Rasmus Fleischer's Blog, page 40

Nya möjligheter att söka i SOU

Kungliga biblioteket har digitaliserat Statens offentliga utredningar (SOU), 1992–1996. Utredningarna finns nu fritt tillgängliga som pdf, vilket är en fantastisk resurs för historisk forskning av olika slag. Men gränssnittet är klent. Exempelvis erbjuder KB ingen sökfunktion.

För ganska länge sedan uttryckte jag några tankar kring detta, vilket fick pettter (Umeå hackerspace) att slänga ihop ett script för nedladdning av samtliga SOU:er. Härom dagen plockades handsken upp av Christopher Kullenberg, som just gjorde arkivet väldigt mycket mer användbart.

Han laddade helt enkelt ner alla pdf-filerna (400 GB) och extraherade dem som textfiler (879 MB) som han låter envar ladda ner. Därmed går det t.ex. att söka i det samlade utredningsmaterialet lokalt på sin egen dator. Mer avancerade sökningar får göras via kommandorad, men många operativsystem indexerar ju automatiskt av filernas innehåll. Så fort jag laddat ner textfilerna kunde jag (i OSX) få fram listor över vilka SOU:er som innehöll ett visst namn och ett visst begrepp som jag intresserat mig för i min forskning.

Man bör påpeka att sökresultaten inte är garanterat fullständiga: konverteringen från bild (pdf) till text är bristfällig. Men för att hitta ingångar i svensk politisk historia är det ett enormt steg framåt.

Sen visade det sig att KB faktiskt har en ännu enklare kanal för att ladda ner stora mängder data och att de även är på gång att ge stöd för torrents. Kanske kommer de rentav att skapa ett sökgränssnitt för allmänheten? Men tills vidare är det på Christopher Kullenbergs blogg som saker händer.

Mer om övervakning och skuld: när blir Facebook ett kreditupplysningsföretag?

Likt en uppföljning på inlägget om sambandet mellan skuldsättning och övervakning kom härom dagen en artikel i The Nation av Astra Taylor och Jathan Sadowski: “How companies turn your Facebook activity into a credit score“.

Tyvärr begränsar sig författarna till att diskutera läget i USA och deras kritik är fixerad vid risken för “diskriminering”, alltså att vissa människor skulle få försämrad tillgång till kredit trots att deras “verkliga” kreditvärdighet är god. Men ändå intressant. För det är ju uppenbart att Facebook – med sin detaljerade data över var folk jobbar, var de gått i skolan, var de rör sig och i vilka kretsar de umgås – sitter på en enorm konkurrensfördel gentemot traditionella kreditupplysningsföretag.

Poängen är inte att Facebook säljer kreditupplysningar, för det gör de inte. Bara indirekt. Vad de säljer är ju riktad reklam – och finansbolag är en stor reklamköpare. Företag som Facebook och Google “tjänar miljarder dollar per år” på reklam för finansiella tjänster. Och nyckeln till att rikta rätt lånereklam till rätt individ är ju att genomföra en typ av kreditupplysning. Bara det att man inte säljer kreditupplysningen till finansbolaget, utan behåller en position som mellanhand på finansmarknaden: man förmedlar vissa låneerbjudanden och avstår från att förmedla andra.

the boundary between traditional credit scoring and marketing has blurred. The big credit bureaus have long had sidelines selling marketing lists, but now various companies, including credit bureaus, create and sell “consumer evaluation,” “buying power,” and “marketing” scores /…/

The algorithms behind these scores are designed to predict spending and whether prospective customers will be moneymakers or money-losers.

Gränsen mellan kreditupplysning och reklamförmedling har alltså luckrats upp. Genom att sälja rikta reklam kan man kringgå de lagar som reglerar handeln med kreditupplysningar och som förbjuder diskriminering på grundval av exempelvis etniskt ursprung.

As many as 70 million Americans do not have a credit score, or have low scores due to “sparse” or “thin” files. A variety of start-ups are trying to exploit this situation under the banner of magnanimously extending credit to individuals facing a disadvantage under the traditional financial model. They do this by bulking up consumer credit files—crunching large amounts of data and feeding it into proprietary scoring formulas. The data comes from traditional sources (such as credit reports) and what some experts call “fringe alternative data,” which can include information about shopping habits, web and social-media usage, government records, music tastes, location, and just about anything else. The new big-data-fueled techniques are the innovative ingredients needed to “disrupt” the traditional business of consumer finance and “innovate” different types of products and services.

Taylor & Sadowski nämner några av dessa företag, exempelvis ZestFinance som leds av förre Google-höjdaren Douglas Merrill. “All data is credit data”, lyder dess paroll.

Algoritmerna ska göra det enklare för låginkomsttagare att låna. Men de får betala. Dyrt. Den effektiva årsräntan ligger på nära 400 procent.

/…/

Förutom inkomst, ålder, civilstånd och dylikt skärskådar Zestfinance den lånesökandes beteende under själva ansökningsprocessen. Algoritmerna spårar bland annat hur lång tid kunden tar på sig att fylla i den tresidiga låneblanketten. Den som inte läst igenom villkoren får minuspoäng. Fyller man i låneansökan med endast stora bokstäver klassas man av algoritmen som mindre pålitlig än om man använder versaler och gemener korrekt.

Zestfinance tittar bland annat även på hur låntagarens påstådda lön jämförs med kolleger i samma bransch samt antalet adresser och telefonnummer den sökande haft de senaste åren. Data som samlas in sorteras och analyseras av en självlärande artificiell intelligens.

Ur kakofonin försöker man få fram en tydlig signal på om kunden är pålitlig eller inte.

Samma inriktning på “korta och dyra krediter”, finns hos konkurrenten Wonga.

“På andra sidan spektrat”, skriver Taylor & Sadowski, återfinns de kreditföretag som vill erbjuda ännu billigare lån åt de som redan får låna, genom att samla ytterligare indicier för deras kreditvärdighet. “Low-cost loans for the financially responsible” (Earnest).

Och i Sverige har vi alltså Klarna vars nisch utgörs av de små konsumtionskrediter som kan utfärdas i anslutning till e-handeln. Samt Collector som erbjuder “en mobilapp som förenklar ditt vanligaste bankärende” – och som på köpet ger företaget tillgång till detaljerad information om alla transaktioner. Samma sak med Tink. Affärsmodellen har just fått underblåsning av ett nytt EU-direktiv som tvingar bankerna att acceptera externa tjänster som kopplar upp sig mot användarens bankkonto.

Om jag fattat saken rätt har nu både Klarna och Collector blivit formellt registrerade som banker. Det går rentav att öppna sparkonto med ränta och insättningsgaranti.

Men i det längre perspektivet är det svårt att se annat än att investerarna väntar att de riktigt saftiga vinsterna ska komma hos det företag som på något sätt kan samköra sin kreditförmedling direkt med Facebooks användardata. Om det så skulle betyda att företaget först måste bli uppköpt av Facebook. För ett drygt år sedan kom också en nyhet om att Facebook ska bli en bank som lanserar en egen valuta. Jag vet inte hur det gått med den saken. Men det finns goda skäl att spekulera i vad som händer om Facebook köper Klarna (eller ZestFinance, eller Wonga).

K197: Nedslag i IT-bubblan

Vi välkomnar sommaren 2015 med att lufta frågan om detta ska bli den nya IT-bubblans sista sommar. Inte för att besvara frågan. Vi är inga investerare, vårt intresse ligger inte i att förutspå när bubblan – övervärderingen av nya teknikföretag – kommer att spricka. Vi sätter fingret i luften för att känna efter vad som rör sig just nu. Hur olika röster som själva står mitt i en flodvåg av riskkapital uttrycker sin syn på framtiden och på vad som kan hända om flödet upphör.

Kanske blir just nu vi inte så mycket klokare av dessa anteckningar. Men i efterhand kanske de kan bidra till en förståelse av hur trycket såg ut i IT-bubblan just denna sommar.

1 juni. En vecka kvar till Apples åtbörd, liksom till början av den vecka där “världens kreativa huvudstad” hyllar sig själv.

Nästa vecka verkar alltså bli någon typ av milstolpe för Spotify, som ju är Sveriges stora bidrag till IT-bubblan. Å ena sidan förväntas Apple lansera sin konkurrent. Å andra sidan ordnar Spotifys grundare Daniel Ek en elitkonferens i Stockholm, där han hade tänkt dela solglans med Mark Zuckerberg (Facebook) och Elon Musk (Uber). Dessa två uppgavs ha blivit inbjudna, men syntes inte till i programmet – som nyss dök upp på sajten bara för att åter tas ner. Där återfanns 15 namn, vara 10 män.

Enda internationella gästen på programmet var sångaren Wyclef Jean, som tidigare gjort grejer för Spotify och nu ska delta i ett panelsamtal. Men var är företrädarna för globala “enhörningar” och “tiohörningar”? Kommer man som utlovat att locka “världens främsta politiker” och “internationellt ledande tänkare”? Prins Daniel i all ära, men det går att ana ett antiklimax.

Så några nedslag i hur IT-bubblan på sistone diskuterats i USA. En sansad och läsvärd analys har gjorts av riskkapitalisten Paul Cohn. Enligt honom är det självklart att en teknikbubbla har blivit uppblåst, vilket bara kan sluta med att den spricker. Men när den spricker är ännu en öppen fråga. Det kan dröja flera år.

Många är överens om att den andra IT-kraschen kommer att skilja sig från den förra, som sprack år 2000. Då handlade det om börsnoterade aktier i internetföretag. Nu handlar det om företag som ännu inte blivit börsnoterade, utan bara fått allt större injektioner av riskkapital – de “enhörningar” som värderas till över en miljard dollar. Nu uppges det finnas över hundra sådana i USA, varav flertalet inte är i närheten av att uppvisa någonting som liknar en vinst. Värderingarna drivs i höjden av förhoppningar om att hitta ett nytt Facebook. Bubblans drivmedel består av de allt större riskkapitalinvesteringar som görs i det “sena skedet”? Paul Cohn:

The bubble will burst when some Unicorns are rebuffed by the public market or go public at valuations that are lower than their last round of private valuation. /…/ Like the dotcom bubble bursting this will lead to many Unicorns and other private companies shutting their doors as they won’t be able to raise more capital with their bloated capital structure and their huge infrastructure. The more nimble companies that can cut costs rapidly to get at or near profitability will survive but many will not.

Att “enhörningarna” står utanför börsen kan innebära att den andra IT-kraschen får begränsade följder, jämfört med den första. Detta menar åtminstone en annan riskkapitalist, Mark Cuban. Men han tillägger att det såklart kan finnas enskilda hedge- eller pensionsfonder som går på en smäll. Vilka som är lagt alla sina ägg i bubbelkorgen brukar inte stå klart förrän efter att den spruckit.

Det kommer inte att bli riskkapitalisterna som får ta notan i nästa IT-krasch, skriver Manish Goyal & Bharat Ramnani på Techcrunch. “Anställda och grundare kommer att ta smällen.”

Riskkapitalfonderna sitter nämligen på ett triumfkort. De har i allt högre grad lyckats villkora sina investeringar med särskilda klausuler om att de ska få stå först i kön att återfå sina pengar om företagets värderingen inte håller. Det kallas “liquidation preferences” och innebär en drastiskt försämrad position för de aktiägare som inte är riskkapitalfonder (läs: grundarna), liksom för optionsägarna (läs: de anställda).

Grundarna av Uber och Airbnb återfinns nu båda på listan över dollarmiljardärer. Men deras tillgångar har då kalkylerats på grundval av att de skulle kunna sälja sina aktier till ett värde som motsvarar företagets nuvarande pappersvärdering. Inom loppet av ett halvår steg Uber från 17 till 40 miljarder dollar – men en sådan värdering bygger just på liquidation preferences som innebär att vissa aktieägare kan förlora allt bara för att andra aktieägare ska få sin insats garanterad. Det är som om grundarna har gått i borgen för riskkapitalisterna.

Och de anställda? När de tog sitt jobb, accepterade de ofta en lägre lön än vad de kunnat få annorstädes, i utbyte mot optioner i företaget.

The 12.5 million (and growing) Americans employed in VC-backed companies see stock options as the key motivation to invest significant part of their lives working in a start-up. This is in anticipation of the big payday at exit, based mostly on the long-term futuristic growth prospects of these companies. Goyal & Ramnani skriver:

The situation created by betting on more powerful stakeholders in the ecosystem may leave employees, and perhaps founders staring down at the wrong end of barrel. The 12.5 million (and growing) Americans employed in VC-backed companies see stock options as the key motivation to invest significant part of their lives working in a start-up. This is in anticipation of the big payday at exit, based mostly on the long-term futuristic growth prospects of these companies.

I alla dessa spekulationer saknas en kategori: användarna. Vad händer med all den data som miljoner användare har “investerat” i företag som kan vara borta om ett år? MMN-o bloggar dystopiskt om digitala luftslott: “Alla tweets, alla låtar i Spotifys arkiv, allt försvinner.” Varför fortsätter folk att använda dessa molntjänster, frågar MMN-o, trots att en ekonomisk krasch kan få “katastrofala följder för informationsflödet på nätet”?

Kanske för att många helt enkelt inte längre bryr sig om att lagra allt. Är tanken på att förlora tillgången till diskussionstrådar och spellistor självklart en skrämmande tanke? Personligen skulle jag svara ett rungande JA, men jag misstänker att jag tillhör en minoritet. För en bred majoritet kanske flödeskulturen har trängt undan lagringskulturen? Jag undrar om det gjorts några attitydundersökningar av hur folk värderar sin personliga “datainvestering” i de stora molntjänsterna, som Facebook och Spotify.

Men det finns en ytterligare aspekt – den säkerhetspolitiska. Detta framhölls av Bahnhofs utspel om “digitala sprängkistor”, som följde på snacket om att installera sprängkistor i Gotlands hamnar så att de kan förstöras vid en rysk ockupation. Så tänk om Ryssland skulle inta serverhallar i Sverige, där stora mängder trafikdata lagrats i enlighet med lagen om tvångsdatalagring.

Om det värsta skulle hända behövs en ”kill switch” som förintar datalagrade uppgifter.

Om detta låter som science fiction kan vi bara ta lärdom av historien. Nederländerna är det land i Västeuropa där flest judar mördades under andra världskriget. En av anledningarna var den väl utbyggda holländska byråkratin – med ytterst noggranna befolkningsregister över medborgarna. Den tyska ockupationsmakten fick helt enkelt ett färdigt verktyg att använda i Förintelsen.

Utspelet är intressant som tecken på att integritetsfrågan har ändrat karaktär. Kanske börjar frågan om personlig integritet att glida in i skuggan av en hänsyn till nationell integritet.

Hotet mot “den nationella integriteten” i fråga om användardata kommer inte nödvändigtvis från militärt håll. Att utländska soldater tränger in i serverhallarna förefaller trots allt mindre sannolikt än att riskkapitalet drar sig ur dem. Och när riskkapitalet drar sig ur – när bubblan spricker – kommer vissa nätföretag att inse att användardatan är deras största tillgång. En tillgång som kanske efterfrågas av andra köpare än man ursprungligen tänkt sig. Köpare som kanske befinner sig i exempelvis Kina.

K196: Om den skiftade obalansen i världshandeln och Tysklands neo-merkantilism

Är det möjligt att exportera sig ur en ekonomisk kris, att skapa tillväxt genom förbättrad handelsbalans (ökad nettoexport)? Ja och nej.

Ja, det går för ett enskilt land eller för ett handelsblock.

Nej, det är inte möjligt för alla länder att förbättra sin handelsbalans.

Den enes export är ju den andres import. Ena landets överskott förutsätter underskott hos andra länder. Handelsbalans är ett nollsummespel. Det är trivialt. Ändå är det jättesvårt att acceptera för nationalekonomer, eftersom dessa är vana vid att bygga modeller utifrån “nationen” och därifrån generalisera till “ekonomin”.

Merkantilismen betecknar en historisk fas i kapitalismens förindustriella utveckling, där de tidigmoderna militärstaterna uppsatte som överordnad målsättning att öka sin nettoexport. Ett land som lyckades exportera mer än det importerade kunde nämligen samla på sig en stor guldreserv. Ju mer guld man samlade på sig, desto mer krig kunde man föra. För att uppnå detta mål användes bland annat skyddstullar. Efter hand kom därför merkantilismen att utmanas av idéer om frihandel.

Nuförtiden kan vi tala om en neo-merkantilism, främst representerad av Tyskland. Här krävs inte längre några skyddstullar. I stället skapar man sig fördelar av en undervärderad valuta. Det här inlägget är tänkt att handla just om vilken roll som Tysklands exportöverskott spelar i den globala krisprocessen.

En klassisk merkantilism är inte längre aktuell som ekonomisk politik för någon av jordens stater. Särskilt inte sedan guldmyntfotens fall, då guldet har reducerats till ett spekulationsobjekt i mängden. Det finns inte längre något givet samband mellan positiv handelsbalans och militär styrka. Världens största militärmakt fortsätter att leva på kredit och kan i år efter år importera mer än man exporterar.

Men att USA har en negativ handelsbalans betyder att det måste finnas en positiv handelsbalans på andra håll. De tre stater som just nu har störst exportöverskott är Kina, Tyskland och Ryssland. Av dessa tre utmärker sig Tyskland inte som ett förhållandevis litet land, där exporten står för hälften av BNP. Här finns lite olika sätt att mäta. I termer av bytesbalans för 2014 visade det sig att Tyskland har gått om Kina. Tysklands överskott motsvarade förra året 7,5 % av landets BNP och var större än Kinas och Saudiarabiens samlade överskott.

Nog med siffror. Frågan är alltså: vilken roll spelar Tysklands växande exportöverskott i den globala krisprocessen?

Andra sidan av myntet är ju att det måste skapas ett underskott i handelsbalansen någon annanstans. Ett underskott som måste täckas av lånade pengar. Nettoexport är skuldexport.

Tysklands exportöverskott är ett “problem”. Så uttalande sig Ben Bernanke, USA:s tidigare centralbankschef, i våras. Problemet bottnar enligt Bernanke i att euron – betraktad som tysk valuta – är kraftigt undervärderad gentemot dollarn. Tysklands exportboom drar enorma fördelar av att dela valuta med Sydeuropas krisländer, som drar ner eurons värde, vilket gör att de tyska produkterna får konkurrenskraftiga priser på världsmarknaden. Om däremot Tyskland hade haft en egen valuta, skulle dess värde skjuta i höjden, vilket genast skulle urgröpa landets exportöverskott.

Om allt detta skriver Tomasz Konicz i artikeln “Handelsüberschüsse als europäischer Krisenausweg?“, som jag utgår från i resten av detta inlägg.

“Tysklands handelsöverskott gentemot USA har antagit extrema proportioner”, skriver Konicz. Utvecklingen började redan under nollnolltalet, då Tyskland genomförde en typ av “intern devalvering” genom att försämra villkoren för arbetslösa och pressa ner lönerna för tyska arbetare. Men det är på 2010-talet, i finanskrisens kölvatten, som obalansen mellan Tyskland och USA har blivit extrem.

Över en fjärdedel av Tysklands samlade handelsöverskott realiseras genom underskott i USA.

Dessa växande USA-underskott återspeglar å ena sidan en geografisk omriktning av den tyska exportindustrin. Fram till världskrisens utbrott 2008 hade Tyskland i första hand riktat sina exportöverskott mot länder i eurozonen.

Tysklands exportindustri växte alltså stark tack vare skuldsättning i Europas periferi. När sedan skuldbubblan sprack, lyckades Tyskland diktera en åtstramningspolitik som fick till följd att efterfrågan inom EU sjönk. Man kan alltså säga att Tyskland saboterade sin egen exportmarknad. Men att sänka länder som Grekland och Spanien ner i en djup kris innebar också att dessa kunde fungera som sänke för euron, vilket öppnade en möjlighet för Tyskland att rikta om sitt exportöverskott, ut ur Europa.

År 2005 gick närmare hälften av Tysklands export till länder i eurozonen. Förra året var det bara en dryg tredjedel. De åtstramade krisländerna har inte längre råd att importera mer än vad de exporterar och uppvisar numera en positiv handelsbalans. (Det stora undantaget är Frankrike, som fortsätter att uppvisa ett stort underskott i utrikeshandeln, framför allt gentemot Tyskland.)

Sammantaget betyder detta att eurozonens samlade exportöverskott har skjutit i höjden sedan 2012. Det är detta exportöverskott som ligger bakom talet om en försiktig återhämtning av tillväxten i Europa. Men det är en återhämtning som av nödvändighet sker på bekostnad av växande underskott utanför Europa. Som sagt: exportöverskott är lika med skuldexport.

Den franska banken Nataxis konstaterade nyligen i en intern rapport: “Allt som eurozonen klarar av är att stjäla tillväxt från andra.)

Den inomeuropeiska obalansen har alltså omvandlats till en obalans mellan Europa (eurozonen) och dess omvärld. Vilken omvärld? Till en fjärdedel handlar det alltså om USA. Vi ser också i OECD:s statistik att Storbritannien visar upp ett rejält underskott, som uppenbarligen hänger samman med Tysklands överskott. Och sen har vi Japan, som på senare år svängt från ett överskott till kraftigt underskott.

Bland EU:s grannländer utmärker sig just nu särskilt Turkiet för sitt kraftiga underskott i bytesbalansen.

Allt detta hänger alltså samman med att Sydeuropas krisländer fortsätter att spela rollen som “sänke” för euron.

Tomasz Konicz drar slutsatsen att det handlar om ett “kallt” valutakrig:

Det valutakrig som nu förs latent riskerar att inträda i en het, manifest fas. Vad som hotar är en eskalerande kapplöpning av devalveringar mellan västvärldens “partners”, som skulle kunna utlösa en okontrollerbar inflationsdynamik.

Detta är såklart en möjlighet. Ett av flera sätt för de växande obalanserna att bryta ut i en akut kris. Vilket sätt som är mest sannolikt ska vara osagt. Allt vi kan säga är att den ekonomiska krisen fortsätter att flyttas runt planeten som en het potatis eller kanske en osäkrad granat.

Nätportalen som nygammalt alternativ till sökrutan. Nu med schemalagt känsloliv! Några tankar om Spotifys senaste drag

Någon föreslog att jag borde skriva några om Spotifys senaste drag, nu när vi ändå är inne på vinst och förlust, monopol och monopsoni. Visst kan jag det!

Bakgrunden är att det surrar en massa rykten inför Apples kommande högmässa, som ska hållas 8 juni. Enligt ryktena är det nu som Apple på allvar kommer att ta upp konkurrensen med Spotify, genom att lansera en stor satsning på strömmande musik. Liknande rykten har visserligen surrat i flera år, men Spotify har goda skäl att frukta Apple. Enda sättet för Spotify att täcka växande förluster är ju genom att investerare behåller ett visst hopp om att Spotify kan erövra någon typ av monopolposition.

Alltså kallade Spotify till en presskonferens i New York förra veckan. Där förkunnades att man tar ytterligare steg bort från sökrutan, i riktning mot ett mer radioliknande flöde, anpassat till vad användaren väntas efterfråga “just nu”. Klientens nya startvy kommer att fyllas av rekommendationer, to fit your taste and mood, vilket alltså förutsätter att Spotify kan förfina sin övervakning av användarna.

More than ever, you’re telling us what you want: the best music to fit your mood and moment mixed with great entertainment throughout your day.

Det räcker inte att registrera vilka artister användaren gillar i största allmänhet (taste). För att kunna leverera musik för en viss stund (mood) bör man helst veta vad användaren gör, t.ex. genom att använda smarttelefonen som sensor. Ett pilotprojekt i den senare riktningen är “Spotify Running“.

Allt detta är försök att använda big data för att “klistra fast” användarna i Spotifys tjänst. Konkurrenterna kan leverera musik, men de kan inte lika lätt leverera ett personaliserat flöde. Frågan är bara hur kraftfullt klister som kan skapas av personalisering, när det kommer till musik.

* * *

Det är lustigt hur snabbt Spotify har förändrats. För fem år sedan kretsade företagets retorik helt kring tanken på individens suveränitet: “Spotify is a new way to listen to music. Millions of tracks, any time you like. Just search for it in Spotify, then play it. Just help yourself to whatever you want, whenever you want it.”

Sökrutan stod i centrum. Användaren förväntades på förhand veta vad som skulle skrivas där. Just help yourself. Själv ägnade jag åtskilliga ord åt att kritisera denna individualism. Men detta är en kritik som har hunnit bli inaktuell i förhållande till Spotify.

Numera låter retoriken från Spotify helt annorlunda. Man skryter inte längre om hur man maximerar individens valfrihet. Man har insett att många användare upplever sökrutans valfrihet som en börda. Steg för steg har sökrutans gjorts mindre central, medan rekommenderade spellistor har lyfts fram som det centrala. För ett par år sedan etablerade Spotify en ny paroll: “Music for every moment“. Och som rubrik för senaste presskonferensen stod “Soundtracking your day“.

Rekommendationerna riktar sig alltså inte bara till en individ (som antas besitta en musiksmak), utan till individen i en viss kontext; en tid på dygnet, en aktivitet. Spotify ägnar sig i allt högre grad åt att dela upp tiden och rummet i distinkta “moods” och “moments”, för att kunna leverera anpassade spellistor för dessa. Här finns ett intresse för att schemalägga människors vardag, från morgon till kväll.

Men i detta finns en inbyggd kluvenhet. Bör musiken illustrera eller influera lyssnarens känslor?

Å ena sidan utgår Spotify från att man bör hitta lyssnarens känsloläge – oavsett om det är glatt eller sorgset – för att hitta musik som bekräftar dessa känslor (“fit your mood and moment”). Samtidigt är det uppenbart att vissa känslor uppfattas som alltför kontroversiella för att bekräftas av Spotify.

Samtidigt finns en tendens att tillskriva musiken en uppbygglig funktion; att ersätta sorgsna känslor med glada. På senaste presskonferensen talade Daniel Ek om att man vill skapa en tjänst som “keep Spotify users happy and engaged during the day”.

Det sistnämnda citatet handlade dock inte om musik, utan om video. Det är talande.

* * *

Den riktigt stora nyheten från Spotify är alltså att man vill slå sig in på att leverera videounderhållning till användarna. Vissa beskrev genast detta som att Spotify har parkerat sina stridsvagnar på Youtubes gräsmatta. Svaret på en hotande konkurrens från Apple skulle alltså vara att börja konkurrera mer med Google?

Enligt andra innebär Spotifys videosatsning i första hand att man börjar konkurrera med Snapchat – ett företag som värderas till dubbelt så mycket som Spotify, som gör ännu större förluster och har ännu mer oklar affärsmodell. I förhoppning om att kunna uppvisa lite annonsintäkter förkunnade Snapchat i vintras att man skapar en funktion för att distribuera video, “highly addictive stories” från utvalda mediehus. Nu tänker alltså Spotify göra precis samma sak.

“Spotify can’t make money on music, so it’s expanding beyond it“. Under denna rubrik levererar John McDuling en analys som påminner om vad jag tidigare skrev här om Spotifys vinsutsikter. En expansion till andra medieformer är ju i princip ett alternativ till att försöka etablera sig som monopolist eller monopsonist på musikmarknaden. Möjligen kan videobiten finansieras via reklam, vilket ju knappast har varit möjligt på musiksidan. Men som strategiskt drag får det nog fortfarande ses som ett försök att “klistra fast” användarbasen vid Spotify inför den väntade konkurrensen från Apple. Syftet är då alltså fortfarande att etablera sig som monopolist för att sedan kunna höja månadsavgifterna.

John McDuling sammanfattar problemet med Spotify som musiktjänst: skivbolagen kräver garantier på att få en viss del (omkring 70 %) av intäkterna, oavsett hur många användare man lockar. Detta innebär ett strukturellt problem i konkurrensen med ett företag som Apple som är känt för att ha samlat på en sig enorm hög av likvida medel. Inte heller McDuling tror att Spotify kan använda monopsonisk makt för att tvinga skivbolagen att sänka sina ersättningskrav. Alltså ter det sig rimligt för Spotify att bredda sin verksamhet till andra medietyper, som video.

“We believe it will keep Spotify users happy and engaged during the day,” Ek says of the video offering. “Plus, it’s really awesome content.”

What Ek didn’t say is that it is also almost certainly cheaper content than music from the major record labels. It’s a way for Spotify to get people to use its service without having to give the content providers a 70% cut of the revenue.

Effectively, Spotify wants to become a 24-hour entertainment destination, the central hub for all the entertainment content its users would consume on a mobile device.

Spotify går alltså i riktning mot att bli en underhållningsportal. Wired kommenterar förra veckans utspel:

Spotify is now part of a legion of tech companies determined to become everything to everyone, whether it makes sense for you, them, or anyone at all. /…/

The idea of being a one-stop digital shop is nothing novel. The AOL of the 90s remains the most commonly cited example /…/

Facebook has become the new AOL, for its similar entrapments. But what AOL then, and Facebook and Spotify and Snapchat now (and in a slightly different way, Apple and Google and Amazon) all want to be is what’s typically called a portal, a place that collects the larger web—or parts of it, anyway—in a single place.

Under den första IT-bubblans dagar (1997–2001) antog alla att de riktigt stora vinstutsikterna skulle ligga just i nätportaler, typ AOL eller Spray. I sin historik över sökmotorer skriver medieforskaren Elizabeth Van Couvering:

Business texts of the time sought to promote this new kind of vertical integration, touting a concept called the “fully integrated portal”. The vision of the fully integrated portal was to control the whole user experience online – it was envisaged that users would leave the portal only rarely to visit external sites.

Är vi på väg dit igen? Fast förra gången verkade det ju finnas en genuin tro på portalbyggandet som strategi, parat med en brist på vettiga idéer om vad portalerna skulle vara bra för. Nu kryllar nätet av företag med idéer och användare, men utan stabila intäkter. Att bredda sig till att bli en underhållningsportal framstår snarare som en sista utväg i intäktsjakten. Men alla kommer inte att överleva i den skärpta konkurrensen – den saken är säker.

Den wikipedianska ideologin

I fredags serverade kommentarsfältet en vass kritik av Wikipedias strävan efter en idealisk “neutralitet” och dess rädsla för synteser.

Denna kritik stannar alltså inte vid att konstatera att Wikipedia är en hierarkisk byråkrati eller att det finns ett representationsproblem när minst 90 procent av de aktiva skribenterna är män. Problemet som signaturen Mangan lyfter dram i sina tre kommentarer går inte nödvändigtvis att lösa. Inte utan att Wikipedias vackra ideal byts ut mot andra ideal. Kanske får man rentav se det hela som en tragisk konflikt som saknar lösning.

Även om Wikipedia under de senaste tio åren har stärkt sin roll som “producent av neutralitet” (inte minst genom att gå i symbios med Google), är det fullt möjligt tilltron på denna neutralitet åter börjar falla samman under de kommande tio åren. Samtidigt kan man tänka sig en utveckling där den wikipedianska ideologin blir allt mer bornerad och självgod. Eller, i bästa fall, kanske projektet mognar och börjar erkänna att det är omöjligt att undvika syntetiskt kunskapsskapande i en encyklopedi. Men kommer detta mognande att kunna ske på en internationell nivå? Kommer det inte sannolikt att leda till en politisk och nationell fragmentering, kopplad till samtidens internationella konflikter? Spekulera gärna vidare i framtidsscenarion.

Här kommer så Mangans kommentarstext i en redaktionellt bearbetad form:

Wikipedia behöver slänga ut normen att “i stort sett alla ska tillåtas redigera om allt, så länge de kan peka på ett belägg eller något som de säger är ett belägg, och de inte är bannade från sajten”,samtidigt som diskusioner och texter pro forma enbart ska grundas på dessa belägg (citerade påståenden från något som några har fått accepterat som tillhörigt klassen “reliable sources”, påståenden eller soundbites som någon bekant författare, journalist eller forskare har slängt ur sig med ena handen, urgamla böcker som var bra på sin tid men idag är frånåkta av forskningen etc).

I många ämnen går det dessutom inte att åstadkomma bra, genomtänkta och tidsenliga artiklar om deltagarna ska låtsas att de hela tiden under sitt arbete bara pusslar ihop saker som klart har utsagts av “etablerade forskare”, är konsenus i mainstreammedia, peer reviewed papers eller liknande. Alla som försökt få till en bra sammanfattning av ett händelseförlopp eller en debatt (eller helt enkelt skrivit ett föredrag eller hållit föreläsningar) vet att man ibland måste arbeta med egna synteser, skrivningar och bedömningar, uppe i texten eller som underbyggande delar; det går inte att bara bygga texten som ett lapptäcke av “erkända lokala råfakta” och utsagor som sytts in från vad andra har sagt och som man kan citera rakt av. Det senare verkar vara många wikipedianers syn på saken, i alla fall är det den diskursen som dominerat där de senaste åren.

Om alla får redigera allt men ingen får föra diskussioner grundade på eget omdöme, initierade bedömningar av hur det ligger till, kritik i sak (av forskare, fakta och bedömningar) och sammanvägning av olika källor (allt detta kan klassas som “original research” och/eller POV-drivande av andra deltagare) så blir hela diskussionen bakbunden av att folk jagar källor – online, via Google, på tv eller i tryck – för det de redan har bestämt sig ska in i artikeln, och det syns naturligtvis i texterna. I princip är det därmed ingen skillnad på Wikipedia och Stora Sovjetencyklopedin; båda kunde innehålla lysande artiklar med hög vetenskaplig standard men det var omöjligt att veta om random artikel du slog upp var omdömesgill eller försåtligt färgad av propaganda eller fördomar, särskilt ifall den berörde ett kontroversiellt område.

Man kan förstås mena på att det låter motstridigt att dels säga att Wikipedia måste göra sig av med long-tail-normen att alla ska tillåtas redigera fritt om allt, utan att någonsin behöva visa att de har någon slags insikter om ämnet, dels att Wikipedia är hierarkiskt, uppifrånstyrt och fullt av grupper som vill ha in sin agenda i artiklar och försöker få stöd uppifrån.

Men numera är det i praktiken den där normen att alla ska få skriva om allt, utan någon koll på vilka de är (skolgrabb, college kid, fanatiker, pr-man eller docent i det ämne det gäller?), som fungerar som argument för den tröga och toppstyrda strukturen, och som driver på gängbildningen kring olika ämnen. Det är som ett dysfunktionellt grupparbete i skolan.

Och de här synpunkterna avser primärt engelskspråkiga Wikipedia. Problemen finns på de andra också, men svenska Wikipedia lider sedan länge av kroniskt underskott på medarbetare och låg standard på artiklarna. Det finns helt enkelt inte tillräckligt många aktiva deltagare – man är en bra bit under den kritiska massan – och inte tillräckligt öppen diskussion på sv-wp för att det ska bli så mycket bättre än det är, eller för att rensa bort grova felaktigheter.

Konsensustänket är helt klart en del av problemet här; om det som ska stå i en encyklopedi definieras som en neutral icke-värderande konsensus – som samtidigt ska kunna uppdateras kontinuerligt utifrån ny objektiv konsensus inom forskningen och diskussion inom Wikipedia-communityt – så blir det ju en omöjlig ekvation, särskilt om alla i princip ska kunna vara anonyma, även admins. Det leder bara till att många börjar dölja sina avsikter eller gejma systemet till sin fördel, dessutom lämnar det en vidöppen dörr för PR-folk och reklamare.

Många på Wikipedia verkar tro att forskare i alla ämnen sitter och bestämmer på konferenser att nu är detta vår nya konsensus i den här frågan, och att sedan kan man konstruera en avbild av forskningen som helhet utifrån detta. Det gör man möjligen i vissa frågor inom fysik, geologi och liknande men självklart inte inom de flesta andra vetenskaper, hårda eller mjuka. När ett nytt synsätt slår igenom så sker det mera glidande och informellt, och efter trettio år står det faktiskt andra saker i läroböckerna utan att det behöver formuleras som en rättegång med de tidigare forskarna och deras synpunkter.

Tack alltså till signaturen “Mangan” för denna analys!

Monopol eller monopsoni? Hur kan Spotify och de andra nätjättarna vinna kontroll över sina marknader?

Förra veckan bloggade jag om Spotifys utsikter till lönsamhet, vilket inledde en bra diskussion som gärna får fortsätta.

Frågan var vilka “stordriftsfördelar” som Spotify skulle kunna få genom att expandera ytterligare. Varje ny användare innebär ju också nya utgifter; typ 70 % av Spotifys intäkter slussas vidare direkt till skivbolagen. Det är svårt att se hur stordriftsfördelar i själva verksamheten – musikdistribution – skulle kunna vända förlusten till vinst.

Då återstår i princip två möjligheter för Spotify att expandera sig till lönsamhet: att öka intäkterna som monopolist eller att sänka utgifterna som monopsonist.

Ett monopol innebär ju att det bara finns en säljare men många köpare. Säljaren får då en möjlighet att höja priset utan att förlora kunder. Om priset för ett premiumkonto kunde dubbleras från 100 till 200 kronor per månad skulle Spotify givetvis förbättra sin balansräkning rejält, även om skivbolagen skulle fortsätta att kamma hem en merpart av intäkterna. Men en monopolposition förutsätter att Spotify lyckas oskadliggöra alla konkurrenter, t.ex. genom att erbjuda nya funktioner som är svåra att kopiera. Och om Spotify har något som inte enkelt kan kopieras, så är det “big data“. Utmaningen blir alltså att skapa olika musikflöden som är anpassade för vad en enskild användare gör i ett visst ögonblick. Företagets senaste satsningar, exempelvis “Spotify Running“, går några steg i den riktningen. Men bara några.

Jag tror att det på lite sikt finns två möjligheter för Spotify: att bli en monopolist eller gå under. Enda mellanvägen – kanske det troligaste alternativet – är ett uppköp som leder till att Spotify införlivas i en annan musiktjänst. Men för en sådan musiktjänst finns också bara två möjligheter: att bli monopolist eller gå under. Det är vad jag tror.

Det fanns dock röster som spekulerade i att Spotify skulle kunna bli lönsamt genom att sänka sina utgifter. Alltså att de skulle kunna tvinga skivbolagen att acceptera lägre ersättningar för musiken. Då skulle Spotify agera som en monopsonist.

Monopsoni betecknar ett tillstånd där det bara finns en köpare av en vara, men många säljare. Som om det finns ett flertal olika skivbolag, som alla är beroende av att få sin musik distribuerad genom en enda streamingtjänst. Det låter ju inte helt otänkbart. Men huruvida det verkligen är fråga om monopsoni i strikt mening, beror på hur vi förstår musiken som vara.

Här gäller det att tänka på att streamingtjänster faktiskt inte säljer enskilda låtar. De säljer tillgång till “all musik”. Om ett av de stora skivbolagen drar sig ur, är produkten ofullständig. Skivbolagen sitter på ett betydligt starkare monopol/oligopol än Spotifys eventuella monopsoni. Som sagt:

Hm. Jag är inte helt övertygad om att Spotify skulle kunna använda sin monopsoni gentemot skivbolagen för att pressa kostnaden för rättigheterna. Skälet är att de tre stora skivbolagen fortfarande är ett oligopol. Om de säger nej till att sälja sin produkt under ett visst pris, kan Spotify inte vända sig till en annan leverantör för att få en motsvarande produkt. För produkten är ju “all musik”, alltså hela bakåtkatalogen av inspelningar som redan kontrolleras av de tre stora skivbolagen.

Jag tror inte man ska underskatta skivbolagens oligopolmakt gentemot Spotify.

Däremot är monopsonin central för en del andra nätjättar. Jag tänker då särskilt på Amazons ställning som bokhandlare. Ingen kan beskylla Amazon för att ha missbrukat en monopolposition genom att driva upp priserna på böcker. Tvärtom har de bidragit till att pressa priserna – på bekostnad av förlagen, särskilt de mindre förlagen och dess författare. Amazons makt på bokmarknaden bör alltså inte beskrivas som ett monopol utan som en monopsoni. Mer om detta senare.

Wikipedia, Metapedia och de inter-encyklopediska konflikterna

År 2006 grundades det högerradikala uppslagsverket Metapedia av en grupp svenska nazister, eller snarare postnazister – samma grupp som tidigare utgivit nazisttidningen Nordland. Vid den tiden hade Wikipedia just tagit fart och det är slående hur Metapedia har strävat efter att presentera ett rasistiskt och nyfascistiskt tankegods i “wikifierad” form. Konceptet spred sig från Sverige till en rad andra språk.

Wikipedias artikel om Metapedia är påfallande kortfattad. Men jag noterar att någon just uppdaterade den med ett citat ur mitt senaste bokkapitel om de två fascismerna:

Swedish historian Rasmus Fleischer wrote that “In 2007, another network began to crystallize within Europe’s radical tight but with a vastly different ideological character. Activists from the Swedish group Nordiska Förbundet made a coordinated effort to use the internet to propagate a more “positive” image of neo fascist, third position and national revolutionary politics. They created a blog portal (Motpol.nu), a web community (Nordisk.nu) and a wiki site (Metapedia). Today there exist a dozen editions of Metapedia, making it a vital medium for dissemination of the ideology labeled here as “multi-fascism”. Metapedia tends to promote antisemitism in a cautious way, not stating too much in words but instead using the hyperlinked wiki format to make insinuations about a Jewish conspiracy.”

Mitt intryck är att Metapedia har ett begränsat inflytande på den högerradikala miljön i Sverige. Grundargruppen är visserligen en nyckelspelare i den ideologiska konflikt som nu sliter sönder Sverigedermokraterna. Men det är tydligt att denna konflikt främst utspelar sig på bloggar som Axpixlat och Fria Tider, medan den knappt verkar ha lämnat några spår på Metapedia.

Aktiviteten på svenska Metapedia verkar också ganska låg. Antalet artiklar ligger på drygt 10000. Engelskspråkiga Metapedia är inte mycket större. Men två versioner har blivit riktigt stora: den tyska (cirka 50000 artiklar) och framför allt den ungerska (cirka 150000 artiklar).

Trots att nyfascisterna bakom Metapedia tenderar att sympatisera med en pro-rysk eurasianism, finns ingen version på ryska.

Om man gräver lite framträder dock en ganska intressant historia om en politiska splittring bland ryska encyplopedister. Under ryska Wikipedias första åren samlades där tydligen en del högerradikala skribenter, men när dessa ansåg sig bli motarbetade valde de att bryta sig loss och skapa en egen encyklopedi: Wikislavia. Initiativtagarna presenterade sig som “a New Right group of wiki-dissenters, exiled from Russian Wikipedia“. Innehållet kretsade i hög grad kring folksagor och kristen-ortodox mystik.

Wikislavia förklarades snart (2007) vara en oberoende sektion av Metapedia. Men samtidigt inleddes dess sönderfall. Om man får tro Metapedias artikel om Wikislavia, var det antifascistiska wikipedianer från Kroatien och Ryssland som ledde ett utdraget sabotageangrepp genom ständiga ändringar av artiklarna. Till slut tappade Wikislavia kontrollen och tvingades lägga ner. (Eller så gick det till på något helt annat sätt.)

Märkligt nog nämns inte Wikislavia alls på engelskspråkiga Wikipedia. Och artikeln om Metapedia är som sagt också rätt kortfattad. Är det så att Wikipedia har byggts upp kring en viss identitet eller subjektsposition, en “neutralism“, som av någon anledning har svårt att hantera existensen av splittringar och extrema utbrytargrupper? Eller anser wikipedianerna bara att de konkurrerande uppslagsverken är så små att de inte förtjänar någon större uppmärksamhet? Då tror jag att de misstar sig. För det går inte att komma ifrån politiken i att bygga en encyklopedi.

För ett halvår sedan meddelade ryska myndigheter att man inlett skapandet av “ett alternativt Wikipedia“. Hur det går med den saken får vi se. I vilket fall är det kanske lite för lätt att ta Wikipedia för givet. Det känns som att vi på senare år, post-Snowden, har pratat allt mer om den politiska makt som ligger hos typ Facebook och Google – men allt mindre om möjliga maktspel kring Wikipedia.

Från Klarna till Kina – om sambandet mellan skuldsättning och övervakning

Nu när jag just har skrivit lite om övervakning och lite om skuldsättning, får vi tillfälle att titta på hur dessa två saker hänger samman, vilket nästan aldrig uppmärksammas. Övervakning och skuld diskuteras som separata frågor, trots att de är intimt sammanbundna.

Hur uppstår en skuld? I allmänhet genom att någon beviljar kredit åt någon annan. Kredit (av latinets credo) handlar om att tro; att långivaren tror att låntagaren i framtiden kan återgälda sin skuld. Först av allt sker alltså en bedömning av låntagarens kreditvärdighet. Ju lägre kreditvärdighet, desto högre ränta tas ut för att täcka kreditrisken. Detta gäller i princip oavsett om låntagaren är Greklands regering, ett företag som ska investera i nya maskiner, en bonde som behöver köpa utsäde, ett hushåll som vill köpa ett hus eller en student som ansöker om studielån. Samma sak när vi köper något på nätet mot faktura, skriver på ett hyreskontrakt eller tecknar ett abonnemang med bindningstid – även detta är kreditförhållanden, dit vi får tillträde eftersom vi bedöms ha tillräcklig kreditvärdighet (även om tröskeln i vissa fall kan vara mycket låg).

Att avgöra kreditvärdigheten hos någon – en stat, ett företag, en individ – kallas för kreditupplysning. Det kan framstå som att kreditvärdigheten vore en inneboende egenskap hos varje ekonomisk aktör, ungefär som att varje föremål har en vikt som kan mätas via vägning. Så är det inte. Kreditupplysning är ett spekulativt bestyr som handlar om att förutsäga framtiden. Det är alltså inte fråga om ett analytiskt omdöme utan en syntes. En samling av disparata omdömen om hur ett subjekt har betett sig i det förflutna förs samman till en förutsägelse av vad man kan vänta sig från subjektet i framtiden. Vad som räknas är dock inte det enskilda subjektet, utan hur stora avvikelser från det normala som kan väntas när en större mängd framtider slås samman och prissätts. Kreditupplysningen resulterar är alltså en uttalad eller outtalad kvantifiering av en risk.

På vad grundar sig denna spekulation? Det beror på det samhälle där kreditförhållandet upprättas. För 100 år sedan var det ännu vanligt att arbetare i Sverige handlade “på krita” i sin lokala livsmedelsbutik, för att återgälda skulden när lönen kom. Men alla bedömdes inte som kreditvärdiga. Butikspersonalen kunde lätt hålla koll på vilka familjer som var dåliga på att betala och var säkert mer tveksam till att bevilja kredit åt någon som just blivit arbetslös. Detsamma gällde när någon ville hyra en bostad. Kreditupplysningen grundades alltså på renommé. Man höll koll på varandra i lokalsamhället och om den utböling som kom på tillfälligt besök kunde knappast räkna med kredit.

Urbaniseringen skapade ett samhälle av främlingar. För många innebar det en befrielse från en typ av övervakning. Men det innebar också större svårigheter att bedöma människors kreditvärdighet. Butikspersonalen var inte längre personligen bekant med kunderna. Krediten försvann visserligen ur svensk dagligvaruhandel till följd av KF:s framgångsrika kampanj, men samtidigt lanserades nya varor för masskonsumtion: cyklar och bilar, radio och tv, disk- och tvättmaskiner. Prislapparna kunde motsvara åtskilliga månadslöner för en arbetare, så för att få fart på produktionen krävdes det kredit, oftast i form av avbetalning. Detta tvingade fram nya system för ekonomisk övervakning.

Ännu på 1950-talet var det vanligt att detaljhandlare på egen hand försökte avgöra kundernas kreditvärdighet. Även i storstäderna kunde det finnas ett visst mått av personlig renommé. Även i storstäderna fanns en radiohandlare i varje förort, som rentav besökte folks hem för att utföra installationer och reparationer – vilket även gav viss insyn i människors personliga förhållanden, vilket i sin tur kunde vägas in i den informella kreditupplysningen. Men i takt med att detaljhandeln rationaliserades och centraliserades till större enheter, förlorade den också tillgången till den övervakningsresurs som lokalsamhället utgjorde.

Att televisionen kring 1960 fick ett oerhört snabbt genomslag i Sverige, jämfört med andra länder, hängde samman med att här fanns en förhållandevis god tillgång till konsumtionskredit. Men genom radiohandeln drog en våg av kreditförluster. Det krävdes nya tekniker för kreditupplysning och en förbild hittades i tyska Schufa. År 1959 gick ett antal kreditupplysningsbyråer, finansbolag och affärsbanker samman för att bilda Kreditregister AB. Där upprättades ett kartotek som snart rymde miljontals personakter, med information om alla löpande avbetalningskontrakt och varje försummad betalning. En butik som ville sälja på avbetalning kunde nu få en kreditupplysning via telefon på bara några minuter.

Utan tvekan bidrog denna övervakningsmaskin till att avbetalningshandeln i Sverige kunde expandera rejält under 1960-talet. Eftersom risken reducerades, kunde räntorna pressas. Efter att kunden undertecknat ett avbetalningskontrakt i butiken, förvandlades kontraktet till ett värdepapper som såldes vidare på finansmarknaden. Snart hade svenskarna den högsta nivån av avbetalningsskuld i Europa. Detta är en del av folkhemmets konsumtionshistoria som ofta har glömts bort.

Men omkring 1970 blev “personlig integritet” på allvar till en politisk fråga. År 1973 stiftades en kreditupplysningslag som bl.a. satte stopp för bankernas och finansbolagens utbyte av information om människors skulder. Lagen förbjöd också registrering av betalningsförsummelser som inte blivit fastställda av myndighet. Detta innebar ett rejält steg tillbaka för kreditupplysningsväsendet i Sverige. Visserligen hade vi offentlighetsprincipen som gjorde det lätt att kontrollera uppgifter om människors inkomst. Men när inte längre gick att kontrollera deras utestående skulder, ökade åter risknivån i kreditgivningen till privatpersoner. Det fanns ingen egentlig spärr mot att överskuldsätta sig genom att skaffa ett flertal olika kreditkort, vart och ett med kreditutrymme motsvarande 10 procent av årsinkomsten.

Detta är bara några lösryckta exempel, hämtade ur forskning som jag ännu inte publicerat. De tycks peka på en olösbar spänning mellan integritetstanken och kreditförhållandet.

Utan övervakning, ingen skuld. Ju mer effektivt människors privatliv kan övervakas, desto mer noggrant går det att kvantifiera deras kreditvärdighet. I teorin leder alltså övervakning till en minskad risk för kreditförluster samt till lägre räntor. Och vice versa: ett skydd av privatlivet leder till att kreditgivningen blockeras eller blir både dyr och riskabel.

* * *

Att jag tar upp detta är nog mest på grund av att Kina alltså håller på att inrätta ett “Social Credit System“. Detta system, skrev jag i Expressen, skulle göra Jeremy Bentham grön av avund.

a credit information system that covers all of society has not yet been formed, /…/

the cost of breaking trust tends to be low, /…/ a social atmosphere in which agreements are honoured and trust are honestly kept has not yet been shaped, especially grave production safety accidents, food and drug security incidents happen from time to time, /…/ sales of counterfeit products, /…/ academic impropriety

De kinesiska myndigheterna konstaterar att marknadsekonomin är en kreditekonomi. Ekonomisk tillväxt och “optimal resursallokering” kräver alltså en fortlöpande standardisering av kreditförhållandena. Men det stannar inte där. Kineserna verkar faktiskt ta kreditupplysningstanken till en helt ny nivå. Det handlar inte längre bara om kredit, eller ens om ekonomi. Syftet är i stället att skapa en “ärlighetskultur” i hela samhället; “carrying forward sincerity and traditional values“, “reducing social contradictions“, i linje med de målsättningar som fastslagits i tolfte femårsplanen och vid 18:e partikongressen.

Nyckelordet är alltså sincerity, som upprepas 131 gånger i dokumentet, medan däremot solidarity alls inte nämns.

Nästan varje tänkbart samhällsområde radas upp. Allt ska integreras i den nya poängsättningen av Kinas medborgare, inklusive hälso-, kultur- och socialpolitik. Ingenting nämns om någon möjlighet att överklaga beslut.

strenghten the cerification of conditions for applications in policies concerning people’s livelihoods, strengthen dynamic management for social aid and supervision and management for the use of social housing, and put individuals breaking trust and violating regulations on a credit blacklist.

/…/

establish and complete credit information databases of cultural enterprise subjects, employees and cultural products such as entertainment, performance, artworks, online culture, etc.

/…/

Establish online credit evaluation systems, evaluate the credit of the operational behaviour of Internet enterprises and the online behaviour of netizens /…/

forcefully promote the broad application of online credit information in various areas of society. Establish online black list systems, list enterprises and individuals engaging in online swindles, rumourmongering /…/ and other grave acts of breaking trust online into black lists

Som sagt: jag tror att vi bör följa det som sker i Kina, för det är inte osannolikt att deras system för “social kreditupplysning” inom tio år kommer att stå som förebild för västvärlden.

Jag tänker också på Rudolf Hilferding, vars bok Das Finanzkapital (1910) utövade ett starkt inflytande på den socialdemokratiska arbetarrörelsen. Han menade att kapitalismen rörde sig mot en allt högre grad av monopol, vilket skulle underlätta övergången till socialism – det var liksom bara för staten att ta över “finanskapitalet”, alltså bankerna.

Visserligen var det länge sedan Kinas statsparti talade om att avskaffa kapitalismen. Men kanske går det ändå att ana en parallell till den strategi som föreslogs av Hilferding. Det handlar fortfarande om att ta kontroll över den finansiella planeringens centralorgan. Men nu handlar det inte längre om bankerna, utan om kreditupplysningsväsendet.

* * *

Annars finns ett mer närliggande exempel, när vi talar om sambandet mellan övervakning och skuldsättning. Jag tänker på Klarna AB, det svenska bolaget som nu hyllas som framgångsrik “enhörning“, vilket betyder att det värderas till över en miljard dollar. Deras affärsidé handlar, något förenklat, om att förmedla krediter till konsumenter som egentligen inte behöver någon kredit. Då kan Klarna kamma hem extra intäkter genom sitt eget inkassobolag Segoria. Som Klarnas ena grundare uttryckte saken: “Den bästa kunden är den som inte betalar direkt, men som får en påminnelse och sedan inkassokrav.”

Uttalandet ledde till upprörda reaktioner, varpå företagets andra grundare förtydligare: “Även om ordvalet inte var det bästa så är Niklas och Klarna öppna med något som gäller för hela bank- och finansbranschen, teleoperatörer och elbolag, nämligen att en kund som betalar sent skapar extra intäkter.”

Balansgången är delikat. Den bästa kunden är den som köper på kredit och betalar för sent. Att ta över kreditrisken från nätbutikerna är en central del av Klarnas affärsmodell. Risken blir lönsam genom att kvantifieras i en riskmodell.

olika typer av data från köpprocessen slås samman och analyseras genom Klarnas algoritmer. Baserat på utfallet från analysen kan man bedöma vilka köp som ska godkännas och inte. Geografiskt läge, tidpunkt och hur data matats in vid köptillfället är exempel på parametrar som sägs påverka utfallet av analysen.

Förvånansvärt lite har skrivits om detta i pressen, bortsett från en artikel i The Economist. Där framgår att Klarna jobbar med att kombinera så många typer av data som möjligt, för att få en bild av köparen. Bland annat noteras om köparen skriver in sitt namn och sin adress manuellt, vilket ska ge en något högre kreditvärdighet än att kopiera in uppgifterna. Den som har för vana att nätshoppa mitt i natten räknas tydligen som mindre trovärdig än den som shoppar på dagtid.

För allt detta finns givetvis en stabil statistisk grund, som blir större för varje år som går. Enligt en inlaga till Datainspektionen “är det Klarnas utgångspunkt att alla uppgifter från Klarnas tjänster ska sparas i tio år räknat från det datum då transaktionen genomfördes.”

Samtidigt förs i Sverige en politisk diskussion om “överskuldsättning”, där strängare kreditprövning framhålls som en given lösning. Snabblåneföretag pekas ut som oansvariga när de beviljar lån utan att först ta en ordentlig kreditupplysning. Lösningen på skuldproblemet anses alltså ligga i att anlita företag som specialiserat sig på att övervaka människors ekonomiska beteende. Ju större skuldproblem vi får i samhället, desto större blir den politiska acceptansen för övervakning. Om tio år kanske det rentav blir obligatoriskt för att anlita Klarna, eller motsvarande företag. Sannolikt kommer kreditupplysningarna då att väga in betydligt fler aspekter av vårt nätbeteende än vad Klarna kommer åt i dag. Och det förefaller väl inte helt osanolikt att hela verksamheten kommer att kontrolleras från Kina.

Ryktet om den andra IT-bubblan, i tiohörningarnas tid

“Ryktet om den andra IT-bubblan” stod som rubrik här för ganska precis ett år sedan. Inlägget tog avstamp i att en välkänd investerare tillkännagivit sitt val att “blanka” aktier i diverse internetföretag, alltså att spekulera i ett kraftigt kursfall inom några år.

Vad har hänt sedan dess? Inte mycket. Ryktena fortsätter att stötas och blötas. Vissa menar att en stor IT-krasch är oundviklig, andra säger emot. Med om det finns en andra IT-bubbla, så var det kanske inte främst på börsen, bland Twitter och Facebook, utan bland de företag som ännu inte blivit börsnoterade.

Bland de företag som kallas för “enhörningar” (unicorns), eftersom de värderas till minst en miljard dollar. Det upprättas listor över de 83 enhörningarna, men även över “tiohörningar“, värderade till minst tio miljarder dollar. Skaran av “tiohörningar” inkluderar bl.a. Snapchat och Dropbox – företag som knappt har några intäkter. Men allra mest surras det just nu kring Uber och Airbnb.

Nu är verkar även Spotify vara på väg mot tiohörningarnas skara. Man ska bara minnas att värderingen av dessa onoterade företag är rena godtycket. Den baseras på hur stor ägarandel nya investerare får för sina pengar, men tar ingen hänsyn till att de tidiga investerarna ofta har fått särskilda garantier om att vara först att få tillbaka sina pengar. I praktiken kan detta ses som ett sätt att blåsa upp företagens värderingar.

Nu drivs värderingarna i första skedet av s.k. affärsänglar, som sedan får sällskap av riskkapitalfonder, typ svenska Northzone. (Förra inlägget citerade lite ur den hårresande “utopi” som formulerats av Northzones Pär-Jörgen Pärson.)

Northzone är en tung investerare i Spotify, som nu går vidare till att skjuta in några miljoner dollar miljoner i företaget Jukely, som utlovar “ett Spotify för konserter”.

Änglar och enhörningar… Det hela ger ett halvverkligt intryck.

Unicorns will die, skies will fall, and parents’ basements will be resettled.

/…/

This tech boom runs on Monopoly money—and as we saw 2000, that money can quickly disappear. The startups relying on easy VC cash then wither away, which indirectly hits the revenue of larger and more established companies. Next, you begin to hear about the “accounting irregularities” that affect seemingly unrelated industries like telecom and real estate. Then the bust goes nationwide. We’ve all seen this movie before.

Så skriver en av de otaliga USA-bloggare som förutspår en ny IT-krasch. Deras tidsprognoser är ointressanta, troligen överdrivna för att få uppmärksamhet. Men det är ändå slående hur många tunga investerare som har uttalat sig att den rådande teknikboomen någon gång är dömd att sluta med en rejäl smäll. Dessa herrar har inte direkt gjort sig kända som pessimister.

Vi har superinvesteraren och orakeltwittraren Marc Andreessen som menade att många startups med hög “burn rate”, som alltså sätter sprätt på sitt riskkapital i alltför hög takt, är dömda att “gå upp i rök”.

Vi har Fred Wilson, ännu en superinvesterare med orakelstatus, som likaledes uttryckt en oro inför alla “portföljföretag som bränner flera miljoner dollar i månaden”.

Vi har ytterligare en riskkapitalist, Bill Gurley, som investerat i Uber. Han förklarade nyligen att de “så kallade enhörningarna” representerar “en risknivå som vi aldrig tidigare upplevt i Silicon Valleys historia”.

Och så har vi Mark Cuban som hävdar att bubblan är långt mer överspänd än år 2000.

Allt detta uppmärksammas i USA. Det skrivs om i medier som brukar ge återklang även här. Men det tycks nästan som att Sverige omgärdas av ett filter som stänger ute diskussionen om en “tech bubble”. Detta visades tydligt i tidningen Fokus hyllningsartikel till fenomenet #SthlmTech. Där förutsattes liksom att flödet av riskkapital ska fortsätta för evigt. Enda talet en möjlig krasch handlade om den förra IT-kraschen, med påpekanden om att det är annorlunda nu. Den förra kraschen kommer alltså inte att upprepas. Som om en marknadskrasch någonsin vore en identisk upprepning av en tidigare krasch!

Nyligen publicerades ändå ett uttalande av den framgångsrika investeraren Jane Walerud, som menar att det uppstått en ny bubbla i Sverige, där teknikföretagen är våldsamt övervärderade.

När spricker den då?

”Förra gången det kom in riktigt mycket pengar i Stockholm var 1997. Då sprack techbubblan efter två år, så om jag ska tippa så tror jag den spricker om två-tre år nu också.”

Den som lever får se. Det är allt jag vågar säga.