Rasmus Fleischer's Blog, page 53

Kanske fÃ¥r vi snart slippa alla dessa automater som frÃ¥gar: “Hur upplevde du ditt besök?”

Varje gÃ¥ng jag lämnar Stockholms universitetsbibliotek blir jag en liten smula upprörd. “Hur upplevde du ditt besök pÃ¥ biblioteket?” SÃ¥ frÃ¥gar en jävla utvärderingsautomat frÃ¥n företaget Happy-or-not, där vi kan trycka pÃ¥ en av fyra knappar.

Vid nämnda utgång har jag aldrig sett någon vidröra automaten. Jag har dock aldrig sett någon vidröra den. Kanske för att den är ful, kanske för att den är en parodi på verkligt lyssnande, kanske för att frågan som ställs är notoriskt vag.

Bara en försvinnande liten minoritet av bibliotekets besökare väljer att trycka på en knapp. Med så låg svarsfrekvens går det självklart inte att dra några slutsatser av resultaten. Just därför är det extra provocerande att automaten står just på ett universitet, fullt av studenter som bl.a. ska lära sig att reflektera över det vetenskapliga värdet i kvantitativa metoder.

Likadana utvärderingsautomater brukar möta en när man passerat säkerhetskontrollen på en flygplats. Då blir jag benägen att fnissa åt absurditeten. Uppge på en skala från ett till fyra hur nöjd du var med att passera metalldetektorn. Hur tänker sig Luftfartsverket att denna information ska vara till någon nytta?

Jag vet inte, men mitt intryck är att dessa automater framför allt används i offentlig sektor, mer sällan i privata företag. Min gissning är att de chefer som beslutar om att köpa in automaterna själva har en måttlig tro på deras nytta. Men de har förväntningar uppifrån på att leverera mer siffror på besökarnas känslor.

Att offentliga institutioner tvingas lägga allt mer kraft pÃ¥ meningslösa utvärderingar, det stavas i korthet “New Public Management“. Ett oväntat utspel i nya budgetpropositionen handlade om att utveckla alternativa former för styrning. Spontant känns detta väldigt glädjande. Om inte annat kan vi alltid hoppas pÃ¥ att företaget “Happy-or-not” gÃ¥r omkull och att vi aldrig mer behöver se deras vidriga smileyknappar vid utgÃ¥ngen till nÃ¥got bibliotek.

Tror regeringen att digital långtidslagring är gratis?

En snabb kommentar till budgetpropositionen (utgiftsområdena 16–17):

Det är faktiskt bisarrt att Kungliga biblioteket (KB) inte får någon nämnvärd höjning av anslaget, trots att dess uppdrag i rask takt har utvidgats.

Jag tänker alltså på lagen om e-plikt som träder i full kraft från årsskiftet. Lagen innebär att KB får i uppdrag att lagra allt som publiceras elektroniskt av massmedieföretag och myndigheter. Avgränsningen är inte särskilt lyckad. För att citera förordet till den nyutgivna boken Information som problem: “Den nya e-pliktlagen är ett tamt försök att utifrån förlegade definitioner hantera detta nya överflöd av information.”

Men ändå. Hellre denna e-plikt än att helt sakna garantier för att elektroniska publikationer ska bevaras för framtiden.

Från 1 januari 2015 kommer enorma datamängder att kontinuerligt strömma in i KB. Detta kulturarv ska inte bara bevaras säkert för all överskådlig framtid, utan dessutom göras sökbart och tillgängligt. Fattar inte regeringen att detta kostar pengar?

Jo, kanske. Budgetpropositionen konstaterar:

Lagen om e-plikt har inneburit en ny uppgift för Kungl. biblioteket och ställer krav på funktioner för att kunna ta emot, bevara och tillgängliggöra levererat material.

Kungl. biblioteket har arbetat intensivt med förberedelser samt hantering av e-plikten under året. Myndigheten har lagt ner stora resurser på att utveckla det system, Mimer, som ska ta hand om e-pliktmaterialet, samt utvecklat metoder för insamling tillsammans med leverantörerna av e- pliktmaterial.

Trots detta vägrar regeringen att höja anslaget till KB. Inte heller pekar de ut vad i KB:s verksamhet som bör prioriteras bort. Risken tycks uppenbar att KB, tyngt under kostnaden för lagringsmedier, tvingas avstå från att utveckla metoder som gör det att det lagrade materialet blir tillgängligt på ett meningsfullt sätt.

Tror regeringen att digital långtidslagring är gratis?

En snabb kommentar till budgetpropositionen (utgiftsområdena 16–17):

Det är faktiskt bisarrt att Kungliga biblioteket (KB) inte får någon nämnvärd höjning av anslaget, trots att dess uppdrag i rask takt har utvidgats.

Jag tänker alltsÃ¥ pÃ¥ lagen om e-plikt som träder i full kraft frÃ¥n Ã¥rsskiftet. Lagen innebär att KB fÃ¥r i uppdrag att lagra allt som publiceras elektroniskt av massmedieföretag och myndigheter. Avgränsningen är inte särskilt lyckad. För att citera förordet till den nyutgivna boken Information som problem: “Den nya e-pliktlagen är ett tamt försök att utifrån förlegade definitioner hantera detta nya överflöd av information.”

Men ändå. Hellre denna e-plikt än att helt sakna garantier för att elektroniska publikationer ska bevaras för framtiden.

Från 1 januari 2015 kommer enorma datamängder att kontinuerligt strömma in i KB. Detta kulturarv ska inte bara bevaras säkert för all överskådlig framtid, utan dessutom göras sökbart och tillgängligt. Fattar inte regeringen att detta kostar pengar?

Jo, kanske. Budgetpropositionen konstaterar:

Lagen om e-plikt har inneburit en ny uppgift för Kungl. biblioteket och ställer krav på funktioner för att kunna ta emot, bevara och tillgängliggöra levererat material.

Kungl. biblioteket har arbetat intensivt med förberedelser samt hantering av e-plikten under året. Myndigheten har lagt ner stora resurser på att utveckla det system, Mimer, som ska ta hand om e-pliktmaterialet, samt utvecklat metoder för insamling tillsammans med leverantörerna av e- pliktmaterial.

Trots detta vägrar regeringen att höja anslaget till KB. Inte heller pekar de ut vad i KB:s verksamhet som bör prioriteras bort. Risken tycks uppenbar att KB, tyngt under kostnaden för lagringsmedier, tvingas avstå från att utveckla metoder som gör det att det lagrade materialet blir tillgängligt på ett meningsfullt sätt.

Strömmad eller strömmande? Om verb i particip

I senaste numret av tidskriften Med andra ord skriver John Swedenmark om det tilltagande bruket av presens particicip i svenska språket. Detta är en verbform som oftast slutar just på -ande, som i förra meningens tilltagande. Böjningen används för att uttrycka någonting som pågår och innebär på något vis att verbet förlorar sin tydliga karaktär av verb och framstår ofta som mer av ett adjektiv. Vissa former av presensparticip, skriver Swedenmark,

är sen länge fullt ut etablerade som substantiv (“beteende”), adjektiv (“ovidkommande”), adverb (“fortfarande”), pronomen (“vederbörande”) eller propositioner (“beträffande”)

Varje gång som dessa ord används, är det i teorin alltid möjligt att använda en verbigare verbform. Man kan skriva om hur någon beter sig, icke vidkommes, fortfar, vederbörs eller beträffas. Oftast vore det det dock helt absurt. Men det kan ändå vara värt att överväga möjligheten, inte minst när man översätter från engelska.

Någonstans läste jag att man noterat ett ökat bruk av presensparticip bland unga engelsktalande efter att McDonalds år 2003 lanserade sin reklamkampanj “I’m loving it“, uppbackad av Justin Timberlake. Tidigare var det mer självklart att säga “I love it”. Reklamkampanjen använde medvetet en annan verbform för att understryka att det inte handlar om någon bestående kärlek, utan mer av ett flyktigt “älskande”:

In the fast-food ads I’m loving it draws attention to the speaker’s being in an enjoyable moment, not in a long-term state of enjoyment. The intended meaning is “I have my burger and this moment is great.” Similarly, if I whisper to a colleague at a meeting I’m hating this, I want to say that things are temporarily unpleasant, but this too will pass.

John Swedenmark noterar i samtida svenskt språkbruk en vilja att lyfta fram själva verksamheten genom bruket av presensparticip. Som exempel nämner han hur man ofta talar om läsande i stället för läsning. Möjligen handlar det också om att substantiveringen “läsning” bär med sig ett kulturellt bagage som man vill komma undan. När man talar om “läsning” går kanske tankarna till konsten att tolka litteratur, medan “läsande” syftar på den mer grundläggande handlingen att ta till sig skrivna ord.

Jag kommer att tänka på ett annat typexempel på samtida bruk av presensparticip: “strömmande” som översättning av engelskans streaming.

När vi använder detta ord om exempelvis Spotify, framhäver vi hur lyssnandet har en pågående karaktär. Men detta är ju inget unikt för “strömmande medier” utan gäller även för radio och tv. Ett alternativt begrepp hade kunnat framhäva hur dessa tjänster bygger på principen on-demand, alltså att användaren ständigt kan välja ur ett oöverskådligt arkiv. Är det inte lite intressant att rådande språkbruk lyfter fram strömmandet på bekostnad av valfriheten?

Saken kompliceras av att det i svenskan finns två olika participformer som används för att översätta streaming media. Man kan antingen säga “strömmande media” (presens particip) eller “strömmad media” (perfekt particip). Den senare varianten framhäver att strömmen har anlänt till sin destination och är redo att konsumeras. Intresset riktas inte längre mot distributionen, som sker i den första varianten.

Efter några sökningar noterar jag att “strömmande media” (presens particip) verkar vara betydligt mer använt än “strömmad media” (perfekt particip). Men i fråga om musik gäller det motsatta! Träffarna är fler på “strömmad musik” än på “strömmande musik”. Ställningen är dock ganska jämn. Om språkvårdande instanser vill göra ett ingripande så har de nog fortfarande chansen.

Det vore intressant att få ta del av fler spekulationer (spekuleranden?) kring bruket av dessa verbformer.

Strömmad eller strömmande? Om verb i particip

I senaste numret av tidskriften Med andra ord skriver John Swedenmark om det tilltagande bruket av presens particicip i svenska språket. Detta är en verbform som oftast slutar just på -ande, som i förra meningens tilltagande. Böjningen används för att uttrycka någonting som pågår och innebär på något vis att verbet förlorar sin tydliga karaktär av verb och framstår ofta som mer av ett adjektiv. Vissa former av presensparticip, skriver Swedenmark,

är sen länge fullt ut etablerade som substantiv (“beteende”), adjektiv (“ovidkommande”), adverb (“fortfarande”), pronomen (“vederbörande”) eller propositioner (“beträffande”)

Varje gång som dessa ord används, är det i teorin alltid möjligt att använda en verbigare verbform. Man kan skriva om hur någon beter sig, icke vidkommes, fortfar, vederbörs eller beträffas. Oftast vore det det dock helt absurt. Men det kan ändå vara värt att överväga möjligheten, inte minst när man översätter från engelska.

NÃ¥gonstans läste jag att man noterat ett ökat bruk av presensparticip bland unga engelsktalande efter att McDonalds Ã¥r 2003 lanserade sin reklamkampanj “I’m loving it“, uppbackad av Justin Timberlake. Tidigare var det mer självklart att säga “I love it”. Reklamkampanjen använde medvetet en annan verbform för att understryka att det inte handlar om nÃ¥gon bestÃ¥ende kärlek, utan mer av ett flyktigt “älskande”:

In the fast-food ads I’m loving it draws attention to the speaker’s being in an enjoyable moment, not in a long-term state of enjoyment. The intended meaning is “I have my burger and this moment is great.” Similarly, if I whisper to a colleague at a meeting I’m hating this, I want to say that things are temporarily unpleasant, but this too will pass.

John Swedenmark noterar i samtida svenskt sprÃ¥kbruk en vilja att lyfta fram själva verksamheten genom bruket av presensparticip. Som exempel nämner han hur man ofta talar om läsande i stället för läsning. Möjligen handlar det ocksÃ¥ om att substantiveringen “läsning” bär med sig ett kulturellt bagage som man vill komma undan. När man talar om “läsning” gÃ¥r kanske tankarna till konsten att tolka litteratur, medan “läsande” syftar pÃ¥ den mer grundläggande handlingen att ta till sig skrivna ord.

Jag kommer att tänka pÃ¥ ett annat typexempel pÃ¥ samtida bruk av presensparticip: “strömmande” som översättning av engelskans streaming.

När vi använder detta ord om exempelvis Spotify, framhäver vi hur lyssnandet har en pÃ¥gÃ¥ende karaktär. Men detta är ju inget unikt för “strömmande medier” utan gäller även för radio och tv. Ett alternativt begrepp hade kunnat framhäva hur dessa tjänster bygger pÃ¥ principen on-demand, alltsÃ¥ att användaren ständigt kan välja ur ett oöverskÃ¥dligt arkiv. Är det inte lite intressant att rÃ¥dande sprÃ¥kbruk lyfter fram strömmandet pÃ¥ bekostnad av valfriheten?

Saken kompliceras av att det i svenskan finns tvÃ¥ olika participformer som används för att översätta streaming media. Man kan antingen säga “strömmande media” (presens particip) eller “strömmad media” (perfekt particip). Den senare varianten framhäver att strömmen har anlänt till sin destination och är redo att konsumeras. Intresset riktas inte längre mot distributionen, som sker i den första varianten.

Efter nÃ¥gra sökningar noterar jag att “strömmande media” (presens particip) verkar vara betydligt mer använt än “strömmad media” (perfekt particip). Men i frÃ¥ga om musik gäller det motsatta! Träffarna är fler pÃ¥ “strömmad musik” än pÃ¥ “strömmande musik”. Ställningen är dock ganska jämn. Om sprÃ¥kvÃ¥rdande instanser vill göra ett ingripande sÃ¥ har de nog fortfarande chansen.

Det vore intressant att få ta del av fler spekulationer (spekuleranden?) kring bruket av dessa verbformer.

Ersätt musikexportpriset med ett importpris!

I januari 1998 bjöd handelsminister Leif Pagrotsky (S) in representanter för den svenska skivindustrin. Orsaken var att lobbygruppen Export Music Sweden just hade presenterat glädjesiffror som påstods visa att Sverige blivit världens tredje största musikexportör – ett påstående som visserligen var rappakalja, men ljuv musik i ministerns öron. Mötet resulterade i att regeringen hastigt instiftade ett särskilt “pris för utomordentliga insatser för svensk musikexport”. Till ordförande i juryn valdes inte någon som utmärkt sig för kunskap om musik, utan en representant för Wallenbergsfären.

På branschfesten Grammis delade Leif Pagrotsky själv ut det första musikexportpriset, som gick till Nina Persson i Cardigans. För honom – liksom för de borgerliga ministrar som efterträdde honom – syftade priset till att belöna musik som är “Sverigefrämjande”. Det handlar alltså om att marknadsföra “varumärket Sverige” på världsmarknaden. Musiken är reducerad till ett ornament på detta varumärke.

Sjutton gånger har regeringen delat ut detta pris som har föga att göra med musik, desto mer med en unket storsvensk attityd. Jag har i många år kritiserat musikexportpriset både här på bloggen, i min avhandling och i radio. Nu när vi fått en ny regering, ska jag i stället komma med ett konstruktivt förslag: vänd på steken!

Tiden är kommen att erkänna hur Sveriges musikliv är beroende av influenser utifrån. Dessa influenser förmedlas i hög grad av eldsjälar som ordnar konserter och festivaler, med eller utan offentligt stöd, i stor eller liten skala, för dansande eller sittande publik. Andra uppmärksammar utländsk musik genom bloggar, spellistor och artiklar, eller bjuder in internationella musiker till workshops för att dela med sig av sina kunskaper. Är det inte hög tid att belöna dessa insatser för främjandet av musikimport!

Ersätt musikexportpriset med ett importpris!

I januari 1998 bjöd handelsminister Leif Pagrotsky (S) in representanter för den svenska skivindustrin. Orsaken var att lobbygruppen Export Music Sweden just hade presenterat glädjesiffror som pÃ¥stods visa att Sverige blivit världens tredje största musikexportör – ett pÃ¥stÃ¥ende som visserligen var rappakalja, men ljuv musik i ministerns öron. Mötet resulterade i att regeringen hastigt instiftade ett särskilt “pris för utomordentliga insatser för svensk musikexport”. Till ordförande i juryn valdes inte nÃ¥gon som utmärkt sig för kunskap om musik, utan en representant för Wallenbergsfären.

PÃ¥ branschfesten Grammis delade Leif Pagrotsky själv ut det första musikexportpriset, som gick till Nina Persson i Cardigans. För honom – liksom för de borgerliga ministrar som efterträdde honom – syftade priset till att belöna musik som är “Sverigefrämjande”. Det handlar alltsÃ¥ om att marknadsföra “varumärket Sverige” pÃ¥ världsmarknaden. Musiken är reducerad till ett ornament pÃ¥ detta varumärke.

Sjutton gånger har regeringen delat ut detta pris som har föga att göra med musik, desto mer med en unket storsvensk attityd. Jag har i många år kritiserat musikexportpriset både här på bloggen, i min avhandling och i radio. Nu när vi fått en ny regering, ska jag i stället komma med ett konstruktivt förslag: vänd på steken!

Tiden är kommen att erkänna hur Sveriges musikliv är beroende av influenser utifrån. Dessa influenser förmedlas i hög grad av eldsjälar som ordnar konserter och festivaler, med eller utan offentligt stöd, i stor eller liten skala, för dansande eller sittande publik. Andra uppmärksammar utländsk musik genom bloggar, spellistor och artiklar, eller bjuder in internationella musiker till workshops för att dela med sig av sina kunskaper. Är det inte hög tid att belöna dessa insatser för främjandet av musikimport!

Krisen, del 149: Regeringsförklaringens krismedvetande

“Sverige är i ett allvarligt läge.” Så inleds analysen i 2014 års regeringsförklaring. När jag läste den fick jag en känsla av att det är nog så väsentligt vad som inte sägs. Därför försökte jag även jämföra med hur det lät förra gången som sossarna bildade ny regering, alltså i 2002 års regeringsförklaring.

Min läsning tar sikte på uttryck för krismedvetande. Med detta avser jag alla slags uttryck för uppfattningen att någonting som funkade inte längre funkar och att detta inte bara handlar om att en tidigare regering har fört en felaktig politik i enskilda frågor, utan att någon typ av krisprocess har satts i rörelse. Detta kan handla om enskilda institutioner (t.ex. skolan), om större fält (t.ex. kulturen) eller om själva betingelserna för statens och samhällets överlevnad (ekonomin, ekologin).

Överlag finns det en tydlig skillnad mellan 2002 och 2014. Då var tonen optimistisk: ekonomin går bra, vi rör oss i fullt fart mot kunskapssamhället, “det gröna folkhemmet” visar vägen mot en hållbar utveckling, “nya kreativa branscher som IT, bioteknik och upplevelseindustri ger goda tillväxtmöjligheter”. Så uttryckte sig Göran Persson då.

Nu inleder Stefan Löfvén sin regeringsförklaring med att beskriva problem; vissa mer i termer av kris, andra snarare som utmaningar:

Sverige är i ett allvarligt läge. Arbetslösheten har bitit sig fast på höga nivåer. Skolresultaten rasar och välfärden uppvisar stora brister. Klyftorna växer och ojämställdheten mellan kvinnor och män kvarstår. Sverige missar 14 av 16 miljömål.

Här kan noteras att ojämställdheten inte beskrivs i termer av kris, utan som ett problem som aldrig tidigare har varit löst, utan som tvärtom “kvarstår” – alltså mer som en utmaning.

När jag läser vidare i 2014 års regeringsförklaring, tycker jag mig finna fyra problem som formuleras i termer av kris:

Skolan och framför allt skolresultaten beskrivs som något av ett kristillstånd, inte bara som ett resultat av att fel politik har förts.
Ungdomars psykiska ohälsa i form av yttrar sig i form av “ätstörningar, ångest eller depressioner” skildras också som ett kristillstånd. (Det klart intressantaste!)
Klimatförändringarna som leder till ökat extremväder. Här talas även om en “global kris för den biologiska mångfalden” vilken är enda gången som regeringsförklaringen använder ordet “kris” för att benämna ett problem.
Nationalstaternas sönderfall runt om i världen – Ukraina, Irak, Syrien – formuleras också som ett kristillstånd. Vi lever i “en mycket orolig tid”.

Här antyds inga samband mellan dessa fyra kristillstånd. De hänger fritt i luften. Det görs ingen koppling till den ekonomiska krisen.

Faktum är att den ekonomiska krisen är helt frånvarande i regeringsförklaringen. Inte ett ord om hushållens skuldsättning och bostadsbubblan. Ingenting om oron på finansmarknaderna eller om tendenserna till deflation i Sverige och Europa. Ingenting om hur ekonomin befinner sig i ett permanent undantagstillstånd av extrema stimulansåtgärder.

Arbetslösheten beskrivs som ett svenskt problem utan koppling till tendenser i den internationella ekonomin. Målsättningen som sätts upp blir också utpräglat nationalistisk: “att Sverige når lägst arbetslöshet i EU år 2020″. Målet kan alltså uppnås även om arbetslösheten i Sverige skulle öka. Huvudsaken är att det går ännu värre för övriga Europa.

Europa, ja. En riktigt slående sak i 2014 års regeringsförklaring är att EU är frånvarande, förutom i frågor som rör säkerhetspolitik och migration. Kontrasten är enorm mot 2002, då Göran Persson framhöll att Sverige skulle ta aktiv del i att forma EU:s framtid.

Frånvarande är också medierna och mediekrisen i bred bemärkelse. Ingenting om internet (utöver en lös formulering om att titta på integritetsfrågor). Ingenting om etermedierna (förutom ett löst ställningstagande för public service). Absolut ingenting om pressen, tidningskrisen eller om villkoren för det offentliga samtalet.

Krismedvetandet i regeringsförklaringen kan beskrivas som splittrat och selektivt. Några krisfenomen pekas ut, men de sätts inte i samband med varandra. Framför allt finns absolut ingen ansats att sätta arbetslöshet eller skuldsättning i förhållande till ekonomins internationella krisprocess.

Ändå är det tydligt att det år 2014 finns ett krismedvetande som saknades 2002. Det lyser fram mellan var och varannan rad i regeringsförklaringen. Tydligast tycker jag det blir efter ett stycke om att rusta upp järnvägsnätet. Det förklaras att en sådan upprustning “skapar framtidstro i en tid då Sverige behöver det som mest”.

Att vi lider brist på framtidstro är tydligen så självklart att det inte ens behöver förklaras.

Krisen, del 149: Regeringsförklaringens krismedvetande

“Sverige är i ett allvarligt läge.” SÃ¥ inleds analysen i 2014 Ã¥rs regeringsförklaring. När jag läste den fick jag en känsla av att det är nog sÃ¥ väsentligt vad som inte sägs. Därför försökte jag även jämföra med hur det lät förra gÃ¥ngen som sossarna bildade ny regering, alltsÃ¥ i 2002 Ã¥rs regeringsförklaring.

Min läsning tar sikte på uttryck för krismedvetande. Med detta avser jag alla slags uttryck för uppfattningen att någonting som funkade inte längre funkar och att detta inte bara handlar om att en tidigare regering har fört en felaktig politik i enskilda frågor, utan att någon typ av krisprocess har satts i rörelse. Detta kan handla om enskilda institutioner (t.ex. skolan), om större fält (t.ex. kulturen) eller om själva betingelserna för statens och samhällets överlevnad (ekonomin, ekologin).

Överlag finns det en tydlig skillnad mellan 2002 och 2014. DÃ¥ var tonen optimistisk: ekonomin gÃ¥r bra, vi rör oss i fullt fart mot kunskapssamhället, “det gröna folkhemmet” visar vägen mot en hÃ¥llbar utveckling, “nya kreativa branscher som IT, bioteknik och upplevelseindustri ger goda tillväxtmöjligheter”. SÃ¥ uttryckte sig Göran Persson dÃ¥.

Nu inleder Stefan Löfvén sin regeringsförklaring med att beskriva problem; vissa mer i termer av kris, andra snarare som utmaningar:

Sverige är i ett allvarligt läge. Arbetslösheten har bitit sig fast på höga nivåer. Skolresultaten rasar och välfärden uppvisar stora brister. Klyftorna växer och ojämställdheten mellan kvinnor och män kvarstår. Sverige missar 14 av 16 miljömål.

Här kan noteras att ojämställdheten inte beskrivs i termer av kris, utan som ett problem som aldrig tidigare har varit löst, utan som tvärtom “kvarstÃ¥r” – alltsÃ¥ mer som en utmaning.

När jag läser vidare i 2014 års regeringsförklaring, tycker jag mig finna fyra problem som formuleras i termer av kris:

Skolan och framför allt skolresultaten beskrivs som något av ett kristillstånd, inte bara som ett resultat av att fel politik har förts.
Ungdomars psykiska ohälsa i form av yttrar sig i form av “ätstörningar, Ã¥ngest eller depressioner” skildras ocksÃ¥ som ett kristillstÃ¥nd. (Det klart intressantaste!)
Klimatförändringarna som leder till ökat extremväder. Här talas även om en “global kris för den biologiska mÃ¥ngfalden” vilken är enda gÃ¥ngen som regeringsförklaringen använder ordet “kris” för att benämna ett problem.
Nationalstaternas sönderfall runt om i världen – Ukraina, Irak, Syrien – formuleras ocksÃ¥ som ett kristillstÃ¥nd. Vi lever i “en mycket orolig tid”.

Här antyds inga samband mellan dessa fyra kristillstånd. De hänger fritt i luften. Det görs ingen koppling till den ekonomiska krisen.

Faktum är att den ekonomiska krisen är helt frånvarande i regeringsförklaringen. Inte ett ord om hushållens skuldsättning och bostadsbubblan. Ingenting om oron på finansmarknaderna eller om tendenserna till deflation i Sverige och Europa. Ingenting om hur ekonomin befinner sig i ett permanent undantagstillstånd av extrema stimulansåtgärder.

Arbetslösheten beskrivs som ett svenskt problem utan koppling till tendenser i den internationella ekonomin. MÃ¥lsättningen som sätts upp blir ocksÃ¥ utpräglat nationalistisk: “att Sverige nÃ¥r lägst arbetslöshet i EU Ã¥r 2020″. MÃ¥let kan alltsÃ¥ uppnÃ¥s även om arbetslösheten i Sverige skulle öka. Huvudsaken är att det gÃ¥r ännu värre för övriga Europa.

Europa, ja. En riktigt slående sak i 2014 års regeringsförklaring är att EU är frånvarande, förutom i frågor som rör säkerhetspolitik och migration. Kontrasten är enorm mot 2002, då Göran Persson framhöll att Sverige skulle ta aktiv del i att forma EU:s framtid.

Frånvarande är också medierna och mediekrisen i bred bemärkelse. Ingenting om internet (utöver en lös formulering om att titta på integritetsfrågor). Ingenting om etermedierna (förutom ett löst ställningstagande för public service). Absolut ingenting om pressen, tidningskrisen eller om villkoren för det offentliga samtalet.

Krismedvetandet i regeringsförklaringen kan beskrivas som splittrat och selektivt. Några krisfenomen pekas ut, men de sätts inte i samband med varandra. Framför allt finns absolut ingen ansats att sätta arbetslöshet eller skuldsättning i förhållande till ekonomins internationella krisprocess.

ÄndÃ¥ är det tydligt att det Ã¥r 2014 finns ett krismedvetande som saknades 2002. Det lyser fram mellan var och varannan rad i regeringsförklaringen. Tydligast tycker jag det blir efter ett stycke om att rusta upp järnvägsnätet. Det förklaras att en sÃ¥dan upprustning “skapar framtidstro i en tid dÃ¥ Sverige behöver det som mest”.

Att vi lider brist på framtidstro är tydligen så självklart att det inte ens behöver förklaras.

Digital boksmälla?

Förra veckan var det bokmässa i Göteborg. Och nu är trendbrottet tydligt: e-böcker är inte längre så värst hett. Jag skrev om saken för ett år sedan: hur förlagen i år efter år har hävdat att nu kommer det stora genombrottet, nu börjar svenskarna köpa e-böcker. Så lät det från dem även förra året. Men inte 2014. “E-prefixen lyser med sin frånvaro“, löd en av förra veckans rubriker.

Storförlagen verkar åter satsa krutet på att göra vad de kan: kränga stora upplagor på billigt jävla papper.

Om e-boken är sval, finns det en sak som är ännu svalare: ljudboken.

Storytel är ett företag som erbjuder “tusentals ljudböcker i din mobil för bara 169 kr/månad”. De satsar just nu jättemycket på utomhusreklam. På årets bokmässa hade Storytel en stor orange monter, mitt bland storförlagen, där det passerar som allra mest folk. Där fanns sköna fotöljer och ett flertal anställda som bara väntade på att få demonstrera sin ljudbokstjänst. Varje gång jag gick förbi montern såg jag att den hade noll besökare.

Jag antar att Storytel nu har fullt upp med att analysera varför deras satsning blev ett sånt fiasko. Jag ska inte spekulera i varför, men jag tror inte det är för att 169 kronor ligger lite för högt i jämförelse med vad en streamingtjänst just nu “ska” kosta i Sverige. Det borde ha att göra med att intresset för ljudböcker, som började växa från 2002, åter har börjat krympa. Kanske för att det finns så mycket annat att lyssna på, inklusive poddradio?

En annan streamingtjänst för böcker som just kör en reklamkampanj heter Mofibo. Att “streama” text framstod länge som absurt, men Mofibo löser detta genom att inte erbjuda sin tjänst för vanliga persondatorer utan bara för mobila enheter där mjukvaran i allmänhet är så mycket mer inlåst. För standardpriset av 99 kronor per månad erbjuder de “the best stories”.

Det verkar alltså handla om skönlitteratur. Fast på Mofibo finns också tre mer facklitterära kategorier:

“Biografier och sanna historier“, “Historia” och “Business” (varav den sistnämnda också hade kunnat kallas “övrigt”). Jag vet inte riktigt vad detta säger om synen på historisk facklitteratur av icke-biografiskt slag…