Rasmus Fleischer's Blog, page 52

Människa–maskin, optimism–pessimism, subjekt–objekt

Vill bara dela med mig av en lätt dialektisk svindel, som uppstod medan jag joggandes lyssnade igenom det fjärde avsnittet i samtalsserien Människan och maskinen. Under rubriken “Kritik” fortsätter Per Johansson med Eric Schüldt kring en tematik som känns igen från boken Framtiden (2011), som Schüldt författade tillsammans med Jonas Andersson Schwarz.

Samtalet tar avstamp i den transhumanism som företräds av Ray Kurzweil och dennes idé om “singulariteten“. Efter att Kurzweil presenterats som företrädare för en extrem optimism, vänder sig nu samtalet mot den motsatta positionen, alltså den extrema pessimismen i fråga om teknikens utveckling, även känd som neo-luddism. Per Johansson menar att det är en förnuftig sak att först lyssna på ytterligheterna i en debatt, för att sedan kunna bilda sig en mer nyanserad position någonstans mellan dessa.

Som exempel på teknikpessimism nämner han Bill Joy som skrev artikeln “Why the future doesn’t need us” (2000). Artikeln väckte uppståndelse eftersom den citerade ett långt stycke ur manifestet “Industrial society and its future (1995), skrivet av den välkände matematikern och terroristen Ted Kaczynski.

På ytan är det en självklar motsats. Ray Kurzweil bejakar den teknologiska singulariteten – Ted Kaczynski vill dra i nödbromsen för en skenande teknologisk utveckling. Fast delar de inte i hög grad samma analys? Båda förstår “maskinen” i termer av en enkelriktad, utbredande och exponentiell rörelse som i slutändan kommer att ersätta “människan”. Ted Kaczynski såg i grunden denna utveckling som omöjlig att stoppa, enligt Per Johansson – vilket i så fall får bombdåden att framstå som rena narcissismen. Å andra sidan visar det sig att Ray Kurzweil alls inte är någon renodlad optimist, utan tvärtom ägnar ett stort intresse åt vad han ser som hotfullt i teknikens utveckling, men han anser ändå att rörelsen mot en “singularitet” är förutbestämd – vilket får hans entusiasm att framstå som rena opportunismen.

Å ena sidan en pessimism som egentligen är narcissism. Å andra sidan en optimism som egentligen är en opportunism. Samtidigt som båda sidor delar en gemensamt förståelse av teknikens väsen.

Det tycks mig som att den optimism–pessimism som genomsyrar den digitala tidsåldern är ett motsatspar som äger något av samma falskhet som den kapitalistiska epokens subjekt-objekt.

Vad jag saknar i samtalet är just frågan om den kapitalistiska epoken, eller om moderniteten. För mig är det absolut nödvändigt att först fråga: är detta ett problem som hänger samman med kapitalismens utveckling under de senaste 500 åren, som bara intensifierats av de industriella revolutionerna? Om det inte är så, ska problemet förstås i en längre eller i en kortare epokalitet än kapitalismens 500-åriga?

En genomgående tendens i samtalsserien Människan och maskinen är försöket att finna en omedelbar koppling (eller kortslutning) mellan det väldigt långa perspektivet (den mänskliga kulturen) och det väldigt korta perspektivet (den digitala revolutionen). Risken för kortslutning består just i att man helt överskuggar det “medellånga” perspektivet, alltså frågan om vad som är specifikt för kapitalismen/moderniteten.

Som när samtalet kommer in på den ständiga polariseringen mellan “entusiaster” och “skeptiker” i samtida diskussioner om teknik. Genast frågar de sig om det möjligtvis kan vara en allmänmänsklig polaritet, som sätts på sin spets i digitaliseringen. Då vill jag kasta fram en alternativ teori, som är att motsättningen i första hand är modern och uppstår med den kapitalistiska varuproduktionen, där teknikens bruk styrs av det universella tvånget att skaffa pengar. Först när teknikutvecklingen underordnas ett abstrakt mått (alltså vad Marx kallar “värde”) blir den också enkelriktad och ostoppbar.

Men enligt den kritiska teorin om “värdeavspaltning”, kan värdet aldrig stå på egna ben. Förutsättningen för en kapitalistisk varuproduktion – och därmed även för en enkelriktad, ostoppbar teknikutveckling – är att någon kan ta hand om resterna, allt det som inte går att abstrahera till “nödvändig arbetstid” som sedan kan ersättas av maskiner. Detta betyder att motsättningen mellan teknikentusiaster och teknikskeptiker i någon mening är immanent i kapitalets begrepp. Det går inte att tänka sig att kapitalismen skulle ha överlevt i flera hundra år om det inte vore för att människor överallt återupprättar en polarisering mellan två ståndpunkter gentemot teknikutvecklingen. Därmed möjliggörs gång på gång en “nyanserad” position som ger något åt maskinerna, någonting annat åt människan.

Någon måste som sagt ta hand om resterna: det som inte ryms i Ray Kurzweils singularitet, det som inte kan lösas av Ted Kaczynskis terrorism. “Någon” tenderar att vara en kvinna. Nu slår det mig hur gärna jag hade velat höra typ Aase Berg sätta sig på tvären i samtalet jag just hört, som omväxling till det evinnerliga tjatet om hur nordamerikanska män tänker sig “tekniken”.

På tal om Luxemburg Leaks, skatteplaneringsimperiet och Spotify

“Luxemburg Leaks” är namnet på en global journalistisk satsning. Bakom det hela står Center for Public Integrity, som driver ett nätverk av grävande journalister. Dessa har kommit över en stor mängd läckta dokument från revisionsföretaget PwC (PricewaterhouseCoopers) som visar att hundratals företagskoncerner har lyckats förhandla fram hemliga skatteavtal med Luxemburg.

Många gånger ingår Luxemburgbolag i flera led och ytterligare holdingbolag i andra länder och skatteparadis. I många fall har man fått ner skatten från de officiella 29 procenten till nära noll. En och samma tjänsteman på skattemyndigheten har godkänt många av uppläggen med vändande post. /…/

– Vi kan se mönstret av det vi tidigare kallade räntesnurror. Man gör avdrag för ränta i ett svenskt bolag, det vill säga sänker skatten i Sverige, och skickar räntorna till Luxemburg där de inte beskattas, säger Tomas Algotsson på Skatteverket. /…/

I Sverige har lagen mot räntesnurror skärpts i två omgångar, 2009 och 2013, och många bolag har slutat med just den typen av upplägg.

Svenska bolag uppges ligga i toppen bland de skattesmitande företagen. En databas med läckta dokument finns uppe för beskådan, men vissa företag är ännu inte avslöjade – precis som gamla Wikileaks jobbar även Luxemburg Leaks med att portionera ut nyheter över tid för att upprätthålla en journalistisk dramaturgi.

Bland de svenska företag som hittills har avslöjats som inblandade finns Ikea, Tele 2 och SEB. Därtill kommer mäktiga riskkapitalbolag som Nordic Capital (mer om dessa nedan) och EQT (som bland annat äger , Academedia). Det bör noteras att det även finns dokument om andra svenska företag som väntar på att avslöjas. Dessa ska släppas senare i dag samt den 8, 15 och 26 november.

Några av de internationella företag i IT- och mediebranschen som fått särskilda skatteuppgörelser med myndigheterna Luxemburg: Apple, Amazon, Verizon, Vodafone, Guardian Media Group…

Läckan är givetvis långt från fullständig. Såvitt jag förstår gäller de bara de företag som arbetar tillsammans med PwC, som bara är en av de fyra giganterna inom skattesmitarexpertis, The Big Four.

Inom EU har /…/ “Big Four” tillsammans en uppskattad marknadsandel på 90 % av revision av de företag som är noterade på börs. Koncentrationen av marknaden till fyra stora aktörer har framhållits som en risk för samhället av EU-kommissionen. Revisionsverksamheten bedöms vara av stor samhällsnytta och var och en av de fyra stora har på grund av sin storlek pekats ut som allt för systemviktiga.

Google finns (ännu) inte bland de avslöjade företagen, men de jobbar tillsammans med åtminstone tre av de fyra stora: PwC, EY och Deloitte. Exemplet är intressant, med tanke på gårdagens kommentar från Andreas E:

Google vill se till att ha gott om utgifter utspridda över världen, och vinsterna samlade till några få skattemässigt fördelaktiga kanaler.

Betänk att Google betalade drygt två procent skatt, globalt, förra året. Detta är möjligt genom att de låtsas göra väldigt blygsamma resultat i Sverige, trots att de säljer annonser för två miljarder spänn om året – de fakturerar från Bermuda via Irland.

Spotify är också intressant i sammanhanget, eftersom koncernens moderbolag Spotify Technology SA är registrerat just i Luxemburg. I augusti 2014 gjorde Spotify en topprekrytering från PwC i form av Christine Rankin som fått titeln “Head of Corporate Control” och även har tagit plats i styrelsen för Spotify Europe AB. Bolagsstrukturen synes vara helt utmärkt för att trolla bort intäkter från beskattning.

Nu finns det alltså (ännu) inga läckta dokument som visar hur Spotify slussar runt miljonerna i Luxemburg. Men med anledning av debatt som verkar väckas av Luxemburg Leaks, är det intressant att notera hur man tidigare talat om saken i Sverige.

[image error]

Det är välkänt att Spotifys medgrundare Martin Lorentzon är en hejare på skatteplanering. Hans andel i Spotify ägs av ett brevlådeföretag på Cypern (Rosello) som i sin tur ägs av ett företag i Luxemburg (Amaltea), som i sin tur ägs av Martin Lorentzon. “Ägarstrukturen i Lorentzons företag går fram och tillbaka mellan Cypern och Luxemburg.”

Två detaljer sticker ut ur denna härva:

1. Amalthea delar adress i Luxemburg med Spotify Technology SA.

2. Postboxen på Cypern (Rosella) tas om hand av Nordic Finance.

Nordic Finance marknadsför inte bara Cypern som “en attraktiv plats för internationell skatteplanering”. De har även en särskild skatteuppgörelse med regeringen i Luxemburg, enligt dokumenten i Luxemburg Leaks. För att få lägre skatt? “Nja, poängen är att det blir ingen skatt alls oftast.”

Förra året valdes Martin Lorentzon in i styrelsen för Telia Sonera, på föreslag från en valberedning som kontrolleras av Finansdepartementet. Någon påtalade detta att han verkligen gör allt för att undvika att betala skatt i Sverige. Visst kände departementet till detta, men man gav följande förklaring:

– Min uppdragsgivare (Regeringen) tycker att man ska bidra till det svenska samhället genom att betala sin skatt här, och jag har ingen annan åsikt. Men Martin är lite unik i Sverige med det han har åstadkommit som entreprenör genom att bygga två framgångsrika företag inom den nya teknologin. Han är svår att slå. Jag tycker att vi ska vara stolta över honom i Sverige

Uttalandet är intressant, eftersom det antyder att “företag inom den nya teknologin” befinner sig i ett alternativt moraliskt universum. (Åtminstone efter att de har “lyckats”.) Vissa entreprenörer gör sig förtjänta av nationens stolthet, som ska läggas i den motsatta vågskålen i frågor om bristande skattemoral. I det här fallet verkar den nationella stoltheten delvis motiveras av att Spotify betraktas som den gudasända “lösningen” på utdragen konflikt kring fildelning, som hunnit bli både tjatig och politiskt obekväm.

Även om vi inte längre adlar folk i Sverige, så liknar ändå detta en finansiell adling som har förärats Martin Lorentzon.

Capitalism only triumphs when it becomes identified with the state, when it is the state.

Fernand Braudel

Det verkar som att Luxemburg Leaks kan bli en spännande följetång i novembermörket.

Krisen, del 152: Vilka blir vinnare och förlorare om dollarkursen fortsätter att stiga? Och hur påverkas nätjättarna?

Dollarkursen fortsätter att klättra uppåt, vilket kan tolkas på minst två sätt. Å ena sidan som ett tecken på att marknaden har stark tilltro till USA:s ekonomi, jämfört med de sämre utsikterna för resten av världen just nu.

Å andra sidan kan den stärkta dollarn tolkas som ett abstinenssymptom på grund av otillräckliga stimulansåtgärder – förra veckan förklarade USA:s centralbank att det får räcka med “kvantitativa lättnader”.

I den globala krishanteringen finns det flera anledningar att se en stärkt dollar som ett orosmoment. Det leder till sänkta råvarupriser, vilket snabbt kan underminera oljeexporterande stater, exempelvis Ryssland, Iran, Nigeria och Venezuela. Bland vinnarna på sänkta råvarupriser finns däremot Indien.

Alla de stater som har en stor utlandsskuld denominerad i dollar hamnar också i ett kärvt läge. Särskilda problem skapas för Kina som har knutit sin valuta till dollarn. Om dollarn stiger, drabbas därför Kinas exportindustrin. Och detsamma gäller såklart för

Internet lyser med sin frånvaro i Google-sponsrad utställning om “den digitala revolutionen”

“Digital revolution” heter en jätteutställning som just har öppnat på Tekniska museet. De räknar bland annat med att 60000 skolbarn ska besöka den i sina klasser.

Utställningen producerades på brittiska Barbican i samarbete med Google. Desto mer anmärkningsvärt att internet lyser med sin frånvaro. I stället uppehåller sig utställningen helt i den digitala teknikens gränsytor, vilket gör föranleder mig att använda ordet “ytlig” i min recension av utställningen, publicerad i dagens Expressen.

Någon kanske invänder att utställningen i första hand riktar sig till barn. Men jag tror inte att underhållning behöver stå i motsats till reflexion. Framför allt inte på statliga muséer. Nu är vi tillräckligt långt in i “den digitala revolutionen” för att reflektera över hur dess historia berättas.

Internet lyser med sin frÃ¥nvaro i Google-sponsrad utställning om “den digitala revolutionen”

“Digital revolution” heter en jätteutställning som just har öppnat pÃ¥ Tekniska museet. De räknar bland annat med att 60000 skolbarn ska besöka den i sina klasser.

Utställningen producerades pÃ¥ brittiska Barbican i samarbete med Google. Desto mer anmärkningsvärt att internet lyser med sin frÃ¥nvaro. I stället uppehÃ¥ller sig utställningen helt i den digitala teknikens gränsytor, vilket gör föranleder mig att använda ordet “ytlig” i min recension av utställningen, publicerad i dagens Expressen.

NÃ¥gon kanske invänder att utställningen i första hand riktar sig till barn. Men jag tror inte att underhÃ¥llning behöver stÃ¥ i motsats till reflexion. Framför allt inte pÃ¥ statliga muséer. Nu är vi tillräckligt lÃ¥ngt in i “den digitala revolutionen” för att reflektera över hur dess historia berättas.

Krisen, del 151: Nollräntan

Riksbanken sänkte just styrräntan till 0 %. På denna nollpunkt kommer räntan att stanna “tills inflationen tydligt tagit fart”, åtminstone till mitten av 2016. Så här låg har styrräntan aldrig någonsin varit.

Även om det senaste steget inte var så stort, så fullföljer det en vandring fram till en symbolisk gräns. Åtgärden är extrem.

Nollan är ett desperat rop: Låna pengar! Sätt er i skuld! Trissa upp priserna!

Så vi är i ? Nej, nej, nej! Alla försäkrar de oss att krisen ligger bakom oss. Det går bra nu! Konjunkturen pekar uppåt! Arbetslösheten går nedåt! Vi har bara ett problem. Det går liksom inte att uppmäta någon nämnvärd inflation. Därav denna lilla detalj: gratis pengar till bankerna.

Bara en teknikalitet. Inga konstigheter. Cirkulera!

Krisen, del 151: Nollräntan

Riksbanken sänkte just styrräntan till 0 %. På denna nollpunkt kommer räntan att stanna “tills inflationen tydligt tagit fart”, åtminstone till mitten av 2016. Så här låg har styrräntan aldrig någonsin varit.

Även om det senaste steget inte var så stort, så fullföljer det en vandring fram till en symbolisk gräns. Åtgärden är extrem.

Nollan är ett desperat rop: Låna pengar! Sätt er i skuld! Trissa upp priserna!

Så vi är i ? Nej, nej, nej! Alla försäkrar de oss att krisen ligger bakom oss. Det går bra nu! Konjunkturen pekar uppåt! Arbetslösheten går nedåt! Vi har bara ett problem. Det går liksom inte att uppmäta någon nämnvärd inflation. Därav denna lilla detalj: gratis pengar till bankerna.

Bara en teknikalitet. Inga konstigheter. Cirkulera!

Krisen, del 150: Eliterna ordinerar “reformer” för Italien – men kan reformerna genomföras utan en despot?

Roberto Orsi heter en forskare i internationella relationer, numera verksam i Tokyo. I sin avhandling undersökte han det politiska begreppet “ordning” i förhållande till Jürgen Habermas och Carl Schmitt. Numera är han involverad i forskningsprojektet “Euro crisis in the press“. På dess blogg publicerade han nyligen ett inlägg om det katastrofala läget för Italien, vars statsfinanser befinner sig i fritt fall.

Europas politiska eliter vet exakt vad Italien behöver: “reformer”. Hela dess statsapparat, från pensionssystemet till rättsväsendet, måste förändras i grunden. Bara då kan marknaden återfå förtroendet för Italien och dess ekonomi kan börja växa på nytt.

Visst kan man invända att dessa “reformer” bara är ett finare namn på det som vänstern kallar för nyliberal politik. Och ingen tror väl på allvar att en sådan politik kan förebygga nya finanskriser. Men vad spelar det för roll? På vad vis skulle en vänsterpolitik kunna rädda Italiens statsfinanser? Att stimulera italienarnas konsumtion kommer knappast att räcka för att skapa tillväxt eller arbetstillfällen i landet – sluteffekten av sådan stimulans blir snarare att lite fler varor produceras i Asien.

Faktum är att kravet på nyliberala “reformer” är helt korrekt – så länge saken betraktas ur ett strikt ekonomiskt perspektiv. Om dessa “reformer” bara kunde genomföras över en natt, skulle Italien i ett slag bli mer attraktivt för kapitalet. Det hade troligen räckt för att få fart på landets tillväxt, om än på bekostnad av andra länder i Europa.

Men att fantisera om enorma “reformer” som genomförs över en natt är inte bara hypotetiskt. Det är antidemokratiskt. Roberto Orsi kommenterar de reformförslag för Italien som nyligen formulerats av Wolfgang Münchau i Financial Times:

he expresses an apparently reasonable advice, but on the one hand the questions of what new regulations would work in the context (cultural, economic, political) of today’s Italy, how they can possibly passed, whether they can actually be implemented, what resistance they will meet, remain constantly unaddressed. Particularly “chang[ing] the entire political system” appears impossible in the continuity (legal and substantial) of any constitutional regime except enlightened despotism, as in the case of the Stein-Hardenberg reforms in early nineteenth century Prussia.

Jämförelsen med 1800-talets Preussen är träffande. För vad Europas politiska eliter kräver när de talar om “radikala reformer” är i praktiken en modern version av upplyst despotism. För att snabbt förverkliga dessa reformer skulle det bli nödvändigt att ersätta demokratin med teknokrati, vilket forutsätter ett fullfjädrat undantagstillstånd där protester dränks i blod.

I grunden handlar problemet, enligt Roberto Orsi, om att ekonomin fortsätter att analyseras på ett positivistiskt vis, som om de ekonomiska formlerna kunde frikopplas från politiska förhållanden. Sökandet efter en “vetenskapligt korrekt” lösning på de ekonomiska problemen avslöjar i själva verket en verklighetsfjärran anti-intellektualism hos de politiska eliterna.

And besides all these considerations, reforms, even if they were implemented, even if they were better that the proposals seen so far, come far too late. The country is exhausted, and is stepping on the path of irreversible demographic, economic, and social implosion. Reforms had to be done in the 1990s, in a much more favourable global environment, and in compliance with the promises made by the Italian state at the time of its accession to the Euro, promises which clearly have not been maintained.

At this juncture, reforms may instead be as dangerous as immobilism, since they can push the country off the cliff of further de-stabilisation, as it occurred in numerous historical cases of belated reforms triggering the collapse of the system they intended to save (France in 1789, the Soviet Union in the late 1980s).

Italien rör sig raskt mot den fas där frågan inte är om landet ska gå i konkurs, utan hur, skriver Roberto Orsi. Möjligheterna är flera, det kan gå snabbt eller långsamt och det är inte självklart att processen formellt kommer att betecknas som en “konkurs”. Detsamma gäller för eurons framtid. Europas politiker kommer aldrig att fatta ett beslut om att avveckla euron. Troligare är då att euron trängs undan av andra valutor som politikerna tillåter i det uttalade syftet att rädda euron från kollaps.

Krisen, del 150: Eliterna ordinerar “reformer” för Italien – men kan reformerna genomföras utan en despot?

Roberto Orsi heter en forskare i internationella relationer, numera verksam i Tokyo. I sin avhandling undersökte han det politiska begreppet “ordning” i förhÃ¥llande till Jürgen Habermas och Carl Schmitt. Numera är han involverad i forskningsprojektet “Euro crisis in the press“. PÃ¥ dess blogg publicerade han nyligen ett inlägg om det katastrofala läget för Italien, vars statsfinanser befinner sig i fritt fall.

Europas politiska eliter vet exakt vad Italien behöver: “reformer”. Hela dess statsapparat, frÃ¥n pensionssystemet till rättsväsendet, mÃ¥ste förändras i grunden. Bara dÃ¥ kan marknaden Ã¥terfÃ¥ förtroendet för Italien och dess ekonomi kan börja växa pÃ¥ nytt.

Visst kan man invända att dessa “reformer” bara är ett finare namn pÃ¥ det som vänstern kallar för nyliberal politik. Och ingen tror väl pÃ¥ allvar att en sÃ¥dan politik kan förebygga nya finanskriser. Men vad spelar det för roll? PÃ¥ vad vis skulle en vänsterpolitik kunna rädda Italiens statsfinanser? Att stimulera italienarnas konsumtion kommer knappast att räcka för att skapa tillväxt eller arbetstillfällen i landet – sluteffekten av sÃ¥dan stimulans blir snarare att lite fler varor produceras i Asien.

Faktum är att kravet pÃ¥ nyliberala “reformer” är helt korrekt – sÃ¥ länge saken betraktas ur ett strikt ekonomiskt perspektiv. Om dessa “reformer” bara kunde genomföras över en natt, skulle Italien i ett slag bli mer attraktivt för kapitalet. Det hade troligen räckt för att fÃ¥ fart pÃ¥ landets tillväxt, om än pÃ¥ bekostnad av andra länder i Europa.

Men att fantisera om enorma “reformer” som genomförs över en natt är inte bara hypotetiskt. Det är antidemokratiskt. Roberto Orsi kommenterar de reformförslag för Italien som nyligen formulerats av Wolfgang Münchau i Financial Times:

he expresses an apparently reasonable advice, but on the one hand the questions of what new regulations would work in the context (cultural, economic, political) of today’s Italy, how they can possibly passed, whether they can actually be implemented, what resistance they will meet, remain constantly unaddressed. Particularly “chang[ing] the entire political system” appears impossible in the continuity (legal and substantial) of any constitutional regime except enlightened despotism, as in the case of the Stein-Hardenberg reforms in early nineteenth century Prussia.

Jämförelsen med 1800-talets Preussen är träffande. För vad Europas politiska eliter kräver när de talar om “radikala reformer” är i praktiken en modern version av upplyst despotism. För att snabbt förverkliga dessa reformer skulle det bli nödvändigt att ersätta demokratin med teknokrati, vilket forutsätter ett fullfjädrat undantagstillstÃ¥nd där protester dränks i blod.

I grunden handlar problemet, enligt Roberto Orsi, om att ekonomin fortsätter att analyseras pÃ¥ ett positivistiskt vis, som om de ekonomiska formlerna kunde frikopplas frÃ¥n politiska förhÃ¥llanden. Sökandet efter en “vetenskapligt korrekt” lösning pÃ¥ de ekonomiska problemen avslöjar i själva verket en verklighetsfjärran anti-intellektualism hos de politiska eliterna.

And besides all these considerations, reforms, even if they were implemented, even if they were better that the proposals seen so far, come far too late. The country is exhausted, and is stepping on the path of irreversible demographic, economic, and social implosion. Reforms had to be done in the 1990s, in a much more favourable global environment, and in compliance with the promises made by the Italian state at the time of its accession to the Euro, promises which clearly have not been maintained.

At this juncture, reforms may instead be as dangerous as immobilism, since they can push the country off the cliff of further de-stabilisation, as it occurred in numerous historical cases of belated reforms triggering the collapse of the system they intended to save (France in 1789, the Soviet Union in the late 1980s).

Italien rör sig raskt mot den fas där frÃ¥gan inte är om landet ska gÃ¥ i konkurs, utan hur, skriver Roberto Orsi. Möjligheterna är flera, det kan gÃ¥ snabbt eller lÃ¥ngsamt och det är inte självklart att processen formellt kommer att betecknas som en “konkurs”. Detsamma gäller för eurons framtid. Europas politiker kommer aldrig att fatta ett beslut om att avveckla euron. Troligare är dÃ¥ att euron trängs undan av andra valutor som politikerna tillÃ¥ter i det uttalade syftet att rädda euron frÃ¥n kollaps.

Kanske får vi snart slippa alla dessa automater som frågar: “Hur upplevde du ditt besök?”

Varje gång jag lämnar Stockholms universitetsbibliotek blir jag en liten smula upprörd. “Hur upplevde du ditt besök på biblioteket?” Så frågar en jävla utvärderingsautomat från företaget Happy-or-not, där vi kan trycka på en av fyra knappar.

Vid nämnda utgång har jag aldrig sett någon vidröra automaten. Jag har dock aldrig sett någon vidröra den. Kanske för att den är ful, kanske för att den är en parodi på verkligt lyssnande, kanske för att frågan som ställs är notoriskt vag.

Bara en försvinnande liten minoritet av bibliotekets besökare väljer att trycka på en knapp. Med så låg svarsfrekvens går det självklart inte att dra några slutsatser av resultaten. Just därför är det extra provocerande att automaten står just på ett universitet, fullt av studenter som bl.a. ska lära sig att reflektera över det vetenskapliga värdet i kvantitativa metoder.

Likadana utvärderingsautomater brukar möta en när man passerat säkerhetskontrollen på en flygplats. Då blir jag benägen att fnissa åt absurditeten. Uppge på en skala från ett till fyra hur nöjd du var med att passera metalldetektorn. Hur tänker sig Luftfartsverket att denna information ska vara till någon nytta?

Jag vet inte, men mitt intryck är att dessa automater framför allt används i offentlig sektor, mer sällan i privata företag. Min gissning är att de chefer som beslutar om att köpa in automaterna själva har en måttlig tro på deras nytta. Men de har förväntningar uppifrån på att leverera mer siffror på besökarnas känslor.

Att offentliga institutioner tvingas lägga allt mer kraft på meningslösa utvärderingar, det stavas i korthet “New Public Management“. Ett oväntat utspel i nya budgetpropositionen handlade om att utveckla alternativa former för styrning. Spontant känns detta väldigt glädjande. Om inte annat kan vi alltid hoppas på att företaget “Happy-or-not” går omkull och att vi aldrig mer behöver se deras vidriga smileyknappar vid utgången till något bibliotek.