Rasmus Fleischer's Blog, page 50

Är S socialdemokrater? Är FP liberaler? Är SD fascister? Har påven en lustig hatt?

Hur man besvarar frågorna i rubriken är inte avgörande för analysen av det rådande politiska läget i Sverige.

Inte heller kan man förvänta sig att alla seriösa samhällsforskare ska besvara dessa på samma sätt. En forskare kan analysera folkpartiet som ett liberalt parti, samtidigt som en annan forskare gör en analytisk poäng av att folkpartiet har övergett liberalismen.

Delvis handlar detta om skiljaktiga definitioner av begrepp som “socialdemokrati”, “liberalism”, “fascism” och “lustig hatt”. Inom human- och samhällsvetenskaperna är det helt normalt att ett begrepp kan ha flera alternativa definitioner, medan det pågår en vetenskaplig debatt om de olika definitionernas för- och nackdelar. Detta betyder inte att man kan tänja begrepp hur som helst. Till exempel finns det ingen vetenskaplig grund för att hävda att Socialdemokraterna skulle vara ett fascistiskt parti, eller att Sverigedemokraterna skulle vara en lustig hatt.

Nu hävdade statsministern att Sverigedemokraterna är “ett nyfascistiskt enfrågeparti“. Etiketten tycks mig motsägelsefull. Om ett parti kan stämplas som fascistiskt, är det per definition inte ett enfrågeparti. Men debatten som väcktes handlar inte om detta, utan om huruvida det är rimligt att beteckna Sverigedemokraterna som ett nyfascistiskt parti. Delvis är detta, som sagt, en fråga om hur man definierar fascism eller nyfascism. Men bara delvis.

På ett än mer grundläggande plan är detta en fråga om vad det innebär att ett parti “är” något. Ett parti är ju sällan en monolit, eller ens en organisation. Vanligtvis består partier av en mängd lokalavdelningar, samt en nationell ledning. De har passiva och aktiva medlemmar, förtroendevalda och parlamentariker. Allt detta hålls samman inte bara av stadgemässiga beslut, utan även av olika formella och informella kommunikationsmedier.

Att utgå från partiprogrammet är ingalunda tillräckligt. Ändå verkar det som att vissa statsvetare nöjer sig med den metoden. Å andra sidan vore det inte heller rimligt att utgå från vilka åsikter som hyses av partimedlemmarna. Blir då ett parti fascistiskt när minst hälftet av medlemmarna kan klassas som fascister? Krävs det kvalificerad majoritet, eller räcker det tvärtom med en minoritet?

Jag tror alltså inte att den avgörande frågan är om Sverigedemokraterna är ett nyfascistiskt parti, vad nu detta skulle innebära. I stället vill jag kasta fram tre alternativa diskussionsfrågor:

Är Sverigedemokraterna en del av en nyfascistisk rörelse? Här handlar det om att betrakta partiet tillsammans med sina sympatiserande grupperingar på nätet och på gatan, samt om att förstå dem som del i ett europeiskt mönster. Ser vi då en framväxande nyfascistisk mobilisering, eller ser vi något annat?
Är den nyfascistiska rörelsen en del av Sverigedemokraterna? Här handlar det om i vilken mån partiet har någon falang med nyfascistisk tendens, utan att detta gäller för partiet i sin helhet.
I den mån som det förekommer en falang med nyfascistisk tendens, eller en motsvarande gruppering kring vissa av partiets närstående medier – vilka utsikter har dessa att få inflytande över Sverigedemokraternas fortsatta utveckling?

Slutet på The Pirate Bay, kanske

Under tisdagen slocknade The Pirate Bay. Det var inte första gången det hände. Under årens lopp har det fler gånger än vad någon kan hålla räkningen på. Varje gång har det spekulerats i slutet, men efter några timmar eller dagar har The Pirate Bay varit uppe igen. Detta har även varit fallet när polisiära tillslag legat bakom.

Det har nu bekräftats att det var svensk polis som släckte The Pirate Bay genom ett tillslag mot en serverhall i Nacka. Visserligen kan vi räkna med att sidan drivits från ett flertal serverhallar utspridda över världen, men det kan tänkas att serverhallen i Nacka fungerade som nod, där trafiken till domännamnet thepiratebay.se kunde kanaliseras vidare till de andra serverhallarna.

Att åter få upp The Pirate Bay borde inte vara någon större sak, rent tekniskt. Men förutom att det krävs en alternativ serverhall, krävs det människor som rent praktiskt utför jobbet med att styra upp ett sådant alternativ samt peka om domänen. Bara för att dessa saker har utförts i år efter år, betyder det inte att de alltid kommer att utföras. Det finns ingen automatik. Saker kan förändras. Folk kan försvinna av olika skäl. Exempelvis greps Fredrik Neij för en dryg månad sedan i Thailand och sitter nu på fängelset i Skänninge. (Samtidigt har nu Peter Sunde blivit frisläppt.)

Nyligen noterades att Bayfiles – en gång startat som ett sidoprojekt till The Pirate Bay – försvann från nätet strax efter att Fredrik Neij blivit gripen.

Jag känner inte till några detaljer, vet inte ens vem som har hållit i rodret på The Pirate Bay under de senaste årens utdragna förruttnelse. Men jag noterar att ingen längre orkar mobilisera till dess försvar. Den här gången räknar jag inte med att The Pirate Bay kommer tillbaka. (Men jag räknar med att en hel hop bondfångare nu lanserar sajter med liknande domännamn och utseende, fast sprängfyllda med malware – se upp!)

Det finns något befriande i tanken att The Pirate Bay nu kanske har nått slutet. Bortsett från dess bedrövliga utveckling under 2010-talet, har vi i gamla Piratbyrån länge hävdat att The Pirate Bay i kraft av sitt starka varumärke har blivit det främsta hindret för en fortsatt utveckling av P2P-fildelningens praktik. Ett försvinnande innebär inte per automatik att alternativen kommer att sprudla, men åtminstone händer något. Det saknas knappast radikala utvecklingslinjer bortom det urgamla torrentprotokollet.

Uppdatering: Peter Sunde bloggar för första gången sen han kom ut från fängelset: “The Pirate Bay down, forever?“

Nypublicerat: om 1990-talskrisen, speglad i Ultima Thule och Latin Kings

“Musik, politik och svenskhet: 1990-talets kris speglad i Ultima Thule och Latin Kings“. Så heter en min text som nyligen publicerades i forskningsantologin Det långa 1990-talet.

Det handlar inte minst om skapandet av den politiska generation som innefattar ledarklicken i Sverigedemokraterna. Ny demokrati spelar såklart en framträdande roll. Men där finns även vissa observationer rörande vädret, valutakurserna, topplistorna samt vad C.G. Jung betydde för verksamheten på Fryshuset.

Jag lägger viss vikt vid Leon Flamholcs dokumentär “Rasist javisst?“, som på SVT i april 1993 och förefaller ha blivit startskottet för Ultima Thules extrema popularitet, samtidigt som dokumentären lanserade Latin Kings som den antirasistiska motpolen. Jag framför en teori om att fjärde versen i “Snubben” kan ha varit ett försök att leva upp till den bild som presenterats i dokumentären.

I övrigt får Latin Kings ett ganska begränsat utrymme i texten. Jag kan rekommendera att den läses tillsammans med Kim Veerabuthroo Nordbergs nya biografi över Dogge Doggelito, Ibland vill man bara försvinna, som är ett utmärkt dokument över 1990-talet ur en viss aspekt.

Trogna läsare av Copyriot kan ana artikelns bakgrund. Våren 2013 nystades här lite extra i arvet från 1990-talet. Detta var i sin tur en följd av att jag suttit en månad på Samtidshistoriska institutet och förberedde en forskningsansökan, som inte blev antagen men som kanske kan utvecklas till något i framtiden. Delar av materialet kom i vart fall att ligga till grund för ovan nämnda artikel. Annat väntar på att publiceras. Någon gång hoppas jag få skriva en längre betraktelse över 1990-talets tidsanda med utgångspunkt i popmusiken.

Krisen, del 155: Subjektet och sammanbrottsteorin

Min artikel om värdekritisk kristeori, som publicerades i senaste Fronesis, har på senaste tiden lockat fram vissa reaktioner. Bland annat i tisdags, när ABF ordnade ett välbesökt panelsamtal i Göteborg. Två dagar senare tryckte Västerbottens-Kuriren en lång text av Erik

Ett par återblickar på doktorsavhandlingen samt en blogg för dess fotnoter

Jag skulle vilja lägga ut en digital version av min doktorsavhandling från 2012, Musikens politiska ekonomi (som som just gjordes med Tapirskrift). Men jag skulle behöva lite hjälp att fixa i ordning filerna. Originalet består av en fil i Indesign-format, men själv har jag aldrig använt detta program. Det som behövs är alltså att någon kan öppna filen och spara om den, helst både som pdf och epub. Där finns inga bilder, men det kan krävas visst trixande för att få till länkarna inom dokumentet (från innehållsförteckning till kapitel, från fotnotssiffror till fotnoter och tillbaka). Tänk om någon som läser detta råkar vara bra på sånt och ha en stund över?

Nu har avhandlingen även recenserats i nya numret av Historisk tidskrift, drygt två år efter disputationen. Som brukligt är recensionen skriven av opponenten, i detta fall Orsi Husz, som tidigt skrev en strålande sammanfattning i form av en understreckare: “Nya ljudmedier gjorde musiken till en vara“.

Recensionen i Historisk tidskrift är klart positiv, men som alltid kan opponenten också visa på svagheter. I mitt fall handlade det om att metoddiskussionen är alltför kort och oklar, medan däremot de teoretiska begreppen är så många att alla inte följs upp i lika hög grad. Vidare påpekas att vissa av kapitlen försetts med egna problemformuleringar, vilka saknas i andra kapitel. Käll- och litteraturförteckningen är uppställd i en ordningsföljd som går på tvärs med etablerad sed i historieämnen. Urvalet av ord i bokens register är “högst impressionistiskt”. Det saknas en lista över förkortningar, med mera.

Trots detta vill jag framför allt betona bokens många förtjänster. Den är ett enormt arbete, genomfört med stor kreativitet och stor förmåga till överblick. Fleischer visar i sin brett upplagda skildring hur förhållandet mellan konst och teknik, original och kopia, materiellt och immateriellt diskuterades och omförhandlades under 1900-talet. Han renodlar historiskt föränderliga motsatspar som får strukturera bilden av moderniteten i allmänhet och förhållandet mellan musik och ekonomi under 1900-talet i synnerhet.

I efterhand kan jag bara instämma i flera av invändningarna, ur ett strikt akademiskt perspektiv. Avhandlingens första 100 sidor hade helt klart kunnat “städas” bättre från diskussioner och begrepp som inte var helt nödvändiga för den följande undersökningen. Samtidigt är jag personligen glad över att inte ha fullbordat en sådan storstädning. Nu blev avhandlingen i högre grad ett dokument över en process där olika ingångar testades, bröts mot varandra, kanske övergavs men ändå fick lämna spår. Då har jag mer att återvända till – även om detta såklart inte är huvudsyftet i ett vetenskapligt arbete.

En hel del resonemang smusslades undan i fotnoter – totalt 1368 stycken – i stället för att städas bort. Det är jag särskilt nöjd med. När jag i efterhand bläddrar i min egen avhandling finns passager jag gärna glömmer, men fotnoterna förblir en favorit.

Därför fick jag idén att starta en blogg där jag lägger ut 100 lösryckta fotnoter ur Musikens politiska ekonomi. Jag väljer ut de som liknar marginalanteckningar eller återger citat från olika håll, men klipper bort de rena källhänvisningarna. Tänker att jag ska posta minst en fotnot i veckan på den nya bloggen 100fotnoter.tumblr.com. Först ut är #1071 med ett citat om “elitmusik”.

Krisen, del 154: Statskollaps som allmän tendens i skuldbubblornas fotspår

För ett år sedan hade Euromaidan-protesterna i Kiev just inletts. Ukrainas sönderfall har varit en snabbt eskalerande process, som bäddats in i ett förvirrande propagandakrig. Ryssland rättfärdigar sitt agerande med antifascistiska paroller, samtidigt som man bygger en allt tätare allians med fascistiska partier i Europa. Den ryska propagandan syftar inte i första hand till att skapa trovärdighet för Ryssland, utan till att sprida tvivel, en känsla av allt inget går att lita på, att all information har planterats i syfte att dölja någonting annat.

Where the Soviets once co-opted and repurposed concepts such as “democracy,” “human rights” and “sovereignty” to mask their opposites, the Putinists use them playfully to suggest that not even the West really believes in them.

Ur det “västliga” perspektivet framstår saken däremot som enkel: Ryssland är ensam orsak till Ukrainas sönderfall. Därmed rycks konflikten ut ur sitt globala sammanhang. Konflikten bottnar inte i ett maktspel mellan två block, utan i en krisprocess som rör sig över jordklotet i vissa mönster. Under 2014 har det uppstått en särskilt hård skuldpress mot ett antal “tröskelstater” (emerging markets) – en skara som involverar både Ryssland och Ukraina. Där utspelar sig statskollapsen med nationella förtecken; på andra håll fylls tomrummet av gäng vars inriktning kan vara religiös (Syrien) eller rent maffiakriminell (Mexiko).

Det är klart att vissa stater – globala eller regionala stormakter – på ett cyniskt sätt underblåser kollapsen i andra stater genom att ge stöd åt diverse gäng, i förhoppning om att det ska främja deras maktintressen. Men det betyder inte att alltsammans kan reduceras till en maktkamp mellan stater eller block av stater. Tendenserna till statskollaps är mer djupgående och går inte att skilja från den globala skuldkrisen, som fortsätter att studsa mellan kontinenter och regioner.

Redan innan Majdan rörde sig Ukrainas ekonomi i ett upplösningstillstånd, som gröpte ur statens suveränitet. Ukraina var av ekonomiska skäl tvingat att överlåta ett stort mått av suveränitet åt endera håll: västerut eller österut.

Och redan innan Ryssland blev föremål för sanktioner, befann sig dess ekonomi i en kräftgång, som ofrånkomligen skulle påverka hela Europa. Ett Europa som i sin tur blir allt mer lamslaget av sin alldeles egna skuldkris och av EU:s politiska kris. Sanktionerna mot Ryssland kan bli droppen som driver eurozonen in i en långdragen recession och deflation.

Ett bra svep över det geo-ekonomiska krisläget görs av Tomasz Konicz i den tyska månadstidningen Konkret.

Svaret på den akuta finanskrisen år 2008 blev en synnerligen expansiv penningpolitik av Federal Reserve. En följd av detta blev en allmän boom för de “tröskelstater” som ansågs befinna sig mitt i en snabb industrialisering. Länder som Brasilien och Turkiet sågs som världsekonomins nya lokomotiv. Kapitalet flödade dit och skuldsättningen ökade. Men denna boomen (2009-2013) var bara ett eko den nyss spräckta kreditbubbla som tidigare (2003-2007) hade burit fram Europa och USA.

För ett år sedan började flödena att vända, när Federal Reserve började trappa ner på stimulansen. Genast kastades en rad av tröskelstaterna i en djup skuldkris, där räntekostnaderna gröper ur staternas budget. Liknande utvecklingar utspelade sig i t.ex. Argentina och Ukraina.

Även Kina, som fortfarande uppvisar en stabil (om än minskad) tillväxt, har drabbats fullt ut av den globala skuldexplosionen. Enligt Financial Times låg nu “folkrepublikens” samlade skulder i slutet av juli på omkring 250 procent av BNP, efter att bara ha varit 147 procent i slutet av 2008. Kina har under de senaste åren uppenbarligen genomlevt en underskottskonjunktur – ett uppsving som byggt på ökad skuldsättning.

Fram till 2007–2008 hade Kinas våldsamma tillväxt byggt på export – export av varor som finansierades genom en ökad skuldsättning i köparländerna. När den skuldbubblan sprack, tvingades Kina svara med att blåsa upp en ny på hemmaplan. Kinas stimulansprogram som inleddes år 2008 var enormt: det omfattade omkring 12 procent av landets dåvarande BNP.

I början av hösten konstaterades i Geneve-rapporten att det globala skuldberget växer i ohejdad takt, som andel av den globala ekonomin. Skuldbergets tyngdpunkt flyttar sig dock. Nu växer det som mest i tröskel- och utvecklingsstaterna, samtidigt som det återvändande kapitalet flödar in i västvärldens finansmarknader, som kastas upp mot nya nivåer av eufori.

Det tycks omöjligt att säga vad nya planer på stimulansåtgärder kan få för effekter i denna krutdurk. Säkert är nog bara att vi kommer att få se nya kombinationer av inflation och deflation, återhämtningar och korta högkonjunkturer på vissa håll, men också allt snabbare sammanbrott för de stater som råkar dra nitlotten.

Göteborg i morgon: “Krisen bakom kriserna”

“Krisen bakom kriserna” står som rubrik på ett samtal som hålls i Göteborg i morgon (tisdagen den 2 december). Utöver samtalsledaren Ann Ighe medverkar Rikard Warlenius, Emma Lundström och jag. Härom veckan snackade vi ett samtal under samma rubrik i ett knökfullt rum på ABF-huset i Stockholm, men då blev tiden så kort att något samtal knappt han börja. Det blir nog bättre i Göteborg:

Vi lever i krisernas tid: skuldkris, finanskris, klimatkris, demokratins kris. I samhällsdebatten behandlas dessa kriser oftast som om de var isolerade från varandra. Kan kriserna i stället ses som uttryck för en gemensam underliggande systemkris – kopplat till kapitalismen som system och dess speciella motsättningar? Och vad har vi i så fall för möjligheter att på politisk väg mildra eller förhindra att dessa kriser sliter isär samhället?

Samtalet arrangeras av ABF och hålls på restaurang Trappan i Folkets hus vid Järntorget. Börjar klockan 19.00 i morgon.

Nya uppgifter ur Pandeya-härvan: Universal Music ville ta över The Pirate Bay för fem år sedan

Minns ni de bisarra turerna sommaren 2009, när The Pirate Bay skulle köpas upp av företaget Global Gaming Factory X? Exakt vad som skulle köpas var oklart: kanske var det bara ett varumärke med domännamn. Köparna företräddes av Hans Pandeya som gav ett rent pajasartat intryck och senare dömdes för svindleri efter att hela affären gått i stöpet.

Då påstod Hans Pandeya att Global Gaming Factory X var “inne i slutförhandlingar med en av de stora globala musikjättarna – Universal, Sony, Warner eller EMI”. Det fanns ingen anledning att tro på de orden. Det var rimligt att utgå från att han ljög.

Nu har det dock framkommit ny information om affären. Jag kan inte påstå att jag har någon bra överblick, men det senaste är att Hans Pandeya stämmer svenska staten för att få skadestånd. Som bilagor till stämningen återfinns vissa dokument, som jag fått mig tillsänd via e-post från en okänd avsändare. (Brasklapp: jag har inte dubbelkollat dokumenten mot Svea hovrätt men den som vill göra det kan fråga efter mål B 3210-13.)

På förmiddagen den 30 juni 2009 gick Global Gaming Factory X ut med sin plan på att köpa The Pirate Bay. Senare samma vecka inledde de verkligen förhandlingar med världens största skivbolag, Universal Music Group. Under juli månad fortsatte förhandlingarna i London och enligt uppgifterna i de nya dokumenten var Universal seriöst inställda på att sälja musik via den nya, inhägnade versionen av The Pirate Bay.

26 juli 2009 kl 17.15 returnerar Universal Music Group ett avtalsutkast med ändringar. (Bilaga Term Sheet). Euforia utbryter på GGF. Avtalsutkastet visar att globala aktörer i underhållningsindustrin, i motsats till rådande uppfattningar, är beredda att tillmötesgå fildelares önskemål om fildelning av musik. /…/

20 augusti 2009 returnerar Universal Music Group en oren accept, ett avtalsutkast med ändringar som GGF skulle kunna acceptera (Bilaga 1 Term Sheet). Avtalsutkastet avser ett globalt fildelaravtal som omfattar download och streaming av en tredjedel av all världens musik innehåll. Ett förskottskravet är Euro 16m.

20 augusti 2009 har GGF möte i Frankfurt dels med Digital River, världens största återförsäljare av mjukvara på nätet och dels med Netgiro, Digital Rivers dotterbolag som GGF vill ha som betalningsleverantör för The Pirate Bay.

Den 21–22 augusti föll korthuset samman. Först stoppade Aktietorget handeln med Global Gaming Factory X, sen kom nyheten om att ekobrottsmyndigheten intresserade sig för misstänkt manipulation av aktiekursen. Investerarna flydde sin kos.

Avtalsförslaget från Universal beskriver hur de hoppades att The Pirate Bay skulle förvandlas, i regi av Global Gaming Factory X:

Unlimited Subscription Download & Streaming Service

Service will require users to register and to download software which will enable downloads and streams of authorised files only from within a walled garden*. The software will also (with the consent of the user) enable the Company to make use of and lease to approved third parties spare capacity on users’ hard discs (“Capacity”). A user’s subscription fees will be discounted (with “Credits”) according to the extent to which such capacity is made available by the user.

All permanent download tracks to be in MP3 format.

Universal förklarade i avtalsförslaget att man avsåg släppa hela sin katalog för nedladdning på The Pirate Bay. Under en övergångsperiod skulle tjänsten vara öppen för alla, därefter skulle The Pirate Bay förvandlas till en “walled garden” som endast är tillgänglig för inloggade användare och där filerna blir vattenmärkta med teknik från företaget Audible Magic:

Company shall engage Audible Magic or equivalent standard recognition and blocking technology to track/block exchanges within the walled garden.
All music files not recognised by the track/block technology will be made available for Universal to examine. Universal will be entitled to examine all such files and in respect of each item of Universal content identified either permit usage or require permanent block.
Company shall track each stream or download made within the walled garden and report to Universal accordingly.

Avtalsförslaget skisserar en alltså utveckling där The Pirate Bay fortsätter att erbjuda den tekniska möjligheten att utbyta filer direkt mellan användare, men att den nya ägaren ska se till att all fildelning övervakas och rapporteras till Universal. Slutligen krävde Universal 50 % av alla intäkter, alternativt en fast summa för varje användare.

Jag vet inte vilka slutsatser som kan dras ur denna soppan. Men att Universal på allvar var beredda att satsa på varumärket “The Pirate Bay” framstår ändå som en nyhet. Det säger något om hur oerhört desperat skivindustrin var för fem år sedan.

Svartlistningen av nazistmusik på Spotify är en tysk produkt

Förra veckan ställde jag frågan om vilka kriterier som Spotify följer när de avlägsnar nazistisk musik. Jag spekulerade även i en koppling till Spotifys lansering i Tyskland.

Någon dag senare kom en bit av svaret på nyhetssajten Pando. De frågade Spotify varför de mest kända nazistbanden inte finns där och fick följande svar:

We take this very seriously. Content (artists and music) listed by the BPjM in Germany (Bundesprüfstelle für jugendgefährdende Medien/Federal Department for Media Harmful to Young Persons) is proactively removed from our service. We’re a global company, so we use the BPjM index as a global standard for these issues. Other potentially hateful or objectionable content that is flagged by uses or others but not on the BPjM list is handled on a case by case basis.

I korthet innebär detta att Spotify har överlåtit sin politiska censur åt den tyska staten. Närmare bestämt till en tolvhövdad panel, som bland annat innehåller representanter för konsten, litteraturen, massmedierna, skolväsendet och kyrkorna i Tyskland. Dessa kan klassa viss musik som “skadlig för ungdomar”, vilket betyder att den även avlägsnas från Spotify, globalt..

“Liste der jugendgefährdenden Medien”, som den svarta listan kallas, läggs inte ut på nätet. De tyska myndigheterna fruktar nämligen att ett offentliggörande skulle innebära en oönskad reklam för de svartlistade produkterna. Den del av listan som består av webbsajter hålls helt hemlig (men myndigheterna tillhandahåller ett webbfilter). Vad gäller svartlistning av musik och litteratur, meddelas detta via tryckta cirkulär. Dessa finns att tillgå på tyska bibliotek, däremot inte i Sverige.

I vissa fall där en svartlistning har överklagats går det även att finna beslut i digital form. Ett av exemplen är den tyska rapparen Farid Bang som, enligt myndigheterna, har uppmanat till våld mot kvinnor och homosexuella. Det ser ändå ut som att hans svartlistade musik finns på Spotify – möjligen med censurerat innehåll. Frågan verkar alltså inte helt utredd.

Vad som däremot är klarlagt är att Apple praktiserar en helt annan inställning än Spotify. Apple distribuerar nazistmusik där texterna öppet uppmanar till folkmord på judar. Trots att användarvillkoren för Itunes Music Store förbjuder rasistiska yttranden kryllar där av nazistisk musik. De vägrar också att svara på frågor om saken.

Uppdatering: På Twitter ifrågasatte någon att denna bloggpost talar om “politisk censur”, eftersom Spotify inte är en “statlig myndighet”. Jag är själv inte aktiv på Twitter, men klargör gärna två saker här:

1) Censur är när yttringar granskas innan det distribueras, för att vissa slags yttranden ska kunna stoppas. Detta oavsett vem som gör det eller varför. Inte heller spelar det någon roll om den censurerade yttringen förblir tillgänglig via andra kanaler eller inte.

2) När jag i detta sammanhang talar om “censur” lägger jag absolut ingen värdering i ordet. Det betyder inte att jag saknar värderingar. Personligen tycker jag att det är utmärkt att Spotify censurerar nazistisk musik och lika ryggradslöst av Apple att släppa fram den. Samtidigt känner jag stort obehag inför tanken på att ett företag, som får ett slags monopol på musik, kan diktera censurens villkor. Jag vänder mig också mot grumliga eller hemliga kriterier för den censur som tillämpas.

Tapiren är lös

Nu finns min samlingsvolym Tapirskrift (som utkom för ganska exakt ett år sedan) tillgänglig som elbok. Fritt fram att ladda ner antingen som antingen pdf eller epub. Stort tack till förlaget Axl som styrt upp saken!