Rasmus Fleischer's Blog, page 41

Stordriftsfördelar? Monopol! Om utsikterna för Spotify att bli lönsamt

Läser att utmärkelsen “SvD affärsbragd 2015” har delats ut till “ett snabbväxande företag som satt Sverige på kartan som digitalt föregångsland”. Det behöver väl knappast nämnas att företaget är Spotify, som onekligen växer på alla håll (förutom österut). Juryns motivering:

Spotify har på ett revolutionerande sätt förändrat hur vi konsumerar musik. Dessutom har grundarna Martin Lorentzon och Daniel Ek skapat ett snabbväxande företag som satt Sverige på kartan som digitalt föregångsland

Priset delades ut, inför jublande anhängare till “Ung företagsamhet”, strax efter att Spotify rapporterat sitt resultat för år 2014. Siffrorna var inte odelat positiva: omsättningen ökade med nästan 50 %, men förlusten ökade med hela 81 %.

Att utgifterna fortsätter att stiga snabbare än intäkterna ser inte så hållbart ut, annat än kanske om man satsar allt på att bli monopolist. Och det är väl just förhoppningarna om ett framtida musikmonopol – antingen för Spotify, eller för den koncern som till slut köper upp det hela – som får riskkapitalister att fortsätta pumpa in allt mer pengar, för att täcka de allt större förlusterna.

We believe our model supports profitability at scale. /…/

We believe we will generate substantial revenues as our reach expands, and that, at scale, our margins will improve.

Så skriver Spotify i rapporten, som undertecknats Martin Lorentzon och styrelseledamoten Pär-Jörgen Pärson från Northzone Ventures som var en av de tidigaste investerarna i Spotify. För fem år sedan intervjuades Pärson av Affärsvärlden och förklarade: “Vi har stora förhoppningar om att bolaget ska bli lönsamt snart.”

Men att ändå harva vidare, trots förluster, ligger nog ändå i linje med vad Pärson – som inte bara är riskkapitalist, utan även hobbymusiker – skrev i sin bok Heavy metal management (2012). Boken rymmer även en hårresande fantasi om “ett metal-utopiskt näringsliv” som jag bara måste citera:

Unga ekonomer och ingenjörer skulle tidigt i sina karriärer utsmycka sina kroppar med tatueringar som bevisade vilka lärosäten de bevistat.

/…/

om vi fortsätter att drömma oss bort i ett utopiskt tillstånd, skulle såväl unga som gamla köa i veckor före bolagsstämma för att säkra en plats och väl på scenen skulle ledning och styrelse hyllas som stjärnor i stället för att ifrågasättas.

Pär-Jörgen Pärsons utopi torde tilltala Spotifys grundare Martin Lorentzon, som tidigare uttryckt en otålighet över att utopin ännu inte har förverkligats. “Det är bedrövligt att vi inte hyllas mer och får mer kredd”, förklarade han i höstas, samtidigt som han utnämnde sig själv till “den vita riddaren”.

Uppenbarligen är Lorentzon väldigt förtjust i den bisarra riddarliknelsen, eftersom han nu väljer att återanvända den. “Vi är ju den vita riddaren”, säger han till SvD.

Kan inte någon bara adla karln?

Åter till vad Spotify faktiskt skriver om sina planer på lönsamhet. Nyckelordet är uppenbarligen scale, alltså storskalighet. En verksamhet som ger förlust i liten skala, ska ge vinst i större skala. Sådan är ju den industriella logiken. Så hur industriellt är Spotify?

Onekligen rymmer företaget en del verksamheter av industriell karaktär. Man driver exempelvis egna datacenter, även om man inte är helt självförsörjande på serverkraft utan samtidigt hyr in sig hos Amazon. Det finns förvisso stordriftsfördelar i att driva serverhallar, men att pressa utgifterna för distribution kommer knappast räcka för att göra Spotify lönsamt.

Om vi snackar big data så är storskalighet det enda som räknas. Kan detta vara en nyckel till lönsamhet för Spotify? Onekligen ansamlas ofattbara mängder data över människors musiklyssnande. Genom uppköpet av Echo Nest har Spotify även fått kontrollen över ett rejält maskineri för att analysera musikfiler och metadata. Frågan är bara vad alla dess dataanalyser ska användas till. Jag tänker mig i första hand två tillämpningsområden: att rikta reklam och att rikta musik.

Den ursprungliga idén med Spotify var att skapa en reklamfinansierad tjänst som var gratis för användarna. Detta visade sig omöjligt, av flera skäl. För det första vägrade skivbolagen. För det andra skrumpnade annonsmarknaden efter att finanskrisen brutit ut. För det tredje erövrade Google och Facebook ett ointagligt försprång i fråga om riktad, digital annonsering. Därtill förefaller det allt mer tveksamt om musiksmak är en så värst användbar grund för att rikta reklam.

Reklamintäkterna står för en allt lägre andel av Spotifys intäkter. Gratisversionen kan numera betraktas som en ren marknadsföringsåtgärd. En utgiftspost som tills vidare subventioneras genom ett fortsatt inflöde av riskkapital. (Spotify sysslar ju knappt med annonsering, så när de skriver om att “invest relentlessy in /…/ marketing initiatives”, syftar de i första hand på att fortsätta erbjuda en gratisversion.)

Det är alltså knappast sannolikt att ökade reklamintäkter skulle göra Spotify lönsamt, trots stordriftsfördelarna i dataanalys. Spotifys användning av dataanalys kommer är alltså främst att handla om att rikta musik till användarna i form av rekommendationer och personliga radiokanaler. Detta kan ge stora fördelar i konkurrensen gentemot med streamingsajter och även gentemot radio. Om målet är att uppnå monopol, kan stordriftsfördelarna i dataanalys hjälpa en god bit på vägen. Däremot bidrar det knappast till att driva upp intäkterna. Det är svårt att sälja rekommendationer.

Så var finns då stordriftsfördelarna i Spotify? Inte alls i den stora utgiftsposten: ersättningarna till skivbolag och andra rättighetshavare. De fortsätter att stiga linjärt med antalet användare, utan stordriftsfördelar i sikte.

Spotify är trots allt inget typiskt industriföretag. De sysslar inte i första hand med produktion, utan med distribution. Verksamheten påminner mer om att köra lastbilar än om att tillverka lastbilar, om den haltande liknelsen tillåts. Distributionen har vissa fasta kostnader och dess lönsamhet är beroende av marknadspriset för den vara som distribueras. I detta fall heter varan “musik”, eller snarare “all musik”, som från början är en monopolvara eftersom skivbolagen har ensamrätt att ge licens till distribution. Skivbolagen har ingen anledning att ta mindre betalt för sin produkt bara för att en distributör lyckas mångla ut produkten i extra stor mängd. Här finns inga stordriftsfördelar att vänta.

Så vad menar Spotify med sitt snack om att “storskalighet” ska vända förlust till vinst? Min tolkning är att det inte handlar så mycket om stordriftsfördelar, som om att uppnå en monopolposition. Alltså inte om att pressa utgifterna, utan om att öka intäkterna.

När väl Spotify sitter någorlunda tryggt i sin monopolposition, då kan de äntligen avskaffa gratisversionen och inleda en stadig höjning av månadsavgiften. Skivbolagen driver på för att det ska bli fråga om mer än en dubblering.

I hyllningskörerna till Spotifys “affärsbragd” yppas dock aldrig ordet monopol. Ett trevligare ord är demokrati, tycker Elisabeth Thand Ringqvist, ordförande Svenska Riskkapitalföreningen:

Spotify har demokratiserat musiklyssnandet och för evigt förändrat en gammaldags affärsmodell

Nobels fredspris nästa!

Om skuldsättning, i Brand och i radio

Nya numret av Brand har skuld som tema. Väldigt matigt, med ett uppsjö av infallsvinklar samt intervjuer med aktivister för skuldsatta i Spanien och USA.

Själv medverkar jag med en text som utspelar sig bland säljarna i galleriornas mittgångar och i vad som fortfarande är ett hem för överskuldsatte Rolf. Köp!

På liknande tema har jag också just medverkat i radio, i UR-serien Bildningsbyrån Finans, som sänds i P1 på onsdagkvällarna. Natacha López intervjuade mig till ett program om hushållens skuldsättning i Sverige. Jag pratar bland annat lite om kreditkonsumtionens historia; hur Sverige redan under folkhemmets storhetstid utmärktes av den högsta nivån av avbetalningskrediter i Europa; hur en stor del av det svenska skuldberget flyttades från staten till hushållen på 1990-talet. Om hur vi nu befinner sig i okända vatten eftersom den ekonomiska framtiden aldrig varit intecknad i så stor utsträckning som i dag. Om hur utrymmet för politiskt handlande inskränks för ett samhälle som erkänner dessa skulder.

Ändamålsglidningen saknar logisk slutpunkt

I dag skriver jag lite om trafikdatalagringen på Expressens kultursida. Om hur ändamålsglidningen är inbyggd i övervakningsmaskineriet. Om varför det från början ledde fel att debattera datalagringen i termer av “avlyssning”, när den i praktiken främst handlar om att spåra rörelser i rummet.

Ämnen som har dryftats tidigare här på Copyriot, fast det var några år sen nu.

Avslutar med några rader om hur Kina bygger upp ett mastodontregister som ska sätta poäng på var och en av landets 1,3 miljarder invånare. En slags vidareutveckling av etablerade system för kreditupplysningar, i syfte att underlätta ekonomiska transaktioner mellan främlingar, men också att garantera social och politisk stabilitet. Privatekonomiska uppgifter ska vägas samman med data över människors livsstil i bredare bemärkelse: vad de gör på nätet, vilka varor de köper, hur de rör sig i rummet… Möjligheterna är oändliga!

Det var sinologen och juristen Rogier Creemers som först publicerade en översättning av de kinesiska planerna. Ett utdrag:

Establish network credit files covering Internet enterprises and individual netizens, vigorously move forward with the establishment of exchange and sharing mechanisms for online credit information and corresponding credit information in other areas, forcefully promote the broad application of online credit information in various areas of society. Establish online credit black list systems, list enterprises and individuals engaging in online swindles, rumourmongering, infringement of other persons’ lawful rights and interests and other grave acts of breaking trust online onto black lists, adopt measures against subjects listed on black lists including limitation of online conduct and barring sectoral access, and report them to corresponding departments for publication and exposure.

Historikerna och kapitalismen

Svenska historiker undviker i allmänhet begreppet “kapitalism”. Så har det inte varit alltid, men säkert i några årtionden. Givetvis finns det undantag, men jag tror ändå att historikernas vedervilja mot kapitalismbegreppet kan beläggas genom en studie av det innevarande seklets årgångar av Historisk tidskrift. (När jag här talar om historiker syftar jag i första hand på forskare verksamma i de två disciplinerna historia och ekonomisk historia.)

Annorlunda är det i USA, där history of capitalism på senare år börjat trenda som historievetenskaplig inriktning. En massa forskning har börjat bedrivas under etiketten och framför allt fungerar history of capitalism som en veritabel studentmagnet, som fyller föreläsningssalar och doktorandseminarier. Intresset för historiska studier av kapitalismen har vuxit både som respons på finanskrisen 2008 och som reaktion mot “postmodernismen” i allmänhet. Möjligen har en pendel vänt tillbaka från kultur- och socialhistoriens intresse för aktörers fria handlande och åter i riktning mot strukturer och institutioner. Men det kopplas inte till något nyväckt intresse för ekonomikritisk teori. Vad de nordamerikanska historikerna menar med begreppet “kapitalism” förblir oklart.

Detta framgår av ett tiohövdat samtal i Journal of American history. Där säger t.ex. Julia Ott:

The “history of capitalism” identifies capitalism as “the thing,” whose existence needs to be explained. As historians, we embrace agency and contingency. Capitalism cannot be taken for granted as an organic expression of human nature. But we are also attuned to the significance of power relations for structuring economic life, for privileging certain forms of economic knowledge, and for shaping economic outcomes.

Samtalet mellan de tio historikerna rör sig på en metanivå. Det handlar inte så mycket om kapitalismens historia, utan mer om forskningsfältet history of capitalism. Inte minst om dess förhållande till angränsande fält: företagshistoria, arbetarhistoria, konsumtionshistoria, ekonomisk historia och (amerikansk) political economy.

Det framkommer att history of capitalism i stort sett enbart handlar om USA:s historia efter självständigheten. De involverade forskarna verkar i stort sett alla vara amerikanister i grunden. Framför allt förefaller det vara två historiska episoder som man intresserar sig för. Den ena är slaveriet i USA under 1800-talet, där det finns en livlig debatt om dess eventuellt kapitalistiska karaktär. Den andra är New Deal som respons på 1930-talets depression, som väcker frågor om periodisering och om skillnader mellan olika “varianter av kapitalism”.

Slaveriet är kanske den enda historiska sakfråga där en verklig skiljelinje lyser igenom i diskussionen. Vissa av historikerna tänker sig att kapitalism är när pengar investeras i produktion i syfte att uppnå en vinst – detta i motsats till samhällen där där styrande använder allt överskott till gåvor (mutor) i syfte att befästa sin egen makt. Då råder inget tvivel om att slaveriet var kapitalistiskt, särskilt som slavar var ett investeringsobjekt flitigt användes som säkerhet i kredittransaktioner, med följden att bankerna de facto ägde en stor del av alla slavar. Därtill kommer såklart det ovedersägliga faktum att slavplantagerna framställde bomull åt världens industrikapitalistiska centrum, England.

Andra invänder bestämt att slaveriet inte var kapitalistiskt. Vissa idéhistoriker har pekat på hur sydstaternas politiska filosofer såg sig som antikapitalister, i det att de varnade för den destruktiva potentialen i att göra arbetskraft till en vara, vilket för dem blev ett skäl att försvara slaveriet.

Slaveriet kan omöjligen ses som en kapitalistiskt om man med detta menar det kapitalistiska produktionssättet – ett produktionssätt som bygger på existensen av vad Marx kallade för den dubbelt fria arbetaren:

För att förvandla pengar till kapital måste penningägaren alltså finna den frie arbetaren på marknaden, fri i dubbel mening, dels på så sätt att han som fri man råder över sin arbetskraft som sin vara, dels i så måtto att han inte har andra varor att sälja, utan är lös och ledig /…/

En sak är dock klar. Naturen frambringar inte å ena sidan penningägare eller varuägare och å andra sidan människor, som endast äger sin egen arbetskraft. Detta förhållande är inget naturhistoriskt förhållande och inte heller ett samhällsförhållande, gemensamt för historiens alla epoker.

Om slaveriet inte var kapitalistiskt, väcks följdfrågan om hur man i stället ska förstå slavplantagernas förhållande till kapitalismen. En fråga som går att vända på: i vilken mån var och är kapitalismen beroende av en “utsida”. Tanken är central i Rosa Luxemburgs imperialismteori, som även bildar den teoretiska basen för geografen David Harveys marxistiska urbankritik. Mitt intryck är dock att de nordamerikanska historiker som sysslar med history of capitalism är föga intresserade av att över huvud taget förhålla sig till ekonomikritisk teori. (Nog är det lite lustigt att Marx i den samtida akademin är en teoretiker för geografer snarare än historiker.)

Vissa av historikerna framstår som smått teorifientliga. Louis Hyman påstår rakt ut att kapitalismen inte bör definieras:

Simply defining capitalism is a bad idea. It is too deductive. We should instead trace its transformations, taking a few sets of qualities (labor, investment) and seeing how they vary over time in importance. Inductive reasoning is the foundation of our discipline.

Enligt detta synsätt skulle alltså historievetenskapen följa en enkelriktat induktiv kunskapsväg, att generalisera från det partikulära. Detta är orimligt och innebär att historikernas uppgift bara skulle vara att samla anekdoter, utan hänsyn till större frågeställningar. Scott Marler påpekar, i polemik mot Louis Hyman, att den som vill studera kapitalismen åtminstone måste försöka definiera sitt studieobjekt. Han fortsätter:

In a more speculative vein, I think an insistence on inductive logic partly reflects most historians’ ongoing preference for agency over structure. If we’re going to analyze capitalism satisfactorily (especially in terms of causation), it would behoove us to strike a better balance between the two, a project best captured in Marx’s oft-quoted line from The Eighteenth Brumaire of Louis Napoleon: “Men make their own history, but not of their own free will; not under circumstances they themselves have chosen but under the given and inherited circumstances with which they are directly confronted.”

(Fast jag blir bara så trött varje gång historiker snöar in i motsatsparet agens/struktur, vilket de/vi ständigt tenderar att göra.)

I vilket fall är det intressant hur de nordamerikanska historikerna konstaterar att “kapitalism” på bara några år har börjat framstå som ett acceptabelt begrepp – efter att de i många år hellre valde att tala i termer av en “marknadsrevolution” eller liknande. Trots de många och oklara definitionerna av vad kapitalismen är, innebär själva begreppet att den rådande samhällsordningen pekas ut som historiskt partikulär och inte som given. De vill bara inte fälla detta påstående i formen av “teori”.

Att svenska historiker sällan talar om kapitalismen beror nog mest av allt på det tyngande arvet från 1970-talets marxism. Nej, svenska historiker är i allmänhet inte marxister. Inte heller är de antimarxister, utan kan i princip acceptera att andra historiker använder sig av Marx som teoretiker. Problemet är att historikerna i allmänhet sätter likhetstecken mellan Marx och den ortodoxa marxismen med dess tal om “bas” och “överbyggnad” och dess idiotiska “historiematerialism” som innebär en schematisk följd av slaveri, feodalism, kapitalism och socialism. Först när Marx har befriats från historiematerialismen kan hans ekonomikritik åter bli användbar för historiker – framför allt för dem som är i behov av att avgränsa begreppet “kapitalism”.

Tankar om tillväxtkapitalets Stockholm, även känt som #SthlmTech, “världens kreativa huvudstad”

Minns ni när Stockholm skulle lanseras som “The Capital

Om bubblan som metafor, i tiden och i rummet – och om inbördeskriget i Sverigedemokraterna

Jag har inte följt valet i Finland. Men jag har noterat att när Finland speglar sig i valresultatet så återkommer ordet “bubbla”.

Det började med att skådespelaren Krista Kosonen förklarade att hon inte känner någon som röstat på Sannfinländarna, eftersom hon lever i sin egen “helsingforska kulturbubbla” där alla röstar rödgrönt.

Ylva Larsdotter krönikerar: “Innerstadsbubblan i Helsingfors börjar bli för trång. Jag vet inte ens om jag längre kan säga att jag bor i ‘riktiga’ Finland.”

Och i dagens Hufvudstadsbladet skriver Li Andersson om det fruktansvärda i “hela idén om att befinna sig i en bubbla av människor som tänker och lever exakt som jag, utan någon uppfattning om hur folk som lever utanför den tänker”.

Samtidigt förstärker pratet om ens egen bubbla just de motsättningar och stereotypier som Sannfinländarna själva strävat efter att skapa, som ofta talat om en rödgrön eller liberal elit som saknar förståelse för ”det vanliga folket”, kombinerat med en väldigt snäv definition av vem som får vara vanligt folk.

Jag funderar vidare på hur bubbelmetaforen används för att beskriva olika obalanser, såväl kulturella som ekonomiska. Hur “bubblan” ömsom skrivs in i tiden, ömsom i rummet. Hur dessa dimensioner hänger samman.

I detta fall åsyftas uppenbarligen en rumslig klyfta mellan storstad och landsbygd. En kulturklyfta som kommer till uttryck i politiska sympatier och som uppenbarligen bottnar i ett djupare, socioekonomiskt isärglidande. När storstadens innerstad benämns som en “kulturbubbla”, säger man samtidigt att det Finland som ligger utanför bubblan faktiskt är det “riktiga” Finland. Det sanna Finland. Sannfinländarnas Finland.

Att tala om bubblor är att tala om sanning.

Sanningens plats i rummet är utanför bubblan. I tidslig mening ligger sanningen både innan och efter bubblan – som för eller senare är dömd att spricka. Är då även de rumsliga bubblorna dömda att spricka?

Tiden och rummet hålls samman av pengar.

Om vi ska prata om rumsliga bubblor, måste vi alltså prata om bostadsmarknaden.

Den finländska bostadsmarknaden har haft stora likheter med den svenska. Priserna har rusat uppåt, om än bara hälften så snabbt som i Sverige. Numera uppges dock att bostadspriserna i Finland åter har vänt neråt, om man ser till hela landet. Men prisutvecklingen är geografiskt ojämn. Det talas fortfarande om en bostadsbubbla i Finlands “tillväxtcentrum”.

I svensk politik diskuteras nu ränteavdrag och amorteringskrav. Uppenbarligen är alla livrädda för att genomföra åtgärder som kan få vår bostadsbubbla ska spricka. Samtidigt finns det en diskussion liknande den i Finland, om hur storstad och innerstad glider i sär, kulturellt och politiskt. Ofta framställs just Södermalm som en kulturell bubbla, som en hemvist för overklighetens folk. Men är då inte detta en följd av bostadsbubblan, som skapat overkliga prisstegringar i Stockholm, inte minst på Södermalm? Invånarnas skuldsättning har skjutit i höjden, utan krav på amortering. Klart att sånt påverkar det kulturella och politiska klimatet. Den ena bubblan leder till den andra.

Men det är bara i ekonomernas grafer som en sprucken bubbla kan likna en återgång till ett normaltillstånd. Om den svenska bostadsbubblan spricker, kommer det inte att upphäva de “kulturbubblor” som skapats i storstäderna. Tvärtom – kanske är det först då som klyftorna blir politiska. Ett läge som högerradikala rörelser inte kommer att vara sena att utnyttja. Men det är inte givet på förhand vilka positioner som kommer att intas.

Här finns också en skillnad mellan de högerradikala populistpartierna i Finland och Sverige. Sannfinländarna växte fram ur Landsbygdspartiet och har en mycket starkare identitet som anti-storstads-parti. Liknande attityder finns bland många av Sverigedemokraternas sympatisörer, men partiet har en helt annan bakgrund.

Nu råder fullt inbördeskrig i SD, där de ideologiska skiljelinjerna följer ett geografiskt mönster. Partiets ledarklick kommer från Sydsverige och bars fram genom framgångar på den skånska landsbygden, medan SDU-falangen har sin bas i de välbeställda delarna av Stockholm. (Rent hypotetiskt vore det högintressant att undersöka skillnaden mellan hur sverigedemokraterna i respektive fraktion faktiskt bor och hur deras skuldsättning ser ut.)

Frågan är kanske inte vart Hahne och Kasselstrand tar vägen efter att de har uteslutits ur SD, utan vad de gör när bostadsbubblan spricker. För då står den högerradikala populismen inför ett helt nytt läge.

K195: Varför det kan bli lite virrigt när nationalekonomer ska räkna på ekonomisk produktivitet

Låt oss fortsätta rota i frågan om ekonomisk produktivitet. Det verkar ju inte bättre än att produktiviteten accelererar och stagnerar på samma gång, beroende på vilken nationalekonom man frågar. Man kan rentav få intrycket av att nationalekonomerna inte själva vet vad de försöker beräkna.

(När jag i detta inlägg talar om “nationalekonomerna”, syftar jag i första hand på den s.k. neoklassiska skolan, vars premisser sedan länge har styrt den nationalekonomiska vetenskapen. Modeller byggs fortfarande på antaganden om perfekt konkurrens och generell jämvikt, hur många externa faktorer man sedan för in för att korrigera de mest uppenbara tokigheterna.)

Jag är verkligen inte insatt i alla de olika tekniker som används för att räkna samman produktivitetsstatistik. Men det kan räcka att skrapa lite på mätproblemens yta för att vissa mönster ska framträda. Jag tror att dessa mönster pekar på någonting som är större än bara ett vetenskapligt mätproblem. Svårigheterna att mäta produktivitet kan säga någonting om reella kristendenser i själva produktionen.

Väldigt preliminärt vill jag nu kasta fram en skiss över tre begreppspar som nationalekonomin tycks ha svårt att hantera. Om vi däremot utgår från Marx’ ekonomikritik, framstår de som tre olika uttryck för samma sak: kapitalets inre motsägelse.

Oavsett vilket handlar det om tre konkreta frågor med betydelse för varje resonemang som kopplar produktivitet och kris.

I. lokalt / globalt

Nationalekonomerna utgår ständigt från nationen och den nationellt aggregerade statistiken över t.ex. BNP, inflation och produktivitet. Om en teori stämmer på nationell nivå, tar de för givet att den även kommer att stämma på global nivå. Men tänk om detta är ett felslut?

Generellt utgår nationalekonomerna från att ökad produktivitet skapar ekonomisk tillväxt – och att detta samband ska gälla såväl förr som nu och i framtiden. (Just nu kan vi bortse från frågan om de historiska gränserna för vad Marx kallade “relativt mervärde“.)

Det är inga problem att hitta statistik som styrker detta samband på olika lokala nivåer. Om ett företag lyckas höja sin produktivitet i förhållande till konkurrenterna, kommer företaget ha goda förutsättningar att expandera. Om en hel nation lyckas driva upp näringslivets produktivitet, t.ex. genom satsningar på utbildning och infrastruktur, kommer den sannolikt att attrahera mer produktion, vilket resulterar i högre tillväxt. Och att Sverige har “sju förlorade år” sedan 2007, utan tillväxt i BNP per capita, förklaras gärna som en direkt följd att produktiviteten i Sverige uppges ha stått stilla.

Men detta bevisar egentligen bara att hög produktivitet ger fördelar i konkurrensen – på bekostnad av de lågproduktiva konkurrentföretagen och -nationerna. Vad som händer om alla företag och alla nationer höjer sin produktivitet, det är faktiskt en helt annan fråga.

II. produktivt arbete / improduktivt arbete

För de klassiska nationalekonomerna, som Adam Smith, var det självklart att skilja mellan produktivt och improduktivt arbete.

Karl Marx omdefinierade dessa begrepp i sin ekonomikritik. Huruvida ett arbete var produktivt berodde enligt honom inte på arbetets konkreta karaktär, utan på dess abstrakta form. Arbetet är produktivt i den mån det resulterar i mervärde, vilket förutsätter att det utförs i formen av lönearbete och resulterar i varor som går att sälja. Annars är arbetet improduktivt, vilket betyder att det måste finansieras genom en omfördelning av av mervärde från varuproduktionen.

Den neoklassiska nationalekonomin har däremot förkastat själva distinktionen mellan produktivt och improduktivt arbete. I stället förutsätter man att alla verksamheter i någon mening är “produktiva” så länge det finns någon som vill betala för dem. Detta bidrar till att luckra upp gränserna för vad man egentligen vill undersöka. Fördelen är att nationalekonomerna bara har ett begrepp om “produktivitet”, medan ekonomikritikerna faktiskt har två.

När Marx talar om “produktivt arbete”, syftar han alltså på arbetets abstrakta resultat.

När Marx talar om “arbetsproduktivitet”, syftar han däremot på arbetets konkreta resultat.

Och därmed är vi framme vid det tredje motsatsparet:

III. konkret rikedom / abstrakt rikedom

Enligt Marx karakteristeras det kapitalistiska produktionssättet av en motsättning mellan konkret rikedom och abstrakt värde, “stoff” och “form”. Varuproduktionens överordnade syfte kan bara vara att frambringa en profit. Kapitalet är inget annat än värde i rörelse, en abstrakt tillväxt för tillväxtens egen skull. Om tillväxten avstannar blir det kris och särskilt i krishanteringen blir det uppenbart att det är likgiltigt för kapitalet vilka konkreta varor som det rör sig genom.

Nationalekonomerna erkänner däremot ingen inneboende motsättning i ekonomin – allra minst mellan det konkreta och det abstrakta. För dem finns blott olika abstraktionsnivåer i analysen. De tänker sig att all ekonomisk verksamhet syftar till att möta konkreta behov hos människan. Utifrån olika observationer, ska sedan den ekonomiska vetenskapen abstrahera fram de lagar som styr ekonomin. En alldeles grundläggande abstraktion är när människors konkreta behov översätts till den abstrakta kategorin “nytta”. En ökad produktivitet innebär, enligt nationalekonomerna, att man kan få ut mer “nytta” än tidigare, utan att behöva jobba fler timmar. Problemet är bara att inga nationalekonomer någonsin har lyckats mäta “nytta”.

Erik Bengtsson skriver i en forskningsgenomgång:

I några få aktiviteter finns det en enda hyfsat homogen produkt som produceras: då är det okomplicerat att mäta arbetsproduktivitet, som output av denna produkt per arbetad timme/arbetat år. Men i de flesta aktiviteter produceras en rad olika produkter och det är då inte lika enkelt att mäta /…/ Då får man räkna ut en total output utifrån priserna för de olika produkterna.

Om detta skrev signaturen “suitsmeveryfine” för några år sedan i en kommentar:

Sk. fysisk arbetsproduktivitet handlar om hur många fler föremål som kan produceras av en lika stor arbetsinsats. I den borgerliga ekonomin mäter man istället hur mycket mer ”värde” (snarare inkomstjusterade priser) som produceras. Man har dessutom svårt att förstå varför båda dessa mått skiljer sig så fundamentalt åt.

Nationalekonomerna hoppar alltså raskt från det konkreta till det abstrakta; även om de egentligen vill mäta hur mycket som har producerats rent materiellt, accepterar de för enkelhets skull att räkna på siffror över den samlade produktionens pris.

Ändå är de inte helt nöjda. De vill fortfarande tänka att “nyttan” är konkret. Och på det konkreta planet går det inte att förneka att det sker en utveckling. Även om en mobiltelefon år 2015 lika mycket som en mobiltelefon år 1995, kan den onekligen göra mer. Alltså krävs metoder för kvalitetsjustering, där de faktiska priserna räknas om till hypotetiska priser. En sådan metod är hedonisk regression, där man låter statistiker helt subjektivt avgöra hur mycket bättre en viss produktkategori har blivit jämfört med tidigare. Är dagens mobiltelefoner dubbelt så bra som för tjugo år sedan, eller tio gånger så bra? Eller är de rentav 100 gånger bättre, med tanke på att man nu kommer åt hela internet? Någon fattar en beslut om att mobiltelefonerna blivit t.ex. 20 gånger bättre, varpå nationalekonomerna accepterar denna siffra, med alla konsekvenser detta får för produktivitetsstatistiken.

Mot denna bakgrund kan man ha förståelse för att vissa nationalekonomer väljer att komplettera statistiken med en rejäl skopa spekulation. Så gör t.ex. Robert Gordon, vars pessimistiska prognos för produktiviteten i USA vi ska titta på härnäst, som sagt.

Avslutningsvis ännu ett citat från Erik Bengtsson, forskare i ekonomisk historia, som nyligen twittrade:

vi talar ofta löst om “produktivitet” och dess förändringar som om det var något objektivt och enkelt… Det är det inte.

Trodde aldrig jag skulle säga det men postmodernisterna har rätt i att kunskap, inkl produktivitet, är socialt konstruerad… eller som Rodney Edvinsson skriver i sin avhandling om historiska nationalräkenskaper ur marxistiskt persp, nationalräkenskaper konstrueras med syften.

(Sen kan man förstås diskutera om huruvida detta visar på att “postmodernisterna har rätt”. En annan tolkning är att just nationalekonomin är den mest postmoderna av alla vetenskaper, utan att vilja erkänna det. Vilket kan bero på att postmodernismen faktiskt är senkapitalismens kulturella logik.)

K194: Produktiviteten som ökar och minskar på samma gång

Enormt tack för de utförliga kommentarerna till förra inlägget. När jag nu ska följa upp, ska jag försöka att spara de längsta trådarna till kommande inlägg.

Först vill jag alltså uppehålla mig lite vid frågan om de olika sätten att förstå ekonomisk produktivitet, särskilt i förhållande till tesen om en ekonomisk stagnation. Utgångspunkten är fortfarande några passager i texten “Lönlösa liv” som publicerats i bok med samma namn. (En tidigare version av texten, tre år gammal, finns arkiverad.)

Förvirrande nog rymmer “Lönlösa liv” två påståenden om den samtida kapitalismens utveckling som tycks gå tvärs emot varandra:

produktiviteten ökar
produktiviteten minskar

Trots allt kan båda påståendena kan vara sanna, utifrån två olika definitioner av ekonomisk produktivitet. Då har vi en motsättning som möjligen kan tänkas dialektiskt, som en motsättning grundad i själva kapitalförhållandet. För kapitalet är ju, enligt Marx “självt den processerande motsättningen“.

En sådan dialektik förutsätter dock en begreppslig avgränsning som jag tycker saknas i “Lönlösa liv”. Inte heller tycks mig saken bli mycket tydligare i de överlag superintressanta anteckningarna från den studiecirkel som hållits i Malmö, där deltagarna har läst “Lönlösa liv” tillsammans med andra texter, däribland en artikel av den nationalekonomen Robert Gordon. Denne driver en tes om att den ekonomiska tillväxten i USA kan ha stannat av för gott, eller åtminstone för lång tid framöver – vilket enligt honom beror på att produktiviteten slutat växa. Jag ämnar återkomma till vad Gordon menar med “produktivitet”. Låt det bara stå klart att hans nationalekonomiska begrepp är helt väsensskilt än vad ekonomikritiker (från Marx och framåt) menar med “produktivitet”.

Nationalekonomerna tänker ju sig att all produktionen ytterst syftar till att tillfredsställa mänskliga behov på ett effektivt sätt. Ekonomikritikerna hävdar däremot att produktionen av varor, avsedda att säljas på en marknad, har ett helt annat syfte, nämligen vinst. Samma författarkollektiv som skrev “Lönlösa liv” sammanfattade saken så här i sin förra bok, i en introduktion av Moishe Postones läsning av Marx:

Kapital är helt enkelt värde i rörelse, en processerande motsättning, vars former skiftar och vars syfte enbart är en förmering av sig självt. Det är därför kapitalet enligt Postone utgör ett historiskt subjekt i hegeliansk mening. Postone menar alltså att kapitalet är en teleologisk process som i sin utveckling grundar sin egen framträdelse och fortsatta reproduktion genom att varje företag och ekonomisk transaktion finner sig i en ekonomi baserad på lönearbete och penningtransaktioner.

Men just nu behöver vi inte försjunka i filosofiska läsningar av Marx och Hegel. Tanken var ju att belysa en skillnad mellan motstridiga begrepp om ekonomisk produktivitet. Dissonansen blir som tydligast i följande passage i “Lönlösa liv”:

Produktivkrafterna har utvecklats till ett stadium där allt fler arbetare stöts ur produktionen. Det globala kapitalet håller därmed på att befria sig från den värdekälla – det levande arbetet – som ekonomin ytterst är baserad på. Men det vore naivt att tro att vi står inför den slutliga krisen. En rimligare profetia sägs vara att den amerikanska och kanske också den europeiska ekonomin nått ett stadium i kapitalismens historia där befolkningen ökar och produktiviteten minskar

Här konstateras först att kapitalismen leder till en ständigt ökad produktivitet (vilket också poängterats flera gånger tidigare i texten). Men i nästnästa mening hävdas att kapitalismen nått fram till ett stadium präglat av minskad produktivitet.

“Produktivkrafternas utveckling” innebär ju (om vi följer Marx) att maskiner (dött arbete) ersätter arbetskraft (levande arbete) i varuproduktionen. Produktiviteten ökar; det krävs färre avlönade arbetstimmar än tidigare för att få fram en viss produkt.

Ingenting säger att detta enbart gäller materiella produkter. Varan kan lika gärna vara t.ex. en reklamexponering. Google och Facebook är utmärkta exempel på produktivkrafternas utveckling. Tänk hur lite arbetskraft de behöver avlöna för att få en annons att exponeras för en viss målgrupp, jämfört med hur mycket arbetskraft som krävdes för att uppnå motsvarande resultat i någon av alla de dagstidningar som nu tvingas till brutala nedskärningar och nedläggningar.

Om produktiviteten tvärtom minskar, skulle det betyda att fler arbetstimmar blir nödvändiga för att uppnå samma resultat som tidigare. Såvitt jag vet, övervägde Marx aldrig att produktiviteten skulle kunna minska i varuproduktionen. Men alla arbetstimmar i vårt samhälle ägnas ju inte åt att producera varor. Där finns ju också en mängd sysslor som i kapitalistisk mening är improduktiva, eftersom de antingen utförs i andra former än lönearbete, eller inte resulterar i en vara som kan säljas. Detta även om de är nödvändiga för att upprätthålla en fortsatt varuproduktion. Till de improduktiva verksamheterna hör bland annat de skattefinansierade tjänsterna, från vård och skola till polis och militär. Om sådana verksamheter kostar allt mer i förhållande till BNP, går det kanske att (ur kapitalets synvinkel) tala om en “minskad produktivitet” i ekonomin som helhet. Men det utesluter inte att produktiviteten fortsätter att stegras i själva den kapitalistiska varuproduktionen. Och enligt flera Marx-tolkningar är det just denna produktivitetsökning som lägger grunden för kapitalets kristendens.

En helt annan fråga är om produktiviteten i varuproduktionen faktiskt kan minska till följd av att naturresurser tar slut, eller av att ekosystem slås ut. Vad innebär detta för kapitalförhållandet? Här har vi ett tänkbart ämne för kommande inlägg.

Dessutom vill jag, som sagt, gå lite närmare in på Robert Gordons nationalekonomiska tes om stagnerad produktivitetsutveckling. För det är en intressant tes, även om den bygger på ett ganska grumligt begrepp om vad produktivitet är.

Samtalet fortsätter.

K193: Är permanent stagnation detsamma som slutlig kris?

“Krismedvetande och framtidsförväntan” står som rubrik på senaste inlägget på bloggen Konflyktlinjer, som är knuten till nätverket Motarbetaren. Det inleds med en fråga:

Vart befinner vi oss i kapitalismens epok: någonstans i början, i mitten, eller närmar vi oss rentutav slutet?

Inlägget skissar också på ett svar. Ett försiktigt svar med inslag av ambivalens. Å ena sidan skiljer sig förutsättningarna från land till land, vilket gör det svårt att generalisera. Å andra sidan är kapitalismen i sitt nuvarande stadium ofrånkomligen global, vilket på längre sikt utesluter möjligheten att “öar av tillväxt” skulle kunna överleva, omgivna av sönderfall. Mellan det lokala och det globala, det kort- och långsiktiga, utstakas följande prognos:

den mest industrialiserade delen av världen befinner sig i stagnation eller till och med regression. Kapitalismen har hamnat i vad som verkar vara ett permanent kristillstånd.

/…/

Globalt sett blir en växande del av världsbefolkningen dessutom helt överflödig för den reguljära arbetsmarknaden och delvis också för världsekonomins funktion. /…/

Men det vore naivt att tro att vi står inför den slutliga krisen.

Här undrar jag: vad är skillnaden mellan “ett permanent kristillstånd” och “den slutliga krisen”?

Och varför ska det a priori anses vara “naivt” att överväga möjligheten av kapitalismens slutkris?

Varifrån kommer den anti-eskatologiska impulsen att avfärda tanken på ett slut?

Jag tänker så här: om kapitalismen rör sig i riktning mot ett permanent kristillstånd, betyder detta att vi varken befinner oss i början eller mitten av dess historiska epok, utan någonstans i slutet.

En annan fråga gäller slutets tidslighet. Om någon intalar sig att en “slutkris” ska ske med samma hastighet som en börskrasch, inom ramen av några veckor, är detta minst sagt naivt. Men det går lika gärna att tänka sig kapitalets slutkris som en utdragen process, fylld av motsägelsefulla kast, våldsamma strider och tillfälliga vinnare.

Robert Kurz diskuterade dessa tidsramar inte minst i sin sista bok, Geld ohne Wert. Tråden plockas upp i senaste Exit där Roswitha Scholz kontrasterar tidsförståelserna hos Moishe Postone och (den sene) Robert Kurz. Jag har själv skrivit en resumé av Kurz syn på saken i min bok Tapirskrift (s. 271–272):

Radikala kristeoretiker konfronteras ofta med en vulgärförståelse som förutsätter att ett sammanbrott skulle vara ögonblickligt, som när en människa drabbas av en hjärtinfarkt och faller död till marken. Men kapitalismens totalprocess har en annan tidshorisont än en enskild människa. Ett globalt samhällssystem som vuxit fram under hundratals år faller inte samman över en natt. Snarare torde sammanbrottet ta årtionden i anspråk – vilket likväl är historiskt abrupt.

Och åter i en annan artikel:

Kapitalismens sammanbrott sker knappast över en natt. Snarare tänker sig värdekritikerna kapitalets slutkris som en långdragen process som tar flera årtionden. Bit för bit lossar varusamhällets fogar, samtidigt som människorna klamrar sig fast vid varuformen i en alltmer förtvivlad konkurrens om samhällssmulorna. Så länge kapitalismen kollapsar utan att övervinnas, återstår i förlängningen bara ett alternativ: barbari.

Kanske är det en smaksak huruvida man väljer att tala om “den slutliga krisen”. Själv är jag rätt tveksam, just eftersom krisbegreppet är så mångtydigt. Dels hänvisar det alltid till en tänkt normalitet, som kan tänkas på väldigt olika sätt. Dels kan krisbegreppet användas på vitt skilda tidsnivåer. Å ena sidan har kapitalismen befunnit sig i kris sedan 1970-talet, å andra sidan har Europas ekonomi hunnit med en rad tvära kast mellan kris och återhämtning bara sedan 2008. Det blir nästintill omöjligt att förstå vad någon menar med “slutkris”.

Med detta sagt, upplever jag att Konflyktlinjer och Motarbetaren är på rätt spår när de diskuterar i termer av en tilltagande stagnation som leder in i en permanent, smygande kris för kapitalismen – snarare än ett drastiskt sammanbrott. Även om blotta tanken på avstannad tillväxt är drastisk nog för kapitalet och i förlängningen för alla planetens invånare eftersom vi alla lever i ett faktiskt beroende av att pengar och varor fortsätter cirkulera. Bara en sådan sak som att våra framtida pensioner bygger på en förhoppning om att börsen ska låta pengarna växa…

I nästa inlägg vill jag resa en annat fråga inför den stagnationshypotes som lagts fram av Konflyktlinjer och i texten Lönlösa liv. Det handlar om definitionen av “produktivitet”.

Sanningsrelativismens elefanter finns i rummet

På tal om “den postmoderna sanningsrelativismen”, skulle vi t.ex. kunna säga så här:

Är Stefan Löfven statsminister?

– Stefan Löfven är en ledande politiker. Jag håller inte på att sätta etiketter på politiker utan han är en politiker på en ledande position.

Alltså, om vi ska snacka sanningsrelativism så duger det inte att citera ur en 17 år gammal rapport. Det finns elefanter i rummet.