Ola Wikander's Blog, page 37

Om hjärnskakningar

Här kommer nu ett inlägg som inte handlar om språk, religion, skönlitteraturskrivande, kulturfrågor eller någon av de saker som brukar tas upp här på Ur språkens tunnlar. Istället kommer det att handla om något så prosaiskt som hjärnskakningar och behovet av att ta hand om sig.

De som läser bloggen regelbundet kanske minns att jag i slutet av september var med om en olycka. På vägen hem från Exegetiska dagens kvällssupé snubblade jag, föll handlöst framåt och slog tinningen rakt i kullerstenen. Där låg jag, med världen snurrande omkring mig (det var bokstavligen så jag upplevde det), skrikande av smärta och huvudet rakt ut i gatan. Det var tur att det var ganska lite trafik vid tillfället - annars hade jag utan problem kunnat bli överkörd.

Med stora svårigheter vinglade jag hem till min käre far, som bor i närheten av platsen där jag föll. Jag väckte honom med det sorgsna ropet Babbo, babbo, babbino mio! (ur Pinocchio), och han hjälpte mig hem med bilen.

Några dagar senare fick jag hjärnskakning konstaterad och genomgick skiktröntgen för att få bekräftat att jag inte blödde i hjärnan. Så skickades jag hem. Och nu kommer problemen.

De flesta hjärnskakningar går över på en eller två veckor. De flesta. Men inte alla. Ganska många patienter drabbas av vad jag nu lärt mig kallas "postkommotionellt syndrom", ett envist, kvarhängande följdtillstånd, där huvudvärk, yrsel, koncentrationssvårigheter och minnesproblem sitter i bra mycket längre. I mitt fall tog det två och en halv månad att bli någorlunda normal igen. Och det är besvärliga grejer. När det var som värst hade jag tidvis svårt att gå rakt, och likaså hade jag allvarliga problem med "multitaskingen". Och tjing - nu i veckan har jag haft ett mindre återfall (huvudvärk och yrsel, som återkommer pga stark arbetsstress). Jag håller på att återhämta mig igen, men budskapet är detta: en hjärnskakning kan vara riktigt, riktigt, riktigt besvärlig. Tagen härav lärdom. Det kan ta veckor, månader, i enstaka fall år innan man blir riktigt frisk (hoppas och tror att det sistnämnda inte skall gälla mig - är som sagt redan på bättringsvägen från det senaste anfallet, tror jag).

Men olyckan har också visat mig en sak: man har begränsningar. Jag har nu under många år levt med en hög produktionstakt, givit ut många böcker och artiklar vid sidan om mitt doktorerande, undervisat i hög takt och gjort mycket annat. Allt detta är bra. Verkligen. Men man måste ge sig själv tid att vila. När jag föll hade jag sovit fyra timmar natten innan och oroade mig för min kommande försörjning. Då sade det pang. Kort sagt: jag har tänkt över min livsföring. jag har i många år sovit för lite, arbetat för mycket, nästan varit stolt över det. Som jag skämtsamt brukade säga: "I don't do moderation." Att slita ut mig själv blev till en stolthet, ett tecken på andens makt över materien. Att detta ledde till diverse problem (av svår ångestkaraktär, framför allt) är kanske inte oväntat. Och till sist alltså en segdragen hjärnskakning.

En god vän sade för två år sedan att jag måste sluta leva endast på "järnvilja och Red Bull". Han hade en poäng (fast RB gillar jag fortfarande!). Men kort sagt: man måste känna sin kropps stoppsignaler. Jag ignorerade dem länge, och som tack fick jag flera månaders postkommotionella problem och andra "mysigheter".

Buskapet är: ta hand om er. Och var försiktiga med huvudet. Det är känsligt - mycket känsligt. Och jag skall försöka ha lite bättre koll på mig själv under 2014. Det är väl ett bra nyårslöfte?

Jül, jül, strålande jül

Dagens roliga stavning av ett "svenskt" ord jag sett på internet: 

"Jülbocken" 

(i en av kommentarerna till den här artikeln om Gävlebocken).

Fram genom hindrande jordiska fängsel

Jag tycker att det är synd att man så sällan får höra tredje och fjärde stroferna i Betlehems stjärna/Gläns över sjö och strand. De är mycket vackra - och förresten är det intressant att notera hur förbaskat gnostiska några av raderna låter:

Gånga från lamm och hem,
sökande Eden -
stjärnan från Betlehem
visar dem leden:
Fram genom hindrande
jordiska fängsel,
hän till det glindrande
lustgårdens stängsel!
Hän till det glindrande
lustgårdens stängsel!

Armar där sträckas dem,
läppar där viska,
viska och räckas dem,
ljuva och friska:
"stjärnan från Betlehem
leder ej bort, men hem."
Barnen och herdarne
följa dig gärna,
strålande stjärna,
strålande stjärna!


Hela texten (i Viktor Rydbergs ursprungsversion) kan man läsa här.

Intervju i juletid

Ny intervju med mig på Nathalie Sjögrens blogg, om språk, serafer, Gud är ett verb och annat: här kan man läsa den!

Serafjul i elfte timmen

Fram till klockan 20:00 ikväll (18e) december kan man fortfarande beställa Serafers drömmar från Bokus som julklapp med leverans i tid (säger de)! AdLibris ger en några dagar till på sig.

Framtidsänglar, konspirationer, hemliga planer, Jesaja-referenser, moraliska svårigheter och äventyrligheter - bra julklapp för den fantastikintressrade!

Här finns det recensionsutdrag.

Idéer

David Lynch är en person som inspirerat mig mycket på många sätt. Jag finner idag skäl att citera en mycket illustrativ sak han en gång sade om den kreativa processen:

"Ideas are the best thing going. Somewhere there’s all the ideas, and they’re sitting there and once in a while one will bob up and the idea is made known suddenly. Something is seen and known and felt all at once, and along with it comes a burst of enthusiasm and you fall in love with it. It’s unbelievable that you could get ideas and that someone could give you money to make a film from them.

And you’ve gotta be true to them because they’re bigger than you first think they are. They’re almost like gifts, and even if you don’t understand them a hundred per cent, if you’re true to them, they’ll ring true at different levels. But if you alter them too much they won’t even ring; they’ll just sort of clank. I really believe it’s like The Beach Boys said: ‘Be true to your school.’ Later on someone might tell you, ‘That’s a very uncommercial idea,’ or ‘That’s going to make a hundred million dollars.’ But if you’re thinking about that up front, for me you’re thinking about the wrong things."


Den bild Lynch här ger av berättandet som ett slags inspirativ verksamhet där man bara måste "ta emot" det som idévärlden ger en är på många sätt en tillalande tanke. Stephen King uttrycker samma grundläggande ställningstagande som att berättelsen redan finns där, som ett fossil: författarens uppgift är att frilägga fosilet så väl som möjligt. Min store idol William Blake hade liknande idéer.

Idag upplevde jag något liknande. Det är lika fantastiskt varje gång det sker.

Ljusens högtid

Lucia - Sveriges svar på Dīpãvalī!

Ljus, ljus, ljus:

Asato mā sad gamaya!
Tamaso mā jyotir gamaya!
Mṛtyor māmṛtaṃ gamaya!

"Från det osanna led mig till det sanna!
Från mörker led mig till ljus!
Från döden led mig till det odödliga!" 

- Bṛhadāraṇyaka-Upaniṣad 1.3.28

Skrivvanor

Förlaget Mörkersdottir har intervjuat 18 svenska författare inom fantastik och liknande fält om deras skrivvanor. Jag är en av dem som svarade. Här kan man läsa det hela.

Syriendag

Ikväll vid klockan 17 deltar jag i Syriendagarna på Lunds stadsbibliotek, där jag talar om Syriens tidiga historia. Öppet för allmänheten. Det hela anordnas av Centrum för Mellanösternstudier vid Lunds universitet!

Lots ether

Dagens gåta: vilket hebraistiskt/bibelvetenskapligt begrepp lyckas Google Translate översätta till "lots ether"?