Mohamed Omar's Blog, page 4

Fornnordisk halloweenläsning

[image error]Eftersom första november är Alla helgons dag, så borde 31 oktober kallas Alla helgons afton eller Allhelgonaafton, vilket den också gör på engelska, ”All Hallows’ Eve” eller ”Halloween”. På samma sätt som vi kallar dagen före juldagen den 25 december för julafton, dagen före Valborgsmässodagen för Valborgsmässoafton och dagen före nyårsdagen för nyårsafton.

I Sverige flyttades år 1772 Alla helgons dag till den första söndagen i november. Sedan vid den svenska helgdagsreformen 1953 flyttades den till den lördag som infaller mellan den 31 oktober och 6 november. Heliga Birgitta skriver att man ska fasta på allhelgonaafton… Varken bus eller godis, alltså. Hur som helst har vi svenskar firat Alla helgons dag den 1 november i omkring 700 år, så du gör inte fel om du fortsätter den traditionen. Man kan fira båda dagarna, den gamla och den nya.

Allhelgonafton har på senare tid blivit en populär högtid i Sverige under det engelska namnet halloween genom påverkan från amerikansk populärkultur. Det moderna, amerikanska halloween-firandet har delvis sitt ursprung i gamla keltiska traditioner, vilka i sin tur kan ha påverkats av det fornnordiska höstblotet.

I tidskriften Populär historia 11/2010 kan man i artikeln ”Spår av forntidens kalender” kan man läsa det här om samain, den irländska hösthögtiden:

”Samain var, liksom höstblotet, ett nyår, gränsen mellan nytt och gammalt då porten till andra sidan öppnades och de levande kom i kontakt med allsköns monster och döda. När utspökade och otrevliga ungar under det mer sentida halloween ringer på dörren nästa gång är det alltså inte bara att avfärda som ett kommersiellt påhitt från Amerika. Det kan med lite god vilja ses som en återupplivning av det gamla nordiska höstblotet.”

Hur det än är med den här historiska förbindelsen, så tror jag att det har föga betydelse för oss. Det är den amerikanska versionen, känd genom filmer, teveserier och musik, som utgör vår bild av halloween. Och det är väl ganska roligt. Men varför inte ha en skräckromantisk Allhelgonafton-middag med fornnordiskt tema? Dricka mjöd i stället för vin? Här kommer i alla fall några förslag på fornnordisk halloween-läsning.

Hervorsagan

Den här sagan handlar om sköldmön Hervor och hennes son Heidrek, kungen av Reidgotaland vid Dnepr. Mellan kungens söner Angantyr och Hlod, utbryter inbördeskrig om faderns arv. Hlod söker hjälp från hunnerna medan Angantyr får hjälp av sin faders fosterfar Gizur, kung av Götaland.

Angantyrs bar ett magiskt svärd som kallades Tirfing. Svärdet, som lyste som en solstråle, hade smitts av dvärgsmeder åt Odens sonson. Då dvärgarna gav honom svärdet uttalade de en förbannelse över det, att det aldrig kunde dragas ur slidan utan att bli någons bane. När Angantyr stupat i strid på Samsö i Kattegatt nedlades svärdet i hans gravhög.

Men Angantyrs dotter Hervor, som var en sköldmö och hade befäl över vikingar, ville äga det mäktiga svärdet. När hon kom till Samsö uppväckte hon sin fars lik med sånger, så manade hon honom att ge henne Tirfing. Scenen är väldigt halloweenesque: högen öppnas, lågor slå upp, och den dödes röst hörs. Angantyr varnar sin dotter om att svärdet är förbannat och bara kommer att bringa släkten olycka, men hon envisas.

Hervors saga finns att läsa här i en svensk översättning av A. U. Bååth från 1925: Hervars och Hedreks saga.

Hervor hämtar svärdet Tirfing från sin fars spöke vid gravhögen på Samsö, illustration av Christian Gottlieb Kratzenstein-Stub (1783–1816)

Groas trollsång

Groa är namnet på en död völva, en spåkvinna, som omtalas i eddadikten Groas trollsång. När hennes son Svipdag av sin elaka styvmor tvingas ut på en friarfärd, väcker han upp sin döda mor för att be henne sjunga trollsånger som kan skydda honom under den långa och farofyllda resan.

Groas trollsång är en av gudasångerna i Den poetiska Eddan och består av 16 strofer. Dikten börjar med dödsuppväckningen och låter så här i Erik Brates översättning från 1913:

”Vakna nu, Groa!

Vakna, goda kvinna!

Dig jag väcker vid de dödas dörrar,

om du minnes det,

att du manade din son

att komma till kumlet vid din grav.”

Modern sade:

”Vad angeläget har

min enda son?

Vad ont har överfallit dig,

då din moder du kallar,

som i mullen är kommen

och ur människors värld har vandrat?”

Det är med en liknande formel Hervor väcker sin fader Angantyr på Samsö. Svipdag berättar om sin elaka styvmor och Groa bestämmer sig för att hjälpa sin son.

Dikten finns att läsa här

Vakna nu, Groa. Illustration av John Bauer, 1911.

Helge Hundingsbanes död

Helge Hundingsbane är son till Sigmund Völsung, som även var far till den berömde hjälten Sigurd Fafnesbane. Sigurd hade en annan mor än Helge. När Helge blir 15 år gammal hämnas han sin far genom att dräpa Hunding, saxarnas kung, och blir så känd som Hundingsbane.

En dag, när Helge är ombord på sitt vikingaaskepp, får han besök av valkyrian Sigrun. Kata Dalström har samlat flera gamla nordiska sagor i den lättlästa antologin Nordiska hjältesagor från 1888. Hon beskriver mötet med valkyriorna så här:

”När Helge drog från striden, såg han ett flammande sken bryta fram ur Lågefjällen och ur skenet sprängde en lysande skara af högresta, sköna valkyrior, med glänsande hjälmar, blod-bestänkta brynjor och med spjut, som blixtrade likt solens strålar. Helge sporde de framilande valkyriorna, om de vågade följa honom och hans kämpar hem och dricka kraft ur mjödfyllda horn.”

Kan det bli mer skräckromantiskt? Varför inte, om du är tjej, klä ut sig till en blodbestänkt valkyria på halloween-partyt?

Helge förälskar sig i den skönaste av valkyriorna, Sigrun. Hennes far har dock lovat bort henne till en annan, så det blir strid mellan hjälten och rivalens ätt. Helge segrar och gifter sig med Sigrun och får många söner. Men Dag ur rivalens ätt får ingen ro – hedern kräver hämnd. Oden ger Dag det magiska spjutet Gungne. Med det blir Helge dräpt.

Sigrun begraver sin älskade Helge i ett gravkummel, men hans själ är redan i Valhall. En kväll säger Sigrund tärna att hon sett Helge rida med ett följe in i sitt eget kummel:

”En afton gick Sigruns tärna utmed Helges grafhög; då såg hon Helge jämte många män komma ridande till högen. Tärnan sade: ’Är det ett bländverk, som sväfvar för min syn, eller stundar Ragnarök? Hvart rida de döde, som sporra hästarna? Får höfdingen vända åter till sörjande maka?’”

[…]

”Tärnan gick då hem till Sigrun och sade: ’Gå, Sigrun från Säfvafjället, om du än vill möta härens höfding. Högen står öppen och Helge har kommit. Såren drypa af blod, han bad dig stämma dess flöde’”.

Sigrun går till graven för att se efter. Han uppträder då med håret täckt av frost och våta händer. Han förklarar att han blivit kall och våt av hennes sorgetårar. Vilka halloweenesque syner! De två delar sedan en natt av kyssar och omfamningar i graven – som i en gotisk roman.

Helges själ återvänder sedan till Valhall. Sigrun väntar förgäves på att han ska visa sig vid gravkumlet igen. Hon dör av sorg. Men det troddes att både hon och Helge blev födda på nytt. Då var hon valkyrian Kåra och han Helge Huddingeskate.

Sagan i Kata Dalströms version finns att läsa här

Sigurd och Brynhild

I berättelsen om den mest ryktbare hjälten av dem alla, drakdödaren Sigurd Fafnersbane, finns det flera halloweenesqua inslag. Efter att Sigurd dödat draken Fafner rider han på sin häst Grane till Hindarfjäll. När han närmar sig ser han ett väldigt ljussken, och när han kommer ännu närmare ser han flera eldar som omger en bergstopp. Så här beskrivs scenen i Kata Dalströms version:

”Vid framkomsten till Hindarfjället såg han ett flammande eldsken sprida sig högt upp mot himlahvalfvet, och högst på fjälltoppen reste sig en sköldborg med en svajande fana på.

Sigurd trängde genom de flammande lågorna in i borgen. Där såg han en man ligga sofvande, iförd full rustning. Rustningen satt som vore den fastvuxen vid kroppen. Sigurd aftog hjälmen och såg då, att det var den fagraste Valkyria och ej någon kämpe. Då riste han med svärdet Gram upp brynjan och skar varligt upp ärmarna, därpå drog han af den. Då vaknade valkyrian, reste sig och sade: ’Hvem är så stark att han mäktar genomskära brynjans ringar och väcka mig ur min djupa sömn? Månne det är Sigurd, Sigmunds son, med Fafners bane i sin hand?’

’Jag är en ung Völsungason», svarade Sigurd. ’Allt för djup synes mig din sömn. Jag har sport att du är en mäktig konungs dotter, berömd för din skönhet och din kunskap om andra världars visdom.’”

Brynhild, som också kallades Segerdriva, och Sigurd ”svor varandra dyra eder” och fick tillsammans en dotter, Aslög. Brynhild räckte Sigurd ett horn med magiskt mjöd som skulle stärka hans minne, så lärde hon honom visdomsrunor.

Berättelsen om hur Sigurd möter Brynhild och väcker henne ur sin törnrosasömn i Kata Dalströms version finns att läsa här

Sigurd väcker Brynhild. Illustration av Arthur Rackham 1911

Frithiofs saga

Frithiofs saga är inte ett fornnordiskt verk, utan en lång dikt av Esaias Tegnér, som publicerades i bokform första gången 1825. Delar av dikten hade tidigare publicerats i Götiska Förbundets tidskrift Iduna. Dikten är dock inspirerat av Fritjof den djärves saga, en isländsk saga som nedtecknades på medeltiden. De halloweenesqua stycken finns framför allt i kapitlen ”Frithiof på sin faders hög” och ”Frithiof tager arf efter sin fader”.

Frithiof står vid sin faders gravhög anropar sin döde fader att genom ett tecken säga honom, hur han kan blidka Balder, som han förtörnat genom att bränna ner hans tempel. Som ett tecken från den döde fadern tecknar sig för honom en syn i aftonrodnaden av ett nytt tempel. Han ska gottgöra sitt fel genom att återuppbygga ett tempel åt Balder i stället för det brända. Tegnér nämner också Angantyr som för att förankra scenen i den verkliga, nordiska traditionen.

Här är min faders gravhög. Sover hjälten?

Ack! han red hän där ingen kommer från.

Nu dväljs han, sägs det, uti stjärnetälten,

och dricker mjöd och gläds åt sköldars dån.

Du asagäst, se ner från himlafälten,

din son dig kallar, Thorsten Vikingsson!

Jag kommer ej med runor eller galder,

men lär mig blott, hur blidkas Asabalder?

Har graven ingen tunga? För en klinga

den starke Angantyr ur högen kvad.

Det svärd var gott, men Tirfings pris är ringa

mot vad jag ber, om svärd jag aldrig bad;

svärd tar jag väl i holmgång själv, men bringa

du mig försoning ifrån asars stad.

Min skumma blick, min gissning blott du lede,

ett ädelt sinne tål ej Balders vrede.

Tegnér låter också Frithiof framföra sin anhållan om Ingeborgs hand till Bele-sönerna på deras faders hög och därvid vädja till den gamle kungen, som ”hör vart ord”.

Frithiofs saga finns att läsa här

Hamlet

Shakespeares pjäs Hamlet skrevs tidigare än Tegnérs dikt, men långt efter den fornnordiska periodens slut. Hamlet var en dansk sagofigur, som ursprungligen förekommer i den danske krönikören Saxo Grammaticus latinska verk Gesta Danorum (skrivet omkring år 1200), känt som ”Danernas bedrifter”, där han kallas Amletus. Prinsen ska ha levt någon gång i den grå forntiden.

Berättelsen finns med i Kata Dalströms antologi Nordiska hjältesagor där han kallas Amlede. Hamlets farbror mördar hans far och gifter sig med hans mor:

”För att undgå sin faders öde låtsade Hamlet vara galen. Han låg alltid hemma vid spiseln och gräfde i askan och aldrig ville han tvätta sig, ännu mindre vara väl klädd, som det höfdes en kungason.

Där satt Hamlet dag efter dag och täljde träkrokar, hvilka han härdade i elden. När man sporde hvad dessa skulle vara till, svarade han: ’Jag hvässer spjut, för att hämnas min faders död’. Man skrattade och lät honom hållas. Alla krokarna förvarade han väl.’”

De mest halloweenesqua inslagen finns dock Shakespearepjäsen, framför allt mötet med faderns vålnad och scenen på kyrkogården när Hamlet filosoferar högt medan han håller i narren Yoricks skalle. Hamlet har faktiskt haft stor betydelse för den gotiska litteraturen, alltså skräcklitteraturen i bredare mening, som började komma på 1700-talet. Som den första gotiska romanen brukar man räkna Horace Walpoles The Castle of Otranto, publicerad 1764.

I Hamlet finns flera ingredienser som sedan blev typiska för den gotiska litteraturen, till exempel: den utspelas i ett slott, det spökar, den har en tragisk och mystisk stämning, där finns en jungfru i nöd (Ofelia) och en melankolisk hjälte. När Horatio ser den döde kungens spöke säger han i Hagbergs översättning att han är ”stel af skräck och häpnad”.

Den nordiska berättelsen i Kata Dalströms version finns här

Shakesparepjäsen i Carl August Hagbergs klassiska översättning finns här

Laurence Olivier som Hamlet i filmen från 1948

Klicka här för att gilla min sida på Facebook. Du kan stödja mitt arbete genom att swisha till 0760078008 (Eddie)

Mickelsmäss

[image error]Den 29 september är det den helige Mikaels dag, Mickelsmäss eller Mikaelidagen. Det betyder att sommaren är slut och hösten tar vid, sommarhalvåret övergår nu i vinterhalvåret. Egentligen skedde detta den en 23 september i år vid höstdagjämningen. Höstdagjämningen innebär att natten är lika lång som dagen, sedan, under vinterhalvåret, blir natten längre och längre och dagarna kortare, tills vi kommer till vintersolståndet, årets kortaste dag den 22 december. Det är då, i den mörkaste tiden, vi firar solens födelse och återkomst, de kristna firar även Jesus, Guds sons födelse, ”världens ljus”.

Julen har sannolikt firas i vårt land sedan urminnes tider, som en fest för att fira solens födelse vid vintersolståndet. Den svenske 1600-talsskalden Samuel Columbus menade att ordet jul hängde ihop med ordet hjul eftersom solen vänder om, det vill säga kommer tillbaka, och dagarna nu börjar bli längre. På 1670-talet skrev Columbus: ”Ock weestu eij hwarför Wij Swänske kalla Juul, Därför at Werldens Lius då wänder om sijn Hiuul”. På modern svenska: ”Vet du inte varför vi svenskar säger jul? Därför att världens ljus då vänder sitt hjul”.

Den heliga Mikaels dag är också en kyrklig högtid till ärkeängeln Mikaels ära. I Uppenbarelseboken strider han mot djävulen som uppträder i en drakes skepnad. Mikael avbildas ofta med svärd och rustning som en riddare. Han var riddarnas skyddshelgon – den helige krigaren som stred mot draken, det onda. I Min svenska historia (1970) skriver Vilhelm Moberg om hur medeltidens människor uppfattade riddarna:

Den främsta och förnämligaste människan under medeltiden var riddaren. Om riddaren handlar sångerna, visorna, krönikorna på vers och prosa, nästan all diktning. Dikten och konsten behärskades av riddartanken, som uppstod ur kristendomen. Det var kyrkans försök att humanisera krigaren och förvandla honom till en ädel och god människa, som trädde i Fridsfurstens fotspår. Han skulle ställa sitt svärd i kyrkans tjänst och bli en Kristi Legoknekt. Ärkeängeln Mikael var den förste riddaren, Apokalypsens stridsman som besegrar de onda makterna, personifierade i Draken. Han blev riddarnas skyddshelgon och skulpterades och målades i rustning med ett väldigt svärd eller en lång lans. Han var en i hög grad krigisk ängel. Korsriddarna var en jordisk änglaskara, som kämpade om Kristi grav i Jerusalem med ärkeängeln Mikael som överbefälhavare. Änglarna i rustning och med svärd och lans odlade fromheten och alla dygder, de skulle frälsa världen från det onda och det onda var hedningarna, de otrogna, som härskade i den heliga staden.

Så när vi firar Mikaels dag, firar vi också den förste riddarens dag. En dag att påminna sig om de ridderliga idealen, mod, trohet, styrka och barmhärtighet. Man kan läsa dikter eller sagor eller sjunga sånger om riddare. Varför inte den populäraste av dem alla, kung Arthur?

Det är inte omöjligt kronorna i vårt svenska riksvapen kommer från de tre kronorna i Arthur vapensköld. I den här videon berättar Herman Lindqvist om svenska symboler. Från den tredje minuten talar han om de tre kronorna. De infördes av Albrekt av Mecklenburg som blev svensk kung år 1364. Albrekt var en bildad och berest man och hade förmodligen besökt katedralen i Köln där de tre vise männens reliker förvaras. De kallas också heliga tre konungar och deras symbol är tre kronor.

Heliga tre konungar var omtyckta och vördade i Europa under medeltiden och de tre kronorna finns i flera vapensköldar. Kung Arthur hade dem på sin sköld. Så avbildas han till exempel på en skulptur i Kölns rådhus. Och kronorna, säger Lindqvist, var ”precis så ordnade som Albrekt bestämmer att det svenska riksvapnet ska se ut”.

Det är inte omöjligt att Albrekt varit i rådhuset och sett skulpturen, menar Lindqvist. Vid sidan om Arthur avbildas åtta andra hjältar. Under medeltiden hyllade man nio hjältar som de ypperste. Dessa kallades ”De nio ärorika” och delades in i tre triader – tre hedningar: Hektor, Alexander och Julius Caesar; tre judar: hertig Josua, kung David och Judas Makkabeus; samt tre kristna: kung Arthur, Karl den store och greve Gottfrid av Bouillon.

Lindqvist säger i videon att han tror att Albrekt av Mecklenburg läste berättelserna om kung Arthur och hans ädla riddare. Ja, sagorna var väldigt populära under denna tid. På tornerspel runtom i Europa brukade man ikläda sig roller ur sagorna, någon var Arthur, någon var Galahad och någon var Guinevere och så vidare. Man lajvade alltså.

Kölns rådhus. Den andra skulpturen från vänster föreställer kung Arthur med de tre kronorna i skölden:

[image error]

Mickelsmäss är också en skördefest, man hade slagit den sista skörden inför vintern, och den liknar därför den tyska oktoberfest som firas ungefär samtidigt. Eftersom oktoberfesten har blivit populär i Sverige på senare år – i Uppsala är det många studenter som firar oktoberfest. Man skulle man kunna baka ihop dessa fester till en och låta dem korsbefrukta varandra, till exempel en oktoberfest med inslag av mickelsmäss eller en mickelsmäss med inslag av oktoberfest. Tyskt veteöl vid sidan om svensk snaps passar till exempel utmärkt på en mikaelifest. Bellman har skrivit flera visor där ölet nämns, som Fredmans epistlar 6, 24, 43 och 53 och så Fredmans sång 4.

I det svenska bondesamhället var fram till 1800-talet mickelsmäss en av de viktigaste högtiderna, den markerade som sagt skiftet mellan sommarhalvår och vinterhalvår. Skörden skulle nu vara bärgad, djuren tas hem från fäbodarna. Det var också höstens stora marknadsdag. Under mikaeli hade tjänstefolket möjlighet att byta anställning, något den här fina folkvisan handlar om:

Rätt nu lider det åt Mikaeli, då har jag tjänat ut mitt år.

När de andra de gråta och sörja så fäller jag alls ingen tår.

Äpplen är en symbol för hösten och skörden. Jenny Nyström har illustrerat skördetiden med plockning av äpplen. Därför passar det bra med äppellekar på en mikaelifest. Häng ett äpple i ett snöre i en dörröppning. Deltagarna ska hålla händerna bakom ryggen och försöka ta tuggor ur den dinglande frukten. En annan lek är att lägg äpplen på två stolar eller små bord. Tävla sedan, med händerna på ryggen, vem som kan äta äpplet utan att de trillar av.

Karlfeldt har i sin poesi besjungit alla svenska årstider och högtider. Våren i dikter som Vårlåt och Intet är som väntanstider, vintern i Vinterhälsning, men efter vad han själv påstått var hösten hans bästa inspirationstid. Hösten, ”årets högsta tid”, har Karlfeldt diktat om oftare än någon annan svensk skald. Dikten ”Mikael” är hämtad ur samlingen Flora och Bellona från 1918:

De svarta molnen sjunga

en sång på Mikaels dag

och svepa rymden i tunga

och dånande vingeslag:

Som gamar av öknen vi hasta

i härjningens röda spår,

tills vintersvanarna kasta

sitt dun över lundernas sår.

De sorgsna furorna sjunga

på Mikaels mulna dag:

Ro, ro, du unga

som föddes så sen och svag,

du sista, bleka prinsessa

av vårviolernas hus,

som lyfte din gula hjässa

mot sista soldagens ljus.

Mitt hjärta sjunger och bävar

i Mikaels mörka kväll,

ty skuggan av gamen svävar

hotfullt under dess päll,

och snart skall dess himmel lysa

av svanarnas vinterfärd

och sista drömmen förfrysa

som fötts i violernas värld.

Varför inte fira Miikaelidagen genom att chilla och softa med barnen. Sätt på någon bra riddar- eller kung Arthur-rulle, ställ fram popcorn, chips och cola. Min dotter, som nu är 14, älskar till exmpel den brittiska teveserien Merlin som sändes i fem säsonger 2008-2012.

[image error]

Är man lite mer ambitiös kan man arrangera ett mikaelibord, ungefär som ett jul- eller midsommarbord med traditionella svenska rätter, särskilt sådana som känns höstiga. Kantarell är gott! Äpplen är ett måste! Jag skulle gärna ha flera sorters tyska korvar för att få in mer av den där bayerska oktoberfestupplevelsen. Självklart ska man skåla för Sankt Mikael, ärkeängeln och drakdödaren.

Med barnen så kan man sjunga sånger som till exempel Elsa Beskows Höstvisa, Årstiderna och Herr Kantarell. Månadsvisan passar året runt, en härlig melodi också, Beethovens symfoni nr 9. Jag kommer att fira Mikaelidagen väldigt enkelt med mina två döttrar, 14 och 9 år gamla. Jag ska laga färsbiff med potatismos och rårörda lingon. I moset kommer jag att blanda i lite västerbottensost. Till maten ska jag dricka en tysk veteöl, en franciskaner. Flickorna får läsk. Till efterrätt ska jag göra smulpaj – då kommer äpplena och höstkänslan med. Jag kommer att hålla ett 3-minuters föredrag för flickorna om Mickelsmäss, så kommer vi att skåla och sjunga några visor. När efterrätten är avklarad ska jag läsa en historia om Arthurs riddare för dem. Senare på kvällen kanske vi ser några avsnitt ur Merlin och käkar smågodis.

Glad Mikaelidag!

Jesus. Fuckin’ California – framtidsstaten

I filmen Die Hard från 1988 befinner sig polisen John McClane (Bruce Willis) på en julfest på sin ex-frus arbetsplats i Los Angeles. En man kommer fram till John och hälsar på honom med en kindpuss. John studsar, och med avsmak i minen säger han: ”Jesus! Fuckin’ California”.Kalifornien var sedan länge känt för att vara liberalt på fler än ett sätt. Kindpussar var tydligen för liberalt för en hårdkokt snut från New York. Det var här studentrevolten mot Vietnamkriget började. Det var här hippierörelsen hade sitt Mecka.

Idag har Kalifornien utvecklats till ett fäste för Demokraterna, som gör vad de kan för att obstruera Trumps reformer inom invandringspolitiken. Att någon som Ronald Reagan skulle bli guvernör i Kalifornien igen ser jag som osannolikt.

Demokraternas dominans kan förklaras med massinvandringen till delstaten från Latinamerika. De nya kalifornierna röstar hellre vänster än höger. Kalifornien har parallellt med den politiska förändringen genomgått en dramatisk demografisk förändring. Idag utgör vita, det vill säga europeiskättade kalifornier, en minoritet om ca 36 procent.

[image error]

Tittar man på gamla filmklassiker som utspelar sig i Kalifornien, till exempel Sunset Boulevard från 1950 och Rebel Without a Cause med från 1955, är det som en helt annan värld. Man kan komplettera upplevelsen genom att titta på autentiska foton och filmklipp. Massinvandringen har gjort att Kalifornien allt mer liknar Mexiko på andra sidan gränsen.

I filmen Rebel Without a Cause går Jim (James Dean) på high school – scenerna är inspelade på Santa Monica High School. Då var det en i stort sett helvit skola, det är också så den skildras i filmen. Idag är de vita eleverna i minoritet.

Även i filmer från 80-talet skildras Kalifornien fortfarande som en huvudsakligen vit miljö. I den kända tonårsfilmen Fast Times at Ridgemont High från 1982 förekommer till exempel bara en svart rollfigur i hela ensemblen – och ingen latino. I filmen Less Than Zero från 1987, som utspelar sig i Los Angeles, ser det likadant ut: alla huvudpersoner vita. Robert Downey jr gör rollen som en ung kille som knarkar ner sig och till slut dör av en överdos.

[image error]

Varför bry sig om hur det går för Kalifornien? Kalifornien är den folkrikaste delstaten i USA och den tredje största till ytan, ja, men framför allt är det ett centrum för den amerikanska underhållningsindustrin, Hollywood, med stor global påverkan. Här finns medieföretag som Disney och Time Warner och IT-företag som Apple, Google och Facebook.

År 1980 var 66,6 procent av invånarna i Kalifornien vita, år 2018 hade andelen sjunkit till 36,8 procent. Vita eller europeiskättade är alltså numera i minoritet i delstaten. Och den förändringen har gått ganska fort. Idag skulle det vara omöjligt att göra en film som utspelar sig i Kalifornien utan att ta hänsyn till den nya demografiska verkligheten. Samma demografiska förändring pågår över hela USA och det dröjer nog inte många decennier innan vita är i minoritet i hela landet från att ha utgjort en tydlig majoritet. År 1960 var andelen vita i USA ungefär 90 procent, idag ungefär 60 procent.

I den dystopiska science fiction-filmen Blade Runner från 1982 skildras Los Angeles som en mörk och hemsk metropol. Det är också en mångkulturell stad med stora asiatiska inslag. Så kommer det nog inte att se ut i verkligheten. Visst kommer Los Angeles att vara mångkulturellt, men det är snarare latinamerikansk och inte kinesisk eller japansk kultur som kommer att dominera. I Blade Runner har de som kan flytt från jorden till kolonier i rymden. I verklighetens USA flyttar medel- och överklassen från Kalifornien till andra stater. Miljoner har flyttat de senaste trettio åren och blivit ersatta av invandrare från Latinamerika.

[image error]

Hillary Clinton fick knappt tre miljoner fler röster än Trump i presidentvalet 2016 och merparten av dem härrörde från Kalifornien. Massinvandringen från Latinamerika gör att Demokraterna kommer att kunna behålla sitt grepp om makten under en överskådlig framtid.

Den konservative debattören Tucker Carlson på Fox News varnade förra året för att Kalifornien, till stor del på grund av massinvandringen, håller på att förvandlas från ett västerländskt samhälle till ett u-land. Så här sa han:

”The overwhelming majority have come from Latin America. And a lot of them are awesome people, and smart, and add a lot, and even the super poor ones, I think a lot of them are really great people. But the truth is, if you import millions of really poor people with no education, it doesn’t mean they are bad people, but maybe your state gets a lot more like the countries they left.”

En fjärdedel av befolkningen i dagens Kalifornien lever under fattigdomsgränsen, ytterligare en femtedel befinner sig nära gränsen. En tredjedel av USA:s alla socialbidragstagare lever i Kalifornien. Delstaten har vidare det högsta antalet hemlösa i USA. Tyfus och hepatit A härjar i städerna. Hepatit A orsakas av ett virus som sprids främst via förorenat vatten. Sophögarna växer på trottoarerna.

Risken är att hela USA, om inget händer, kommer att gå samma väg som Kalifornien. Man skulle kunna kalla den framtidsstaten – här kan man se hela nationens framtid. På samma sätt som Malmö i Sverige i framtidsstaden i den meningen att den visar oss hur hela Sverige kommer att bli om den negativa utvecklingen tillåts fortsätta. Även här röstar man vänster i invandrartäta områden – så ju fler invandrare som kommer från tredje världen, desto fler röster får vänstern som ser till att den ansvarslösa invandringspolitiken kan fortsätta.

[image error]I journalisten Lars Åbergs bok från 2017, Framtidsstaden Malmö – om Sverige imorgon blir som Malmö idag, hur blir Sverige då?, visar han hur massinvandringen och mångkulturalismen har förvandlat en svensk stad. Åberg intervjuar en socialsekreterare som säger: ”Resten av Malmö håller på att bli som Rosengård.” Ja, och resten av Sverige håller på att bli som Malmö. Det är Sverige som förändras och blir mer likt invandrarnas hemländer i Afrika och Mellanöstern på samma sätt som Kalifornien allt mer liknar Mexiko.

I Malmö kan vi se Sveriges framtid, i Kalifornien USA:s framtid. Och USA:s framtid kan bli hela västvärldens framtid.

Hippiedrömmarna och den bistra verkligheten

[image error]

Sommaren 1967 fick namnet ”kärlekssommaren” – det var hippiesarnas tid. Blomsterbarnen var höga och dansade obekymrat till tonerna av The Doors ”Light my Fire”:

You know that it would be untrue

You know that I would be a liar

If I was to say to you

Girl, we couldn’t get much higher

The Doors låt släpptes i januari 1967. I San Franciso förkunnade hippiegurun Timothy Leary, iförd fotsid vit tunika och blommor bakom öronen, sin filosofi: ”Turn on, tune in, drop out”. San Francisco i Kalifornien var hippierörelsens Mecka. Förutom droger förespråkade Leary kollektivt boende, en ”hållbar miljö”, antirasism, allt åt alla och fred på jorden, ja, ungefär som svenska Miljöpartiet idag.

Det var här i San Francisco hippierörelsen föddes med protester mot Vietnamkriget och glada love-ins. Man rökte gräs och trippade på LSD. Gräset var billigt och kom över gränsen från Mexiko. Hippiesarna var 40-talister från den vita medelklassen som gjorde uppror mot föräldrarnas livsstil och värderingar.

Strax före kärlekssommaren, i maj 1967, kom Scott McKenzies fina låt San Francisco, som nog alla har hört någon gång i sitt liv, den blev hippierörelsens signaturmelodi. Staden blev en symbol för den nya tid av fred och kärlek och ”flower power” som var på ingång.

If you’re going to San Francisco

Be sure to wear some flowers in your hair

If you’re going to San Francisco

You’re gonna meet some gentle people there

Hundratusentals ungdomar vallfärdade till San Francisco under kärlekssommaren. Tyvärr blev ”fri kärlek” för många killar bara en förskönande omskrivning för att utnyttja tjejer. Sa man nej till sex var man pryd, stel, viktoriansk, tråkig och borgerlig. Festen slutade för många med oönskade graviditeter och pappor som inte tog ansvar.

For those who come to San Francisco

Summertime will be a love-in there

In the streets of San Francisco

Gentle people with flowers in their hair

All across the nation

Such a strange vibration

People in motion

There’s a whole generation

With a new explanation

Den nya generationen med sin ”nya förklaring” fick så småningom stor makt, särskilt inom kultur och media. Hur gick det med drömmen om en fredlig och snäll värld? San Francisco idag efter hippierevolutionen en sämre stad än den var innan.

Nu kommer det inte bara gräs över gränsen från Mexiko utan floder av illegala invandrare. Många av dem är hyggliga, men andra är brutala kriminella. Våldtäkter, rån och mord. De latinamerikanska gängen är något helt annat än ”gentle people”. Nej, vill man ha ett hippiesamhälle där flickor kan dansa på gatorna med blommor i håret, så kan man inte ha ett hippiestyre. Det krävs tuffa tag för att försvara friheten och tryggheten. Fred genom styrka.

Jag pratade tidigare i år med Erik van der Heeg om detta på min podcast när vi analyserade sci-fi-filmen Starship Troopers från 1997. När filmen kom blev den närmast universellt nedsablad av alla kritiker. Det var Washington Posts recension som satte tonen: filmen var en hyllning till fascismen. Hade kritikerna rätt? Nej, menar van der Heeg, om det finns ett underliggande budskap i filmen så är det snarare att tuffa tag är en förutsättning för fria samhällen. I korthet: soldaten vaktar gränserna, så att hippien ska kunna göra det han gör.

Lyssna på podden i spelaren nedan:

Visionen om ett samhälle där människor är trygga, litar på varandra och lever i fred är inte förenligt med öppna gränser. Då kommer vargarna in och river fåren. Hippiegenerationen har skapat ett samhälle som är helt annorlunda än det som hyllades i hippiesarnas vackra sånger. Kalifornien är idag på väg att bli ett u-land med skenande kriminalitet, gigantiska klassklyftor, getton och gated communities. Till råga på allt så utvandrar den välmående medelklassen – detta samtidigt med massinvandringen av fattiga från Latinamerika.

Hippierörelsen var en vit subkultur – det är bara att titta på bilder från kärlekssommaren i San Francisco eller från den legendariska Woodstock-festivalen 1969. Det var bortskämda, vita medelklassbarn som hade fått för sig att folk i Afrika och Indien levde mer ”autentiskt”.

Hippiesarna romantiserade särskilt Indien, som man menade ruvade på gammal visdom. Men man tänkte inte på att hippiekulturen uppstod i väst, inte i Indien. USA var ju ett friare samhälle än Indien, så vad kunde man egentligen lära av indierna?

Det var det ”ytliga” och ”materialistiska” väst som hade skapat de kulturella förutsättningarna för hipperörelsen och för all den kreativa energi som kom med den. Det var det ekonomiska välståndet i väst som gjorde att ungdomar fick en utbildning och att de hade råd att flumma, spela rockmusik, röka på och festa i stället för att jobba. I Indien med all dess visdom fanns inte sådana möjligheter. Unga som hoppade av skolan i Indien för att leva rövare fick förmodligen stryk av sina föräldrar. De hade inga Woodstock-festivaler eller kärlekssomrar. De hade inte fri kärlek heller, de flesta äktenskap var – och är – arrangerade.

Ändå var det väst som var skit och Indien – och resten av tredje världen – som var paradiset.

Men trots all idioti i hippiesarnas tänkande så kan man inte förneka att musiken som uppstod under denna period är helt fantastiskt. Den kan man dock njuta av ändå, på samma sätt som en ateist kan uppskatta Bach.

High School U.S.A.

[image error]

Det här filmen innehåller en av Michael J. Fox mindre kända roller. Han spelar den busige high school-eleven Jay-Jay Mannings. High School U.S.A. producerades av tv-bolaget NBC och släpptes 1983. Förutom Fox, känd från Family Ties (1982-89), så medverkar flera skådespelare från tidens populära sitcoms. Todd Bridges och Dana Plato var med i Diff’rent Strokes (1978-86) och Nancy McKeon i The Facts of Life (1979-88).

Filmen utspelar sig på Excelsior High School i Kalifornien. Jay-Jay Mannings fattar tycke för Beth Franklin (Nancy McKeon), som tyvärr är ihop med skolans kung Beau Middleton. Han är rik och arrogant, ledare för skolans fotbollskillar och kör runt i en svindyr cabriolet. Han representerar preppy-typen och ser ut som en ung John F. Kennedy.

Nu inleds en tävling mellan Jay-Jay och Beau om vem som ska få tjejen. På sin sida har Jay-Jay nördarna, medan Beau har fotbollsgänget. Avgörandet kommer i en biltävling där Jay-Jay krossar sin rival. Han vinner inte bara den besegrades tjej, Beau blir också störtad från tronen som skolans kung. Han går från mobbare till mobbad.

Jay-Jays seger i biltävlingen hade inte varit möjlig utan hjälp från tekniksnillet Otto Lipton, spelad av den svarte skådespelaren Todd Bridges. Han har tillverkat en robot som verkar kunna göra allting. I slutet av filmen deltar roboten i mobbningen av den störtade och förödmjukade kungen Beau genom att dra ner hans byxor inför hela skolan.

Todd Bridges blev känd genom NBC sitcom Diff’rent Strokes där han spelade en av två svarta pojkar från Harlem som adopterats av en rik vit man Park Avenue. Ett av seriens syften tycks ha varit att med humorn som redskap ”bryta normer” och ”utmana stereotyper” om svarta och vita amerikaner genom att skildra en familj som bestod av vita föräldrar från ett ”fint område” och deras relation till sina svarta barn från ett ”dåligt område”.

Att tekniksnillet spelas av just Todd Bridges kan ha att göra med att filmskaparna vill ”utmana stereotyper” om svarta. Det har blivit allt vanligare att vetenskapsnördar och datagenier spelas av icke-vita skådespelare medan kriminella, rånare och våldtäktsmän, spelas av vita. Alltså tvärtemot hur det faktiskt ser ut i den amerikanska verkligheten där vita är överrepresenterade bland vetenskapsmän på elitnivå medan svarta är överrepresenterade bland våldsbrottslingar. Man ska inte tro på vänstern när den påstår att ”mångfald” på vita duken handlar om att återspegla verkligheten.

Crispin Glover gör ett minnesvärt framträdande som den autistiske nörden Archie Feld som inte vågar prata med tjejer. Han återkom senare, 1985, i en liknande roll som George McFly i Back to the Future. Han är pappa till huvudpersonen Marty MacFly (Michael J. Fox).

I filmen figurerar som sagt flera unga skådespelare som var kända från tidens sitcoms. I ett försök att knyta ihop generationerna har man låtit flera av de äldre karaktärerna, lärare och föräldrar, spelas av skådespelare som var kända i sitcoms från 50- och 60-talen. Den eftertraktade tjejens pappa spelas till exempel av Ken Osmond, känd för sin roll som Eddie Haskell i serien Leave It to Beaver (1957-63).

Se trailern här:

Idag går en våg av 80-talsnostalgi genom populärkulturen, men på 80-talet var det 50-talet man blickade tillbaka på med längtan – Back to the Future handlar om en tonåring som reser i en tidsmaskin från 1985 till 1955. På 80-talet hade nämligen fyrtiotalisterna nått medelåldern och fått egna barn. De ville köpa prylar, se filmer och lyssna på musik från sina uppväxtår. Biltävlingen i High School U.S.A. känns till exempel som en hommage till 50-talets ungdomskultur.

Om det svarta tekniksnillet är ett försök att förändra bilden av svarta, så gäller motsatsen för den tyske historieläraren dr. Fritz Hauptmann, spelad av Steve Franken. Här tillåter man sig i stället att frossa i stereotypen om den stela, preussiske tysken. Han säger z i stället th, marscherar runt i klassrummet och har till och med ilsken schäferhund. Vänsterns ambition att ”utmana stereotyper” tycks inte gälla vita, bara people of color. Vad gäller vita så kan man ohämmat skildra engelsmän som känslokalla och arroganta, italienare som cigarrökande gangsters och tyskar som lägervaktstyper. Notera till exempel hur den ondskefulle kejsaren och hans generaler i Star Wars-filmerna talar oklanderlig Oxfordengelska.

Filmen spelades som sagt in på Excelsior High School i Kalifornien, an anrik skola som grundades år 1903. Ensemblen är helvit med undantag av Todd Bridges – överhuvudtaget är det en väldigt vit film. År 1980 var 66,6 procent av invånarna i Kalifornien vit, år 2018 hade andelen sjunkit till 36,8 procent. Vita eller europeiskättade är alltså i minoritet i dag i delstaten. Och den förändringen har gått ganska fort. Idag skulle det vara omöjligt att göra en film som utspelar sig i Kalifornien utan att ta hänsyn till den nya demografiska verkligheten. Samma demografiska förändring pågår över hela USA och det dröjer nog inte många decennier innan vita är i minoritet i hela landet från att ha utgjort en tydlig majoritet. År 1960 var andelen vita i USA ungefär 90 procent, idag ungefär 60 procent.

Det är okej att objektifiera män

Det här är en kommentar till en scen i den 80-talsnostalgiska teveserien Stranger Things. En killarna i serien, Dustin, har i säsong tre varit på ett sommarläger och träffat en tjej som han beskriver som ”hetare än Phoebe Cates”. Hans kompisar tror att han hittat på henne. Någon så perfekt tjej kan ju inte finnas på riktigt.

På 80-talet var Phoebe Cates alla killars dröm och detta rykte byggde till stor del på en nakenscen i tonårskomedin Fast Times at Ridgemont High från 1982. Phoebe, iklädd en röd bikini, stiger upp ur en pool och går i slow motion mot kameran – så tar hon av sig bikinitoppen och visar brösten.

I filmen spelar Phoebe Cates Linda som ska coacha den yngre Stacey i kärlek. Stacey, som spelas av Jennifer Jason Leigh, är 15 år och har just börjat på high school. De två tjejerna jobbar på en pizzeria i köpcentret där high school-eleverna brukar hänga.

Nakenscenen utspelas till tonerna av The Cars låt ”Moving in Stereo” från 1978. Låten har på grund av denna koppling kommit att uppfattas som ”sexig” och dyker ofta upp när man vill frammana en sådan stämning.

Originalscenen i Fast Times at Ridgemont High från 1982:

Samma låt används i det första avsnittet av Stranger Things, säsong tre, när man gör en pastisch på den klassiska bikiniscenen. Men den unga kvinnan, föremålet för de trånande blickarna, har bytts ut mot en man, badvakten Billy. Och de som beundrar hans välbyggda kropp är inte tonårskillar utan ett antal medelålders kvinnor. Det finns självklart en tanke bakom detta könsbyte.

Budskapet är att förr fick publiken se världen genom mannens blick, men nu i vår ”upplysta” tid får vi se den genom kvinnans blick. Men, framför allt vill man säga att det inte finns någon skillnad mellan könen. Den manliga och den kvinnliga blicken ser nämligen världen på samma sätt. Kvinnor betraktar den unga mannens kropp på samma sätt som männen betraktar den unga kvinnans kropp.

Pastischen i Stranger Things från 2019:

Det är bara det att denna scen inte alls gör samma intryck som originalscenen i Fast Times at Ridgemont High. Den reaktion som de medelålders kvinnorna i Stranger Things uppvisar inför Billy känns konstlad. Man har svårt att förstå hans värde som sexobjekt.

Det verkar som om teveseriens skapare vill markera att man trots det nostalgiska tillbakablickandet på 80-talet ändå inte tillhör inte den svunna tid som man skildrar. Man blickar tillbaka på den med en medveten, kritisk blick. Man tar avstånd från man uppfattar som objektifiering av kvinnor.

Ny podd om Stranger Things

[image error]

I ett nytt avsnitt av podden Tankar från framtiden (inspelat 30/8) pratar jag med Bitte Assarmo om Netflix populära teveserie Stranger Things. Den har nu gått i tre säsonger sedan starten 2016. Den första säsongen utspelades under julen, den andra under halloween och den tredje under den amerikanska nationaldagen den 4 juli. Hjärtat i serien är en kvartett av pojkar, Mike, Dustin, Lucas och Will som bor i den fiktiva småstaden Hawkins i Indiana i mitten av 80-talet. Serien är en hyllning till filmer från 80-talet som E.T., Poltergeist, Tillbaka till framtiden och The Goonies och innehåller inslag av mystik, sci-fi, äventyr och komedi. Vad kan serien säga oss om vår egen samtid? Vi använder teveserien i ett samtal om frågor som förhållandet mellan mainstreammedia och alternativmedia, klyftan mellan etablissemang och verklighetens folk, och hur massinvandringen förändrar västvärlden.

Lyssna på podden i spelaren nedan:

Risky Business

[image error]

Risky Business är en dramakomedi skriven och regisserad av Paul Brickman. Filmen påminner ibland om high school-sexkomedin men håller en betydligt högre nivå än de fånigaste filmerna inom genren. Det här är en av Tom Cruise första filmer och början på hans ställning som en av Hollywoods mest lysande stjärnor – redan nu visar han att han är en bra skådespelare. Även Rebecca De Mornay gör en fin prestation som den prostituerade tjejen Lana.

Filmen handlar om den 17-årige high school-killen Joel Goodson (spelad av en 20-årig Tom Cruise) som lämnas ensam hemma när hans föräldrar reser bort. Joel bor i den välbärgade villaförorten Highland Park utanför Chicago i Illinois. Han dagdrömmer om bilar och brudar och när föräldrarna är borta passar han på att förverkliga sina fantasier. Han dricker pappas whiskey (Chivas Regal) och kör pappas fina Porsche. Joels kompis beställer hem en prostituerad vid namn Jackie, men när hon kommer är inte Joel nöjd. Hon visar sig vara en hen: Jackie är en svart transa.

Jackie är för övrigt filmens enda svarta rollfigur.

Det behöver inte sägas, Jackie förstår att Joel är missnöjd – och också varför: “I want you to call Lana. It’s what you want. It’s what every white boy off the lake wants”.

Rasism? Transofobi?

Transan Jackie:

Det är Lana alla vita pojkar runt sjön, det vill säga Lake Michigan, vill ha. Det vet den svarta transan Jackie. Filmens titel var faktiskt från början White Boys Off the Lake. Highland Park var när filmen spelades in ett homogent vitt område – och är det fortfarande idag. Manusförfattaren Paul Brickman, född 1949 i Chicago, växte själv upp där och tog studenten på Highland Park High School, samma skola som Joel går på.

Flera andra berömda filmer är inspelade i Highland Park, till exempel Ferris Bueller’s Day Off från 1986 som också handlar om en busig high school-kille. Den är skriven och regisserad av John Hughes som också skapade de mest ikoniska tonårsfilmerna från 80-talet som Pretty in Pink, Sixteen Candles och Breakfast Club. Han skrev även manus till julkomedin Home Alone från 1990 som handlar om en åttaårig pojke som måste skydda sitt hem från ett par inbrottstjuvar när föräldrarna är borta. Home Alone utspelas i Highland Park, liksom tonårskomedin Weird Science, också skriven av Hughes, om två nördar som hackar sig in i Pentagons superdator och lyckas framställa sin drömkvinna…

Joel följer Jackies råd och ringer Lana, tjejen som alltså alla vita pojkar vill ha. Och han blir inte besviken när hon kommer. Lana visar sig dock vara en smart och manipulativ affärskvinna – och det hela slutar med hon får Joel att öppna en bordell i sitt hem och bjuda in sina high school-kompisar som kunder. Joel blir hallick, tjänar massor av pengar och känner sig som en vinnare. Han sätter på sig en kavaj och ett par cool Ray Ban-solglasögon. Vissa kritiker menar att filmen är en satir över yuppie-mentaliteten.

Så här umgås Joel och hans polare: spela poker och röka cigarr:

[image error]

Highland Park är som sagt ett nästan helvitt, välbärgat villaområde som ofta använts som kuliss i filmer om bortskämda tonåringar. Föga förvånande så är nativiteten låg och medelåldern hög i området. I filmen så är Joel enda barnet. Området är ett fäste för Demokraterna och i valet 2008 röstade en överväldigande majoritet för Obama.

Vi är bekanta med samma fenomen i hela västvärlden: en rik elit säger sig tro på öppna gränser och mångkultur samtidigt som de själva lever i helvita områden på tryggt avstånd från konsekvenserna av den politik de röstar fram.

I områden som Highland Park sitter man i sina trygga villor fnyser åt “deplorables”, alltså de mindre fina vita amerikanerna som röstar på Trump. För people of color kan man ju inte fnysa åt eller kalla som “deplorables”. Hur fattiga, inskränkta och rasistiska de än må vara.

Ny podd: Monoliten på månen

[image error]I ett nytt avsnitt av podden Tankar från framtiden (inspelat 14/8) pratar jag med min medpoddare Dolf om science fiction-klassikern År 2001 – ett rymdäventyr (1968). Filmen, som regisserades av Stanley Kubrick, kom ett år före månlandningen som firade femtioårsjubileum i år.

Manuset skrevs tillsammans med författaren Arthur C. Clarke som parallellt med detta arbete skrev en roman med samma namn. Filmen och romanen är väldigt olika. Clarke förklarar handlingen i detalj medan Kubrick använder väldigt lite dialog – musiken och bilderna får tala i stället.

År 1999 har människan upptäckt en monolit på månen, konstruerad av en okänd intelligens. Monoliten skickar ut kraftig radiosignal riktad mot Jupiter. En expedition utrustas för att undersöka saken. År 2001 – ett rymdäventyr är en poetisk och mystisk upplevelse – vacker och underlig, men stundtals också skrämmande.

I filmen är det självklart att det är den västerländska civilisationen som leder mänsklighetens tekniska och vetenskapliga utveckling.

Klicka här för att gilla Eddies (Mohamed Omar) sida på Facebook. Du kan stödja hans arbete genom att swisha till 0760078008.

Lyssna på podden i spelaren nedan:

Tonårsfilmer från 80-talet: Tex – när vita killar kunde hoppa

[image error]Just nu går det en våg av 80-talsnostalgi genom populärkulturen. Det är därför jag vill titta närmare på tonårsfilmer från perioden i den här artikelserien. Nostalgivågor är inget nytt för vår tid. På 80-talet, som man nu längtansfullt blickar tillbaka på, så var 50-talet inne. Då hade nämligen fyrtiotalisterna nått medelåldern och fått egna barn. De ville köpa prylar, se filmer och lyssna på musik från sina uppväxtår.

Som jag argumenterat för i en tidigare artikel, så kan nostalgin ha en politisk dimension. Den kan vara omedveten för kulturskaparen själv så att en på ytan ”progressiv” person kan skapa kultur som är ”reaktionär” eftersom den idealiserar en svunnen tid. Men den kan också vara medveten, så att en politiskt inkorrekt kulturskapare döljer sin agenda bakom ”harmlös” nostalgi.

I denna tredje del v min artikelserie om tonårsfilmer från 80-talet, kommenterar jag filmen Tex från 1982. Filmen bygger på en roman av S. E. Hinton. Hon är mest känd för romanen The Outsiders (1967), som också blev filmatiserad. Filmen, som regisserades av Francis Ford Coppola, hade premiär året därpå, 1983. Hinton föddes 1948 i Tulsa i Oklahoma och började skriva romanen när hon själv bara var 15 år och gick på high school.

Tex är ingen glättig high school-film utan ett realistiskt drama med ganska mörk ton, detta trots att den producerades av Disney. Tex McCormick (Matt Dillon) är en ung kille som går på high school i den lilla orten Bixby utanför Tulsa. Han bor tillsammans med sin storebror (Jim Metzler) som får vikariera som pappa eftersom ”Pops” är borta jämnt. Männen i familjen har varit cowboys i fyra generationer och går klädda på typiskt sätt i slitna jeans, rutiga skjortor och cowboyhattar. Tex älskar sin häst, men fattigdomen gör att brodern tvingas sälja hästarna för att få pengar till mat.

I en tid när vita killar ofta framställs som innehavare av så kallad ”white privilege” är det uppfriskande att se en film som på ett medkännande sätt skildrar vita lantisars icke-priviligerade tillvaro med inslag som fylla, fattigdom, misslyckad skolgång och tonårsgraviditeter.

Matt Dillon var vid det här laget redan etablerad som skådespelare inom tonårsfilmen genom filmerna Over the Edge (1979) och Little Darlings (1980). Dillon gjorde stora roller i tre filmatiseringar av Hinton-romaner som kom i ett svep: Tex, The Outsiders och den svartvita Rumble Fish från 1983. Alla spelades in i Tulsa.

För Emilio Estevez, son till Martin Sheen, blev Tex det första steget mot att bli en av genrens stora stjärnor. Estevez kom senare att räknas som en del av det så kallade Brat Pack:et tillsammans med Demi Moore, Rob Lowe med flera. Tex har dock en helt annan stämning än de ikoniska Brat Pack-filmerna Breakfast Club och St Elmo’s Fire, båda från 1985.

Tex storebror Mason ”Mace” McCormick kämpar för att bli bra på basket så att han kan få ett stipendium och komma på in på college. Det här är intressant eftersom basket har kommit att domineras av svarta. Så var det alltså ännu inte under tidigt 80-tal. När man googlar får man flera förklaringar, mer eller mindre seriösa, till varför svarta tog över basketen. En förklaring är att det är en lättillgänglig sport – det finns korgar uppsatta på varenda bakgård – och den kräver heller ingen dyr utrustning. Därför ska sporten ha blivit stor i de afroamerikanska gettona.

[image error]Vit cowboygrabb med basketboll

Oavsett anledning så är det ett faktum att svarta idag utgör en överväldigande majoritet av basketspelarna. Antalet vita i publiken har också sjunkit stadigt genom åren – idag utgör de bara omkring en tredjedel. Samtidigt har baseballen utvecklats till en ”vit sport” med vit majoritet både bland spelare och fans – publiken består till stor del av äldre, vita män.

Föreställningen om basket som en ”svart sport” är så etablerad att man i början av 90-talet kunde göra en komedi på temat ”oj, en vit kille kan spela basket”. I filmen White Men Can’t Jump (1992) har Billy Hoyle (Woody Harrelson) kommit på ett sätt att tjäna pengar. Han är bra på basket, men eftersom han är vit förutsätter alla att han är dålig (vita killar kan inte hoppa högt). Det gör att han kan kamma hem stora vinster på vadslagning.

[image error]White Men Can’t Jump

Vänstern, som förespråkar så kallad ”mångfald”, tycks inte se inte den svarta dominansen inom basket som ett problem. Kanske beror det sjunkande antalet vita basketfans på att de inte känner sig representerade? Det är inget som bekymrar vänsterns Twitterkrigare som är upptagna med att kräva fler ”rasifierade” pristagare på Oscarsgalan. Jag har aldrig hört vänstern gnälla på att vita är minoritet i något positivt sammanhang – rätta mig om jag har fel.