Mohamed Omar's Blog, page 3

Alla helgons dag och rymdvikingen Luke Skywalker

[image error]

Den första lördagen i november kallas i den svenska almanackan för Alla helgons dag. Det passar ju bra att ha en högtid på en lördag då folk är lediga. Traditionellt inom kristenheten har man firat Alla helgons dag den 1 november, även i vårt land.

Hur som helst, på Alla helgons dag den 2 november, besökte jag Gamla kyrkogården i Uppsala. Jag har ingen anhörig begravd där, utan jag brukar gå till någon poet. De är inte alltid helgon, men förtjänar att bli ihågkomna, ja, som det står i Odyssén: ”Bland alla människor på jorden är heder och vördnad skaldernas lott.”

Dessutom får döda poeter mig alltid att tänka på filmen Dead Poets Society om hur en karismatisk lärare lyckas få unga grabbar att tycka gamla diktare är kul.

Jag gick med mina två döttrar, nio och fjorton år gamla, till Geijers grav och tände ett ljus. Så läste jag några verser ur dikten ”Vikingen”, skriven 1811:

Vid femton års ålder blef stugan mig trång,

Där jag bodde med moder min.

Att vakta på gettren blef dagen mig lång;

Jag bytte om håg och sinn’.

Jag drömde, jag tänkte jag vet icke hvad,

Jag kunde som förr ej mer vara glad

Uti skogen.

Med häftigt sinne på fjället jag språng,

Och såg i det vida haf.

Mig tycktes så ljuflig böljornas sång,

Där de gå i det skummande haf.

De komma från fjerran, fjerran land,

Dem hålla ej bojor, de känna ej band

Uti hafvet.

(Läs hela dikten här)

Diktens språk är ganska svårt att förstå för moderna svenskar, både vuxna och barn. Jag försökte förklara dess berättelse för mina barn genom att jämföra med något de kände till: Star Wars.

Dikten handlar alltså om en ung pojke som, missnöjd med sitt liv som bonde, blickar ut över havet och drömmer om äventyr. Hjälten i Star Wars-filmerna, Luke Skywalker, växer upp i en bondefamilj på planeten Tatooine. I en känd scen står Luke i solnedgången och blickar längtansfullt upp mot rymden. I Geijers dikt vill pojken ut på havet, i Star Wars ut i rymden. Både hade ”vikingalynne”.

Luke Skywalker på Tatooine betraktar planetens två månar och drömmer om äventyr ute i rymden:

[image error]

Detta lynne verkar vara något som ligger i västerlänningens natur. När jag bodde i Afrika kallades jag för ”mzungu”, ett ord på swahili som man använder för att beskriva vita. Ordets ursprung är lite oklart. Vissa menar att det kommer från ordet ”zunguzungu” som betyder ”snurrig”. Det ska bero på att man tyckte att rörelse och rastlöshet karaktäriserade de vita männen.

Filosofen Oswald Spengler verkar ha menat något liknande när han kallade vår civilisation ”faustisk”. Vi vill inte sitta stilla, utan är ständigt på jakt efter kunskap, uppfinner saker eller utforskar det okända.

Jag har intresserat mig mycket för den svenske konstnären Ivan Aguéli (1869-1917). Liksom jag blev han muslim ett tag, men verkar sedan ha lämnat det bakom sig. Han var dock ingen vanlig muslim, utan var attraherad av mystiker i islams utkanter.

I ett brev av april 1907 kallar Aguéli Columbus: ”västerländingen par excellence, mannen som avstår från sömnen därför att han har ett Amerika att upptäcka”.

Vad menar han med det? Han menar förmodligen att föreställningen om ”det västerländska” innefattar sådant som forskardrift, rastlös äventyrlighet och upptäckaranda: den faustiska andan eller ”vikingalynnet”.

Och en viking, Leif Eriksson, ska ju ha kommit före Columbus.

Leif Eriksson upptäcker Amerika. En målning av Christian Krohg 1893:

[image error]

Jag citerade tidigare Odysséen, titeln betyder upptäcktsfärd och ordet är bildat efter namnet på diktens hjälte: Odysseus.

Odysséen, som ska ha skrivits omkring 700 f.Kr. utgör tillsammans med Iliaden den äldsta bevarade grekiska och europeiska litteraturen. Grekerna diktade inte bara om upptäcktsfärder, de gav sig ut på böljorna för att grunda kolonier längs Medelhavets och Svarta havets kuster.

Klicka här för att gilla min sida på Facebook. Du kan visa att du uppskattar vad jag gör genom att swisha en donation till 0760078008 (Eddie)

Tonårsfilmer från 80-talet: The Lost Boys

[image error]

I min serie om tonårsfilmer från 80-talet har jag nu kommit till The Lost Boys från 1987. Jag går inte i kronologisk ordning, utan skriver bara om den film jag känner för att skriva om. Dock gör halloween (ja, jag vet att jag tjatar om detta) att det passar bra att skriva om denna skräckkomedi just nu. Många tillbringar dessa höstkvällar med att se på skräckisar och käka godis. Inte jag, eftersom jag tänker på min vikt och min hälsa.

The Lost Boys regisserades av Joel Schumacher, som två år tidigare regisserat St. Elmo’s Fire om ett gäng ungdomar som går ur highschool och vad som händer sen. Den anses som en av de viktigaste av 80-talets ungdomsfilmer vid sidan om The Breakfast Club. Jag kommer att skriva om dem framöver.

Den här filmen var från början tänkt att bli en pojkäventyrsfilm. The Goonies (1985) hade dragit in massor med kosing och man ville fortsätta mjölka det konceptet. Man skulle basera berättelsen på Peter Pan men de vilda pojkarna skulle vara vampyrer. Manuset utvecklades från barn- till ungdomsfilm, men hade kvar barnsliga inslag. Skådespelaren Corey Feldman från The Goonies var med, som en av vampyrjägarbröderna The Frog Brothers. De vilda pojkarna, vampyrerna, blev tonåringar, medan vampyrjägarna, blev kids.

Idag är vi blivit vana vid att se vampyrer skildras som coola tonåringar, som i till exempel Buffy the Vampire Slayer, Twilight och Vampire Diaries. Men The Lost Boys var först – här får vi bekanta oss med unga, snygga vampyrkillar i läderjackor på motorcyklar. Och som ledare för vampyrgänget har vi Kiefer Sutherland som gjorde sig ett namn som stygging året innan i Stand by Me (1986).

Se trailern här:

Folk som ogillar filmen, kan ändå gilla soundtracket. Filmens signaturmelodi, den goth-klingande ”Cry Little Sister”, skrevs av Gerard McMahon och handlar om en förkastad tonårings längtan efter en familj. En annan viktig låt i filmen är det brittiska postpunkbandet Echo & The Bunnymen cover av The Doors ”People Are Strange” från 1967. En generation X-tolkning av en 40-talistlåt. Låten, som tycks handla om utanförskap och ångest, knyter ihop de som var unga under kärlekssommaren 67 med deras barn, de som är unga 87. Då var det hippies, idag är det gothare och punkare. I vampyrernas näste sitter en stor affisch med Jim Morrison. Filmen hade stor betydelse för goth-kulturen och bidrog till att föra in dess stämningar i mainstreammusiken.

Relationen mellan generationer verkar utgöra ett tema i filmen. En nyligen frånskild mamma, 40-talist eller ”baby boomer”, förmodar jag, flyttar till sin morfar i Kalifornien med sina två pojkar, Michael och Sam. Hippisarnas kom från trygga och ordnade hem med både mamma och pappa medan gotharna och punkarna ofta kom från splittrade familjer.

Den påhittade kuststaden Santa Carla sägs vara ”världens mordhuvudstad” och är full av folk som är ”strange” som gamla hippies, punkare och … vampyrer. Morfar är en avdankad hippie som lever i ett hus fullt av bråte. Han har ingen tv, vilket stör Sam som gärna tittar på MTV. Den yngre brodern Sam spelas av Corey Haim, den andre av ”de två Coreys”. Han och Corey Feldman syntes tillsammans första gången i The Lost Boys och blev sedan ett omtyckt radarpar. De blev till och med en dokusåpa.

Det är när Michael träffar blomsterbarnet Star – hennes hippieföräldrar gav henne det namnet – som han dras in vampyrgänget. David (Kiefer Sutherland) lurar i honom sitt blod, så han börjar förvandlas till en av dem. Han skulle ha förlorats i skuggorna om inte lillebror Sam slagit sig ihop med The Frog Brothers och kommit till undsättning. Bröderna heter för övrigt Edgar och Allan i förnamn, ja, som i Edgar Allan Poe.

Det är alltså bara killarna som är i centrum i denna film, både på den onda och den goda sidan. De enda tjejerna är dels lockbetet Star, vampyrernas ”groupie”, och dels Michael och Sams mamma. Det hade förstås inte gått idag. Numera måste varje film ha minst en hjältinna, starkare än en karl, och gärna får sätta den manlige hjälten plats. Och när vi är inne på kön är steget inte långt till etnicitet. Liksom alla andra tonårsfilmer från 80-talet jag skrivit om i den här artikelserien så är The Lost Boys en helt vit film i total avsaknad av ”mångfald”. Men även i verklighetens Kalifornien såg det annorlunda ut, på 80-talet var dock fortfarande majoriteten av invånarna i delstaten vit, idag är andelen nere på 36 procent.

[image error]

En obehaglig sak, något som faktiskt är skrämmande på riktigt, är barnen som far illa. Överallt i mordhuvudstaden Santa Clara sitter det lappar med bilder på försvunna barn. Är det vampyrerna som satt tänderna i dem? Varför är det här så obehagligt? Jo, för att Corey Feldman i sin självbiografi berättar om hur han och vännen Corey Haim utsattes för övergrepp i Hollywood. Det är svårt att inte tänka på det när man ser ”Missing Kid”-affischerna. ”Jag började förstå att många människor omkring mig var monster”, skriver Feldman. Riktiga monster. Haim brottades med ångest och drogmissbruk under resten av sitt liv. Han var 38 år när han gick bort 2010.

Läs tidigare artiklar i serien om tonårsfilmer från 80-talet:

Fast Times at Ridgemont High

E. T. The Extra-Terrestrial

Tex – när vita killar kunde hoppa

Risky Business

High School U.S.A.

Sixteen Candles

Klicka här för att gilla min sida på Facebook. Du kan visa att du uppskattar vad jag gör genom att swisha en donation till 0760078008 (Eddie)

Tonårsfilmer från 80-talet: Sixteen Candles

[image error]

När man tänker tonårsfilmer från 80-talet, tänker man The Breakfast Club från 1985. Det är den mest ikoniska tonårsfilmen från perioden och John Hughes mästerverk. Hughes började sin karriär i slutet av 70-talet som skribent på National Lampoon, en humortidskrift i ungefär samma anda som Mad, men elakare.

En av Hughes självbiografiska noveller i National Lampoon, ”Christmas ’59”, som publicerades i december 1980, blev sedan underlag för manuset till den populära julfilmen Ett päron till farsa firar jul med Chevy Chase i huvudrollen. Den ingår i en serie päron till farsa-filmer om familjen Griswolds misslyckade semesterfiranden.

Hughes blev high school-filmernas okrönte kung, både som regissör och manusförfattare, och hade stor påverkan på min generation, X, de som är födda mellan 1960 och 1980. Ibland kallas vi den ironiska generationen. Hans uppväxtskildringar förenar magi med tokig humor och realistiska bilder ur de vita medelklasskidsens liv i villaförorterna. Hans mest kända tonårsfilmer i genren vid sidan om The Breakfast Club är Ferris Bueller’s Day Off, Pretty in Pink, Some Kind of Wonderful och Sixteen Candles.

Se trailern:

Hughes debuterade som regissör med Sixten Candles 1984, en romantisk komedi om en tjej som fyller sexton. Hennes födelsedag blir dock bortglömd då familjen är upptagen med storasysterns stundande bröllop. Men det är inte Samanthas (Molly Ringwald) största bekymmer – hon är kär i skolans snygging Jake samtidigt som hon blir mer eller mindre förföljd av Ted, ledaren för skolans nördar. Hon gör sitt bästa för att få snyggingens uppmärksamhet medan hon försöker undvika nördens oönskade uppmärksamhet.

Det är möjligt att en del av att nutidens publik uppfattar Teds närmanden på ett annat sätt än man gjorde på 80-talet. Inte ens charmiga nördar kommer undan. Jag känner själv obehag när Ted förhandlar sig till Samanthas trosor för att sedan kunna visa upp dem för sina kompisar som en trofé och skryta om sin erövring. Men Samantha, offret för Teds påträngande uppvaktning, är heller inte särskilt pk: när hon vill bli av med honom använder hon förolämpningen ”fag”, det vill säga ”bög”.

Ted spelas av Anthony Michael Hall som sedan skulle göra en liknande roll som nörd i The Breakfast Club. Det var i Sixteen Candles som Hughes inledde sitt samarbete med Molly Ringwald, som blev något av hans musa. Han skrev flera roller med henne i åtanke. Ringwald är åter aktuell i tonårsgenren genom sin medverkan i Netflix teveserie Riverdale, en filmatisering av serietidningen Archie/Acke, där hon spelar huvudpersonen Archies mamma. Tilltaget att knyta ihop generationer så att man locka både tonåringarna och deras föräldrar påminner om filmen Highschool U.S.A. med Michael J. Fox från 1983 där kändisar från äldre teveserier spelar föräldrar och lärare medan de unga, uppåtstigande skådisarna spelar highschool-kidsen.

Sixteen Candles, liksom många av tidens tonårsfilmer, är en modern saga där outsidern vinner och mobbarna förlorar. Så skola de sista bliva de första, och de första bliva de sista. Det är nördens dagdröm i en verklighet där ofta motsatt förhållande råder: skitstöveln tar tjejen medan den mjuke och intelligente killen förblir ensam.

Nörden Ted stöter på Samantha. Sextrakasserier?

Filmens titel är hämtad från doo-wopbandet The Crests femtiotalslåt om tonårskärlek: ”You’re only sixteen, but you’re my teenage queen” (1958). Rockabillybandet Stray Cats, bildat 1979, gjorde en cover av låten som förekommer i filmen. I dag befinner vi oss mitt i en våg av 80-talsnostalgi, då på 80-talet var det 50-talet man längtade till. På 80-talet hade nämligen fyrtiotalisterna nått medelåldern och fått egna barn. De ville köpa prylar, se filmer och lyssna på musik från sina uppväxtår. Det märks till exempel i den tidigare nämnda filmen Highshool U.S.A. med sin biltävling för att avgöra vem som ska bli ”skolans kung”, men ännu mer tydligt i filmer som Back to the Future (1985), Stand By Me (1986) och Dead Poets Society (1989). Back to the Future handlar ju om en tonåring som reser i en tidsmaskin från 1985 till 1955.

Flera forskare har föreslagit att det skulle finnas ett samband mellan 80-talets 50-talsnostalgi och Reagans neokonservativa rörelse. Hughes själv stod till höger politiskt och var en anhängare till Reagan. På samma sätt kan det finnas ett samband mellan vår tids 80-talsnostalgi och Trumprörelsen. Trumps kampanj färgades av en nostalgi för en tryggare tid, uttryckt i sloganen ”Make America Great Again”, och sannolikt var det Reagans 80-tal som många av anhängarna tänkte på.

Liksom alla Hughes tonårsfilmer är Sixteen Candles en vit film: den handlar om vita heterosexuella medelklassungdomar och utspelar sig i en kulturellt och etniskt homogen miljö. Filmen spelades in Chicagos välbärgade villaförorter, vilka var – och fortfarande är – överväldigande vita. Den ende ”rasifierade” rollfiguren i den här filmen är en karikatyr av en kinesisk utbytesstudent vid namn Long Duk Dong. Hans intar funktionen av ”comic relief” och hans exotism markeras övertydligt genom att man hör en gonggong slå varje gång han uppträder. Rollfiguren Long Duk Dong har förstås kritiserats för att vara ett rasistiskt porträtt av orientaler.

Gonggongen slår när den exotiske orientalen uppträder:

Men samma vänster som inte tål karikatyrer av ”rasifierade” i filmer tiger när de ser negativa stereotyper av vita. Jag tänker till exempel på historieläraren dr. Fritz Hauptmann i den tidigare nämnda filmen Highschool U.S.A. Den tyske läraren, som spelas av Steve Franken, säger z i stället th, marscherar runt i klassrummet, och har till och med ilsken schäferhund. I en annan tonårsfilm från 80-talet, Risky Business, som utspelar sig i samma miljö som Sixteen Candles, den vita villaförorten Highland Park utanför Chicago, förekommer en karikatyr av en italiensk hallick vid namn Guido. Vänstern tycks ha noll tolerans mot stereotypa skildringar av people of color, men ändlös tolerans mot stereotypa skildringar av engelsmän som känslokalla och arroganta, italienare som cigarrökande gangsters och tyskar som stela preussare.

Läs tidigare artiklar i serien om tonårsfilmer från 80-talet:

Fast Times at Ridgemont High

E. T. The Extra-Terrestrial

Tex – när vita killar kunde hoppa

Risky Business

High School U.S.A.

Klicka här för att gilla min sida på Facebook. Du kan stödja mitt arbete genom att swisha till 0760078008 (Eddie)

Svensk renässans på Alla helgons afton

[image error]

Är det för tidigt att skriva om halloween? Känslan kan infinna sig redan i september. Avsnittet ”The Ride” i teveserien Sopranos (episod 9, säsong 6), sändes den 7 maj 2006 men utspelar sig slutet av september. Maffiabossen Tony och hans unge kusin och skyddsling Christopher Moltisanti befinner sig på resa från Pennsylvania hem till New Jersey.

De stannar på vägen för att kasta vatten då de får syn på två motorcykelknuttar som håller på att råna en vinbutik. Tony och Christopher tar tillfället i akt när knuttarna är frånvarande och rånar dem på deras stöldgods.

”You smell that?” säger Tony. It’s fucking autumn.”

”Smells like Halloween”, säger Christopher.

Höst är för många amerikaner lika med halloween.

Hur vet jag att det här avsnittet utspelar sig i september? Jo, för att handlingen kretsar kring firandet av helgonet Elzéar av Sabran, vars dödsdag, eller snarare himmelska födelsedag, infaller den 27 september. Sådana här helgonfester är viktiga för italiensk-amerikaners identitet.

I övrigt är avsnittet inte särskilt halloweenesque. Det förekommer inga spöken eller monster. Det enda övernaturliga som händer är att gamle Paulie Gaultieri efter en sömnlös natt får se en vision av Jungfru Maria på strippklubben Bada Bing.

Liksom Elzéars av Sabrans dag den 27 september har halloween eller All Hallows’ Eve, med helgon att göra. Det är aftonen som föregår Alla helgons dag den 1 november.

Jag ser på nätet att maffiakostymer är populära på halloween. Det finns råd och tips för hur man kan klä ut sig till Tony Soprano. Det påminner mig om hur det är helt okej för vänstern att karikera, och klä ut sig till, stereotypa italienare, men hur det blir skandal om man skulle göra detsamma med så kallade ”rasifierade” figurer.

Kanadas premiärminister Justin Trudeau har fått mycket kritik för att han i festsammanhang har målat sitt ansikte brunt, gjort en ”brownface”, och vid ett annat tillfälle svart, alltså gjort en ”blackface”. Vänstern har aldrig sett någon anledning att uppröras av komikern Eddie Murphys ”whiteface” när han uppträdde som figuren Mr. White på Saturday Night Live.

För familjen Sopranos, och för italiensk-amerikaner i allmänhet gissar jag, är det italienska arvet väldigt viktigt. Man upplever gemenskap och glädje i mat, traditionella högtider och sång. Sådant här är viktigt för oss svenskar också, något jag och DGS-skribenten Bitte Assarmo pratade om i podden Tankar från framtiden för ett tag sedan. Lyssna på podden i spelaren nedan:

Amerikaniseringen går inte att hejda, därför föreslår jag att man gör det bästa av den. I stället för ett kommersiellt och ytligt halloween kan man ta tillfället i akt att återupptäcka den svenska litteraturens skatter. I en tidigare artikel skrev om jag om halloweenesqa bilder i den fornnordiska litteraturen.

Viktor Rydberg, som skrev vår mest kända juldikt, ”Tomten”, skrev faktiskt också en skräckroman. Den heter Vampyren och publicerades som följetong i Jönköpingsbladet 1848. Rydberg översatte också den amerikanske skräckförfattaren Edgar Allan Poes halloweenesqua dikt ”The Raven” till svenska. Dikten finns att läsa i sin helhet här

I Sopranos-avsnittet ”Army of One” (episod 13, säsong 3) blir alla närvarande italiensk-amerikaner tårögda när Uncle June, Tonys farbror, sjunger den italienska kärlekssången ”Core ‘ngrato” (”Ett otacksamt hjärta”). Många av dem kan inte ens italienska, men det gör inget.

På samma sätt kan vi svenskar hitta gemenskap och glädje i våra sånger. Varför inte göra halloween, som kidsen ändå vill fira, till en del av en svensk renässans? Det finns flera fina, svenska sånger som passar på Alla helgons afton, som till exempel Bellmans ”Märk hur vår skugga” eller Dan Anderssons ”Gengångare”.

Klicka här för att gilla min sida på Facebook. Du kan stödja mitt arbete genom att swisha till 0760078008 (Eddie)

Peka ut oliktänkare

[image error]

Tidigare i augusti tilldelades klimatprofeten Greta Thunberg utmärkelsen ”The game changer of the year” – årets nyskapare – av det brittiska herrmagasinet Gentleman’s Quarterly. Priset skapades för Greta och hon är den första som får det.

Greta äras också genom att få pryda magasinets omslag. På bilden ser hon sträng ut, pekar mot betraktaren med en dömande gest stirrar med kall blick. På hennes svarta kavaj står skrivet ”Can you hear me?”

Vad Gentleman’s Quarterly är för slags magasin har jag ingen aning om. Jag har aldrig hört talas om det innan de bestämde sig för att dela ut ett pris till Greta. En Facebookvän gjorde mig uppmärksam på likheten mellan dessa omslagsbilder och en scen ur filmen Invasion of the Body Snatchers från 1978.

Det var intressant att Facebookvännen gjorde mig uppmärksam på just denna scen eftersom den har berört mig på ett speciellt sätt alltsedan barndomen. Jag nämner scenen ur Invasion of the Body Snatchers i min dikt ”Den kommande omänniskan” i diktsamlingen Skymning öfver Upsala från 2013. Man kan lyssna på dikten på YouTube här

Orsaken att scenen berörde mig beror nog på att den påminner om de mardrömmar där alla andra är likadana och man själv, drömmaren, är den enda avvikaren. Den påminner också om mardrömmar där människor man känner och står nära förvandas så att man inte längre känner igen dem.

[image error]

I filmen invaderas jorden av en utomjordisk art. Men trots detta så är filmen mer en skräckfilm än en science fiction-film. Utomjordingarna tar över jorden genom att ersätta människorna med dubbelgångare. De ser ut som originalet men har förlorat sin personlighet.

I slutet av filmen återstår bara två riktiga människor. Det är då den ene, som spelas av Donald Sutherland, lyfter sin arm och pekar på den andre samtidigt som han ger ifrån sig ett fasansfullt skrik. Han är inte längre människa, utan en utomjording som bara liknar den han en gång var.

På samma sätt som utomjordingen i filmen pekar ut den riktiga, den levande människan, pekar den politiskt korrekte ut den oliktänkande med avvikande, egna åsikter. Och i stället för att resonera så ”skriker” han eller hon, det vill säga upprepar sina inövade floskler och skanderar sina slagord.

På så sätt finns det en likhet med bilden av den pekande klimatprofeten Greta. Hon pekar på dig och kräver att du inordnar dig i klimatetablissemangets tänkande. Det finns inget utrymme för diskussioner eller argument. Där finns endast det pekande fingret och ”skriket”.

Och ”skriket” är inte bara en varning riktad till dig som kritiskt tänkande individ utan den är också riktad till alla runtom omkring dig: ”Här är en politiskt inkorrekt person”. I Sverige betyder det att man ska hålla sig borta från honom eller henne. I diktaturer kan det betyda värre saker. Det är båda fallen en skrämmande upplevelse att bli utpekad.

Slutscenen i Invasion of the Body Snatchers:

Frågan ”Can you hear me?” på hennes kavaj antyder att Gretas meningsmotståndare inte kan eller inte vill lyssna. De är okunniga eller illvilliga. Det är liksom otänkbart att förnuftiga och kunniga människor av god vilja lyssnar på Greta, men inte håller med.

Drömmarna och döden

[image error]

Rock var länge en killgrej. Elvis Presley viftade på höfterna, tjejerna i publiken skrek. I oktober 1981 släpptes en rocklåt som blivit klassisk: Don’t Stop Believin. Bandet Journey bestod av enbart vita män med Steve Perry som sångare. Det var ingen stor fråga på den tiden.

Lyssnar man på rabiata feminister får man ibland intrycket att vita, straighta män är världens största skurkar. Då borde Sweden Rock Festival i Blekinge vara livsfarligt för tjejer. Så är det inte, på festivalen, som varar i tre till fyra dagar och samlar 30 000 besökare, går det väldigt lugnt till om man jämför med den mer mångkulturella reggaefestivalen i min hemstad Uppsala.

Hur som helst är Don’t Stop Believin en av världens mest nedladdade låtar. Den fanns på skivan Escape som blev Journeys stora kommersiella genombrott.

Raden, ”Strangers waiting, up and down the Boulevard”, syftar på Sunset Boulevard i Hollywood. En av låtskrivarna, Jonathan Cain, fick idén till låten då han var där i hopp om att förverkliga sina drömmar.

Strangers waiting

Up and down the boulevard

Their shadows searching in the night

Streetlights, people

I en intervju berättade han:

”My father had coached me. I was in Hollywood, struggling with my career, kind of lost. I was asking him, ‘Should I come back to Chicago and just give up on this dream?’ And he said, ‘No, son. Stay the course. We have a vision. It’s gonna happen. Don’t stop believin’.’”

Cains dröm blev verklighet då han gick med i bandet The Babys med John Waite.

Han hör till de lyckliga. De flesta drömmar förblir drömmar. Till Uppsala kommer varje termin tusentals ungdomar med ännu fler drömmar. Många super ner sig, misslyckas med studierna, drabbas av depression eller sjukdom, blir vräkta och åker hem till mamma. Med skulder.

Det finns ett ordspråk i svenskan som beskriver en realistisk attityd: ”Hoppas på det bästa, vänta det värsta”.

Något jag respekterade hos fromma muslimer (säkert fromma kristna också) var att de kunde bära lidanden i jordelivet med tålamod. Det roliga skulle börja efter döden – i paradiset. Hos dessa muslimer såg jag inte samma stress och ångest som hos vanliga, sekulära svenssons.

Journeys låt fick en renässans då den spelades i TV-serien Sopranos sista scen. Maffiabossen Tony Soprano kommer in på en restaurang och kollar vad som finns på jukeboxen. Han väljer Don’t Stop Believin och trycker play.

Sista scenen i Sopranos:

Han, hustrun Carmela och sonen Tony jr, sitter vid ett bord och väntar på dottern Meadow. Steve Perry sjunger ”Don’t stop” och då tar det plötsligt slut. Skärmen blir svart. Vad hände?

Internet är fullt av spekulationer om vad seriens skapare David Chase ville säga. Jag tror så här: du drömmer, du hoppas, du längtar. Så, poff, så är du borta. Och de flesta av oss kommer att lämna livet utan att ha fått se våra drömmar förverkligade.

Klicka här för att gilla min sida på Facebook. Du kan stödja mitt arbete genom att swisha till 0760078008 (Eddie)

Pappa kommer först

[image error]

Idag den 14 oktober är det 36 år sedan Cyndi Lauper släppte sitt album ”She’s so unusual” 1983. Det är Laupers debutalbum som soloartist. Men redan 1980 släppte hon ett album med gruppen Blue Angel där hon var sångerska. Det är bra, men sålde dåligt av någon anledning. Tiden var väl inte rätt. En låt från detta första album, ”Maybe He’ll Know”, återkom senare på albumet ”True Colors” 1986.

Blue Angel var ett retro rockabilly-band, bildat i New York 1979, samma år som det mer framgångsrika rockabilly-bandet Stray Cats. Namnet kommer från en Roy Orbison-låt från 50-talet. Det här var strax efter att punken hade haft sitt genombrott med bandet The Ramones, också från New York. The Ramones är också tydligt influerade av 50-talets rockabilly och doo-wop. Dessa, och liknande band, lekte med 50-talsmusiken med en blandning av genuin nostalgi och ironisk distans.

Innan Cyndi Lauper blev känd för en större publik och en av 80-talets stora, kvinnliga popikoner i konkurrens med Madonna, så spelade hon på New Yorks klubbar. Hon gjorde gärna covers av kända låtar från 50-talet och tidigt 60-tal, som Elvis Presleys ”Hound Dog” och Connie Francis “Lipstick on Your Collar”.

Hon var med andra ord en väl skolad och erfaren artist då hon debuterade. I intervjuer med Cyndi Lauper framgår det hur oerhört kunnig hon är om musikhistoria. Hon föddes 1953 i Queens, New York, så hon var 30 år när ”She’s so unusual” kom ut, vilket är ganska gammalt i popens värld.

En sak som karakteriserar en av Cyndi Laupers favoritstilar, eller snarare alter egon, är den pipiga rösten och den breda och nästan teatraliska New York-dialekten. Tittar man på hennes minspel och manér så upptäcker man snart en likhet med den tecknade figuren Betty Boop.

[image error]

Betty Boop-figuren modellerades efter 20-talssångerskan Helen Kane, – från New York, förstås – som blev känd som ”The Boop-Boop-a-Doop Girl”. Lyssnar man på Kane hör man snabbt likheterna med Laupers stil. Föga förvånande är albumets titel ”She’s so unusual” en hommage till Helen Kanes sång ”He’s So Unusual”. En 45-sekunders cover finns på plattan.

Men alla hennes lån från tidigare musik görs med punkig lekfullhet och vanvördighet. Det punkiga märks också i Cyndi Laupers sätt att klä sig – det ser hemmagjort ut. På omslaget till ”She’s so unusual” framträder hon som något av en ”punkpinuppa” i sin röda vintage-balklänning (köpt på second hand-butiken där hon jobbade) och orangea, vilda hår.

Det är på detta album som man hittar det som kom att bli hennes signaturmelodi, ”Girls Just Want to Have Fun”. En lustig sak är att denna 80-talets tuggummituggande partytjejers kampsång skrevs av en kille, Robert Hazard. Han skrev texten ur ett killperspektiv, det vill säga att det är svårt att hitta en bra tjej, de vill bara ha kul. Lauper ändrade perspektivet till en tjejs och fick låtens budskap till att bli att det är okej för tjejer att bara vilja ha kul. En rad som ofta glöms bort när man talar om låten är att pappa ändå kommer först:

My father yells, ”What you gonna do with your life?”

Oh daddy dear, you know you’re still number one

But girls, they wanna have fun

I låten ”She Bop” är 50-talssoundet märkbart, men ”boppandet” är äldre än så. Helen Kane boppade ju redan på sin tid. Det här sättet att sjunga har sitt ursprung i jazzens scatsång, alltså meningslösa ord som man sjunger för att imitera en melodi. Ella Fitzgerald, The First Lady of Jazz, var uppskattad för sin virtuosa scatsång. Madonna, Laupers rival om platsen som 80-talets popdrottning, boppar på ett liknande sätt i sin låt ”Shoo bee doo” från 1984.

Så har vi låten ”I’ll Kiss You” som är en hommage till doo-wop-låten ”Love Potion No. 9” från 1959. Texten är nog inte helt politiskt korrekt idag eftersom den handlar om en zigenesk spågumma som säljer magisk viagra till kärlekskranka tonåringar.

I originalet heter det:

I took my troubles down to Madame Ruth

You know that gypsy with the gold-capped tooth

She’s got a pad down on Thirty-Fourth and Vine

Selling little bottles of love potion number nine

Och här följer ett utdrag ur Cyndi Laupers låt:

Went down to the local gypsy

And I handed her the same line

You know what I want from you

So honey won’t ya gimme number nine

‘Cause you know lately I ain’t feelin’ so great

Last time she gave me love potion number eight

And you know pretty baby how I think you’re pretty smart

But one sip from this bottle and I’ll tear you all apart

Sammanfattningsvis måste man säga att ”She’s so unusual” är ett riktigt bra album – i stort sätt varje låt är genomtänkt och skickligt framförd, Lauper visste som sagt vad hon gjorde. Där finns också en glädje, en slags bekymmerslös punkig attityd, som smittar av sig. Budskapet i ”Girls Just Want to Have Fun” kan kritiseras för att uppmuntra ansvarslöshet i kärleksrelationer. Men man ska nog inte se det som en allvarlig livsfilosofi, utan mer som ett uttryck för en euforisk känsla, en stämning, en övergående stund.

En vers i låten handlar om att gömma flickor:

Some boys take a beautiful girl

And hide her away from the rest of the world

I want to be the one to walk in the sun

Oh girls, they wanna have fun

Det får mig att tänka på något jag ofta hört av troende muslimer som försvarar slöjan, nämligen att en vacker och dyrbar sak, till exempel en diamant, förvarar man på en säker plats. Avsikten är att förklara slöjbruket på ett smickrande sätt. Men de som resonerar på detta sätt förstår inte att det snarare är kränkande för kvinnor i väst att jämföras med ägodelar, vilket gör att pinsamma situationer kan uppstå.

Massinvandringen från islamiska länder kommer sannolikt att påverka tjejers liv och möjligheter till en ”just have fun”-tillvaro i västvärlden. Lauper står för övrigt politiskt till vänster och diggar innegrejer som mångkultur och mångfald. Jag har inte mer än anekdotiska bevis, men jag hör ständigt historier om att tjejer numera gärna vill bli skjutsade av föräldrar för att det känns otryggt på stan. Pappor kan man, eller ska man åtminstone kunna, lita på. Med Cyndi Laupers ord: ”Oh daddy dear, you know you’re still number one”.

Klicka här för att gilla min sida på Facebook. Du kan stödja mitt arbete genom att swisha till 0760078008 (Eddie)

Bullerbybarnen firade halloween, eller?

[image error]Från filmen 1960

När jag letade efter någon svensk historia att läsa för barnen på halloween, så hittade jag ett kapitel i Alla vi barn i Bullerbyn som jag tycker passar. Boken kom ut 1946 och är den första av Astrid Lindgrens böcker om Bullerbyn.

Den halloweenesqua episoden heter ”När vi klädde ut oss” och handlar om hur barnen klär ut sig en föräldrafri höstkväll:

”En kväll i höstas var alla föräldrarna i Bullerbyn borta på kalas till handlaren i Storbyn. Bara vi barn var hemma.”

De vill förstås hitta på något roligt. Eftersom det här är Bullerbyn och inte Rinkebyn så betyder inte roligt att bränna bilar eller råna en svenne. Det fanns ännu inga mobiler eller paddor så barn kunde faktiskt tycka att det var kul att titta på bokmärken:

”Först tittade vi på alla mina bokmärken och spelade fia en stund.”

Sedan får Anna en idé:

”Hon hittade på, att vi skulle klä ut oss, så kanske Agda inte skulle känna igen oss.”

Agda är pigan.

Britta klädde ut sig till en herre. Det fanns crossdressing då också. Hon sätter på sig pappas kavaj och byxor och sotar sig i ansiktet så hon får skägg och mustasch.

Lisa klär ut sig till en äldre dam och sätter på sig en svart hatt med flor:

”När jag hängde ner floret för ansiktet, kunde inte Britta och Anna känna igen mig.”

Så går de för att skrämma Agda. Scenen påminner om hur utklädda barn, inspirerade av amerikansk populärkultur, går runt och knackar dörr och frågar ”bus eller godis?”. Barnen dunkar på.

”’Vem är det’, sa Agda där inne, och hon lät rädd. Först visste vi inte, vad vi skulle svara, men sen sa Britta med grov röst: ’Luffare!’

’Här kan ni inte få komma in, för dom är inte hemma’, sa Agda.

’Vi vill komma in’, skrek vi och dunkade på dörren. Men så kunde vi inte låta bli att skratta. Jag försökte skratta tyst, men det precis bubblade i mig av skratt, så jag tror nog, att Agda hörde det. Hon gläntade försiktigt på dörren, och då passade vi på och klev in.

’Nu har jag väl aldrig sett på maken’, sa Agda. Vad är det här för fint herrskap, som är ute och går.

’Jag heter Karlsson, sa Britta. Och det här är mina fruar.’

’Det var fina fruar, herr Karlsson har’, sa Agda. ’Och två stycken till och med. Får jag bjuda herrskapet på lite saft?’”

I dåtidens Sverige var en herre med två fruar ett skämt. Idag kan man inte vara säker – i vår mångkulturella idyll, Rinkebyn, finns sådant på riktigt.

Sen bestämmer sig flickorna för att gå visa sig för pojkarna på Sörgården. De tog vindstrappan upp till Olles rum.

När Olle såg de utklädda flickorna blev han rädd:

”Han trodde nog, att det var tre spöken, som stod där i trappan.”

Ja, de såg ut som spöken i sina kostymer. Nu är det halloweenstämning i Bullerbyn!

När pojkarna lugnat sig ville de också vara med och leka. Lasse tog på sig en klänning och ville se ut som en tant. Han talade med pipig röst och sa:

”Hur bär sig frun åt för att få sina pepparkakor så fina? Kan jag inte få receptet?”

Hade en pojke gjort något liknande på en förskola idag hade han väl fått en reprimand för att han har en stereotyp uppfattning om kvinnor. Om han däremot satt på sig en klänning och sagt att han tror att han är tjej, så hade han fått såååå mycket uppmuntran och alla hade ansträngt sig till sitt yttersta för att spela med för att inte ”Pelle” ska bli ledsen.

Klicka här för att gilla min sida på Facebook. Du kan stödja mitt arbete genom att swisha till 0760078008 (Eddie)

Ny podd: Sopranos – mat och fester är viktiga även för svenskar

[image error]

I ett nytt avsnitt av podden Tankar från framtiden (inspelat 4 oktober) pratar Eddie (Mohamed Omar) med Bitte Assarmo om teveserien Sopranos. Serien, som sändes i 86 avsnitt mellan 1999 och 2007, handlar om en italienskättad maffiafamilj i New Jersey.

Den italienska identiteten är väldigt viktig för maffiabossen Tony Soprano och hans familj. Så är det för italiensk-amerikaner, både i serien och verkligheten. Mat och högtider är ett sätt att skapa gemenskap och hemkänsla. I Sverige förstår man detta när det gäller andra grupper, men svenskens längtan efter gemenskap och hemkänsla kan ses som suspekt.

Eddie och Bitte menar att mat, fester och traditioner är viktiga även för svenskar. Bitte Assarmo skriver en blogg om mat, ”Matmamman”, och är intresserad av svenska mattraditioner medan Eddie har skrivit mycket om svenska högtider.

Avengers Endgame. Farväl till den vite manlige hjälten?

[image error]I ett avsnitt av podden Tankar från framtiden (inspelat 24/8) pratar Eddie (Mohamed Omar) med Niclaz Erlingmark om filmen Avengers Endgame. Erlingmark är filmskapare, kritiker och debattör. Avengers Endgame är den avslutande delen i en serie Marvel-filmer om superhjältegruppen Avengers, skapad av Stan Lee och Jack Kirby 1963. Den första filmen i serien, Iron Man, hade premiär 2008. Gruppen består av bland andra Captain America, Iron Man och The Hulk. I podden undrar Eddie om inte filmen bara är ett farväl till denna serie, utan också kan ses som ett farväl till den vite, manlige hjälten. Erlingmark är tveksam.