Krisen, del 154: Statskollaps som allmän tendens i skuldbubblornas fotspår

För ett år sedan hade Euromaidan-protesterna i Kiev just inletts. Ukrainas sönderfall har varit en snabbt eskalerande process, som bäddats in i ett förvirrande propagandakrig. Ryssland rättfärdigar sitt agerande med antifascistiska paroller, samtidigt som man bygger en allt tätare allians med fascistiska partier i Europa. Den ryska propagandan syftar inte i första hand till att skapa trovärdighet för Ryssland, utan till att sprida tvivel, en känsla av allt inget går att lita på, att all information har planterats i syfte att dölja någonting annat.

Where the Soviets once co-opted and repurposed concepts such as “democracy,” “human rights” and “sovereignty” to mask their opposites, the Putinists use them playfully to suggest that not even the West really believes in them.

Ur det “västliga” perspektivet framstår saken däremot som enkel: Ryssland är ensam orsak till Ukrainas sönderfall. Därmed rycks konflikten ut ur sitt globala sammanhang. Konflikten bottnar inte i ett maktspel mellan två block, utan i en krisprocess som rör sig över jordklotet i vissa mönster. Under 2014 har det uppstått en särskilt hård skuldpress mot ett antal “tröskelstater” (emerging markets) – en skara som involverar både Ryssland och Ukraina. Där utspelar sig statskollapsen med nationella förtecken; på andra håll fylls tomrummet av gäng vars inriktning kan vara religiös (Syrien) eller rent maffiakriminell (Mexiko).

Det är klart att vissa stater – globala eller regionala stormakter – på ett cyniskt sätt underblåser kollapsen i andra stater genom att ge stöd åt diverse gäng, i förhoppning om att det ska främja deras maktintressen. Men det betyder inte att alltsammans kan reduceras till en maktkamp mellan stater eller block av stater. Tendenserna till statskollaps är mer djupgående och går inte att skilja från den globala skuldkrisen, som fortsätter att studsa mellan kontinenter och regioner.

Redan innan Majdan rörde sig Ukrainas ekonomi i ett upplösningstillstånd, som gröpte ur statens suveränitet. Ukraina var av ekonomiska skäl tvingat att överlåta ett stort mått av suveränitet åt endera håll: västerut eller österut.

Och redan innan Ryssland blev föremål för sanktioner, befann sig dess ekonomi i en kräftgång, som ofrånkomligen skulle påverka hela Europa. Ett Europa som i sin tur blir allt mer lamslaget av sin alldeles egna skuldkris och av EU:s politiska kris. Sanktionerna mot Ryssland kan bli droppen som driver eurozonen in i en långdragen recession och deflation.

Ett bra svep över det geo-ekonomiska krisläget görs av Tomasz Konicz i den tyska månadstidningen Konkret.

Svaret på den akuta finanskrisen år 2008 blev en synnerligen expansiv penningpolitik av Federal Reserve. En följd av detta blev en allmän boom för de “tröskelstater” som ansågs befinna sig mitt i en snabb industrialisering. Länder som Brasilien och Turkiet sågs som världsekonomins nya lokomotiv. Kapitalet flödade dit och skuldsättningen ökade. Men denna boomen (2009-2013) var bara ett eko den nyss spräckta kreditbubbla som tidigare (2003-2007) hade burit fram Europa och USA.

För ett år sedan började flödena att vända, när Federal Reserve började trappa ner på stimulansen. Genast kastades en rad av tröskelstaterna i en djup skuldkris, där räntekostnaderna gröper ur staternas budget. Liknande utvecklingar utspelade sig i t.ex. Argentina och Ukraina.

Även Kina, som fortfarande uppvisar en stabil (om än minskad) tillväxt, har drabbats fullt ut av den globala skuldexplosionen. Enligt Financial Times låg nu “folkrepublikens” samlade skulder i slutet av juli på omkring 250 procent av BNP, efter att bara ha varit 147 procent i slutet av 2008. Kina har under de senaste åren uppenbarligen genomlevt en underskottskonjunktur – ett uppsving som byggt på ökad skuldsättning.

Fram till 2007–2008 hade Kinas våldsamma tillväxt byggt på export – export av varor som finansierades genom en ökad skuldsättning i köparländerna. När den skuldbubblan sprack, tvingades Kina svara med att blåsa upp en ny på hemmaplan. Kinas stimulansprogram som inleddes år 2008 var enormt: det omfattade omkring 12 procent av landets dåvarande BNP.

I början av hösten konstaterades i Geneve-rapporten att det globala skuldberget växer i ohejdad takt, som andel av den globala ekonomin. Skuldbergets tyngdpunkt flyttar sig dock. Nu växer det som mest i tröskel- och utvecklingsstaterna, samtidigt som det återvändande kapitalet flödar in i västvärldens finansmarknader, som kastas upp mot nya nivåer av eufori.

Det tycks omöjligt att säga vad nya planer på stimulansåtgärder kan få för effekter i denna krutdurk. Säkert är nog bara att vi kommer att få se nya kombinationer av inflation och deflation, återhämtningar och korta högkonjunkturer på vissa håll, men också allt snabbare sammanbrott för de stater som råkar dra nitlotten.