Grundrisse, VI: Ännu en förvrängd passage i Maskinfragmentet

År 1857–58 gjorde ekonomijournalisten Karl Marx en serie ekonomikritiska anteckningar, som i efterhand framstår som ett förarbete till hans oavslutade verk Das Kapital. Åttio år senare skulle dessa anteckningar publiceras i bokform under titeln Grundrisse. Efter ytterligare trettio år ombesörjde Sven-Eric Liedman att ett urval utgavs i svensk översättning. År 2010 kom en nyupplaga på Tankekraft förlag.

Som vi tidigare konstaterat, rymmer den svenska utgåvan en katastrofal felöversättning. En av bokens viktigaste utsagor har fått omvänd innebörd på grund av rent slarv och tyvärr rättades felet inte heller till nyupplagan. Det rör sig om det avsnitt som i den internationella diskussionen blivit känt som “Maskinfragmentet” och som i den svenska utgåvan återfinns under rubriken “Upphävandet av det omedelbara arbetet” (s. 203–206 i nya utgåvan).

Nu noterar jag att det ryms ännu ett fatalt fel på dessa korta sidor. Ett fel som inte kan skyllas på Liedman, utan härrör ända från Sovjetunionen. Första utgåvan av Grundrisse, som kom kring 1940, preparerades nämligen av “Institutet för marxism-leninism” i Moskva. Ett institut som givetvis var underställt Stalin och företrädde en grotesk, arbetsideologisk Marx-tolkning.

Alltsedan första upplagan på originalspråk har följande stått att läsa i Grundrisse:

Sobald die Arbeit in unmittelbarer Form aufgehört hat, die große Quelle des Reichtums zu sein, hört und muß aufhören, die Arbeitszeit sein Maß zu sein und daher der Tauschwert [das Maß] des Gebrauchswerts.

Redaktörerna petade alltså in ett ord, das Maß, som de antog att Marx hade råkat glömma. Fast de markerade åtminstone inpetningen med hakparenteser. Det nya ordet innebär att hela meningen får en annan innebörd.

Svenska utgåvan har valt att acceptera Moskva-redaktörernas ändring, utan att alls tydliggöra att en ändring har skett. Så här lyder stycket där:

Så snart arbetet i dess omedelbara form har upphört att vara rikedomens huvudkälla upphör med nödvändighet arbetstiden att vara dess mått och därmed bytesvärdet att vara bruksvärdets mått.

Om vi i stället ska följa vad Marx faktiskt skrev, får den svenska översättningen korrigeras till följande lydelse:

Så snart arbetet i dess omedelbara form har upphört att vara rikedomens huvudkälla upphör med nödvändighet arbetstiden att vara dess mått och därmed bruksvärdets bytesvärde.

Nu tänker ni kanske: vadå “bruksvärdets bytesvärde”? Så tänkte nog även redaktörerna i Moskva när de valde att ändra formuleringen. Men just så ska det faktiskt stå! Åtminstone enligt W.F. Haug, som tydligen har tagit upp detta i förbifarten i en bok. Haug refereras i sin tur av Philipp Metzger i en fotnot i dennes bok Die Werttheorie des

Postoperaismus. Låt mig nu referera denna fotnot:

Bytesvärdet är enligt Marx ett uttryck för värdet. Värdets substans är “abstrakt arbete”, alltså den abstraherade nödvändigheten av den kvantitet mänsklig tid som krävs för att tillverka en vara. Bytesvärdet är alltså inte något mått på varans bruksvärde, vilket alltsedan Stalintiden har hävdats i de olika utgåvorna av Grundrisse. Ur den vidareförda felskrivningen “har postoperaisterna kunnat utveckla de mest stolliga teorier”, menar W.F. Haug.

Postoperaister som Antonio Negri menar ju, med stöd i Grundrisse, att den postmoderna kapitalismen har muterat sig så att värdet inte längre är mätbart, att det inte längre har någon substans. Med andra ord menar de att värdet har varit mätbart i en äldre form av kapitalism. När postoperaisterna kontrasterar nu mot då, antyder de gärna att värdet gamla substans skulle ha varit konkret arbete, alltså att den enskilda varans värde skulle ha bestämts av den faktiskt nedlagda arbetstiden i dess produktion. Här har de kunnat luta sig på Moskvaredaktörernas idé om bytesvärdet som ett mått på bruksvärde.

Marx beskriver alltså här en situation där produktivkrafternas utveckling har avancerat så långt att “rikedomens huvudkälla” inte längre utgörs av arbete. Han syftar uppenbarligen på det som han här kallar för “verklig rikedom” (senare utbytt till “stofflig rikedom”) och som syftar på bruksvärdesdimensionen. Någonting händer “med nödvändighet” när maskinerna kan fixa bruksvärden åt oss utan att det krävs så mycket arbete, menar Marx. Frågan som återstår är vad som händer.

En tolkning är att Marx menade att bytesvärdet helt enkelt upphör “med nödvändighet” i detta läge. Alltså att kapitalismen skulle avskaffa sig själv när produktivkrafternas utveckling nått en viss nivå. Då fick han uppenbarligen fel (och släppte nog den optimistiska idén ganska snabbt). Men med den Moskvaredigerade omskrivningen blir det dubbelfel: förutom den felaktiga förutsägelsen om bytesvärdets upphörande görs även en felaktig analys av bytesvärdets historiska funktion.