Rasmus Fleischer's Blog, page 47

Andréexpeditionens slut som urscen för Peter Wessel Zapffes pessimism; Vitön och svartmetallen

Nyligen sträckläste jag Bea Uusmas mycket uppmärksammade bok Expeditionen (2013). Den handlar om Andées polarexpedition men nästan lika mycket om författarens jakt på sanningen om hur de mötte döden på Vitön, hösten 1897.

“Hon vänder på alla stenar. Följer alla trådar, hur långt de än kan föra henne.” Så konstateras det i en typisk recension. Och visst uppvisar Bea Uusma en fascinerande besatthet, heroiskt enkelspårig. Alltså följer hon inte alla trådar, utan bara dem som leder i riktning mot det som skedde 1897. Efter att ha plöjt igenom Expeditionen fascineras jag nästan mer av de stenar som lämnas ovända, de trådar som leder ut ur historien, in i 1900-talet.

På ett ställe i boken berättar Bea Uusma om hur hon går till sin lokala matbutik för att hämta ut ett postpaket, innehållande en skelettdel som hon vill skicka på DNA-analys. Benet antogs nämligen komma från en av polarexpeditionens medlemmar. Det hade stulits från Vitön år 1930, just efter att kvarlevorna återfunnits. Tjuven som anlänt på ishavsskutan Isbjørn presenteras av Bea Uusma med följande ord: “Peter Wessel Zapffe var fotograf”.

Fotograf? Jo, det var i denna roll som han fått åka med båten. Men strax efteråt skulle Peter Wessel Zapffe göra sig känd som filosof – och hans filosofi var sannerligen extrem i sin pessimistiska syn på mänskligheten som ett enda misstag. Hans idéer skulle indirekt influera den djupekologiska rörelsen, via sin vän Arne Næss. Samtidigt var det faktiskt Zapffe som först nämnde möjligheten att ingenjör Andrée tog sitt eget liv – en teori som Bea Uusma i Expeditionen och som ligger till grund för den suggestiva övergång i fiktionen som sker på några få sidor i boken.

Peter Wessel Zapffe var fotograf och en av de personer som var med när lägret på Vitön hittades. Han fann ett glasrör med morfin på lägerplatsen. Tog de livet av sig, genom en överdos? Redan på plats började Zapffe fundera, men det dröjde fem år innan han gick ut med sin teori. Han hade inte nämnt något tidigare eftersom expeditionsledaren sagt åt honom att inte smutsa ner Andrées rykte.

Underligt nog verkar ingen ha gjort kopplingen mellan Zapffes möte med Andréexpeditionen (1930) och den filosofi som han först lanserade i Den sidste messias (1933). Texten översattes nyligen till svenska i tidskriften Subaltern. I formen av en myt framför Zapffe sin idén om att det mänskliga medvetandet utgör en grotesk återvändsgränd i naturens evolution, jämförbart med hornen på Megaloceros giganteus. Myten skildrar en stenåldersjägare som genomfår en existentiell kris som leder till hans död. Han möter döden ensam, sittande. Precis som ingenjör Andrée. Här tycks det finnas stenar att vända.

Jørgen Haave har skrivit en biografi över Peter Wessel Zapffe betitlad Naken under kosmos. Den bygger nästan helt på Zapffes egna dagböcker och nämner knappt besöket på Vitön, men ger onekligen viss bakgrund.

År 1929 fyllde Zapffe 30 år och flyttade från Tromsø till Oslo. Han ville bort både från tristessen som lokalbyråkrat och från sin hatade fader. Men i Oslo misstrivdes han enormt. Visserligen lärde han där känna den blott 17-årige Arne Næss. Men överlag kände sig Zapffe isolerad och osäker på sin livsbana, samtidigt som ljuden från storstadens grannlägenheter gav honom panik. Till råga på allt drabbades han av njursten och fick därför recept på morfin. Han såg till att lägga undan en tillräckligt stor morfindos för att det skulle räcka till ett självmord.

Allra helst ville han dö på en fjälltopp. Han ville låta sig torkas in av vind och sol, utan att bli hittad och begraven i vigd jord. Han kände vämjelse vid tanken på den feta, fruktbara jord som då skulle omsluta honom. /…/ Han hatade ju fruktbarheten. Han hatade det stora kretsloppet.

Sin egen panikångest tolkade Zapffe inte som en brist på livslust, utan som en klarsyn, sinnesutvidgning, “röntgenblick”. Han kan mycket riktigt ses som en föregångare till den kontroversiella teori som kallas “depressiv realism“. Den kosmiska paniken, menade Zapffe, överskrider alla medicinska sjukdomsbegrepp.

Hans förståelse av det tragiska utgick emellertid inte från erfarenheten av depression, utan från den förståelse av biologin som förts fram av Jakob von Uexküll.

Vintern 1929–30 blev osedvanligt mild, vilket gav polarforskarna nya möjligheter att ta sig fram i Arktis. Enorma ismassor smälte och avslöjade utdöda samhällen och standade expeditioner. Den 6 augusti 1930 kom nyheten om att resterna av Andréexpeditionen återfunnits, 33 år efter dess försvinnande.

Stor uppståndelse i Tromsø. All världens journalister dök upp och kastade sig på första bästa båt. Peter Wessel Zapffe lät sig anlitas som fotograf och steg ombord på skeppet Isbjørn. Där togs följande bild (som finns på Grenna museum):

En månad efter att Andréexpeditionens kvarlevor upptäckts, anlände Isbjørn på Vitön. Mer is hade hunnit smälta, men liken fick hackas ut. Peter Wessel Zapffe fotograferade, men mest av allt fascinerades han av ett fynd som han gjorde nära Andrées skelett: ett avlångt medicinglas innehållande två tabletter med plats för trettio. Tabletterna var märkta “morphium”. Samma preparat som Zapffe själv samlat på sig i sin lägenhet i Oslo med avsikt på att eventuellt ta sitt eget liv.

Här finns alltså något av bakgrunden till den historia som Bea Uusma skildrar i Expeditionen. Scenen på Vitön framstår också som en möjlig nyckelscen i Zapffes utveckling till pessimistisk filosof, som för övrigt tycks ha fått honom att släppa självmordstankarna. I stället kom han, att förorda mänsklighetens frivilliga utdöende och valde sålunda att inte skaffa någon avkomma, helt i konsekvens med förståelsen av mänskligheten som ett biologiskt misstag. Den som dragit de allra mest långtgående konsekvenserna av Zapffes filosofi är troligen skräckförfattaren Thomas Ligotti i sin lika briljanta som obehagliga traktat The conspiracy against the human race. Där ges Zapffe en plats i pessimismens kanon, jämsides med Schopenhauer, Cioran, Lovecraft och “vissa buddhistiska författare”. Ligottis analys av Zapffe återfinns även i hans bidrag till Collapse, vol. IV. Ligottis slutsats: “EVERYTHING IN EXISTENCE IS MALIGNANTLY USELESS”.

Visst finns det hos Zapffe ett gnostiskt drag, men det är inte riktigt frågan om den antikosmiska gnosticism som på sistone populariserats av Carl-Michael Edenborg i Alkemistens dotter. Det är inte kosmos som Zapffe och Ligotti avskyr. Det är bara mänskligheten.

När vi nu är inne på avsky, skräck och Norge så kommer vi inte undan svartmetallen. Hur svartmetallisk är inte Peter Wessel Zapffe? Ändå känner jag inte till något fall där han (eller Andréexpeditionen) dyker upp som uttalad referens i svartmetallsammanhangen. Förvånande? Nja, den norska scenen hade ju fullt upp med satanism och metafysik. På andra håll växte däremot fram en depressiv svartmetall som på många sätt ligger i linje med Zapffes extrema pessimism. Vissa av de amerikanska banden, som Wolves in the throne room, anknyter själva till djupekologin som alltså är indirekt influerad av Zapffe. Samtidigt går det inte att bortse från den avgrundsdjupa skillnaden mellan spinozisten Arne Naess (som ville se människan som likaberättigad med andra arter) och misantropen Peter Wessel Zapffe (som helt enkelt såg människan som ett misstag).

Peter Wessel Zapffe var djupt kritisk till den heroiska anda som låg bakom polarexpeditionerna. År 1933 skrev han i artikeln “Oplevelsetilbud og oplevelsebehov”, med anledning av planerna på en flygning över Sydpolen:

Med en 300 kilometers maskin skal om kort tid jordens siste geografiske gåte tilintetgjøres. For flyverne betyder de opdagerglede og berømmelse. For oss andre en gold viden om at polarlandet er ett eller to. For alle: En stor oplevelsereserve ødelagt med maskin.

K164: “Krisen” är en överflödig rubrik

Tvivlar allt mer på krisbegreppet. Inte så att jag vill gallra ut det ur vokabulären. Nej, problemet ligger nog mest i hur det låter sig användas både i bestämd form (“krisen”) och i plural (“kriser”). Allra värst är nog talet om “kriserna”.

Vad är det vi vill begripa? Jag tror det handlade om förhållandet mellan det bestämda och det obestämda, det singulära och det plurala. Här finns en risk för grammatisk kortslutning, om vi envisas med att knyta upp varje tanke vid begreppet “kris”. En kortslutning som kan lamslå tankarnas rörlighet mellan kortare och längre tidsperspektiv, det konkreta och det abstrakta, det empiriska och det teoretiska, det lokala och det globala, det kristeoretiska och det meta-kristeoretiska.

Ordet “kris” kanske är bäst att undvika. Kris är ju sedan 2008 ett närmast innehållslöst begrepp. Vi har – för att använda ett annat modernt uttryck – integrerat begreppet, det vill säga att vi har tagit det till oss och tillgodogjort det.

(fritt efter Gottfried Benn)

Den här bloggserien har pågått osannolikt länge. Första inlägget postades den 24 oktober 2011 och knöt an till det då aktuella Occupy Wall Street. “Att begripa krisen” stod som rubrik under första halvåret, fram till del 18 som rotade frågan om krisen kontra kriserna. Sen förkortades rubriken till bara “Krisen”. Nu tror jag bestämt att det är dags att ta nästa steg och förkorta till bara K.

Bloggserien fortsätter, efter att ha fått ny fart i december 2014. Jag tänker att 200 inlägg är en rimlig målsättning. Parallellt med detta bloggande, återvänder jag till tidigare inlägg i serien och bearbetar till någonting som i slutändan kommer att bli… någonting. Alla kommentarer som postats till inläggen ger mig massor att tänka på långt efter att de skrevs.

Alltså hoppas jag på fortsatt respons på inlägg K165, K166, K167 … K200.

Krisen, del 163: Psykokrisen?

Kan vi tala om “psykokrisen”? Alltså den psykiska ohälsa som sägs öka från år till år – antingen i befolkningen i stort, eller i dess yngre hälft. Utan tvivel finns det motstridig statistik på området och vi kommer inte undan frågan om det är sjukdomen eller bara sjukdomsdiagnoserna som eskalerar. (Ett paradexempel på hur enda sättet att vederlägga en kristeori är med en annan kristeori.)

Här kan vi ta avstamp i i senaste regeringsförklaringen, som antyder fyra krisfenomen, varav ett är just psykokrisen:

Allt fler unga, särskilt kvinnor, hbtq-personer och personer med funktionsnedsättning, mår dåligt i dagens samhälle. Sjukvården behöver förstärkas så att det blir lättare att få hjälp med ätstörningar, ångest eller depressioner.

Statistiken över psykisk ohälsa verkar peka på en växande generationsklyfta: de yngre åldersgrupperna och framför allt yngre kvinnor mår allt sämre, men befolkningen i stort mår bättre. Samma sak med självmordstatistiken, som uppvisar en sjunkande trend sedan 1980 – utom bland ungdomar, där självmorden blir fler. (Självmord är dubbelt så vanligt bland män som bland kvinnor.)

Förskrivningen av antidepressiva läkemedel sägs ha fördubblats sedan år 2000. En snabb titt i läkemedelsstatistiken visar, om jag tolkat den rätt, att nästan var tionde person i åldern 20–60 år får antidepressiva läkemedel på recept. De senaste siffrorna är från 2013 och visar en kraftig ökning sedan de äldsta siffrorna jag hittar. Ökningen av lugnande preparat är mer måttlig. Men framför allt visar statistiken på en enorm könsskillnad. Antidepressiva läkemedel är nästan dubbelt så vanligt bland kvinnor som bland män.

Statistiken är även uppdelad per län, men jag vet inte om det finns några nämnvärda skillnader där. Brittiska siffror visar tydligen på ett klart samband mellan avindustrialisering och depression: allra mest antidepressiva läkemedel skrivs ut i vissa städer i norra England.

Vi behöver dock inte stirra oss blinda på statistiken. Det kan räcka att se på sin egna omgivning för att fundera i termer av en psykokris. Hur många kvinnor känner du i åldrarna 20–40 som inte har erfarenhet av depression, sökt hjälp för ångestsymptom eller äter psykofarmaka?

* * *

Från vänsterradikalt håll formuleras allt oftare tankar om att den psykiska ohälsan måste politiseras. “Vi är inte deprimerade, vi är i strejk“, hävdade Osynliga kommittén. “Vår svårighet att anpassa oss, vår utmattning, är bara problem för dem som försöker att underkuva oss”. Sådana analyser balanserar stundtals på gränsen till att romantisera depressionen, men syftar alltså till att gå bortom den individuella diagnosen, till att finna ett sätt att formulera en gemensam längtan efter någonting annat än det som deprimerar.

Apokatastasis: någonting måste räddas, helas, återställas – inte genom att skilja det sjuka från det friska, utan genom att omvandla sjukdomen till en ny hälsa. I dessa termer spekulerade Osynliga kommittén.

En något mer traditionell vänsteranalys har förts fram av Mark Fisher, som i hög grad bygger på de depressiva spekulationer som förs fram av Franco ”Bifo” Berardi, vars idé om ”psykobomben” i sin tur utgår från tidsfilosofen Paul Virilio. Det speciella med Bifo är hans tendens att förstå psykokrisen som det centrala momentet i kapitalismens krisprocess. Men det stannar hela tiden på en mycket spekulativ nivå.

Mark Fisher är lite mer handfast och fick hyfsat genomslag med sin bok Capitalist Realism, där han resonerar kring hur mental ohälsa kan omvandlas “från medikaliserade tillstånd till verksamma antagonismer”. Hur detta ska gå förblir dock en öppen fråga.

Mitt intryck är att just den brittiska vänstermiljön är särskilt intresserad av psykokrisen. JD Taylor formulerar det kristeoretiska perspektivet i en artikel om “capitalism’s growing problem with anxiety“. Allting utgår från diskussionen om prekarisering, om hur kraven från det framväxande arbetslivet resulterar i att utmattning blir det nya normaltillståndet.

On the one hand, productivity, growth, entrepreneurialism and drive are ‘virtues’ both of the effective individual and the expanding economy. By contrast, depression, crisis, zero-hour insecurity and burnout are used to describe both ‘failing’ economies and individuals who must work harder to perform. Whilst failing states are humiliatingly ‘bailed out’, usually under punitive conditions, individuals experience similar ‘interventions’ by more successful peers (and celebrities) on reality TV formats to increase their productive value through getting a job, looking sexier, or something similar. In each case, some internal failure (bloated public sector, childhood setback) is considered the cause of the ‘problem’ and remedied through external improvement of the individual.

/…/

Our brains and backs are tense and tired, our minds shattered and nerves shot by increasing demands by managers to do the impossible: increase our productivity, when what is produced is less necessary and of worse quality than before. The demand everywhere is the same: do it more, do it quicker, do it better!

Stressen ökar inte bara i arbetslivet, utan genom upplösningen av tydliga gränser mellan arbetsliv och fritid. Ständig uppkoppling bidrar till att varje ö av fritid kan koloniseras och till att interaktionen mellan människor antar en “kroppslös” form, vilket kan få konsekvenser som vi ännu inte har insett vidden av. Samtidigt kräver allt fler arbeten i tjänstesektorn en kroppslig uppvisning av glädje och motivation. Individualiteten blir till en del av servicearbetarens uniform.

JD Taylor utgår från egna erfarenheter av depression:

unable to join the dots and connect a sense of personal alienation to material circumstances, I followed the common social direction and put the blame on my own individual defects. Not any more. I suspect my own case is not unique.

Senaste upplagan av psykiatrins diagnosbibel, DSM-5, rymmer en ny diagnos: generaliserat ångestsyndrom. Karakteristiskt för detta är att ångesten inte grundas i en rädsla för någonting särskilt. Den är inte knuten till en viss situation, utan är just generell. Till skillnad från rädslan som är knuten till nuet, orienterar sig ångesten mot en osäker framtid. Dess typiska symptom är ett obehag som lokaliseras till bröstkorgen.

These symptoms describe those of the precarious worker, exhausted, fed up, /…/ Depression and exhaustion are endemic and act as marks of an affective and immaterial economy where employment is now to be found in the services — retail, leisure, call-centres, cleaning, childcare, sex work — where an inflated mood, one indeed of motivation, is required, as the recent attention to ‘affect’ in critical theory is making clear. Individuality becomes another part of the service worker’s uniform.

/…/

So is ours an age of anxiety? Previous generations have also claimed this thorny crown, particularly those ravaged by social and economic inequalities like the 1930s. Yet it is in these last few years more than most that anxiety, precarity, crisis and burnout have become regular keywords, and where continuous productivity, connectivity and alertness are demanded at all hours. /…/

Rising anxiety disorders are connected to the growing pressure on workers to increase their productivity. It is encouraged by the growth of working from home, and smartphone technology, which irrevocably blur the work/life distinction.

JD Taylor beskriver alltså psykokrisen som en följd av det prekära (arbets)liv som gradvis förvandlas till norm under de senaste årtiondena. Det är en kristeori som tycks gå hand i hand med teorin om en kapitalism som egentligen har befunnit sig i kris sedan 1970-talet.

* * *

Som med alla kristeorier, går det att tänka sig längre eller kortare tidsfönster. I det förlängda perspektivet framstår psykisk ohälsa helt enkelt något som drabbar “den moderna människan”, en analys som lätt utmynnar i konservativa och/eller nyandliga lösningsidéer.

Ett förkortat tidsperspektiv innebär däremot att psykisk hälsa framstår som lika “normalt” som ekonomisk tillväxt. Genast inställer sig då frågan om en parallellitet mellan psykisk och ekonomisk depression. En talande titel som återfinns i en värmländsk krisantologi är “Samvarierar finanskris, psykisk ohälsa och självmord? En jämförelse mellan hög- och lågkonjunktur“. Ulla Rantakeisu och Marina Kalander Blomqvist försöker besvara frågan med statistik från landstinget i Värmland.

Psykiska besvär ökade mellan 2008 och 2010. Den ökade psykiska ohälsan från hög- till lågkonjunktur återfinns bland förvärvsarbetande, studerande och arbetslösa. /…/ Resultat från våren 2012, när den ekonomiska situationen såg ut att ha stabiliserats, visar att andelen besvär sjunkit till en nivå ganska nära nivån på de mätningar som gjordes före finanskrisen.

Intressant, men perspektivet är väldigt snävt. “Kris” definieras i positivistiska termer som en övergående lågkonjunktur, vilket innebär att begreppet relativiseras. Samtidigt behandlas statistiken över psykiatriska diagnoser som en given indikator på befolkningens psykiska hälsa. Med en sådan metod går det knappast att säga något om utvecklingar som skett över flera årtionden.

* * *

En tredje infallsvinkel hittade jag i Copyriots kommentarsarkiv. Sommaren 2013 postade signaturen Olof en egen kristeori där:

[Den farmakologiska kristeorin] bygger på antagandet att människor med lätt psykisk ohälsa är viktiga för att hålla igång konsumtionen eftersom de är lite överaktiva i sina ekonomiska aktiviteter. När fler individer de senaste decenniet fått tillgång till moderna ångestdämpande mediciner så har de långsiktig ändrat sina konsumtionsmönster och karriärval på ett sätt som påverkar ekonomin i stort. Lite som när tidigt kristnade romare drog iväg och blev eremiter i öknen istället för att konkurrera om tjänster i förvaltningen. Diagnostiseringen och förskrivning av ångestdämpande medicin till unga har ju också ökat vilket i ännu högre bidrar till långsiktiga effekter.

Jag tror att tanken ligger någorlunda i linje med den ovan nämnda Franco “Bifo” Berardi, som också är inne på att kapitalismens tillväxt bara kan fortgå genom en biopolitisk modulation där befolkningen i någon mening hålls lagom deprimerad. Se också Daniels kommentar om vad som kan ske när läkemedelsindustrin satsar på “mycket dyra piller som är konstruerade just efter din kropp”. Vad innebär sådana preparat för det framtida konsumtions-, arbets- och klassamhället?

* * *

“Den viktigaste förklaringen till diagnosinflationen /…/ är att psykiatrin försöker vinna vetenskaplig legitimitet.” Så skriver Carl Cederström och Roland Paulsen i en artikel i Arena som blev lite omdebatterad. De följer delvis i spåren på södertörnsfilosofen Fredrik Svenæus som i boken Homo Patologicus i någon mening lutar åt en tragisk förklaring: “Människan har alltid varit en lidande varelse“. Problemet ligger alltså hos psykiatrin och läkemedelsindustrin som driver på “diagnosinflationen”, en förfalskad idé om psykisk hälsa och ohälsa, även om denna idé kanske i förlängingen bidrar till att den faktiska ohälsan ökar.

Kapitalismen gör oss sjuka, men kanske inte på det vis som SPK menade.

Medan läkemedelsföretagen fortsätter att ösa pengar över intresseorganisationer för att öka medvetandet om ouppmärksammade och ännu icke-existerande diagnoser, blir antalet ”sjuka” fler och fler, och marknaden för läkemedel större och större.

Så avslutar Carl Cederström och Roland Paulsen sin artikel. Genom att sätta sjukdomen inom citattecken tycks de gå in för att förneka tesen om en psykokris. Åtminstone på ett ytligt plan kommer de alltså till en slutsats som är rakt motsatt JD Taylors. Samtidigt finns en överlappande kritik av hur den psykiska ohälsan görs till ett individuellt problem.

Här återstår en härva av trådar att nysta i. Allt som är säkert är att ingen kommer undan kristeorin. Någonting har uppenbarligen blivit sjukare än det var förr: antingen människors psyken, förståelsen av psyket eller båda delar.

Tankar som spiller över från tidskriftsdebatten

Under den gångna dagen har jag åter debatterat i offentligheten. Det började med att Jasenko Selimović (FP) kastade ur sig en rätt snurrig harang om tidskriftsstödet, sen gavs jag tillfälle att svara, så jag skrev ett svar.

Vissa har undrat varför jag ödslar energi på av bemöta någon som mest verkar ute efter att söka konflikt och få uppmärksamhet. Frågan är rimlig, men om jag bemöter någon vill jag tänka att jag inte bara skriver ett bemötande. Att mitt deltagande i en debatt inte bara är ett debatterande. Att det uppstår någon form av överskott som inte fastnar i åsiktsformen, utan som går att smuggla ut ur debatten för att sedan använda i andra syften.

I det här fallet känner jag att det finns två saker i texten som inte riktigt blev sagda. Dessa återfinns i första respektive sista stycket.

Första stycket jämför presstödet med tidskriftsstödet. Skillnaden mellan en veckotidning och en tidskrift är tydlig så länge de utges på papper, men i digital form är det betydligt mer godtyckligt. Märkligt nog diskuteras aldrig gränsdragningen mellan de två stödformerna, trots att den leder till ganska märkliga resultat, som att Feministiskt perspektiv ser sig nödgade att låsa in flertalet artiklar för att få ett tillräckligt antal betalande prenumeranter för att kunna erhålla presstöd.

Sista stycket är mitt försök att formulera en invändning mot Jasenko Selimović’ kvalitetsförståelse. Som den folkpartist han är, tänker han kvalitet i termer av elit och excellens. Om vi bara satsar alla resurser på den absoluta toppen, kommer de på ett magiskt sätt att dra med sig resten uppåt. Jag tror inte ett ögonblick på att det funkar så – varken i fråga om forskning, konst eller medier. För att säkra en återväxt av skribenter och konstnärer, krävs det en bred flora av redaktionella sammanhang. Det är detta jag menar med avslutningsmeningen: “Till skillnad från Jasenko Selimović tror jag inte att kvalitet uppstår i slutna rum.”

Samtidigt känner jag mig inte helt bekväm med naturmetaforerna, att jag slängde mig med ord som “ekosystem”. Och kanske är det visst är så att kvalitet uppstår i slutna rum? Jo, så är det, också. Visst måste individen kunna stänga någon form av dörr om sig, bildligt talat, för att inte uppslukas av den åsiktsbesatta offentligheten. Men i den mån det alls finns en mening att nå ut med något, är det ändå nödvändigt inte bara att öppna dörren igen, utan att finna sätt för att sålla i det myller som flödar ut. Inte ens den som tror på genialitet kan väl tro på att det geniala har förmågan att gå genom väggar.

Tvetydiga budskap om open access från Vetenskapsrådet

open access /…/ innebär i korthet att forskningsresultat går att finna via en sökning på internet och kan läsas av alla, utan kostnad samt att materialet är fritt att återanvända.

Utifrån denna definition har nu Vetenskapsrådet lagt fram sitt ”Förslag till nationella riktlinjer för öppen tillgång till vetenskaplig information”.

Ironiskt nog lever Vetenskapsrådet inte själva upp till sitt ideal: i stället för att hyperlänka direkt till pdf:en, ombeds den intresserade att skriva in sin e-postadress för att sedan få länken skickad till sig.

Vetenskapsrådet har även skickat ut ett pressmeddelande där rapporten är länkad, men i stället för direktlänk skickas man via ett trackingföretag!

Vetenskapsrådet verkar ha en osund fixering vid att kartlägga folk som vill ta del av deras dokument. Det är ett besynnerligt beteende av en myndighet. Trots allt handlar detta om offentliga handlingar som allmänheten har rätt att läsa utan att först behöva identifiera sig. Detta är för övrigt en aspekt som kan föras in i själva diskussionen om open access.

Nåja, här är en direktlänk till Vetenskapsrådets förslag. Nu över till dess innehåll.

Vetenskapsrådet rekommenderar att all forskning som är offentligt finansierad på sikt ska bli fritt tillgänglig direkt vid publicering. De förespråkar bruket av Creative Commons-licenser, i första hand CC-BY som tillåter även kommersiella aktörer att använda materialet. Licensvalet är vettigt, men frågan är inte fullt så enkel som det kan verka.

Syftet med att övergå till open access är ”inte bara att garantera öppen tillgång, utan även att åstadkomma ett skifte vad gäller hela den vetenskapliga publikationsekonomin”. Så sammanfattas Vetenskapsrådets position av Biblioteksföreningen.

Syftet är att medverka till en övergång från ett prenumerationsbaserat system till ett som bygger på öppen tillgänglighet och författaravgifter.

Någon måste ju fortfarande betala för att kvalitetssäkra forskningen. Hittills har räkningen i första hand skickats till universitetsbiblioteken, som betalar stora summor för att prenumerera på vetenskapliga tidskrifter (som numera främst tillhandahålls digitalt, via enorma databaser). Nackdelarna med detta system är att kommersiella aktörer får en rent parasitär roll, samtidigt som den publicerade forskningen inte blir tillgänglig för allmänheten.

Som alternativ framhålls nu författaravgifter. Forskarna ska alltså själva betala för att bli publicerade i vetenskapliga tidskrifter. Ju högre status tidskriften har, desto dyrare blir det. Som mest kan det kosta omkring 25000 kronor att publicera sig.

Pengarna tas såklart inte ur forskarens egen ficka, utan tanken är att den som finansierar forskningen även ska finansiera dess publicering. Men riktigt så enkelt är det inte alltid i praktiken. Kostnaderna för infrastruktur skiljer sig mellan olika forskningsgrenar. Naturvetare som jobbar laborativt i stora forskarlag torde väl alltid ha en rejäl budget i ryggen innan de kommer fram till några resultat som kan publiceras. Men inom humaniora kan saker fungera helt annorlunda. Där forskar många på egen hand, parallellt med en prekär tillvaro i akademin där kopplingen till institutioner ofta är av tillfällig art. Risken finns att ingen finansiär är beredd att gå in och betala för publicering. Vetenskapsrådet säger bara att det finns olika alternativ och att saken bör utredas mer.

Om antisemitismen i Frankrike – och den liberala retoriken om “extremvänstern”

Föregående inlägg handlade om hur DN:s ledarsida misstolkar en studie om antisemitism för att smutskasta vänstern. Låt mig ta ännu ett exempel på samma slags oseriösa retorik. Exemplet handlar nämligen om antisemitismen i Frankrike, som verkligen är ett allvarligt problem som förtjänar att tas på allvar.

Lisa Bjurwald har tidigare varit ledarskribent på DN, tillika medlem i redaktionen för Expo. Under denna tid författade hon även en rapport åt den liberala tankesmedjan Fores: “Extremhögern i Europa” (2010).

I denna rapport påstår Lisa Bjurwald att den antisemitiske agitatorn Dieudonné är “mycket populär bland franska aktivister på yttersta vänsterkanten”. Ingen källa anges till detta påstående.

Lisa Bjurwald hade med lätthet kunna leta upp den artikel om Dieudonné som översatts till svenska av SKMA. Artikeln är skriven av statsvetaren Jean-Yves Camus som är en erkänd expert på Europas extremhöger, men även har lett forskningsprojekt om extremvänstern. (Notera att franskans extrême gauche av tradition har en mer deskriptiv innebörd, till skillnad från hur svenskans “extremvänster” fungerar som rent skällsord.)

Jean-Yves Camus skriver förvisso att Dieudonné “kommer från den alternativa vänstern” och att hans rörelse även har lyckats attrahera personer med vänsterbakgrund. Här nämner han två personer som exempel.

Den ena är Ginette Skandrani som en gång var med om att grunda det franska miljöpartiet (varifrån hon senare uteslöts på grund av sin antisemitiska verksamhet), vilket knappast torde klassas som extremvänster.

Den andra är litteraturvetaren María Poumier som engagerat sig till stöd för regimen på Kuba.

Båda dessa rör sig i samma kretsar som de franska förintelseförnekarna och den ökände Israel Shamir. Om dessa kretsar kan kallas “vänster” är minst sagt tveksamt.

Ingen kan påstå att Skandrani och Poumier skulle vara representativa för “vänstern” eller “extremvänstern” i dagens Frankrike. Snarare verkar vi ha att göra med de ruttnande restprodukterna från en äldre, Moskva-orienterad antiimperialism som sökt sig på nya vägar efter Sovjets fall.

Kretsen av antisemiter kring Dieudonné vill utan tvivel attrahera vänstersympatisörer, framför allt sådana som engagerat sig för palestinierna. Men det verkar inte gå så bra. De har blivit entydigt fördömda av palestinarörelsen i Frankrike. Jean-Yves Camus skriver också om hur Dieudonnés gäng, när de dykt upp på demonstrationer mot Israels krigföring, blivit “utskällda och energiskt bortjagade av anarkistiska och trotskistiska demonstranter”. (Alltså av just de “aktivister på yttersta vänsterkanten” som enligt Lisa Bjurwald skulle stödja Dieudonné.)

Vad gäller Dieudonné, ska det även påpekas att han inte är muslim, även om han har samarbetat med shiamuslimska grupper som är lojala med regimen i Iran. Om han kan placeras i något fack, så är det i extremhögern där han har sina närmast allierade. Men frågan är om inte prefixet extrem- fördunklar mer än det förklarar i fråga om antisemitismen i Frankrike.

Höjda och sänkta tidskriftsstöd

I går offentliggjorde Kulturrådet årets bidrag till kulturtidskrifter. Inför den fortsatta diskussionen om tidskriftsstödet kanske det kan intressera någon hur årets bidrag skilde sig från förra årets bidrag. Vad som här följer är en simpel översikt där jag inte lägger in några värderingar. Att en tidskrift får mer stöd än en annan behöver heller inte betyda att den anses hålla högre kvalitet – det kan också handla om att de ekonomiska behoven skiljer sig åt, eller om att många tidskrifter faktiskt inte söker mer stöd än vad de redan får.

Följande tidskrifter fick sitt stöd höjt med 50000 kronor eller mer:

Bang

Brand

Cora

Det grymma svärdet

Effekt

Expo

FLM

Fronesis

Kunstkritikk.se

Medusa

Populär poesi

Provins

Re:public

Signum

Listan ovan kan vara ofullständig. Den inkluderar endast tidskrifter som sökte stöd förra året. Kulturrådet uppger att nio nya tidskrifter fick stöd i år.

Följande tidskrifter fick sitt stöd sänkt med minst 50000 kronor:

Hjärnstorm

Jefferson

Konsten.net

Konstperspektiv

Orkesterjournalen

Soundofmusic.nu

Listan ovan kan vara ofullständig. Den inkluderar inte de tidskrifter som tidigare fått stöd men som nu fick avslag.

Som synes har tre musiktidskrifter fått kännbart sänkt stöd. Därtill har det uppmärksammats att inget stöd beviljades åt musiktidskriften Sonic. Därför kan det vara intressant att titta mer övergripande hur det gick för de sju musiktidskrifter som sökte bidrag.

Så här förändrades stödet till musiktidskrifter (i tusental kronor):

Stöd 2014
Stöd 2015
Förändring


Jefferson
125
75
-50


Lira
475
500
+25


Nutida musik
400
425
+25


Orkesterjournalen
325
275
-50


Sonic
(sökte ej)
(avslag)



Soundofmusic.nu
100
50
-50


Tidig musik
150
150
0

Om hur DN:s ledarsida misstolkar en studie om antisemitism för att smutskasta vänstern

Det är positivt att radions nyhetsuppläsare har överått från att säga “terrordådet i Paris” till att säga “terrordåden i Paris”. Attacken mot en kosherbutik beskrevs först som ett simpelt efterspel och kallades för ett “gisslandrama”. Sverige hade fullt upp att diskutera karikatyrteckningar och verkade knappt notera att terrordådet mot Charlie Hebdo följdes av ännu ett terrordåd två dagar senare, denna gång riktat mot en kosherbutik, med det tydliga motivet att döda judar.

I en bloggpost på SKMA sammanfattas den antisemitiska dimensionen i terrorattentaten i Paris. Som en del av bakgrunden nämns den antisemitiska massrörelse som formerat sig kring den franske komikern Dieudonné och hans sidekick Alain Soral (som tidigare har haft en framträdande position i Front National).

Som vanligt formulerar sig SKMA exemplariskt, utan onödiga insinuationer. Deras bloggpost kan kontrasteras mot det slafs som förs fram på DN:s ledarsida i dag, under rubriken “Judar är åter måltavlor”.

DN-ledaren kan delas upp i två halvor. Första halvan bygger på SKMA:s bloggpost och rymmer i sak inga konstigheter, tvärtom är det viktiga saker som påpekas. Dock använder DN det mindre lyckade uttrycket “muslimska extremister”. Bättre är att som SKMA skriva om “extrema islamister”, för då råder inget tvivel om att motiven grundas inte i islam som religion, utan i islamismen som är en politisk ideologi.

Det är först i ledarartikelns andra halva som DN flippar ur. Antisemitismen projiceras på en luddig “extremism“:

Extremister av alla sorter – höger, vänster eller jihadister – har några få framträdande likheter. En är deras förkärlek för att attackera judar.

Verkligen? Till stöd för sin tes hänvisar DN till en EU-rapport, “Discrimination and hate crime against Jews in EU Member States“. Enligt DN handlar rapporten om “antisemitiska hatbrott”, vilket inte riktigt stämmer – rapporten handlar om upplevelser av antisemitism bland judar i Europa. Antisemitismen tar sig inte alltid brottsliga former bara för att den uttrycks som “negativa yttranden”. Studiens resultat på denna punkt återges helt felaktigt av DN:

De som oftast fällde ”negativa yttranden om judar” var vänsterextremister. När frågan gällde fysiskt våld och hot var det däremot oftast extrema muslimer som låg bakom.

Detta sägs inte i den aktuella rapporten. Faktum är att rapporten inte säger någonting alls om “vänsterextremister”. Begreppet förekommer inte på någon av dess 81 sidor.

Judarna som deltog i studien tillfrågades om de i olika sammanhang hade stött på “negativa yttranden om judar” (i vardagliga situationer, i den politiska debatten eller på internet). Sen tillfrågades de om sin uppfattning av vem som fällt dessa yttranden. De fick välja ett eller flera av dessa alternativ:

someone with a right-wing political view
someone with a left-wing political view
someone with a Muslim extremist view
someone with a Christian extremist view
none of the above mentioned

Notera att det inte sägs någonting om vänsterextremism eller högerextremism. Det är DN som väljer att förvränga undersökningens resultat. Därtill väljer DN att förtiga det faktum att även “kristna extremister” pekas ut.

Så här står det i studien:

According to the opinion of half of the respondents who have heard such statements made in the 12 months before the survey, someone with a left-wing political view (53 %) made the statements, or someone with a Muslim extremist view (51 %) did. People with right-wing political views are mentioned as a source of such statements by over one third (39 %) of the respondents and people with Christian extremist views are mentioned by one in five (19 %) respondents in the countries surveyed. /…/

those who describe the person or persons as ‘someone with a left-wing political view’ were likely to also select the category ‘Muslim extremist view’, while those who selected the category ’someone with a right-wing political view’ tended to select it together with the category ‘someone with a Christian extremist view’.

/…/

While examining these results at country level, notable differences between EU Member States emerge. More respondents in Hungary, for example, tend to describe the person(s) involved in making negative comments about Jews as someone with a right-wing political view (79 %), while respondents in France (67 %) and Italy (62 %) were more likely than respondents from other countries to mention someone with a left-wing political view. In addition, relatively more respondents from France (73 %) and Belgium (60 %) than from the other countries surveyed tend to perceive the person(s) as someone with a Muslim extremist view.

Vissa av siffrorna antyder intressanta skillnader mellan antisemitismen i t.ex. Frankrike och Ungern. Det finns dock stora osäkerhetsmoment i hur studien är genomförd. Eftersom det inte finns något centralt register över Europas judar – som väl är! – präglas urvalet ofrånkomligen av ett visst godtycke. Forskarna har använt sig av “respondent-driven sampling” för att nå ut till 5847 personer som själva identifierar sig som judar. Det finns inga garantier för att urvalet är representativt, exempelvis i fråga om politiska sympatier.

Därtill är det möjligt att de nationella skillnaderna i viss mån återspeglar olika förståelser av begrepp som “vänster” och “höger”. I vilket fall berör studien inte alls de faktiska motiven bakom antisemitiska yttranden.

Huvudsaken är dock detta: studien som anförs av DN säger ingenting om vänster- eller högerextremister. De begrepp som används är vänster- och högersympatisörer.

Om någon som blivit utsatt för antisemitiska påhopp säger att det kom från en högersympatisör, betyder det inte att det nödvändigtvis var en högerextremist – det kan också ha syftat på en person med liberalkonservativa sympatier. På samma sätt kan kategorin “vänstersympatisör” i detta fall omfatta allt från socialdemokrater och vänsterliberaler, till förvirrade anarkister och förhärdade stalinister.

Att som DN göra antisemitismen till en fråga om “extremism” är att friskriva den politiska mittfåran från ansvar. Retoriken syftar mest av allt till att misstänkliggöra all radikal samhällskritik, i synnerhet alla former av radikal vänster. Nu är det hög tid att punktera den slafsiga retoriken från DN:s ledarsida, vilket dock kräver en vässad analys av vad saken gäller.

Antisemitismen är ett strukturellt problem, en fördom som förekommer tvärs igenom det politiska fältet: till vänster, i mitten och till höger. Här finns i princip ingen större skillnad mot homofobin, som också är en fördom som kan återfinnas såväl bland religiösa som sekulära, i olika politiska läger såväl som bland människor utan klar politisk identitet. Om dessa problem ska tas på allvar, får de inte reduceras till en fråga om “extremism”.

Krisen, del 162: Enda sättet att bemöta en kristeori är med en annan kristeori

Funderar på kristeori i en väldigt allmän mening. Vad det innebär att säga att något är i kris, vad det innebär att förneka krisen. Testar en tanke genom att parafrasera Göran Sonnevi:

Krisen

kan inte bortförklas

Den går inte ens

att säga emot,

annat än

med helt ny kris

Enda sättet att avfärda en kristeori, är genom att anföra en annan kristeori.

Krisförnekelse i sin rena, panglossianska form är en omöjlighet.

Inte för att krisen skulle vara apodiktisk (ovedersäglig) – utan för att all kristeori är symptomatisk. (Huruvida kristeorin även är asymptotisk till sin karaktär är en annan fråga, som kanske går att belysa med hjälp av Göran Sonnevis diktning.)

När en kristeori kommer till uttryck, är detta i sig ett tillräckligt bevis på att en kris föreligger. Men detta säger ingenting om huruvida kristeorin är sann till sitt innehåll. Den verkliga krisen kan vara oändligt mycket större eller mindre än den teoretiserade krisen.

Enklaste sättet att avfärda en kristeori är genom att förminska den till en personlig nivå. Som exempel kan vi ta musikkritikern Simon Reynolds som i sin bok Retromania lägger fram en kristeori som handlar om att 2000-talets populärmusik har börjat stagnera; att det knappt längre kommer något genuint nytt, bara nya vågor av retro. Ett sätt att bemöta detta påstående är att hävda att det är en generationsfråga. Att populärmusiken visst utvecklas i helt nya riktningar, men att det bara är den yngre generationen förunnat att verkligen erfara den musikaliska omvälvning som sker. Med andra ord: det är inte fråga om någon samtida kulturkris, utan om en personlig ålderskris hos Simon Reynolds (född 1963) och hos alla andra i vilka hans kristeori finner resonans.

Inte alla kristeorier kan förminskas ner till en personlig nivå. Desto fler anhängare en kristeori har, desto tydligare blir det att kristeorin är ett symptom på något i samtiden – och detta “något” är per definition en kris, i större eller mindre proportion.

Som exempel kan vi den “kontrajihadistiska” kris- och konspirationsteorin (alla konspirationsteorier är kristeorier). Kontrajihadisterna menar att “den västerländska civilisationen” hotar att gå under, till följd av “islamiseringen”. Europas enda räddning består i att avlägsna alla de européer som är (eller kan misstänkas vara) muslimer. Blotta förekomsten av en sådan idé är ett tillräckligt bevis för att det förekommer någon form av kris – en politisk kris eller “värderingskris. Det går inte att vederlägga rasisternas förståelse av samtiden utan att själv antyda varför de har fel, varför det är något annat som har gått snett. Kristeorin kan bara bemötas med en annan kristeori.

I fråga om ekonomiska kriser gäller i grunden samma sak. Det finns alltid några som hävdar att en ekonomi kollaps är nära förestående. Oftast stämplas de som alarmister, apokalyptiker och undergångsprofeter. Men varför utövar undergången en sådan lockelse? Ett lika vanligt som undvikande svar, populärt bland vissa historiker, är att rädslan hör till det evigt mänskliga. Det förklarar dock inte varför vissa människor är mer benägna än andra att tänka på undergången. Frågan går då vidare till sociologerna.

Rent hypotetiskt kan vi tänka oss en sociologisk studie av Cornucopias kommentarsfält, som måhända skulle komma fram till att detta domineras av män i åldrarna 30–50 år, att flertalet varken är fattiga eller rika, att det däremot finns en överrepresentation av egenföretagare. Vår hypotetiska sociolog skulle då fråga sig varför just dessa manliga småborgare är så attraherade av tanken på en finanskollaps. Svaret på frågan skulle ofrånkomligen rymma en (uttalad eller outtalad) kristeori.

Johan Norberg fick sitt stora genombrott med boken Till världskapitalismens försvar (2001) som utan överdrift kan kallas ett passionerat försvar för framstegstanken. “Det blir bättre och bättre” lyder titeln på bokens första kapitel. En sådan utsaga vore helt meningslös om den inte kunde framställas polemiskt. Från första början angriper Johan Norberg “den mycket utbredda vanföreställningen om tillståndet i världen”, vilket i första hand syftar på tesen om ökade orättvisor, i förlängningen på varje idé om att det finns problem som inte löses av ekonomisk tillväxt, utan snarare förvärras.

Med denna bok slog Johan Norberg an tonen för “den bättre-och-bättre-dag-för-dag-anda som präglat intellektuell svensk borgerlighet, och kanske tydligast tidskriften Neo under 00-talet” (Isobel Hadley-Kamptz).

Ändå tror väl knappast dessa panglossliberaler att världens förbättring sker per automatik. Då hade det ju inte funnits någon mening i politiskt engagemang. Att frenetiskt hävda att världen blir bättre är bara meningsfullt i opposition till en utbredd idé om att världen blir sämre. Panglossliberalerna ser en fara i frånvaron av framstegstro. Och på något sätt måste de förklara varför denna misstro har brett ut sig så mycket. Johan Norbergs senaste bok verkar innehålla en mångfald av smärre kristeorier, som alla är ägnade att avfärda tanken på en mer övergripande kris.

Han menar att globaliseringen, internet och individualiseringen kommer att skapa ett helt nytt fantastiskt samhälle, där alla är sammankopplade och vansinnigt innovativa och gamla institutioner som politiska partier, fackföreningar och stelbenta storföretag, papperstidningar och tablå-tv kommer att dö. /…/

Vi är på väg in i den stora turbulensens tid, stökigt och oförutsägbart, förkunnar Norberg. Miljontals människor blir arbetslösa. Men vi får en frihetlig revolution, där “alla kommer att prata med, lära sig av och utmana varandra”, lovar han.

Det låter som ett klent substitut. Tänk om folk slår ihjäl varandra i stället?

Nu har jag inte läst Johan Norbergs bok, utan citerar bara ur en recension. Men här antyds ändå hur den stora krisförnekelsen bottnar i en mängd små kristeorier. Dessa små kristeorier får förklara varför så många människor inte är övertygade om att allt blir bättre. “Gamla institutioner” har givit människor trygghet – men tryggheten var aldrig mer än en illusion. Välfärdsstaten skapade ett sovande folk som trodde på illusionen och som därmed förlorade förmågan att inse hur bra den verkliga världen är. Lite hårdraget betyder detta att att välfärdsstaten är en kris, eller att välfärdsstaten försätter det mänskliga förnuftet i kris. En kristeori har bemötts med en annan kristeori, som vanligt.

Ingen kommer undan kristeorin.

Nypublicerat: om de två fascismerna

I januari 2011 efterträdde Marine Le Pen sin far som ledare för franska Front National. Med anledning av detta bloggade jag om de ideologiska skiljelinjerna inom Frankrikes extremhöger och följde sedan upp med en laguppställning över Europas “två extremhögrar“. Efter att Anders Behring Breivik utförts sina terrorattentat i juli 2011 blev det genast uppenbart att hans ideologi på vissa punkter skilde sig från den gängse förståelsen av nynazism, vilket föranledda mig att skriva ett nytt inlägg: “Åter till frågan om Europas två extremhögrar“.

Sen blev jag tillfrågad av Aftonbladets kultursida om att utveckla saken, vilket jag gjorde. Jag lade fram en tes om hur en polarisering uppstått år 2006–2007 och spekulerade i att den skulle fördjupas. “Europas två extremhögrar” återpublicerades även av SKMA.

Därefter blev jag tillfrågad om att skriva en akademisk artikel på samma ämne till en kommande antologi. Åter tackade jag ja, fast detta innebar massor av jobb. Nu gällde det att läsa in sig på forskning om extremhögern i Europa och skapa överblick över de skiftande allianser som byggts under 2000-talet. Samtidigt kunde jag inte låta bli att göra utvikningar om synen på ekonomi, medicin och andlighet i nyfascistiska kretsar – jag tror nämligen att en analys som är alltför fixerad vid rasismen riskerar att hamna fel.

Under denna sista omarbetning valde jag också att på ett tydligare sätt framhålla att de två extremhögrarna är idealtyper. Inom respektive fåra finns utrymme för olika grader av radikalitet, från simpel högerpopulism till utpräglad fascism. Eftersom mitt mål var att renodla skillnaden, valde jag att diskutera de två idealtypiska fascismerna. Efter stora våndor valde jag dessutom att ge dem två preliminära namn: multi-fascism och mono-fascism.

Jag skrev klart min text i slutet av 2012, men det skulle sedan ta uppemot två år innan den aktuella boken var utgiven. Under tiden hann det hända mycket i Europas högerradikala miljöer. Jag insåg efter hand att mina två idealtyper började tappa i aktualitet. De beskrev en klyfta som definitivt hade vuxit fram under det sena nollnolltalet, men som under tiotalet åter hade börjat ändra karaktär – bland annat till följd av Rysslands nya roll. Genom att ligga lagrad i två år blev artikeln alltså mer historisk till sin karaktär. Samtidigt fanns där ett antal övergripande poänger, som jag tror håller, om hur vi bör förstå den radikala högern och dess ideologiska splittringar. Därför skrev jag ett kort addendum till min text, som bifogades till den slutgiltiga versionen.

“Two fascisms in contemporary Europe? Understanding the contemporary split of the Radical Right“ – så lyder rubriken på min text, som återfinns i antologin In the tracks of Breivik. Far Right networks in Northern and Eastern Europe (LIT Verlag, 2014) under redaktörskap av Mats Deland, Michael Minkenberg och Christin Mays.

Jag har inte lagt upp den på webben (än) men tänkte kanske portionera ut valda bitar för att kunna spinna vidare på dem var för sig.

Enklaste sättet att få tag på min text är tills vidare via bibliotek, om man inte vill köpa boken. Det går också att flukta på enskilda sidor via Google Books.

Boken recenseras av Charlotte Wiberg i senaste numret av Expo. Hon skriver bland annat:

I en intressant uppsats om grundläggande skiljelinjer inom den europeiska högerextremismen varnar Rasmus Fleischer för det vanliga tankefelet att utgå från att de olika grupperingarna entydigt utgår från fastlagda fiendebilder, och att dessa skulle exkludera varandra. Ofta antas att muslimer ersatt judar som antifigurer inom just den form av fascism som Anders Behring Breivik är hemmahörande i, en form av fascism som främst är inriktad på att “rena” Europa från islam. Men Breivik själv är ett ypperligt exempel på hur antisemitism och islamofobi kan gå hand i hand även där det finns ett slags ytlig proisraelisk hållning med avseende på Mellanösternkonflikten. Judar, romer, muslimer – alla kan i själva verket rymmas och plockas fram som fiendebilder inom den europeiska fascismen, även om de två strömningar Fleischer identifierar – monofascismen eller “counterjihad”, respektive multifascismen eller “antizionism” – onekligen uppenbarligen har siktet i första hand riktat mot varsitt mål.

Vi ska inte heller vara säkra på att den unga fascismen alltid har rakad skalle och marschkängor, eller en prydlig kostym. En företeelse jag hade velat läsa mer om är den “autonoma nationalismen”, som tar intryck av vänstergrupperingar både stil- och organisationsmässigt.

Som svensk läsare hade jag också gärna velat veta mer om ung militant höger här och i de andra nordiska länderna, och hur den förhåller sig till den identitära rörelsen. Bokens underrubrik är “Far Right Networks in Northern and Eastern Europe”, men ärligt talat tycker jag den uppehåller sig mest i Öst- och Centraleuropa.

Tyvärr finns det ett litet fel i min tabell på sida 57, där två ord har råkat byta kolumn. Vad jag menar är att monofascismens retorik kretsar kring “frihet” och “civilisation”, medan multifascismen vurmar för “autonomi” och “identitet”.

Vi får se om det hela möter någon akademisk respons framöver. Det är oklart om jag själv kommer att gå vidare på spåret. Ämnet är trots allt ett akademiskt sidointresse för mig.

Vissa skulle säkert säga att det normala förloppet är att man först forskar man och väntar på att resultaten blivit publicerarade i en vetenskapligt kvalitetssäkrad skrift, sedan kan man popularisera resultaten på en kultursida, slutligen kanske på en blogg. I just detta fall råkade det bli precis tvärtom. Men kanske finns det en poäng i att göra så när man skriver en pågående historia?