Rasmus Fleischer's Blog, page 48

Krisen, del 161: En hastig blick på några forskningsrapporter om hur finanskrisen 2008 skildrades i Sverige

Raskt vidare från bilden av eurokrisen till bilden av den akuta finanskrisen 2008, så som den skildrades i Sverige. Några rapporter om saken har producerats av forskningsinstitutet Demicom vid Mittuniversitetet. Deras primära forskningsintresse handlar om journalistik och PR, snarare än politik eller ekonomi. (Chris K inledde just en kritisk diskussion om fixeringen vid representationer – kanske kan den fortsätta i anslutning till detta inlägg.)

Adam Shehata står bakom studien “Finanskrisen och förtroendet. Svensk medborgaropinion under finanskrisen hösten 2008“. Syftet är att “studera svenska medborgares ekonomiopinion” och hur deras förståelse av krisen “påverkade förtroendet för olika samhällsaktörer”.

Resultaten förvånar knappast. Finanskrisens utbrott ledde till att fler svenskar började tro på en försämrad nationalekonomi för Sverige. Däremot påverkades knappt bedömningen av den egna privatekonomin. Överlag var påverkan kortvarig.

Andelen svenskar som uttryckte mycket stor oro för en ekonomisk kris ökade från 13 till 25 procent mellan 2007 och 2008, för att sedan sjunka igen. /…/

Redan ett år senare, hösten 2009, såg svenskarna ljusare på landets ekonomiska framtid. Och jämfört med opinionsutvecklingen i flera andra europeiska länder framstår svensk ekonomiopinion som relativt unik. /…/

Medan synen på landets ekonomi försämrades i de flesta länder, stärktes den alltså i Sverige. Denna förstärkning skedde dessutom från relativt höga nivåer i utgångsläget – vilket gör den svenska ekonomiopinionen ganska avvikande ur ett europeiskt perspektiv. /…/

Faktum är att Sverige är ett av få länder där synen på landets ekonomi både är relativt positiv i absoluta termer och dessutom ökar mellan åren 2006-2007 och 2010-2011, dvs. före och efter finanskrisens utbrott.

Vilka var det i första hand som hösten 2008 förväntade sig att Sverige skulle gå in i en djup ekonomisk kris? Enligt studien verkar krisförväntningarna ha varit ganska jämnt spridda över samhället. Där fanns inga avgörande skillnader mellan män och kvinnor eller mellan stad och landsbygd. De enda som utmärker sig är den yngsta åldersgruppen (15–29 år), där betydligt färre förväntade sig en kris i Sverige. I fråga om privatekonomin var det särskilt pensionärerna som oroade sig, vilket knappast förvånar.

Vad gäller förtroende för olika institutioner kan noteras att Riksbanken har högst förtroende bland äldre, välbeställda män. Det motsatta gäller för de privata bankerna, som har högre förtroende bland unga, kvinnor, lågutbildade och arbetslösa.

“Finanskrisen, förväntningarna och förtroendet” heter en uppföljande studie av Adam Shehata och Lars Nord. Här handlar det om “det kommunikativa samspelet” mellan politiker, massmedier och medborgare. Resultatet har sammanfattats så här: “Regeringen vann på finanskrisen – tack vare medierna“.

Trots rejäl motvind – och i strid med etablerade teorier om opinionsbildning – gick den sittande alliansregeringen förtroendemässigt stärkt ur finanskrisen. /…/

två potentiella och relaterade förklaringar till detta utfall: (1) frånvaron av en stark opposition mot regeringens problemformuleringar under finanskrisen inledning samt (2) medierapporteringens gestaltningar av finanskrisens orsaker och regeringens agerande. /…/

En separat studie av regeringens och den rödgröna oppositionens kommunikation under hösten 2008 visade att det dröjde till slutet av november och december, då finanskrisen övergått i en lågkonjunktur, till oppositionen gestaltade krisens effekter på ett sätt som avvek från regeringens bild /…/

När finanskrisen gick in i en andra fas våren 2010 med ökat mediefokus på ekonomiska bekymmer i Grekland och södra Europa framställdes den svenska ekonomin som det framgångsrika undantaget i en alltmer orolig omvärld.

Forskarna menar att det går att skilja mellan två slags “kriskommunikativa förlopp”. Antingen råder det “gestaltningskonkurrens” med “olika aktörer som erbjuder alternativa problemformuleringar” – eller så råder ett övergripande konsensus, vilket blev fallet i Sverige, hösten 2008. Detta konsensus blev efter hand självförstärkande, när samma tolkningar återanvändes av journalister och samma experter fick komma till tals.

“Krisgestaltning” är ett centralt begrepp i sammanhanget. Jag gillar det. Det svenska ordet “gestaltning” är rikare på betydelse än engelskans “framing”, som det är tänkt att motsvara.

Däremot ger jag inte mycket för den definition av “kris” som ligger till grund för studien. Forskarna skiljer inte mellan kris, katastrof och skandal. Det teoretiska antagandet är att “samhälleliga kriser /…/ bygger på komplexa kommunikativa processer”. Nog för att kriskommunikationen är en del av krisen, men kan man verkligen säga att krisen bygger på kommunikation? Det antyder ju att kriser skulle kunna förebyggas av lite kommunikativ ingenjörskonst.

Det ska också nämnas att dessa forskningsrapporter har finansierats av en grupp statliga myndigheter, bland andra Finansinspektionen och Riksgälden, anförda av MSB. Vad dessa samhällsingenjörer är intresserade av framgår tydligt av den första titeln i rapportserien: “Konsten att kommunicera oro utan att oroa“.

Den tredje rapporten som jag har ögnat igenom, “Bilden av finanskrisen“, har skrivits av Karl-Arvid Färm, Lena Jendel och Lars Nord. Här handlar det om svenska nyhetsmediers rapportering om krisen, hösten 2008.

Här görs en åtskillnad mellan två former av journalistisk gestaltning: spel och sak. Spelgestaltningen kännetecknas av sport- och krigsmetaforer; man skildrar strategier, utnämner vinnare och förlorare. Sådana grepp dominerade i det parallella nyhetsflödet om valrörelsen i USA, men de spelade en marginell roll i rapporteringen om finanskrisen. Här dominerade i stället sakgestaltningen: krisen skildrades via en serie nyheter om att något hade hänt eller att någon hade sagt något, utan att det byggdes en tydlig dramaturgi.

Flertalet nyheter om finanskrisen hade inget tydligt politiskt innehåll och ett konfliktperspektivet var oftast helt frånvarande. Konfliktperspektivet användes framför allt i rapporterna från USA, där ett krispaket först blev nedröstat den 29 september, för att sedan röstas igenom i förändrad form några dagar senare. Det verkar alltså ha skett en relativ avpolitisering av krisförloppet i Europa och Sverige.

Tyvärr görs ingen närmare undersökning av rapporteringen om krisen i Baltikum, där Sverige (via Swedbank) spelade en nyckelroll.

Krisen, del 160: Berättelser om den ekonomiska och/eller politiska krisen i Europa

Har kastat en snabb blick på två forskningsrapporter om massmediernas krisrapportering. Först en rapport från LSE om hur eurokrisen har skildrats, “Crisis discourses in Europe“, vars resultat sammanfattas i en bloggpost.

Forskarna föredrar att tala om “krisen i Europa” hellre än “eurokrisen”, eftersom den senare kortformen kan få det att låta som om det bara handlade om valutan.

Precis som i sin tidigare studier av proteströrelser menar LSE-forskarna att krisen i Europa inte enbart är en ekonomisk kris, utan i första hand en politisk kris. Vi känner igen detta som ett påstående som upprepades av vänsterborgerliga röster under 2011.

Visst finns det en poäng i att inte reducera krisen till en strikt ekonomisk kris. Men när man i stället väljer att tala om en primärt politisk kris, upprätthåller man ändå en idé om att politiken och ekonomin skulle vara skilda sfärer – när det är just i krisen som denna åtskillnad kollapsar.

Ur sammanfattningen:

The crisis is portrayed as an abstract given, virtually a ‘supernatural phenomenon’, and almost exclusively as an economic one. This rules out discussions of agency, of causes, or of how the crisis might be overcome

/…/

The European Union is regularly represented, in the narrative/s of the crisis, as a foreign ‘other’, linked to, if not directly blamed for, suffering

/…/

The Europe of the crisis is not framed as an arena for European citizens, but rather one that is imposed upon them from a remote, bureaucratic and decidedly top-down machine.

The result is a de-politicisation not only of the crisis, but of the European institutions that are seen to manage it. ‘Politics’ becomes remote machinery, led by executives, which the average European has no chance of affecting.

Det råder inget tvivel om att LSE-forskarna har ett starkt demokratiskt patos. Men för mig är det oklart om de menar att det är diskursen eller maskineriet som bär skuld till den politiska krisen. Menar de att EU-politiken är ett toppstyrt och avpolitiserat maskineri, eller att avpolitiseringen sker i skildringen av detta maskineri?

Jag blir heller inte riktigt klok på spänningen mellan den nationella och den europeiska nivån i skildringen av kriserna. Å ena sidan dras slutsatsen att EU framställs som en yttre orsak till de nationella kriserna. Å andra sidan konstateras att politiker och massmedier skildrar krisen som “en anhopning av nationella kriser“, där de enskilda staternas statsskuld ställs i centrum. Det senare konstaterandet kommer dock från delstudien om Tyskland – kanske är det snarare så att vinnarlandet Tyskland präglas av en annan berättelse än den som berättas i övriga Europa?

Slutligen reagerar jag på LSE-forskarnas bruk av begreppet “euroskeptisk”, vilket uppenbarligen syftar på UKIP och dess allierade partier (inklusive Sverigedemokraterna). Dessa är ju inte bara skeptiska till europeisk integration – och inte bara “skeptiska”. Detta läger präglas framför allt av högerpopulism och invandringsmotstånd (även om Beppe Grillos femstjärnerörelse möjligen är en udda fågel i sammanhanget).

Att använda begreppet “euroskeptiker” när man egentligen vill tala om högerpopulister kan leda till märkliga resultat. När LSE-forskarna sammanfattar sina resultat inleder de med att säga: “It would be catastrophising to claum that euroscepticism won the European elections”. De utgår alltså från att “euroskepticismen” är en katastrof.

Även om forskarna här syftar på högerpopulismen (och den rasism som förs fram från högerpopulistiskt håll), låter det som att varje uttryck för “skepsis” mot EU i sig skulle vara livsfarlig. Och därmed har de lyckats göra EU till ett “an abstract given, virtually a ‘supernatural phenomenon’”.

Men jag vill understryka att jag inte har lusläst hela studien. Särskilt i fallstudierna finns säkert fler intressanta noteringar som jag har missat.

Härnäst tänkte jag kolla på en rapport om hur den akuta finanskrisen 2008 skildrades i svensk press.

Varför utsätts Copyriot för ständiga överbelastningsattacker?

Som vissa av er har märkt, tenderar Copyriot.se att störtdyka från tid till annan. Besökare på webbsidan möts då av ett felmeddelande om en databasen inte är tillgänglig. Problemet kan endast lösas genom omstart av den virtuella servern. Så här illa har det nu varit i ett antal månader.

Om jag förstått saken rätt, efter att ha talat med de som sköter serverdriften, är det fråga om en utdragen eller återkommande överbelastningsattack (DDoS) riktad mot just Copyriot. Men en DDoS kräver väl ändå vissa resurser i form av ett botnet? Om man ändå har satt upp ett botnet, tänker jag att man troligen har andra sajter att sänka än en obskyr svensk blogg.

Jag har inga svårigheter att förstå spamlogiken och hur den leder till en robotarnas kapprustning. Det räcker att kolla på de tusentals kommentarer som postas på Copyriot bara för att genast filtreras bort av spamfiltret. Där finns ändå ett slutgiltigt syfte som oftast handlar om att marknadsföra någon produkt.

Men med DDoS:andet är det svårare att föreställa sig en underliggande rationalitet. För mig är det hela ett mysterium: vem eller vad fattar beslutet om att bombardera Copyriot med nonsens?

Jag verkar inte vara ensam. Från olika håll har jag hört folk berätta om hur deras sajter sporadiskt kan utsättas för DDoS:artad överbelastning, utan förvarning och utan förklaring. För den som driver en blogg blir ju detta i praktiken ett skäl att ge upp den småskaliga hostingen, till förmån för att flytta in hos t.ex. Tumblr eller WordPress. Nätjättarna har ju tillräckliga resurser för att alltid vara uppe. Om någon tjänar på det tilltagande säkerhetskaoset på internet, så är det dessa nätjättar, tänker jag. (Därmed inte sagt att jag tror att de i hemlighet ligger bakom ett slumpmässigt DDoS:ande av oberoende småservrar.)

Hjälp mig gärna att fatta detta. Även allmänna spekulationer kring DDoS:andets näthistoria och framtid är av intresse.

“Den som streamar musik gillar varumärken”

Några anteckningar om en marknadsundersökning som just genomförts på uppdrag av Spotify. Inte för att undersökningen i sig kommer fram till särskilt intressanta resultat. Utan mer för hur resultaten presenteras och mest för att den görs.

Man ville belysa hur vissa attityder skiljer sig mellan “streamers” och “non-streamers”. Alla som någon gång lyssnar på musik via t.ex. Spotify eller Youtube räknas som “streamers”. Inom denna grupp har man sen också letat efter skillnader mellan Spotifyanvänder och övriga. Syftet är att presentera Spotifys kunder såsom riktiga mönsterkonsumenter.

Den som streamar musik gillar varumärken. Nu är det officiellt.

Med dessa ord basunerar Spotify ut resultatet till potentiella reklamköpare.

Det är mer sannolikt att den som lyssnar på musik via streamingplattformar är en stark förespråkare för varumärken än den som inte streamar. Undersökningen visade att det är mycket sannolikt att Spotifys användare visar en stark varumärkespreferens i följande fyra intressemått: rekommendera till en vän, villig att betala mer, det enda varumärket för mig och unikt och annorlunda. Det mest anmärkningsvärda var att det är tre gånger mer sannolikt att Spotifys användare skulle betala mer för de varumärken de gillar jämfört med dem som inte streamar musik.

Om man vill vara elak, är det bara att vända på steken: de som gillar Spotify är reklamoffer som inte klarar av att tänka själv!

Men först bör man fråga sig hur genomstekta dessa resultat är. Undersökningen omfattar 4500 personer, uppdelade på tio olika länder, från Sverige via USA till Mexiko. Troligen fanns det stora skillnader mellan dessa länder, vilket inte berörs i sammanställningen.

Vilka är alla dessa “non-streamers”, som inte ens sporadiskt lyssnar på musik via Youtube? Troligen är de överlag ganska sparsamma användare av internet – om de över huvud taget har tillgång till nätet! Många av dem är nog en bra bit över medelåldern. Det är fullt möjligt att de är fattigare än övriga. Då är det kanske inte så konstigt att de inte uppger att de vill “betala mer för varumärken de gillar”.

Undersökningen riktar särskilt in sig på fyra branscher (där Spotify vill värva reklamköpare): bilar, hemelektronik, mobiloperatörer, butikshandel och hårvård.

I fråga om bilismen är det lite lustigt hur Spotify nästan ber om ursäkt för att många “streamers” använder kollektivtrafik, men är stolta över att Spotifyanvändare minsann äger fler bilar än de som använder konkurrerande musiktjänster:

Streamers are slightly less likely than non-streamers to drive a car, truck or SUV weekly.

They’re over 1.5x as likely to use public transportation weekly, which is likely connected to streaming services’ early traction in urban cities. /…/

Spotify users are 20% more likely than other streamers to drive a car, truck or SUV week- ly. They’re 33% more likely than other streamers, and 2x as likely as non-streamers, to ride public transportation weekly.

Om undersökningen bevisar något, så är det att Spotify fortfarande ser en framtid i att tjäna pengar på reklam (och allra helst reklam för bilar). Det har tidigare spekulerats i om reklamjinglarna på Spotify mest finns där för att vara tvinga användare att betala för att slippa höra dem, men så är nog ändå inte fallet. Å andra sidan säljer Spotify reklam i fler format än bara jinglar. Inte heller betalande användare kommer undan den rent visuella reklamen. Nyligen infördes även videoreklam. Med tanke på hur Spotify läcker pengar, är det sannolikt att reklamen kommer att ta allt större plats framöver.

Om antisemitism, i ett strukturellt perspektiv (och förnekandet av densamma)

I mellandagarna publicerade Expressens kultursida en text där jag ånyo brottas med frågan om antisemitism. Den kan läsas som en fortsättning på mitt blogginlägg från i somras om att antisemitism inte är detsamma som “judehat”. Antisemitismens kärna består inte i något urskillningslöst hat mot judar, utan i den paranoida fantasin om en judisk konspiration. Detta utesluter inte en idé om att det finns “goda judar”, vilka rentav kan bli föremål för antisemiternas hyllningar. Däremot lämnas inget utrymme för nyanser, när det kommer till judar (eller personer som uppfattas som judiska).

Antisemitiska fördomar resulterar ständigt i att judar, bara för att de är judar, avkrävs offentliga ställningstaganden åt det ena eller andra hållet. Jag ger några exempel på detta i artikeln och framhåller behovet av en strukturell förståelse av antisemitismen – precis som i fråga om transfobi, homofobi, sexism och rasism. När jag säger “struktur” menar jag bara att fördomarna handlar om mer än bara summan av individuella uppfattningar. Vi måste inse detta för att inte fastna i ett oändligt jidder om vad vissa individer har sagt, vad dessa individer “egentligen” tycker och vad vissa ord “egentligen” betyder.

Ja, jag tror att feminister är bättre än icke-feminister på att tänka strukturellt. Ungefär därför tror jag också att det bara är på vänsterhåll som det finns utsikter för en vässad kritik av nämnda fördomar, inklusive antisemitismen. Därmed inte sagt att detta automatiskt kommer att ske. Särskilt inte som det inom delar av vänstern fortfarande finns tendenser att förneka eller bagatellisera antisemitismen.

Observera dock att jag ingenstans i artikeln fäller svepande omdömen om “vänstern”. Rubrik och ingress är inget som skribenten i en tidning kan kontrollera. I detta fall tycker jag tyvärr att rubriken i Expressens webbupplaga blev lite missvisande, då den antydde att artikeln skulle handla om “vänstern” (vad man än må lägga i detta begrepp).

Även om det är klart att det i vänsterkretsar förekommer antisemitism (liksom det förekommer sexism och homofobi), är det inte en artikel om det som ledarskribenter brukar kalla “vänsterns antisemitism”. Oavsett vad vi menar med “vänstern”, så finns det ingen specifik vänsterantisemitism, lika lite som det finns en specifik vänsterhomofobi.

Däremot finns det, bland vissa vänsterdebattörer i Sverige, en tendens att förringa eller förneka antisemitismen. Framför allt finns en okunskap och en ovana att se det strukturella problemet. Exempelvis detta med oförmågan att tala om judars situation utan att byta ämne till att tala om Israel. Denna tendens att byta ämne är i sig ett uttryck för strukturell antisemitism.

Krisen, del 159: Är Sverige rikare än någonsin? Kan pengar omfördelas?

På tal om Syrizas vänsterpopulism, så vill jag gärna återvända till frågan om pengar, rikedom och omfördelning i ljuset av krisen.

Låt mig då börja med att citera en bit ur ett brandtal som nyligen publicerades på Aftonbladets kultursida. Det är mina kloka historikerkollegor Kjell Östberg och Håkan Blomqvist som skriver och jag är inte ute efter att polemisera mot deras budskap. Däremot vill jag resa mina två stora frågetecken kring följande passage:

Sverige är rikare än någonsin. De svenska bankerna gör i år 100 miljarder i vinst. Aktieutdelningarna slår miljardrekord. Skattesänkningarna har snart överfört tusen miljarder som kunde ha använts till välfärds- och trygghetssystem. Hur mycket har forslats undan till skatteparadisen?

Här fastslås två saker, som kan tyckas vara helt triviala. För det första att “Sverige är rikare än någonsin”, för det andra att pengar kan fördelas.

Vänsterprogrammet som presenteras av Östberg/Blomqvist (SP) verkar vila helt på tanken om att omfördela en växande penningkaka. Jag tror att den förståelsen av pengar måste ifrågasättas.

För det första: stämmer det att “Sverige är rikare än någonsin”? Det beror såklart på vad vi menar med “Sverige”, vilket inte alls är självklart. Alltså testade jag att googla frasen. Resultatet blev en lång lista av brandtal från olika vänsterröster, med stark tyngdpunkt i Vänsterpartiet. Vad lägger då dessa vänsterröster i frasen?

En tongivande vänsterskribent förklarar att det handlar om bruksvärden: “Vi har mer resurser än någonsin.”

Fast i andra artiklar förklarar samma vänsterskribent att det handlar om pengavärden, alltså priser som sätts på en marknad, för att sedan summeras till en siffra som kallas för BNP. Så här skriver ledarskribenten i Dagens ETC:

Låt oss först konstatera att Sverige är rikare än någonsin. Vår BNP per capita är ungefär dubbelt så stor som 1980. Det här betyder att vi skulle kunna ha: dubbelt så bra förskolor och skolor som 1980. Om vi hade två lärare per klass 1980, kunde vi idag ha fyra. Vi skulle kunna ha dubbelt så bra äldrevård, dubbelt så bra mödravård. Fler bostäder, fler bibliotek, bättre sjukvård. Vi skulle kunna ha hälften så mycket fattigdom, hälften så mycket hemlöshet.

Alltså, det är klart att vi skulle kunnat ha allt detta. Men då skulle vi nog också ha ett samhälle som inte har en abstrakt värdetillväxt som sitt yttersta mål, alltså ett samhälle där BNP-måttet förlorat sin relevans. Nu lever vi visserligen i ett samhälle där BNP är en relevant sak. Dubbleringen sedan 1980 tyder på att något faktiskt har vuxit. Siffrorna har justerats för inflation, vilket i klartext betyder att någon har gjort en subjektiv bedömning av hur kvaliteten hos samtliga varor har förändrats under samma tid. Bruksvärdet smyger sig alltså in i statistiken bakvägen och gör det ännu oklarare vilket “något” som har vuxit.

Men om vi accepterar att den officiella BNP-statistiken som objektivt mått på rikedom, stämmer det faktiskt inte att Sverige är rikare än någonsin. Titta närmare över de senaste 10 årens kurva över BNP per capita i Sverige: toppen nåddes faktiskt 2007. Sen ledde finanskrisen till en rejäl nedgång och återhämtningen har faktiskt inte nått ända upp till den tidigare nivån. Kurvan liknar nu mer en stagnation. Det enda som med säkerhet har vuxit är skuldsättningen.

För det andra: går det att omfördela pengar? Vänsterns klassiska svar är ett rungande JA. Det handlar bara om politisk vilja, brukar man säga. Pengarna som bränts på en sak skulle kunna ha bränts på en annan sak. En fördubblad BNP per capita skulle kunna ha använts till en dubbelt så bra välfärdsstat. Samma pengar, olika fördelning. Klart som korvspad?

Nej, tyvärr. Sådana räkneövningar bortser från att pengarnas köpkraft aldrig kan vara säkrad. Se bara på Ryssland, där rubeln på kort tid har förlorat halva sitt värde gentemot dollarn. En rättvisare omfördelningspolitik i Sverige hade mycket väl kunnat urgröpa kronans köpkraft ännu mer. Vinstdrivande företag skulle troligen börja flytta sin produktion ut ur landet, med arbetslöshet som följd. Börsvärden skulle rasa och priserna på diverse försäkringar skulle stiga. För att inte tala om vilken ränta som staten skulle behöva betala på sina lån, eller vad som skulle hända med pensionssystemet.

Finansmarknaderna har alltså en förmåga att undergräva en omfördelningspolitik. När så sker gillar vänstern att frammana bilden av en stat som är under attack av “borgarklassen” eller av “spekulanter”, som om pengarna i sig var en helt oskyldig sak, som om problemet kunde reduceras till pengarnas innehavare.

Men pengar är inget neutralt medium. För att tala med Marx: pengar är den nödvändiga framträdelseformen för värdet, som är den reella abstraktionen av nödvändig arbetstid. Värdet kan bara existera genom att expandera. Pengar i denna mening kan alltså bara finnas så länge det finns en ekonomisk tillväxt i grunden, en tillväxt som i slutändan bara betyder att allt mer arbetskraft görs nödvändig i produktionen av sånt som kan säljas på en marknad. Ju skakigare denna tillväxt blir, desto osäkrare blir pengarnas köpkraft. Kalkylerna slits då isär av inflation av deflation.

En sådan kris tar ingen hänsyn till om det finns goda avsikter med att omfördela pengarna på ett mer rättvist sätt. Tvärtom: en mer rättvis fördelning innebär ju att människor underkastas ett försvagat tvång att sälja sin arbetskraft och är alltså ett hot mot nämnda tillväxt.

Slutsatsen blir alltså, om vi får tro Marx, att pengar inte kan fördelas i obegränsad omfattning. Men det betyder inte att omfördelning är omöjlig. Marx opererar ju i Kapitalet med ett dubbelt rikedomsbegrepp: å ena sidan materiell rikedom (stoffliche Reichtum), å andra sidan den abstrakta värdeformen (som kommer till uttryck i pengar). Poängen som Marx gör är att det finns en motsättning mellan dessa.

Tyvärr väljer den vanliga vänsterretoriken att bortse från denna motsättning. Man låtsas som om pengar vore ett oskyldigt mått på materiell rikedom, som tusen miljarder kronor som spenderas på ett ändamål lika gärna hade kunnat spenderas på ett annat ändamål, utan att detta hade påverkat pengarnas köpkraft. Sådana illusioner kan bädda för farliga besvikelser.

Vårt samhälle kretsar kring pengar, vilket betyder att i stort sett all praktik utanför den snävaste privatsfären kommer att inbegripa köpande, säljande, sparande, lånande, gåvor eller andra sätt att omfördela pengar. Men då är detta bara ett led i en större praktik, inte själva målet. En trovärdig vision för ett rättvisare samhälle måste utgå från behovet av att omfördela annat än pengar.

Krisen, del 158: Om stundande extraval i Grekland och Sverige (men mest om Syriza)

En stark trend i delar av Europa vintern 2014–15: parlamentarismens förvandling till en spelteoretisk dokusåpa.

Både Sverige och Grekland tycks vara på väg mot extraval. Skillnaden är att svensk politik inte alls, åtminstone inte på ytan, handlar om finansiell krisförvaltning. Riksbankens nollränta befinner sig liksom på en annan planet än riksdagens budgetbeslut. Aldrig att de stigande bostadspriserna diskuteras i samma sammanhand som Sverigedemokraternas växande väljarstöd. Nu menar jag inte att det ena skulle ha förorsakat det andra, men förr eller senare är det troligt att linjerna korsas. Vilket utrymme för populistisk politik kommer att skapas av en eventuell priskrasch på den svenska bostadsmarknaden?

Grekland ligger på ett sätt längre fram än Sverige. Sedan flera år kretsar all grekisk politik kring frågan om hur landets skulder ska förvaltas. Den politiska krisen i Grekland är en återspegling av den ekonomiska krisen, tänkte jag skriva, men talet om “återspegling” leder helt fel.

Det är inte “ekonomin” som återspeglas i “politiken”, som om det från början hade rört sig om två åtskilda sammanhang. Åtskillnaden är något som har byggts upp under alla år av tillväxt, bara för att åter falla samman i krisen. Ekonomin förlorar sin objektivitet, politiken förlorar sin subjektivitet. Samtidigt som ekonomins fortbestånd kräver politiska beslut, kräver politikens fortbestånd (åtminstone i demokratiska former) att den ekonomiska tillväxten återupprättas.

Om något är det denna låsning som “återspeglas” i det faktum att europeisk krisförvaltning tycks låta sig kokas ner till ett historiskt val mellan två alternativ: extrem stimulans eller extrema nedskärningar. (Till saken hör att detta val frikopplas från andra kriser än den rent finansiella, exempelvis klimatkrisen – trots att stimulansåtgärder i allmänhet innebär en ökad förbränning av fossila bränslen.)

Paul Mason skriver:

I’ve always said with the Eurocrisis: Greece was the detonator, Spain and Italy the explosive mass. The tactic of separating the detonator off, with a bailout, was designed so that, if it went off, it would do so on its own.

Today, the Eurocrisis has become the stagnation of the core. France and Italy are the countries we need to be worried about in the long term, with their lack of growth, their high unemployment, the political fragility of the centre there. But they’re not going into meltdown if Greece does.

Greklands öde är alltså lika ovisst som vi har vant oss vid att det är. I detta läge har nu det vänsterpopulistiska partiet Syriza lockat en allt större del av väljaropinionen. Om det grekiska parlamentet misslyckas med att utse en president på måndag, kommer extraval att utlysas. Resultatet väntas då bli att Syriza bildar ny regering. (Greklands valsystem är inte proportionellt utan ger en rejäl bonus åt det enskilt största partiet.)

Syriza är nu i full färd att integrera sig i det krisförvaltande maskineri som slits mellan två alternativ. Eftersom de motsätter sig nedskärningspolitiken, profilerar de sig alltså som ett parti för ekonomiska stimulansåtgärder. Dess ordförande Alexis Tsipras har gått ut och hyllat förslaget från ECB-chefen Mario Draghi om “kvantitativa lättnader” i eurozonen, alltså en jättelik injektion av nyskapade pengar på finansmarknaderna. Han menar att detta är exakt vad Syriza slagits för hela tiden, fast det tidigare avfärdades av etablissemanget som “alltför radikalt”.

Dock har ju Syriza även en specifik idé om var i finansmarknaderna som stimulanterna ska injiceras: förutom satsningar på infrastruktur i hela Europa, vill de att ECB ska låta Grekland låna pengar till sin statsbudget till noll ränta under de kommande 60 åren, om jag har fattat saken rätt. Hela partiets politik bygger i vart fall på att man ska omförhandla krispaketens villkor. Det påstås redan ha hållits en serie möten mellan Syrizas partiledning och EU:s högsta makthavare, där de senare blivit övertygade om att Syriza är något seriöst hot mot nedskärningslinjen.

Trots att Syriza har djupa rötter i en uttalat socialistisk partitradition, anser de att det inte är aktuellt att ta steg som skulle föra Grekland i riktning mot någon form av socialism. “Först måste vi komma över krisen, få förtroende på marknaderna, få budgetbalans och det tar fyra-fem år”, förklarade Alexis Tsipras i en intervju med ETC tidigare i år. Och i somras rapporterade den mycket läsvärda bloggen Staden Albatross från en Greklandsresa:

Syriza då? Förhoppningarna bland de grekiska kamraterna är borta. Syriza är ett parti till höger om socialdemokratin. De förhandlar med trojkan, de erbjuder inga alternativ, de har tagits över av gamla Pasok-aktivister. Från “a movement without a party” har Syriza blivit “a party without a movement”. Den regeringsorganiserade delen av arbetarörrelsen – Pasok och de stora fackföreningarna – föll snabbt då de försökte sitta med vid förhandlingsbordet när nedskärningarna påbörjades istället för att helt vända sig emot dem. Samma sak kommer troligen hända med Syriza om de får en stark regeringsställning. (Det kommunistiska partiet KKE och dess fackförening Pame växer dock.)

Det verkar vara kört för en kommande regering ledd av Syriza. Ingen verkar tro på att de kommer att ha minsta chans att uppnå någon typ av vänsterlösning på den grekiska krisen. Bland vänstergrupperingar i övriga Europa fanns tidigare en enorm entusiasm för Syriza, men under årets gång verkar den ha svalnat betänkligt. Ändå kryllar det knappast av kritiska analyser som visar vad Syriza skulle ha gjort fel.

Ett undantag är den excentriske bloggaren Jehu, som helt enkelt konstaterar att pengar är “fiendens terräng” och att de enda “lösningar” på krisen som pekar framåt är de som innebär en resolut minskning av den totala arbetstiden och en nedmontering av marknadssystemet. Jehu verkar vara inne på någon form av “kommunisering uppifrån” som möjligen påminner om Amadeo Bordigas förslag om en “underproduktionsplan“, men det lämnar ungefär tusen frågetecken.

I vilket fall tipsar Jehu om en klarsynt analys av ekonomen Yiannis Mouzakis. Han framhåller de enorma krav på återbetalningar av krislån som kommer att träffa Grekland under loppet av 2015. Närmare bestämt ser det ut som att fakturorna kommer att trilla in bara några veckor efter att Syriza bildat regering, om det nu blir ett extraval som de vinner.

Hittills har Syriza inte velat prata om hur de ska hantera en sådan situation, utan hänvisar bara till sin vilja att omförhandla alla villkor. Här finns onekligen en chans för situationen att snabbt eskalera i riktningar som är svåra att förutsäga. Planerna på extraval har redan givit nytt bränsle åt spekulationer i om Grekland kommer att kastas ut ur euron. Liksom spekulationer bland vanliga greker om att det hela kan leda till en militärkupp.

Samtidigt verkar vi i Sverige just ha övergett “den extrema stabilitet som har karaktäriserat det svenska politiska systemet 1932-2014″ (Tobias Harding). Alternativet till denna stabilitet är inte bara instabilitet eller kaos i största allmänhet, ingen “polsk riksdag, utan en utstuderat spelteoretisk villvervalla som i förlängningen kan innebära att politisk och ekonomisk spekulation flyter samman. Målet är “stabilitet” och vägen dit är en kamp mellan partier som alla säger sig kunna skapa stabilitet. Väljarna bestämmer vem som får tävla i varje runda, men juryn består av finansmarknaderna som röstar genom att öka eller minska statens tillgång till krediter. När en regering blivit utröstad av finansmarknaderna är det medborgarna som får välja en ny.

Slagsida i försvaret av kulturtidskrifterna

När stödet till kulturtidskrifter var under akut hot i förra veckan, fylldes tidningarnas kultursidor av protester, som ledde till resultat. Flertalet av dessa texter (varav jag själv undertecknade tre) nämnde även exempel på kulturtidskrifter värda att bevara. Därigenom laddades också begreppet “kulturtidskrift” med en viss innebörd.

Jag fick just för mig att räkna på vilka tidskrifter som fick mest uppmärkhet under protestveckan. En snabb sökning i Mediearkivet, med ett urval till förmån för storstadspressen, resulterade i en topplista över antalet omnämnanden:

1. ORD & BILD (14)

2. BANG (12)

3. 10TAL (6)

3. ARENA (6)

5. GLÄNTA (5)

5. LYRIKVÄNNEN (5)

7. EXPO (4)

7. KARAVAN (4)

7. OEI (4)

10. FRONESIS (4)

På elfte plats följde sedan PALETTEN, RE:PUBLIC och JUDISK KRÖNIKA med tre omnämnanden vardera.

Vad säger då detta? Visst syns ett mönster om man lägger topplistan bredvid kulturrådets senaste bidragsbeslut (ett år gammalt). Alla de nämnda tidskrifterna hör till den grupp som fick allra störst stöd under 2014; över 400000 kronor var (med undantag för ARENA).

Samtidigt finns det en hel del andra tidskrifter som ligger i samma stödklass men som knappt fick någon uppmärksamhet under kultursidesprotesterna. Det gäller ett antal tidskrifter som ägnar sig särskilt åt en viss konstart: film, musik, teater, bildkonst, tecknade serier. Inte heller uppmärksammades de som kretsar kring arkeologi, arkitektur, religion eller psykoanalys.

Framför allt var det två tidskrifter som fick representera begreppet “kulturtidskrift”: ORD & BILD och BANG.

Topplistan avslöjar en viss slagsida mot litteratur och samhällsdebatt. Det var behovet av dessa perspektiv som hamnade i centrum på förra veckans kultursidor. Trots att stödet till kulturtidskrifter motiveras av att de skapar en mångfald av röster, var det inte hela mångfalden som diskuterades.

Kanske hänger detta samman med erfarenheten från förra gången som stödet var på väg att ändras (2009). “Vi vill att det ska vara mer inriktat på konst och mindre på samhällsfrågor”, hette det då från regeringen. Tidskrifterna som sysslar med “analys och presentation inom de skilda konstarternas områden” var då utom fara. Det var samhällstidskrifterna som tvingades försvara sin existens. Att staten skulle stödja tidskrifter om konst, film och musik var ännu lika självklart som att staten stödjer högskoleutbildningar inom samma konstarter.

Därmed ifrågasattes inte riktigt den bild som spreds av Per Bill (M), att kulturtidskrifterna finns till för en homogen grupp, den grupp som med illa dolt förakt betecknades som “intellektuella vuxna” av Per Bill (M).

Om vi denna gång hade pratat lite mer om konstarterna, hade det blivit tydligt att statsstödet till kulturtidskrifter till stor del utgår från samma motiv som statsstödet till konstnärliga högskolor (även om pengarna råkar utbetalas från olika departement och ligga på helt olika nivåer). Ändå hörs sällan några unga högerliberaler plädera för nedläggning av den statsstödda utbildningen av musiker, dansare, skådespelare eller bildkonstnärer. Lite mjäkigt av dem, kan man tycka. Eller så avslöjar det bara att drivkraften är skadeglädje.

Krisen, del 157: Om varför Europa tycks sakna förmågan att styra upp en finansiell stimulansfest

Efter den akuta finanskrisen 2008, följde fem år då klyftan vidgades mellan USA och EU i fråga om den finansiella krishanteringen. På den västra kontinenten satsade man helhjärtat på stimulantia. Centralbanken pumpade likviditet in i landets banksektorn, utan att göra sig illusioner om att detta skulle lösa mer grundläggande problem. På den östra kontintenten satsade man tvärtom på att spara sig ur krisen, att svälta sig, att skapa budgetbalans, att bita ihop under ett smärtsamt reningsbad i syfte att komma ut på andra sidan befriad från en sjukdom.

Så framstår saken nu. Men när blev denna finansklyfta ett faktum? Det är förrädiskt enkelt att tänka sig USA och EU som två skutor vars kaptener pekat i olika riktning (med Tyskland i rollen som Europas kapiten). Som om det från början fanns ett antingen/eller. Eller som om krishantering bara var en fråga om att trycka eller lätta på en gaspedal. Som om själv frågan, stimulans eller nedskärningar, först fanns i en rent ekonomisk form, objektivt given, för att sedan besvaras av två politiskt subjekt, ett i USA och ett i Europa.

Snarare har hanteringen av finanskrisen 2009–2014, både i USA och i EU, blottat en kris för den politiska subjektiviteten. Men medan USA åtminstone hade en stark och djärv centralbank som vågade tänka kortsiktigt, lamslogs EU av en politisk splittring. Detta hade säkert kunnat ha vara en styrka i vissa krislägen, men det var en svaghet när USA höjde insatsen genom presentera en ny superstimulant: “kvantitativa lättnader”. Metoden var inte lätt att kopiera i Europa. För i eurozonen fanns 18 olika stater, som alla hade sin egen statsskuld som måste finansieras genom försäljning av skuldsedlar på den privata marknaden. Vilka av dessa skuldsedlar skulle den europeiska centralbanken köpa? Ur den politiska strukturen i EU uppstod en ekonomisk fråga om aldrig ens inställde sig i USA.

Europa fattade aldrig ett beslut om att välja nedskärningar i stället för allians. (Det hörs väl: det låter rent löjligt att påstå att “Europa” skulle ha fattat ett beslut.)

Utvecklingen här präglades av frånvaron av ett visst slags finansiellt ledarskap. Visst injicerades det stimulantia även i EU, särskilt när banker hotade att falla. Men det fanns ingen centralbank med ett mandat som lät dem lova ett fortlöpande tillskott av pengar. Löftena kunde åtminstone inte mäta sig mot de löften som gavs i USA, för det var inte bara antalet nollor det gällde, utan om att städa bort varje misstanke om att det fanns en övre gräns för antalet nollor.

De stimulanser som trots nådde Sydeuropa förpackades först i särskilda paket, “räddningspaket“, där de mixats med nedskärningsåtgärder. Tyngda under skulder, återstod för många stater i Europa att montera ner allt större delar av statsapparaten. Detta var villkoret för att få del av de summor som europeiska centralbanken trots allt kunnat trolla fram. Och visst var det Tyskland som knöt ihop paketen, men det betyder inte att Europas krishantering kan begripas som följden av tysk politik.

Under 2009–2014 gled Europa in i ett slags stigberoende. Ju fler räddningspaket som delats ut i Sydeuropa mot villkor om olika nedskärningar, desto omöjligare blev det att satsa på stimulans i samma skala som USA. “Kvantitativa lättnader” i Europa skulle genast fräta sönder alla de påbud om nedskärningar som utfärdats. Kontrollmekanismerna skulle förlora sin verkan. Det vore dessutom ett offentligt erkännande av att den dittillsvarande krishanteringen hade misslyckats.

Rädslan för deflation i Europa har satt saker i delvis annat ljus uner 2014. Till slut valde rentav Mario Draghi, chef för europeiska centralbanken (ECB), att uttala orden “kvantitativa lättnader”. Men den finanspolitiska splittringen inom EU och inom ECB består. Det blir inte fråga om att ECB ska finansiera stater i budgetkris.

Även om det nu skulle ske en omställning mot kraftigare stimulanspolitik i eurozonen, kommer “kvantitativa lättnader” inte att betyda samma sak i Europa som i USA. Joce Cognord skriver i Jungle World att ECB inte kommer att kunna köpa skuldsedlar (statsobligationer) direkt från staten, utan bara kan intervenera på den privata skuldmarknaden. Emellertid ställs nu frågan om den privata skuldmarknaden i Europa är tillräckligt stor för att klara av att absorbera stimulanser i tillräcklig skala. “Det blir mycket svårt för dem [ECB] att uppnå sin önskade balansräkning enbart genom att köpa täckta skuldebrev och säkrade papper [gedeckten Anleihen und forderungsbesichterten Papieren]”, säger en fondhandlare till FAZ.

Krishantering är inte bara en fråga om “politisk vilja”. Det är ingen idé att leta efter en kärna av genuint politiskt beslutsfattande. Det är en soppa av viljor, panikreaktioner, besvärjelser, spelteori där det inte är självklart att långsiktigt agerande belönas ens på längre sikt. Dimman ligger djup. Vägvalen blir tydliga först i efterhand.

Del 157: Om varför Europa tycks sakna förmågan att styra upp en finansiell stimulansfest

Efter den akuta finanskrisen 2008, följde fem år då klyftan vidgades mellan USA och EU i fråga om den finansiella krishanteringen. På den västra kontinenten satsade man helhjärtat på stimulantia. Centralbanken pumpade likviditet in i landets banksektorn, utan att göra sig illusioner om att detta skulle lösa mer grundläggande problem. På den östra kontintenten satsade man tvärtom på att spara sig ur krisen, att svälta sig, att skapa budgetbalans, att bita ihop under ett smärtsamt reningsbad i syfte att komma ut på andra sidan befriad från en sjukdom.

Så framstår saken nu. Men när blev denna finansklyfta ett faktum? Det är förrädiskt enkelt att tänka sig USA och EU som två skutor vars kaptener pekat i olika riktning (med Tyskland i rollen som Europas kapiten). Som om det från början fanns ett antingen/eller. Eller som om krishantering bara var en fråga om att trycka eller lätta på en gaspedal. Som om själv frågan, stimulans eller nedskärningar, först fanns i en rent ekonomisk form, objektivt given, för att sedan besvaras av två politiskt subjekt, ett i USA och ett i Europa.

Snarare har hanteringen av finanskrisen 2009–2014, både i USA och i EU, blottat en kris för den politiska subjektiviteten. Men medan USA åtminstone hade en stark och djärv centralbank som vågade tänka kortsiktigt, lamslogs EU av en politisk splittring. Detta hade säkert kunnat ha vara en styrka i vissa krislägen, men det var en svaghet när USA höjde insatsen genom presentera en ny superstimulant: “kvantitativa lättnader”. Metoden var inte lätt att kopiera i Europa. För i eurozonen fanns 18 olika stater, som alla hade sin egen statsskuld som måste finansieras genom försäljning av skuldsedlar på den privata marknaden. Vilka av dessa skuldsedlar skulle den europeiska centralbanken köpa? Ur den politiska strukturen i EU uppstod en ekonomisk fråga om aldrig ens inställde sig i USA.

Europa fattade aldrig ett beslut om att välja nedskärningar i stället för allians. (Det hörs väl: det låter rent löjligt att påstå att “Europa” skulle ha fattat ett beslut.)

Utvecklingen här präglades av frånvaron av ett visst slags finansiellt ledarskap. Visst injicerades det stimulantia även i EU, särskilt när banker hotade att falla. Men det fanns ingen centralbank med ett mandat som lät dem lova ett fortlöpande tillskott av pengar. Löftena kunde åtminstone inte mäta sig mot de löften som gavs i USA, för det var inte bara antalet nollor det gällde, utan om att städa bort varje misstanke om att det fanns en övre gräns för antalet nollor.

De stimulanser som trots nådde Sydeuropa förpackades först i särskilda paket, “räddningspaket“, där de mixats med nedskärningsåtgärder. Tyngda under skulder, återstod för många stater i Europa att montera ner allt större delar av statsapparaten. Detta var villkoret för att få del av de summor som europeiska centralbanken trots allt kunnat trolla fram. Och visst var det Tyskland som knöt ihop paketen, men det betyder inte att Europas krishantering kan begripas som följden av tysk politik.

Under 2009–2014 gled Europa in i ett slags stigberoende. Ju fler räddningspaket som delats ut i Sydeuropa mot villkor om olika nedskärningar, desto omöjligare blev det att satsa på stimulans i samma skala som USA. “Kvantitativa lättnader” i Europa skulle genast fräta sönder alla de påbud om nedskärningar som utfärdats. Kontrollmekanismerna skulle förlora sin verkan. Det vore dessutom ett offentligt erkännande av att den dittillsvarande krishanteringen hade misslyckats.

Rädslan för deflation i Europa har satt saker i delvis annat ljus uner 2014. Till slut valde rentav Mario Draghi, chef för europeiska centralbanken (ECB), att uttala orden “kvantitativa lättnader”. Men den finanspolitiska splittringen inom EU och inom ECB består. Det blir inte fråga om att ECB ska finansiera stater i budgetkris.

Även om det nu skulle ske en omställning mot kraftigare stimulanspolitik i eurozonen, kommer “kvantitativa lättnader” inte att betyda samma sak i Europa som i USA. Joce Cognord skriver i Jungle World att ECB inte kommer att kunna köpa skuldsedlar (statsobligationer) direkt från staten, utan bara kan intervenera på den privata skuldmarknaden. Emellertid ställs nu frågan om den privata skuldmarknaden i Europa är tillräckligt stor för att klara av att absorbera stimulanser i tillräcklig skala. “Det blir mycket svårt för dem [ECB] att uppnå sin önskade balansräkning enbart genom att köpa täckta skuldebrev och säkrade papper [gedeckten Anleihen und forderungsbesichterten Papieren]”, säger en fondhandlare till FAZ.

Krishantering är inte bara en fråga om “politisk vilja”. Det är ingen idé att leta efter en kärna av genuint politiskt beslutsfattande. Det är en soppa av viljor, panikreaktioner, besvärjelser, spelteori där det inte är självklart att långsiktigt agerande belönas ens på längre sikt. Dimman ligger djup. Vägvalen blir tydliga först i efterhand.