Efter Flashback

Sommaren 2010 utgavs en bok med den lika träffande som tvetydiga titeln Efter The Pirate Bay. Fem år senare existerar The Pirate Bay fortfarande och används nog ungefär lika flitigt som då. Ändå är det uppenbart att dess verkan har avtagit, samtidigt som det lämnades permanenta spår. På så vis befinner vi oss nu efter The Pirate Bay. Och i efterhand framstår just sommaren 2010 som tidpunkten då The Pirate Bay i någon mening “tog slut“, då förruttnelsen inleddes.

På samma sätt kanske det visar sig att Flashback “tog slut” våren 2015. Vi går nu in i tiden “efter Flashback”, vilket inte är detsamma som att Flashback försvinner från nätet, eller slutar vara föremål för kontroverser. Vad det innebär är en öppen fråga – kanske något att diskutera i en bok med titeln Efter Flashback?

Nu vill jag inte ge mig in i de moraliska debatterna om Aftonbladet kontra Flashback. Än mindre vill jag spekulera i hur Researchgruppen kom över Flashbacks användaruppgifter. Jag är mer intresserad av vart det hela kommer att leda och om det går att dra lärdomar från turerna kring The Pirate Bay.

Precis som The Pirate Bay blev till den absolut dominerande centralpunkten för fildelning, blev Flashback till den absolut dominerande centralpunkten för anonyma forumdiskussioner. Trots betydande skillnader, finns flera viktiga paralleller mellan de båda sajterna:

De har undandragit sig det svenska rättsväsendet.
De är beroende av frivilliga insatser från en grupp av oavlönade moderatorer, som håller rent från spam och sabotage.
De är beroende av annonser, men många företag vill inte figurera där; dessutom kan de inte rikta annonseringen till den enskilde användaren (eftersom de inte bedriver den övervakning som blivit standard i 2010-talets digitala reklamekonomi).

Att dessa tre faktorer samverkar är skälet till att Flashback antagligen inte kommer att förbli vad det var efter den senaste attacken från Aftonbladet. För visst får det kallas för en attack. Ett mediehus attackerar ett annat mediehus i något som påminner om en lågintensiv, assymetrisk krigföring. Samtidigt befinner sig de krigförande parterna i en djup symbios. Aftonbladet och Flashback återanvänder varandras nyheter i en skrattretande omfattning – detta sagt utan att moralisera över förhållandet.

Jag har tidigare efterlyst en journalistisk granskning av Flashback, dess ägare Jan Axelsson, dess vinster och framför allt dess styrning av innehållet: vad som får sägas och inte, vad som får egna underforum, vilka som blir moderatorer. Jag väntar ännu på ett seriöst genomförande av sådan granskning.

Aftonbladet skriver att Flashback “tjänar miljoner på hatet“, men ärligt talat säljer de inte “hat”, de säljer reklam. (Underligt nog har jag inte sett någon granskning av företagen som finansierar Flashback med sina annonser – trots att en av de största annonsörerna på senare år har varit nätknarkbutiken Hemulen, som också blivit föremål för journalistiska avslöjanden. Där lyfte man fram det faktum att Hemulen drivits av personer som varit aktiva i Ung Pirat, däremot inte att Hemulens miljonvinster även bidragit till driften av Flashback. Hur svårt ska det vara att koppla samman två gräv, om man nu är ute efter braskande rubriker?)

På tal om Ung Pirat, så genomförde ju de en alldeles utsökt “signalspaning” på en säkerhetskonferens, som sätter fingret på en allmän naivitet. Anders Thoresson drar en träffande parallell till avslöjandet av Flashbackanvändare:

Som användarnamn på Flashback väljer många att gå under pseudonym, men tydligen är det många som väljer en e-postadress som identifierar dem när de skapar sina konton. Därmed har de också visat stor tilltro till Flashbacks administratörer, att de har koll på teknikaliteterna vad gäller hur databasen skyddas.

Runt om på nätet finns gott om diskussionsforum där åtskilliga användare sannolikt begått samma misstag: Skapat ett användarkonto under pseudonym men ändå lämnat tillräckligt med information för en identifiering efter sig. För att därefter häva ur sig hat – eller diskutera oerhört privata spörsmål under anonymitetens falska flagg.

Det är uppenbart att många använder internet på helt felaktiga premisser. Man tror att nätets tjänster fungerar på ett sätt, medan verkligheten är en helt annan.

För mig är det uppenbart att det här är en fråga om maktbalans, mellan de som kan och de som inte kan.

Men det går också att vända på frågan, som Axel Andén gör när han påpekar:

Någon har fått Flashbackanvändarna att tro att de är anonyma bara för att de skriver på Flashback /…/

Många verkar mer bekväma med att Flashbacks administratörer (och hur är det med annonsörer, samarbetspartners?) har tillgång till dessa data än att Aftonbladet har det, och anse att integriteten är kränkt bara för att Aftonbladet har tillgång till uppgifter.

Att användaruppgifterna läckt ut från Flashback kommer att sätta spår. Folk kommer inte längre hysa den naiva tilltron till okända forumadministratörer. I bästa fall kommer den nya situationen, efter Flashback, att leda till en bättre anonymitet på fler forum – mindre centraliserade, mindre beroende av reklam och drivna utifrån tydligare, mer rakryggade principer. Men det hela kan lika gärna urarta i andra riktningar.