Mohamed Omar's Blog, page 5

Tonårsfilmer från 80-talet: E. T. The Extra-Terrestrial

[image error]

Nu har vi kommit till den andra artikeln i min serie om tonårsfilmer från 80-talet. Men är E.T. verkligen en tonårsfilm? Nja, den är nog mest en familjefilm, men passar även ungdomar i de yngre tonåren. Jag minns inte hur gammal jag själv var när jag såg den första gången – jag såg den flera gånger under min barndom, både på teve och på VHS-band.

Huvudpersonen Elliot är en tioårig kille, men han har en storebror, Michael, som är tonåring och går på high school. Michael är en typisk medelklasskille i villaförorten. Han spelar fotboll, hänger med polarna och ska skaffa körkort. Språket gör att vissa konservativa amerikaner tycker att filmen är olämplig för barnfamiljer. Man säger sådant som ”son of a bitch” och till och med ”penis”. Vid tjugoårsjubileet släppte Spielberg en ny pk-tvättad version. Ordet ”penis” var borta – och de elaka FBI-agenternas pistoler har bytts till walkie-talkies. Spielberg har senare sagt att han ångrar tvätten.

Steven Spielbergs E.T. The Extra-Terrestrial, som hade premiär 1982, har i flera omröstningar utsetts till ”världens bästa science fiction-film”. Den blev en framgångsrik blockbuster-film som till och med överträffade filmen Star Wars.

En utomjording, en fulsöt krabat kallad E.T., blir strandsatt på jorden och tas omhand av tioåringen Elliott. Han och hans syskon skyddar E.T. från myndigheterna och hjälper honom att återvända hem till sin planet. Elliot har hunnit bli fäst vid sin utomjordiske vän och gråter vid avskedet.

Vi möter storebror Michael för första gången när han spelar rollspel med sina kompisar i köket. Det är förmodligen denna scen som inspirerat Netflix teveserie Stranger Things där fantasyrollspelet Dungeons & Dragons spelar en stor roll. Då, 1982, hade rollspel inte blivit ett allmänt känt fenomen i Sverige. Här blev det stort 1984 när den andra utgåvan av det svenska rollspelet Drakar och Demoner kom ut. Utgåvan kallas också ”den svarta boxen”.

[image error]

I Stranger Things har man lagt till en svart kille i rollspelsgänget, vilket känns ganska märkligt då rollspel var, och till stor del fortfarande är, en typisk grej för vita medelklasskids. Ett exempel på en hur man gör om det förflutna för att passa de nya kraven på ”mångfald”.

Man har i utomjordingen E.T. velat se en metafor för den illegale invandraren som skyddas av de goda ”asylaktivisterna”. Men jämförelsen haltar då E.T. inte invandrat frivilligt och sökt asyl. Andra har i filmen sett en ”rasistisk” tendens eftersom E.T. inte känner sig hemma på planeten jorden och blir lyckligt repatrierad av Elliott och hans syskon. Jag tror att många invandrare, trots att frivilligt sökt sig till väst, kan känna igen sig i E.T.:s hemlängtan och vantrivsel i den nya miljön. Det tydligaste tecknet på E.T.:s vantrivsel är att hans fysiska hälsa förfaller. Trots vänskapen med människobarnet Elliott kan han inte glömma sin hemplanet: ”E.T. … phone home” är kanske filmens kändaste replik.

Filmen har fått kritik för dess totala avsaknad av icke-vita karaktärer (eller ”rollfigurer” för dem som fortfarande inte vill godta hur detta ord används nuförtiden). I Elliotts skola är de flesta elever vita, vilket återspeglade verkligheten på den tiden. Så såg det ut på min skola i Uppsala också när jag gick på mellanstadiet. Skolscenerna är inspelade i The Culver City High School. Idag är färre än hälften av invånarna i Culver City europeiskättade vita – och bara 24,8% av eleverna på Culver City High School. Skillnaden mellan dåtidens värld och dagens är inte lika stor som den mellan E.T.:s planet och jorden, men den är stor.

Elliott och hans familj bor i den idylliska villaförorten Northridge i San Fernando Valley i Los Angeles. Det var då ett nästan helvitt medelklassområde, och det är så det skildras i filmen. Det är folk som har råd med egna hus, bilar och college-utbildningar åt barnen. Det var framför allt kids med den bakgrunden som spelade Dungeons & Dragons. Livet var tryggt och lugnt och bortskämda ”valley girls” shoppade på köpcentrumena. Frank Zappas låt ”Valley Girl” som driver med dessa tjejers livsstil och sätt att prata kom ut 1982, samma år som E.T.

Köpcenter-scenerna i den första filmen jag skrev om i den här serien, Fast Times at Ridgemont High, spelades in i The Sherman Oaks Galleria. Det ligger i San Fernando-dalen, vilket gör Fast Times at Ridgemont High till en ”valley-film” om den kaliforniska köpcenterkulturen på 80-talet. Ridgemont High-tonåringarna har också samma bakgrund som Elliott och Michael i E.T.: vit medelklass i villaförorten.

Idag är San Fernando-dalen, the Valley, hårt drabbad av ”white flight”, det vill säga att icke-vita flyttar in och vita flyttar ut. Och samtidigt som dalen har blivit mer mångkulturell har medelinkomsten sjunkit och kriminaliteten ökat. Den vita medelklassen, som inte längre känner sig hemma, har ”sökt asyl” i områden som Santa Clarita och Conejo Valley. De bortskämda tjejerna med sitt malliga ”valleyspeak” som Frank Zappa sjung om är borta.

E.T. The Extra-Terrestrial är en film om hemlängtan.

Tonårsfilmer från 80-talet: Fast Times at Ridgemont High

[image error]Idag inleder jag en artikelserie om tonårsfilmer från 80-talet. En våg av åttiotalsnostalgi går just nu genom populärkulturen med Netiflix teveserie Stranger Things som det mest framgångsrika exemplet. Teveserien är full av referenser till filmer från tiden.

En av de unga killarna i Stranger Things, Dustin, har i säsong tre varit på ett sommarläger och träffat en tjej som han beskriver som ”hetare än Phobe Cates”. Hans kompisar tror att han hittat på henne, någon så perfekt tjej kan ju inte finnas på riktigt.

På 80-talet var Phobe Cates alla killars dröm och detta rykte byggde till stor del på en nakenscen i komedin Fast Times at Ridgemont High från 1982. Phoebe, iklädd en röd bikini, stiger upp ur en pool och går i slow motion mot kameran – så tar hon av sig bikinitoppen och visar brösten. Det är alltså sannolikt denna bild som lille Dustin och hans kompisar i Stranger Things har i huvudet.

I filmen får man följa ett antal tonåringar på Ridgemont High i Kalifornien. Någon skola med namnet existerar inte, men berättelsen har en verklig grund. Manusförfattaren Cameron Crowes, som då var 22 år gammal och frilansade för tidskriften Rolling Stone, wallraffade under året 1978-79 på Clairemont High School i San Diego och skrev en reportagebok om sina upplevelser. Boken kom ut 1981, och nästa år kom filmen med samma titel.

Phoebe Cates:

Bikinibruden Phoebe Cates spelar Linda som ska coacha den yngre Stacey i kärlek. Stacey, som spelas av Jennifer Jason Leigh, är 15 år och har just börjat på high school. De två tjejerna jobbar på den pizzeria i köpcentret där high school-eleverna brukar hänga. Stacey förlorar oskulden till en 26-årig kille och rycker på axlarna efteråt. Ingen annan reagerar heller. Mycket har hänt sedan 1982 i vår syn på sexuella relationer mellan unga tjejer och äldre killar…

Trots att det sker en del obehagliga saker i filmen, så händer inget riktigt traumatisk. Det är en lättsam komedi – det blir busigt men aldrig farligt. Man får intrycket av att ungdomarna lever ett ganska tryggt liv i en homogen kultur. Alla tonåringarna lever ungefär likadana liv och delar samma värderingar. Någon mångkultur finns inte.

Karaktärerna är gjorda efter de vanliga stereotyperna: den populäre killen, nörden, den osäkre killen, fotbollskillen, pundaren, fixaren och så vidare. Den då okände Sean Penn framträder här som pundarsurfaren Spicoli. Och han är inte den enda blivande megastjärnan i filmen – Forest Whitaker gör rollen som den ene av endast två svarta karaktärer, den biffige fotbollskillen Charles Jefferson.

Mångkultur är som sagt helt frånvarande i filmen, något förmodligen ingen reflekterade över när den kom eftersom man då inte levde i en mångkulturell verklighet. Men det finns heller ingen etnisk mångfald, med undantag av de två svarta karaktärerna, Charles och hans lillebror, är alla vita.

Trailern:

En av de vita karaktärerna, fixaren Mike Damone, spelas dock av en skådespelare med bakgrund i Mellanöstern. Robert Romanus är visserligen född i Amerika, men hans föräldrar var kristna araber från Syrien/Libanon. På grund av sitt ”sydländska” utseende får han spela italiensk-amerikansk. (Den mest kända amerikanen med efternamnet Damone är artisten Vic Damone – hans föräldrar kom från Bari i Italien).

Idag vore det omöjligt att producera en film eller teveserie med en så gott som helvit ensemble. Inte bara för att vänstern skulle bli arg, utan också för att USA:s etniska sammansättning ser helt annorlunda ut än den gjorde då. År 1980 utgjorde vita 83,1 procent av befolkningen, idag mindre än 60 procent.

Den helvita skolan Ridgemont High i Kalifornien är som sagt påhittad, men bygger på manusförfattarens research i den verkliga skolan Clairemont High School i San Diego. Låt oss titta på den etniska sammansättningen i San Diego. Förändringen är dramatisk. Här är siffrorna som visar andelen vita invånare:

1940 96,9%

1970 88,9%

1990 67,1%

2010 58,9%

2018 43,1%

Allting tyder på att denna utveckling kommer att fortsätta. De vita invånarna har högre medelålder än de icke-vita, de man i USA kallar people of color. Den demografiska förändringen kommer förmodligen att påverka landets politiska riktning då people of color i högre utsträckning röstar vänster.

Skolscenerna i filmen spelades in i tre verkliga skolor, Van Nuys High School, Canoga Park High School och Torrance High. När jag googlade på den etniska sammansättningen i dessa skolor hittade jag följande siffror som visar andelen vita elever:

Van Nuys High School 10.4%

Canoga Park High School 7.0%

Torrance High 16.8%

De vita eleverna är i klar minoritet i alla tre skolor. Man kan konstatera att den amerikanska verkligheten är helt annorlunda än den som skildrades i filmen från 1982.

På även ett annat område saknas mångfald: sexuell läggning. Samtliga karaktärer i filmen är heterosexuella, något som hade varit otänkbart om filmen gjorts idag. I filmens två första minuter sätter en kille en lapp på en annan elevs rygg med texten ”I Am A Homo”. Sådana här tilltag ses inte längre som oskyldiga skämt eller bus. Det hade inte kunnat passera i en film utan att man gjort en grej av det. I en annan scen drömmer pundaren Spicoli att han vunnit en stor surftävling och kallar sina medtävlare ”fags”. Det var inget konstigt med det 1982.

Sång till solen

[image error]Måne och Sol jagas av vargar över himlavalvet i en målning av John Charles Dollman från 1909

Hettan har slagit till. Vissa, som lider av klimatångest, ser det som en bekräftelse av barnprofeten Greta Thunbergs visioner om världens undergång. Det gäller dock att hålla huvudet kallt.

Greta talade nyligen i Victor Hugo-salen i nationalförsamlingen i Paris. Det finns en dikt av Hugo som i svensk översättning heter ”Armodets barn”. De två första verserna lyder:

Tag vara på de små! Fast ringa vorden

den allra minste är af Gud ändå.

Och barnen voro, förr’n de skänktes jorden,

små ljus helt visst i himmelns blå.

Vår värld ej skrämmer bort dem, hur hon larmar,

ty Gud har själf dem gifvit oss till tröst.

De småle: det är Han, som sig förbarmar.

De jollra, och du hör Hans röst.

När barnen jollrar, hör du Guds röst. Hugo tänkte väl inte göra barn till profeter i bokstavlig mening, som Gretas anhängare har gjort. Dikten handlar snarare om att vi föräldrar, tyngda av den vuxnes alla problem, får ro och tröst, när vi betraktar våra små änglalika barns leenden.

Ro och tröst är fjärran från Gretas budskap: hennes ”joller” är ämnat att framkalla skräck.

Hur som helst, när nu många klagar över värmen, så kan det vara lämpligt att påminna om nordbornas kärlek till solen. Den kärleken går långt tillbaka: på våra hällristningar från bronsåldern kan man se många hjul som kan tolkas som solsymboler. På den tiden var det mycket varmare än idag. Det var en lysande tid: både bronsen och solen lyste med en härlig glans.

På 500-talet berättar den östromerske historikern Prokopios om det märkliga landet Thule, det vill säga den skandinaviska halvön. Vid sommarsolståndet gick solen inte ned under 40 dagar, och vid vintersolståndet inte upp under lika lång tid.

När Thulefolket varit utan sol i 35 dagar, brukade de skicka spejare upp på fjällens toppar för att se efter, om solen snart skulle återvända. När solen hade setts, uppstod stor glädje och årets största fest firades: en ljus solfest i vintermörkret.

Trots att denna händelse ägde rum varje år, var enligt Prokopios nordborna rädda för att solen inte skulle komma tillbaka och ett evigt mörker skulle lägga sig över världen. Den romerske historikern avslutar sin korta rapport med orden: sådana är thuliternas seder.

Vår största fest, julen, var från början sannolikt en fest för att fira solens återfödelse vid vintersolståndet. Den svenske 1600-talsskalden Samuel Columbus menade att ordet jul hängde ihop med ordet hjul eftersom solen vänder om, det vill säga kommer tillbaka, och dagarna nu börjar bli längre.

På 1670-talet skrev Columbus: ”Ock weestu eij hwarför Wij Swänske kalla Juul, Därför at Werldens Lius då wänder om sijn Hiuul”.

På modern svenska: ”Vet du inte varför vi svenskar säger jul? Därför att världens ljus då vänder sitt hjul.”

Som bekant är veckans första dag uppkallad efter solen och förr talade man om söndagsbarn såsom särskilt lyckligt lottade. I Nordisk familjebok kan man läsa:

Enligt den forngermanska, ännu mångenstädes fortlefvande, tron äro söndagsbarn (d. v. s. på en söndag födda människor) skapade till lycka och tros framför andra ega skarpt förstånd, spådomsgåfva och läkeförmåga samt förmågan att se andar.

Jag vet inte på vilken veckodag Greta är född, men i stället för att se andar, så ser hon koldioxid i luften med blotta ögat. Detta enligt föräldrarnas, Malena Ernman och Svante Thunbergs självbiografiska bok Scener ur hjärtat:

Greta tillhörde det lilla fåtal som kunde se våra koldioxider med blotta ögat. Hon såg hur växthusgaserna strömmade ut från våra skorstenar, svävade uppåt med vindarna och förvandlade atmosfären till en gigantisk osynlig soptipp.

Arma barn! Jag kommer att tänka på titeln till en av Victor Hugos kändaste romaner: Les Misérables eller Samhällets olycksbarn.

Nej, i stället för skräck, känn glädje över det vackra vädret och sjöng en sång till solen. ”Dig jag sjunger en sång, Du högtstrålande sol!”, så inledde Esaias Tegnér sin dikt ”Sång till solen”.

Manga och migration

[image error]

I många år höll jag stånd mot manga, japanska tecknade serier. Jag byggde upp en mental försvarsmur som höll den ute. Men när min son häromdagen bad mig titta på den animerade mangaserien Attack on Titan, då uppstod en spricka i muren. Jag vet inte om jag numera kan titulera mig manga-fan – jag har bara sett några avsnitt av en serie på YouTube – men jag gör inte motstånd längre. Jag är tvärtom välvillig och intresserad. Murar har förresten stor betydelse i handlingen i Attack on Titan. Murarna skyddar mänskligheten mot människoätande jättar.

Varför gjorde jag motstånd från början? Manga, och japansk populärkultur, kändes främmande. Det var inget jag växte upp med på 80-talet. Vi gillade samurajer och ninjor, så klart. Det fanns en serietidning som hette Samurai, som kom ut 1988-1992. En av serierna i tidningen, Ensamvargen, räknas tydligen som manga läser jag på Wikipedia. Men jag minns inte att jag eller någon av mina vänner använde eller ens kände till det ordet. Ensamvargen var heller inte tecknad i typisk mangastil.

Det var kanske jag som var omedveten och okunnig, men hur som helst så var manga inte ett stort fenomen på 80-talet. Den riktiga mangavågen sköljde över Sverige i början av 00-talet. Nu är japanska seriefigurer en del av i stort sett alla svenska barns vardag. Tänk bara på Pokémon.

Jag hade en fördom om att anime var fånigt och ytligt. Det kanske det är – om man jämför med Ingmar Bergman – men det var inte så fånigt och ytligt som jag trodde. Det fanns ett dramatiskt allvar i de avsnitten jag såg av Attack on Titan. Figurerna var uttrycksfulla och förmådde beröra. Jag förstår nu bättre varför manga, och de animerade serierna, anime, är så populära. Det är mer än en hype.

Mangafenomenet påminner mig om att kultur kan spridas utan migration. Det finns knappt några japaner i Sverige, men barn och ungdomar klär ut sig till japanska seriefigurer och kan ganska mycket om japanska seder och japanskt språk.

Därför blir det så märkligt när politiker talar om invandring och berikning/kulturspridning som om det vore samma sak. Vi kan berikas kulturellt utan invandring, som i fallet japansk kultur. Och samma sak gäller den amerikanska kulturen. Det bor väldigt få amerikaner här också. Vissa skulle inte beskriva mangavågen och amerikaniseringen som berikning, men ni förstår vad jag menar.

Samtidigt har vi en massinvandring från länder i Afrika och Mellanöstern med kulturer som inte är särskilt omtyckta i Sverige. Islamiska seder och högtider har till exempel haft noll spridning i Sverige utanför den egna muslimska gruppen. Islam är den religion som svenskar tycker minst om.

Fysisk närhet behöver inte betyda kulturell närhet. Vi kan påverkas mer av japaner på andra sidan jorden än av våra grannar från Somalia. Många svenskar bor i samma hus som somalier utan att lära sig ett ord somaliska. Däremot kan många svenska barn, som aldrig har sett en verklig japan, flera japanska ord.

Den tekniska utvecklingen har gjort att vi inte behöver flytta på människor för att utbyta kunskap, idéer, konst och underhållning. Det här är egentligen självklarheter. Men jag frustreras av att politiker fortsätter att prata om kulturspridning och migration som om det vore samma sak.

Folkutbytet för länge sedan

[image error]Folkutbyte är ett kontroversiellt ord idag. Utanför etablissemangsmedierna stöter man på kritiker av dagens invandringspolitik som menar att vi i vår tid upplever ett folkutbyte, det vill säga att ”gammelsvenskarna” blir färre och så småningom kommer att bytas ut mot ”nysvenskarna”. Jag tänker inte diskutera denna uppfattning här, utan tänkte i stället passa på att säga något om ett folkutbyte som skett långt tidigare i vår historia.

De indoeuropeiska språken talas i dag av cirka 3 miljarder modersmålstalare, vilket gör den till den största språkfamiljen. I familjen ingår germanska språk som svenska, tyska och engelska, romanska språk som spanska och italienska, indoiranska språk som persiska och hindi – och många, många fler. Hur kommer det sig av vi svenskar i norra Europa talar ett språk som är besläktat med hindi och persiska på andra sidan jordklotet?

Den indoeuropeiska språkfamiljen upptäcktes år 1786 William Jones, engelsk domare och amatörlingvist i Indien. När han studerade gamla indiska språket sanskrit såg han att det hade många likheter med grekiska och latin.

Språkforskarna drog sedan slutsatsen att alla de indoeuropeiska språken har utvecklats ur ett enda gemensamt urspråk. Hur spreds dessa språk? Vissa forskare i modern tid har trott att det rört sig om så kallad ”kulturell diffusion”, alltså ett fenomen motsvarande amerikaniseringen av Sverige. Vi tar till oss livsstil och värderingar från folk långt borta utan att de behöver flytta hit. Väldigt få amerikaner bor i Sverige jämfört med antalet araber, ändå är i stort sätt alla svenskar mycket mer påverkade av amerikansk än arabisk kultur.

Utvecklingen av DNA-tekniken har dock gjort att man nu tror sig kunna bevisa att det faktiskt har rört sig om stora folkförflyttningar, alltså massinvandring. Det fanns inte bara ett urspråk som spreds genom att andra kopierade det, ungefär som engelskan sprids idag. Det fanns ett urfolk också, urindoeuropéerna, som talade detta språk. Och detta folk spred sig i stora skaror – nio av tio var män – västerut mot Europa och österut mot Indien. Det folkutbyte som ägde rum i Europa torde inte heller ha gått fredligt till. Erövrarna slog ihjäl männen och tog kvinnorna.

Indoeuropéernas hemland låg förmodligen på stäppen norr Svarta havet och utvandringen, eller erövringstågen, ska ha börjat för ungefär 5000 år sedan. Man tror att två saker gjorde att det gick så lätt för indoeuropéerna att lägga under sig andra folk och länder: hästen och hjulet. De kom till Skandinavien omkring 2900-2800 f. Kr. Denna tid kallas också ”de krossade skallarnas tid” för att man hittar många krossade skallar och spår efter massakrer. Den kultur som nu uppstår kallas ofta stridsyxekulturen eftersom den båtformade stridsyxan blir maktsymbolen framför andra. Det var vanligt att männen begravdes med en sådan stridsyxa.

Det måste ha varit en hemskt upplevelse för de som levde i Skandinavien då. Här kom stora skaror av unga män framstormande på hästar och vagnar, svingande yxor. Man kommer osökt att tänka på den stridbare åskguden Tor som kommer farande på sin vagn med hammaren i högsta hugg. Åska betyder ju ”asens åkning”. Och asarna kom, om man får tro Snorre, från trakterna kring Svarta havet. Det är detta nya folk som utgör förfäderna till merparten av dagens svenskar och deras språk utvecklas till vår svenska.

(Men Tors hammare Mjölner var ju en hammare, ingen yxa? Nej, stridsyxefolkets båtformiga yxor var formade som en yxa i ena änden och en hammare i den andra.)

När vi är framme vid ungefär 1500 f. Kr. så har befolkningen blivit utbytt och vi går in i den glänsande bronsåldern. I Indien nedtecknas nu Rigveda-hymnerna på språket sanskrit. De flesta hymnerna tillägnas Indra, åskans gud som färdas över himlen i en gyllne vagn och slungar blixtar mot fienden. Ordet ”veda” betyder kunskap och är släkt med vårt ”veta”.

En bra introduktion till denna period i historien är kapitlet ”De krossade skallarnas tid” i det första bandet av Herman Lindqvists Historien om Sverige. När den boken kom ut 1992 hade man inte kommit lika långt inom DNA-forskningen så därför framställs teorin om ”kulturell diffusion” som sannolikare än invasions- och folkutbytesteorin.

Vänstern vill bara krossa statyer av vita män

[image error]En staty av en vit man med fel värdegrund.

I början av 2017 gick ett rykte om att Donald Trump tagit bort bysten av Martin Luther King Jr. från Vita huset. Nu hade vänstern fått sitt bevis för den nye presidentens vit makt-agenda! Men ryktet visade sig bara vara fake news som spreds av Time Magazine.

Trump var noga med att betyga sin vördnad för den svarte medborgarrättshjälten i en tweet: ”Jag firar Martin Luther King-dagen och allt det fantastiska han stod för”, skrev han.

Dock, mot bakgrund av det vi nu vet om den svarte pastorns vandel, kanske det inte hade varit helt fel att plocka bort bysten ur det Ovala rummet. Det har länge varit känt att King levde ett utsvävande liv med många otrohetsaffärer. Men nya uppgifter FBI:s arkiv visar att han också uppmuntrat och varit delaktig i våldtäkt.

King tittade på, skrattade och gav råd medan en annan pastor våldtog en kvinna på ett hotell i Washington. FBI avlyssnade King under många år. Historikern David Garrow har fått tillgång till uppgifterna. Han skrev en biografi över King 1987 och fick Pulitzerpriset för den.

Garrow hittade också uppgifter som visar att det kan ha funnits en antivit underton i Kings förhållande till kvinnor. I april 1964 befinner sig pastorn i Las Vegas. Han ringer en vän och säger:

”Ta ditt arsle och kom hit, för jag har en vacker vit brud här.”

Ett av världens mest kända tal, ”I Have a Dream”-talet, hölls av King vid en demonstration i Washington den 28 augusti 1963. Det har visat sig att stora delar av talet var plagierat från andra tal. Även hans doktorsavhandling i teologi vid Bostonuniversitetet innehöll plagiat.

I USA har vänstern kampanjat aggressivt för att förstöra statyer av vita män som den förknippar med en felaktig värdegrund. Den svenska vänstern har hängt på trenden och den 17 augusti 2017 argumenterade Expressen-krönikören Jens Liljestrand för att man borde ta ner statyerna av Karl XII.

Det är alldeles för tyst, tycker han, ”kring alla monument över de blodbesudlade massmördare och diktatorer som står staty runtom i Sveriges städer”. Han avslutar med en inlindad uppmaning om att någon ska ta det första spadtaget:

”Beror det på ointresse, bristande historiekunskaper, svensk konflikträdsla – eller är det bara en fråga om vem ska ta första spadtaget?”

Redan den 28 juni 2015, när Islamiska Staten krossade statyer i Syrien och Irak, agiterade Emma Dominguez i en krönika i vänstertidningen ETC under rubriken ”Jag hoppas att alla statyer krossas”.

Det handlar förstås inte om ”alla” statyer, utan om statyer av vita män. Emma Dominguez berättar om en semester i Barcelona där hon fick se en staty av den store upptäcktsresaren Columbus. Synen gjorde att hon fick ”ont i magen”. Hon tycks dock inte ha någonting emot statyer av kommunistdiktatorer. Hon nämner dem inte åtminstone.

I National Mall i Washington finns ett minnesmärke tillägnat medborgarrättskämpen King. Kommer vänstern kräva att det förstörs nu när man vet att pastorn hade fel värdegrund? Jag tror inte det. I min hemstad Uppsala finns ett monument i åminnelse av King och platsen som det står på kallas Martin Luther Kings plan. Monumentet heter ”Befrielsen” och föreställer två händer som bryter upp ett galler.

Jag skulle bli oerhört förvånad om jag fick läsa en krönika där Jens Liljestrand – som ju brinner för den feministiska saken – argumenterar för att monumentet i Uppsala förstörs och Martin Luther Kings plan byter namn. Vänstergrunden står över värdegrunden.

Galna konspirationsteorier hör hemma i Arkiv X

[image error]

Konspirationsteorier är ett ämne som väcker känslor, minst sagt. Den 18 juli skrev Richard Sörman på Det Goda Samhället om teorin om en grupp mäktiga som ligger bakom krig, massinvandring, klimathysteri med mera i syfte att upprätta en global diktatur, även benämnd New World Order. Sörman avfärdade denna teori, som han benämnde teorin om ”globalistmaffian”, som snömos. Jag kan inte annat än att instämma: detta prat är ofta ett utslag av intellektuell lathet.

I kommentarerna under Sörmans artikel dominerade dock de konspirationstroende. Någon skrev Globalisterna med stor begynnelsebokstav som om det vore namnet på någon grupp. En annan menade att toppolitiker ”gör som de blir ombedda” för att sedan belönas med jobb i någon storbank. Menar man att samma ”chefer” som säger till politikerna vad de ska göra också äger storbankerna, eller?

Det är sorgligt att så många lägger ner energi på att argumentera för snömos. De problem vi har går att angripa på ett nyktert och förnuftigt sätt utan att blanda in prat om en ond konspiration som bara gör att folk slutar lyssna.

Det går faktiskt att kritisera till exempel klimathysterin utan att blanda in obevisade teorier om gruppers och aktörers ”verkliga” avsikter. Det räcker med att hålla sig till det man vet. Man kan förstås spekulera, men då erkänner man ödmjukt att man spekulerar – och på vilka grunder. Häromdagen spekulerade jag om inte det arabiska ordet ”eid” kunde vara lånat från latinets ”idus”. Jag hade fel. Jag har nu pratat med en expert som förklarat att ”eid” har semitiskt ursprung. Experten förklarade vidare att ”idus” etymologiska ursprung inte är utrett men att det sannolikt kommer från etruskiskan.

Den 16 juli i år var det exakt 50 år sedan astronauterna i Apollo 11 började sin färd till månen. USA vann rymdkapplöpningen mot Sovjetunionen. En femtedel av världens befolkning följde Armstrongs landstigning genom TV. Armstrong blev den första människan som satte foten på månens yta när han gav de berömda orden: ”That’s one small step for a man, one giant leap for mankind” (”Detta är ett litet steg för en människa, men ett jättekliv för mänskligheten”).

Det finns fortfarande folk som tror att allt detta var fejk news. Det var i stället filmskaparen Stanley Kubrick, menar några av dem, som producerat bilderna från månlandningen. Kubrick hade ju kunnat finslipa sina färdigheter med science fiction-filmen 2001 – ett rymdäventyr, som hade premiär 1968.

Men hade det varit som foliehattarna påstår, så hade det garanterat läckt. Någon ljudtekniker hade berättat det för sin fru som berättat det för sin frisörska. Omkring 400 000 personer jobbade med månlandningen.

Sådana här galna konspirationsteorier har underhållningsvärde: en av mina favoritteveserier heter Arkiv X. FBI-agenten Fox Mulder vill se utomjordingar bakom varje gåtfullt fall. Han visste, för han hade själv blivit bortförd av ”små gröna varelser” när han var liten pojke. Men David Duchovny, skådisen som spelar Mulder, är en förnuftig människa som inte tror ett dugg på utomjordingar. Han berättar att han fick brev från fans som berättade historier om att de precis som Mulder hade blivit bortförda av utomjordingar som barn. Han tolkade historierna som uttryck för ohälsa. De gjorde honom sorgsen.

Det är skillnad fantasi och verklighet, på sci fi-filmen 2001 och verkliga bilder från månlandningen. Teorin om Globalisterna med stor bokstav som sitter och ger order åt politiker hör hemma i fantasins värld. Det är roligt när sådana tankar dyker upp i Arkiv X, men sorgligt när de dyker upp i en seriös debatt.

Från Jupiter till Allah

[image error]Målning av den franske konstnären Noël Coypel (1628-1707)

Igår den 19 juli skrev en krönika  i vilken jag spekulerade om inte det arabiska ordet ”eid” kunde ha ett latinskt ursprung. I den romerska kalendern kallades månadens mittdag ”idus”.

Ordet ”ides” är mest känt eftersom Julius Caesar år 44 f.Kr. mördades i mitten av månaden mars, den 15:e mars eller ”Idus Martii”.

I Shakespeares pjäs från 1601 varnas Caesar av en spåman med orden ”Beware of the Ides of March!” eller i Hagbergs översättning ”Tag dig i akt för Idus Martii!”

Det arabiska ordet ”eid” är känt för många som namnet på den högtid som avslutar fastemånaden ramadan, ”eid al-fitr” eller fastebrytandets högtid, men också namnet på den högtid som avslutar pilgrimsfärden till Mecka, ”eid al-adha” eller offerhögtiden.

Men på modern arabiska kan ”eid” betyda vilken högtid eller fest som helst, både sekulär och religiös. Ett födelsedagskalas kallas till exempel ”eid milad”. På engelska wikipedia står det att den australiensiske orientalisten Arthur Jeffery (1892-1959) trodde att ordet lånats från syriska (ett östarameiskt språk) eller targumisk arameiska (targum är namnet på den arameiska översättningen av Gamla testamentet). Jeffery är mest känd för sitt verk The Foreign Vocabulary of the Qur’an (1939) som handlar om lånord från främmande språk i Koranen.

När man önskar någon en välsignad högtid, till exempel god jul, på nyarameiska säger man ”Eedookh breekha”. Ordet är snarlikt arabiskans ”eid”. Även ordet välsignad är besläktat med arabiskans ”baraka”. På arabiska säger man ”Eid mubarak”.

Det är inte omöjligt att arabiskan fått sitt ”eid” från arameiskan som i sin tur fått det från latinet eller att båda språken fått ordet direkt från latinet. Arabiskan, även Koranen, innehåller som sagt flera arameiska lånord. Den svenske koranöversättaren K.V. Zetterstéen skrev följande kommentar i en bilaga till sin översättning från 1917:

”Vad ordförrådet beträffar, innehåller Koranen inte så få låneord från främmande språk. Då någon teologisk terminologi inte fanns före Muhammed, måste han ibland tillgripa sådana uttryck, som användes av hans kristna och judiska sagesmän, t.ex. hawarijun, etiop. hawarjat ’(Kristi) lärjungar’; taurat, hebr. tora ’pentateuken’, och då hans läromästare säkerligen inte alltid var fullt hemmastadda i arabiska språket har man inte heller någon anledning att förvåna sig över att han ibland missförstod dem och använde de främmande orden i oriktig betydelse, såsom då han upptog furkan, vars arameiska motsvarighet purkana betyder ’frälsning’, i betydelsen ’urskillning’, se 2: 50, anm. Ibland tycks han till och med ha uppfunnit nya ord på fri hand för att imponera på sina obildade åhörare, t.ex. Salsabil (76: 18).”

Romarna styrde i långa perioder flera områden i Främre Orienten som beboddes av folk som talade arameiska språk och även arabiska. Romarnas kalender följde, liksom muslimernas, månen. Varje månad, på ”idus”, så offrade man får till Jupiter, romarnas högste gud. Offerdjuret kallades ”idesfår” eller ”ovis Idulis” och leddes först i en procession innan det slaktades. Idus, som också kallades ”id” eller ”eid”, inföll den 13:e alla månader, men den 15:e i månaderna mars, maj, juli och oktober. Dagen sammanföll före Ceasars kalenderreform med fullmånen. Man menade att himmelsguden Jupiters ljus då lyste både dag och natt.

I Damaskus byggdes under kejsar Augustus regeringstid ett tempel helgat åt Jupiter. Syrien var då en romersk provins. Det var det största templet i Syrien och romarna ville att det skulle överglänsa judarnas tempel i Jerusalem.

När Rom blev kristet så gjorde man om templet till en kyrka helgad åt Johannes Döparen. År 635 erövrades Syrien av muslimerna och kyrkan blev en moské, kallad Umajjadmoskén efter den härskande dynastin, umajjaderna eller på arabiska Bani Umayya.

Det här är något att tänka på när man ser muslimer offra får åt Allah på ”eid al-adha” – att man på en dag som kallades ”idus”, ”id” eller ”eid” i det gamla romarriket offrade får åt Jupiter.

Hur mordet på Julius Caesar hänger ihop med muslimernas eid

[image error]Målning av italienaren Vincenzo Camuccini (1771-1844)

Varför skriva om ett mord som ägde rum i mitten av mars i mitten av juli? Jo, för alldeles nyligen så firade jag en väns födelsedag. Jag skulle säga några ord på kalaset. I detta syfte tog jag reda på vilken dag han var född – en tisdag.

Min vän föddes alltså på en tisdag, på guden Tyrs dag, i månaden juli. I Nordisk familjebok beskrivs Tyr som den asagud ”som är djärfvast och modigast och råder mycket för seger i strider”. Romarna kallade tisdag ”dies Martis”, Mars dag, efter krigsguden Mars.

Månaden juli har fått sitt namn efter Julius Caesar. Caesar mördades år 44 f.Kr. i mitten av månaden mars. Voilà, där hade jag mitt tal!

Julius Caesar mördades den 15:e mars på månadens mittdag, på den dag som kallas ”Idus Martii”. I Shakespeares pjäs från 1601 varnas Caesar av en spåman med orden ”Beware of the Ides of March!” eller i Hagbergs översättning ”Tag dig i akt för Idus Martii!”

Roms diktator lyssnade inte på spåmannens varning stacks ihjäl av de sammansvurna – en av dem var som bekant Brutus, av Caesar betraktad som en son.

Jag tycker att latinets ”idus” låter ganska likt det arabiska ordet ”eid”, som betyder fest eller högtid. Både orden beskriver tidpunkter kopplade till månens cykler. Ordet ”eid” är känt för många som namnet på den högtid som avslutar fastemånaden ramadan. Men på arabiska kan ”eid” betyda vilken högtid eller fest som helst, både sekulär och religiös. Ett födelsedagskalas kallas till exempel ”eid milad”.

Det här är spekulation från min sida. Jag har googlat, men inte hittat något som stöd för min gissning. Men, om det skulle stämma, så är ”eid” långt ifrån det enda ord som arabiskan har lånat från latinet. Ett annat ord är ”qaysar” som betyder kejsare. Och det kommer förstås från Caesar!

Mordet på Caesar, en scen ur teveserien Rome:

Ordet ”eid” förekommer i Koranens femte kapitel, ”Bordets kapitel”, vers 114, där Jesu sista måltid, nattvardens instiftande, beskrivs på ett väldigt konstigt sätt. Jesus ber Gud sända ner ett bord från himlen, så att han och lärjungarna kan inta en festmåltid, det vill säga fira en ”eid”. Så här låter versen i Zetterstéens översättning (1917):

Och Jesus, Marias son, sade: ”O Gud, vår Herre, nedsänd ett bord från himmelen till oss, att det må bliva en högtid för oss, från den förste till den siste, och ett tecken från dig, och försörj oss! Ja, du är den bäste försörjaren.”

När man läser denna vers, inser man hur rätt biskopen och orientalisten Tor Andrae hade, när han i sin Muhammedbiografi från 1930, skrev:

En kristen finner i islam mycket, som erinrar om hans egen religion, men det möter honom i en egendomlig, karikerad form.

Koranens första kapitel heter ”Öppningen” och det har ungefär samma ställning som ”Fader vår” bland de kristna. Kapitlet läses i alla muslimens tideböner. Kapitlets femte vers lyder:

Led oss på den rätta vägen,

Ordet som används för väg är ”sirat”, vilket kommer från latinets ”strata”! Det finns många fler arabiska ord med latinskt ursprung. Min poäng är att det inte är helt omöjligt att även ”eid” skulle vara ett sådant. Romarna styrde i perioder stora delar av den dåtida arabvärlden. Och ett tag, från februari 244 till oktober 249, styrdes romarriket av vad som kan ha varit en arabisk kejsare: Filip araben. Han kallades åtminstone araben och var född i provinsen Arabia petraea.

Här kan du höra mig och två vänner tala om teveserien Rome och populisten Julius Caesar: 

 

Vårfesterna i Iran och Sverige har ett gemensamt ursprung

[image error]

Min mor är svenska, från Jämtland, och min far är iranier, från det iranska Azerbajdzjan. Det finns många saker som skiljer dessa folk åt kulturellt och språkligt, men det finns en sak som förenar: det indoeuropeiska ursprunget. Båda härstammar nämligen från ett folk som levde på stäppen norr om Svarta havet omkring 5000 år f.Kr.

När indoeuropéerna tämjt hästen, uppfunnit hjulet och byggt dugliga stridsvagnar började de sina erövringståg och spred sig västerut över hela Europa, söderut till dagens Iran och österut till Indien.

Men azerbajdzjaner är väl turkar? De talar ju ett turkiskt språk. Nej, det är bara azerbajdzjanernas språk som är turkiskt – inslaget av turkiska gener är pyttelitet. De är i stället framför allt ättlingar till tidigare indoeuropeiska expansionsvågor till Kaukasus. Innan området började turkiseras under det seldjukiska väldet på 1000-talet talade man ett iranskt språk. Den persiska zoroastrismen var den förhärskande religionen i Azerbajdzjan och nouruz, eldfesten, firas fortfarande vid vårdagjämningen och är azerbajdzjanernas största högtid.

I boken Källan på botten av tidens brunn. Indoeuropeiska rötter till fornnordisk religion, som utkom förra året (2018) vill Anders Kaliff, professor i arkeologi i Uppsala, visa att indoeuropéernas religiösa myter och ritualer har ett gemensamt ursprung:

På motsvarande sätt som de indoeuropeiska språken uppvisar många uppenbara likheter, gäller det likaså för grundläggande drag i religionen.

Det här är ingen ny tanke. Likheterna mellan olika indoeuropeiska religioner har varit kände länge men är svårare att bevisa än de språkliga likheterna. I Viktor Rydbergs Undersökningar i germanisk mythologi, som publicerades i två band 1886 och 1889 jämför han bland annat den indiske eldguden Agni med Heimdall i den nordiska mytologin.

”Punkt för punkt”, skriver Rydberg, ”motsvara hvarandra också skildringarna af Agni och Heimdall med afseende på gudomlig natur och gudomliga attribut.”

Kaliff gör detaljerade genomgångar av likheter i gravskick, ritualer och myter i nordisk, grekisk och romersk, iransk och indisk religion. Iranska folk, vilka alltså till stor del är ättlingar till dem som vandrade ut ur vårt gemensamma urhem på stäppen, firar än idag nouruz för att hälsa våren och solens återkomst. Man tänder brasor och hoppar över eldar.

Kaliff noterar att finns uppenbara likheter mellan den iranska vårfesten och det nordiska valborgsmässofirandet:

Intressant nog, kan den på mycket långt håll ha ett gemensamt ursprung med de årstidseldar som tycks vara delar av en gammal indoeuropeisk eldritual, hos oss främst bevarad i form av valborgsmässoeldar och majbrasor. Valborgsfirandet har hos oss levt kvar med en viss mycket lätt kristen frisering, kopplad till helgonet Valborg som helgonförklarats just den 1:a maj, liksom nouruz har fortlevt i Iran även efter islams utbredning. I Norden och det övriga germanska området handlade det under hednisk tid om en vårfest som firades vid tiden mitt emellan vårdagjämning och midsommar, med motsvarighet i den keltiska festen beltane.

Man bör tillägga att den svenska påsken också har inslag av vårfest. I Nordisk familjebok kan man läsa följande om våreldar:

Våreldar, under föråret t. o. m. midsommar ute i det fria och oftast på höjder upptända högtidseldar, vilkas syfte framför allt varit att befordra gräsväxtens, boskapens och äringens välbefinnande och fruktbarhet.

Fenomenet finns på många platser, även i Indien:

I Indien motsvaras våra våreldar af högtidseldarna vid den stora vårfesten Huli. Man har i våreldarna velat se en handling af direkt soldyrkan. Detta torde emellertid i hvarje fall ge endast en ytlig tydning.

Folk hoppade genom lågorna:

Hvad dessa eldars ursprungliga rituella innebörd beträffar, är det nämligen med de förutsättningar, som den nyare folklifsforskningen skänker, nödvändigt att förklara dem såsom en initiativmagi för sommarvärme och därmed indirekt en magi för växtlighet och välmåga. Liksom man trodde sig kunna framkalla regn genom att utgjuta vatten, trodde man sig kunna åstadkomma en varm väderlek genom att ute antända en eld. Härtill anknöto sig emellertid tidigt andra föreställningar. Liksom all eld för rituellt ändamål åstadkoms genom gnidning, så var också förhållandet med dessa eldar. De besutto därför såsom nyborna en renande och helgande kraft. Ej blott boskapen signades med deras rök och flammor; äfven människorna sökte tillgodogöra sig deras inverkan medelst att hoppa genom lågorna.

[image error]

Konstnären Ilon Wikland har illustrerat de flesta Astrid Lindgren-böcker. Hon föddes i Estland 1930 men kom som 14-åring till Sverige. Den här bilden är hämtad ur Vår i Bullerbyn (1965):

Men sedan började det skymma, och då kom pappa och tände på en lövhög som vi hade krattat ihop i vår trädgård.

”Vi ska väl ha en liten våreld”, sa han.

”Hurra”, sa vi.

Det var så vackert med elden som lyste, och vi dansade och hoppade omkring den och lekte att vi var indianer och skrek och tjoade så att det hördes över hela Bullerbyn. Ja, inte Kerstin förstås, hon bara tittade på.

Och pappa sa: ”Är ni rent vilda, ungar?”

”Ja, dom är bräsis vilda”, sa Kerstin.

Men det är väl alla barn när det är vår, skulle jag tro.

Åtminstone alla vi barn i Bullerbyn.

De leker indianer. Hm… de leker indianer men de behöver inte leka indoeuropéer. De vilda barnen i Bullerbyn är ju faktiska ättlingar till det indoeuropeiska folk som dansade runt den heliga elden.

I hednisk tid hölls i Norden någon typ av blot under våren för att fira att det var halvvägs mellan midvinter och midsommar. Det berömda blotet i Uppsala som skildras av Adam av Bremen på 1000-talet sägs ha skett kring vårdagjämningen, dagen då dag och natt är lika långa.

Enligt mäster Adam så sjöng nordborna sånger då de blotade som var så anständiga att han inte kunde återge dem. De hade inte passat i berättelserna om barnen i Bullerbyn. Förmodligen var vikingarna något vildare.