Rasmus Fleischer's Blog, page 55

Antisemitism är inte detsamma som judehat

Just nu pÃ¥gÃ¥r en debatt där orden “judehat” och “antisemitism” används som synonymer. Därmed antyds att antisemitismen skulle vara en form av rasism; ett generellt hat riktat mot judar. Jag vill helt kort förklara varför jag ser ett problem i en sÃ¥dan definition.

Visserligen förstÃ¥r jag dem som väljer att tala om “judehat” eftersom detta ord lämnar mindre utrymme för missförstÃ¥nd. Ordet “antisemitism” har inte bara en lätt akademisk klang, utan brukar ocksÃ¥ locka fram idioter som tolkar varje ordled bokstavligt, som om det handlade om en antipati mot “semiter”. Med samma logik är “apelsin” ingen citrusfrukt, utan en beteckning pÃ¥ äpplen som importerats frÃ¥n Kina.

Antisemitism är en beteckning pÃ¥ en ideologi, som är rakt igenom präglad av den moderna världen. Den är alltsÃ¥ inte “urÃ¥ldrig”, som ofta hävdas, men har vuxit fram ur tidigare former av kristen antijudaism. Dess ursprung är europeiskt.

Vi kan rentav begripa antisemitismen som “ett förfelat uttryck för viljan att kasta av sig vantrivseln under kapitalismen”. SÃ¥ skriver redaktionen för Kris och kritik i inledningen till sitt senaste nummer, där de har översatt en viktig text av Moishe Postone. Ett utdrag ur nämnda text:

Modern antisemitism /…/ är en ideologi, en tankeform, som uppstod i Europa under det sena 1800-talet. Dess framväxt förutsatte tidigare former av antisemitism, som under Ã¥rhundraden hade varit en integrerad del av den kristna västerländska civilisationen. Vad som är gemensamt för alla former av antisemitism är den grad av makt som tillskrivs judarna: makten att döda Gud, att utlösa pestepidemier, och mer nyligen, att införa kapitalism och socialism. /…/

Det är inte bara graden, men ocksÃ¥ karaktären hos den makt som tilskrivits judarna som utmärker antisemitism frÃ¥n andra former av rasism. Troligtvis tillskriver alla former av rasism en potentiell makt till den Andre. Denna makt är emellertid oftast konkret, materiell, eller sexuell. Det är den potentilla makten hos den förtryckta (som underkuvad), hos “Untermenschen”. Den makt som tillskrivs judarna är mycket större, och uppfattas som aktuell snarare än potentiell. /…/ Vad som karakteriserar den makt som tillskrivs judarna i den moderna antisemitismen är att den är mystiskt ogripbar, abstrakt och universell. Den anses vara en makt som inte manifesterar sig direkt, utan som mÃ¥ste finna ett annat sätt att uttrycka sig. /…/ Judarna representerar en oändligt mäktig, ogripbar, internationell konspiration.

Antisemitismens kärna består alltså inte i ett hat mot de konkret existerande judarna, utan i fantasierna om en judisk konspiration. Här finns också ett levande arv från kristen teologi, som handlar om att judarna har en unik uppgift i världshistorien, där de måste välja sida mellan gott och ont. Den goda juden är i kristen tradition någon som accepterar Kristus som sin frälsare, vilket har gott om motsvarigheter i modern antisemitism.

VÃ¥r tids antisemiter älskar att framhäva en minimal sekt av ultraortodoxa judar som kallar sig Neturei Karta (numera använder de även namnet “True Torah Jews”). Sekten har ett hundratal aktivister runt om pÃ¥ jorden som utmärker sig för att ordna stöddemonstrationer för antisemiter och fascister (exempelvis för regimen i Iran och för Jobbik i Ungern). De är helt enkelt antisemiter.

Att det finns judiska antisemiter är inte så märkligt, om man inser att antisemitismen är någonting annat än rasism. Däremot tar sig antisemitismen ofta rasistiska uttryck i form av judehat, men fungerar även som stödideologi för andra former av rasism. Även i den antimuslimska rasismen förekommer det antisemitiska underströmmar, vilket blir tydligt i fallet Anders Behring Breivik.

Slutligen mÃ¥ste det Ã¥ter understrykas, att det intressanta inte är huruvida en enskild person “är” antisemit eller inte. Antisemitismen är ryktet om judarna och ryktet verkar genom att spridas. Att sprida rykten om de “goda” judarna kan i vissa fall innebära en delaktighet i en antisemitisk ideologiproduktion, även om det inte alltid är ett uttryck för judehat.

Kort sagt: judehat är ett uttryck för antisemitism, men antisemitismen kan även ta sig andra uttryck.

Antisemitism är inte detsamma som judehat

Just nu pågår en debatt där orden “judehat” och “antisemitism” används som synonymer. Därmed antyds att antisemitismen skulle vara en form av rasism; ett generellt hat riktat mot judar. Jag vill helt kort förklara varför jag ser ett problem i en sådan definition.

Visserligen förstår jag dem som väljer att tala om “judehat” eftersom detta ord lämnar mindre utrymme för missförstånd. Ordet “antisemitism” har inte bara en lätt akademisk klang, utan brukar också locka fram idioter som tolkar varje ordled bokstavligt, som om det handlade om en antipati mot “semiter”. Med samma logik är “apelsin” ingen citrusfrukt, utan en beteckning på äpplen som importerats från Kina.

Antisemitism är en beteckning på en ideologi, som är rakt igenom präglad av den moderna världen. Den är alltså inte “uråldrig”, som ofta hävdas, men har vuxit fram ur tidigare former av kristen antijudaism. Dess ursprung är europeiskt.

Vi kan rentav begripa antisemitismen som “ett förfelat uttryck för viljan att kasta av sig vantrivseln under kapitalismen”. Så skriver redaktionen för Kris och kritik i inledningen till sitt senaste nummer, där de har översatt en viktig text av Moishe Postone. Ett utdrag ur nämnda text:

Modern antisemitism /…/ är en ideologi, en tankeform, som uppstod i Europa under det sena 1800-talet. Dess framväxt förutsatte tidigare former av antisemitism, som under århundraden hade varit en integrerad del av den kristna västerländska civilisationen. Vad som är gemensamt för alla former av antisemitism är den grad av makt som tillskrivs judarna: makten att döda Gud, att utlösa pestepidemier, och mer nyligen, att införa kapitalism och socialism. /…/

Det är inte bara graden, men också karaktären hos den makt som tilskrivits judarna som utmärker antisemitism från andra former av rasism. Troligtvis tillskriver alla former av rasism en potentiell makt till den Andre. Denna makt är emellertid oftast konkret, materiell, eller sexuell. Det är den potentilla makten hos den förtryckta (som underkuvad), hos “Untermenschen”. Den makt som tillskrivs judarna är mycket större, och uppfattas som aktuell snarare än potentiell. /…/ Vad som karakteriserar den makt som tillskrivs judarna i den moderna antisemitismen är att den är mystiskt ogripbar, avstrakt och universell. Den anses vara en makt som inte manifesterar sig direkt, utan som måste finna ett annat sätt att uttrycka sig. /…/ Judarna representerar en oändligt mäktig, ogripbar, internationell konspiration.

Antisemitismens kärna består alltså inte i ett hat mot de konkret existerande judarna, utan i fantasierna om en judisk konspiration. Här finns också ett levande arv från kristen teologi, som handlar om att judarna har en unik uppgift i världshistorien, där de måste välja sida mellan gott och ont. Den goda juden är i kristen tradition någon som accepterar Kristus som sin frälsare, vilket har gott om motsvarigheter i modern antisemitism.

Vår tids antisemiter älskar att framhäva en minimal sekt av ultraortodoxa judar som kallar sig Neturei Karta (numera använder de även namnet “True Torah Jews”). Sekten har ett hundratal aktivister runt om på jorden som utmärker sig för att ordna stöddemonstrationer för antisemiter och fascister (exempelvis för regimen i Iran och för Jobbik i Ungern). De är helt enkelt antisemiter.

Att det finns judiska antisemiter är inte så märkligt, om man inser att antisemitismen är någonting annat än rasism. Däremot tar sig antisemitismen ofta rasistiska uttryck i form av judehat, men fungerar även som stödideologi för andra former av rasism. Även i den antimuslimska rasismen förekommer det antisemitiska underströmmar, vilket blir tydligt i fallet Anders Behring Breivik.

Slutligen måste det åter understrykas, att det intressanta inte är huruvida en enskild person “är” antisemit eller inte. Antisemitismen är ryktet om judarna och ryktet verkar genom att spridas. Att sprida rykten om de “goda” judarna kan i vissa fall innebära en delaktighet i en antisemitisk ideologiproduktion, även om det inte alltid är ett uttryck för judehat.

Kort sagt: judehat är ett uttryck för antisemitism, men antisemitismen kan även ta sig andra uttryck.

Krisen, del 147: Tvivel kring krisbegreppet

Är det någon som har hunnit läsa nya numret av Fronesis? Det vore intressant att hyra synpunkter. Inom kort följer här kommentarer till några av texterna.

Helsingsborgs dagblad skriver några rader och nämner bland annat min text om att tänka kapitalets sammanbrott. Skribenten konstaterar att tanken på sammanbrottet “inte är mer hypotetisk än den rådande trosföreställningen att nuvarande ekonomiska system ska bestå för alltid.”

Nu leds mina tankar till hur Walter Benjamin formulerade sig (ganska kryptiskt) i sin text “Resa genom den tyska inflationen” (1928):

Förfall är inte ett spår mindre stabilt, inte ett spår mer ofattbart än uppgång. Bara en bedömning som innebär ett medgivande av att undergången är det enda sannolika alternativet till det nuvarande tillståndet skulle kunna åstadkomma en frigörelse från den förlamande häpnaden över det som upprepas varje dag och nå fram till att betrakta förfallsfenomenen som det enda stabila och räddningen som ett nära nog till det ofattbara och fantastiska gränsande mirakel.

Kris, förfall, sammanbrott. Det kan verka som om orden står för samma sak, mer eller mindre drastiskt uttryckt. Men riktigt så är det nog inte.

Av dessa tre ord är det bara “kris” som förutsätter tanken på en normalitet. Krisen är själva avsteget från en stabilitet. Just därför är talet om kris alltid problematiskt. Därför tyngs det av mer metafysik än talet om förfall eller sammanbrott.

Att någonting faller samman är ett rätt simpelt konstaterande. Det säger ingenting om vad det var som föll samman. Att däremot påstå att något är i kris, är att hävda att detta har befunnit sig i ett tillstånd av normalitet, som nu har rubbats.

Det fanns goda skäl för Walter Benjamin att inte tala om kris. Och jag börjar allt oftare känna att rubriken för denna bloggserie är en belastning för dess innehåll. Inte så att jag vill släppa krisbegreppet helt, men kanske låta det ta ett steg tillbaka. Kanske handlar det bara om språkdräkt, kanske om mer än så.

Krisen, del 146: Ett paradexempel på kristeoretisk positivism

Vi har redan kommenterat debatten på Aftonbladets kultursida om sambandet mellan ekonomisk kris och högerradikal mobilisering, mellan Åsa Linderborg, Håkan Blomqvist och Petter Larsson. Den sistnämnde kritiserades här för sin positivistiska förståelse av krisbegreppet. Vi bör nog förtydliga vad detta innebär. Saken underlättas av att Petter Larsson har skrivit en slutreplik, som inleds med följande ord:

Det finns inget generellt samband mellan ekonomiska kriser och framgångar för högerradikala och högerextrema partier. Kriser kan gynna eller missgynna dem, det kan slå åt vilket håll som helst. Det är bara att lägga krisdata och valresultat bredvid varandra för att nå den slutsatsen.

Smaka på ordet: krisdata. Där har vi positivismen i ett nötskal.

“Krisdata” torde väl syfta pÃ¥ nationalräkenskaperna, alltsÃ¥ den officiella statistiken över sÃ¥dant som BNP-tillväxt, inflation och arbetslöshet. Det är bara att titta pÃ¥ krisdatan och dra en slutsats: antingen är det ekonomisk kris, eller sÃ¥ är det inte ekonomisk kris. SÃ¥ enkel ter sig verkligheten för en positivist som Petter Larsson.

LÃ¥t mig kasta fram en försvÃ¥rande tanke: Tänk om “den ekonomiska krisen” inte bara drabbar det mätbara objekt som vi kallar “ekonomin”, utan även drabbar själva mätredskapen. Om alltsÃ¥ den ekonomiska krisen innebär att den ekonomiska statistiken blir allt mer godtycklig.

För att tillspetsa ytterligare: en av krisens effekter är att det inte längre är självklart vad “krisen” är, var den börjar och slutar, eller hur den ska mätas. Är vi inte där nu? När börsen skjuter i höjden tack vare ett utdraget undantagstillstÃ¥nd där centralbankerna har gjort pengarna gratis. Där det ständigt talas om Ã¥terhämtning samtidigt som arbetslösheten parkerar pÃ¥ allt högre nivÃ¥er. Där vi inte ens kan säga om vi har inflation eller deflation, eftersom svaret beror pÃ¥ vilka mätredskap (deflatorer) vi väljer att använda.

HÃ¥kan Blomqvist föreslog ett krisbegrepp med fler dimensioner, eller kanske med flera olika hastigheter. En finansiell krasch kan slÃ¥ till snabbt, men ocksÃ¥ lösas snabbt – mÃ¥ vara att “lösningen” bara betyder att krisen ändrar karaktär. Välfärdsstatens kris är mycket mer trögrörlig. Länder som Sverige har “under decennier befunnit sig i kronisk välfärdskris”, skriver HÃ¥kan Blomqvist. Men en sÃ¥dan nyansering av krisbegreppet accepterar inte Petter Larsson:

kronisk kris? En sådan blåsfiskbreddning gör ju krisbegreppet snudd på meningslöst. För om man dessutom räknar den europeiska katastrofen 1914-1945 som en krisepok, skulle det betyda att vi haft kris i kanske 70 av de senaste 100 åren.

Vilket skulle förvandla krisen till normaltillstånd.

Och? Här anas vi en ytterligare aspekt av det positivistiska krisbegreppet. Det är binärt. Petter Larsson menar att det vid en given tidpunkt antingen är ekonomisk kris, eller inte.

Alternativet är att begripa krisen som en process. Då blir det fullt möjligt att tala om en krisprocess som pågått sedan t.ex. 1970-talet, utan att för den bortse från den konjunkturernas cykliska rörelser.

“Den ekonomiska krisen” rymmer alltsÃ¥ ett flertal dimensioner: bÃ¥de Ã¥terkommande finanskriser och en smygande välfärdskris, liksom en kris för själva det ekonomiska vetandet. För att begripa hur detta hänger samman krävs teorier och begrepp. Det räcker inte med “krisdata”.

Krisen, del 146: Ett paradexempel på kristeoretisk positivism

Vi har redan kommenterat debatten på Aftonbladets kultursida om sambandet mellan ekonomisk kris och högerradikal mobilisering, mellan Åsa Linderborg, Håkan Blomqvist och Petter Larsson. Den sistnämnde kritiserades här för sin positivistiska förståelse av krisbegreppet. Vi bör nog förtydliga vad detta innebär. Saken underlättas av att Petter Larsson har skrivit en slutreplik, som inleds med följande ord:

Det finns inget generellt samband mellan ekonomiska kriser och framgångar för högerradikala och högerextrema partier. Kriser kan gynna eller missgynna dem, det kan slå åt vilket håll som helst. Det är bara att lägga krisdata och valresultat bredvid varandra för att nå den slutsatsen.

Smaka på ordet: krisdata. Där har vi positivismen i ett nötskal.

”Krisdata” torde väl syfta på nationalräkenskaperna, alltså den officiella statistiken över sådant som BNP-tillväxt, inflation och arbetslöshet. Det är bara att titta på krisdatan och dra en slutsats: antingen är det ekonomisk kris, eller så är det inte ekonomisk kris. Så enkel ter sig verkligheten för en positivist som Petter Larsson.

Låt mig kasta fram en försvårande tanke: Tänk om ”den ekonomiska krisen” inte bara drabbar det mätbara objekt som vi kallar ”ekonomin”, utan även drabbar själva mätredskapen. Om alltså den ekonomiska krisen innebär att den ekonomiska statistiken blir allt mer godtycklig.

För att tillspetsa ytterligare: en av krisens effekter är att det inte längre är självklart vad ”krisen” är, var den börjar och slutar, eller hur den ska mätas. Är vi inte där nu? När börsen skjuter i höjden tack vare ett utdraget undantagstillstånd där centralbankerna har gjort pengarna gratis. Där det ständigt talas om återhämtning samtidigt som arbetslösheten parkerar på allt högre nivåer. Där vi inte ens kan säga om vi har inflation eller deflation, eftersom svaret beror på vilka mätredskap (deflatorer) vi väljer att använda.

Krisen, del 145: Ska mänsklig arbetskraft bli lika onödig som hästarna en gång blev? (Brynjolfsson & McAfee)

Erik Brynjolfsson & Andrew McAfee heter två amerikanska nationalekonomer av det alldeles konventionella slaget (de är alltså trogna de neoklassiska dogmerna utan att ens reflektera över saken). På senare år har de blivit synnerligen uppmärksammade för sina idéer om hur den digitala teknikens utveckling hänger samman med ökad arbetslöshet och växande klyftor.

Hos ekonomparet finns alltså en liten öppning mot ett slags teknikkritik, samtidigt som deras budskap alltid utmynnar i en hejdlös teknikoptimism och i hyllningar till de fria marknadskrafterna. En kombination som uppenbarligen är jätteatraktiv för The economics of superstars“.)

3. Klyftan växer dessutom mellan kapital och arbete – även den sänkta löneandelen kan alltså förklaras av den digitala teknikutvecklingen, enligt de bägge ekonomerna.

I centrum står dock frågan om s.k. teknologisk arbetslöshet“, som länge har betraktats som en icke-fråga inom nationalekonomin.

På 2000-talet försvinner fler jobb i USA än vad som skapas – samtidigt som befolkningen växer. Och det handlar inte om följderna av en finanskris, utan om en mer djupgående och utdragen strukturomvandling, skriver Brynjolfsson & McAfee. Recessionen som officiellt varade från maj 2007 till oktober 2009 innebar en ytterligare ökning av arbetslösheten, i en synnerligen drastisk omfattning. Det slående är att arbetstillfällena inte har återkommit, trots att den ekonomiska aktiviteten har återhämtat sig (om man ser till konventionell statistik).

Hur ska arbetslösheten i USA förklaras? Nationalekonomerna har enligt Brynjolfsson & McAfee delat sig i tre läger, utifrån tre förklaringar.

1. Konjunkturcykeln. Inflytelserika ekonomer som Paul Krugman menar att arbetslösheten helt enkelt beror på bristande tillväxt (som i sin tur beror på bristande efterfrågan, vilket kan lösas med stimulanspolitik – om vi ska tro Krugman).

2. Ekonomisk stagnation syftar på någonting mer utdraget, som inte kan reduceras till en cyklisk rörelse. Tyler Cowen rönte uppmärksamhet för sin bok The great stagnation (2011) som drev tesen om att västvärlden nått en “teknologisk platå” där “den lågt hängande frukten” är slut. Han lyfter fram de sjunkande medianinkomsterna och anser på fullt allvar att produktivitetens utveckling har stagnerat och att endast en kraftigt accelererad innovation kan ta USA ur krisen. (Eftersom nationalekonomerna är just nationalekonomer tenderar deras resonemang alltid att röra sig från den universella till den nationella nivån när det är dags att leverera lösningar.)

3. Arbetssamhällets slut är en tes som här förknippas med Jeremy Rifkin.

Givetvis anser Brynjolfsson & McAfee att de står för ett synsätt som överskrider de tre nämnda. Visserligen ignorerar de att föra en närmare diskussion om arbetssamhällets eventuella slut. Men de är tydliga med att USA:s recession och arbetslöshet inte kan reduceras till ett uttryck för konjunkturcykeln, utan handlar om en djupare strukturtrend. Men till skillnad från Tyler Cowen menar de att den tekniska utvecklingen inte stagnerar utan tvärtom accelererar. (Och på dessa punkter är jag böjd att hålla med.)

Svårare har jag för det positivistiska talet om olika “faktorer”, som inte sätts i samband med varandra och inte heller definieras. Som när författarna skriver:

technology is not the only factor that affects incomes. Political factors, globalization, changes in asset prices, and /…/ corporate governance also plays a role.

Nåväl. Det intressanta med Race against the machine är ju att författarna försöker sätta den tekniska utvecklingen i centrum för en kristeori. Att det är en alltför hög produktivitet som får kapitalismen att fungera dåligt är ju något som hävdas av en del marxister (som utgår från profitkvotens fallande tendens), men nästan aldrig av ortodoxa nationalekonomer. Tanken att den tredje industriella revolutionen till sina effekter är någonting annat än de två föregående – vilket ju hävdas av värdekritikerna – antyds ibland av Brynjolfsson och McAfee. Jag misstänker att denna antydan (och dess vaghet) har stor betydelse för de bägge ekonomernas popularitet.

Ett par gånger gånger återkommer en hänvisning till hur det gick för hästarna i 1900-talets början, i den andra industriella revolutionen då explosionsmotorn bredde ut sig. Hästarna blev kort sagt överflödiga i varuproduktionen. Frågan som ställs är om detsamma kommer att ske med människorna under 2000-talet, i den tredje industriella revolutionen. Resonemanget hänvisas ena gången till Gregory Clark (2007), andra gången till följande citat av Wassily Leontief (1983):

the role of humans as the most important factor of production is bound to diminish in the same way that the role of horses in agricultural production was first diminished and then eliminated by the introduction of tractors.

Och ändå skiter Brynjolfsson & McAfee i att diskutera tesen om arbetssamhällets slut! De är så pass ortodoxa, att allt de kan tänka på är följande fråga: hur ska vi trots allt skapa nya jobb?

Bland policyförslagen (som riktar sig exklusivt till beslutsfattare i USA) finns mest skåpmat: “flexibel” arbetsmarknad, gör det lättare att avskeda, utbilda alla skolbarn i “entreprenörskap”, satsa på en selektiv invandring av högutbildade “entreprenörer”, stöd basforskning, bygg upp infrastrukturen. Vidare förordas en liberaliserad lagstiftningen om patent och upphovsrätt, stopp för subventioner av bostadslån (eftersom bostadsägande bromsar arbetskraftens flexibilitet), samt stoppat stöd till finanssektorn (eftersom den attraherar alltför mycket värdefullt “humankapital”)… Samtidigt framställs det som en självklarhet att Google, Facebook, Apple och Amazon bör betraktas som förebilder för ekonomin i sin helhet.

Det intressanta i detta är väl möjligen att Brynjolfsson & McAfee inte bara vill göra det billigare att anställa, utan även göra det dyrare att investera i maskiner. Detta ska ske genom en skatteväxling, där skatten på arbete sänks medan skatterna på energi och utsläpp höjs. Detta är för övrigt enda gången som de närmar sig miljökrisen, fast deras syfte är ett annat än att rädda miljön – de vill bromsa den tekniska utvecklingen. Ja, faktiskt.

Problemet är, enligt dessa nationalekonomer, att den digitala teknikutvecklingen är exponentiell och sålunda accelererar, medan däremot den organisatoriska förändringen inte håller samma takt. Lösningen blir alltså att bromsa teknikutvecklingen för att i stället främja utveckling av nya sätt att organisera företag, alltså det som brukar kallas “nya affärsmodeller”. Det förblir dock oklart om de verkligen tror att samhällets organisatoriska förändring kan bli exponentiell. En annan fråga som inte berörs är huruvida detta krav på exponentiell samhällsförändring, när det tillämpas i större skala, går att förena med ett demokratiskt samhällssystem.

Krisen, del 145: Ska mänsklig arbetskraft bli lika onödig som hästarna en gång blev? (Brynjolfsson & McAfee)

Erik Brynjolfsson & Andrew McAfee heter två amerikanska nationalekonomer av det alldeles konventionella slaget (de är alltså trogna de neoklassiska dogmerna utan att ens reflektera över saken). På senare år har de blivit synnerligen uppmärksammade för sina idéer om hur den digitala teknikens utveckling hänger samman med ökad arbetslöshet och växande klyftor.

Hos ekonomparet finns alltså en liten öppning mot ett slags teknikkritik, samtidigt som deras budskap alltid utmynnar i en hejdlös teknikoptimism och i hyllningar till de fria marknadskrafterna. En kombination som uppenbarligen är jätteatraktiv för The economics of superstars“.)

3. Klyftan växer dessutom mellan kapital och arbete – även den sänkta löneandelen kan alltså förklaras av den digitala teknikutvecklingen, enligt de bägge ekonomerna.

I centrum står dock frågan om s.k. teknologisk arbetslöshet“, som länge har betraktats som en icke-fråga inom nationalekonomin.

På 2000-talet försvinner fler jobb i USA än vad som skapas – samtidigt som befolkningen växer. Och det handlar inte om följderna av en finanskris, utan om en mer djupgående och utdragen strukturomvandling, skriver Brynjolfsson & McAfee. Recessionen som officiellt varade från maj 2007 till oktober 2009 innebar en ytterligare ökning av arbetslösheten, i en synnerligen drastisk omfattning. Det slående är att arbetstillfällena inte har återkommit, trots att den ekonomiska aktiviteten har återhämtat sig (om man ser till konventionell statistik).

Hur ska arbetslösheten i USA förklaras? Nationalekonomerna har enligt Brynjolfsson & McAfee delat sig i tre läger, utifrån tre förklaringar.

1. Konjunkturcykeln. Inflytelserika ekonomer som Paul Krugman menar att arbetslösheten helt enkelt beror på bristande tillväxt (som i sin tur beror på bristande efterfrågan, vilket kan lösas med stimulanspolitik – om vi ska tro Krugman).

2. Ekonomisk stagnation syftar på någonting mer utdraget, som inte kan reduceras till en cyklisk rörelse. Tyler Cowen rönte uppmärksamhet för sin bok The great stagnation (2011) som drev tesen om att västvärlden nått en “teknologisk platå” där “den lågt hängande frukten” är slut. Han lyfter fram de sjunkande medianinkomsterna och anser på fullt allvar att produktivitetens utveckling har stagnerat och att endast en kraftigt accelererad innovation kan ta USA ur krisen. (Eftersom nationalekonomerna är just nationalekonomer tenderar deras resonemang alltid att röra sig från den universella till den nationella nivån när det är dags att leverera lösningar.)

3. Arbetssamhällets slut är en tes som här förknippas med Jeremy Rifkin.

Givetvis anser Brynjolfsson & McAfee att de står för ett synsätt som överskrider de tre nämnda. Visserligen ignorerar de att föra en närmare diskussion om arbetssamhällets eventuella slut. Men de är tydliga med att USA:s recession och arbetslöshet inte kan reduceras till ett uttryck för konjunkturcykeln, utan handlar om en djupare strukturtrend. Men till skillnad från Tyler Cowen menar de att den tekniska utvecklingen inte stagnerar utan tvärtom accelererar. (Och på dessa punkter är jag böjd att hålla med.)

Svårare har jag för det positivistiska talet om olika “faktorer”, som inte sätts i samband med varandra och inte heller definieras. Som när författarna skriver:

technology is not the only factor that affects incomes. Political factors, globalization, changes in asset prices, and /…/ corporate governance also plays a role.

Nåväl. Det intressanta med Race against the machine är ju att författarna försöker sätta den tekniska utvecklingen i centrum för en kristeori. Att det är en alltför hög produktivitet som får kapitalismen att fungera dåligt är ju något som hävdas av en del marxister (som utgår från profitkvotens fallande tendens), men nästan aldrig av ortodoxa nationalekonomer. Tanken att den tredje industriella revolutionen till sina effekter är någonting annat än de två föregående – vilket ju hävdas av värdekritikerna – antyds ibland av Brynjolfsson och McAfee. Jag misstänker att denna antydan (och dess vaghet) har stor betydelse för de bägge ekonomernas popularitet.

Ett par gånger gånger återkommer en hänvisning till hur det gick för hästarna i 1900-talets början, i den andra industriella revolutionen då explosionsmotorn bredde ut sig. Hästarna blev kort sagt överflödiga i varuproduktionen. Frågan som ställs är om detsamma kommer att ske med människorna under 2000-talet, i den tredje industriella revolutionen. Resonemanget hänvisas ena gången till Gregory Clark (2007), andra gången till följande citat av Wassily Leontief (1983):

the role of humans as the most important factor of production is bound to diminish in the same way that the role of horses in agricultural production was first diminished and then eliminated by the introduction of tractors.

Och ändå skiter Brynjolfsson & McAfee i att diskutera tesen om arbetssamhällets slut! De är så pass ortodoxa, att allt de kan tänka på är följande fråga: hur ska vi trots allt skapa nya jobb?

Bland policyförslagen (som riktar sig exklusivt till beslutsfattare i USA) finns mest skåpmat: “flexibel” arbetsmarknad, gör det lättare att avskeda, utbilda alla skolbarn i “entreprenörskap”, satsa på en selektiv invandring av högutbildade “entreprenörer”, stöd basforskning, bygg upp infrastrukturen. Vidare förordas en liberaliserad lagstiftningen om patent och upphovsrätt, stopp för subventioner av bostadslån (eftersom bostadsägande bromsar arbetskraftens flexibilitet), samt stoppat stöd till finanssektorn (eftersom den attraherar alltför mycket värdefullt “humankapital”)… Samtidigt framställs det som en självklarhet att Google, Facebook, Apple och Amazon bör betraktas som förebilder för ekonomin i sin helhet.

Det intressanta i detta är väl möjligen att Brynjolfsson & McAfee inte bara vill göra det billigare att anställa, utan även göra det dyrare att investera i maskiner. Detta ska ske genom en skatteväxling, där skatten på arbete sänks medan skatterna på energi och utsläpp höjs. Detta är för övrigt enda gången som de närmar sig miljökrisen, fast deras syfte är ett annat än att rädda miljön – de vill bromsa den tekniska utvecklingen. Ja, faktiskt.

Problemet är, enligt dessa nationalekonomer, att den digitala teknikutvecklingen är exponentiell och sålunda accelererar, medan däremot den organisatoriska förändringen inte håller samma takt. Lösningen blir alltså att bromsa teknikutvecklingen för att i stället främja utveckling av nya sätt att organisera företag, alltså det som brukar kallas “nya affärsmodeller”. Det förblir dock oklart om de verkligen tror att samhällets organisatoriska förändring kan bli exponentiell. En annan fråga som inte berörs är huruvida detta krav på exponentiell samhällsförändring, när det tillämpas i större skala, går att förena med ett demokratiskt samhällssystem.

Krisen, del 144: Finns det inget samband mellan ekonomisk kris och fascism?

Påståendet att “högerextremism och ekonomisk kris hänger intimt samman” har diskuterats lite på Aftonbladets kultursida. Ordväxlingen är ett ganska bra exempel på två olika sätt att begripa krisen.

Först skrev Åsa Linderborg:

All forskning visar att högerextremism och ekonomisk kris hänger intimt samman. SD:s europeiska broderpartier föddes med oljekrisen 1973 och har vuxit lavinartat sen krisen satte in 2008. Massarbetslöshet och försämrade livsbetingelser skapar en rädsla hos de allra flesta att också själv snart falla fritt. Frustrationen, eller rakt av hatet, riktar sig mot invandrarna, antingen de ”lever på bidrag” eller kan tänka sig att jobba för fyrtio spänn i timmen.

En fullt giltig observation, vill jag hävda. Även om sambandet befinner sig på en ganska hög nivå av historisk abstraktion. Därför väcker det följdfrågor. Åsa Linderborg fortsätter:

Men Sverige har ju klarat sig förhållandevis bra genom de senaste årens kris, och ändå växer stödet för SD. Hur hänger det ihop?

Av någon anledning retade hennes resonemang upp kollegan Petter Larsson. Han skriver i sitt svar att Åsa Linderborg dammar av “vänsterns klassiska fascismtes, grundad i erfarenheterna från 30-talet”. Vilken tes som åsyftas är oklart. Om vi snackar om 1930-talets partikommunister (från Stalin till Trotskij), så företrädde de fascismteorier med följande kärna: det är den kapitalistklassen som står bakom fascismen. Vilket var och är en felaktig teori. Men det var inte den teori som Åsa Linderborg framförde.

Att hävda ett samband mellan fascism och kris är en sak.

Att hävda att en viss klass står bakom fascismen är en helt annan sak.

Påståendena går förvisso att kombinera. Många partikommunister har hävdat att kapitalisterna just i kristider tenderar att bli fascister, för att skydda sin position gentemot en arbetarklass som tenderar att bli extra revolutionär i kristider. Det är en usel teori. Men att den är felaktig betyder inte att det saknas samband mellan kris och fascism.

Petter Larsson anför sedan – i sant positivistisk anda – en drös med fakta, tänkta att vederlägga sambandet mellan fascism och ekonomisk kris. Han skriver:

I de värst drabbade krisländerna, Spanien, Portugal, Irland, finns till exempel inga framgångsrika högerradikala partier. Greklands Gyllene Gryning är undantaget, inte regeln.

Omvänt har de lyckats bra i hyggligt välmående länder som Schweiz, Danmark och Norge.

Ibland kan de rent av missgynnas av krisen. Dansk Folkeparti backade för första gången 2011 antagligen för att den ekonomiska politiken dominerade valrörelsen och trängde undan invandringen. Och under hela finanskrisen backade Fremskrittspartiet i val på val.

Tittar man lite i backspegeln kan man också konstatera att högerradikalerna i Europa fördubblade sina väljarandelar under 90-talet långt före finanskrisen.

Med andra ord: de kan gå bra eller dåligt, i både kristid och i uppsving.

Problemen med detta resonemang är två. För det första blandar Petter Larsson ihop lågkonjunktur med kris – han väljer att bortse från tanken på en mer långsiktig krisdynamik, där olika former av krismedvetande etablerar sig gradvis över årtionden. För det andra utgår han från att det samband, som han vill motbevisa, måste finnas på en nationell nivå.

Det stämmer att en rad länder som drabbats särdeles hårt av den ekonomiska krisen inte har utvecklat högerradikala partier (som om detta bara handlade om enstaka partier). Dessbättre finns det alltså inget automatiskt samband som slår in i varje enskilt krisland.

Samtidigt har högerradikala partier haft framgång även i länder som hör till krisens kortsiktiga vinnare. Detta motbevisar inte tesen om ett samband mellan kris och fascism. Tvärtom. Det är ju ett exempel på sambandet!

En nyckel finns i rädslan att falla, som nämns av Åsa Linderborg och som vi tidigare diskuterat här i krisserien. Det finns ingenting paradoxalt i att fascismen i kristid får en särskild grogrund i de någorlunda välbeställda grupper som börjar känna hur löst de trots allt hänger.

Sambandet handlar inte så mycket om fattigdom, utan om rädslan för att förlora sina privilegier. Därför förefaller det som att fascistiska idéer har en särskild grogrund bland krisens kortsiktiga vinnare. Och det har ingenting att göra med den idén om att fascismen skulle vara en medveten skapelse av sluga kapitalister.

Kulturborgarrådet lovar bättring för Kulturtavlorna

Efter att jag uppmärksammat i Expressen hur Stockholms kulturtavlor missbrukas till bensinreklam, svarar nu kulturborgarrådet Madeleine Sjöstedt (FP). Dessbättre håller hon med om att det blivit fel. Hon skriver:

Rasmus Fleischers observation visar att urvalskriterierna och tolkningen av dessa behöver stramas upp så att kulturtavlorna blir just den marknadsföringsplats som det fria kulturlivet behöver.

Vad detta betyder i praktiken återstår att se. Nu drivs alltså kulturtavlorna av Sarrasso AB, som vunnit en upphandling med väldigt vaga kriterier. Om det går att vässa kriterierna innan kontraktet löper ut vet jag inte. Men hur tydliga kriterier som än formuleras på ett papper, kommer det i praktiken att finnas fall där det är orimligt att överlåta det kulturpolitiska beslutet åt ett reklamskyltsföretag.

Bensinreklam på kulturtavlor

I dagens Expressen skriver jag om haveriet på Kulturtavlorna, alltså det tusental reklamskyltar som Stockholms stad tillhandahåller åt kulturinstitutionerna. Nu har plötsligt ett bensinbolag givits tillträde till denna attraktiva reklamplats. Allt de behövde göra var att sätta upp några små tavlor med konstnärlig utsmyckning på sina bensinstationer – alltså ett kulturinslag fullt jämförbart med hissmusiken på ett hotell.

Att det kunde gå så snett beror på att Stockholms stad har lagt ut Kulturtavlorna på entreprenad. Inte bara de praktiska delarna, utan även det kulturpolitiska beslutet om vem som ska få annonsera har överlåtits till ett reklamskyltsföretag. Jag tror att det finns vissa kulturpolitiska lärdomar att dra av detta och jag hoppas att ansvariga politiker vill förklara hur de egentligen tänkte i upphandlingen.