Rasmus Fleischer's Blog, page 45

Vem styr “teknikutvecklingen”? Vill människorna styra den? Varför liknar tekniken en naturkraft?

Kulturjournalisten Håkan Lindgren har profilerat sig som en skeptisk röst i frågor om digitalisering. “Tekniken är inte en naturkraft” står som pappersrubrik på hans senaste text. Och det är ju sant, egentligen lika självklart som t.ex. att “politiken är inte en naturkraft” eller “konsten är inte en naturkraft”. Ändå skrivs inga artiklar med så triviala budskap. Att det är människor som fattar politiska beslut och skapar konstnärliga uttryck, alltså driver utvecklingen inom politik och konst, det anses självklart.

Uppenbarligen finns det något med “tekniken” som gör att den framstår som en naturkraft, fast den inte är det. Här finns alltså en skillnad mellan väsen och framträdelse som kan hanteras på lite olika sätt. Håkan Lindgren gör det t.ex. på ett sätt som nog kan kallas för existentialistiskt:

Jag misstänker att det som driver en stor del av den teknologiska utvecklingen inte är en fantasi om makt utan något som är ännu mer frestande för människan: en fantasi om underkastelse. Inte en längtan efter frihet och nya upptäckter, utan lusten att anpassa sig efter orubbliga yttre villkor. Vi vill vara lika maktlösa inför tekniken som vi tidigare var inför naturen. Spel där vi själva skriver reglerna tappar vi genast intresset för. Det sista vi vill är att bli så mäktiga att vi är helt och hållet ansvariga för vår egen situation.

Intressant analys, men jag är skeptisk. För i motsats till Håkan Lindgren misstänker jag, att den tekniska utvecklingens i stort inte drivs av fantasier. I stället för fantasier tror jag att det handlar om fetischer, i den mening som Marx gav ordet.

Inom den kapitalistiska varuproduktionen belönas det företag som kan rationalisera bort arbetskraft med en högre vinst än konkurrenterna, en extraprofit. Detta är själva drivkraften för vad Marx kallade “produktivkrafternas utveckling”, vilket även inkluderar det vi brukar kalla “teknikens utveckling”.

Därmed inte sagt att kapitalet kontrollerar all teknisk utveckling. För det första är kapitalet inget subjekt, utan en historisk process som drivs framåt av en motsägelse (en motsägelse som kanske även öppnar ett spelrum för fantasierna). Även om tekniska rationaliseringar är av godo för det enskilda företagets vinster, bidrar de i förlängningen till att underminera grundvalen för kapitalet i stort.

För det andra är det givet att det finns en massa teknisk utveckling som sker med andra motiv än att företag ska minimera sitt behov av arbetskraft. Precis som det finns en massa saker som görs av andra motiv än pengar. Men under kapitalismen finns det obevekliga gränser för vad som får göras utan pengars inblandning. Varje människa måste tjäna pengar och för de allra flesta innebär detta att de måste sälja sin arbetskraft, på en arbetsmarknad där de konkurrerar med andra. Alltså inskränks människors kontroll över sin egen tid, över hur deras förmågor används. I samma mån som teknikkunskaper blir en konkurrensfaktor på arbetsmarknaden, riktas även teknikutvecklingen i riktning mot ett väldigt specifikt mål: att minimera behovet av levande arbetskraften för att skapa en viss produkt.

Google har t.ex. lyckats extremt bra med att minimera behovet av betald arbetskraft för att leverera reklam till en given målgrupp, vilket har givit dem en extraprofit på bekostnad av mer arbetsintensiva konkurrenter i reklambranschen, t.ex. dagstidningarna som nu faller som furor.

Är det “teknikens utveckling” som har orsakat dagspressens kris? Nej. “Teknikens utveckling” är inget naturfenomen. Men om den framstår som ett naturfenomen är det värt att reda ut saken.

Dialektik, tänker jag, är namnet på det tänkande som tar sikte på förmedlingen mellan väsen och framträdelse; vad som bestämmer förhållandet, hur detta förhållande bestäms historiskt. Inom ett sådant tänkande finns det samtidigt plats för två motsatta tankar: å ena sidan är det för närvarande ett faktum att teknikutvecklingen i stort fortskrider i enlighet med en företagsekonomisk logik som står över människornas viljor, å andra sidan finns det en möjlighet för människorna att faktiskt kan erövra makten över sina livsvillkor, avskaffa den ekonomiska logiken och därmed även ta kontrollen över teknikutvecklingen.

Vi måste alltså, med Håkan Lindgrens ord, “bli så mäktiga att vi är helt och hållet ansvariga för vår egen situation”. Vilket vi dock inte vill, enligt honom. Människan lider av en vilja till underkastelse, “lusten att anpassa sig efter orubbliga yttre villkor”. Finns det då utrymme för någon liten möjlighet att ta kontroll över teknikutvecklingen? Möjligen om det kan finnas något annat än tekniken som kan träda in som ställföreträdande gudamakt. Eller vad vet jag – nu övertolkar jag nog vad Lindgren skriver. Jag har svårt för hans analys, men kan instämma i hans polemik.

K174: Lurande katastrofer i Svarta havets djup

Svavelväte luktar som ruttna ägg. Det är en mycket giftig och explosiv gas. Världens största reservoar av svavelväte befinner sig mitt i en geopolitisk krutdurk, till havs mellan Turkiet och Ryssland, ett par hundra meter under vattenytan.

Jag läser i Neal Aschersons monumentala bok Svarta havet, ursprungligen från 1995. På den tiden var Svarta havet ett välkänt exempel på ekologisk katastrof. Men på 2000-talet, i takt med att växthuseffekten fick status som överordnad miljökatastrof, försvann all uppmärksamhet kring Svarta havet. Eller så förbättrades verkligen situationen genom politiskt samarbete mellan inblandade länder, men det väcker frågor om Ukrainakonfliktens ekologiska följder. I vilket fall blir jag oerhört nyfiken på de bortglömda undervattenskatastroferna.

Döden behärskar nästan hela Svarta havet, närmare bestämt nio tiondelar av vattnet. Under 200 meters djup finns inget syre, knappt något liv, däremot giftigt svavelväte. Och det är ingenting som människan har förorsakat, utan har varit så i tusentals år. Om argonauternas sagoskepp hade sjunkit under antiken, skriver Neal Ascherson, hade det med besättning legat kvar orört på havsbottnen: “Där nere i djupen är det bara metall som förintas.”

Från ett auktoritativt FN-dokument får jag veta att Svarta havet utgör “århundradets marinekologiska katastrof”, eftersom “90 procent av djupet nu är utan syre”. /…/

Det stör tydligen vissa fanatiker att en ekologisk katastrof kan åstadkommas av ekologin själv, utan att mänsklig hjälp alls har behövt anlitas. Likafullt var det naturliga krafters naturliga verk som åstadkom denna enorma förstörelse: nerbrytningen av biljontals ton av jord och löv och levande dy och döda mikroorganismer från inlandet som strömmat ut på havsbottnen från Svarta havets fem stora floder ända sedan den senaste istiden. /…/

Något fruktansvärt och kanske slutgiltigt håller verkligen på att ske. Men det går inte att uppfatta vidden av detta hot utan att ta ett steg tillbaka och betrakta hela Svarta havets ömtåliga system: en tunn hinna av liv utspänd över en avgrund av livlöshet.

Neal Ascherson behandlar övergödning, utfiskning och den explosiva tillväxten av maneter (mer om detta nedan). Men inget av detta mäter sig mot det verkliga katastrofscenariot, “Svarta havets apokalyps”, där ett gigantiskt giftmoln stiger ur djupen.

Mardrömmen går under det harmlösa namnet “uppströmning”, ett fenomen som observerats och studerats i sjöar med syretomma djup som är fyllda med svavelväte. “Uppströmning” innebär att vattenskikten plötsligt rullar runt, som om hela den jämvikt av tryck och täthet som håller den tyngre massan nedanför den lättare massan plötsligt hade blivit omkastad. /…/

Om en “uppströmning” skulle inträffa i Svarta havet, skulle det vara den hemskaste naturkatastrof som drabbat jorden sedan den senaste istiden.

Amerikanska forskare trodde sig ha visat att oxyklinen (syregränsen) i Svarta havet hade stigit med 30 meter på bara 20 år, varpå deras ryska kollegor kunde visa att detta var inom den normala variationens ramar. Andra har kommit fram till att det troligen inte är någon risk så länge flodernas vattentillflöde fortsätter, men att det inte går att vara helt säker. “En viss fruktan, en skugga av undergången, har kommit in i alla diskussioner om Svarta havets räddning – och den vill inte riktigt försvinna.”

Fast nog försvann denna fruktan på 2000-talet? Jag har svårt att hitta exempel från vårt sekel på katastrofscenarion som innefattar svavelväte från Svarta havet. Däremot hittar jag idéer om att använda svavelvätet som bränsle. Från turkiskt håll anas en dröm om att befria sig från beroendet av oljeimport. Men det är inte bara att ersätta oljan eller naturgasen med svavelväte. Förbränning av svavelväte ger nämligen svaveldioxid som inte är så värst bra att pumpa ut i atmosfären. Men kanske, kanske att kemisterna hittar någon ny mirakelmetod?

[image error]

Från slutet av 1980-talet började fisket i Svarta havet att ge allt mindre. Delvis handlar det om ren utfiskning, framför allt från turkisk sida. Neal Ascherson sammanfattar kort den sociala bakgrunden, som handlar om ekonomisk ojämlikhet och skuldsättning i Turkiet. Men den tunna hinnan av liv hotas även på andra sätt.

Nordvästra delen av Svarta havet, utanför Ukrainas kust, är grundare. Inga anoxiska djup, däremot ett ständigt inflöde av näringsrikt flodvatten. Detta har lett till ohyggliga algblomningar, som resulterat i bottendöd och svavelväte. Men när fiskar och blötdjur dör ut, finns det andra livsformer som tar deras plats.

På 1980-talet upptäckte sovjetiska marinbiologer för första gången en Mnemiopsis leidyi, en typ av kammanet som snabbt kan invadera ett ekosystem, i Svarta havet. På senare år har den även spridit sig till Östersjön, men nu håller jag mig till vad Neal Ascherson hade att säga om saken i sin bok från 1995.

I slutet av 80-talet, främst mellan 1987 och 1988, inträffade en av de mest förödande biologiska explosioner som vetenskapen någonsin har noterat Mnemiopsis hade inga kända fiender som kunde kontrollera den, och den spred sig nu plötsligt och ohämmat över Svarta havet. Den levde glupskt på djurplankton, som är ungfiskens mat, och på fisklarver.

Den totala mängden Mnemiopsis i Svarta havet är över tio gånger så stor som den totala mängden fisk som fångas i hela världen varje år, enligt siffror från 2002. Svarta havet har blivit “manetifierat” och fenomenet upprepar sig på andra håll i världen, vilket lett till en gryende diskussion om möjligheten att marknadsföra maneter som människomat globalt.

Ett scenario som presenteras av Neal Ascherson är att Mnemiopsis sprider sig som en farsot även i Medelhavet, ödelägger fisket i Nildeltat och annorstädes. Jag vet inte hur det gick med utbredningen, men manetkatastrofen verkar ligga en bra bit ner på vår tids katastroftopplista.

Ingen vet vad man ska göra med den. En radikal skola hävdar att man måste acceptera att upplösningen av Svarta havets ekosystem är oåterkallelig, och att det enda man kan hoppas på är att införa andra främmande arter som kan leva på inkräktarna – fiskar, mantere, ctenoforer och mollusker – och så småningom skapa en ny men stabil ekologisk balans. Andra forskare anser det vara obetänksamt och föredrar att koncentrera sig på långsamma men förutsägbara åtgärder, som att minska näringsämnena som kommer med floderna.

År 1995 var Neal Ascherson påfallande optimistisk i fråga om möjligheterna att rädda Svarta havet genom överstatligt samarbete. Inte bara mellan de kringliggande staterna, utan även det Centraleuropa som rinner ut i Donau (med Tyskland, Österrike och Ungern). Neal Ascherson spekulerade rentav i att miljöproblemen för första gången skulle leda till “en förening av de folk som lever omkring detta hav”. Vi har inte precis närmat oss det målet. I det längre perspektivet undrar jag vad Ukrainakonflikten får för effekter under vattenytan.

Bidrag till det svenska nätsvärmeriets idéhistoria

Jag blev tillfrågad av några idéhistoriker om att medverka i en kommande antologi, där det ska göras olika nedslag i 2000-talets idéhistoria. Jag skrev ihop ett s.k. abstract som jag tänkte posta här, eftersom jag gärna tar emot emot synpunkter, eller lösa associationer kring ämnet. Texten ska skrivas senare under vår.

* * *

Mitt tänkta kapitel tar sikte på vissa aspekter av den turbulenta svenska debatten om internet år 2005–2015. Snarare än att utgå från frågorna om fildelning eller övervakning, intresserar jag mig särskilt för hur ett konsensus skapades kring behovet av ”nya affärsmodeller” i medievärlden.

Under ett antal år cirkulerade buzzwords som ”web 2.0”, ”freemium” ”remixkultur”, ”svärmintelligens”, ”medborgarjournalistik” och ”sociala medier”. Nämnda buzzwords emanerade i hög grad från aktörer i USA och i synnerhet Kalifornien, den globala IT-sektorns centrum. De präglades av en optimistisk syn på människans förmåga till spontant samarbete på nätet, liksom på möjligheterna att tjäna pengar på detta. Idéerna påverkade svenska medieföretag (och även den offentliga sektorn) att ställa om sin verksamhet och stakade ut vägen mot samtidens omtalade ”klickjakt”.

Min plan är att kartlägga den svenska receptionen av de ”kaliforniska ideologer” som spelade en nyckelroll i att forma samtalet om digitala medier: Tim O’Reilly, Kevin Kelly, Chris Anderson, Lawrence Lessig, Jeff Jarvis och Clay Shirky. Jag tänker inte analysera i detalj vad dessa faktiskt skrev, utan hur de vid olika tidpunkter upphöjdes som uttolkare av en digital medielogik. Förutom sökningar i pressarkiven kommer jag att titta på programmen för ett antal högprofilerade branschkonferenser som Webbdagarna och Media Evolution.

På 2010-talet förändrades samtalet om digitala medier. En nätskeptisk hållning tog större plats och allt fler röster varnade för den makt som samlats hos nätjättar som Google och Facebook. Även dessa kritiska idéer importerades i hög grad från USA: Andrew Keen, Jaron Lanier, Nicholas Carr, Susan Maushart, Eli Pariser och Evgeny Morozov framstår ur svensk synvinkel som de tongivande nätskeptikerna. Hos dessa framträdde en annan människosyn som framhävde de kvaliteter som inte går att digitalisera. Den svenska receptionen skedde i hög grad via recensioner på kultursidorna samt i debattlitteratur.

Kapitlet skildrar alltså, i kronologisk form, hur en amerikansk nätdebatt fördes vidare i Sverige och hur denna debatt år 2005–2015 kom att präglas av, i tur och ordning, en nätsvärmisk och en nätskeptisk konjunktur. Till kronologin knyts upp mot en svensk kontext som inbegriper fenomen som Piratpartiet och Spotify, Facebook och Twitter, samt den snabba utbredningen av mobilt internet i Sverige.

Min förhoppning är att en historik över den svenska nätdebattens skiftningar kan bidra till den övergripande förståelsen av det politiska och massmediala klimatet i Sverige under den aktuella perioden. I backspegeln har internetdebatten ofta skildrats som någon typ av ställningskrig mellan det nya och gamla, mellan pirater och antipirater, mellan nätsvärmare och nätskeptiker. Jag tror mig kunna visa att positionerna har varit mer rörliga än så.

PS om salafismen

Osäker på hur jag ska ställa mig till den massivt positiva responsen på dagens artikel, där jag föreslog en motsvarighet till Expo som kan kartlägga den salafistiska rörelsen. En titt på Twitter visar att förslaget fick stor uppskattning från både vänstern, mitten och högern. Vilket glädjer mig en smula, samtidigt som jag får känslan av att ha varit alltför oklar. Det känns genuint konstigt när ens artikel samtidigt sprids av FI:are och SD:are…

Å andra sidan: man kan aldrig räkna med att någon som applåderar en artikel faktiskt har läst den. Alltså tänker jag inte känna någon skuld för vem som retweetat en länk till något jag skrivit. Däremot är det sånt som får mig att söka efter nya vinklar till kommande texter.

Jag tror det fanns en poäng i att just nu lyfta fram begreppet salafism, som ett alternativ till det otydliga talet om “våldsbejakande islamism”. Många salafister – som finansieras av saudiska oljepengar – är inte jihadister, utan förespråkar tvärtom en “kvietistisk” linje. Men även om de inte är “våldsbejakande”, predikar de en ultrapatriarkal ordning och detta är i sig ett tillräckligt skäl att motverka salafisternas verksamhet – framför allt på en lokal nivå, när de försöker etablera sig i ens bostadsområde. Uppenbarligen finns det även goda skäl till journalistisk kartläggning av de salafistiska kretsarna.

Poängen med en oberoende journalistik är ju att den inte behöver inskränka sig till att granska kriminella aktörer. “Våldsbejakande” är ju ett byråkratiskt begrepp som används för att avgränsa statliga myndigheters verksamhet. Exempelvis har Säpo i uppdrag att övervaka “våldsbejakande islamister”, men inte andra islamister eller salafister.

Ytterligare en viktig distinktion: det finns jihadister som inte är salafister. Dit hör t.ex. Hizb ut-Tahrir som är aktiva i Skandinavien. Självklart är det lika angeläget att motsätta sig dessa grupper. Men sedan sommaren 2014 förefaller ändå salafi-jihadismen som den mest alarmerande tendensen.

Granska salafisterna!

Jag skriver i dagens Expressen om att det skulle behövas en motsvarighet till tidskriften Expo, inriktad på att kartlägga salafismen – den rörelse som omfattar bl.a. Isis, al-Shabaab, Boko Haram och som även har motiverat dem som begått senaste årets terrordåd mot slumpvis valda judar i Europa.

Det ska väl tilläggas att just Expo faktiskt har granskat al-Shabaabs nätverk i Sverige. Men det som krävs är en kontinuerlig kartläggning av expertjournalister som kan sätta fenomenet i sitt lokala och globala sammanhang.

Jag vill ställa detta förslag i opposition till kraven på att överlåta granskningen åt säkerhetspolisen och att utöka övervakningsstaten. Poängen med journalistisk granskning är att den inte är hemlig, utan tvärtom folkbildande på ett sätt som möjliggör ett antifascistiskt motstånd mot salafisterna. Därtill rör det sig om olika avgränsningar av objektet.

Säkerhetspolisen har till uppdrag att granska det som kallas för “våldsbejakande islamism“. Det innebär i teorin att de inte får granska alla aktörer som torgför den salafistiska ideologin, utan bara dem som manar till våldshandlingar. Det är inte tillräckligt.

Jämför med hur Expo granskar även de grupper som sprider rasism, på nätet och i parlamenten, oavsett om de begår kriminella handlingar eller ej. Poängen är ju att denna rasism i förlängningen bidrar till att trigga våldshandlingar. Samma sak borde gälla för den granskning av salafismen som borde komma till stånd.

Men så länge landets politiker vill fortsätta Sveriges militära samarbete med Saudiarabien, kommer de inte vilja ha en granskning av detta slag. Den kommer nämligen att leda rakt in i den saudiska statsapparaten.

(Förresten: vet ni vilket parti i riksdagen som är allra mest entuastiska förespråkare för vapenexport till Saudiarabien? Sverigedemokraterna!)

Efter Flashback

Sommaren 2010 utgavs en bok med den lika träffande som tvetydiga titeln Efter The Pirate Bay. Fem år senare existerar The Pirate Bay fortfarande och används nog ungefär lika flitigt som då. Ändå är det uppenbart att dess verkan har avtagit, samtidigt som det lämnades permanenta spår. På så vis befinner vi oss nu efter The Pirate Bay. Och i efterhand framstår just sommaren 2010 som tidpunkten då The Pirate Bay i någon mening “tog slut“, då förruttnelsen inleddes.

På samma sätt kanske det visar sig att Flashback “tog slut” våren 2015. Vi går nu in i tiden “efter Flashback”, vilket inte är detsamma som att Flashback försvinner från nätet, eller slutar vara föremål för kontroverser. Vad det innebär är en öppen fråga – kanske något att diskutera i en bok med titeln Efter Flashback?

Nu vill jag inte ge mig in i de moraliska debatterna om Aftonbladet kontra Flashback. Än mindre vill jag spekulera i hur Researchgruppen kom över Flashbacks användaruppgifter. Jag är mer intresserad av vart det hela kommer att leda och om det går att dra lärdomar från turerna kring The Pirate Bay.

Precis som The Pirate Bay blev till den absolut dominerande centralpunkten för fildelning, blev Flashback till den absolut dominerande centralpunkten för anonyma forumdiskussioner. Trots betydande skillnader, finns flera viktiga paralleller mellan de båda sajterna:

De har undandragit sig det svenska rättsväsendet.
De är beroende av frivilliga insatser från en grupp av oavlönade moderatorer, som håller rent från spam och sabotage.
De är beroende av annonser, men många företag vill inte figurera där; dessutom kan de inte rikta annonseringen till den enskilde användaren (eftersom de inte bedriver den övervakning som blivit standard i 2010-talets digitala reklamekonomi).

Att dessa tre faktorer samverkar är skälet till att Flashback antagligen inte kommer att förbli vad det var efter den senaste attacken från Aftonbladet. För visst får det kallas för en attack. Ett mediehus attackerar ett annat mediehus i något som påminner om en lågintensiv, assymetrisk krigföring. Samtidigt befinner sig de krigförande parterna i en djup symbios. Aftonbladet och Flashback återanvänder varandras nyheter i en skrattretande omfattning – detta sagt utan att moralisera över förhållandet.

Jag har tidigare efterlyst en journalistisk granskning av Flashback, dess ägare Jan Axelsson, dess vinster och framför allt dess styrning av innehållet: vad som får sägas och inte, vad som får egna underforum, vilka som blir moderatorer. Jag väntar ännu på ett seriöst genomförande av sådan granskning.

Aftonbladet skriver att Flashback “tjänar miljoner på hatet“, men ärligt talat säljer de inte “hat”, de säljer reklam. (Underligt nog har jag inte sett någon granskning av företagen som finansierar Flashback med sina annonser – trots att en av de största annonsörerna på senare år har varit nätknarkbutiken Hemulen, som också blivit föremål för journalistiska avslöjanden. Där lyfte man fram det faktum att Hemulen drivits av personer som varit aktiva i Ung Pirat, däremot inte att Hemulens miljonvinster även bidragit till driften av Flashback. Hur svårt ska det vara att koppla samman två gräv, om man nu är ute efter braskande rubriker?)

På tal om Ung Pirat, så genomförde ju de en alldeles utsökt “signalspaning” på en säkerhetskonferens, som sätter fingret på en allmän naivitet. Anders Thoresson drar en träffande parallell till avslöjandet av Flashbackanvändare:

Som användarnamn på Flashback väljer många att gå under pseudonym, men tydligen är det många som väljer en e-postadress som identifierar dem när de skapar sina konton. Därmed har de också visat stor tilltro till Flashbacks administratörer, att de har koll på teknikaliteterna vad gäller hur databasen skyddas.

Runt om på nätet finns gott om diskussionsforum där åtskilliga användare sannolikt begått samma misstag: Skapat ett användarkonto under pseudonym men ändå lämnat tillräckligt med information för en identifiering efter sig. För att därefter häva ur sig hat – eller diskutera oerhört privata spörsmål under anonymitetens falska flagg.

Det är uppenbart att många använder internet på helt felaktiga premisser. Man tror att nätets tjänster fungerar på ett sätt, medan verkligheten är en helt annan.

För mig är det uppenbart att det här är en fråga om maktbalans, mellan de som kan och de som inte kan.

Men det går också att vända på frågan, som Axel Andén gör när han påpekar:

Någon har fått Flashbackanvändarna att tro att de är anonyma bara för att de skriver på Flashback /…/

Många verkar mer bekväma med att Flashbacks administratörer (och hur är det med annonsörer, samarbetspartners?) har tillgång till dessa data än att Aftonbladet har det, och anse att integriteten är kränkt bara för att Aftonbladet har tillgång till uppgifter.

Att användaruppgifterna läckt ut från Flashback kommer att sätta spår. Folk kommer inte längre hysa den naiva tilltron till okända forumadministratörer. I bästa fall kommer den nya situationen, efter Flashback, att leda till en bättre anonymitet på fler forum – mindre centraliserade, mindre beroende av reklam och drivna utifrån tydligare, mer rakryggade principer. Men det hela kan lika gärna urarta i andra riktningar.

K173: Metro 20 år – en historia om kriser och konjunkturer

Utmärkta radioprogrammet Medierna tog just upp att gratistidningen Metro fyller 20 år. Många påpekar nu att Metro – som gratis papperstidning med masspublik – blev “en historisk parentes“. Historien kan dock skrivas på olika sätt. Detta väcker kristeoretiska frågor: vad sätter vi inom parentes och hur förklarar vi parenternas placering i tiden?

Jag tänker mig att historien om Metro kan förtäljas ur tre perspektiv, vilka kan kombineras på olika vis:

En kulturhistoria om “gratiskulturen“, där dess uppgång och fall skildras i termer av förändrade attityder.
En mediehistoria om hur papperstidningen till slut trängdes undan av smartmobilerna. (Detta är den dominerande förklaringen som ges i t.ex. Medierna.)
En ekonomisk historia där reklamintäkterna sätts i förhållande till konjunkturens skiftningar.

I det första fallet kopplas Metro samman med t.ex. fildelningen.

I det andra fallet framställs Metro snarare som den sista flämtningen från Gutenberg.

I det tredje fallet antyds att Metros gratisjournalistik var köpt på kredit och en del av en bubbla.

Oavsett vilket står klart att kulmen nåddes år 2006, då Metro utsågs till världens största dagstidning. Från 2007 gick det utför. Frågan är hur denna utförsbacke skildras, hur de tre perspektiven länkas samman.

År 2007 markerar ju både början på den globala finanskrisen, Apples lansering av Iphone, Facebooks genomslag i Sverige och (i någon mening) slutet på “fildelningsdebatten“. Varje historieskrivning med 2007 som vändpunkt är kristeoretiskt högintressant.

Metro grundades alltså i februari 1995, med pengar från (Kinnevik (Jan Stenbeck). Affärsmodellen byggde på att man tecknade ett avtal med landstinget (SL) om exklusiv rätt att distribuera tidningar i Stockholms kollektivtrafik. Avtalet innebar att SL fick en viss procent av Metros vinst, samt att Metro lovade att inte kritisera SL alltför mycket. På så vis kan Metro även ses som ett exempel på hur “flygplatssamhället” bredde ut sig i storstaden.

Metro var Sveriges första gratis dagstidning och den första i världen som utnyttjade kollektivtrafiken till sin distribution. Men fenomenet gratistidning hade en svensk historia som sträcker sig längre tillbaka, som Per Starbäck påpekade i en gammal kommentar på Copyriot:

När Metro började som gratistidning 1995 sågs det som mycket konstigt. Jag bläddrar i vad som skrevs i »riktiga« tidningar om den. Den kallades »icke-tidning« bland annat (AB). »Men att kalla Metro för en tidning är en oförskämdhet mot alla som försöker göra en sådan« (SvD).

Det var väl första dagstidningen som spreds gratis, men redan 1982 kom Nöjesguiden och flera till i dess efterföljd. Det kändes inte naturligt att denna tjocka tidning skulle vara gratis när den låg ute i ställen då. Varför står det inget pris?

SJ:s ombordtidning Raka spåret (som efterträddes av Tur & Retur och numer Kupé) började också ges ut 1982. Hela dess utgivning t.o.m. 1988 stod det på framsidan »VARSÅGOD, TIDNINGEN ÄR DIN! Du får gärna ta med den hem«. Sådant behöver inte påpekas idag.

Stockholmare minns hur andra gratistidningarna kommit och gått: Stockholm News (2000), Everyday (2000–2001, Stockholm City (2002–2011), Punkt SE (2006–2008). Själv minns jag även sidosatsningen Metro Teknik (2006–2011) där jag var kolumnist.

Årtalen är inte godtyckliga. De tecknar en bild av ekonomiska konjunktur. Först en överhettning i IT-bubblans slutskede, därefter en upprensning i IT-kraschens kölvatten. En ekonomisk depression stod för dörren men botades då, från 2001, genom kraftiga stimulansåtgärder. Så skapades den ännu större kreditbubbla som växte 2002–2006. År 2007 började konjunkturen att vackla och hösten 2008 kom den globala finanskollapsen, men Sverige kom tills vidare ganska lindrigt undan. Först 2011 började det stå klart att Europa befann sig i någonting mycket allvarligare än en cyklisk kris.

Sverige har hittills klarat sig bättre än flertalet andra länder i Europa, eftersom skuldberget gradvis har flyttats över till hushållen. Folk lånade allt mer pengar, till allt lägre räntor, för att köpa allt dyrare bostäder i en karusell som i förlängningen gödslade inte bara mäklarfirmorna, utan även de papperstidningar som satsade på allt tjockare bostadsbilagor.

Även bostadsbubblan avtecknar sig tydligt i Metros historia. I januari 2004 startades Metro Hus & Hem, “fick hela morgontidningsbranschen att skaka” och retade gallfeber på alla stockholmare som varje helg fick skräpposten nedtryckt i brevlådan. Det varade bara till slutet av 2007, men bostadsbubblan fortsatte att växa: DN Bostad fortsatte att slå sidrekord, Hemnet att slå besöksrekord. Och tack vare minusräntan kan det nog fortsätta så i ytterligare någon tid.

Reklamfinansierade medier lever ju i hög grad på krediter som andra tar. Ju större kreditbubblor som blåses upp, desto fler medier finns det plats för. Ändå kan inga krediter ändra det faktum att människors tid och uppmärksamhet är begränsad. Där stupar reklamens expansion till slut. Som framhölls i Medierna, byggde ju framgångssagan Metro på att man exploaterade ett visst “tidsfönster”: människors resa till och från arbetet. Just detta fönster krossades när mobilnätet byggdes ut till den grad att stockholmarna fick tillgång till mobilt internet på tunnelbanan. Sedan dess har Metro backat, men för dess ägare Kinnevik är detta kanske ett mindre problem. Vad de förlorar på Metro kan de nog hämta in på Tele2.

Bör alla lära sig programkod? Synpunkter på en nivåförvirring

Låt mig kasta in några synpunkter på en diskussion som samtidigt förs på två olika nivåer – vilket jag tror är ett symptom på en mer djupgående nivåförvirring, vilket jag snart ska komma till.

Å ena sidan bedrivs en kampanj för att införa programmering som obligatoriskt ämne i grundskolan, där argumenten handlar om att stärka Sveriges framtida konkurrenskraft. Bakom denna kampanj står diverse IT-företag, bland andra Google.

Å andra sidan finns det en radikaldemokratisk tanke om att folket måste erövra kunskapen om hur datorerna fungerar. Tanken bottnar i en historisk parallell mellan boktryckarkonsten och internet, mellan skrivkunnighet och programmeringskunskap, som härom dagen formulerades av Jesper Larsson i en bloggpost.

Jesper Larsson har nu fått mothugg av Andreas Ekström i Sydsvenskan. Det är värt att fundera på hur de båda använder historien på olika sätt. Jag tolkar Jesper Larsson som att han tänker sig en historia av långa semiotiska utvecklingsvågor: tillkomsten av ett nytt språk leder först till ojämlika maktförhållanden, som sedan jämnas ut när den breda massan tar till sig det nya språket.

Andreas Ekström betonar däremot skillnaden mellan ett “då” och ett “nu”. Likt många sociologer tänker han sig att vårt moderna “nu” präglas av en högre hastighet än det förmoderna “då”:

Förr i tiden styrdes samhällsutvecklingen av hela samhället kollektivt: ingenjörer, tekniker och uppfinnare skapade något, varpå jurister och politiker och humanister och samhällsvetare kunde förhålla sig till det nya – är det bra eller dåligt, farligt eller ofarligt, lämpligt eller olämpligt, i behov av reglering eller redo att bara släppas fritt?

Det var en långsammare tid. Varje teknisk uppfinning behövde tillverkas och produceras, med råvaror och arbetskraft. Denna långsamhet skapade rådrum för samhället.

Vi har inget sådant rådrum längre.

Vad som händer nu är att ingenjörer, tekniker och uppfinnare skriver programkod på måndag och distribuerar den globalt på tisdag. Det finns alltså inte längre tid för ekonomer eller läkare eller forskare eller lärare att bidra med sina erfarenheter och insikter – alla ställs inför fullbordat faktum, medan de programmeringskunniga snabbt drar vidare till nästa projekt.

Detta innebär en historisk maktförskjutning, som inte lämpar sig för jämförelser med andra tekniska landvinningar, som låt säga boktryckarkonsten.

Visserligen finner jag det befängt att påstå att teknik- och samhällsutvecklingen “förr i tiden” skulle ha styrts “av hela samhället kollektivt”. Nu vet jag inte om detta “förr i tiden” syftar på folkhemmet eller på medeltiden, men jag kan leverera otaliga exempel på hur uppfinningar har tagits i bruk utan att de först blivit föremål för en demokratisk utvärdering. Särskilt inte när det gäller uppfinningar som har koppling till krig (vilket inbegriper de flesta medieteknologier som etablerades under 1900-talet).

Däremot håller jag med Andreas Ekström om att jämförelsen mellan tryckpressen och internet haltar. Det finns en fundamental skillnad mellan skriftspråk och programkod. Allmän alfabetisering (läs- och skrivkunnighet) går uppenbarligen att genomdriva inom ett visst territorium (jag säger genomdriva eftersom den historiska alfabetiseringen är oskiljbar från det blodiga skapandet av nationalstater, upprättandet av territoriella nationsgränser och bekämpandet av minoritetsspråk). Något liknande är svårt att tänka sig i fråga om programkod.

Alfabetiseringen byggde på principen att det för varje territorium fanns en stat och ett språk. Invånarna i ett visst territorium blev ålagda att lära sig skriva “sitt” standardspråk.

Men i datorsammanhang finns inte ett programspråk, utan många olika. Programspråken saknar inte bara territoriell koppling; det är inte heller givet hur länge de kommer att vara i bruk. Om tio år kommer helt nya programspråk att spela en viktig roll, medan vissa av dagens programspråk har blivit passé. Så var det aldrig med de tal- och skriftspråk som människor fått lära sig i familjen och i skolan.

Kampanjen för “programmering” som obligatoriskt skolämne bedrivs med flummiga hänvisningar till att programkod skulle vara “framtidens språk“. Som om koden var ett språk!

Det finns en glidande skala från maskinnära lågnivåspråk till de högnivåspråk som är anpassade för praktiska syften. Här finns en klar maktproblematik. Att lära sig lågnivåspråk som assembler är oerhört svårt, men ger definitivt en kunskap om hur datorer fungerar och hur datorsystem kan manipuleras. Ju högre upp i maskinens nivå ett programspråk opererar, desto lättare blir det att lära sig dess praktiska bruk. I de högre språknivåerna återfinns diverse scriptspråk (t.ex. bash för unixdatorer eller javascript och PHP för webben). Allra högst – närmast “ytan” – återfinns märkspråk som HTML, vilket jag skriver i just nu.

Ju högre upp mot ytan man kommer, desto lägre är manöverutrymmet, desto fler normer är inbyggda i språket. Ju lägre ner man tar sig, desto större möjligheter finns att rucka på dessa normer eller förstå hur andra kan göra det.

Vad menas då med “programkod” på skolschemat? Ska eleverna lära sig lite av varje, för att få en inblick i hur datorer fungerar, även om de inte kommer att kunna använda kunskapen till praktiska program? Eller ska de verkligen få lära sig att programmera ett visst kodspråk – och i så fall vilket, på vilken nivå?

Skillnaden mellan ett lågnivåspråk som assembler och ett högnivåspråk som javascript går nog att jämföra med skillnaden mellan fysik och företagsekonomi. Det är kort sagt två helt olika ämnen. Det är hög tid att kodlobbyn klargör vad de vill ha in på läroplanen (och vad de vill prioritera bort)!

K172: Minusräntan

Riksbanken sänker styrräntan till -0,10 %, efter några månader med nollränta. Därtill en smärre stimulansinjektion: 10 miljarder rätt in i blodomloppet via köp av statsobligationer.

Minuset sticker i ögonen som en februarisol, reflekterad i smältvatten som nästa natt åter kommer att frysa till is och kräva ännu starkare strålbehandling för att rinna undan och lämna marken fri.

Visst finns det något uppfriskande i detta nominella minus. Allt vet ju att en ränta inte ska vara negativ. Alltså bekräftas nu, på ett känslomässigt plan, ett finansiellt undantagstillstånd.

Samtidigt vänds saker på huvudet, för det är inte ens självklart att realräntan är negativ. Sedan 2008 har räntorna i allmänhet pressats ned till låga nivåer, lägre än inflationen, vilket är detsamma som negativ realränta (att sparade pengar minskar i köpkraft). Men nu har vi inte ens inflation. Det sägs rentav att Sverige befinner sig i deflation. Det finns olika sätt att räkna, men enligt SCD ligger inflationstakten på -0,3 %. Vi har alltså en officiell deflation, som Riksbanken vill bekämpa genom minusränta.

Både inflationen och räntan är negativ. Men inflationen är lägre än räntan. Det betyder i princip att realräntan har blivit positiv!

För ett par år sedan hade kanske en positiv realränta kunnat tolkas som ett tecken på en återgång till en normalitet. Men det är knappast möjligt att hävda nu. Framför allt vill Riksbanken inte att det ska talas om normalitet. Räntebeslutet signalerar det motsatta. Riksbanken lovar i sitt pressmeddelande att “göra penningpolitiken ännu mer expansiv om så skulle behövas”.

K171: Växande flyktingströmmar som uttryck för världskris

“Det globalt växande flyktingeländet är en slutprodukt av kapitalets världskris”, skriver Tomasz Konicz i en nyligen översatt artikel. “Kapitalet producerar en överflödig mänsklighet när det kollapsar till följd av sina inre och yttre motsättningar.”

Antalet människor på flykt har inte varit så här högt sedan andra världskriget, enligt senaste siffrorna från UNHCR. Dessa siffror kan säkert tolkas på olika sätt, men den grundläggande frågan är hur vi ska förstå de tilltagande flyktingströmmarna i ett globalt perspektiv.

Jag drar mig till minnes det glättiga tonfallet hos Hardt/Negri när de skrev om “the specter of migration” i Empire (2000). Alla former av migration kunde enligt Hardt/Negri utgjorde “en spontan nivå” av “klasskamp”:

In effect, what pushes from behind is, negatively, desertion from the miserable cultural and material conditions of imperial reproduction; but positively, what pulls forward is the wealth of desire and the accumulation of expressive and productive capacities that the processes of globalization have determined in the consciousness of every individual and social group-and thus a certain hope. Desertion and exodus are a powerful form of class struggle within and against imperial postmodernity.

Faktum är att ordet “refugee” bara förekom en enda gång i Empire, liksom i förbifarten, som en delmängd i det större fenomenet “migration”. Intresset för att analysera vad flyktingarna flyr från var obefintligt hos Hardt/Negri. För dem var drömmen om ett bättre liv det intressanta i sammanhanget.

Sekelskiftesoptimismen känns minst sagt daterad. Särskilt mot bakgrund av det som Tomasz Konicz skriver om; hur flyktingströmmarna formas av “det fortskridande sönderfallet av stater i det kapitalistiska världssystemets periferi och semiperiferi”.

Stora delar av Nära Östern tycks ha sjunkit ner i ett gränsöverskridande regionalt inbördeskrig, där de en gång stabila statsenheterna förvandlas till eroderande öar i ett hav av krig och anomi. /…/

Flera av de länder som hittills burit huvudbördan av de ökande globala flyktingströmmarna, såsom Pakistan och Libanon, kännetecknas själva av statliga eroderingsprocesser och tilltagande inbördeskrigsliknande uppgörelser, så till den grad att ytterligare flyktingrörelser kan väntas på medellång sikt. /…/

De allt större områden där inbördeskrigen sträcker sig över landsgränserna, där flyktingströmmarna drivs upp till ständigt nya rekordsiffror, återfinns för det mesta i världsmarknadens perifera sammanbrottsregioner. I dessa regioner har ingen kapitalförmering ägt rum i någon nämnvärd utsträckning efter att ”catch up-moderniseringen” [nachholende Modernisierung] kollapsade under 1980- och 90-talet. Deras statsapparater, som utan skatteintäkter har förlorat sin finansiella bas, har övergått i en process av ”förvildning”.

Högerpopulister hamrar in påståendet att t.ex. Sverige skulle ta emot en oproportionerligt hög andel flyktingar. Då väljer de att inskränka sin jämförelse till EU. Men i ett internationellt perspektiv gäller det motsatta. Alla de länder som tar emot oproportionerligt många flyktingar befinner sig redan i de fattiga delarna av världen. Pakistan tar emot flest flyktingar i förhållande till BNP; Libanon flest per invånare (källa: UNHCR). Och obalansen förvärras; en allt mindre andel av världens flyktingar hamnar i den rika västvärlden.

Obalanser i flyktingmottagandet är en politisk fråga som diskuteras flitigt i Sverige. På en metanivå verkar det handla om två konkurrerande diskussioner. Högerpopulisterna vill prata om en obalans inom Europa: hur många asylsökande som tas emot av Sverige jämfört med andra EU-länder. Sossar och moderater vill hellre prata om en obalans inom Sverige: hur vissa kommuner tar emot många flyktingar, andra vägrar helt. Ansvaret för flyktingmottagandet måste “delas solidariskt mellan alla kommuner”, menar politikerna. Men ingen säger att det borde delas solidariskt mellan alla stater. För det finns ingen global suverän med makt att genomtvinga en sådan fördelning av flyktingströmmarna.