Christian Engström's Blog, page 54

När serietidningar förorsakade sexuell hypokondri

För 60 år sedan var det inte internet som stod i centrum för moralpaniken som välmenande politiker och samhällsdebattörer kände. Då var det istället serietidningarna som hotade det uppväxande släktets framtid och moral.

Mattias Svensson skriver utförligt med många länkar på Magasinet Neos blogg:

I USA uppstod på 1950-talet moralpanik kring serietidningar, särskilt efter psykologen Fredric Werthams debattbok Seduction of the innocent som 1954 hävdade att serietidningarna skulle göra ungdomar våldsbenägna, fascistoida och homosexuella. Mer än hundra olika lagar mot serietidningar initierades på statlig och lokal nivå. Kongressen anordnade hearingar. Branschen antog en sträng uppförandekod under trycket av hot om ytterligare lagstiftning och censur. Mer än 800 tecknare, publicister och redigerare blev av med sina jobb och kom i de flesta fall aldrig att publiceras igen, väl beskrivet i David Hajdus The ten cent plague (2008).

Från USA spred sig moralpaniken vidare:

Serietidningspaniken nådde Sverige senare 1954 då Nils Bejerot, sedermera ideologen bakom Sveriges narkotikapolitik, gav ut boken Barn–Serier–Samhälle (på pdf här). Barn–Serier–Samhälle är dedicerad till Fredric Werthams och vilar tungt på de forskningsresultat han presenterade tidigare samma år. Enligt Bejerots bedömning är Wertham ”troligen … världens mest initierade expert i fråga om seriernas inverkan på barnen” och ” [s]åvitt man kan bedöma är Werthams undersökningar mycket vederhäftiga”. Wertham blir källan till påståenden som att serier orsakar ”sadism, masochism, homosexualitet, frigiditet och sexuell hypokondri” (s 167).

Idag är det ingen som är särskilt rädd för serietidningar längre, utan moralpaniken har riktat in sig på internet istället. Lite censur för att skydda barnen, någon?

Hittat via Ester Pharasyn, som också ställer den högst relevanta frågan:

Vad är egentligen ”sexuell hypokondri”?



Läs ”Kalle Anka-forskaren hittade på” hos Neo

Child Safety Online – Christian Engström, Pirate MEP

Watch the video at Vieuws.eu (4 min)

Two weeks ago, I took part in a panel discussion on child safety online, and also did a video interview on the subject for Vieuws.eu.

The internet is generally speaking very much safer for children than the physical world, even if it is true that some of the problems of the physical world are sometimes reflected on the internet.

The biggest internet related threat to our children is that they might inherit a society with less freedom than the one we got from our parents, if we allow well-meaning but misguided politicians to introduce censorship and general surveillance on the net. We know for a fact that the copyright industry is deliberately using child porn as an argument to introduce censorship on the net, as the thin wedge to get censorship accepted as a principle, to help them get file sharing sites censored.

“We want the same laws, and in particular the same fundamental rights, applied on the internet as in the rest of society,” I say in the interview.

Watch the interview at vieuws.eu (4 min)

Sverige borde också få folkomrösta om EU

Britterna kommer hålla en folkomröstning om EU 2017. Det är bra. Men även vi svenskar borde få uttrycka vår åsikt i en folkomröstning.

EU går mer och mer i riktning mot en överstatlig klåfingrig koloss som inte står under tillräcklig demokratisk kontroll. Att britterna ska få folkomrösta öppnar möjligheten att göra någonting åt det. Vi behöver ett nytt fördrag som ersätter det nuvarande Lissabonfördraget, och antas i en folkomröstning.

Piratpartiet har inget färdigt förslag på hur det nya fördraget ska se ut. Istället har vi ett förslag på hur det ska antas för att få demokratisk legitimitet. Om vi kan enas om de spelreglerna först, blir det mycket lättare att sedan föra en konstruktiv diskussion om hur det nya fördraget ska se ut.

För att ett nytt fördrag ska kunna antas på ett sätt som ger demokratisk legitimitet måste det

vara begripligt, så att medborgarna förstår det
vara demokratiskt, så att medborgarna vill ha det
respektera medlemsstaterna, så att de vill vara med i det nya EU.

Vi föreslår att processen för att ta fram och anta det nya fördraget ska se ut så här:

Ett förslag till ett nytt fördrag tas fram, och alla medborgare i Europa får rösta om de tycker fördraget är tillräckligt bra för att gälla för EU i framtiden. Omröstningen sker samtidigt i hela EU enligt principen en medborgare en röst, utan hänsyn tagen till vilket land de bor i.
När fördraget fått godkänt i den stora europeiska folkomröstningen får varje land bestämma om de vill vara med i det nya EU enligt det nya fördraget. Det beslutet kan endera ske i parlamentet eller en nationell folkomröstning. De länder som inte vill vara med kan ta ett steg tillbaka, och ha frihandelsavtal med EU ungefär som Norge eller Schweiz har idag.

Om det från början är sagt att det är så här det nya fördraget ska antas, då leder det automatiskt till att det måste uppfylla vissa krav.

Om det inte är tillräckligt demokratiskt kommer medborgarna inte vilja ha det, så det är ingen större vits för någon att komma med förslag som är för dåliga på den punkten. Några kommer säkert försöka ändå, men i slutändan inser ju alla att det inte är någon särskild vits med att anordna den stora europeiska folkomröstningen om man tror att svaret kommer bli nej. Då är det mycket enklare för alla parter att förbättra förslaget innan det ens behöver gå till omröstning.

Det nya fördraget måste också vara acceptabelt för medlemsstaterna, av precis samma skäl. Om en massa länder känner sig överkörda av Bryssel i det nya fördraget kommer de inte att vilja gå med i det nya EU. Om EU försöker roffa åt sig alltför mycket makt över frågor som sköts lika bra eller bättre på nationell nivå, då ökar risken att länder föredrar att dra sig ur.

Det spelar inte så stor roll vem eller vilka det är som tar fram förslaget till nytt fördrag. Reglerna för hur fördraget ska antas kommer sätta upp krav som fördraget måste leva upp till oberoende av vem som höll i pennan när hen skrev förslaget.

Det allra bästa vore förstås om det dyker upp många olika förslag från olika politiska partier och grupper. Då skulle vi kunna få en bred debatt om vilken sorts EU vi ska ha i framtiden.

Ett nytt fördrag måste dra in tyglarna för EU, och styra om det så att det inte längre skenar vidare mot en odemokratisk superstat. Ett nytt fördrag måste vara utformat så att medborgarna har insyn och kan utkräva demokratiskt ansvar, och det måste vara minimalistiskt och inte flytta mer makt till Bryssel än nödvändigt, och än medborgarna vill.

Britterna kommer att folkomrösta 2017. EU har fram tills dess att skärpa sig så mycket att britterna vill vara med frivilligt. För att uppnå det behöver vi ett nytt fördrag.

Piratpartiets förslag till hur vi ska komma fram till ett sådant fördrag är en konstruktiv väg bort från det nuvarande demokratiska underskottet, i riktning mot ett EU som håller fingrarna i styr och bara ägnar sig åt det som folk faktiskt vill att EU ska göra.

TPB AFK skildrar ett svenskt rättsövergrepp

Jag såg TPB AFK tillsammans med familjen igår

Jag såg TPB AFK igår, filmen om rättegången mot The Pirate Bay. Det är stark och gripande, och mycket välgjord film.

Köp den, se den hos SVT eller YouTube, eller tanka ner den.

Peter Sunde skriver i en bloggpost att han tycker det är tråkigt att filmen inte skildrar allt det roliga de hade runt Pirate Bay-projeket, utan bara kretsar runt rättegångarna. Peter har absolut rätt i att den andra historien också vore väldigt intressant att få ta del av. Det kanske går att klippa fram en sådan film också ur materialet som finns?

Men jag tycker det är helt rätt av filmmakaren Simon Klose att i den här filmen fokusera på rättsprocessen.

Domen mot The Pirate Bay var ett rättsövergrepp, och en skamfläck för hela det svenska rättsväsendet.

Jag ska inte upprepa hela historien här, med alla dess vändningar: påtryckningarna från USA’s regering, den mutade polisen i förundersökningen, den jävige domaren, de fantasifulla skadeståndsberäkningarna, den bristande bevisningen, det faktum att rätten tog så lätt på sin uppgift att även en fjärde person som inte hade ett skvatt med saken att göra blev dömd han också.

Allt det där skildras i filmen, på ett mycket bättre sätt än jag kan göra här.

Jag hoppas att TPB AFK leder till att vi får en debatt om det här rättsövergreppet.

…………

Andra om filmen:  Jacob Hallén, Upphovsreträtt, MinaModerataKarameller, Mikael Persson, DN, Torrentfreak och, som sagt, Peter Sunde

Foto Christian Engström, Creative Commons CC0

Diskussion om splatterskyddet i demokratin

Isak Gerson på Filosofibloggen skriver ett blogginlägg där han kommenterar mitt resonemang om demokratin som splatterskydd, som jag postade om igår. Hans kritik är uppdelad i tre punkter.

Isak skriver:

1. Teorin försvarar en alldeles för snäv demokrati . Låter det inte som en väldigt tråkig syn på demokrati? Jag vill ha mer kött i min demokrati. Hur ska den här teorin försvara fri press, granskning av det allmänna, långsiktighet och ansvarsutkrävande i besluten, grundläggande sociala rättigheter et cetera? Det nöjer sig med att etablera att folk ska få diskutera och rösta. Inget mer.

Teorin som jag för fram i inlägget utger sig inte för att beskriva hur en idealisk demokrati ska se ut i alla aspekter. Jag håller i och för sig självklart med om att det ska ingå ett antal komponenter i en bra demokrati, som bland annat de som Isak räknar upp.

Men det är en diskussion om hur en bra demokrati ska se ut. Resonemanget som jag för fram handlar inte så mycket om hur, utan mera varför demokrati är bra på det allra mest grundläggande planet.

Poängen med splatterskyddet som logiskt försvar för demokratin är att man inte behöver påstå att demokrati alltid leder till de bästa besluten. Det är en väldig tur för det logiska resonemanget, eftersom det är hur lätt som helst att hitta massor exempel både i samtid och historia där det demokratiska systemet har frambringat riktigt dåliga och idiotiska beslut i olika sakfrågor.

Försöker man försvara demokratin med argumentet att det alltid leder till de bästa besluten är det lätt för en motståndare att skjuta ner just det argumentet, vilket öppnar vägen för sagda motståndare att börja propagera i stil med ”demokrati är nog bra, men vi kan få ännu bättre beslut om vi tillsätter en kommitté av visa män som får bestämma, alternativt ger makten till en stark man/kvinna som står över det politiska tjafset”.

Men splatterskyddsargumentet påstår inte att man får de bästa besluten med demokrati, utan bara att man undviker de allra värsta. Det finns säkert ett antal män och kvinnor i Sverige som i och för sig skulle föra en fullständigt lysande politik om de blev utsedda envåldshärskare, mycket bättre än vad det demokratiska systemet levererar. Men splatterskyddsargumentet säger att även om så är eller vore fallet, är det inte värt risken eftersom sämsta-utfallet med en envåldshärskare som spårar ur är så ofantligt mycket sämre än sämsta-utfallet i ett demokratiskt system.

Såvitt jag förstår är det här ett resonemang som redan de gamla grekerna kom fram till, att när man väljer politiskt system bör man titta mer på hur man undviker det allra värsta än att fokusera på vad som under perfekta omständigheter ger det allra bästa utfallet. Men jag överlämnar åt andra att utreda exakt vilken gammalgrek som sa vad.

Isak fortsätter:

2. Teorin försvarar inte yttrandefrihet eller informationsfrihet , vilket den utger sig för att göra. Ponera att vi skulle ha en demokratisk beslutsordning. Vi skulle från första året i skolan få mängder av undervisning som pekade på hur onödig yttrandefrihet var, och hur bara den sittande regeringens politik var. Hur mycket missnöje mot systemet skulle bildas? Troligen inte så mycket. Då har vi ju redan ett splatterskydd.

Jo, teorin försvarar yttrandefrihet och informationsfrihet, eftersom bägge är nödvändiga för att man ska kunna kalla ett politiskt system demokratiskt. Men det är sant att försvaret för yttrande- och informationsfrihet i just det här argumentet är indirekt, eftersom det siktar in sig på att försvara i första hand demokratin som sådan.

Däremot finns det förstås självständiga argument för yttrande- och informationsfriheten är bra för ett samhälle, trots att det innebär att man får stå ut med att läsa och höra en massa saker som man tycker är motbjudande. Jag har utvecklat den argumentationen i inlägget Yttrandefrihet är idioters rätt att ha fel (och det är bra).

Jag ser framför allt två tunga filosofiska argument för yttrandefriheten. Det ena är ”det blir för kladdigt att få tyst på dem”, vilket är samma grundtanke som splatterskyddsargumentet för demokrati, nämligen att reducera mängden våld som samhället utövar i den politiska debatten.

Men för yttrandefriheten (och informationsfriheten) finns också argumentet att ”ibland har ‘idioterna’ rätt”. Det finns hur många exempel som helst, från Galileo till Gandhi, på personer som etablissemanget försökte måla ut som idioter som hade fel när de först började sprida sina respektive läror, men som alla idag (med rätta) är helt överens om att de faktiskt hade rätt.

De fundamentala argumenten för yttrandefrihet är alltså ännu starkare än det fundamentala argumentet för demokrati. Både yttrandefrihet och demokrati vilar på (varsin variant av) splatterskyddet. Både yttrandefrihet och demokrati är mekanismer för att reducera det politiska våldet. Det är grunden.

Vad beträffar demokratin kan man tyvärr inte påstå att den alltid leder till det allra bästa beslutet i varje situation, utan bara till att man alltid undviker det allra värsta (vilket dock räcker som argument för att vara för demokratin).

Men beträffande yttrandefriheten kan man med lätthet argumentera för att den ökar chansen att de allra bästa idéerna kommer upp i debatten. Det är ju trivialt sant, eftersom de idéer som kan komma fram i ett samhälle med censur är en delmängd av de idéer som kan komma fram i ett utan censur.

Sedan är det förstås sant att den praktiska yttrandefriheten i ett samhälle är en gråskala. Ett samhälle som i och för sig har yttrandefrihet inskrivet i lagen, men som ägnar stora resurser åt att indoktrinera befolkningen till att ogilla yttrandefriheten i praktiken och inte utnyttja den, ligger förstås sämre till än ett där yttrandefriheten respekteras fullt ut på riktigt. Yttrandefrihet får aldrig reduceras till något man bara pratar om i högtidstal, utan måste hela tiden försvaras i praktiken också.

Isaks tredje kritikpunkt är:

3. Men mest avgörande, teorin är inget splatterskydd. Vad är våld? Det varierar helt beroende på vem en frågar, och kanske ännu mer beroende på den politiska tillhörigheten hos den en frågar. Våldet hos Engström är militärkupper mot demokratin. Men om det är det enda våld demokratin fungerar mot är det ett ganska dåligt splatterskydd. Vad händer med allt annat våld?

Det är helt korrekt att det våld jag pratar om bara är det direkta politiska våldet, alltså våld som endera utövas av personer som vill förändra samhället, eller av samhället som vill försvara sig mot sådan förändring. Det är också helt korrekt att så länge ett land inte ligger i aktivt inbördeskrig, faller det mesta våldet i samhället utanför just den här snäva kategorin.

Ingen påstår att ett samhälle blir fritt från våld bara för att det är demokratiskt, för det är vi ju alla medvetna om att så inte är fallet. Jag har ingen statistik på det, men jag tror att det forna Östtyskland hade lägre våldsbrottslighet än det forna Västtyskland, på den tiden det var två olika länder. Totalitära och icke-demokratiska stater kan mycket väl vara bra på att bekämpa vanlig icke-politisk brottslighet. Det är inte det som är argumentet mot dem.

Hur man bäst bekämpar vardagsvåld i samhället är en mycket viktig sakpolitisk fråga, men den har ingen direkt koppling till styrelseskicket. Både demokratier och diktaturer kan bekämpa vardagsvåld om de för en bra politik på det området, och misslyckas om de för en dålig.

Teorin om splatterskyddet handlar inte om vad som är den bästa kriminalpolitiken, utan om vad som är rätt och fel sätt för det demokratiska samhället att skydda sig självt, varken mer eller mindre. Och inom just det snäva, men mycket viktiga, politikområdet leder teorin fram till en handfast slutsats:

Terrorister kan aldrig störta en demokrati med våld. Det enda inre hotet mot en demokrati är politiker som — i det flesta fall med ädla motiv och goda föresatser — tar till odemokratiska medel för att skydda den.

EU-parlamentets talman vill ha hemlig omröstning om budgeten

Europaportalen rapporterar i samband med toppmötet i Bryssel om EU-budgeten:

Av rädsla för politiskt tryck på EU-parlamentarikerna vill talman Martin Schulz att EU-parlamentets omröstning om unionens långtidsbudget ska hållas hemlig.

– Det finns ett tryck på vissa EU-parlamentariker att rösta [för budgetförslaget] och därför finns det fog för att hålla en hemlig omröstning, sade Martin Schulz på en presskonferens.

Det här tror jag är bland det jävligaste jag har hört. Att hålla omröstningen hemlig så att det blir lättare för EU att fortsätta svälla byråkratin, utan att någon kan ta reda på vem som röstade för det?

Nån jävla måtta får det väl vara även inom EU?

Läs mer hos Europaportalen

Fota hur du ser på TPB AFK ikväll fredag 17.00!

Se filmen om The Pirate Bay ikväll, och posta ett foto av hur du/ni gjorde det

Ikväll, fredagen den 8 februari 2012 kl 17.00 sker världspremiären av filmen TPB AFK.

Det ska bli riktigt spännande. Här är ett förslag:

Ta en bild av dig själv (och dina kompisar om ni är fler) när du tittar på filmen, och posta på någon lämlig fotodelningssajt!

Det kan bli ett intressant tidsdokument om många gör det.

Gå till tpbafk.tv för mer info om filmen.

Om demokrati: splatterskyddet

”Diplomacy” av Henry Kissinger och ”Guerilla Warfare” av Che Guevara

Isak Gerson på Filosofibloggen komenterade just ett inlägg om demokrati som jag själv skrev år 2007. Det inlägget är lika aktuellt idag, så jag postar om vad jag skrev då:

Om demokrati: splatterskyddet

Jag ser demokratin i första hand som en säkerhetsventil, som syftar till att hålla nere mängden våld i den politiska processen. Det finns ingen garanti för att demokratiskt fattade beslut nödvändigtvis är bra eller lämpliga, men blir de allt för uppenbart dåliga finns det en mekanism för att rätta till dem utan en massa splatter på gatorna.

Själva splatterskyddet är faktiskt ganska elegant konststruerat. Det garanterar att innan någon oppositionsrörelse kan få ihop så starkt stöd att de skulle kunna lyckas med väpnad kamp, har de redan fått makten på ett oblodigt sätt genom den demokratiska processen.

Det är enkel matematik. För att lyckas med väpnad kamp behöver man ett [passivt] folkligt stöd på bortåt 80-90%. Så var det till exempel för gerillasidan i den kubanska revolutionen och i Vietnamkriget. Både Che Guevara och Henry Kissinger är helt överens när de skriver om sina respektive erfarenheter. Det är folkligt stöd som är det centrala när det gäller väpnad kamp.

Just de två herrarna torde väl ha olika åsikter om det mesta här i världen, men när det gäller gerillakrig har de båda direkt erfarenhet och vet vad de pratar om. När de två är överens om precis det ämnet, då anser jag det vara ett faktum.

Det fina med att man behöver 80-90% stöd för att vinna väpnad kamp, är förstås att även i en ganska visset fungerande demokrati, räcker det med 60-70% för att ta makten fredligt.

Che Guevara skriver också på en av de första sidorna i sin Guerilla Warfare:

Om en regering har kommit till makten genom någon form av allmänna val, med valfusk eller inte, och försöker upprätthålla åtminstone en fasad av legitimet, är det fel att verka för ett gerillautbrott, eftersom alla möjligheter till fredlig kamp ännu inte är uttömda.

Att ge sig på väpnad kamp i en demokrati är bara dumt, och dömt att förlora. Hade man haft i närheten av det stöd man behöver hade man redan vunnit en jordskredsseger i det förra valet. Och det gjorde man ju bevisligen inte.

Terrorister är ofarliga för det demokratiska samhället, av den här anledningen. De kan förorsaka skadegörelse och döda oskyldiga i värsta fall, men det finns ingen risk att de ska…

…allvarligt destabilisera eller förstöra grundläggande politiska, konstitutionella, ekonomiska eller sociala strukturer…

…som det heter i lagen om terroristbrott. Det har de inte tillräckligt folkligt stöd för att göra, så det kan de helt enkelt glömma. De kan i värsta fall lyckas förorsaka en del förödelse, men förr eller senare tar polisen dem, och då blir det inte mer.

Det finns ingen risk att terroristerna tar över i en demokrati, precis som det inte finns någon risk att ett kriminellt motorcykelgäng tar över makten i Sverige. Det har de inte tillräckligt stöd för. Demokratin vinner alltid mot den typen av angrepp.

Tyvärr finns det en lucka i det i övrigt så listigt konstruerade splatterskyddet. Demokratin kan visserligen aldrig hotas av att någon inhemsk folklig grupp tar makten med våld. Däremot kan den kan den avskaffa sig själv.

Säkerhetsventilen demokrati fungerar bara så länge grundförutsättningarna för demokratin finns kvar. Yttrandefrihet, att även personer vi inte gillar ska få säga saker som vi tycker är fel. Informationsfrihet, att vi ska ha rätt att ta del av information även om myndigheterna tycker den är olämplig. Att våra göranden och låtanden inte övervakas och registreras. Rätten att uttrycka tankar privat utan att myndigheterna eller någon annan avlyssnar en.

Om staten i god demokratisk ordning bestämmer sig för att börja inskränka på de här grundläggande rättigheterna, då ökar riskerna för demokratin. När man väl har installerat systemen för censur eller ”filtrering” av vad medborgarna får ta del av för information, då är det lätt att utöka vad som ska filtreras bort. När man väl har ett övervakningssystem för att leta efter terrorister, då kan man lika gärna använda det för att hitta helt fredliga politiskt radikala personer.

Det är en skrämmande tanke att Europa nu tycks vara på väg in i en djup lågkonjunktur, samtidigt som politikerna håller på att bygga upp allt mer finmaskiga övervakningssystem. Om de dåliga ekonomiska tiderna skulle ge upphov till otrevliga politiska rörelser, vill vi då verkligen ha färdiga system för övervakning av medborgarna installerade? Då kan vi i värsta fall hamna i ett läge där det enda som behövs är att rätt fel man dyker upp.

Den risken har vi ingen anledning att ta. Så länge demokratin håller fast vid de demokratiska principerna vinner den alltid. Försöker den skydda sig med odemokratiska medel riskerar den att gå under. Det är därför det är så viktigt att politikerna tar grundlagen på allvar.

”För borgerliga väljare finns endast ett EU-kritiskt alternativ”

Läs debattartikeln på Newsmill

Ung Pirats ordförande Gustav Nipe skriver i en debattartikel:

Vi unga pirater vill att EU ska fortsätta att vara ett samarbete mellan länderna, utan överstatlighet. Unionens kärna ska förbli att underlätta rörlighet mellan unionens länder. Ett fördjupat samarbete är endast tänkbart om vi minskar byråkraternas inflytande och ger mer makt till det folkvalda parlamentet.

Folkpartiet har gjort sin ståndpunkt tydlig, att de andra allianspartierna nu velar skadar deras trovärdighet. För borgerliga väljare finns idag endast ett EU-kritiskt alternativ. Det alternativet är Piratpartiet.

Läs debattartikeln För borgliga väljare finns endast ett EU-kritiskt alternativ

Bara handling kan ändra på EU

Läs debattartikeln hos Europaportalen

Vi behöver reformera EU i grunden om Sverige skall vara med. Piratpartiet vill ha ett nytt, demokratiskt och begripligt fördrag för EU. Folkpartiet borde hjälpa till med detta istället för att vara en del av problemet.

Det skriver jag hos Europaportalen i en slutreplik till Folkpartiets Europaparlamentariker Olle Schmidt (FP).

Läs debattartikeln hos Europaportalen