Rasmus Fleischer's Blog, page 59

Krisen, del 135: Kris och korruption

Vadå korruption? Vi tycks befinna oss i en global upprorsvåg, där protester mot “korruptionen” är ett genomgående tema. Framför allt rör detta de s.k. tröskelstaterna, emerging markets, som är särskilt utsatta i den globala krisens nya fas. Vreden mot korrupta politiker tycks ofta hänga samman med att pengarna förlorar i värde och priserna stiger. Ett tidigare inlägg i krisserien spekulerade i kopplingar mellan kris, inflation och korruptionsprotester (samt antisemitism och homofobi). Jag hoppas fortfarande på att få fler synpunkter på dessa spekulationer!

En annan fråga är hur vi ska tänka på begreppet “korruption”. Det finns i detta begrepp något djupt otillräckligt, rentav obehagligt. Att skylla alla problem på “korrupta makthavare” är inte så värst långt från att klaga på “räntelobbyn”, påpekade krl.

Dessutom kan en rörelse mot korruption kan lätt slå över i en glidning mot despotism. Betänk hur Viktor Orbán tog makten i Ungern med löften om att agera mot korruptionen, för att sedan snabbt stifta en lag om att korruptionsmisstänka får häktas utan rättegång på obestämd tid. Redskapet mot korruption kan lika gärna bli ett redskap för korruption. Någonting liknande kan f.ö. sägas om Wikileaks.

Samtidigt är det ett faktum att korruption existerar. Det är även ett faktum att korruptionen är ojämnt fördelad. Även om vi bör vara skeptiska till metoderna som används för korruptionsindex, ger de en vink om verkliga förhållanden.

Sverige är ett av de minst korrumperade länderna i världen. Ukraina är mer korrumperat. Fattiga länder är överlag mer korrumperade än rika länder. Detta kan konstateras utan omsvep. De enda som skulle ifrågasätta detta är rättshaverister som tänker sig att allt ont i världen kommer sig av “korruption” – en löjeväckande analys.

Korruptionen är inte den yttersta orsaken till världens misär, utan snarare ett symtom på någonting. Men på vad? Vad är korruption?

Om vi går till ordboken, kan vi ana en betydelseförskjutning:

1) fördärv, förstörelse /…/ förruttnelseprocess; numera bl. om moraliskt o. d. fördärv, sedefördärv /…/

2) bestickning, korrumpering; (om moraliskt förfall vittnande) mottaglighet för gåvor l. dyl.

Först stod ordet för allt slags fördärv. Någonting rent som smutsas ned. Någonting friskt som börjar ruttna. Kris och korruption är i grunden detsamma!

Vi kan även notera att den engelska termen “corruption“, som den förekommer i King James Bible, motsvaras av “fördärv” i svenska bibelöversättningar.

Från att ha stått för förfall i allmänhet, kom ordet efterhand att särskilt syfta på moraliskt förfall. När t.ex. Friedrich Nietzsche analyserade “korruptionen” bortom gott och ont, syftade han på moraliskt förfall (betydelse 1), inte på mutade makthavare (betydelse 2).

Länge såg man nog mutade makthavare som ett uttryck för moraliskt förfall. Ordboken, som utgavs 1937, ger en tydlig vink om saken. Sedan dess har den sekundära betydelsen tagit över: korruption handlar om mutor, i en eller annan form. Om korruptionen förr kunde drabba “kulturen” i stort, är den numera något som framför allt breder ut sig i ett övre samhällsskikt, “makthavarna”.

Nu ett försök till kristeoretisk definition av vad “korruption” faktiskt står för i vår tid.

Fråga: vad är inte korrumperat?

Svar: kapitalismen!

Karl Marx understryk hur kapitalismen, i jämförelse med alla tidigare samhällen, utmärker sig genom att samhällets maktförhållanden blir opersonliga. I kapitlet om varans fetischkaraktär gör han en återblick på den europeiska medeltiden, då “personligt beroendeförhållande är samhällets givna grundval”. Såväl översåte som undersåte har sina givna plikter gentemot varandra, gentemot jorden och gentemot Gud. När de medeltida människorna utför sina plikter så framträder “personernas samhälleliga förhållanden i deras arbeten som deras egna personliga förhållanden”.

Kapitalism innebär däremot att makten blir abstrakt, opersonligt. Bort med personberoendet, in med pengaberoendet. För den enskilde individen gäller det att ha ett jobb, eller på annat sätt fixa en löpande inkomst. För det enskilda företaget gäller det att stå sig i konkurrensen under det att produktiviteten ökar. För staten som “ideell totalkapitalist” (Engels) gäller det att upprätthålla kapitaltillväxt inom dess nationella ramverk.

Visserligen kan allt detta inte stå på egna ben. Hela kalaset bärs upp av omedelbart personliga förhållanden. Men dessa har genom hela kapitalismens historia förpassats till en särskild sfär – familjen – och delegerats till kvinnorna. Just genom denna “avspaltning“, kan marknaden förbli ett medium för opersonlig maktutövning. Så går det i korthet att beskriva det kapitalistiska samhället i dess fullt utvecklade form.

Kapitalets kris är alltså en kris för den opersonliga makten. I dess ställe träder då – ännu en gång – den omedelbart personliga makten. Men till skillnad från medeltiden, finns det ingen gudagiven hierarki att falla tillbaka på. Därför uppstår det vi kallar korruption.

För att det ska bli meningsfullt att tala om (och uppröras över) korruption, måste alltså kapitalismen redan vara etablerad. Korruptionen är varken ekonomisk eller politisk. Den är själva sammanblandningen av ekonomi och politik – de två sfärer som enligt liberalismen borde vara åtskilda. Liberalismens avsky mot korruption är en uppriktig sak. Men liberalismen tenderar att tro att det är korruptionen som står i vägen för en framgångsrik kapitalism. Kanske är det tvärtom: kapitalismens kris är själva orsaken till korruption.

Att protestera mot korruptionen är alltså som att protestera mot krisen. Nej, det är inte fullt så dåraktigt som att protestera mot dåligt väder. Antikorruption kan rentav vara en bra start på någonting större. Allt kommer an på hur sådana protester kan vidgas. Här gäller det att undersöka de likheter och olikheter som finns mellan rörelser i t.ex. Ukraina, Bosnien, Tjeckien, Nordafrika… liksom olika nätpolitiska mobiliseringar, där indignationen över “korruption” har spelat en varierande roll. Problemet är att en mobilisering mot korruption alltid riskerar att idealisera den väl fungerande, opersonliga makten.

A strong message from the European Union: don’t block websites!

Today the European Commissioner Štefan Füle issued a strong statement on the blocking of The Pirate Bay in Denmark:

The ban on the social platform The Pirate Bay in Denmark raises grave concerns and casts doubt on Denmark’s stated commitment to European values and standards.

Freedom of expression, a fundamental right in any democratic society, includes the right to receive and impart information and ideas without interference by public authority. Citizens must be free to communicate and choose freely the means to do it. This obviously includes access to the internet.

Open debate promotes transparency and accountability and ultimately reinforces democracy; such debate needs to be strengthened everywhere, including in Denmark.

Just kidding! The statement was actually not about The Pirate Bay. It was about the recent blocking of another website in another European country. Maybe the statement would seem a bit stronger if it was consequently applied also to cases within the European Union.

thx for the tip, Geraldine!

Guldbussen

Ibland frågar folk vad som har hänt med Piratbyråns gamla buss. Svaret går numera att finna på Guldbussen.se, som meddelar att bussen står vinterparkerad i Luleå. Inte illa för en stadsbuss från 1977 som vi även förmått att korsa Alperna och övervintra på Balkan.

Ibland frågar folk vem som äger bussen. Så tänkte vi också till en början: att en buss skulle vara något som man köper, för att sedan äga. Snart lärde vi oss att en buss är något som måste tas hand om. Frågan är alltså inte vem som äger den, utan vem som har vårdnaden. Svaret är: Rättbuss.

Liberalismen och dess motsats

Jag recenserade en försvarsskrift för liberalismen i gårdagens Expressen. Per Svensson menar i denna skrift att liberalismen visserligen inte kan sammanföra all världens godhet, men att däremot allt ont i världen kommer av antiliberalismen. Hans definition av liberalismen blir i praktiken: liberalism är motsatsen till antiliberalism.

Antiliberalismens främsta kännetecken är, enligt Per Svensson: populism, apokalyptik och utopism. Mot denna tresidiga polarisering vill jag lufta vissa invändningar.

Liberalism kontra populism? Låt mig citera ur recensionen:

Visst har populism och liberalism ansetts vara oförenliga. Men jag undrar om inte detta förändrats sedan 2008. Tänk bara på Piratpartiet: ett paradexempel på liberal populism. Eller ta den högerpopulistiska Tea party-rörelsen

Därtill påpekar Magnus Linton:

Föreställningen att liberalism står i någon sorts absolut motsats till populism är möjligen en missuppfattning som inte förrän nu börjar uppmärksammas i Europa men den som följt den politiska utvecklingen i Latinamerika vet att liberalism där gått hand i hand med fullfjädrad populism i många decennier.

Liberalism kontra apokalyptik? Här handlar det om sekulariserade versioner av en religiös tankefigur: den yttersta dagen, då den bestående världen ska förgöras i en slutstrid, där det goda till sist segrar över det onda. Apokalyptiken är en form av eskatologi, läran om de yttersta tingen (som f.ö. givit namn åt det nya bokförlaget Eskaton).

På ett formellt plan stämmer det att liberalismen tar avstånd från tanken på en apokalyps. Ofta tas ett väldigt stort avstånd, med följden att hotet om en klimatkatastrof förnekas eller trivialiseras. Tendensen är alltså att inte bara avfärda apokalyptiken utan varje form av eskatologi, varje tanke på en yttersta gräns för vår rådande samhällsordning.

Samtidigt smyger den apokalyptiska fantasin in bakvägen, just hos de liberaler som (med rätta) ser sig som de renlärigaste. Jag tänker på den “ultraborgerliga” kristeorin hos den s.k. österrikiska skolan. Åtskillnaden mellan ekonomi och politik blir här till en absolut dualism – ekonomin är naturlig, politiken onaturlig. Inte bara välfärdsstaten, utan även centralbanker som utfärdar pengar utan uppbackning i guld, betraktas som politiska övergrepp på den naturliga ordningen. När övergreppet väl är fullbordat, finns det bara en väg tillbaka: krisen som renande skärseld. Oavsett om krisförloppet leder till att samhällen kollapsar och miljoner människor svälter, betraktas detta som ett nödvändigt ont för att återställa den naturliga ordningen. Vad är detta, om inte en liberal apokalyptik?

(År 2005 skrev jag förresten en uppsats om konspirationsbaserade världsåskådningar under rubriken “Populism och apokalyps“.)

Liberalism kontra utopism? Se ovan. Visst tar liberalismen avstånd från utopier. Men att konsekvent stå för en “klassisk liberalism” är att vara utopist. Tanken på att rulla tillbaka 100 år av statlig expansion – på fredligt vis, med en bibehållen varuproduktion – går knappast att ta på allvar.

“Föreställningen om konfiktfria lyckoriken” är kärnan i utopismen, skriver Per Svensson. I detta har han rätt, men han har fel i att ickeliberalerna skulle vara utopister. Att avskaffa patriarkatet och/eller kapitalismen, att skapa “en helt ny värld”, är inte detsamma som att avskaffa alla konflikter.

Krisen, del 134: Världskrisen fortskrider, utan någon ljusning i sikte

Den ekonomiska krisen verkar bli utdragen. Goda nyheter varvas med dödsrosslingar, optimistiska utropa med domedagsprofetior. Försöken att häva krisen och lägga grunden för en ny våg av tillväxt har ännu så länge misslyckats, trots att krisåtgärderna är unika både till storlek och i uthållighet. USA är inne på sjunde året av en expansiv kreditdriven modell: “easy money” från Riksbanken – över fyra biljoner dollar hittills i obligationsköp för att öka likviditeten – har drivit på börskurser men utan att skapa varaktig tillväxt. De billiga krediterna och låga räntorna har hållit liv i finansbranschen och förhindrat en finansiell härdsmälta, men har inte lyckats bryta pessimismens negativa spiral. Den senaste tidens börsuppgång – en av få ekonomiska ljudpunkter – handlar inte om företagens vinster utan reflekterar snarare den stora mängd kapital som flyter omkring på jakt efter räntabla placeringar. Den amerikanska krispolitiken har också skapat politiska konvulsioner där statsbankrutt och inställda betalningar diskuteras på allvar. Krisen är därför minst lika mycket politisk som ekonomisk.

En bra lägesöversikt levereras av Mats Benner i recensionstidskriften Respons (1/2014). Fast den sista meningen som citeras ovan är lite förrädisk, lutande åt det typiskt vänsterborgerliga greppet att omdefiniera krisen från “ekonomisk” till “politisk”, som om det vore självklart att den rätta politiken kan föra kapitalismen ut ur krisen. Finns det några andra invändningar mot beskrivningen så vore de intressanta att höra!

Här fortsätter blicken över läget i världskrisen:

Japan försöker på sin kant bryta det snart 20 år gamla ekonomiska dödläget med en expansiv chockterapi. Den optimism som blivit den sittande Abe-administrationens signum har dock tillfälligt havererat. Och Europa är sin alldeles egen historia, med en allt svagare intern sammanhållning och globalt inflytande i förfall. EU:s kris är också den både politisk och ekonomisk. Ekonomin är kanske värst utsatt. Tillväxten är fortsatt negativ i de krisdrabbade länderna, arbetslösheten skyhög över nästan hela linjen och statsfinanserna överlag usla. Till och med de starkaste ekonomierna – som den tyska – når bara upp i den allra mest blygsamma tillväxt. Inte ens de upphaussade BRIC-länderna – de globala finansmatadorernas stora hopp – lever upp till sina förväntningar. Det är bara Kina som står kvar med strålande panna medan Indien sviks av internationella investerare. Ryssland styrs av råvaruprisernas fluktuationer (och agerar alltmer aggressivt för att säkra tillgången på olja och gas), och Brasilien rör sig från mirakeltillväxt till stillastående. Afrika är den enda kvarvarande kontinent som bär hoppets prägel men verkar inte kunna bli något ekonomiskt lokomotiv på flera decennier, med politisk instabilitet, institutionellt kaos och osäkra långsiktiga utsikter bortom de rika råvarutillgångarna.

Vart rör sig den globala ekonomin? Den stora frågan är om vi levt på lånad tid, om de senaste 20–30 åren bara varit en bubbla på kredit som nu nått vägs ände. Kvar skulle i så fall bara vara en utdragen period av restriktioner och avhållsamhet i väntan på något oväntat mirakel, oklart hur och varifrån. Det är denna närmast fatalistiska krisdiagnos som vägleder bland annat den brittiska politiken, nämligen att låta besparingar och åtstramningar bana väg för en ekonomisk renässans och att låta krisen läka ut sig själv.

Citaten är som sagt hämtat ur en bokrecension av Mats Benner. Boken som han recenserar får tas upp i ett annat inlägg.

Krisen, del 133: När täcket dras undan – en grov skiss över upprorsläget i världens tröskelstater

En väldigt grov skiss över den politiska turbulensen i världen, våren 2014:

Efter 2008 års finansiella sammanbrott inleddes – i USA, Europa och Japan – en stimulansfest utan historiskt motstycke. Biljontals dollar pumpades in i banksektorn bara av USA:s centralbank genom köp av obligationer. Detta ledde till att börskurserna har flugit i taket samtidigt som räntorna pressats i botten. De extremt låga räntorna (negativ realränta) har stimulerat kapitalet att söka sig utomlands, i jakt på investeringsobjekt som bär större risk och ger högre avkastning. Ganska snart tycks detta ha resulterat i kraftigt stigande råvarupriser, alltså dyrare mat för världens befolkning, vilket bildar en del av bakgrunden till 2011 års upprorsvåg (som väl i första hand drabbade länder som är beroende av att importera sin mat). Men stimulansfesten i centrum ledde även till att pengar svämmade ut i tröskelstaterna (semiperiferin, emerging market), som kunde dra fördel av stimulansen i form av någorlunda låga räntor på statsskulden.

Under 2013 började USA:s riksbank att försiktigt trappa ner stimulansinjektionerna. Festen är långt ifrån slut, men det räcker att deltagarna tycker sig se skymten av knarkpåsens botten för att oron ska sprida sig. På världens kapitalmarknaden uppstod genast ett slags baksug – pengarna söker sig tillbaka till tryggare placeringar i USA. Vissa av stimulansens tidiga verkningar blir nu inverterade: råvarupriser börjar falla och skuldsatta tröskelstater blir hårt pressade. Mot dessa staters valutor uppstod genast ett hårt tryck nedåt och tendensen till inflation har varit kraftig.

Några exempel på “tröskelstater” som hamnat i monetärt blåsväder under krisens nya fas: Turkiet, Thailand, Uganda, Venezuela, Brasilien, Argentina, Sydafrika, Ryssland, Ukraina…

När det uppstår ett “monetärt baksug”, uppstår en karakteristisk effekt i många av de drabbade länderna. Det kan liknas vid att ljuset tänds, eller att täcket dras bort. En massa skit blir plötsligt synlig!

Korruptionen hade funnits där hela tiden och alla visste det, men inte så många orkade bry sig. Vad som nu händer samtidigt, i tröskelstater runt om på jorden – trots enorma skillnader i politiska förhållanden – är att den korruptionen plötsligt ter sig outhärdlig. En känslan fortplantar sig genom samhället: Något måste göras!

Motståndet mot korruption kan ta sig uttryck i uppror på gatan. Förra sommaren brakade det loss i Turkiet och Brasilien. Nu lamslås både Thailand och Venezuela av protester och trots att det är olika politiska grupper som tar ledarrollen i varje enskilt land, rider de på samma våg av ilska mot olika former av korruption, som kommit upp i ljuset när “täcket rycks undan”. Ofta är just inflationen en bidragande faktor till att utlösa protesterna.

Även upproret i Ukraina tog sin början på samma sätt. Mobiliseringen på Maidan hade aldrig skett om inte en stor del av befolkningen känt att nu går det inte längre att tolerera korruptionen. Att upproret snabbt blev överkodat av geopolitik är faktiskt en annan sak.

Nu är många regimer livrädda för att upproret ska drabba dem. De söker efter strategier sätt att kanalisera antikorruptionen. Deras hopp står vid en eller annan ideologi som kan förklara korruptionen på ett sätt som oskadliggör en gatans kritik. På en global nivå kan vi redan nu se hur två klassiskt reaktionära ideologier kommer väl till pass:

Antisemitismen har en given förklaring till ökade räntor och monetär turbulens – allt förklaras som medvetna manipulationer från en dunkel, kosmopolitisk makt. Ofta behöver det knappt nämnas vilka som står bakom, för ryktet om judarna är redan etablerat. Ett exempel på denna strategi ser vi i Turkiet, där premiärminister Erdoğan tjatar om att “räntelobbyn” ligger bakom landets problem.
Homofobin har en lång tradition av att tjäna som ideologisk förklaring till korruption (tänk bara Kejneaffären). När vi nu ser hur de styrande i Ryssland och Uganda tonar upp hetsen mot homosexuella, får detta ses som ett sätt att dra uppmärksamheten från den verkliga korruptionen.

Tyvärr får vi nog räkna med att ännu fler regimer i världens tröskelstater, trängda av hotet om uppror, kommer att underblåsa antisemitism och homofobi under 2014.

Skissen är grov, som sagt. Jag har försökt att ta sikte på de stora sammanhangen och är alls inte säker på att alla detaljer har blivit korrekta. Rätta mig gärna!

(PS. Jag inser att mitt bruk av ordet “tröskelstater” inte är vedertaget på svenska, utan det är en översättning av tyskans Schwellenländer.)

Läser ikapp om den bosniska våren

Satt en stund och försökte läsa ikapp om månadens upprorsvåg i Bosnien-Herzegovina. Särskilt intressanta vinklar fann jag i följande tre artiklar:

Juraj Katalenac: “What’s up with Bosnia?“, Insurgent Notes

Självkvantifierande nazister

Några av nazisterna har nu åtalats för överfallet mot en manifestation i Kärrtorps centrum i december. Förundersökningsprotokollet finns ute på internet (torrent) och rymmer tydligen en hel del beslaget material från Svenska motståndsrörelsen (SMR). En som orkat gå igenom detta är en bloggare vid namn Rikard, som lyfter fram några ganska underhållande detaljer.

Bland världens alla nazistorganisationer, är det möjligt att SMR tar rekordet i marknadsanpassad byråkrati. Likt en tidstypisk myndighet strävar de efter att kvantifiera allt. Själva förklarar de:

2010 infördes det sk AMA-systemet över hela landet efter att ha prövats ut i Stockholm. AMA betyder aktivistmarkeringar, och är ett system som räknas i poäng. Exempelvis ger 1 timmes aktivism 6 ama-markeringar. Alla aktivister, från ledningen till aktivister på gatan fyller kontinuerligt i en ama-rapport som sedan rapporteras in till Riksorganisationen vid månadens slut. Riksorganisationen kan sedan framställa statistiska rapporter om aktivismen i organisationen varje månad som ett analysverktyg.

Bland papprena som polisen beslagtagit finns även ifyllda AMA-rapporter där nazisterna rapporterar in hur många poäng de har fått:

Associationerna går, som Rikard skriver, till studiecirklar och rollspelsföreningar. Man kan även ana att det gått viss inflation i poängtilldelningen.

En halvtimmes planeringssamtal: 3 poäng. En halvtimmes inventering av förråd: Sex timmars filmredigering: 27 poäng. Lägenhetsvakt i två dagar: 225 poäng.

Alltsammans verkar räknas som “beordrat kamparbete” vilket innebär att en ny poäng tickar in var tionde minut. Bland dokumenten finns också en rapport från en kvinnlig SMR-medlem. Hon får 30 poäng med motivet “barn”.

Krisen, del 132: Kort om Ukraina

Regeringstrogna prickskyttar mot en proteströrelse vars frontlinje tagits över av nazister. Vad som hände i Europas typ största land är så oerhört deprimerande.

För att förstå utveckling räcker det inte med att lyfta fram de unika faktorer som gäller just i Ukraina: landets språkliga och ekonomiska tudelning, dess förflutna i Sovjetunionen etc. Ukraina är ju i någon mån samtidigt ett uttryck för den globala krisens nya fas då den största dramatiken utspelar sig i världsekonomins semiperiferi. Därför är det oerhört angeläget att dra paralleller med det senaste årets proteströrelser i Turkiet, Brasilien, Thailand och annorstädes.

Protesterna i Maidan kretsade aldrig kring EU. Det började snarare som protester mot korruptionen – i länder som Ukraina tenderar begreppen “korruption” och “näringsliv” till att bli synonyma. För många ukrainare framstod ett EU-närmande som ett hopp om minskad korruption och därmed en bättre levnadsstandard. Associationsbanan är väl lite naiv, men inte helt orimlig: krishanteringen i EU utgör en helt annan typ av korruption än den i Ukraina.

Om det började i antikorruption, har protesterna breddats och intensifierats. Mönstret för protesternas utbredning beror helt klart på hur Ukraina ser ut, men inte heller här kan det reduceras till en nationell konflikt mellan ukrainsk- och rysktalande, eller till en geopolitisk konflikt mellan EU och Ryssland. Det hela har uppenbarligen mycket fler lager (och i varje lager, i varje läger, finns korruptionen närvarande, helt enkelt för att det finns ekonomiska intressen som backar upp de olika parterna i upptrappningen).

Så här uttrycker sig nån slags vänstergrupp som deltar i protesterna:

Det greppet oligarkerna har över politiken har resulterat i ett skattesystem där de stora företagen inte betalar någon skatt. Alla skatter betalas av arbetare och småföretag. Och nu är skattekistorna tomma, trots det faktum att det finns tillräckliga med resurser i landet. Detta problem kan inte valet av integrering med det ena eller andra blocket [EU eller Ryssland] lösa.

Det här inlägget blir inte mycker mer än en möjlig inledning och en djup suck. Hinner inte skriva mer just nu, men kanske återkommer.

Grundrisse, VI: Ännu en förvrängd passage i Maskinfragmentet

År 1857–58 gjorde ekonomijournalisten Karl Marx en serie ekonomikritiska anteckningar, som i efterhand framstår som ett förarbete till hans oavslutade verk Das Kapital. Åttio år senare skulle dessa anteckningar publiceras i bokform under titeln Grundrisse. Efter ytterligare trettio år ombesörjde Sven-Eric Liedman att ett urval utgavs i svensk översättning. År 2010 kom en nyupplaga på Tankekraft förlag.

Som vi tidigare konstaterat, rymmer den svenska utgåvan en katastrofal felöversättning. En av bokens viktigaste utsagor har fått omvänd innebörd på grund av rent slarv och tyvärr rättades felet inte heller till nyupplagan. Det rör sig om det avsnitt som i den internationella diskussionen blivit känt som “Maskinfragmentet” och som i den svenska utgåvan återfinns under rubriken “Upphävandet av det omedelbara arbetet” (s. 203–206 i nya utgåvan).

Nu noterar jag att det ryms ännu ett fatalt fel på dessa korta sidor. Ett fel som inte kan skyllas på Liedman, utan härrör ända från Sovjetunionen. Första utgåvan av Grundrisse, som kom kring 1940, preparerades nämligen av “Institutet för marxism-leninism” i Moskva. Ett institut som givetvis var underställt Stalin och företrädde en grotesk, arbetsideologisk Marx-tolkning.

Alltsedan första upplagan på originalspråk har följande stått att läsa i Grundrisse:

Sobald die Arbeit in unmittelbarer Form aufgehört hat, die große Quelle des Reichtums zu sein, hört und muß aufhören, die Arbeitszeit sein Maß zu sein und daher der Tauschwert [das Maß] des Gebrauchswerts.

Redaktörerna petade alltså in ett ord, das Maß, som de antog att Marx hade råkat glömma. Fast de markerade åtminstone inpetningen med hakparenteser. Det nya ordet innebär att hela meningen får en annan innebörd.

Svenska utgåvan har valt att acceptera Moskva-redaktörernas ändring, utan att alls tydliggöra att en ändring har skett. Så här lyder stycket där:

Så snart arbetet i dess omedelbara form har upphört att vara rikedomens huvudkälla upphör med nödvändighet arbetstiden att vara dess mått och därmed bytesvärdet att vara bruksvärdets mått.

Om vi i stället ska följa vad Marx faktiskt skrev, får den svenska översättningen korrigeras till följande lydelse:

Så snart arbetet i dess omedelbara form har upphört att vara rikedomens huvudkälla upphör med nödvändighet arbetstiden att vara dess mått och därmed bruksvärdets bytesvärde.

Nu tänker ni kanske: vadå “bruksvärdets bytesvärde”? Så tänkte nog även redaktörerna i Moskva när de valde att ändra formuleringen. Men just så ska det faktiskt stå! Åtminstone enligt W.F. Haug, som tydligen har tagit upp detta i förbifarten i en bok. Haug refereras i sin tur av Philipp Metzger i en fotnot i dennes bok Die Werttheorie des

Postoperaismus. Låt mig nu referera denna fotnot:

Bytesvärdet är enligt Marx ett uttryck för värdet. Värdets substans är “abstrakt arbete”, alltså den abstraherade nödvändigheten av den kvantitet mänsklig tid som krävs för att tillverka en vara. Bytesvärdet är alltså inte något mått på varans bruksvärde, vilket alltsedan Stalintiden har hävdats i de olika utgåvorna av Grundrisse. Ur den vidareförda felskrivningen “har postoperaisterna kunnat utveckla de mest stolliga teorier”, menar W.F. Haug.

Postoperaister som Antonio Negri menar ju, med stöd i Grundrisse, att den postmoderna kapitalismen har muterat sig så att värdet inte längre är mätbart, att det inte längre har någon substans. Med andra ord menar de att värdet har varit mätbart i en äldre form av kapitalism. När postoperaisterna kontrasterar nu mot då, antyder de gärna att värdet gamla substans skulle ha varit konkret arbete, alltså att den enskilda varans värde skulle ha bestämts av den faktiskt nedlagda arbetstiden i dess produktion. Här har de kunnat luta sig på Moskvaredaktörernas idé om bytesvärdet som ett mått på bruksvärde.

Marx beskriver alltså här en situation där produktivkrafternas utveckling har avancerat så långt att “rikedomens huvudkälla” inte längre utgörs av arbete. Han syftar uppenbarligen på det som han här kallar för “verklig rikedom” (senare utbytt till “stofflig rikedom”) och som syftar på bruksvärdesdimensionen. Någonting händer “med nödvändighet” när maskinerna kan fixa bruksvärden åt oss utan att det krävs så mycket arbete, menar Marx. Frågan som återstår är vad som händer.

En tolkning är att Marx menade att bytesvärdet helt enkelt upphör “med nödvändighet” i detta läge. Alltså att kapitalismen skulle avskaffa sig själv när produktivkrafternas utveckling nått en viss nivå. Då fick han uppenbarligen fel (och släppte nog den optimistiska idén ganska snabbt). Men med den Moskvaredigerade omskrivningen blir det dubbelfel: förutom den felaktiga förutsägelsen om bytesvärdets upphörande görs även en felaktig analys av bytesvärdets historiska funktion.