Rasmus Fleischer's Blog, page 46

Cybernetik och kändisskap

Snubblade på en intressant artikel i Public Culture, en akademisk tidskrift som just utkommit med ett temanummer om kändisskap. Där analyseras fenomenet Tim O’Reilly, som bland annat gjort sig en förmögenhet på att marknadsföra koncept som “open source” och “web 2.0″ – och använda koncepten för att marknadsföra sig själv.

Artikeln är skriven av Christine Larson och Fred Turner (känd för boken From counterculture to cyberculture). De driver tesen att mediesociologerna länge har intresserat sig för såväl “kändisar” som “intellektuella” (vanligen tänkta som ett motsatspar), men missat framväxten av en ny kategori av teknikgurus.

Historien tar sin början i Macy-konferenserna om cybernetik (1946–1953), som etablerade ett gemensamt språk för att analysera beteenden hos människor, djur och maskiner i termer av informationssystem. Konferenserna resulterade därtill i att Norbert Wiener fick status som talesperson för det cybernetiska projektet.

Turner/Larson tecknar bilden av en generationsföljd: vad Norbert Wiener gjorde kring 1950, upprepades kring 1980 av Stewart Brand, för att kring 2000 förfinas som affärsidé av Tim O’Reilly.

If Wiener and Brand built the prototype for a new type of intellectual celebrity inspired and enabled by research culture, O’Reilly transformed that prototype into a standardized production model, a scalable, repeatable process for developing ideas, visibility, influence, and, ultimately, profits. /…/

Like Wiener and Brand, O’Reilly became the spokesperson for an emerging community and a set of related ideas, and like them, he promoted those ideas and networks, and himself along with them, in three stages. First, he built legitimacy within the technical community by skillfully aggregating and brokering the programming expertise of those around him. Second, he converted that legitimacy into convening power. Doing so allowed him to draw together separate networks, initially within the technical community and later far beyond, by creating high-profile events and face-to-face forums. Third, he disseminated the ideas /…/ through products branded with his own name /…/

By intelligently collecting and rearticulating the community’s knowledge, O’Reilly and his writers began to make an entire emerging community visible to itself.

/…/

Just as cybernetics appeared to be a “universal” field half a century earlier, open source and its successor meme, the idea of a collaborative “Web 2.0,” provided a framework that seemed to apply far beyond programming.

/…/

Wiener, Brand, and O’Reilly /…/ have each celebrated the socially transformative power of communication technologies. But they have also helped turn digital communication networks into prototypes of the social style by which they themselves shape the world. /…/

network intellectuals have an extraordinary if often invisible power to enlist the rest of us in their worldview. Their power and their celebrity no longer come from the ability to express ideas in words or the ability of mass media technologies to broadcast images around the world. Rather, they come from the ability to build new social networks, to generate new ideas, new language, and new identities within them

(Förresten så har jag ännu inte hört Godmorgon Världens återblick på den så kallade piratrörelsen, trots att jag själv är intervjuad i programmet. Därför vågar jag inte helt utesluta att ämnet på något vis kan rymma kopplingar till det ovanstående.)

Fred Turner och Christine Larson avstår från att zooma ut, men jag funderar på hur oerhört utbrett själva arbetssättet har blivit under 2000-talet. Att ordna konferenser med gäster från olika fält, att lansera ett nytt språk och samtidigt lansera talespersoner för detta språk. Vilar själva metoden på den cybernetiska hypotesens grund? Och vad händer när det går inflation i konferenser, i tvärdiscipliner, i teknikgurus? Blir inte metoden då mindre effektiv? Att cybernetiken äter sig själv är en tilltalande tanke – fast hur cybernetiskt är det inte att tänka så?

K170: Om de senaste siffrorna på det globala skuldberget och om Sveriges extrema position

Erik Persson tipsade om en ny rapport om den globala skuldsättningen som publicerats av konsultimperiet McKinsey, “Debt and (not much) deleveraging“. Den bekräftar vad vi redan visste: “The world is still addicted to debt“.

Under de sju år som gått sedan den globala kreditbubblan sprack, har skuldsättningen bara fortsatt att öka. Samtliga större stater ligger på en högre skuldnivå än vad de gjorde 2007, konstaterar McKinsey. Som som framgår av diagrammen, hör Sverige till skuldligans globala toppskikt, även om en handfull EU-länder ligger över, och Japan ligger allra högst.

Skuldsättning mäts då som summan av statens, företagens och hushållens skulder, i procent av BNP. Rapporten visualiserar även hur de nationella skuldbergen har vuxit 2007–2014; i Sverige har skuldsättningen ökat med 50 procentenheter, vilket är en påfallande stor ökning. Ytterst få länder uppvisar en minskad skuldsättning.

Först vill jag bara sticka in en reservation mot statistiken. McKinsey har i möjligaste mån försökt att undersöka skuldsättningen i den s.k. reella ekonomin, till skillnad från finanskapitalet. När de har räknat samman företagens skuldsättning begränsar de sig därför till “non-financial corporations”. Det betyder att de utesluter de lån som tagits av banker, försäkringsbolag och andra finansiella institutioner. Frågan är bara hur meningsfullt det är att avskilja en s.k. finanssektor. Även företag som Apple och Ikea sysslar ju med avancerade finansupplägg, inklusive räntesnurror via Luxemburg vilket i formell mening bokförs som skulder mellan olika bolag i samma koncern.

Med detta i åtanke är det värt att vara åtminstone lite tveksam till siffrorna om företags skuldsättning. Och när det kommer till hushållen, kan man fråga sig om inte abonnemang med olika former av bindningstid borde räknas som en typ av skuldsättning. Troligen skulle det bara bli ett marginellt påslag, i jämförelse med de enorma bostadslånen. Men det är ändå viktigt att minnas att nationalekonomisk statistik alltid vilar på godtyckliga gränsdragningar.

Med detta sagt kommer här – innan vi zoomar in på skuldsättningen i Sverige – ett utdrag ur den globala skuldtopplistan (debt-to-GDP ratio), så som den såg ut våren 2014:

1. Japan 400 %

2. Irland 390 %

…

7. Grekland 317 %

8. Spanien 313 %

9. Danmark 302 %

10. Sverige 290 %

11. Frankrike 280 %

12. Italien 259 %

13. Storbritannien 252 %

14. Norge 244 %

15. Finland 238 %

16. USA 233 %

…

22. Kina 217 %

23. Österrike 213 %

24. Tyskland 188 %

…

34. Brasilien 128 %

35. Indien 120 %

…

42. Mexiko 73 %

43. Ryssland 65 %

Här framstår inte Sveriges position som extrem i ett europeiskt nutidsperspektiv. Att västvärldens skuldsättning är extrem i ett historiskt perspektiv är en helt annan sak.

Om vi däremot tittar på skuldbergets fördelning mellan stat, företag och hushåll – då sticker särskilt Nordeuropa ut, med Sverige som dess mest extrema representant.

Överlag i världen är det särskilt staternas skuldsättning som har ökat 2007–2014, men även företagsskulderna. Hushållens skuldsättning har däremot minskat på många håll, eller bara ökat måttligt. Tendensen är allra tydligast i USA, där statsskulden har ökat kraftigt, och företagsskulderna legat ganska stilla, medan hushållens skulder tvärtom har minskat kraftigt. Även i Storbritannien, Irland, Spanien och Tyskland har hushållens skuldsättning minskat 2007–2014.

Sverige står i spetsen för en motsatt tendens. Här har statsskulden knappt ökat alls – däremot har företagens skuldsättning ökat med 31 procentenheter, vilket framstår som extremt (endast Irland, Kina och Singapore uppvisar en större ökning av företagsskulderna). Därtill har de svenska hushållens skuldsättning ökat med 18 procentenheter, vilket också är extremt (endast Grekland och Thailand uppvisar en större ökning; Kina hamnar jämsides med Sverige).

Meanwhile, a number of countries in northern Europe, as well as Canada and Australia, now have larger household debt ratios than existed in the United States or the United Kingdom at the peak of the credit bubble.

/…/

Unsustainable levels of household debt in the United States and a handful of other advanced economies were at the core of the 2008 financial crisis. Between 2000 and 2007, the ratio of household debt relative to income rose by one-third or more in the United States, the United Kingdom, Spain, Ireland, and Portugal. This was accompanied by, and contributed to, rising housing prices. /…/

In the Netherlands, Denmark, and Norway, household debt now exceeds 200 percent of income—far above US or UK household debt at the peak.

/…/

The question now is whether high household debt in some countries will spark a crisis.

We assess the level and growth of debt-to-income ratios, debt service ratios, and house price changes. Using these metrics, we find that seven economies today have potential vulnerabilities in household debt: the Netherlands, South Korea, Canada, Sweden, Australia, Malaysia, and Thailand.

Kort sagt pekas svenskarnas bostadslån ut som en finansiell krutdurk, vid sidan om det kinesiska skuldberget.

Som sagt: kapitalets kris går inte att lösa, den kan bara flyttas runt. Och denna runtflyttning av kristendenser sker inte främst inom nationer (vilket blir följden av nationalekonomiska analyser), utan inom kapitalets globala kretslopp. Kan avsluta med att citera vad Erik twittrade:

Kolla på den listan länder (Nederländerna, Sydkorea, Kanada, Sverige, Australien, Malaysia och Thailand) och vad som sades om dem 2008…

De var “lugna hamnar i ett stormigt hav”, länder som användes för att grumla kritiken om systematiska problem, eller kraschad nyliberalism.

Börjar leka med tanken att Europa just nu bara är USA med några års förskjutning.. Deras 2001-2007 är vårt nu. /…/

Kastar in att krisen ’00 för USA var vad krisen ’08 var för oss, och att krisen ’08 för USA var vad krisen ’16 kommer vara för Europa.

*Killgissar*

Visst hopar sig de historiska parallellerna till samtidens krisförlopp. Bland dessa är 1930-talet bara en parallell och troligen inte den tydligaste. Under 2014 märktes också en stark parallell till den s.k. Volckerchocken (hösten 1979), även om det numera räcker med att lösa antydningar om framtida räntehöjning för att uppnå effekter liknande de som då uppnåddes genom en faktisk högräntepolitik. Året dessförinnan, 2013, diskuterade vi paralleller till 1990-talet, som låg på en lite annan nivå. Och 2012 luftades känslor av “Sovjet före kollapsen“, alltså sent 1980-tal. Om man bara är beredd att leta paralleller på olika platser, verkar det snart visa sig att vårt årtionde är en upprepning av alla andra årtionden under det senaste seklet.

Hur som helst gäller det att komma ihåg att kapitalismen inte upprepar sig: även om det är nödvändigt att reflektera över historiska paralleller, får vi aldrig tro att de kan peka ut framtida händelser. Krisen fortskrider på nivåer – t.ex. skuldnivåer – som aldrig tidigare prövats.

Spellistor som spekulationsobjekt

I slutet av 2014 fylldes Stockholms tunnelbana åter av reklam för spellistor på Spotify. Frågan inställde sig på nytt: varför vill någon lägga stora pengar för att marknadsföra något som det inte går att ta betalt för?

Den här gången ska vi komma lite närmare svaret. Vi kommer också finna vissa paralleller till inlägget om “klickjägarna”, där vi kunde läsa om hur Schibsted och Bonniers har köpt upp stora Facebookgrupper i hopp om att utnyttja det virala. På liknande sätt har skivbolagen under 2014 har köpt upp spellisteföretag, i förhoppning om att säkra sitt långsiktiga inflytande över människors musiksmak.

Vi uppdaterar spellistorna regelbundet med den senaste musiken och ser till att du har veckans soundtrack direkt i dina lurar. Vår ambition är att ge dig den perfekta mixen för tjejmiddagen, minglet eller träningen.

Så marknadsför sig Topsify, som alltså var föremål för den senaste tunnelbanekampanjen. Numera ägs Topsify av Warner Music, som i sin tur ägs av Len Blavatnik, som f.ö. även äger det svenska 450 MHz-bandet; han har beskrivits som “en rysk oligark med kopplingar till Vladimir Putin” (vilket dock är helt irrelevant i detta sammanhang).

I oktober 2008, bara en vecka efter den stora lanseringen av Spotify, registrerades domännamnet topsify.com av Patrik Johansson i Stenungsund. Hans idé var att erbjuda skivförsäljningens topplistor i form av spellistor för Spotify. Detta

Snart uppmärksammades Topsify av Spotifys egen blogg och blev synnerligen populärt: 2013 passerade Topsify en halv miljon prenumeranter på sina spellistor. Dessa spellistor var då fortfarande en passiv återspegling av veckans officiella topplistor, men detta skulle ändras 2014, efter att Patrik Johansson sålt sin följarskara till det brittiska företaget Playlists.net.

Playlists.net grundades 2009, då under namnet ShareMyPlaylists – på den tiden ansågs sharing fortfarande vara hett. Idén var från början att låta folk ladda upp sina egna spellistor och sprida dessa vidare, för att tjäna reklampengar. Men namnbytet antyder en vilja att gå bort från det användargenererade, till mer “professionellt” sammansatta spellistor.

I januari 2014 köptes Topsify av Playlists.net för en okänd summa pengar. Det var inte spellistor som köptes, inte heller ett företag med löpande verksamhet. Om de hade varit intresserade av själva spellistorna, hade det varit världens enklaste sak för Playlists.net att kopiera den busenkla verksamheten: att göra spellistor av topplistor. Det som köptes var följare (och här märks parallellen till hur svenska mediehus börjat köpa Facebookgrupper).

Spellisteföljare blev ett allt intressantare spekulationsobjekt under 2014. Inte minst efter att brittiska Official Charts Company i juni beslöt om ett nytt sätt att räkna fram musiktopplistorna. Tidigare hade man endast räknat försäljning av (fysiska eller digitala) exemplar, men nu inkluderades även streamingtjänster som Spotify; 100 strömmar skulle motsvara en nedladdning.

Branschfolket konstaterade att spellistan nu är vägen till topplistan – alltså en omvändning av den modell som lockat hundratusentals till Topsify. “Playlists are the new radio“, konstaterade Kieron Donoghue på Playlists.net:

And let’s not forget that lazy radio programmers follow the charts so in most cases a chart hit equals a radio hit equals more streams and downloads. Win, win, win.

The future is here now. Owners of playlists with large follower counts can expect to be pitched priority tracks from record labels for inclusion. Of course this is something I know a little about having run the biggest and best collection of quality Spotify playlists online at Playlists.net for over 5 years. It’s definitely more common than you would think and there is a land grab happening right now with labels trying to build up playlist followers as quick as they can now that chart influence is finally here.

Detta var en månad efter att Apple köpt Beats; ungefär samtidigt som Google köpte upp nätradiotjänsten Songza, som specialiserat sig på mänskligt sammansatta spellistor inriktade på olika “moods” – precis som Tunigo, som köpts upp av Spotify redan våren 2013. Vilket följdes av Spotifys köp av Echonest i mars 2014, då den mänskliga sidan av spellisteskapandet kompletterades med en maskinell. Framåt sommaren 2014 sögs riskkapitalet mot spellistorna.

as Google’s acquisition of Songza shows — or so the theory goes – it’s no longer enough to simply launch a streaming music service. “You need curation to make sense of it,” says one source, citing the poor quality of Amazon’s playlists.

Playlist-based curation is currently an area of intense interest for the music industry, with all three major labels already having their own sub-brands maintaining and promoting playlists on streaming services: PlaylistMe for WMG, Filtr for Sony Music and Digster for Universal Music.

Högsommaren 2014 befann sig Playlists.net enligt uppgift i samtal med “flera prominenta bolag i musikindustrin” – vilket kanske ska tolkas som alla tre stora skivbolag. Det vinnande budet lades av Warner Music Group, som köpte Playlists.net i oktober 2014. En del i köpet var alltså Topsify med alla dess följare.

Den 18 december 2014 nylanserades Topsify. Efter att Facebook-sidan varit tyst i nästan ett år, efter att Patrik Johansson sålt den, presenterades en ny spellista: “We’ve put together a playlist of the biggest hits of 2014 including Ed Sheeran, Nico & Vinz, Coldplay, Jason Derulo, David Guetta, Clean Bandit and many more.” Samtliga dessa artister ligger på skivbolag som ägs av Warner Music.

Konceptet var omkastat. Nu handlade det inte längre om spellistor som speglar topplistorna, utan om taktiska försök att påverka topplistorna med hjälp av spellistor.

Det är möjligt att Warner även kommer släppa in andra bolags musik på Topsifys spellistor. Så gör t.ex. Sony Music med sitt Filtr. Det är troligen nödvändigt för att göra spellistorna riktigt populära. Här finns en av skillnaderna mot hur nyhetsindustrin jobbar med clickbait, där det handlar om att maximera genomslaget för varje enskild artikel, medan spellistor snarare handlar om att samla följare i flöden för att bygga artisters varumärken.

Skivbolagens långsiktiga syfte är alltså att få kontroll över de kanaler som låter dem kontrollera vilken musik som folk upptäcker. Alla de tre storskivbolagen fruktar att de två andra ska dra de längsta strået. Därför verkar de just nu inställda på att köpa upp så mycket de kan. Om man inte kan köpa de företag som gör själva spellistorna, kan man nöja sig med att köpa följare. Den som råkar sitta på populära spellistor kan säkert göra sig en hacka.

K169: Kris och normalitet

Normale Krisen? Normalismus und die Krise der Gegenwart; så lyder titeln på en bok av den tyske litteraturvetaren Jürgen Link. Sedan många år har han intresserat sig för vad han kallar “normalism” som modernt dispositiv.

Kris kan definieras som en förlust av normalitet, en avnormalisering.

Samtidigt är det krisen som skapar ett nytt intresse för normaliteten. Redan i oktober 2008 hävdade Die Zeit-redaktören Bernd Ulrich: “Det normala upplever en renässans”. Han menade att nollnolltalets kreditbubbla hade gynnat onormala ideal och såg fram mot återkomsten av sunda borgerliga dygder, främst dygden att ha pengar på sitt sparkonto. Riktigt så blev det väl knappast – snarare har sparandet attackerats av nollräntor i stimulanssyfte. Däremot går det förstås att se “mittenextremismen“, det vill säga högerpopulismen, som ett ideologiskt uttryck för en normalitetsrenässans.

Annorlunda ligger det till med uttrycket “new normal“, som blev vansinnigt populärt i USA efter 2008 års finanskollaps. Här syftas inte på återgången till någon tidigare normalitet, utan snarast det motsatta: normaliseringen av något som tidigare var onormalt, t.ex. en låg tillväxt och en hög arbetslöshet.

Trots att krisen är normalitetens motsats, går det att tala om “normala kriser”. Men den aktuella krisen framstår som en “onormal kris”, skriver Jürgen Link.

Här sätter jag punkt för dessa läsanteckningar, som bara tagit upp bokens förord. Jag är tveksam till hur mycket som finns att hämta i Jürgen Links diskursanalyser, men jag tror ändå att boken rymmer en del värdefulla observationer av hur normaliteter etableras, så jag räknar med att återvända till den i ett annat inlägg.

Om det återuppståndna The Pirate Bay och den bakomliggande splittringen

Och så var The Pirate Bay åter i gång, 54 dagar efter att den släcktes i en razzia. Det blev inte slutet. Men det blir heller inte business as usual. Snarare verkar det som att förruttnelsen når nya nivåer.

Torrentfreak rapporterar om en konflikt inom den krets som drivit The Pirate Bay. En nyckelroll har spelats av dussintals frivilliga moderatorer, som hjälpt till att avlägsna olika former av spam, skadlig kod och filer med fejkat innehåll. Många av dessa moderatorer har jobbat med The Pirate Bay i tio års tid, men tar nu avstånd från gårdagens nystart, uppger Torrentfreak.

Detaljerna bakom konflikten är oklara, men intrycket som ges av Torrentfreak är att den/de som fungerar som “ägare” genom att kontrollera domännamnet (thepiratebay.se) inte längre har stöd av den större gruppen av moderatorer som kontrollerar IRC-kanalen (#thepiratebay). Den senare gruppen har nu flaggat för att de tänker starta upp ett nytt The Pirate Bay på ett annat domännamn. En sådan klyvning känns trots allt inte helt ointressant.

Problemet med “nygamla” The Pirate Bay är alltså att det verkar saknas moderatorer. Fritt fram för spam, bluff och båg. Om de inte lyckas rekrytera ett nytt team, kommer skutan att sänka sig själv i snabbare takt än tidigare. Eller så lyckas det gamla teamet trots allt starta en ny version som vänder den nedåtgående trenden. Rent tekniskt vore det knappast omöjligt. Infrastrukturen går säkert att fixa, utom räckhåll för rättsliga attacker. Men en sådan infrastruktur är inte gratis. Min gissning är att problemet i slutändan är ekonomiskt.

Klickjägarna

Hugo Ewalds blogg bjuder åter på högintressanta observationer av medieklimatets mutationer. En serie inlägg utforskar fenomenet “clickbait” och hur svenska nyhetsföretag på smått desperat vis söker ett sätt att göra sina produkter virala.

Clickbait (klickbete) kan definieras som “en rörelse inom journalistiken och inom mediasfären i helhet”, där strävan efter att maximera antalet klick blir till ett överordnat mål. Ofta tar det sig uttryck i “översensationella rubriker som syftar till att locka människor till att klicka sig in på dem via sociala medier”, men Hugo Ewald förklarar att detta bara är en av flera typer. Clickbait är en genre som kan delas in i tre undergenrer:

List-clickbait verkar vara den äldsta typen. Här utförs ett journalistiskt arbete med att sammanställa en lista med ett antal punkter.

Video-clickbait kräver mindre arbetsinsats. Det räcker att leta upp videoklipp på Youtube som klickjägaren sedan bäddar in på sin egen sajt (vilket utgör en upphovsrättslig gråzon). Avgörande är att videoklippet förses med en lockande rubrik som utlovar överraskning och/eller patetik.

Artikel-clickbait påminner om film-clickbait, i det att man hittar något på nätet och bjuder ut det i ny förpackning, men i stället för färdiga videoklipp gör man en rewrite på artiklar från andra sajter.

En Familjeliv-tråd som handlar om någon som hämnats på sin otrogna pojkvän kan enkelt skrivas om till en artikel med en rubrik som “Pojkvännen var otrogen – men hennes hämnd är fantastisk”.

/…/

rubriken ska skapa en stor törst att läsa artikeln men egentligen inte säga någonting om den. Rubriken är nästan alltid tvådelad där den första delen ger en ”lägesbeskrivning” och där den andra delen som introduceras av ett tankstreck skapar en ”twist” på lägesbeskrivningen.

Klickjaktens grundval ligger i den åtskillnad mellan rubrik och artikel som finns på webben – en åtskillnad som överbryggas av ett simpelt klick, inte av pengar.

Här finns en viss skillnad mot den klassiska kvällstidningen och dess löpsedlar. Även om löpsedlarna presenterar en sensationell vinkel, måste den avslöja något om sensationens innehåll för att få läsaren att slanta upp. När pengarna försvinner, blir det i stället en klicklogik som styr, vilket ger upphov till den nya typen av tvådelad rubriksättning.

* * *

Först ut i USA var Buzzfeed och Upworthy. Den senare sajten startades för knappt två år sedan (i mars 2012) av den vänsterliberale profilen Eli Pariser, som under ett par års tid hade varnat för “filterbubblan“. Om de sociala medierna ledde till en fragmenterad offentlighet, framstod den virala logiken som ett sätt att åter lappa samman den – men till vilket pris?

Hugo Ewald konstaterar att en vagt vänsterliberal tendens har fortsatt att prägla clickbait-genren, framför allt undergenren video-klickbait. Det har nämligen visat sig funka särskilt bra att jaga klick med videos som tillfredsställer en vilja att beskåda medmänsklighet. Videoklippen “ställer sig på den mobbades eller utsattas sida. Det kan handla om en människa som tagit sig igenom någonting svårt, eller en människa som trots sin utsatta situation agerar osjälviskt.”

I princip alla clickbait-sidor har en ”liberal vinkel”, i den amerikanska betydelsen. Alltså ställer sig sidorna åt ”vänster” i socialpolitiska frågor, är hbtq-vänliga och mot Sverigedemokraterna. Varför det ännu inte finns någon nationalistisk clickbait-sida är intressant, även om Avpixlats sensationalistiska rubriker ofta påminner om clickbaitsidor trots att fenomenet egentligen är separat från clickbait-sidorna.

* * *

Medieföretagen i Sverige var anmärkningsvärt sena på bollen. Här är fenomenet inte ens ett år gammalt. Det var i början av mars 2014 som Daniel West startade Hyllat.se som ett litet experiment, tillsammans med Johanna Hård. Här fanns en ännu tydligare vänsterliberal tendens. Daniel West uttryckte ambitioner att “beröra och göra skillnad” och att “bidra till ett bättre samhälle”. Det kunde handla om videos som ifrågasätter “de snedvridna kvinnliga skönhetsidealen och ekologisk mat kontra mat full av tillsatser och gifter”.

Bara ett halvår senare fanns 15–20 kloner i Sverige och snart blev Hyllat omsprungna av kapitalstarkare aktörer: Lajkat (Schibsted), Omtalat (Expressen), Newsner (Nyheter365).

Alla jagade de efter samma målgrupp: människor i åldern 18–24 (enligt Facebooks sätt att dela in åldersgrupper); “för att de är hippa och pallar sällan läsa tidningar, enligt mediebilden”. Mediehusens företrädare förklarar att satsningen på klickjakt är ett sätt att dra in pengar, som ska kunna finansiera en kvalitetsjournalistik. Men om dessa satsningar verkligen blir lönsamma – tror någon verkligen att börsnoterade företag skulle använda pengarna till att finansiera olönsam journalistik?

Redan nu ställer sig frågan: har vi nått “peak click”?

När når vi peak click? Jo, när Clickbaitsidorna blivit så många och inflytelserika att det blir en sådan otroligt inflation på uppseendeväckande rubriker att de inte längre är uppseendeväckande. När alla skriver ”Du måste se det här!”, måste vi inte se det längre. Till slut kommer detta gå så långt att sidorna nästan kommer bedja till oss att vi ska klicka, då vet vi att det är någonting annat vi kommer att möta i framtiden. Redan nu går det faktiskt att se en viss minskning i trafiken till de ”tre stora” clickbaitsidorna, men frågan är om det egentligen handlar om att vi nått peak click eller om det blivit för många konkurrenter. Kanske är det faktum att clickbaitsidornas innehåll mer och mer börjar att bli identiskt ett tecken på det.

Mot slutet av 2014 märktes en ny tendens: svenska mediehus började köpa upp Facebook-grupper i hopp om att få sina klicksajter att växa. Schibsted köpte gruppen “Svenska Klipp”, medan Expressen investerade i populära men avdankade nonsensgrupper som “Vi som älskar att mysa ” och “Vi som älskar fredagsmys“.

Expressens köp ska enligt deras sociala medier-chef Dan Edström ha kostat drygt 400 000 kronor, vilket kanske inte är någon jättesumma för Expressen men ändå värd att nämna.

Sådana här köp är förstås kontroversiella. ”Lajkarna” kan känna sig lurade när alla inlägg på sidor de gillar plötsligt dirigerar dem till Omtalat eller Lajkat, och varken Schibstedt eller Expressen har gjort det särskilt tydligt att de köpt Facebook-sidorna

I sitt senaste inlägg ställer Hugo Ewald frågan om varifrån allt material kommer, med utgångspunkt i ett reportage inifrån en “klickfabrik”. Summan av kardemumman: originalitet är onödigt.

Klickjägarsajterna kopierar sina listor från andra sajter, som i sin tur har kopierat ihop dem från andra håll, i långa kedjor som är svåra att överskåda. Längst bak i kedjorna återfinns, enligt Hugo Ewald, “ofrivilliga clickbaitmaskiner”. Jag blir vansinnigt nyfiken på att få lära mig mer om dessa, men också på vad som kan tänkas komma efter “peak click”.

Själv tänkte jag använda detta inlägg som språngbräda in i ett närliggande område, som också blivit föremål för spekulativa uppköp på senaste året: spellistor.

K168: Pegida och mittenextremismen

Nu verkar det som att den högerpopulistiska mobiliseringen i Dresden, som samlade uppemot 25000 personer under parollen Pegida (Patriotische Europäer gegen die Islamisierung des Abendlandes) börjar ebba ut och falla isär. Men fortsättning lär följa. Varje slags radikal mobilisering bränner vissa broar, men efterlämnar också nya nätverk som väntar på att aktiveras igen. Det här inlägget är mitt försök att läsa in mig på några analyser av saken, framför allt i tysk vänsterpress.

På ett ytligt plan kan Pegidas sönderfall ses som en följd av skandalerna kring initiativtagaren Lutz Bachmann. Han uppmärksammades för att han fällt öppet rasistiska yttranden på sin Facebook-sida samt lagt upp bilder där han poserar som Hitler. (Jämför med förra årets skandaler kring utklädda sverigedemokrater.)

Peter Nowak ställer en misstänksam fråga om skandalens tajming. Initiativtagarens Facebooksida låg ute i veckor innan den trummades upp till offentlig skandal, skriver han. (Var det verkligen så? Här blir jag nyfiken på detaljer om hur avslöjandet färdades via medierna.) Qui bono? frågar Peter Nowak och svarar:

Avslöjandet av Bachmann skapade framför allt en fördel för de borgerliga krafter som gärna ville tala med Pegidas deltagare, men inte med dess organisatörer. Då behövs det åter en Hitlermustasch för att utesluta någon ur en debatt.

Oavsett förloppet, går det att hitta många exempel på hur Tysklands politiska mittfält drog en kollektiv suck av lättnad när det gick att dra en gräns mellan fotfolket och demagogerna i Dreasen, mellan ett oskyldigt flertal och en skyldigt fåtal.

På motsvarande vis talas det nu om Pegidas splittring i termer av Fundis/Realos. Några av ledarna har hoppat av för att under ledning av René Jahn bilda en ny rörelse, som ska mobilisera till nya demonstrationer i direkt konkurrens med Pegida, under parollen “Konservativer Aufbruch Deutschland” (KoAuDeu). De ser sig som mer måttfulla, men deras retorik är snarast centerextremistisk:

Für den Erhalt von demokratischer Freiheit, bürgerlicher Mitbestimmung, gesellschaftlichen Werten, Weltoffenheit und objektiver freier Pressearbeit!

Für die Verbesserung der inneren Sicherheit – durch bessere Ausrüstung und Bezahlung unserer Sicherheitskräfte, Rettungsdienste und Pflegekräfte sowie die Förderung des Ehrenamtes.

Für die zeitnahe Schaffung eines Einwanderungsgesetzes!

Für die Förderung und den Erhalt des Mittelstandes als Basis einer gesunden Wirtschaft!

Gegen jede Form von Radikalismus, Rassismus, Intoleranz und Gewalt (egal ob von Linken, Rechten oder anderweitig motivierten Randgruppen)!

“Mot varje form av radikalism”! Parollen ger svindel. Är det ens möjligt att på ett principiellt plan motsätta sig “radikalism”, åt alla håll, i varje tänkbart samhälle, överallt och i alla tider? Eller nöjer de sig med att fastslå att det samtida Tyskland är ett så bra samhälle att ingen radikalism kan vara motiverad. Fast varför då demonstrera?

Vilka är då de genuint ickeradikala mittenkrav som KoAuDeu ställer? Låt mig tolka det citerade stycket ovan.

I centrum står kravet på “inre säkerhet” i form av satsningar på polisen, men även på räddningstjänst, vård och omsorg. Till detta säkerhetskrav knyts även ett diffust krav på hårdare reglering av invandringen.

Säkerhetskravet bäddas in i fluffiga ord om “demokratisk frihet”, dock med tydlig udd mot massmedierna. Vad man kräver är inte yttrande- eller pressfrihet, utan att pressen ska vara objektiv och fri. Vilket bara kan tolkas som ett krav på att inskränka pressfriheten i liberal mening, som ju innebär en frihet att inte vara objektiv.

På ytan var Pegida en rörelse mot “islamisering”, men dess efterföljare nämner inte ens islam i sin embryonala programförklaring. Det är slående att KoAuDeu helt avstår från att hänvisa till etnisk eller religiös identitet. Om något, uttrycks en småborgerlig klassidentitet:

Für die Förderung und den Erhalt des Mittelstandes als Basis einer gesunden Wirtschaft!

För att främja och behålla Mittelstand som basen i ett sunt näringsliv.

Mittelstand är ett ord som i det tidigmoderna samhället var synonymt med “borgerlighet” som ekonomisk klass, vars status i samhällets hierarki var mittemellan aristokratin och bönderna. Numera syftar det snarare på “småföretag” och väcker framför allt associationer till familjeföretag i den exportorienterade tillverkningsindustrin. Detta i kontrast till börsnoterade storföretag, finanskapitalet, tjänstesektorn och den offentliga sektorn.

* * *

En grupp statsvetare undersökte deltagarna i Pegida-demonstrationerna. “Mobben från medelklassen” stod som rubrik när resultaten rapporterades. De konstaterar att arbetslösa och pensionärer var underrepresenterade. Den typiska demonstranten var en medelålders man, med inkomst strax över genomsnittet. Petter Larsson sammanfattar i Aftonbladet:

en sak blir tydlig: det här med islamiseringen, som är Pegidas stridsrop, är inte huvudsaken. 77 procent av de tillfrågade nämner överhuvudtaget inte islam.

Snarare kokar demonstranterna runt i den gamla vanliga högerpopulistiska häxbrygden av missnöje med politiken, medierna och invandrarna.

Dock ska noteras: i den ordningen. 15 procent uppger att de är kritiska till invandringen. Medan 54 procent är missnöjda med politiken i allmänhet.

Typiskt för högerradikala mobiliseringar är att de bygger på en “rädsla för att falla“. Demonstranterna kanske inte är arbetslösa eller fattiga, men de fruktar – på goda grunder – att bli det.

Tomasz Konicz förklarar rasismens logik i en intervju: rädslan för en oklar framtid projiceras på närvaron av någonting främmande i det egna territoriet.

Julian Bierwirth i Krisis är inne på samma spår och framhåller, liksom Tomas Konicz, parallellen mellan högerpopulism och islamism, eller mellan nationalism och “religionism”. Båda fungerar kort sagt som krisideologier.

I jämförelse framstår då nationalismen snarast som en föråldrad modell, knuten till kapitalismens historiska expansion, då den gav ett ideologiskt ramverk för en nationellt organiserad varuproduktion. Detta kan kontrasteras med hur salafistiska rörelser (Isis, Boko Haram, al-Shabab) har erövrat sina territorier i världsmarknadens periferi, där varuproduktionen befinner sig i fullständigt sammanbrott. Eftersom de upprättat rena plundringsekonomier behöver de inte ta hänsyn till varuproduktionens villkor och behöver därför inte heller inskränka sina maktanspråk till ett givet territorium.

* * *

Ur helt annan synvinkel skriver Roberto Orsi om hur Europa är en “döende kontinent”, ekonomiskt och kulturellt. Hans resonemang rymmer dunkla fläckar men är värt att läsa.

Protest movements arise not so much from the fear of the foreigner, but from the fear of (Europe’s) death, and by the sense of doom which many fellow Europeans, “as sheep having no shepherd”

Om jihadisterna är ett framgångsrikt avant-garde i en pågående politiseringsprocess, som Roberto Orsi skriver – betyder det att högerpopulister som Pegida är att betrakta som eftersläntrare i precis samma process?

En sak är säker: nationalister och islamister är inte att betrakta som varandras motsatser. Snarare ger de varandra näring. Den goda demokrat som letar efter ett mittfält att mobilisera kommer att sluta som nyttig idiot åt endera sidan, eller åt båda.

K167: Stagnerad produktivitet, stagnerad tillväxt och sambandet däremellan

Efter valet i Grekland är det lätt att få intrycket av en hårdnad konfrontation mellan den vänster- och högerborgerliga krishanteringen i Europa. Det må stämma på vissa (politiska) plan, men på andra plan fortsätter samsynen att vara bedövande, särskilt i Sverige.

Det mest talande i Dagens Industri står nog att finna på debattsidan, som i dag rymmer två artiklar, undertecknade av chefsekonomerna för LO respektive Svenskt Näringsliv. De ska föreställa motparter, men säger i stort sett samma sak:

Sverige har haft “sju förlorade år”. Stagnationen sedan 2007 är ett faktum. Under 2010 tycktes återhämtningen efter finanskrisen vara ett faktum, men den kom av sig. Faktum är att Sveriges BNP per capita var lägre år 2014 än den var år 2007. Denna stagnation står i kontrast mot hur BNP-tillväxten snittade på 3 % under perioden 1995–2007.

Såväl LO som Svenskt Näringsliv är överens om att det finns en strikt nationalekonomisk förklaring, alltså att Sveriges stagnerade BNP är en direkt följd av att någonting annat har stagnerat i Sverige. Det handlar om produktiviteten i Sverige, som uppges ha stått stilla sedan 2007. Ingen av dem nämner att trenden är internationell, än mindre att produktivitet kan mätas på olika sätt. Båda chefsekonomerna är överens om att ökad produktivitet skulle leda till ökad BNP.

Enligt den delade grundanalysen drivs BNP-tillväxten “i grunden av ökad produktivitet”, men kan också uppnås genom ett ökat antal arbetade timmar. Under de sju förlorade åren (2007–2014) ökade antalet arbetstimmar i Sverige i samma takt som under de tidigare tillväxtåren (1995–2007). Alltså måste förklaringen till att BNP-tillväxten stagnerat sökas i stagnerad produktivitet, menar de två chefsekonomerna.

Och visst går det att visa på en stagnerad produktivitetsökning i de officiella siffrorna. Under den tidigare perioden (1995–2007) ökade produktiviteten i Sverige med 2,4 % per år; sedan 2007 har den uppmätta förändringen varit i stort sett noll.

Men detta bevisar inte att produktivitet leder till tillväxt (oavsett hur man väljer att mäta dessa storheter). En sådan slutsats är bara möjlig inom ramarna för ett inskränkt nationalekonomiskt perspektiv, där varje nation är sin egen tillväxts smed. Ur världsmarknadens perspektiv är däremot produktivitet en fråga om konkurrens. En ökad produktivitet ger en förbättrad position i konkurrensen (mellan företag eller mellan stater).

Om vi ska följa Marx, är det frågan om en global konkurrens om andelar av den totala varuproduktionens mervärde. Precis som de två chefsekonomerna i Dagens Industri, menar även Marx att det rent logiskt finns två vägar att öka mervärdet. Han skiljer mellan absolut och relativt mervärde, där det absoluta mervärdet kan översättas till ett ökat antal arbetstimmar, medan det relativa mervärdet bygger på ökad produktivitet. Men för Marx är inte den relativa mervärdesproduktionen något som går att uppnå inom ett enskilt företag eller en enskild stat, utan bygger på ökad produktivitet i systemet som helhet. Därtill utgick han från en annan definition av produktivitet än vad nationalekonomerna tillämpar. (Utifrån den marxska definitionen går det knappast att påstå att produktiviteten i Sverige skulle stagnera.)

I sin ekonomikritik antydde Marx en rent logisk gräns för produktionen av relativt mervärde, en historisk kulmen där ökad produktivitet inte längre leder till ökad tillväxt i systemet som helhet, utan tvärtom börjar undergräva tillväxtens själva grund.

Detta utesluter inte att ekonomins enskilda aktörer – t.ex. ett företag eller en stat – kan vinna på att öka sin egen produktivitet. Därför finns vid varje given tidpunkt ett statistiskt samband mellan produktivitet och tillväxt. Men detta samband bevisar knappast ett evigt orsakssamband där produktivitet skapar tillväxt.

K166: Grekland efter valet

För en månad sedan bloggades här om Syriza, inför valet i Grekland som nu är avgjort. Då konstaterade jag: “Det verkar vara kört för en kommande regering ledd av Syriza. Ingen verkar tro på att de kommer att ha minsta chans att uppnå någon typ av vänsterlösning“. Min känsla var att en vänsterpopulistisk storseger i Grekland skulle bädda för en enorm vänsterbesvikelse i hela Europa senare under 2015. Att besvikelsen kommer är givet, frågan är mest hur den ska spelas ut.

Politikens samtida kris kan ta sig flera former. En av dessa möjliga former, i parlamentariska demokratier, är blockpolitikens kollaps. Här finns paralleller mellan Sverige och Grekland.

Blockpolitiken kollapsar inte genom att de existerande blocken upplöses eller flyter samman – hur mycket än Sveriges statsminister skulle önska detta – utan genom att de två block som är vana vid dominans förlorar väljarstöd till andra partier, så att inget av blocken kan nå majoritet.

Trots att det grekiska valsystemet ger en bonus åt det enskilt största partiet, fick vänsterpopulistiska Syriza (36,3 %) bara 149 av 300 mandat. Som stödparti valde de ett litet högerpopulistisk parti som kallar sig “Oberoende greker“. Ett parti som utmärker sig för rasism, homofobi, kulturkonservatism och konspirationsteorier om “chemtrails“.

De två regeringspartierna, ett vänsterpopulistiskt och ett högerpopulistiskt, har endast en sak gemensam: sitt motstånd mot den ekonomiska nedskärningspolitik som Grekland påtvingas av EU. Valet blev alltså i efterhand till en folkomröstning om den ekonomiska politiken. Alla andra frågor – exempelvis den brännande frågan om kyrkans förhållande till staten – verkar ha raderats från dagordningen, en vecka efter valet. Och om de skulle återkomma, kan det bara bli i formen av en akut regeringskris.

Någon med bättre koll får gärna svara på vad den komparativa statsvetenskapen har sagt om den rådande trenden bland Europas parlamentariska demokratier.

* * *

Bläddrar vidare i Dagens Industri och finner som väntat hårda ord mot grekerna och/eller Grekland. “Krisen är hemmagjord”, förklarar f.d. handelsministern Maria Borelius (M) i en krönika. Inte ett ord om hur Sydeuropas kreditbubbla var en del i ett europeiskt kretslopp av skulder, som under nollnolltalet var en förutsättning för att höja Tysklands position som exportör. Efter valet i Grekland verkar de högerborgerliga rösterna ha bestämt sig: det som händer i Grekland är inte ett uttryck för eurokrisen – det är en grekisk kris som riskerar att få konsekvenser för Europa.

“Dags att slänga ut Grekland”, ropar rubriken till Henrik Mitelmans analys i Dagens Industri:

saken är den att elva miljoner greker har lånat motsvarande 3527 miljarder kronor, medan Sverige som har tio miljoner invånare har lån på 1400 miljarder kronor.

Grekland har alltså slösat bort hisnande 2100 miljarder kronor mer. /…/ Och nu vill regeringen att vi i resten av europa ska säkerställa att grekerna fortsätter att leva över sina tillgångar. Måttet är rågat.

Staten Grekland har under årens lopp lånat en massa pengar. Om de inte kan betala räntorna, bevisar det att grekerna lever över sina tillgångar. Oavsett om de elva miljoner grekerna ens var födda när lånen togs, kommer de, liksom deras framtida barn, att förbli skyldiga till de lån som togs av staten i det förflutna. Sådan är logiken.

Och så länge den logiken ligger fast, kan Dagens Industri väljer spela ut Greklands statsskuld mot båtflyktingarna i Medelhavet.

K165: Dollarvinkeln, distansen och “kampen” på valutamarknaderna

Åkte på semester i en vecka, utan tillgång till internet, utan att ta del av nyheter på andra sätt. Mitt bruk av elektroniska kommunikationsmedel skalades ner till ett sporadiskt bruk av mobiltelefonen (sms) och bankomaten.

Eftersom semesterorten befann sig i eurozonen, delgav bankomaten trots allt en nyhetsmässig uppgift, nämligen växelkursen mellan euro och krona. För första gången någonsin tog jag ut euro som kostade mer än tio kronor. Så jävla dyrt!

Kommer hem, tvekar inför att kolla på nyhetsflödet, känner den där örnblicken som man får efter en veckas avhållsamhet och vill inte slösa bort den på att läsa om futtiga debatter. Kommer till ett kafé och hittar ett exemplar av Dagens industri. Perfekt! En tidning som bara blir bättre ju större distans man har till nyhetsflödet.

Det första jag läser är att euron just nådde sin lägsta nivå på elva år. Omedelbar kollision mellan min vardagliga erfarenhet och affärspressens logik. En dagstidning riktad till bredare massor hade utgått från kronan i sin berättelse. Men när Dagens industri säger att en valuta är hög eller låg, då syftar de på kursen mot dollarn. Att dollarn står i centrum är så självklart att det inte behöver förklaras. Att euron sjunkit mot dollarn blir i dess nyhetsflöde en berättelse om någon som händer med euron, inte en parallell historia om hur dollarkursen skjuter i höjden.

Inne i tidningen klargörs: euron har tappat 18 procent mot dollarn det senaste året, men kronan har tappat ännu mer, 30 procent. Alltså har euron blivit dyrare ur en svensk synvinkel, men billigare ur dollarvinkeln.

Effekterna för olika slags företag i Sverige diskuteras. Särskilt drabbas importörer. Clas Ohlsson “jobbar för att minska dollarexponeringen” när de importerar industriprodukter från Asien, men exakt vad detta innebär är oklart – inget tyder på att renminbin skulle ersätta dollarn som medium för dessa transaktioner.

Man brukar säga att exportföretag tjänar på en låg kronkurs. Men det är en förenkling. Renodlade exportföretag existerar knappast. Produkten som exporteras är i allmänhet sammansatt av produkter som dessförinnan har importerats. Som i fallet med robottillverkaren Aquajet som får in fler kronor för sin robotexport, men samtidigt tvingas betala mer för de importerade robotkomponenterna. Framför allt leder de snabbt skiftande valutakurserna till att de inte längre kan skriva långa avtal med sina leverantörer. Kortsiktigheten ökar.

Går vidare till Svenska dagbladet där valet i Grekland föranleder en analys i näringslivsbilagan, signerad Björn Lindahl, som inte tillför något i fråga om Grekland utöver ett försiktigt tassande mellan vänster- och högerborgerliga tolkningar av eurokrisen. Emellertid ryms där en kärnfull analys av valutamarknaderna, den temporalitet som de skapar:

det som sker i Grekland just nu är en del av en ständigt pågående kamp mellan centralbanker och regeringar i den ena ringhörnan och valutahandlarna i den andra.

Platsen för kampen ändrar sig; för några månader sedan var det Skottland och Katalonien, om några veckor flyttas intresset över mot nästa kamp, som kan bli folkomröstningen i Storbritannien om EU, eller någon annan storpolitisk händelse.

Det är kraftmätningar mellan politik och ekonomi där alternativen är så tydliga att det går att räkna på oddsen i förväg. Centralbankchefernas tal på fastlagda tidpunkter, folkomröstningar och val är det som koordinerar valutahandeln. Varje händelse kan sedan reflekteras på ett nästan oändligt sätt i förhållandet mellan de olika valutorna, obligationer och guldpriset.

Det valutahandlarna är på jakt efter är volatilitet, det vill säga att valutakurserna rör sig kraftigt mot varandra på grund av de politiska händelserna. Det är då pengar kan vinnas eller förloras. Men det måste också finnas en motpart som tror på ett motsatt utfall. Allra bäst för valutaspekulanterna är det när en centralbank låser sig till ett mål. Men de kan också få en rak höger om centralbanken plötsligt ändrar politik, som när den schweiziska centralbanken den 15 januari släppte låsningen till euron och schweizerfrancen rusade med 28 procent mot euron på en dag.

Valet i Grekland har bidragit till att pressa ned euron. Men det är från en redan låg nivå där den europeiska centralbankens, (ECB) ekonomiska stimulanspaket är den viktigaste faktorn.

“En kraftmätning mellan politik och ekonomi”, står som rubrik på näringslivsbilagan. En sant centerborgerlig” rubrik! Den låter de vänsterborgerligt sinnade sätta sina förhoppningar på att “politiken” ska vinna, samtidigt som högerborgarna kan satsa sina kort på “ekonomin”. Som beskrivning av eurokrisen är det banalt. Men den som faktiskt läser artikeln bör inse att det knapast är fråga om “kamp”. Ordet är bara en journalistisk metafor för att livliggöra de abstrakta fluktuationerna på världens finansmarknader. Precis som att en travjournalist kan tala om “kamp” i sin rapportering från ett lopp på Solvalla.

Banan är redan krattad, reglerna är givna, kapplöpningen är igång, oddsen förändras ständigt. För den som satsat pengar kan det upplevas som en kamp, men det krävs bara ett minimum av distans för att inse att det i bästa fall är fråga om ett nollsummespel kring slumpen. Vilket såklart inte utesluter att det är högst verkliga människoliv som står på spel. Men dessa människor är inga aktörer i kampen, alltså inte i det som affärsjournalisten kallar för “kamp”. Om de kämpar, kan det bara vara en kamp mot själva “kampen”.