar skeppen, teknologin som gjort det stora företaget möjligt.

Flaggan som fladdrar i vinden symboliserar hur Columbus lägger det nya landet under Spaniens krona. Han blir guvernör – gobernador.

Läs mer om cigarren här

Ny video! Terminator – en rödpillrad tolkning

[image error]Inspirerad av konspirationsteoretiker-stereotypen sitter jag i ett mörkt rum i skenet av en datorskärm och pratar om en dystopisk framtid. Jag försöker mig på en tolkning av de två första Terminator-filmerna från 1984 och 1991.

I den första filmen möter den unga kvinnan Sarah Connor som jobbar som servitris. Hennes tillvaro slås i spillror när hon upptäcker att hon är jagad av en mordmaskin från framtiden. Det är en cyborg, en robot med biologiskt hölje, som kommer från framtiden. År 2029 har nämligen jorden ödelagts i ett kärnvapenkrig. Maskinerna har tagit makten och människorna förvisats till underjorden där de desperat försöker göra motstånd.

Hur blev katastrofen möjlig? Den amerikanska militären hade tillverkat en superdator, eller ett nätverk, kallat Sky Net. Superdatorn var så pass intelligent att den blev självmedveten och vände sig emot sina skapare. Militären, regeringen, hela systemet, tappade kontrollen.

Motståndet leds av en man vid namn John Connor. Han är son till servitrisen Sarah Connor. Och det är för mörda Sarah, och så hindra att John blir född, som cyborgen rest tillbaka till år 1984.

Har detta något med vår tid att göra? Något med våra problem?

Klicka här för att gilla min sida på Facebook. Du kan stödja mitt arbete genom att swisha till 0760078008 (Eddie).

Se videon här:

Ateist, nörd och Trump-supporter

[image error]I Amerika är ateismen till stor del ett vänsterfenomen och dess kritik mot kristendomen rör ofta frågor som till exempel abort och samkönade äktenskap. Ateismen har därför kommit att förknippas med så kallad ”progressiv” politik, trots att den i grunden inte har något politiskt innehåll alls, utan bara är en filosofisk hållning.

Visst finns det amerikanska ateister som är höger, men det har varit svårt för dem att engagera sig i Republikanerna på grund av partiets nära samarbete med kristna grupper. Enligt en Pew Forum-undersökning år så beskrev sig 15 procent av ateisterna som republikaner. Å andra sidan har ateister som Christopher Hitchens och Sam Harris kommit att förknippas med högern då de också riktat sin religionskritik mot islam. Detta eftersom delar av vänstern ser islam som sin allierade och inte mäter islamisk fundamentalism med samma måttstock som den kristna.

Jag hörde första gången talas om Robert M Price när jag läste litteraturvetaren Mattias Fyhrs bok Död men drömmande: H P Lovecraft och den magiska modernismen (2006). Boken handlade om den amerikanske skräckförfattaren H. P. Lovecraft, verksam på 20-talet. Price blir omnämnd som en av de främsta Lovecraft-experterna. Det stod också att Price var teolog, vilket väckte mitt intresse.

År 2016 berättade Price att han röstade på Donald Trump i presidentvalet. Han gick till med så långt som att utropa ”Jag älskar Trump!” Det blev inte väl emottaget bland hans fans. Hans fans är ju dels ateister, en vänstervriden grupp, och dels nördar (geeks), också en vänstervriden grupp. Jag har inte tillgång till statistik som visar exakt hur stor del av ateisterna och nördarna som är vänster, men jag vet att vänstern inom dessa grupper har har stort inflytande över ”diskursen”. I den svenska nördmiljön finns det högerfolk, men de håller låg profil och fokuserar på opolitiska aspekterna av nörderiet, medan vänsterfolket inte känner några sådana hämningar utan använder nördmiljön som plattform för att propagera vänsteråsikter. Så de har på ytan tagit över.

Price är också en profil bland de så kallade ”myticisterna” som menar att Jesus förmodligen aldrig har existerat utan är en helt igenom mytisk gestalt, något han argumenterar för i The Case Against “The Case for Christ” (2010). Han menar att det i grunden är någon skillnad mellan Jesus och gudar i andra mytologier som dör och uppstår, till exempel Osiris och Adonis. Många tror att de som tvivlar på Jesu existens är galningar och foliehattar. Så är inte fallet, Price är en förnuftig och rimlig människa som verkligen kan sin Bibel. Han har två doktorsgrader, år 1981 blev han doktor i systematisk teologi vid Drewuniversitetet, och 1993 blev han doktor i Nya Testamentet. Han undervisar i filosofi och religion vid Johnnie Colemon Theological Seminary i Miami Gardens, Florida. Innan Price blev ateist var han baptistpastor.

Jag känner att jag för okunnig för att ha en kvalificerad åsikt om Jesu historicitet. Poängen är att Price, som en ledande profil inom den amerikanska ateismen, verkligen gjorde någonting ”normkritiskt” när han kom ut som Trump-supporter. I oktober 2016 blev Price intervjuad om sitt ställningstagande för Trump av David G. McAfee på sajten Patheos.com.

Jag tycker att Price formulerar sig väldigt bra när han i intervjun beskriver politisk korrekthet som ”vänsterns sharia”. Jag kommer att stjäla det uttrycket av honom:

When Trump took the spotlight, I decided I liked him even better. I like his bold and sweeping plans to undo as much as possible of the ruination visited on our country by Obama and Clinton with their Political Correctness (which I call “the Sharia of the Left”), their eroding of traditional values, their inhumane advocacy of abortion, their “world citizen” Globalism, their blind eye to Islamism, etc.

På frågan om vilka delar av Trumps politik som Price tycker mest om, svarar han det tillfälliga stoppet för muslimsk invandring:

I second the suggestion of my favorite Liberal, Bob Beckel, that we declare a temporary moratorium on Muslim immigration. (Oh yes! Trump advocates that, too, doesn’t he?)

I cannot believe the bleeding-heart naiveté of those who charge Trump with religious bigotry, as if this were not an emergency situation. And the wall. I love the wall. And unlimbering the hyper-regulated economy.

Nu blev det inget sådant stopp. Inte ännu, åtminstone. Det är begripligt att Price som ateist och fritänkare upplever ett hot från den islamiska fundamentalismen. Den typen av debatt som Price för om religion är mycket svår att föra i många islamiska länder. Och med islamiseringen i väst, så hotas yttrandefriheten även här. Både nörderiet och ateismen är rörelser som älskar att läsa, studera och diskutera. Alltså motsatsen till den dogmatiska och sterila islamiska fundamentalismen. Det borde vara självklart för både nördar och ateister att motsätta sig islamiseringen.

Price jämförelse mellan öppna gränser-svärmeriet och religiöst svärmeri är träffande. Det är en tro som inte tar hänsyn till hur verkligheten faktiskt ser ut. Man vill bara göra det ”goda” oavsett vilken skada man gör på samhället och sina medmänniskor, och liksom religiösa fundamentalister, vill jag tillägga, är öppna gränser-svärmarna beredda att bryta kontakten med sin egen familj för att de inte är tillräckligt goda enligt ”vänsterns sharia”. Price hemsida finns här

I Afrika blev jag en vit man

[image error]Eddie Råbock (Mohamed Omar) i Uppsala 23 februari 2019. En vit man?

Det var i Afrika jag började känna mig som en vit man. Överallt där jag gick i Mombasa kallades jag ”mzungu”, ett ord man använder för att beskriva vita. Ordets ursprung är lite oklart. Vissa menar att det kommer från ordet ”zunguzungu” som betyder ”snurrig”. Det ska bero på att man tyckte att rörelse och rastlöshet karaktäriserade de vita männen. Filosofen Oswald Spengler verkar ha menat något liknande när han kallade vår civilisation ”faustisk”. Vi vill inte sitta stilla, utan är ständigt på jakt efter kunskap, uppfinner saker eller utforskar det okända.

Mombasa är en muslimsk stad, fast det ligger i Kenya som har kristen majoritet, och jag var muslim och försökte anpassa mig så gott jag kunde. Jag pratar ganska bra swahili. Jag hade lärt känna en farbror i moskén. Vi brukade gå runt och besöka olika moskéer och lyssna på predikningar. Han var väldigt vänlig mot mig. Men en gång när jag var hemma hos honom på lunch, så förändrades hans ansiktsuttryck. Han tittade på mig med hat i blicken och sa: ”Ser du den där hammaren jag har där. Om du inte var muslim, så skulle jag krossa din skalle med den för allt ni wazungu har gjort mot oss.”

Wazungu är plural av mzungu. Min islamiska tro räddade mig den dagen. Farbrorn blev åter sitt vanliga, snälla jag. Jag ansträngde mig att bete mig så lite västerländskt som möjligt för att inte dra till mig uppmärksamhet. Köpte man något gott, så kunde vissa bli avundsjuka och mumla ”Där sitter den där mzungun och äter gott”.

Man var föremål för både avundsjuka, förakt, hat och beundran. En gång skulle jag hjälpa en vän att bära en säck kokosnötter. Då samlades barnen i gränsen och skrattade åt mig. ”Titta en mzungu som bär en säck kokosnötter!”

Jag hade en annan vän som ägde en butik. Ibland gick jag dit och höll honom sällskap. Det lustiga var att alla kunder trodde att det var jag som var antingen chef eller ägare när jag var där. De liksom utgick från att den vite måste ha en högre status än den svarte. Jag tyckte det kändes obekvämt, jag var ju bara en misslyckad gymnasist, inte någon chef.

I moskéerna pratade de alltid illa om västvärlden. Där var det så dekadent och kvinnorna gick nakna på gatorna och bjöd ut sig till vem som helst. Men ändå blev jag ständigt approcherad av folk i moskén som ville ha hjälp att ta sig till Sverige. Samtidigt sa de att islams gud var allsmäktig och kunde lösa alla problem. Tydligen trodde man inte riktigt på vad man sa.

Ni kanske tror att eftersom min far kom från Iran, så skulle jag känna mig mindre vit. Nej då, jag vet hur det känns att vara en vit man. Vart jag än reser i världen, så blir jag betraktad som en vit man och europé.

En gång anordnade den iranska regimen en mässa i Mombasa. De visade upp iranska produkter. Jag var där och tittade. En iransk affärsman kom fram till mig och hälsade. Jag trodde att han kanske hade känt igen något iranskt drag i mitt ansikte och ville kommentera det. Nej, i stället så gratulerade han mig för att jag som västerlänning blivit muslim. ”Välkommen!” sa han. Jag hade ju en sån där lång skjorta på mig, så det syntes att jag var muslim.

Mombasa är en mångetnisk stad. Där finns det araber, indier, somalier och bantufolk. Swahilierna förenas av ett gemensamt språk och en gemensam kultur, men deras utseende kan variera. Vissa ser mer arabiska ut, vissa mer afrikanska. Men en sak som förenade alla grupper i Mombasa var att männen ville ha en ljushyad brud. Ju rakare hår och ju ljusare hy, desto mer eftertraktad och desto mer fick man betala i så kallad ”mahr”.

Och det här har inget med västerländskt inflytande att göra. Det har alltid varit så här. I boken The Myth of the Andalusian Paradise (2016) den amerikanske forskaren Darío Fernández-Morera kan man läsa att Spanien efter den islamiska erövringen på 700-talet blev ett centrum för handel med sexslavar.

Vissa av flickorna var barn som såldes till harem för att utnyttjas. Men även små pojkar var omtyckta. Sexslavarnas pris berodde på deras ålder och utseende. Vita slavar, särskilt blonda, var mest eftertraktade och kostade mest, förklarar Fernández-Morera. De togs från kristna, europeiska områden genom piraträder, och från de kristna delarna av Spanien. Slavhandlarna brukade behandla slavarna med särskilda krämer för att deras hy skulle bli ljusare så att de kunde ta mer betalt för dem. Och håret blonderades.

[image error]Ur seriealbumet Det förtrollade svärdet, publicerat i Vecko-Revyn på 40- och 50-talet.

Och denna lust efter blonda flickor finns kvar än idag. Den jesidiska flickan Nadia Murad, rövades bort av jihadgruppen Islamiska Staten (IS) i Irak. Hon hölls som sexslav i enlighet med profeten Muhammeds lagar. Nadia lyckades fly och i en intervju berättade hon att jihadmännen särskilt eftertraktade vita, blonda och blåögda flickor.

I en berättelse om profeten Muhammed frågar han en av sina följeslagare, Jadd bin Qays: ”Vill du ha de gula döttrarna?” Med detta ord, på arabiska ”Banu al-Asfar” menade han de blonda flickorna i det östromerska riket. Det var Muhammeds sätt att locka honom att ansluta sig till jihad mot de kristna grekerna. Som lön skulle han få sexslavar i detta liv, och om han stupade, 72 jungfrur i paradiset.

Kaliferna som regerade i Spanien på medeltiden blev så småningom ljushyade, blåögda och blonda eftersom männen inom den arabiska eliten tog sig ljusa hustrur och slavinnor. Samma fenomen kunde jag betrakta Mombasa. De ljusare swahilierna och araberna hade högre status. Inte alltid förstås, men man kunde se en tendens.

Tidigare så var jag en vit man, men muslim och därför en ”broder”. Nu när jag lämnat islam är jag bara en vit man och risken att, vid ett besök i Mombasa, få skallen krossad med en hammare har ökat. Dock vill jag understryka att de flesta människor jag träffade i Afrika, både svarta och bruna, var fredliga och hyggliga.

Var forntidens perser vita?

[image error]

Det finns en motsättning mellan iranier och araber som ibland tar sig uttryck i sekteristiska termer eftersom iranier för det mesta är shiiter och araber för det mesta är sunniter, och ibland i etniska termer. I viss iransk nationalism avfärdas islam i sin helhet som en ”arabisk religion” som inte hör hemma i Iran.

Iranier i allmänhet tycker inte om att sammanblandas med araber och är noga med att påpeka att de är indoeuropéer och har ett annat språk och en annan kultur. Det här intresserar mig, dels eftersom min far kom från Iran, och dels för att jag som muslim under många år, med kontakter med både sunniter och shiiter, araber och perser, stötte på dessa attityder och motsättningar i olika sammanhang.

Majoriteten av iranierna som bor i Sverige identifierar sig inte som muslimer, många är till och med fientliga till islam, och känner sig stå nära den svenska kulturen. Man märker detta i att iranier ofta visar intresse för, och deltar i, svenska högtider som jul och midsommar, och är öppna för bilda familj med ”gammelsvenskar”.

I Wikipedia-artikeln om iranska amerikaner kan man läsa att iranierna är en väldigt välintegrerad grupp med högt antal blandäktenskap med icke-iranier. Det förvånar mig inte. Samma sak gäller i Sverige. När man läser om muslimer som konverterat till kristendomen, så är det ofta iranier. Jag tror att detta är ett sätt för dem att markera att man vill vara en del av den västerländska kulturen. En undersökning från juni 2018 visade att Sverigedemokraterna är det största partiet bland svenskiranier.

Det finns iranier som, kanske som en del i sin vilja att assimilera sig, påstår att forntidens iranier var vita, det vill säga de såg ut som européer, men att deras utseende förändrades efter den arabiska invasionen på 600-talet. En som argumenterar för detta är den persiske nationalisten Reza Jason Jorjani, en akademiker född och uppvuxen i USA. Han samarbetade tidigare med Alt-Right-rörelsen.

I en artikel hävdar Jorjani för att den persiske poeten Jalaluddin Rumi, som levde på 1200-talet, var vit. Bakgrunden är att det skulle göras en film om Rumi och Leonardo DiCaprio blev förslagen till huvudrollen. Detta ledde till att Twittervänstern fick ryck haglade anklagelser om ”whitewashing” mot Hollywood under hashtagen #RumiWasntWhite. Drevet lyckades, DiCaprio blev så rädd för Twittervänstern att han hoppade av rollen.

[image error]

Jag tror DiCaprio hade funkat bra i rollen som Rumi. Det hade inte sett konstigt ut, för det finns iranier som är ljushyade. Och han hade kunnat sminka sig. Däremot så tror jag inte att forntidens perser som folkgrupp var vita, alltså hade ett europeiskt utseende. Det kan man se om man tittar på gamla statyer och reliefer.

Men vad menar man egentligen med vita? Menar man vita i betydelsen icke-svart, så visst var de vita. Men menar man vita som i svenskar, tyskar och engelsmän, så nej, då var de inte vita. Jag måste erkänna att jag inte riktigt förstår vad Jorjani menar med vita. Jag förstår inte heller vad Twittervänstern menar de säger att Rumi inte var vit. Menar de att han var brun eller svart?

I samma artikel tar Jorjani upp den arabiska invasionen av Iran på 600-talet. Han menar att denna ledde till att Iran blev ett mindre vitt land. Han beskriver också araberna som barbarer från öknen som plundrade, våldtog och brände där de drog fram. Det är möjligt att många av det tidiga islams soldater var beduiner, men islam uppstod inte i öknen, som det så ofta heter i polemiska texter, utan bland köpmän i staden Mecka. För jämviktens skulle bör man nämna att perserna var duktiga på att plundra och bränna när de invaderade Grekland.

Men Jorjani har en poäng när han påpekar att vänstern gärna talar om vit kolonialism, men inte om arabisk eller turkisk eller annan icke-vit kolonialism:

There is an agenda to erasing this heritage: it allows de-colonial theorists to claim that only non-white people can be colonized, and to demonize white colonialism by excluding the benevolent Persian Empire from the history of the white world.

[image error]Uppfattningen att forntidens perser var vita stötte jag också på i ett mindre seriöst sammanhang, nämligen i en av mina Biggles-böcker. James ”Biggles” Bigglesworth är för er som inte vet stridspilot och huvudperson i en lång rad klassiska pojkböcker av den engelske författaren W.E. Johns.

I boken Biggles i oasen (först publicerad 1938) befinner sig hjälten i Kairo då han möter en man som vill ha hjälp att ta sig till en oas. Där ska det finnas ättlingar efter Kambyses den andres persiska armé som försvann i en sandstorm år 525 f. Kr. Mannen tror att ättlingar till de persiska soldaterna lever i oasen, som vissa kallar Zenzura:

Ingen kan säga om oasen verkligen finns, men det skulle väl vara konstigt om ett namn existerade utan nån grund? Då och då under århundradena har det kommit underliga rykten i omlopp om en oas och om ruinstäder långt inne i Libyska öknen, i de trakter som tuareg-araberna kallar Djävulsområdet. Om ni tittar på en karta över Afrika, ser ni att området är helt vitt, utan några tecken. Möjligen står det ’Okänt land’. Nån vit man har säkert aldrig varit där. Ändå har ryktena om den mystiska oasen levt kvar. Och inte bara det. Tuaregerna, ökennomaderna, berättar om en främmande vit ras som lever där ute. Om detta verkar otroligt, så kom ihåg att det finns en vit arab-ras längre västerut, mitt i Sahara. Vetenskapsmännen är överens om att de är ättlingar till en försvunnen fenicisk stam. Som ni antagligen hörde den feniciska kulturen i Nordafrika till de mäktigaste. Om man kommer ihåg detta, verkar det väl inte så orimligt att oasen – om den nu existerar – skulle kunna vara bebodd av ättlingar till de överlevande från Cambyses olyckliga armé.

När de kommer fram till oasen och möter folket som lever där, utropar deras egyptiske vän: ”De är inte araber. De är vita”.

Och senare:

Jag är säker på att det här är en okänd stam och att de är ättlingar till Cambyses armé. Hur skulle de annars kunna ha så vitt skinn? Ja, om de inte är vita, så är de i alla fall nästan vita. De är absolut inte araber.

Men nu är det så att araber är en väldigt heterogen folkgrupp som framför allt förenas av ett gemensamt språk. Det finns människor, särskilt i Levanten, som identifierar sig som araber och som är lika ljushyade som italienare eller greker. Syriens president Assad skulle kunna vara tysk eller fransman. Men visst, beduinerna i Arabien, de som brukar räknas som de ”äkta araberna”, är mörkhyade.

I Biggles-boken så blir Biggles och hans vänner tillfångatagna av perserna och nära på offrade till deras hemska krokodilgud. De må vara vita, men knappast civiliserade och humana!

Och vad gjorde den persiska armén i Egypten? Jo, enligt den grekiske historikern Herodotos så var den på väg till Siwaoasen för att förstöra Amuntemplet där eftersom prästerna hade vägrat att erkänna honom som Egyptens rättmätige härskare.

”En vind uppstod från söder, stark och dödlig och förde med sig höga pelare av virvlande sand, som helt övertäckte trupperna och fick dem att försvinna helt och hållet”, skrev Herodotus. Hans historia kan dock vara lika påhittad som Biggles.

Den översta bilden, Alexandermosaiken daterad till cirka år 100 f.Kr, föreställer Alexander den store i strid mot perserna i slaget vid Issos år 333 f.Kr.

Klicka här för att gilla min sida på Facebook. Du kan stödja mitt arbete genom att swisha till 0760078008 (Eddie).

Gudakejsaren Trump

[image error]

Karnevalen i Viareggio är en av de mest berömda i Italien och årets höjdpunkt för lokalbefolkningen. Konstnärer tillverkar magnifika skulpturer som dras runt i vagnar under paraderna. Liksom de svenska etablissemangskonstnärerna är de italienska motsvarigheterna vänstervridna och den politiska satiren slår gärna högerut. Annars riskerar det ju att kallas hat.

I år hade man byggt en gigantisk skulptur föreställande Donald Trump i skinande rustning. Det här kommer från den så kallade gudakejsar-memen, det vill säga Internet-skämtet om Trump som enväldig gudakejsare över ett galaktiskt imperium. Det var ett sätt för Trump-fansen att driva med vänsterns anti-Trump-propaganda, som utmålade honom som megalomanisk fascist och blivande diktator.

Det är svårt att veta vad italienarna haft för avsikt med sin skulptur. Är det satir på Trump eller på den hysteriska anti-Trump-vänstern? Det vore kul om det vore det senare, men, med tanke på vad man gjort på tidigare karnevaler, befarar jag att den första tolkningen är mer sann.

I sin hand håller Trump-skulpturen i ett stort svärd med Twitter-symboler vid hjaltet. Twitter har ju förändrat styrkeförhållandena mellan presidenten och media. Richard Nixon hade inget Twitterkonto och förlorade mot media. Trump kan alltid gå runt media och tala direkt till folk. För övrigt är gudakejser-memen coolare än Tricky Dick, eller hur?

Men varifrån kommer gudakejsar-memen? Enligt vad jag läst på en sajt som kartlägger memer, så dök sannolikt upp sommaren 2015. Men vem är gudakejsaren? Det finns ett science fiction-figurspel som heter Warhammer 40K. I korthet fungerar det så här: man samlar ihop en armé av miniatyrfigurer av plast eller metall som man målar och ställer på ett bord. Sen så slåss man mot varandra genom att slå tärningar. Med hjälp av linjaler kan man mäta hur långt infanteri och stridsfordon kan gå och hur långt kanoner kan skjuta. Det har också kommit datorspel.

Striderna äger rum i en futuristisk värld 40 000 år in i framtiden där mänskligheten är samlad i ett galaktiskt imperium med centrum på planeten Terra. Där har gudakejsaren suttit på en gyllene tron i tio tusen år och hålls vid liv genom någon slags kombination av teknologi och magi. Hans mest lojala genmodifierade supermänniskosoldater kallas ”space marines”.

Donald Trump har gjort memen ännu mer populär genom sina uttalanden om att inrätta ett rymdkommando vid Pentagon och sätt upp en rymdstyrka (space force). Ordet ”again” i Trumps slogan ”Make America Great Again” visar att det finns en nostalgisk laddning i hans vision. Man ska gå tillbaka i känslan, för att gå framåt ekonomiskt, vetenskapligt och tekniskt.

När var Amerika som störst? Kanske den 20 juli 1969 då Apollo 11 landade på månen och astronauten Neil Armstrong yttrade orden: ”Ett litet steg för en människa men ett stort steg för mänskligheten”. När mänskligheten tog detta steg så var det under det i stjärnorna och rändernas tecken. Den amerikanska flaggan var den första jordiska flaggan som sattes ner på en annan planet.

För att hålla memefabriken i gång på högtryck, så har Trump även talat om att börja skicka människor till Mars. Och så vill han tillbaka till månen. Japp, Make America Great Again. Ska bli spännande att se om han kommer att samarbeta med Elon Musk, som har liknande planer, eller om det kommer att bli en kapplöpning till Mars mellan The Donald och Musks rymdbolag SpaceX.

”Om vi inte tar oss ut dit, om framtiden inte innehåller att vi är där ute bland stjärnorna som en art som lever på flera planeter – jag skulle tycka att det vore en otroligt deprimerande framtid”, har Musk sagt.

Trumps kampanj utlöste en våg av kreativa energi som gav upphov till en aldrig sinande ström memer på nätet. Och de fortsätter komma. Men kreativiteten tar sig också uttryck i ”köttrymden”, det vill säga den verkliga världen. Förra året samlade ett gäng serieskapare in pengar på IndieGoGo till en serietidning med titeln Trump’s Space Force. De ville ha 15000 dollar, men fick in 72000. I tidningen framställs Trump som en Han Solo i kamp mot utomjordiska monster. Jag har tyvärr inte läst den fysiska tidningen, men det jag sett på nätet ser snyggt ut.

[image error]

En skillnad mellan vänstern och högern idag, vilket märks gång på gång i kulturkriget, är vänsterns avsaknad av humor. Högern har inget emot att skoja med sig själva, vilket märks i både gudakejsar-memen och den här serietidningen. Vänstern däremot tar sig på minst lika stort allvar som islamiska fundisar. Den politiska korrektheten har ungefär samma roll i vänsterns världsbild som sharia för islamfundisarna.

I konst, film, litteratur, serier och memer kan man uttrycka saker som inte kan tala öppet om på det mer konkreta och ytliga politiska språket. Ibland kan man genom konsten uttrycka tankar, känslor och drömmar som man på ett medvetet plan inte ens visste fanns. Gudakejsar-memen må vara Trump-fansens parodi på vänsterns nojor, men samtidigt kan den också innehålla något av deras verkliga längtan ut mot stjärnorna och äventyret.

Men där finns kanske också något annat – en oro. För människornas imperium i Warhammer-världen hotas av kaos. Elitsoldaterna för en förtvivlad kamp för att upprätthålla gränserna, både de inre och de yttre. Det här är något moderna amerikaner kan känna igen sig i, känslan av att leva mitt i en stor förvandling med ett okänt slutmål. Man anar dock att slutet inte kommer att bli gott och känner att man förlorat kontrollen. Trumps mur kan på ett omedvetet plan upplevas som mer än en fysisk mur, ja, som en symbol för ordning.

Klicka här för att gilla min sida på Facebook. Du kan stödja mitt arbete genom att swisha till 0760078008 (Eddie).

Den vita araben

[image error]

Den brittiske författaren Percy Francis Westerman (1876-1959) skrev pojkböcker om äventyr och krig. Hans första bok, A Lad of Grit, kom ut 1908, samma år som Robert Baden-Powell grundade scoutrörelsen. På Wikipedia står det att scoutrörelsen påverkades av Westermans böcker, vilket verkar rimligt.

Den svenska översättningen av Westermans pojkbok Den vita araben – som kunskapare i Central-Afrika gavs ut av Fritzes bokförlag 1934 i en serie som kallades Fritzes scoutböcker. Hjälten i boken är just en scout, alltså i betydelsen spejare eller kunskapare. Originalet med titeln The White Arab publicerades året innan. Westerman var en produktiv författare – Wikipedia listar 178 titlar – och mycket populär på 1930-talet, men numera bortglömd.

Historien i Den vita araben påminner om verklighetens Lawrence av Arabien, en engelsk spion som klär ut sig till arab och så säga goes native. På omslaget syns en europeisk yngling i arabisk dräkt på en vit springare. Jag blir omedelbart påmind om Peter O’Toole som Lawrence av Arabien i filmen från 1962.

Bredvid den beridne hjälten står en riktig arab, ödmjukt bugande. Ynglingen, som heter Denis Hornby, är mycket ung, bara nitton år, men har stora språkkunskaper. Det beror på att han är äldste son till en engelsk officer som tjänstgjort i Sudan:

”Han var fullt hemmastadd i arabiska och swahili, och han kände till de flesta av de dialekter, som talas av Sudans befolkning.”

Mig veterligen talas inte swahili i Sudan, men det är inte mycket i den här berättelsen som är historiskt korrekt. Hur som helst väljs han ut på grund av sina speciella kunskaper och skickas på ett uppdrag till Sudan. ”Mr. Hornby, ni måste tala, tänka och leva som en arab”, blir han tillsagd. Och det lyckas han med:

”Denis såg fullkomligt ut som en arab. Ingen rakkniv hade fått vidröra hans ansikte på nära två månader, och resultatet hade blivit ett tjockt svart skägg. I sin fladdrande vita dräkt liknade han, där han skred fram med högburet huvud, en scheik eller beduin av högre klass.”

Denis lägger sig till med alla infödingarnas seder. Han äter med händerna:

”I avsaknad av redskap fiskade Denis och hans värd upp köttbitar ur stuvningen med fingrarna samt knådade köttet och riset till bollar, som de sedan förde till munnen.”

Jag har själv ätit på det här sättet, framför allt när jag bodde i Afrika, och min erfarenhet är att det är ganska trevligt att sitta tillsammans runt ett fat och äta med händerna. Enligt profeten Muhammeds sed ska man äta med höger hand eftersom den högra sidan, liksom i de flesta kulturer, är den goda sidan. Det är en symbolik som redan fanns på plats när Muhammed kom med sin nya religion.

I romanen pågår en tävling om inflytande i Sudan mellan Storbritannien och Sovjetunionen. Ryska spioner smugglar in vapen och försöker uppvigla muslimerna i regionen till ”heligt krig” mot engelsmännen. Det blir Hornbys uppgift att stoppa dem:

”Om allt ginge efter den uppgjorda planen, skulle snart revolutionen utbryta i Afrika för så vitt intet gjordes för att hindra den olagliga importen av vapen och kanske den ännu farligare propagandan.”

Den unge hjälten är nära att avslöja sin arabiska förklädnad när han ligger i feber och talar i sömnen på engelska. En vän, även han förklädd till arab, häller i honom opium för att han ska tystna. När man undrar vad det är för underligt språk han talar – är det måhända de otrognas språk? – skyller vännen på att det är en engelsktalande djinn, en ande, som bemäktigat sig honom.

I boken beskrivs muslimernas föreställning om jihad, det heliga kriget, på ett barnsligt sätt. Men det är just så många muslimer genom historien har uppfattat det, enkelt och konkret. Det är ett krig för att utbreda islam och den som faller kommer till paradiset och får njuta av vin, god mat i stora lass och sköna jungfrur. När man läser profeten Muhammeds egna yttranden om jihad, så är det inte heller särskilt komplicerat eller filosofiskt.

Muslimerna i Sudan drömmer om ”ett mäktigt islamitiskt kejsardöme”, ett kalifat med andra ord. Och de tror att kommunisterna kan hjälpa dem att förverkliga drömmen. Ungefär som islamisterna i väst idag, som, trots att de har helt andra mål, samarbetar med vänstern när det främjar deras intressen.

Ett ganska underhållande stycke i boken är när en konflikt uppstår på grund av att de ateistiska ryssarna inte visat islam tillbörlig respekt, vilket kommer i vägen för en allians mellan de rättrogna och kommunisterna.

Klicka här för att gilla min sida på Facebook. Du kan stödja mitt arbete genom att swisha till 0760078008 (Eddie).

Ny video! Livets mening

I en ny video pratar jag om livets mening. Det finns ingen!

Stöd mitt arbete genom att swisha till 0760078008 (Eddie)

Bli månadsgivare på Patreon

Klicka här för att gilla Antikalifens sida på Facebook

Ny video! Att föredra helvetet framför paradiset

Det var ungefär ett år sedan jag lade upp någon ny video på min YouTube-kanal Antikalifen. Den 5 februari lade jag i alla fall upp två nya.

I en av dem pratar jag om hur islamiseringen hotar yttrandefriheten. I den andra läser jag några av tittarnas kommentarer. Jag får beröm av vissa för att jag lämnat islam. Andra, som är troende muslimer förmodar jag, menar att jag har låg intelligens, är förledd av Satan och kommer att brinna i helvetet. Jag är ateist och tror varken på himmel eller helvete. Men om det nu fanns ett helvete där de som inte tror på islam hamnar efter döden, så skulle jag nog föredra det framför paradiset. Jag kan tänka mig att sällskapet och samtalen är intressantare i helvetet där alla icke-islamiska tänkare är. Bara jag slipper bli stekt!

Jag har saknat dig på Youtube