Mohamed Omar's Blog, page 7

Ligustersvärmarens honungsflykt. En dikt av Olof Thunman

[image error]Puck och en älva. Illustration av Arthur Rackham (1867-1939)

Ligustersvärmarens honungsflykt

Det är som såg jag en helig dans

i en offerlund i mytens dar

under junimånadens dämpade glans.

Magiskt skönsvängda kretsar du drar

kring den ångande häcken

av syrener i lila och vitt

och du dröjer ibland vid ett givmilt honungsbäcken

och läppjar därpå, men i flykten blott, så förtrollande tyngdlöst fritt.

Titanias egen fjäril

du dansar med drömlätt behag

inför sirade näktarkäril

i kaprifolernas klängande snår,

medan midsommarnatten förgår.

Och dimbalettens gracilaste älva

bleknar om kinden

och landar i gräset med vingar som skälva

och blandar en avundens suck

i den välluktsmättade vinden.

Och den virvlande gyckelmakaren Puck

med narrstreck och upptåg som aldrig ta slut

hejdar sin framfärd ett ögonblick

i beundran och flämtar ut

och består dig en gillande nick.

Ja, ingen kan nalkas förnämare och närmare

Terpischores luftiga helgedom

än du, ligustersvärmare,

när betagen och yr

du dansar för midsommarnattens blom

en flyende stund, innan morgonen gryr.

Terpischore är i grekisk mytologi kitharans, den lyriska diktkonstens och dansens musa.

Om ligustersvärmaren. Ur Nordisk familjebok (Ugglan):

”Sphinx, zool., ett till fam. Sphingidce bland svärmarfjärilarna hörande släkte, utmärkt af den särdeles långa sugtungan och den bakåt tillspetsadebakkroppen, hvars 5 första leder äro tecknade med omväxlande mörka och ljusa sidofläckar eller tvärband. I Sverige finnas 3 arter. Den vanligaste är den öfver hela landet utbredda tallsvärmaren, S. pinastri, som har en vingbredd af 67-87 mm. och är mörkt askgrå med svarta teckningar på framvingarna och tvärband af samma färg på bakkroppen. Larven lefver på tallbarr. I landets södra hälft förekommer ligustersvärmaren, S. ligustri, med en vingbredd af 90-110 mm. Den kännes lätt igen på bakvingarnas rosenröda färg med de 3 svarta tvärbanden samt den likaledes i rosenrödt och svart tvärbandade bakkroppen. Larven, som lefver på syren, liguster och ask, är ljusgrön med violetta, undertill hvitkantade snedstreck på sidorna. – Båda de nämnda arterna ses i skymningen besöka blommande syren och kaprifolium för att i flykten suga honung.”

Romarriket i Koranen

[image error]

Idag är det den 29 maj, dagen då Konstantinopel föll år 1453. Det bysantinska rikets huvudstad intogs av turksultanen Mehmet II, vilket innebar rikets slutgiltiga undergång. Mehmet fick namnet ”Erövraren” och gjorde Konstantinopel till huvudstad i sitt islamiska imperium.

Det som vi kallar det bysantinska riket kallades av dess invånare för Rom. Och de kallade följaktligen sig själva romare.

Detta rike nämns faktiskt i Koranen en gång – i inledningen till kapitel trettio. Kapitlet eller suran bär titeln ”Romarna”, eller ”Ar-Rûm” på arabiska. I K. V. Zetterstéens svenska koranöversättning från 1917 heter kapitlet ”Grekerna” och i Knut Bernströms översättning från 1998 heter det ”Bysantinerna”. Den senare titeln är anakronistisk eftersom Koranen tillkom på 600-talet och termen ”bysantinska riket” inte myntades förrän år 1557 av den tyske historikern Hieronymus Wolf.

Innan kejsar Konstantin grundade Konstantinopel år 330 – han kallade staden ”Nova Roma”, det nya Rom, så låg där en stad vid namn Byzantion. Därifrån kommer namnet Bysans. Det officiella språket i detta rike var latin fram tills år 610 då kejsar Herakleios, som regerade mellan åren 610 och 641 ersatte det med grekiska.

Herakleios, som föddes omkring år 575 och dog år 641, levde alltså under samma period som Koranen tillkom och den arabiske profeten Muhammed ska ha verkat. Muhammed enade araberna under en ny religion och manade dem till jihad eller heligt krig för att utbreda hans makt. De två stora rikena som då omgärdade Arabien, Bysans i väster och Persien i öster, var utmattade av krig. Det senaste kriget hade varat mellan 602 och 628. Det var efter detta krig som det nya hotet uppenbarade sig från öknen i söder. Ingen av dem hade förväntat sig en arabisk invasion under Muhammeds svarta flagga och stridsropet Allahu akbar.

När Koranen nämner romarna så handlar det om en händelse i detta krig mellan bysantinare och perser, ett krig som alltså banade väg för islams expansion. Det var detta krig som gjorde det möjligt för islam att gå från en liten arabisk sekt till att bli en världsmakt som påverkar oss än idag.

Perserna hade slagit bysantinarna i slaget vid Antiokia i Syrien år 613. Detta gjorde muslimerna i Mecka nedstämda eftersom de förväntade sig stöd från Bysans i konflikten med de hedniska meckanerna, vilka i sin tur förväntade stöd från perserna.

Man kan jämföra detta med hur araberna före islam var uppdelade i propersiska och probysantinska läger med varsin variant av kristendomen. Ghassaniderna styrde ett arabiskt kungadöme i Hijaz och en del av Syrien från omkring 100 till 637. De var kristna och vasaller under Bysans. Så fanns mellan 300 och 602 det lakhimidiska arabiska kungadömet med säte i al-Hira i södra Irak. Lakhmiderna var nestorianska kristna och vasaller under perserriket.

När de hedniska araberna i Mecka – de som höll fast vid den gamla polyteistiska religionen – hörde nyheten om persernas seger vid Antiokia gladde de sig. De såg det som ett tecken på att de gudomliga makterna inte favoriserade den monoteism som de uppfattade att både de kristna och Muhammed förkunnade. Efter slaget fortsatte persernas krigslycka. De erövrade Damaskus, sedan Jerusalem där de förstörde Den heliga gravens kyrka och tog Kristi kors som byte. År 616 inlemmades Egypten i perserriket.

I koranversen där det bysantinska riket nämns lovar Gud muslimerna att bysantinerna visserligen har förlorat, men att de ska återkomma och segra över perserna ”inom några år”. I Zetterstéens översättning från 1917 lyder versen så här:

”Grekerna äro besegrade i det närmaste landet, men efter segern över dem skola de segra inom några år. Gud tillhör makten först och sist, och på den dagen skola de rättrogna glädjas.”

I sina kommentarer skriver Zetterstéen: ”Syftar på ett nederlag, som bysantinarne lidit i striden mot perserna, och då de förra voro kristna, intresserade sig Muhammed mer för dem än för deras hedniska fiender.”

Knut Bernström har som sagt kallat kapitlet ”Bysantinerna”. Här är hans översättning – orden inom klamrarna har han satt dit för att förtydliga:

”Bysantinarna är slagna; [de har besegrats] i ett närbeläget land, men efter detta nederlag skall de åter segra inom några få år. Avgörandet ligger hos Gud – så har det [alltid] varit och så skall det förbli.”

I Bernströms koranöversättning kommenteras versen så här:

”De här nämnda segrarna och nederlagen hänför sig till de sista faserna av den sekellånga kampen mellan det bysantinska (östromerska) riket och det persiska imperiet. I början av 600-talet erövrade perserna delar av Syrien och Anatolien, ’ett närbeläget land’, dvs. nära det bysantinska väldets hjärta; år 613 föll Damaskus och året därpå Jerusalem. Egypten erövrades 615-616 och samtidigt belägrades själva huvudstaden Konstantinopel. Vid tiden för denna suras uppenbarelse – omkring sju år före hidjrah (615 eller 616 enligt kristen tideräkning) – tycktes det östromerska rikets undergång vara nära. Hos den lilla skaran av muslimer kring profeten väckte underrättelserna om bysantinernas motgångar förstämning – som kristna dyrkade ju också de den Ende Guden. Det hedniska Quraysh, å andra sidan, tog parti för perserna, som de trodde skulle bistå dem i deras kamp mot de monoteistiska lärorna. När Muhammed tillkännagav Koran-verserna ovan med dess förutsägelse om en bysantinsk seger ’inom några få år’, mottogs profetian med hån och löje av Quryash. Ordet bidh (vanligen översatt med ’några få’) betecknar ett antal av minst tre, högst nio, och det skulle visa sig att en för Öst-Rom gynnsam vändning inträffade 622, sex till sju år efter Koranens förutsägelse. Kejsar Heraclius lyckades då besegra perserna vid Issos söder om bergskedjan Taurus och kunde något senare driva ut dem ur hela Mindre Asien. Två år därefter förde han över kriget på persiskt område och tvingade fienden på defensiven, och i början av december 626 slog han de persiska härarna i grunden.”

Koranen fick rätt, kejsar Herakleios lyckades återerövra de förlorade områdena och invadera Persien. Han gjorde ett triumfartat intåg i Jerusalem och återbördade Kristi kors. Detta har av muslimerna setts som ett bevis för att Koranen är gudomlig.

Men trots att de hedniska araberna upplevde att muslimerna stod på samma sida som bysantinerna på grund av likheten mellan Muhammeds religion och kristendomen, så finns där redan under Muhammeds livstid en fientlighet mellan muslimerna och Bysans. I Koranen har ju Gud uppenbarat den fullkomliga religionen som ska segra över alla andra religioner.

Fientligheten mellan muslimerna och Bysans, som efter åtta hundra år ledde till Konstantinopels fall den 29 maj 1453, fanns alltså där redan från början. Det första slaget mellan bysantinare och muslimer ägde rum vid Mutah år 629. Muhammed ska ha dött år 632.

Bild: Slaget vid Nineve år 627. Fresk av Piero della Francesca ca 1452

Cigarrernas värld – ett tryggt rum

[image error]

Än så länge är cigarrernas värld ett safe space, ett tryggt rum, som den politiska korrekthetens trupper inte har invaderat. Det kan bero på att cigarrernas värld till stor del är en subkultur. De röks i slutna rum. Cigarrer är ganska dyra också – ungefär som en flaska vin.

Därför kan man i cigarrernas värld hitta en nya världen-romantik som vänsterns rättvisekrigare (social justice warriors) skulle uppleva som provocerande – om de kände till den.

Tobaken kom till Europa genom Columbus. När han kom till Bahamas år 1492 möttes han av folk som gav honom torkade löv som gåva. Spanjorerna lärde sig röka och tog med sig vanan, och tobaken, tillbaka hem.

Cigariller är inte cigarrer, men jag smusslar med en här ändå. En av de vanligaste cigarillerna i Sverige – de går att köpa på de flesta mackar – heter Cortéz, uppkallade efter conquistadoren Fernando Cortéz som 1519-1521 erövrade aztekernas rike i Mexiko. I Nordisk familjebok kan man läsa att han var ”lika mycket känd för öfverdådig tapperhet som för sina kärleksäventyr” och att han med sina ”lysande ledaregenskaper och stora fel” var ”typen för en spansk ’conquistador’”.

Ett relativt billigt cigarrmärke är Vasco da Gama – man kan få en ask om fem pinnar för 80 till 100 kr – är uppkallat efter den portugisiska sjöfararen som upptäckte sjövägen till Indien. Bara detta påstående ses som ”eurocentriskt” av pk-vänstern.

Mina favoritcigarrer är en serie som heter New World från A.J. Fernandez i Nicaragua. En av cigarrerna heter Gobernador brukar säljas i Sverige för mellan 80 och 100 kr.

På cigarrens gördel sitter en reproduktion av en känd målning som visar hur Kristoffer Columbus första gången landstiger i den nya världen. Målningen av en okänd konstnär kallas ”Columbus tar besittning över det nya landet” och målades i Boston 1893 för att användas i skolplanscher.

I förgrunden ser man hur Columbus knäfaller på kusten med en flagga i sin vänstra hand och ett svärd i den högra. Han är omgiven av andra européer som följt honom från den gamla världen. I bakgrunden vilar skeppen, teknologin som gjort det stora företaget möjligt.

Flaggan som fladdrar i vinden symboliserar hur Columbus lägger det nya landet under Spaniens krona. Han blir guvernör – gobernador.

Det finns en annan serie som har namn efter upptäcktsresande, Las Cabrillas. En av dem är uppkallad efter conquistadoren Francisco Pizarro som erövrade Inkariket. I Nordisk familjebok beskrivs han så här:

”Pizzro intar en förgrundsplats bland de spanske s. k. mindre upptäckarna genom sin djärfva dådlust, ledarförmåga och ej minst sin aldrig svikande uthållighet, så behöflig vid underkufvandet af det välorganiserade och kulturellt framskridna inkaväldet. Hans grymhet, trolöshet och vinstbegär göra dock Pizzaros person mindre tilldragande än t. ex. en Cortez’.”

I Amerika har man på senare tid haft ett växande problem med vandalisering av statyer. Vänstern slår sönder – och kampanjar för att ta bort – statyer av stora vita män som stått för värderingar som strider mot Vänstergrunden. Det har förekommit försök att sprida den amerikanska vänsterns ikonoklasm till Sverige. Den 28 juni 2015 publicerade vänstertidningen ETC en krönika under rubriken ”Jag hoppas att alla statyer krossas”.

Krönikören Emma Dominguez berättar om en semester i Barcelona där hon fick se en staty av Columbus. Synen gjorde att hon fick ”ont i magen”. Hon blir till och med illamående och är nära att kräkas.

Det vore tråkigt om pk-vänsterns blickar skulle riktas mot cigarrernas värld. Låt oss hoppas att den välluktande röken bildar en dimma som skyddar detta trygga rum.

Game of Thrones – en vit man blev kung trots allt

[image error]

Det är många som sörjer nu. Det sista avsnittet av populäraste teveserie Game of Thrones sändes söndagen den 19 maj. Den episka fantasysagan varade i åtta år. Förutom sorg var det många fans som kände besvikelse. Den slutade med ett pip snarare än med ett skräll.

Jag blev dock inte besviken, utan lättad. Jag hade faktiskt befarat något värre. Slutet som vi fick uppfyllde visserligen inte mina förväntningar, men det visar att det politiskt-korrekta greppet om underhållningsindustrin inte är totalt. Det blev det ingen härskarinna på Järntronen som skulle ”befria” världen och bygga upp en mångkulturell, jämställd utopi. Det blev en vit man – Bran den brutne. Han är visserligen krympling och oförmögen att avla barn.

I teveseriens början fick den kritik av vänsterns rättvisekrigare (social justice warriors) för att vara sexistisk och ha en unken kvinnosyn. Männen var för tuffa, tjejerna för veka. Sedan dog de tuffa killarna av en efter en och de tuffa tjejerna tog över. Huvudkaraktärerna höll på att att bli en fantasyversion av ”smartaste bästaste tjejgänget” omgivna av manliga rådgivare och lismande tjänare. Den stora girl power-ikonen Daenerys Targaryen hade två halvmän till rådgivare – en dvärg och en eunuck. Hon avrättade eunucken och kastade dvärgen i en fängelsehåla.

Vänstern var också sur för att serien led av brist på ”mångfald”, det vill säga det var för få rasifierade hjältar. Men vad kan man förvänta sig av en fantasyserie? Fantasy är en europeisk genre, skapad av européer, och som hämtar sitt stoff från europeiska sagor och från europeisk, medeltida historia. Varför kräver inte vänstern att afrikanska, indiska och kinesiska verk ska innehålla vita hjältar?

Kritikerna blev på bättre humör när Daenerys byggde upp en mångkulturell armé av befriade slavar och ett barbariskt hästfolk och erövrade ”den vita världen” Westeros. Man kan tänka sig att det är så de vita medelklassfeministerna ser sig själva – som ledare för tredje världens förtryckta massor som ska krossa den vite mannens ondskefulla och förtryckande civilisation och låta en ny värld uppstå på dess ruiner.

I alliansen mellan den vita feministen Daenerys och hennes vilda, exotiska krigare skulle man kunna se en metafor för den verkliga alliansen mellan vänstern och islam. Hon är den upplysta matriarken som tar sig an världens alla förtryckta rasifierade i sin moderliga omsorg. Hon har en batikhäxas hjärta i en bimbos kropp. Hon kommer att öppna städernas portar och förkunna med hög och bestämd röst: ”Wir schaffen das”.

Och den högresta manstanten Brienne of Tarth visar sig vara den bästa krigaren av alla och mosar varenda karl som mopsar upp sig. Serien förvandlas steg för steg till en feministfest som gottar sig i våld mot ynkliga män. Riktigt patetiskt blir det när Brienne som första kvinna någonsin i Westeros blir dubbad till riddare och allas ögon blänker.

Men sen vänder det i näst sista avsnittet. Daenerys, som alltid haft ett drag av galenskap, blir helt mordgalen och låter sin drake bränna ner huvudstaden Kings Landing och döda tusentals oskyldiga kvinnor och barn. Men är det inte så alla vänsterrevolutioner som ville befria världen från förtryck brukar sluta? Har manusförfattarna blivit kloka nu? Har de vänt sig mot vänstern? Nja, vid närmare eftertanke: hennes far var den galne kungen, nu skulle hon bli den galna drottningen. Hon brås på sin far, vilket gör att man kan skylla hennes mordiska galenskap på en vit man…

[image error]En bruten vit man, förvisso, men likväl en vit man.

Så blir Daenerys – innan hon ens hinner sätta sig på Järntronen och njuta av sin makt – mördad av den åsidosatte mannen Jon Snow. Hennes kommunist-ish diktatur faller samman och hennes islamist-ish armé av rasifierade barbarer och före detta slavar står där ledarlös. Men innan Daenerys vidunderliga drake flyger iväg, så bränner den ner Järntronen – symbolen för den gamla feodala ordningen. Det ärftliga kungadömet gjordes om till ett valkungadöme under Bran den barnlöse.

Serien slutar i en kompromiss mellan det gamla och det nya, mellan det vita, feodala patriarkatet och en matriarkal mångkulturell pk-diktatur. Det blev ingen helt ny, skön värld – och jag är ganska nöjd. En vit man blev kung trots allt. Nu hoppas jag att Amazon inte kommer att pk-förstöra Tolkiens värld i deras kommande Sagan om ringen-serie.

Klicka här för att gilla min sida på Facebook. Du kan stödja mitt arbete genom att swisha till 0760078008 (Eddie)

Så firade jag Eriksdagen 2019

[image error]

Lördagen den 18 maj var det Sankt Eriks dag. De flesta moderna svenskar känner till irländska Saint Patricks Day, men hur många har hört talas om svenska Sankt Eriks dag? Inte många, skulle jag tro. Och det är synd för Sankt Erik, eller Erik den helige, har haft stor betydelse i vår historia. Han var den ende svenske kung som kallades landsfader, pater patriae, före Gustaf Vasa.

Sankt Erik blev martyr i Uppsala, som då hette Östra Aros, år 1160. Legenden berättar att han under en mässa fick bud om att danskarna var på väg, men han ville bli lämnad i fred tills mässan var slut. När det var dags gjorde han korstecknet, väpnade sig och kom ut med sina män. Där blev han besegrad och halshuggen. På platsen där hans huvud föll sprang en undergörande källa upp: S:t Eriks källa.

På lördagseftermiddagen besökte jag och mina vänner Domkyrkan för att vörda Eriks reliker. Vi läste några verser ur Eriksofficiet från 1300-talet, bland dem denna:

Gaudeat eximiis

Upsalia magnificata

Martyris exuviis

Et signis glorificata.

Främst måste Uppsala sjunga hans pris

i högtidens stunder,

staden som äger hans grav

och förhärligats genom hans under.

Därefter gick vi till Erik Gustaf Geijers staty i universitetsparken. Han hade ju namnsdag! I boken Från Goethes Weimar till Geijers Uppsala. Ur Amalia Helvigs liv, skildras hur Geijer hyllades på sin namnsdag år 1816:

”Och så inföll den minnesrika Eriksdagen, som med musik och sång, tal och blommor av vännerna gemensamt firades hos Silfverstolpes. För tillfället skrivna verser sjöngos på en av Geijers egna melodier, och dagens hjälte lagerkröntes medan han fantiserade vid pianot. Gripen av all denna ovana hyllning, sjönk han ner på sina knän och grät.

Det blev sent, innan man skildes. Geijer kunde i sitt feberheta tillstånd icke förmå sig att gå hem, utan svärmade länge omkring i den ljumma försommarnatten under lycksaliga drömmar och allvarliga tankar. Han skrev ner dem på blankvers – det blev Nattvandraren.”

”Dikten fortsätter med en hymn till den sköna vårnatten, i vilken blommorna, ännu slutna uti fröets dunkla fängsel, bedja till ljusets fader att få se hans strålar, att få uppblomstra och i strömmar av vällukt få, som fromma barn, förklara hur de ha honom kär.”

Jag läste följande utdrag ur Geijers dikt:

NATTVANDRAREN

Hur skön är natten ock! – Ack det är våren!

Mig har han redan farit in i hjertat –

Hur frisk är luften efter milda regnet! –

Ett doft, likt rökverk, stiger upp af jorden.

– Det är en bön! – en bön af alla blommor,

Än slutna uti fröets dunkla fängsel

De bedja så, uti det tysta mörka,

Till ljusets Fader, att få se hans strålar,

Att få uppblomstra och, i brand af färgor,

I strömmar utaf vällukt, få förklara,

Som fromma barn, hur de ha honom kär:

De voro gerna alla vid hans hjerta! –

Jag ock! – Vor’ jag blott from som en af dem!

Ack jag vill ödmjuk bli! – som detta blomster,

Som vågar ej uppslå sin blick mot höjden,

Men lutadt står utöfver källans spegel

Och ser i vågen blott på höga himlen

Och beder ständigt sitt Förgät mig ej!

Hur höjs ej der det dunkla templets byggnad*,

Så jättelikt! liksom en natt i natten!

Derinne sväfva de, de fordna minnen,

Förtörnade – de gamla skuggor vandra

Kring grafvarna med hotande åthäfvor,

Som ville de ta landet i besittning.

*Uppsala domkyrka.

Dikten i sin helhet hittar man här

Amalia von Helvig (1776-1831) var en svensk-tysk författare, översättare och konstnär. Hon kom ursprungligen kom från Tyskland, men var under många år bosatt i Sverige, där hon blev en känd kulturpersonlighet. Hon tillhörde kretsen kring Geijer, Atterbom och Malla Silfverstolpe.

Från universitetsparken gick vi för att fika på Ofvandahls. Jag tog en kopp kaffe och en kardemummabulle.

På kvällen träffades vi på en klubblokal för att skåla i punsch för Sankt Erik konung. Jag läste Bertil Malmbergs dikt ”Erik den heliges fana”:

Har du hört om konung Erik,

han, som över finska moar

red med tappra svenska krigsmän

för att kämpa för sin Gud?

Intet hinder honom hejdar:

strida strömmar utan broar,

väglös ödemark och tusen

svultna vargars klagoljud,

fiender i mörkret dolda,

pilar, susande i natten,

hedendomens hat mot ljuset,

intet, intet, fruktar han.

Skogens snår han genombryter,

vadar genom flodens vatten,

leder sina tappra skaror

som Guds egen hövitsman.

Här han rider fram i striden.

Ser du korsets riddarfana –

en gång i en syn lät Herren

Eriks öga skåda den –

och han tog den till sitt tecken

och den lyste på hans bana,

ofta blodig, aldrig rövad,

framför segervana män.

Ännu har den svenska flaggan

korsets tecken på sin klara

himmelsblåa grund som fordom

till evärdligt vittnesbörd

att den blott i ljusets strider

hägna vill en kämpaskara,

ledd av hjältar som kung Erik

och av Herrens anda förd.

Efter skålen satte jag mig ner soffan, drack mera gul och söt punsch och avnjöt en cigarr. Vilken cigarr? Jo, den ganska peppriga och krämiga Macanudo White Robusto, tillverkad i Dominikanska republiken.

Om du vill vara med på detta eller kommande evenemang, så kan du kontakta mig via Facebook eller Twitter.

Sankt Eriks dag

[image error]De flesta moderna svenskar känner till irländska Saint Patricks Day, men hur många har hört talas om svenska Sankt Eriks dag? Inte många, skulle jag tro. Och det är synd för Sankt Erik, eller Erik den helige, har haft stor betydelse i vår historia. Han var den ende svenske kung som kallades landsfader, pater patriae, före Gustaf Vasa.

Den största helgondagen i Sverige under katolsk tid var Eriksdagen den 18 maj. Erik blev martyr i Uppsala, som då hette Östra Aros, år 1160. Legenden berättar att han under en mässa fick bud om att danskarna var på väg, men han ville bli lämnad i fred tills mässan var slut. När det var dags gjorde han korstecknet, väpnade sig och kom ut med sina män.

Där blev han besegrad och halshuggen. På platsen där han dödades sprang en källa fram, S:t Eriks källa. Och en blind kvinna fick synen tillbaka av att röra vid hans blod. Eriks ben förvaras i ett relikskrin i Uppsala Domkyrka. Det nuvarande skrinet är beställt av Gustaf Vasas son, Johan III.

Här är en vers i svensk översättning ur Eriksofficiet från 1300-talet:

Främst måste Uppsala sjunga hans pris

i högtidens stunder,

staden som äger hans grav

och förhärligats genom hans under.

Erik kom att bli Sveriges särskilda skyddshelgon, en som svenskar kunde åkalla i krig och i nöd. I slaget vid Brunkeberg 1471, där Sten Sture den äldre stod mot danskarna, uppenbarade sig ett brinnande svärd i skyn. Det var Eriks svärd, sade man. Svenskarna fick mod och vann.

Erik sågs som en rättfärdig kung, rex iustus, och en förebild för alla svenska kungar som kom efter honom. Han blev en representant för den svenska kungamakten som sådan, ja, en odödlig och evig kung, rex perpetuus. De levande kungarna bara förvaltade makten för hans räkning. Erik nämndes i de eder som folk och kung svor till varandra när en ny kung besteg tronen. Kungen svor sin ed med handen på Eriks reliker. När riddare dubbades avgav de sina löften till Erik.

Svenskarna såg honom också som den store lagstiftaren: Sankte Erik konungs lag. Upproriska och missnöjda svenskar åberopade Eriks rättfärdiga styre när man menade att den sittande makten avvikit från idealet. Man tänkte sig hans lag som den gamla goda rätten. Under Kalmarunionens strider mellan det svenska partiet och unionspartiet lät svenskarna pryda sigill, mynt och vapen med Eriks bild. Det betydde att man inte erkände kungen i Köpenhamn. Engelbrektsupprorets ledare hänvisade till att de ville ha tillbaka de rättigheter de ansåg att svenska bönder hade haft under S:t Eriks tid.

I Olaus Petris predikan vid Gustaf Vasas kröning nämner han både S:t Olof och S:t Erik som förebilder som den nye kungen bör efterlikna. Gustaf Vasa lovade också att regera efter Eriks föredöme. På 1520-talet var Eriksdagen den 18 maj Gustafs favorittillfälle att tala till folket. Han såg förmodligen ett symbolvärde i stå på kungshögarna i Gamla Uppsala och tala i skuggan av rikspatronen och idealkungen. Dessutom kom det folk från hela Sverige till Uppsala på den dagen.

Eriksdagen var också en viktig märkesdag i kalendern, och pryddes på runstavarna med ett krönt huvud och ett sädesax. Det gamla talesättet ”Om Erik ger ax, ger Olof kaka” betyder att om höstrågen hade gått ax till Eriksmässan så skulle man kunna baka bröd av mjölet till Olofsmässan den 29 juli. Sankt Olof, som också vördades i Sverige, var kung av Norge 1015-1028 och är det landets nationalhelgon.

I legenden kan vi läsa om att Erik var en from kristen som bar tageltröja och badade i iskallt vatten för att hålla sina lustar i styr. Han var älskad av sitt folk, byggde kyrkor, stiftade goda lagar och upprätthåll dem. Tillsammans med biskop Henrik for han på korståg till Finland. Hur mycket av detta som är sant är svårt att veta.

Man blir inte klokare av att läsa Heidenstams Svenskarna och deras hövdingar, men han berättar bra. Kung Eriks död skildras ganska romantiskt. När mässan var sjungen, gick Erik ut och mötte sina fiender. En av danskarna höjde sitt breda svärd över hans nacke. Men den hjälplöse kungen blev inte rädd, han blev lycklig:

“Hans ansikte, som förut varit blekt, övergöts av en stark rodnad som inför den högsta lycka. ‘Mer än jorden och den sol, som nyss rann upp’, sade han halvviskande och kysste korset på radbandet, ‘älskar jag något långt borta, som jag ännu aldrig har fått se med mina ögon eller röra vid med mina händer. Och för den kärleken är det mig en ära och en himmelsstund att få dö.’”

Erik brukar avbildas som en ung, skägglös man. Svärdet är hans attribut. Han står vakt vid porten till Domkyrkan. Heidenstam berättar om hur han rider fram med sina kämpar, som sjöng psalmer:

“På hans ljuslockiga huvud satt en blå mössa, omsluten av en gyllene pannring med platta stenar, och hans blå mantel hängde ned över svärdet. Framför honom bars en korsfana, som han stritt under i Finland, och den ville han nu hänga upp i sin kyrka vid Uppsala högar.”

Och så berättar Heidenstam om undren, och hur Erik efter sin död fortsatte att välsigna landet:

“Svärdet föll, och där hans huvud rullade på marken, upprann en klar källa. Munkar och andra fromma män upplyfte hans kropp, och blinda, som vidrörde den, återfingo sin syn. Hans korsfana blev sedan förvarad som Sveriges heligaste baner, och hans dödsdag i maj, då kornet går i ax och enbusken blommar, firades i minsta kyrka. Hans ben buros kring åkrarna till god årsväxt liksom fordom Frejs beläte, och ännu ligga de i ett silverskrin i Uppsala domkyrka.”

Heidenstam nämner här hur helgonkungen Erik fått ta över fruktbarhetsguden Frejs roll. Frej ska ha haft binamnet Erik som betyder ”den allsmäktige”, vilket torde ha gjort det lättare för svearna att blanda ihop de två figurerna. Den hedniska kulten fortsatte alltså under kristen förklädnad, menar vissa forskare. På samma sätt ska Olof den helige vara arvtagare till åskguden Tor. Frej ska liksom Erik ha varit lagstiftare och Erik blev martyr i den stad där det stora hednatemplet stått. Liksom man under hednisk tid fört Frejs bild kring åkrarna för att få god skörd, så bar man under kristen tid runt Eriks reliker och fana för att välsigna jorden.

I boken Erik den helige – landsfader eller beläte? (2012) har historikern Henrik Ågren undersökt hur bilden av Erik den helige förändrades med reformationen. Ågren visar att S:t Erik fortsatte att vördas som fosterländsk symbol och idealkung även efter att protestantismen blivit statsreligion i slutet av 1500-talet. Reformatorn Olaus Petri hade bara gott att säga om Erik.

Hur kan man fira Eriksdagen i vår tid? Ett sätt är teater, att berätta hans legend i dramats form. En vacker majdag lämpar sig väl för utomhusteater. Det vore också ett sätt att återknyta till medeltiden. För liksom det antika dramat uppstod ur Dionysuskulten, så uppstod ett slags drama även ur medeltidens helgonfester där legenderna fick liv av skådespelare. Dessa ”mirakler”, som de kallades, framfördes av kyrkan, men också av gillen och hantverksskrån.

Teater kan vara ett roligt sätt att lära sig saker. I en skolförordning från 1575 sägs att eleverna bör ”öva sig med spelande uti comedier och tragedier både på latin och svenska, på det att de, som spela, och de, som skåda, måga taga sig därav undervisning och rättelse.”

Vi är en krets i Uppsala som har trevligt tillsammans och lär varandra om svensk historia och svenska traditioner. Idag kommer vi att besöka S:t Eriks reliker i Domkyrkan. Om du vill vara med på detta eller kommande event, så kan du kontakta mig via Facebook eller Twitter.

Klicka här för att gilla min sida på Facebook. Du kan stödja mitt arbete genom att swisha till 0760078008 (Eddie)

Pan – vårens gud

[image error]Vårfesten i Botaniska trädgården 1948

Förr hölls i mitten av maj i Uppsala en vårfest i Botaniska trädgården. Den var en inledning till kvällens vårbaler på de olika nationerna. Av tradition präglades den av högstämda tal tillägnade våren, kvinnan, ungdomen och så vidare.

I Selma Lagerlöfs Nils Holgerssons underbara resa genom Sverige, utgiven i två delar 1906-1907, besöker Nils Holgersson, ridande på korpen Bataki, Uppsala vid tiden för vårfesten:

Men så hade det råkat hända, att den stora festen till vårens ära, som firas varje år i Uppsala, hade ägt rum denna afton.

Och således hade Nils Holgersson fått se studenterna, när de hade tågat bort till Botaniska trädgården, där festen skulle hållas. De hade kommit i ett brett, långt tåg med vita mössor på huvudet, och hela gatan hade varit som en mörk ström, fylld av vita näckrosor. Vita, guldbroderade sidenfanor hade de burit framför sig, och de hade sjungit vårsånger under marschen. Men Nils Holgersson hade tyckt, att det inte var de själva, som sjöngo, utan sången hade svävat med dem över deras huvuden. Han hade tänkt, att det inte var studenterna, som sjöngo för våren, utan att våren satt gömd någonstans och sjöng för studenterna. Han hade inte trott, att människosång kunde ljuda så. Det var som barrsus i grantoppar, som klang av stål, som vildsvanssång ute i havsbandet.

När studenterna hade kommit in i trädgården, där gräsmattorna stodo i ljus, späd vårgrönska och trädens blad höllo på att spränga knopparna, hade de stannat framför en talar stol, och en ung, ståtlig man hade stigit upp i denna och talat till dem.

Talarstolen var rest på trappan framför de stora växthusen, och korpen hade satt ner pojken på växthustaket. Där hade han suttit i god ro och hört det ena talet efter det andra. Till sist hade en gammal man tagit plats i talarstolen. Den gamle hade sagt, att det bästa i livet var att vara ung och få tillbringa ungdomsåren i Uppsala. Han hade talat om det goda, fridfulla arbetet vid boken och den rika, ljusa ungdomsglädjen, som aldrig kunde njutas så som där i den stora kamratkretsen. Gång på gång hade han kommit tillbaka till talet om den stora lyckan att få leva bland glada, ädelsinnade kamrater. det var detta, som gjorde mödan så ljuv och sorgen så lättglömd och förhoppningarna så ljusa.

I samband med vårfesten hölls i Uppsala ibland också en karneval. Hur ambitiös karnevalen kunde vara framgår av följande illustration som jag hittat i litteratur- och konsthistorikern Ewert Wrangels Svenska folket genom tiderna, 9:e bandet, Vid 1800-talets mitt (1938-1940):

[image error]

Bildtexten lyder:

Majfesten i Uppsala 1865 firades med en stor karneval, som stannade i 11 nationslåger på Polacksbacken. Den deltagande Upplands nation, vars ”barack på Polacksbacken” efter en teckning av J. XV. Wallander återges å litografien härovan, beskrives av Edvard Bäckström på följande sått: ”Var Stockholms nation måhända den roligaste att höra, så var Upplands utan tvivel den vackraste att se. Hela vår Olymp, det strålande Valhall, visade den för oss i glänsande skrudar och iklädd den himmelska ’royauténs imposanta emblemer’. Främst redo trenne praktfulla Valkyrior, och efter dem kom den gamle Oden själv …Hugin och Munin voro på sin plats, och den vise asaguden framställdes för övrigt å la Fogelberg. Frigga var, såsom billigt, hans närmaste, och efter följde den övriga skaran av gudar och gudinnor, med övligt tillbehör av bockar, kattor, ulvar, ormar och galtar i stor mängd …” — som man ser saknades icke heller skummande mjöd.

Studenterna klädde ofta ut sig till gestalter ur de nordiska, bibliska eller grekisk-romerska mytologierna. Ellen Lundberg-Nyblom, dotter till Carl Rupert och Helena Nyblom, skildrar en sådan karneval en dag i slutet av 1800-talet i sin memoarbok Från Fyrisån till Capris klippor (1931):

Längre fram i maj firades vårfesten i Botaniska trädgården. Som regel var den inte särdeles tilltalande, ty på den tiden flödade punschen i fast otroliga strömmar från buteljer och glas, och Alma Maters unga söner voro inte särskilt fördelaktiga att skåda under herraväldet av denna ohyggliga, sliskiga läskedryck. Men de vårar, då studentkåren ställde till en stor friluftskarneval, var det annat liv över festen. En hel del vackra och roliga grupper och figurer voro ypperligt maskerade och kostymerade, och då de nått fram till Botaniska trädgården upplöstes tåget, och de gingo omkring bland publiken, så att man fick se dem på nära håll och hälsa på sina vänner. Som några av de bästa minns jag en gång Nalle Halldén (då för tiden svarthårig) förklädd, eller rättare avklädd, till Pan, endast i solbrända trikåer och en panterhud, med ett par små horn i pannan och en panflöjt i handen. Han VAR verkligen Pan, personifierad, och han hanterade sin lilla flöjt, som om han aldrig trakterat något annat instrument i hela sitt liv.

[image error]”The Magic of Pan’s Flute” av John Reinhard Weguelin (1905)

Pan personifierar våren med livskraft, fruktbarhet och grönska. Uppsalapoeten Olof Thunman debuterade med diktsamlingen Pan spelar (1919), vilket gav honom smeknamnet ”Upplands lurvige Pan”. När han gick bort skrev Evert Taube nekrologen ”Balladen om Olof Thunman”. Den slutar så här: ”Nu är han död, men lever än – som Pan”.

I debutdiktsamlingen hittar man den här vårdikten:

MAJ

Nu vickar Pan belåten ludet öra

och blåser skälmsk och kåt på vassens pipa.

Var blommas ståndare pistillen gripa,

vart pollenkorn vill minst en värld förföra.

Nu vickar Pan belåten ludet öra.

I vinden vaggar lystet hasselns hänge.

Var källa sorlar, varje lärk drillar.

I Eros’ lek var fjäril sig förvillar –

Ack, låt mig älska mycket, långt och länge!

I vinden vaggar lystet hasselns hänge.

Pan var i grekisk mytologi skogs- och herdegud, som till Hermes och en skogsnymf. Det berättas att han redan vid sin födelse var utrustad med bockhorn, bockben och långt skägg. Hans mor skrämdes av barnets utseende, men Hermes förde sin son till Olympen där hans utseende och skojfriska sinnelag gjorde honom populär bland gudarna, särskilt Dionysos. Pan höll mest till i de djupa skogarna där han dansade med nymferna och spelade för dem med sin flöjt. I Nordisk familjebok (Ugglan) kan man läsa att Pan inte bara var glad utan också skrämmande:

I allmänhet var sålunda P. af ett välvilligt och gladlynt sinnelag, likasom satyrerna en typ för den naturfriska sinnliga lefnadslusten. Men stundom kunde han äfven uppträda som en fruktansvärd, skräckinjagande gud. En outsäglig ångest och bäfvan (”panisk förskräckelse”) grep den, som i skogens enslighet plötsligen förnam hans väldiga stämma. Men äfven hela krigshärar grepos stundom af den ”paniska skräcken”, och på sådant sätt skall P. i slaget vid Marathon (490 f. Kr.) ha främjat grekernas seger. Detta säges ha varit anledningen till införandet af hans dyrkan i Aten, där den något råe naturguden förut var föga beaktad.

[image error]”Bacchante” av den rumänske konstnären George Demetrescu Mirea (1852-1934)

Pans gestalt, en blandning av bock och människa, ska ha legat till grund för kristendomens djävulsbild. Senare filosofiska tolkningar har, på grund av att ordet pan ju betyder ”allt” eller ”hela”, menat att Pan ursprungligen ska ha varit hela världsalltets gud: den store Pan. Med det namnet åkallas han i Karin Boyes dikt ”Dröm” ur diktsamlingen Moln från 1922:

DRÖM

Skymning över en okänd stig…

Färglösa mullväxter,

stora svampar

spira ur marken, där ljudet kvävs.

Slingrande kala stammar

sträcka sig upp och försvinna i mörkret.

Hör det hemska suset där uppe,

som aldrig tystnar!

Nyss i solen

sjöng jag på blommande ängar

Pan, Pan, den store Pan.

Hånfullt viska nu

kärrens susande bubblor:

”Här i de hemliga djupens skog,

här är också hans boning!

Vågar du ännu sjunga

Pan, den store Pan?”

Hjälp, min fot sjunker!

Gungfly är marken,

Ruvande lura

svarta vatten, halvt i sömn,

orörliga, outgrundliga,

på mig, sitt rov.

Alarnas ormlika stammar,

vuxna ur våta kärret,

vrida sig kvidande hit och dit.

Ångesten sträcker sig ur dyiga vatten

händer, svarta och knotiga,

lika de fuktdrypande

murkna grenar, där mossan gror.

Hjälp, o hjälp, vilka hemliga

djup, som begära mig!

Likväl – är det ej blommors doft?

Runt omkring över mörka kärr

lysa knoppar,

vita knoppar –

o de slå ut, de slå skimrande ut!

Min fot får fäste bland vita kalkar,

och över djupen far ett sken –

det ljuvaste löje.

Böj dig, hjärta,

böj dig och tillbed!

Här i de hemliga djupens skog

sjunger jag Pan,

sjunger jag bävande

Pan, Pan, den store Pan!

Pan får i litteraturen under slutet av 1800-talet och början av 1900-talet ofta symbolisera den hedniska livsbejakelsen i kontrast till vad man uppfattade som konventionell kristendom, livsförnekelse, stelhet eller en tråkig småborgerlig tillvaro.

Du kan stödja mitt arbete genom att swisha till 0760078008 (Eddie). Vi är en krets i Uppsala som har trevligt tillsammans och lär av varandra. Om du vill vara med kan du kontakta mig genom Facebook eller Twitter.

Geijers dikt på Eriksdagen år 1816

[image error]På Sankt Eriks dag den 18 maj, då har alla erikar namnsdag. En känd svensk Erik är historikern och poeten Erik Gustaf Geijer som var professor i Uppsala.

Geijer, dagens hjälte, blev hyllad av sina vänner. I Maria Holmströms bok Från Goethes Weimar till Geijers Uppsala. Ur Amalia Helvigs liv, skildras dagen 1815 så här:

”Och så inföll den minnesrika Eriksdagen, som med musik och sång, tal och blommor av vännerna gemensamt firades hos Silfverstolpes. För tillfället skrivna verser sjöngos på en av Geijers egna melodier, och dagens hjälte lagerkröntes medan han fantiserade vid pianot. Gripen av all denna ovana hyllning, sjönk han ner på sina knän och grät.

Det blev sent, innan man skildes. Geijer kunde i sitt feberheta tillstånd icke förmå sig att gå hem, utan svärmade länge omkring i den ljumma försommarnatten under lycksaliga drömmar och allvarliga tankar. Han skrev ner dem på blankvers – det blev Nattvandraren.”

”Dikten fortsätter med en hymn till den sköna vårnatten, i vilken blommorna, ännu slutna uti fröets dunkla fängsel, bedja till ljusets fader att få se hans strålar, att få uppblomstra och i strömmar av vällukt få, som fromma barn, förklara hur de ha honom kär.”

Här följer ett utdrag ur Geijers dikt:

NATTVANDRAREN

Hur skön är natten ock! – Ack det är våren!

Mig har han redan farit in i hjertat –

Hur frisk är luften efter milda regnet! –

Ett doft, likt rökverk, stiger upp af jorden.

– Det är en bön! – en bön af alla blommor,

Än slutna uti fröets dunkla fängsel

De bedja så, uti det tysta mörka,

Till ljusets Fader, att få se hans strålar,

Att få uppblomstra och, i brand af färgor,

I strömmar utaf vällukt, få förklara,

Som fromma barn, hur de ha honom kär:

De voro gerna alla vid hans hjerta! –

Jag ock! – Vor’ jag blott from som en af dem!

Ack jag vill ödmjuk bli! – som detta blomster,

Som vågar ej uppslå sin blick mot höjden,

Men lutadt står utöfver källans spegel

Och ser i vågen blott på höga himlen

Och beder ständigt sitt Förgät mig ej!

Hur höjs ej der det dunkla templets byggnad*,

Så jättelikt! liksom en natt i natten!

Derinne sväfva de, de fordna minnen,

Förtörnade – de gamla skuggor vandra

Kring grafvarna med hotande åthäfvor,

Som ville de ta landet i besittning.

*Uppsala domkyrka.

Dikten i sin helhet hittar man här

Amalia von Helvig (1776-1831) var en svensk-tysk författare, översättare och konstnär. Hon kom ursprungligen kom från Tyskland, men var under många år bosatt i Sverige, där hon blev en känd kulturpersonlighet. Hon tillhörde kretsen kring Geijer, Atterbom och Malla Silfverstolpe.

Hennes son Bernhard von Helvig bodde våren 1816 med modern hos Malla Silfverstolpe där han ådrog sig scharlakansfeber och avled hastigt därav. Han begravdes på kyrkogården i Uppsala. Geijer och Atterbom brukade under många år läsa dikter vid graven.

På Eriksdagen den 18 maj i år kommer vi att samlas vid Geijers staty i universitetsparken i Uppsala och läsa delar av dikten ”Nattvandraren”, sen kommer vi att fika på Ofvandahls. Vi kommer även att besöka Sankt Eriks reliker i Domkyrkan. Om du vill vara med på detta eller kommande evenemang, så kan du kontakta mig via Facebook eller Twitter.

Så firade jag Gustaf Vasa

[image error]

Idag den 12 maj år 1496 ska Gustaf Vasa ha fötts på en gård på i Uppland. Man tvister om vilken gården var. Jag mina vänner firade dagen genom att besöka kungens grav i Domkyrkan i Uppsala. I koret skildras hans liv genom ett antal fresker målade av Johan Gustaf Sandberg (1782-1854). I samma grav vilar också Margareta Leijonhuvud, mor till den sköna Cecilia Wasa som omnämns i gluntsången ”En månskensnatt på Slottsbacken”:

Och i ett fönster Cecilia Wasa,

bländande skön uti månens sken.

Högt opp i Slottet varenda ruta,

blixtrar, som vore den en ädelsten.

Efter besöket i koret, där vi ledsagades av Lars, en vän som är historielärare, gick vi till Ofvandahls för att äta lunch. När vi var mätta gick vi vidare till en klubblokal för att fika på kungligt vis. Det serverades godsaker efter 1500-talsrecept. Gustaf Vasa var en riktig gottegris! Det var kryddat vin, rosenpudding och marsipanbollar med olika kryddning: anis, kummin, kardemumma och kanel. Jag höll ett kort tal och läste en dikt av Bellman som förberedelse inför skålen.

Nu återstod bara att sätta mig i fåtöljen och tända min cigarr, en La Opulencia Robusto från My Father. Täckbladet på denna cigarr är mörkt och härligt chokladbrunt. Cigarrmakaren Jose Pepin Garcia föddes 1950 i Kuba. År 2003 startade han en liten fabrik i Little Havana Miami, och år 2009 startade han My Father Cigars i Nicaragua

Traditionellt firade Uppsalastudenterna fyra stora årliga högtider. Gustaf II Adolfs dödsdag den 6 november, Karl XII:s dödsdag den 30 november, Valborgsmässoafton den sista april, och slutligen Gustaf Vasas födelsedag den 12 maj.

Om du vill vara med på kommande evenemang kan du kontakta mig genom Facebook eller Twitter.

Gustaf Vasas dag

[image error]

Idag är det den 12 maj. Denna dag föddes Albert Engström. I sin memoarbok Självdeklaration från 1944 skriver han:

Hur väl påminner jag mig icke min födelsedag, den 12 maj 1869! I Odhners Svenska historia står om Gustav Vasa, att han var född ’troligen den tolfte maj’ på gården Lindholmen i Uppland. Det enda som skiljer mig från Gustav Vasa är, att han är född på gården Lindholmen i Uppland.

Vi äro troligen födda den 12 maj båda två, men jag är född på gården Bäckfall i Lönneberga socken i Småland. Jag har alltid sympatiserat med Gustav Vasa — inte därför att han var gift tre gånger, utan därför att han klarade sin tyska. Vi togo emot svenska folket ungefär på samma sätt och under samma omständigheter, och till vilken grad av fullkomning ha vi inte fört våra generationer! Vi ha gjort reformation båda två. Gustav Vasa hade sin Dackefejd — jag hade min fejd med Lundabohemen. Vi gingo båda segrande ur striderna. Gustav Vasa gjorde en dumhet: Han gav sina barn hertigdömen. Jag har, varnad av hans exempel, nästan tagit som princip att i det längsta avhålla mig från att ge mina barn hertigdömen. Ännu har jag lyckats undgå att falla offer för en så nära till hands liggande frestelse.

Nå, föddes Gustaf Vasa på Lindholmen? Enligt Grimberg föddes han på Rydboholm, också i Uppland. Wikipedia anger båda alternativen utan att ta tydlig ställning.

I sina lovsånger till Gustaf III jämför Bellman ofta teaterkungen med dennes anfader Gustaf Vasa – för att smickra. I den kända visan ”Gustafs skål!” nämns visserligen inte gamle kung Gösta men väl Vasaätten. Just detta att kungen är av Vasa verkar ha gett honom vissa nedärvda goda egenskaper som att aldrig svika och att ständigt sträva efter att göra rätt.

I en dikt, framförd den 30 maj 1771, ett år före Gustaf III:s kröning med titeln ”Skål” tar Bellman upp Gustaf III:s släktskap och namnlikhet med både Gustaf Vasa och Gustaf II Adolf och ber himlen att ättlingen ska bli lika stor som sina anfäder:

Käre Bröder,

Drickom Gustafs skål!

Hjertat blöder

Vid det föremål

Se regerings-roret

Vefvas in i floret,

Och på Kungens hjerta sorgen rår.

Adolph bör ock sörjas;

Men vår sällhet börjas:

Skål, gutår!

Gustaf Wasa

Såg Tyrannen rasa,

Slet en blodig spira ur dess klor;

Och till Sveriges ära

Samt vår himla-lära

Gustaf Adolphs lager ännu gror.

Himmel, vi dig bedje:

Gör du nu den Tredje

Lika stor!!!

Oavsett vilken hållning man har till Gustaf Vasa, så kan man inte förneka hans betydelse. En kommentar om reformationen: jag är ju ateist men om jag ska välja mellan en katolsk och en protestantisk gudstjänst, så väljer jag den katolska – den är vackrare.

Diktaren Carl Snoilsky är devot i sin dikt ”Gamle kung Gösta”, införd i Svenska bilder, en samling berättande dikter som beskriver episoder ur Sveriges historia, tryckt första gången 1886.

GAMLE KUNG GÖSTA

Vi läsa om konung Gösta

i krönikebok,

Guds underman, vilken bräckte

tyrannernas ok.

I hävden det första bladet

hans anlete bär,

hans bild med det långa skägget,

så vördad och kär.

Hans hjässa är liksom silvret

i Eskils gemak,

hans hand har vårt Sverige murat

från grund och till tak.

När faror hans byggnad hota,

när tvedräkt är spord,

vi höra som sorl ur graven

hans varnande ord.

Han är ej ett namn, en skugga

bevarad på pränt;

det är, som vi hade själva

sett honom och känt.

När mindre vårt land vi älska,

han framför oss står,

en fader i sorg – med otack

vi blekte hans hår.

Liksom vid hans knä vi suttit

kring flammande härd

och lyssnat till Dalasagan

om flyktingens färd.

Av ångest de späda hjärtan

knappt vågade slå,

då spejarnes lansar stungo

i gömmande strå.

Vi följt honom bland försåten

och nöd utan tal

på vägen till kungastolen

i ärones sal.

Vi sett honom öppna stigar

och rödja en vret

i skymmande skog av fördom

och fåkunnighet.

I håret han grep de tredska

på avgrundens rand

och mot deras vilja gav dem

ett fädernesland.

Den lön av ett yngre släkte,

han bidat uppå,

kom först, då han satt där bruten

och gammal och grå.

Så ensligt och tomt det blivit

i Mälareborg;

sin fader den vilde Erik

gjort blödande sorg.

Den starke, som frälst ett rike,

ej kunde sitt lamm,

sin fagra Cecilia skydda

för ofärd och skam.

Ej mera som förr vid lutan

hans afton förrann,

och bittert sig själv han sade

en olycklig man.

Drabanten vid dörren hörde,

då midnatten teg,

långt inifrån tysta salar

den sömnlöses steg.

O, hade då ägt en stämma

den ilande fläkt,

som gått kring hans vida rike

av snöfällen täckt,

den fört till den gamles öra

i sorgernas stund

välsignelser, rörda böner

från tusendes mund!

Där klappade tusen hjärtan

på sal, som var lyckt:

ett folk stod i vinternatten

därutanför skyggt,

hans tacksamma, fromma, svenska,

befriade folk –

ack, tungan var ännu bunden

och sökte sin tolk!

Dess ädlaste gåva, sången,

en boja än tvang,

än drömde i språkets hjärta

dess skäraste klang.

Det velat i toner smälta,

den höge till tröst –

ett stammande ljud blott smög sig

ur överfullt bröst.

Mång’ gyllene sträng alltsedan

har språket sig fått,

som spelats av vigda händer

i hyddor och slott,

ja, dallrar för olärt finger

bland menige man –

du klingande svenska tunga,

nu sjunga du kan!

Men stundom när bäst vi lyssna

på tonernas gång

och höra om forna tider

din högstämda sång,

med vemod vi måste minnas,

hur sången var stum

för honom, som bland de fria

beredde oss rum.

Och levande för vårt öga

då träder hans bild,

en fader, som allt för tidigt

från barnen vart skild,

som gick, förr’n de ungas kärlek

fått säga de ord,

som nu genom åldrar ljuda

från sången i nord.

Det fanns en tid då berättelserna om Gustaf Vasa rörde unga studenter till tårar. Åren 1815-19 höll Erik Gustaf Geijer en berömd föreläsningsserie om svensk historia i Uppsala. I Från Goethes Weimar till Geijers Uppsala, en bok från 1934 om Amalia von Helvig som kom från Tyskland till Uppsala där hon ingick i kretsen kring Geijer, läser jag följande:

Redan ett par dagar efter systrarna v. Imhoffs ankomst, tog fru Malla dem med till Gustavianum för att höra adjunkten Geijer. Fru Helvig lyssnade till honom med spänt intresse, kanske mest emedan hon frapperades av att hans historiska åskådning visade en så påfallande likhet med Schillers. Särdeles anslående var den föreläsning som handlade om Gustaf Vasas sista tal till ständerna och hans död. Geijer, som hade en undersätsig figur och utom de öppna, goda och glansfulla ögonen icke utmärkte sig genom någon manlig skönhet, föreföll alltid högre på katedern och kunde synas nästan vacker då han med ömsom kraftfull, ömsom av varm känsla vibrerande röst utlade sina tankar. När han läste upp den gamle kungens tal, reste han sig och avtog hatten som han eljest, enligt tidens sed, behöll på huvudet i den kalla lokalen, studenterna gjorde sammaledes, och tårar glänste i mångas ögon. Det var en högtidlig, en gripande stund.

Jag skulle tro att det mesta som finns att säga om Gustaf Vasa redan är sagt. Jag är inte historiker och har inga nya kunskaper eller nya teorier att komma med. Min avsikt är bara att påminna om att en betydelsefull svensk föddes den 12 maj. Kanske kan jag göra någon nyfiken på att läsa mer.

BILD: Den unge Gustaf Eriksson för det svenska banéret till seger i slaget vid Brännkyrka 1518. Målningen från 1830-talet av Johan Gustaf Sandberg finns att beskåda i Vasakoret i Uppsala domkyrka.

Idag kommer jag och mina vänner att besöka Gustaf Vasas grav i Uppsala. Sen kommer vi att äta och dricka tillsammans, läsa dikter, skåla och sjunga visor. Om du vill vara med på detta eller kommande evenemang kan du kontakta mig genom Facebook eller Twitter.