Christian Engström's Blog, page 34

EU kräver större öppenhet i Stim och hos Copyswede

Pressmeddelande från Piratpartiet:

Europaparlamentet röstade i dag fram lagstiftning som medför hårdare krav på insamlingssällskap (som Stim och Copyswede) vad gäller öppenhet och redovisning.

-Nu får artister och författare större möjligheter att kontrollera hur deras pengar hanteras av insamlingssällskapen. Det är ett steg i rätt riktning, säger Christian Engström som är ledamot av Europaparlamentet för Piratpartiet.

Det nya EU-direktivet innehåller även detaljerade regler för hur insamlingssällskapen ska redovisa sina intäkter och kostnader, inklusive löner och förmåner för styrelsemedlemmarna i insamlingssällskapet.

-Den här öppenheten behövs. Det har varit alldeles för många skandaler runt om i Europa, inklusive Sverige. Insamlingssällskapen måste inse att de är till för artisternas skull, inte för att berika sig själva, säger Christian Engström.

-Mycket hänger nu på att den svenska regeringen gör ett bra jobb med att införa direktivet i svensk lag, så att de 70.000 anslutna upphovsmännen verkligen får den insyn och den kontroll över Stim som är syftet med EU-direktivet, säger Christian Engström.

Artister och författare får nu också uttryckligen rätt att licensiera verk för icke-kommersiell spridning via till exempel Creative Commons-licenser. Därmed blir det inte längre möjligt för insamlingssällskap att förbjuda sina medlemmar att sprida sina egna verk på sätt de själva väljer.

-Att släppa verk fria för icke-kommersiell spridning har blivit ett allt viktigare sätt för artister att bli kända och nå en publik. Det är bra att insamlingssällskapen inte längre får förhindra det, säger Christian Engström, ledamot av Europaparlamentet för Piratpartiet.

Kontakt

Christian Engström

Europaparlamentariker

christian.engstroem@europarl.europa.eu

+46 (0)70 663 37 80

Piratpartiet nominerar Chelsea Manning och Edward Snowden till Nobels fredspris

Hjältarna Edward Snowden och Chelsea Manning nominerade till Nobels Fredspris av Piratpartiet

Pressmeddelande från Piratpartiet:

Piratpartiets ledamöter i Europaparlamentet och i det isländska Alltinget nominerar Wikileaks-läckan Chelsea Manning och whistleblowern Edward Snowden till Nobels fredspris 2014.

De två svenska ledamöterna av Europaparlamentet för Piratpartiet, Amelia Andersdotter och Christian Engström kommenterar nomineringen.

-Manning gav oss insyn i krigets brutala verklighet och den politiska maktens dubbelspel. Och Snowden har avslöjat hur stater övervakar och kontrollerar våra informationsflöden. Sammantaget blir det en mycket stark bild. Det är därför vi nominerar de två tillsammans, säger Amelia Andersdotter.

-Striden om fri information, medborgarrätt och individens rätt till privatliv står här och nu. Med vår nominering uppmanar vi Nobelkommittén att ställa sig på folkets och det öppna samhällets sida, säger Christian Engström.

-När det gäller Chelsea Manning är det viktigt att visa att hon inte är bortglömd. Hon är dömd till 35 års fängelse för att ha avslöjat sanningen för medborgarna, ett straff som är både upprörande och skandalöst. Därför nominerar vi henne även i år, säger Amelia Andersdotter.

-Edward Snowdens avslöjanden har bland annat lett till en omfattande granskning av massövervakningen från Europaparlamentets sida. Att ge honom Nobels fredspris skulle vara ytterligare en markering som visar att det demokratiska samhället ställer sig bakom hans handlande. Istället för att ge priset till makthavare bör Nobelkommittén ge det till dem som avslöjar makten, avslutar Christian Engström.

Nomineringen av Manning och Snowden stöds av:

Amelia Andersdotter, ledamot av Europaparlamentet för Piratpartiet

Christian Engström, ledamot av Europaparlamentet för Piratpartiet

Birgitta Jónsdóttir, Pirate Party Iceland, ledamot av Islands allting

Jón Þór Ólafsson, Pirate Party Iceland, ledamot av Islands allting

Helgi Hrafn Gunnarsson, Pirate Party Iceland, ledamot av Islands allting

Nomineringstexten i sin helhet:

        Dear Nomination Committee of the Nobel Peace Prize,

        We wish to nominate two outstanding candidates for the Nobel Peace Prize of 2014. It is our firm belief that Chelsea Manning and Edward Snowden have achieved and exceeded all the qualifications required to be worthy laureates of the Nobel Peace Prize.

        The nominees are both whistleblowers who have inspired change and encouraged public debate and policy changes that contributed to a more stable and peaceful world.

        Chelsea Elizabeth Manning (born Bradley Edward Manning, December 17, 1987) is a soldier in the United States army who was sentenced to 35 years in a military prison in 2013 for releasing hundreds of thousands of documents to the whistleblower website WikiLeaks. The leaked documents pointed to a long history of corruption, serious war crimes, and a lack of respect for the sovereignty of other democratic nations by the United States government in international dealings.

        These revelations have fueled democratic uprisings around the world, including a democratic revolution in Tunisia. According to journalistic, academic, and intellectual scrutiny her actions helped motivate the democratic Arab Spring movements, shed light on secret corporate influence on foreign and domestic policies of European nations, and, also contributed to the Obama Administration’s agreement to withdraw all U.S.troops from occupied Iraq.

        The profound information that was revealed by this courageous whistleblower helped to foster public dialogue on the legitimacy, suitability, and relevancy of the military interventions carried out by US troops both Iraq and Afghanistan. The release of these documents led directly to calls demanding the full withdrawal of the military forces from these countries, as well as investigating committees on the treatment of detainees in the Guantanamo Bay detention camp.

        The documents and information should never have been kept from public scrutiny, and the very fact that embedded journalists minimized or omitted facts in the field exacerbated the corruption of the information flow. The revelations – including video documentation of an incident in which American soldiers gunned down Reuters journalists in Iraq – have fueled a worldwide discussion about the overseas military engagements of the United States, civilian casualties of war and the rules of engagement. Citizens worldwide owe a great debt to the WikiLeaks whistleblower for shedding light on these issues.

        Edward Joseph Snowden (born June 21, 1983) is an American computer specialist, a former Central Intelligence Agency (CIA) employee, and former National Security Agency (NSA) contractor who disclosed top secret NSA documents to several media outlets, initiating the NSA leaks, which reveal operational details of a global surveillance apparatus run by the NSA and other members of the Five Eyes alliance, along with numerous corporate and international partners.

        He has, with great risk to his personal well-being and future, revealed the horrific scope of the global espionage network of the Anglo-American spy agencies. By releasing documents regarding the activities of clandestine agencies he has not only unveiled the global scale of mass surveillance which endanger a wide array of civil liberties (cornerstones of our liberties such as free speech and the right to privacy) but, he has also given the people of the world the necessary tools to counter the ever invasive path towards mass surveillance. Blatant violations to even the very basic human rights have been institutionalized by US government agencies while privacy has been classified in ALL the major international human rights charters and declarations.

        The debate on mass surveillance cannot take place without the disclosure of the basic structures and methods of the corresponding secret spy programs. Citizens, researchers and politicians need insight into these methods to be able to weigh the social consequences and the possible resulting damage to the global society. Mass surveillance erodes the fundamentals of modern democracies; making local laws to protect privacy meaningless within it’s global scope.

        Snowden has shown us that journalists can no longer protect their sources, lawyers can’t protect their clients and doctors can’t protect their patients information. The concept of privacy has been redefined to complete exposure into no privacy. His actions have shown the rest of the world and its policy makers that joint global action needs to take place in order to reinstate constitutional rights of privacy for citizens which is completely essential to healthy democracies.

        By leaking the documents to investigative journalists from independent media, Snowden has managed to carefully consider the balance between public interest and national security. By revising the source documents, he and his supporters avoided leaking highly sensitive information that might have put currently running operations and the people involved into danger.

        Some might argue that Snowden acted against the law, however, mass secret surveillance is illegitimate as it undermines the sovereignty of the people over the state apparatus. It is very well known that at times of universal deceit just telling the truth becomes a revolutionary act. When the state is acting outside the rule of law it is up to the citizens to report on such unlawfulness for the greater good of its peoples and principles for sustainability of the future.

        Snowden and Manning courageously acted and as a result we have a more stable and peaceful world and far more of a possibility to develop/enact true democratic models.

        We are nominating Manning and Snowden together because the courage of Manning inspired Snowden and both of them have inspired thousands of people all over the world to speak truth to power and demand transparency and accountability in their own societies.

Kontakt:

Christian Engström mobil: 070-663 37 80

Man kan och bör skilja på journalistiska artiklar och persondatabaser

Företaget Lexbase publicerar personuppgifter om domar på nätet, i en sökbar databas. Domarna är i och för sig offentliga uppgifter, som Lexbase har fått ut från tingsrätterna enligt offentlighetsprincipen. Betyder det att det är okay att Lexbase skapar ett privat brottsregister och gör det tillgängligt för allmänheten?

Nej, det är inte okay att skapa databaser där känsliga uppgifter om privatpersoner hängs ut och görs tillgängliga på ett okontrollerat sätt. Sedan mitten av sjuttiotalet har vi haft personuppgiftslagar i Sverige som varit fullständigt klara på den punkten.

Databasen som Lexbase har sammanställt och gjort tillgänglig på nätet är fullständigt olaglig enligt personuppgiftslagen PUL. Det är inte ens en juridisk bedömningsfråga, det bara är så.

Så långt är allting väl. Men sedan dyker problemen upp.

Lexbase har ett utgivningsbevis för tidningar, som de betalar 2000 kronor om året för. Enligt dem själva betyder det att de står över personuppgiftslagen, och får lägga ut hur kränkande uppgifter som helst på nätet.

Den här lagtolkningen tycks dessvärre ha stöd av ett antal jurister som ser hela frågan inomjuridiskt, och väljer att läsa lagen som fan läser Bibeln.

Jag ser det som helt bisarrt att man kan läsa lagen så. Varför tror juristerna att lagstiftarens önskan var att vi ska ha en detaljerat utformad Personuppgiftslag, men för 2000 kronor om året kan företag som vill köpa sig helt fria från den?

Jag har faktiskt följt med i integritetsdebatten sedan den första personuppgiftslagen kom i Sverige i mitten av 70-talet (jag gick i gymnasiet då och var intresserad av frågan). Aldrig någonsin har jag hört någon lagstiftare säga i någon politisk debatt att de avsåg att personuppgiftslagarna skulle vara frivilliga för företag som var beredda att köpa sig fria för en administrativ avgift.

Det har helt enkelt aldrig varit lagstiftarens intention.



Persondatabaser och tidningsartiklar är två helt olika företeelser.

Om vi för ett ögonblick höjer blicken från de juridiska texterna och ser oss omkring i världen utanför juristernas elfenbenstorn, vet vi alla att en tidningsartikel är en sak, och en persondatabas någonting annat.

Lagstiftarna som har skapat personuppgiftslagar de senaste 40 åren har sett det på samma sätt när de skrev lagarna.



Det är precis lika idiotiskt att påstå att ett automatiskt sökbart personregister är en tidningsartikel, som det är att påstå att en bloggpost om att en namngiven konfirmand har stukat foten är en persondatabas med medicinska uppgifter.

Persondatabaser och tidningsartiklar är olika saker. I vart fall i den verkliga världen är det så. Där är det normalt solklart för vilken vanlig betraktare som helst vilket som är vilket.

Och skulle det dyka upp gränsfall som ligger i en gråzon, då har vi domstolar som kan reda ut den saken. Domstolar hanterar gråzoner i lagstiftningen varenda dag. Det är det de är till för, så det är inget problem att ge dem uppgiften att dra en skiljelinje mellan journalistiska texter och persondatabaser.

Tryckfrihetsförordningen ska gälla journalistiska texter, Personuppgiftslagen ska reglera persondatabaser.



Om det inte är tydligt i nuvarande lagstiftning får vi ändra lagen och göra det tydligt.



Jag är inte jurist och jag har ingen önskan att bli det, så jag tänker inte ge mig in i något långt resonemang om dagens lagar på området är tillräckligt tydliga och välskrivna eller inte. Som vanlig medborgare undrar jag om det inte skulle räcka med att jurister och domstolar började tolka lagen enligt lagstiftarens intentioner och lite sunt förnuft.

Men kanske är de respektive lagarna så illa skrivna att det inte riktigt går. I så fall får vi ändra lagarna så att de uttrycker det vi vill.

Att tidningar kan skriva om enskilda brottsmål och domar är helt okay, även om det ibland inbegriper att de rapporterar människors riktiga namn. Det är en viktig del av den offentliga granskningen av den dömande makten. Om det behövs göras ändringar i Tryckfrihetsförordningen får de ändringarna inte inskränka den rätten.

Men att känsliga personuppgifter i bulk görs direkt sökbara och tillgängliga för alla nyfikna som är intresserade, det är inte okay.

Bara den som förblindat sig genom att stirra alltför mycket på juridiska paragrafer, och aldrig har höjt blicken och tittat på verkligheten omkring oss, kan hävda att det är omöjligt att skilja på de två fallen.

…………

Andra om ämnet: Hax, Gustav Nipe (PP), MinaModerataKarameller,

Federley visar hur lätt man halkar på det sluttande planet

Fredrick Federley (C) är ingen ond man, eller ens ond politiker. Han är motståndare till övervakningssamhället, och han skulle helst se att FRA-lagen aldrig hade gått igenom, även om han själv röstade för den 2008. Redan då tyckte han att den föreslagna FRA-lagen var att ta ett steg för mycket åt fel håll.

Men ändå röstade han ja till FRA-lagen. Det berodde på det spända politiska läge som rådde då.

Det var inte att Federley hade vaknat upp just den morgonen och känt att han ville göra någonting riktigt ondskefullt, och inte heller att han vid den tidpunkten trodde att det kanske faktiskt behövdes mer övervakning. Han tyckte redan då att det var fel.

Men statsminister Reinfeldt hade i praktiken hade ställt kabinettsfråga om FRA-lagen, och hotat med att regeringen kunde tvingas avgå om inte alla Alliansens riksdagsmän, inklusive Federley, röstade ja till lagen.

Varför Reinfeldt hade manövrerat in sig i det politiska hörnet blev jag aldrig riktigt klok på då, och vet inte om jag riktigt har förstått ännu. Varför var det så viktigt att få igenom FRA-lagen att han behövde sätta hela sin regering på spel för den? Varför kunde han inte bara ta förlusten, rycka på axlarna och fortsätta utan FRA? Det skulle jag gärna vilja ha ett bra svar på. Men åter till Federley de dramatiska dagarna 2008.

Federley tvingades välja mellan stå upp för sina principer om övervakningsstaten, eller att rädda regeringen. I det läget valde han, under mycket stor vånda, att rädda regeringen.

Och där ligger själva kärnan. Han gjorde ingenting konstigt. Han gjorde bara precis det som varje minister från Allianspartierna eller Socialdemokraterna skulle ha gjort, alltid har gjort, och alltid kommer göra.

Om en regering anser att den behöver tumma lite på principerna för rättsstaten för att sitta kvar i ett spänt politiskt läge, då kommer den i slutändan nästan alltid göra det. Ofta kanske mycket motvilligt. Men den kommer att göra det om den kan och det behövs.

Sverige är inte Ukraina, och det kan tyckas som att vi ligger i olika världar. I Ukraina används massövervakningstekniken till öppet brutalt förtryck och skrämseltaktiker. Den ukrainske presidenten gör det för att han ser det som nödvändigt för att rädda regeringen. Det är fullt tänkbart att det är motvilligt som han gör det, men det spelar i så fall ingen roll. Det viktiga är att han använder de verktyg han har när han känner att han måste.

Här i väst ser vi hur USA använder massövervakningen för att hålla koll på grävande journalister, och trakassera dem när de reser eller på andra sätt. Jag kan mycket väl tänka mig att president Obama står bakom de här handlingarna mycket motvilligt, men inte heller det spelar någon roll. Han gör det också när han känner att han måste.

I Sverige hade vi för några årtionden sedan en omfattande registrering och svartlistning av människor med vänstersympatier. Den snickare som hade otur i övervakningslotteriet fick finna sig i att inte få några jobb, och aldrig få någon förklaring på varför. Jag kan mycket väl tänka mig att de Socialdemokratiska statsråd som godkände att man tummade på de medborgerliga rättigheterna gjorde det motvilligt.

Vi har haft IB-affären och Geijer-affären, där de dåvarande statsråden stod inför valet att tumma på de medborgerliga rättigheterna eller riskera regeringens fall. Alldeles säkert motvilligt och under stor vånda.

Och när den svenska regeringen valde att utvisa två egyptier med ett CIA-plan så att de kunde skeppas till Egypten och torteras, då var det inte heller något som de svenska ministrarna tyckte var ett roligt beslut. De tog det mycket motvilligt, för att de kände att de måste.

Därför kan man inte klandra Federley för att han också valde att vika ner sig i det läge där han faktiskt hade kunnat göra skillnad, och hellre motvilligt tumma på principerna än att se regeringen falla.

Eller, jo, naturligtvis kan man klandra honom för det, för det var fel gjort.

Men man ska komma ihåg att Federley inte skiljer sig alls från de flesta andra politiker från regeringspartier, i Sverige eller i resten av världen. I ett skärpt läge är det tyvärr snarare regel än undantag att även vanliga, hyggliga och i grunden snälla politiker tar till de verktyg de har tillgång till för att rädda sin regering från att falla.

Därför är verktygen för övervakning farliga även i fredliga demokratiska länder som våra i väst. Finns verktygen säger all erfarenhet att de tyvärr löper stor risk att användas, även av politiker som gör det motvilligt.

Därför är kampen mot övervakningssamhället på allvar även för oss i Sverige.

Fredrick Federley själv är ett perfekt exempel på varför. Han är ingen ond politiker. Han bara orkade inte riktigt stå emot ett fullständigt övermäktigt tryck från omgivningen i ett spänt läge, och gick motvilligt med på att göra det som behövdes för att rädda regeringen den gången.



Om vi i Sverige installerar samma övervakningssystem som Ukrainas president använder för att rädda sin regering — och det har vi redan gjort, med bland annat Centerns stöd — då lägger vi bördan på alla framtida politiker i ledande ställning att visa mer återhållsamhet än vad majoriteten av deras kollegor genom historien har förmått visa i skärpt läge.

Det är inte en rimlig börda att lägga på politiker från nu och för all tid framåt. Varje samhällssystem som bygger på att alla är perfekta helgon hela tiden misslyckas.

Att bygga övervakningssystemen och ställa dem till den politiska maktens förfogande leder oundvikligen till att den politiska makten någon gång kommer att använda dem på det sätt som behövs.

Hur lätt det blir så, trots alla goda intentioner, vet Federley bättre än någon annan. Han var ju där, i riksdagens plenisal när han tryckte på ja-knappen. Därför borde egentligen han, om någon, förstå varför kampen mot övervakningen är på allvar även hemma hos oss här i Sverige och i västvärlden.



Men det förstår Fredrick Federley inte, i vart fall inte ännu. Vaknar han upp och inser att det här är en medborgarrättskamp som är lika viktig för vårt samhälle på 2000-talet som 1900-talets stora medborgarrättsrörelser var, då är han välkommen över till vårt parti. Integritetsvänner har nog inte så mycket att hämta hos Centern, tyvärr.

Piratpartiet ställer upp i EU-valet i maj och riksdagsvalet i september.

Vi gör det för att vi tar friheten på nätet och i samhället på allvar på riktigt.

Till skillnad från Federley, tror Piratpartiet att övervakningshotet är på allvar

Fredrick Federley (C) säger rätt saker om integriteten, men tar det inte på allvar

I riksdagen har Centern gång på gång röstat för mer övervakning av svenska folket. Nu försöker de profilera sig som vänner av människors privatliv. Det beror förstås på att det drar ihop sig till EU-val.



Centerpartisten Fredrick Federley skriver hos Svd och gör en koppling som förvisso är helt korrekt mellan vårt lands trovärdighet i människorättsfrågor och den svenska teledatalagringen. Det rimmar illa att kritisera regimen i Ukraina för att den använder samma verktyg för att övervaka och kontrollera medborgarna som vi själva har infört som en konsekvens av EU:s datalagringsdirektiv.

Federley har alldeles rätt i det han skriver. Genom att vår egen regering har infört massövervakning i vårt eget samhälle, har Sverige ingen särskild trovärdighet när vi kritiserar Ukraina.

Men Federley själv har tyvärr ingen trovärdighet när han kritiserar massövervakningen.

Jag betvivlar inte att Federley vill väl. Han tycker massövervakningen har gått för långt. Jag kritiserar inte hans åsikter, för såvitt jag förstår tycker han som Piratpartiet nästan till hundra procent.

Problemet är att Federley, trots att han faktiskt är uppriktigt engagerad i övervakningsfrågan och hör hemma på den goda sidan, ändå inte tar den på allvar.

Anna Troberg (PP) sätter strålkastarljuset på precis själva kärnfrågan, och skriver på sin blogg:

    Federley röstade för FRA-lagen. Han röstade visserligen mot implementeringen av datalagringsdirektivet, men inte förrän Centerpartiet nogsamt räknat ut hur många integritetsalibin man hade råd med utan att riskera att implementeringen faktiskt stoppades.

Federleys försök att vinna billiga integritetspoäng på regimens tillkortakommanden i Ukraina blottlägger dessutom en oroväckande naivitet och historielöshet inför den svenska massövervakningen. Han skriver bland annat:

        Nu är Sverige inte Ukraina. Det finns ingen risk att vi går samma väg som Ukraina och inskränker de medborgerliga rättigheterna på ett så skrämmande sätt. Avlyssningen som finns i Sverige lär aldrig användas för att skrämma demonstranter.

Jag är hemskt ledsen, Fredrick. Din trovärdighet i integritetsfrågor är skjuten i sank. Inte för att du röstade för FRA-lagen 2008 eller för att du tog den enkla vägen och valde att bli integritetsalibi i omröstningen om implementeringen av datalagringsdirektivet. Det är vatten under broarna. Du saknar trovärdighet för att du gång på gång skyltar med det faktum att du verkligen inte förstått farorna med statlig massövervakning eller det faktum att inget land, inte heller Sverige, är immunt mot dem.

Kursiveringen i citatet från Federley har jag lagt till. Det är själva kärnan i varför Federley dessvärre inte har någon trovärdighet i övervakningsfrågan. Han tycker och säger i och för sig rätt saker om övervakningen. Men han tar det inte riktigt på allvar.

”Det finns ingen risk att vi går samma väg” skriver Federley, och menar det. Han tror inte att massövervakningen kan komma att missbrukas i Sverige, eller i andra demokratiska västländer.

Han är emot massövervakningen, och det är bra. Men han ser det mer som en principiell snygghetsfråga, inte som någonting akut och viktigt på riktigt.



Vi i Piratpartiet tror att det är allvar. Vi är uppriktigt oroade över att systemen som våra regeringar i väst bygger upp för att kunna kontrollera sina befolkningar är farliga på riktigt. Vi vet från historien att när den politiska makten väl har ett verktyg för att driva igenom sin vilja eller sitta kvar vid makten, då tenderar det att bli använt.

Sverige är mycket långt från Ukraina idag, det är alldeles sant. Men vi i Piratpartiet ser det som ett allvarligt och verkligt problem att både Sverige och Ukraina har den tekniska möjligheten att registrera samtliga deltagare i en demonstration med en knapptryckning.

Federley är alldeles säker på att ingen framtida regering i Sverige kommer att använda den tekniska möjligheten för att skrämma demonstranter. Tyvärr delar vi i Piratpartiet inte hans förtröstansfulla tro på alla framtida regeringars förmåga att avstå från att använda de verktyg de har, i ett pressat läge.

Vi tror att kampen mot övervakningssamhället är på allvar, och att vi just här och nu är i ett läge där vi måste stå upp för våra medborgerliga rättigheter. Vi tar den här frågan på allvar på riktigt.

Därför ställer Piratpartiet upp i EU-valet i maj och riksdagsvalet i september.

Läs Anna Troberg (PP): Problemet är inte att Federley röstade för FRA-lagen, utan att han fortfarande inte har fattat

Fredrick Federley (C): Piratpartiet och Federley

Anna Troberg (PP): Rött kort till Federley

…………

Andra om ämnet: Gustav Nipe (PP), ,

Om till och med Angry Birds är infekterat av NSA, vilka appar kan man lita på?

NSA använder Angry Birds och andra appar till smartphones för att spionera på oss. Den nyheten rapporterade utländska och svenska medier igår.

Expressen skriver:

Från vissa appar går det bara att läsa ut viss information, som vilken mobiltelefon användaren har, serienumret på telefonen, vilken version av mjukvaran som användes.

Men andra sprider betydligt mer information om sina användare. Men en reklamplattform stack ut, Millennial Media. Millennial Media uppger på sin hemsida att de arbetar med Rovio, som utvecklat ”Angry Birds”, samt Zynga som skapat det populära spelet ”Farmville”, Activision som ligger bakom spelserien ”Call of duty” och flera andra.

Det finska företaget Rovio, som har utvecklat Angry Birds, säger att de inte hade en aning om att information om deras användare kan samlas in av NSA. Det skulle jag gissa är alldeles sant.

Men tyvärr hjälper ju det varken företaget eller deras kunder.

Vågar vi lita på appar till våra smartphones? är en fråga som jag tror många ställer sig idag. Tyvärr är svaret nej.

Om till och med ett fullständigt harmlöst enanvändarspel som Angry Birds kan tjäna som inkörsport för NSA, då kan man som vanlig konsument inte lita på någon app över huvud taget.

NSA skadar vårt samhälle inte bara direkt genom att installera bakdörrar överallt, och därmed öka vår sårbarhet. De skadar också samhället indirekt, genom att undergräva förtroendet för den nya tekniken.

Om jag jobbade på Rovio, eller på något annat av de många tusentals små och stora företag som utvecklar appar, skulle jag vara fullständigt rosenrasande idag. Det är alldeles säkert sant att företagen som utvecklar apparna inte själva har gjort något skumt.

Men tack vare NSA’s agerande kan inga konsumenter längre lita på några appar, hur stort förtroende de än må ha för företaget som utvecklar själva appen.

Tack för det, NSA! Och tack för det, svenska regeringen, som låter FRA agera underleverantör till NSA, utan att vi medborgare får någon officiell information alls om vilka av NSA’s olika spionprogram FRA deltar eller inte deltar i.

Företag ska inte få hänga ut privatpersoners domar

Företaget Lexbase marknadsför en databas över människor som blivit dömda för brott. Databasen är sökbar på personnamn.

Företaget bryter på ett flagrant sätt mot personupgiftslagen, men menar att de har rätt att göra det eftersom de köpt ett utgivningsbevis för 2000 kronor, och därmed anser att de är en tidning och inte en databas.



Yttrandefrihetsexperten Nils Funcke har gått på resonemanget och varnar för att inskränka offentlighetsprincipen: http://www.expressen.se/debatt/ingen-anledning-att-minska-oppenheten/

Men Datainspektionen däremot har helt rätt i sin kommentar: http://www.expressen.se/nyheter/datainspektionen-andra-grundlagen/

Som DI säger är det fullständigt orimiligt att man ska kunna köpa sig fri från varje form av ansvar för hur man hanterar personuppgifter genom att köpa ett utgivningsbevis för 2000 spänn.

Offentlighetsprincipen är inte till för att samvetslösa förtag ska kunna tjäna pengar på att behandla känsliga personuppgifter hej vilt. Och inte heller för att stödja lynchmobbar.

Även om vi normalt gillar Funcke tycker jag han har ett för snävt perspektiv, och inte tar in persondataskyddet alls. Jag håller förstås med om att offentlighetsprincipen är både viktig och hotad, men det här är inte någon legitim användning av offentlighetsprincipen.

Funcke har rätt rent allmänt att det är oroväckande att det blir svårare att få ut handlingar som gör att man kan granska makten, men här är det inte makten som blir granskad. Här handlar det om att hänga ut enskilda privatpersoner. Att information är ”offentlig” i bemärkelsen att man kan gå till tingsrätten och slå i pärmar är något helt annat än att den ligger helt öppet sökbar på nätet.

Det är sant att i den här frågan står två viktiga piratprinciper mot varandra: offentlighetsprincipen och skyddet för persondata. Det gör att det inte finns några riktigt enkla svart-vita lösningar.

Men att helt upphäva personuppgiftslagen och låta företag lägga ut vad som är den känsligaste informationen av alla, den om tidigare domar, är inte på något sätt acceptabelt.

Om samvetslösa jurister lyckats vrida den nuvarande lagstiftningen till att personuppgiftslagen aldrig kan gälla ett företag som köpt sig fritt med ett utgivningsbevis för 2000 kronor, då måste vi ändra lagstiftningen.

Tele2 ber regeringen stoppa Säpo, och de har rätt

- Regeringen måste stoppa den orimliga kampanjen som Säpo driver om att få automatiskt tillgång till uppgifter om tele- och datatrafiken i våra nät, skriver Tele2′s ledning i en debattartikel.

Tele2 har fullständigt rätt i vad de säger.

Det vi ser nu är det sluttande plan som Piratpartiet och alla andra som värnar om den personliga integriteten har varnat för hela tiden.

När man tagit ett steg mot den totala övervakningsstaten kommer kraven på nästa steg automatiskt. Och nästa. Och nästa.



Datalagringsdirektivet tvingar tele- och interetoperatörerna att lagra information om vilka vi kommunicerar med. Uppgifterna sparas långt efter det att operatörerna själva slutat ha något eget intresse av dem. När Datalagringsdirektivet infördes pratades det mycket om att informationen inte skulle vara åtkomlig direkt för polisen, utan att polisen skulle behöva gå till domstol för att få ut de uppgifter som de var intresserade av.

Men innan Datalagringsdirektivet ens har varit i kraft i ett år i Sverige, trycker Säpo redan på för att få direkttillgång till registren.



När Säpo besökte nätoperatören Bahnhof blev Säpo själva inspelade på band när de med hot och löften försökte pressa Bahnhof att ge dem direktåtkomst till registren. Tydligen försöker Säpo på precis samma sätt med alla svenska operatörer

Det är alldeles utmärkt att både Tele 2 och Bahnhof reagerar och protesterar. Jag hoppas fler internetoperatörer tar bladet från munnen och ger sig in i debatten.

Men nog är det fel när det är upp till privata företag att försöka försvara sina kunder mot att bli registrerade och övervakade av en regering som hela tiden vill utöka kontrollen över medborgarna. Och nog är det beklämmande att det största oppositionspartiet (Socialdemokraterna) är precis lika övervakningskåta som Moderaterna och de övriga borgerliga partierna.

Piratpartiet ställer upp i EU-valet i maj och riksdagsvalet i september. Vi säger klart och entydigt nej till massövervakningen.

Läs debattartikeln från Tele2

Erik Lakomaa hjälper oss med EU-valet

Erik Lakomaa, som tidigare har jobbat bland annat med nej till EMU-kampanjen och för Junilistan, kommer hjälpa oss med EU-valet.  Han kommer att stå till toppkandidaternas förfogande när det gäller saker som media, strategi och kommunikation.

Erik Lakomaa är ekonomie doktor och har bland annat arbetat som ledarskribent på Svenska Dagbladet. Under folkomröstningen om euron 2003 var han kampanjledare för Medborgare mot EMU. För det arbetet utsågs han året efter till ”bästa politiska konsult under 40″ av den amerikanska branschtidningen Campaigns and Elections.

Nu förstärker vi alltså inför EU-valet med en kvalificerad kraft som har har erfarenhet av att visa att idéer slår resurser i politiska val.

Det här blir bra. Välkommen ombord, Erik!

Läs mer hos Dagens Opinion

Ska FRA fortsätta hjälpa NSA utföra industrispionage?

NSA bedriver industrispionage. Den saken råder det ingen tvekan om, konstaterade Edward Snowden när han blev intervjuad av tysk teve igår.

Vi vet sedan tidigare att massövervakningen inte fångar några terrorister (i synnerhet inte innan dåden har skett).

Men industrispionage är någonting helt annat. Där vet ju USA på förhand vilka europeiska företag de är intresserade av. Siemens, Mercedes, kanske Ericsson? Och varför skulle USA inte ta reda på vilka offerter JAS-Gripen-konsortiet lägger, när de försöker sälja sina egna flygplan till samma kund?

Även om massövervakningen av alla europeiska företags och privatpersoners kommunikation och banktransaktioner är helt värdelös mot terrorism och grov brottslighet, fungerar den säkert alldeles utmärkt mot svenska och europeiska företag.

Frågan som inställer sig är förstås:

Ska Sverige fortsätta hjälpa NSA utföra industrispionage mot civila företag? Idag gör FRA det. Är det okay?

Om det hade rört sig om att skydda Sverige mot terrorism och kriminalitet, eller mot militära hot, kanske några skulle tycka att massövervakningen var värd priset, och att det var bra att FRA deltog aktivt i arbetet. Det är en sak.

Men ska svenska myndigheter ägna sig åt industrispionage på uppdrag av främmande makt?

Den frågan får exempelvis Carl Bildt gärna svara på, nu när han har blivit utsedd till att utreda massövervakningen på nätet.

…………

Andra om ämnet: Expressen,