Rasmus Fleischer's Blog, page 36

K221: Douglas Couplands pessimistiska förutsägelser av tiotalet – hur väl håller de?

För fem år sedan publicerade författaren Douglas Coupland en lättsam profetia i 45 punkter om hur livet skulle te sig under 2010-talet: “A radical pessimist’s guide to the next 10 years“. Nu är väl halvvägs genom facit och kan börja fråga oss om förutsägelserna stämmer eller inte.

Jag gör ett försök under fyra underrubriker: samhället i stort, energin, tekniken och subjektet.

Kursiverad text är min sammanfattning av vad Coupland förutspått under någon av sina punkter, resten är mina kommentarer.

Samhället.

Sänk förväntningarna. Det mesta kommer att bli värre. (1)

Medelklassen tynar bort då dess yrken ersätts av maskiner. Fast folk fortsätter att identifiera sig som “medelklass” utifrån sin familjebakgrund. (6)

Äldreomsorg kommer inte tillhandahållas. Så se till att du själv har fixat någon som byter dina blöjor när du blir gammal. (15) Lite oklar tidshorisont här. Kanske menar han bara att detta är en insikt eller inställning som gradvis breder ut sig under 2010-talet?

Nya låglönejobb skapas, jobb som skapas bara för jobbskapandets skull. En följd blir att allt fler butiker kommer att återgå till försäljning över disk i stället för självbetjäning. (7) Knappast. Varför skulle vissa branscher börja bli mer personalintensiva än nödvändigt? Företag har inget intresse av “jobbskapande” utan drivs tvärtom genom konkurrensen att ständigt minimera mängden nödvändigt arbete. Pressade löner kan möjligen sakta ned processen något, men inte få dem att vända tillbaka. Visst kan staten gå in och subventionera “jobbskapande” men det kommer knappast att ske i den utsträckning att t.ex. butikshandeln återgår till 1950-talets tekniska nivå.

Andelen i fängelse kommer att öka ytterligare. (42)

Att ta sig fram i staden kommer att bli svårare eller rentav farligare. Dels till följd av kollapsad infrastruktur, dels på grund av en eskalerad kriminalitet i form av stråtrövare och organtjuvar. (43) Här påminner Couplands dystopi om de preapokalyptiska visionerna hos en annan kanadensisk författare, Margaret Atwood.

Nordamerika kommer eventuellt att fragmenteras politiskt, när olika utbrytardelstater och regioner väljer att gå åt radikalt olika håll. (20)

Energin

Olja kommer att vara vansinnigt dyrt. (8, 9, 13)

Just här framstår Douglas Couplands profetia som synnerligen tidstypisk. Den skrevs ju 2010, när oljepriserna tycktes vara på väg tillbaka upp på de höga nivåer som nått 2007–2008, innan finanskrisen. Men efter 2011 har oljepriset tvärtom rasat och skapar nu kaos i kraft av sin låghet, inte sin höghet. Därmed inte sagt att oljan aldrig kommer bli tokdyr igen. Det kommer den sannolikt att bli, både under kortare och längre perioder. Men det tycks inte var dyr olja som präglar 2010-talet i allmänhet.

En följd av den svindyra oljan blir att bilberoende förorter förslummas. Närhet till tunnelbana, däremot, kan få fastighetspriser att stiga. (8–9) Där är vi alltså inte nu.

Importerade färska grönsaker är på väg bort från matborden, “liksom allt annat som kommer in i ditt liv med lastbil”. Grönsaker kommer att vara inlagda, mjölksyrade, konserverade. (13) Handlar sistnämnda om att de ska klara långsamma transporter? Med vilka transportmedel då? Rolig tanke. Men det stämmer föga in på vårt rådande tiotal.

Tekniken

Framtiden känns inte futuristisk, den känns bara märklig, helt bortom kontroll. (2)

Framtiden känns allt snabbare. Nya teknologier fortsätter att stå på kö för att storma in och sabla ner allt motstånd. (3)

På samma sätt som du inte kan återgå till en långsammare dator, kan du inte återgå till ett mindre uppkopplat tillstånd. (10)

Folk som inte tar till sig tekniska nymodigheter kommer att uppfattas som passiv-aggressiva kontrollfreaks. De kommer att få samma bemötande som en vegan som dyker upp när ett gäng köttälskare har grillfest. (33)

Någonting smartare än oss kommer att framträda (14) – så skriver Douglas Coupland, ordagrant. Påståendet är tyvärr meningslöst så länge det inte finns en tydlig definition av vad som är “smart” (eller “intelligent”). Jag ser inte att vi rör oss närmare en sådan definition. Snarare urlakas ordet “smart” för varje år genom sin extrema överanvändning i marknadsföringsspråket.

Den byggda världens arkitektur kommer allt mer att påminna om Microsofts design. (31) Vaporwave!

Subjektet

Ge upp varje försök att vara en självständig individ, det är ingen idé, du är bara en nod i nätet. (17)

Mycket av vad vi kallat “personlighet” kommer att (bort)förklaras som strukturella och kemiska funktioner hos hjärnan. Alltså blir det lättare för dig att förklara varför du är på ett visst sätt. (24) Fast vad betyder det i praktiken? För vem blir det lättare? För vem ska det förklaras? Testa på din arbetsförmedlare, arbetsgivare, examinator… eller i domstolen.

Det blir svårare att tänka sitt liv som en linjär berättelse, när livet i stället blir en funktion av nätverket. (28) Verkligen? Betänk vårt behov av sommarpratare som under flera månader dagligen upprepar sina linjära livsberättelser på radio. Att vara en framgångsrik entreprenör ÄR numera att kunna berätta sitt liv som en sammanhängande “story”. Douglas Coupland har fått fel i att sådant berättande snart skulle framstå som ålderdomligt.

Alla de här kommentarerna har jag krafsat ner i allra största hast. Någon annan som kom att tänka på något?

K220: Vad är själva poängen med kristeori?

I går ordnade Motarbetaren ett öppet möte på Cyklopens bibliotek, där de presenterade sina försök att “formulera särdragen för en tid då kapitalismen befinner sig i permanent kris och förfall”. Jag inbjöds att kommentera det hela och inlägget som följer bygger på typ första halvan av vad jag tror att jag sa.

* * *

Vad är poängen med att syssla med kristeori? Det kan vara frestande att tänka sig att kristeorin syftar till att skapa ett krismedvetande. Att gå ut till massorna med domedagsscenarion, sprida en känsla av stundande sammanbrott, för att därigenom uppnå… ja, vad?

Inom olika rörelser har man ofta ställt sig frågan om huruvida skärpt krismedvetande, i någon form, kan vara ett medel som stärker rörelsen eller tvärtom försvagar den.

Inom klimatrörelsen har man ofta räknat med att människor ska kunna skrämmas till handling. Om folk bara inser klimatkrisens omfattning, kommer de att organisera sig för att hindra det värsta från att hända. Dessvärre verkar denna skrämseltaktik funka väldigt dåligt.

Inom arbetarrörelsen finns å andra sidan en lång historia av att avvisa de marxister som talar om kapitalismens slutkris. Tanken på att kapitalismen skulle kunna krisa sönder sig själv riskerade att legitimera en politisk passivitet, att det skulle räcka med att vänta. Men en sådan slutledning förutsätter den traditionella marxismens idé om historiska stadier som av nödvändighet skulle följa på varandra: feodalism måste följas av kapitalism, kapitalismen måste följas av socialism. Alltså skulle kapitalismens kris vara synonym med socialismens upprättande. När vi förkastar denna stadieteori hamnar frågan om slutkrisen i ett helt annat ljus. Då blir det nödvändigt att tänka sig möjligheten att kapitalismen går under för att ersättas av någonting ännu sämre. Eller kanske att kapital faller samman utan att egentligen ersättas av någonting; att det som återstår blir någon form av tomt skal, eller en odöd zombiekapitalism.

Här blir Rosa Luxemburgs paroll “socialism eller barbari” mer aktuell, inte för att någon kan påstå sig ha en färdig formel för vad “socialism” skulle vara, utan för att vi behöver tänka oss möjligheten av barbari, eller snarare av en utdragen process av barbarisering. Här kanske litteraturen och andra konstarter kan spela en viktig roll i kristeorin.

“Kristeori” – med detta ord syftar jag på alla slags försök att förklara kriser. Alltså att förklara varför någonting som tycktes fungera inte längre fungerar. Att förklara frånvaron av framsteg, eller faktiska försämringar. Krisen som ska förklaras kan vara ekologisk, ekonomisk, politisk, kulturell, andlig, psykologisk, medicinsk… Vad det än är som uppfattas vara på dekis, så finns det minst en kristeori som förklarar det, oftast flera. Kristeorier behöver inte vara vetenskapliga eller sofistikerade, utan kan vara högst vardagliga.

Många kristeorier är rena syndabocksteorier. Konspirationsteorier är kristeorier, som pekar ut en historisk tidpunkt då en illvillig sammansvärjning började leda en utveckling i fel riktning, samtidigt som de odlar drömmen om att krisen kommer att lösas bara konspirationen avslöjas. Rasistiskt snack om hur utlänningar förstör landet är också ett exempel på kristeori, eftersom det innefattar en krisdiagnos (att landet förstörs) och en förklaring (det är utlänningarnas fel).

Kristeori är alltså inte viktigt för att det skulle råda någon allmän brist på krismedvetande. Snarare präglas vår samtid av ett överflöd på kristeorier, även om de allra flesta har ett begränsat omfång och inte låter sig sättas i något meningsfullt samband (utom med hjälp av en tänkt konspiration).

Att formulera en radikal, kritisk kristeori är att formulera ett alternativ till denna uppsjö av inkompatibla småkristeorier. En kristeori låter sig bara bemötas effektivt av en annan kristeori. Det hjälper inte att anföra en framstegsideologi eller ens peka på belägg för faktiska framsteg. Själva existensen av en kristeori är ett tillräckligt belägg för att det existerar någon form av kris, även om den verkliga krisen kan vara en helt annan än vad t.ex. konspirationsteorierna vill göra gällande.

* * *

Fortsättning följer!

K219: Är maten skitbillig nu, eller? Lite om matprisernas tvära kast i krisen

Månadens kris: “mjölkkrisen“! Det handlar om bristande lönsamhet i svensk mjölkindustri, till följd av fallande marknadspriser. Antalet mjölkgårdar minskar snabbt och fast det just nu inte främst handlar om nedläggningar utan om sammanslagningar, fruktas att mjölkkrisen ska leda till en förändrad landskapsbild i Sverige – att fälten växer igen, att landsbygden blir en mindre tilltalande plats. Nu höjs krav på att staten ska stödköpa mejerivaror.

Mjölkkrisen är global. Från Kina rapporteras om hur enorma mängder osåld mjölk hälls ut och runt om i Storbritannien intas matbutikerna av bönder som demonstrerar för högre mjölkpriser.

Däremot är det just nu rätt få protester som riktar sig mot höga matpriser. Kanske för att matpriserna just nu faktiskt är låga. Åtminstone om man tittar på priskurvorna, i ett lagom långt tidsperspektiv.

Sedan sommaren 2014 faller matpriserna kraftigt på världsmarknaden. Spannmål, soja, kött, mjölk – ja, nästan alla jordbruksprodukter är billigare än de varit på flera år. Men det gäller inte bara mat. Marknadspriserna faller nu för alla möjliga råvaror, inklusive metaller och bränsle.

Marknadssambandet mellan mat och olja är välkänt. Bildligt talat äter vi petroleum. Konstgödslet tillverkas av olja, så dess pris följer oljepriset. Jordbruksmaskinerna drivs på oljebränslen, liksom de fordon som utgör den internationella transportkedjan från åkern till butiken.

Fast oljan är ju inte den enda faktorn bakom matpriset. Att världens mat blev ovanligt dyr 2007–08 och 2010–11 brukar sammanfattas med flera samverkande orsaker:

höga oljepriser
satsningar på att odla biobränsle på tillgänglig mark
dåliga skördar på grund av torka (till följd av klimatförändringarna)
spekulationspriser (gott om pengar hos investerarna, som måste investeras någonstans, däribland i råvaruderivat)

När man talar om hur matpriserna utvecklas över tid, jämför man med den allmänna prisnivån, alltså någon typ av konsumentprisindex. Sådana index är aldrig oskyldiga, alltid godtyckliga. Men om vi bortser från detta och ser på tillgänglig statistik över det längre perspektivet, då kan vi under trettioårsperioden 1975–2005 kunde observera en långsiktig trend mot fallande matpriser. Under större delen av denna period (kanske 1982–1998) tenderade också råvarupriserna i allmänhet att falla. Oljan låg i allmänhet under 25 follar per fat under från 1980-talets mitt, fram till 2003.

Under nollnolltalet började dock matpriserna att stiga uppåt, från 2003 och framåt, tillsammans med råvarupriserna i allmänhet, för att sedan rusa till extrema höjder Oljan nådde sin 2007–2008. toppnotering på 147.30 dollar/fat i juli 2008.

Världsmarknadspriset på vete fördubblades mellan februari 2007 och februari 2008. Även mjölk, kött, soja och majs blev föremål för prisökningar i samma storleksordning. Länder som Indien varade med att begränsa sin export av ris, vilket bidrog till att risets världsmarknadspris tredubblades på bara några månader i början av 2008. Vid denna tidpunkt hade protester mot de höga matpriserna utbrutit på flera håll i främst Afrika och Asien, inklusive Egypten – en föraning av vad som skulle ske tre år senare.

Matpriserna – liksom oljepriset – nådde en toppnotering sommaren 2008. Efter höstens finanskollaps föll priserna åter kraftigt, både på mat och olja. Oljan var åter nere på 32 dollar/fat i december 2008. Men prisfallet blev bara tillfälligt.

Stimulansåtgärderna sände en likviditetstsunami över världsmarknaden som bidrog till att sätta igång en ojämn inflation, där priserna på olja, lantbruksprodukter och andra råvaror åter rusade i höjden, med start omkring årsskiftet 2009–10. Oljan nådde åter en bra bit över 100 dollar/fat, med toppnotering våren 2011. I efterhand ser det ut som att nollnolltalets råvaroboom nådde sin topp under 2011 – efter att finanskrisen förorsakat ett kort med abrupt avbrott.

Perioden 2010–12 utgjorde ännu en global dyrtid, där höga matpriser gav bränsle till upprorsvågen i Nordafrika.

Våren 2011 skrev den tyska gruppen Wildcat i en läsvärd analys:

In 2001 food was cheaper than ever before. Six years later, in December 2007, food prices were at the highest level since the beginning of statistical records in 1846.

/…/

Over the last five years [2006–2011] food prices moved up and down with the rhythm of the financial bubble. Speculative capital flowed globally into assets of ‘risk-free return’ such as raw materials, basic foodstuff and soil, which resulted in massive price hikes from autumn 2006. One year later wheat prices had increased by 80 per cent, rice prices by 320 per cent. After the Lehman bankruptcy in September 2008 prices suddenly crashed. When central banks subsequently shifted towards a policy of ultra-cheap money and investment –seeking capital streamed into agricultural commodity markets, the prices went up again. By 2010 prices even topped the historic levels of 2008. In 2010 of all years – a year of record wheat harvests! – the bushel unit of wheat was traded at all-time high prices of $25 on the Chicago stock exchange.

Därefter inleddes en långsamt nedåtgående prisrörelse, som accelererade sommaren 2014. Det hela hänger samman med dollarns stegrande värde, som inleddes i maj 2013 då USA:s centralbank började tala om att snart kanske trappa ner på stimulanserna och höja styrräntan någon liten aning. Kapital som investerats utomlands och i råvaror drogs åter tillbaka mot USA och dess statsobligationer.

Är vi nu tillbaka på mer “normala” prisnivåer? Eller har vi tvärtom gått in i en period av kaos, osäkerhet och tvära priskast? Svaret beror nog mest på vilket tidsperspektiv man anlägger. Det här inlägget har mest krafsat på ytan. Vi måste återkomma till de olika sätten att förstå matfrågan och det verkar som att Wildcats analys kan bli en bra startpunkt.

Spotify trappar upp sin övervakning av användarna

Var du befinner dig vid varje given tidpunkt. Vilka som finns i din kontaktlista. Samt alla bilder, alla video- och ljudfiler som lagrats i mobilen. Detta, med mera, vill nu Spotify ha tillgång till.

Alla som använder Spotify i mobilen måste numera klicka ja till nya användarvillkor som ger företaget rätt att samla in dessa uppgifter och även sälja dem vidare till andra företag. Själva uppger de att övervakningen är nödvändig för att uppnå företagets högsta målsättning: “delivering the perfect recommendations for every moment“.

Förra året noterade jag att Spotify, när programmet installeras på en vanlig dator, samlar in data om alla ljudfiler som lagrats på anslutna enheter. Detta utan att ens formellt fråga om tillstånd först. Om de sparar denna info eller rentav skickar den vidare till någon, det går inte att säga.

Som alltid är det omöjligt att veta vem som kommer över informationen i slutändan. Om affärerna skulle börja gå dåligt kommer Spotify – inklusive lagrad användardata – till slut att reas ut på marknaden.

K218: Journalistikens oförmåga att skildra vissa kriser

Klickokratin av Ulrika Kärnborg är, enligt förlaget, “boken som sammanfattar journalistikens kris och sätter den i ett historiskt perspektiv”. Den omtalades kort i gårdagens Obs, där Eskil Krogh Larsson sade följande:

– Och det som slår mig samtidigt är hur fruktansvärt svårt jag har att hålla igen den gäspning som kommer när jag läser den här boken. Det är ju en fullständigt irrationell och kanske omoralisk sak att göra, att sitta och gäspa samtidigt som man sitter och läser om – faktiskt, och det här är inte överdrivet utan det är faktiskt, med en sliten formulering, ett hot mot demokratin. /…/

– Kanske är det så att mediekrisens första offer inte är sanningen, utan mediekrisens första offer kanske är berättelsen om mediekrisen. /…/

– Mediekrisen är en sån fullständig journalistisk utmaning att skildra, precis som klimatkrisen. Det finns ingen helt tydlig konfliktlinje, vem är skurken, vem är hjälten. /…/

Det saknas en naturlig dramatik. Det är ett långsamt pågående skeende, inga akuta händelser. Det är för många olika stories på en och samma gång. /…/

– Mediekrisen har heller ingen fysisk form eller gestaltning, vi kan inte se den framför oss vilket gör det väldigt svårt att beskriva den. Så det är en hopplös journalistisk utmaning, tror jag

Hopplöst är kanske att ta i, men nog är det svårt att skilja de kriser som har karaktären av “långsamt pågående skeende” och som inte heller tar sig en fysisk form som kan fångas på bild. Detta visar väl helt enkelt på gränserna för nyhetsjournalistiken som form. Vår värld omskakas av en massa skeenden som inte kvalificerar som “nyheter” i journalistisk mening.

Svårigheterna att avbilda vissa kriser går att få visst grepp om genom enkelt bildgooglande.

Sök på “mediekrisen” och du får en massa bilder på kulturministern samt några på pappershögar. Inte så spännande.

Sök på “klimatet” och du får mest av allt olika variationer på “The Blue Marble” (1972), alltså avbildade jordklot. Helt utan dynamik.

Andra kriser är desto lättare att avbilda. Sök på migration+medelhavet och du får ett otal bilder på överfulla båtar. Bilder som har en riktning och som visar på en akut situation. Hur mycket bidrar denna bildlogik till att det snackas så mycket mer om migrationen än om klimatet?

Förresten tror jag inte alls att mediekrisen är svår att skildra på grund av att den skulle ha ett flertal olika orsaker, vilket Eskil Krogh Larsson också var inne på. I grunden kan den kokas ner till ett uttryck för kapitalets inre logik som trots allt handlar om att rationalisera bort arbetskraft ur produktionen. Och i den mån som tidningarnas produkt har varit annonser, är det ett krasst faktum att annonsering numera ofta kan lösas mer effektivt utan att blanda in några journalister. Ännu ett exempel på “hur olika e-handelsbolag förser kunder med gratistjänster och därmed undergräver profiten för exempelvis tidningsmarknaden och musikindustrin” (Motarbetaren).

Kapar svansen

Via bloggens högerspalt går det inte längre att klicka sig tillbaka till inlägg från 2007, 2008 eller 2009. Jag bestämde mig nämligen för att ta bort dessa från det offentliga arkivet. Snart kommer de inte längre att vara sökbara via exempelvis Google.

Varför? För att de allra flesta inläggen är hopplöst inaktuella. De nosar lite här, lite där, hittar kanske något ibland men tar då med sig det framåt. Copyriot är ju en plats för ofärdiga tankar och ur en del av nollnolltalsbloggandet utkristalliserade sig senare texter med bättre hållbarhet.

Jag får erkänna att det känns lite märkligt att uppsåtligen göra sig skyldig till länkbrott, eller vad man nu ska kalla det när länkar hit blir brutna. Men då vill jag understryka att detta undandragande inte är någon radering.

För det första har jag bara ändrat inläggens status från “public” till “private”, vilket betyder att jag själv kan hitta dem när jag söker bakåt. Trots allt är Copyriot i första hand mitt privata arkiv.

För det andra så kan jag tänka mig att återpublicera något av nollnolltalets inlägg, om det mot förmodan finns någon läsare som minns något som förtjänar att finnas kvar i offentligheten. Hojta till så kanske det kan bli en “favorit i repris” med några uppdaterande rader!

För det tredje så förblir Copyriots fullständiga arkiv tillgängligt (men inte sökbart) på Archive.org. Detta stillar mina antikvariska skrupler.

I min egen forskning använder jag jag mig själv ibland av bloggar som historisk källa till nollnolltalet, vilket stundtals påminner om ett slags samtidsarkeologi där vissa bloggar helt enkelt är omöjliga att hitta. Det gäller inte minst alla nedlagda bloggar som en gång funnits på domänerna Blogspot.com eller WordPress.com, men som tidigare ofta förblev arkiverade på Archive.org. Men härom året såg dessa båda blogghotell till att retroaktivt avlägsna de nedlagda bloggarna med hjälp av robots.txt. Så kommer inte att ske med Copyriot.se!

För övrigt bestämde jag mig för att återinföra det arkaiska fenomenet “bloggrulle“. Längst ner i högerspalten återfinns några länkar till andra bloggar på svenska.

K217: Pengarnas håglöshet

Joshua Clovers artikel “Financial pop” är ett stilsäkert porträtt av Pengarna. Utgångspunkten är att Pengarna kan begripas som en aktör, vars agerande sker utifrån vissa affekter eller en viss atmosfär.

Dessa reflekteras i finansiella derivat såsom VIX, ett index som följer volatiliteten i aktieindexet S&P 500. Derivatet låter investerare spekulera i hur häftiga kursrörelser som kommer att inträffa på aktiemarknaden och är därför känt som the fear index. Ett annat index att följa är avkastningskurvan för statsobligationer som i våras visualiserades av The New York Times.

Bilden visar tydligt hur låga förväntningar på förränta sig som Pengarna har hyst sedan 2009. Både de korta och långa räntorna är lägre än vad de varit i större delen av historien. Joshua Clover:

How then is money feeling about the future? Strangely passionless, bereft. “The economy as wet drapery,” a friend remarked. You might say money is depressed and has been for a while, its chart a treatise of flattened affect—like someone stumbling through the weeks and years barely alive—sustaining itself only in the most minimal sense.

/…/

In short, money does not think we are heading toward inflation. Nor does it think we are heading toward growth. It thinks: Oh Jesus, how am I going to get through the day? What’s on TV? Money is not leaping off the couch and heading for work.

Trots alla stimulansförsök föredrar Pengarna att sitta kvar i soffan och “håglöst sleva jordnötssmör ur burken”, skriver Joshua Clover.

Pengarna vill inget annat än att gå någonstans för att uppfylla sin enda önskan: att bli fler Pengar. Men det är ont om ställen att ta vägen. Och av räntenivåerna att döma förväntar sig Pengarna inte direkt att nya ställen kommer att dyka upp runt nästa knut.

If money has been sad for seven years now—like, world-historically sad—this suggests it wasn’t a financial crisis in the first place. Or it was, but one that rested on something more enduring: a general lack of places for money to go and get happy.

* * *

I en annan text påpekar Joshua Clover att de räddningsprogram som sjösattes i USA efter finanskrisen 2008 (TARP, TALF) och som gick ut på att stödköpa “toxic assets” bara kan tolkas på ett sätt: “the price signal is dead”.

K217: Pengarnas höglöshet

Joshua Clovers artikel “Financial pop” är ett stilsäkert porträtt av Pengarna. Utgångspunkten är att Pengarna kan begripas som en aktör, vars agerande sker utifrån vissa affekter eller en viss atmosfär.

Dessa reflekteras i finansiella derivat såsom VIX, ett index som följer volatiliteten i aktieindexet S&P 500. Derivatet låter investerare spekulera i hur häftiga kursrörelser som kommer att inträffa på aktiemarknaden och är därför känt som the fear index. Ett annat index att följa är avkastningskurvan för statsobligationer som i våras visualiserades av The New York Times.

Bilden visar tydligt hur låga förväntningar på förränta sig som Pengarna har hyst sedan 2009. Både de korta och långa räntorna är lägre än vad de varit i större delen av historien. Joshua Clover:

How then is money feeling about the future? Strangely passionless, bereft. “The economy as wet drapery,” a friend remarked. You might say money is depressed and has been for a while, its chart a treatise of flattened affect—like someone stumbling through the weeks and years barely alive—sustaining itself only in the most minimal sense.

/…/

In short, money does not think we are heading toward inflation. Nor does it think we are heading toward growth. It thinks: Oh Jesus, how am I going to get through the day? What’s on TV? Money is not leaping off the couch and heading for work.

Trots alla stimulansförsök föredrar Pengarna att sitta kvar i soffan och “håglöst sleva jordnötssmör ur burken”, skriver Joshua Clover.

Pengarna vill inget annat än att gå någonstans för att uppfylla sin enda önskan: att bli fler Pengar. Men det är ont om ställen att ta vägen. Och av räntenivåerna att döma förväntar sig Pengarna inte direkt att nya ställen kommer att dyka upp runt nästa knut.

If money has been sad for seven years now—like, world-historically sad—this suggests it wasn’t a financial crisis in the first place. Or it was, but one that rested on something more enduring: a general lack of places for money to go and get happy.

* * *

I en annan text påpekar Joshua Clover att de räddningsprogram som sjösattes i USA efter finanskrisen 2008 (TARP, TALF) och som gick ut på att stödköpa “toxic assets” bara kan tolkas på ett sätt: “the price signal is dead”.

K216: Politiska generationer och inomborgerliga konflikter

Nu rasar “den inomborgerliga debattstormen om migration“, där flera stora ledarsidor verkar vilja öppna för tanken på att regering i samarbete med Sverigedemokraterna. Debatten är samtidigt en debatt om debatten, där stor kraft läggs på att träta om de ideologiska etiketterna. Metadebatten handlar om gränsen mellan liberalism och konservatism, liksom mellan konservatism och nationalism. Ett yngre högergarde föredrar etiketten “liberalkonservatism” och ifrågasätts av både ny- och socialliberaler för vilka den liberala identiteten innebär ett motstånd mot konservatism.

Min känsla är att de ideologiska etiketterna förvirrar mer än de förklarar. Observera: jag säger inte att ideologierna är döda eller att de inte förklarar någonting. De har en förklaringskraft, men denna förklaringskraft är begränsad och överstigs kanske numera av en förvirringskraft; ideologierna som användbara masker i ett skådespel. Går det att söka alternativa ingångar via kristeorin?

Den klassiska trion av politiska ideologier – liberalism, socialism, konservatism – förenas ju i sin koppling till framstegstanken. Ekonomisk tillväxt är en tyst förutsättning. När tillväxten eller framsteget inte längre kan tas för givet, förlorar även ideologierna att fungera som sammanhållande krafter. I stället blir de till masker som används i en tolkningsstrid där olika kristeorier, utan gemensam nämnare, bryts mot varandra.

Svend Dahl ser Ivar Arpi och Alice Teodorescu som skribenter med en tydlig funktion.

– Båda två är oerhört begåvade personer som nu passar in perfekt i tidsandan, säger han. För en borgerlighet som frågar sig vad den ska ta sig till efter att ha sänkt skatten har de pekat ut någon form av möjligt projekt där tanken är att den verkliga konflikten i samhället står mellan en kulturelit och vanligt folk.

Det handlar i så fall om en klassisk Nixonsk strategi. Olika gruppers försök att peka på orättvisor i samhället avväpnas genom att i stället kopplades de till en elit. Då går det lätt att avfärda dem och få det att framstå som att de orättvisor de lyfter fram inte har med verkligheten att göra.

Citatet kommer ur Klas Ekmans reportage “Hur mår högern?, publicerat i Arena (1/2015), som ger vissa glimtar om hur skiljelinjerna ritas om i det svenska debattklimatet efter andra riktmärken än de klassiska ideologierna. Inte minst nämns frågan om generationer och deras delade erfarenheter. Vi har ju varit inne på detta här i serien – om hur kriser och kreditbubblor format oss till 1970-, 1980-, 1990-talister.

Mattias Svensson (Neo, f.d. Timbro, f.d. Frihetsfronten) talar om hur han präglades av Berlinmuren och dess fall. Det stämmer med idén om tonåren som formativ period; han är född 1972, så hans tonår inträffade 1985–1991, en epok präglad av högkonjunktur.

Detta kan kontrasteras mot nykonservativa skribenter som Ivar Arpi (född 1982) och Alice Teodorescu (född 1984), vilka i stället blev präglade av åren kring sekelskiftet. I reportaget berättar Ivar Arpi om sin egen vänsterbakgrund: “En formativ händelse var Göteborgskravallerna sommaren 2001″; nästa milstolpe sattes genom Muhammedkarikatyrerna (2005). Mattias Svensson har en intressant analys av denna generation:

Nästa generation växte upp i skuggan av 9/11. De blev mycket mer definierade i termer av utrikespolitik och en värld där det är Europa, Israel och USA som bygger murar mot omvärlden. Och där alla bekände sig till marknadsekonomin.

– Därför blev ekonomiska frågor aldrig så intressanta, det liberala tänkandet blev förnöjt och stagnerande.

Detta kan nog stämma! Fast jag tycker mig nog urskilja ytterligare en svensk generation mellan de två nämnda, nämligen min egen generation, den som föddes kring 1980 (typ 1977–1983). Vi präglades inte nämnvärt av murens fall, däremot av Sveriges kluvna 1990-tal: först krisåren med borgerlig regering och rasistvåg, därefter det ljusa 1990-talet som präglades av www och nyfeminism. “Vår generation”, om uttrycket tillåts – där även Sverigedemokraternas partiledare och toppskikt ingår – upplevde alltså våra tonår på 1990-talet, vi var kanske färdigpräglade redan innan 2001? Men liksom de yngre 1980-talisterna har vi vuxit upp i en värld där “ekonomiska frågor” var frånvarande i offentligheten.

Vi kanske kan skissera fyra politiska generationer i Sverige:

De som föddes på 1970-talet och präglades av murens fall 1989.
De (vi) som föddes åren kring 1980 och präglades av Sveriges 1990-tal
De som föddes på 1980-talet och präglades av 2001 och “kriget mot terrorn”.
De som föddes i början av 1990-talet och präglades av finanskrisen 2008.

Sistnämnda generation, går den verkligen att urskilja? Jag är tveksam, men Mattias Svensson menar att den finns:

– Jag har intrycket att det vänt igen med generationen som definieras av finanskrisen, och kanske också av övervakningen. I den generationen är många betydligt liberalare igen. Men liberalismen förlorade en generation med kriget mot terrorn, och det är de som sätter mycket av agendan i dag, säger han.

Stämmer det, som Mattias Svensson säger, att finanskrisen hunnit forma en ännu yngre, “betydligt liberalare” generation inom svensk borgerlighet? Kanske samlades den i Piratpartiet, eller snarare Ung Pirat. I sammanhanget kan noteras att partiets ledare Rickard Falkvinge (född 1972) och Anna Troberg (född 1974) hör till den första av de fyra generationerna i listan ovan, medan de främsta ungpiraterna är födda kring 1990. (Jag får nästan känslan att “min generation”, den som föddes kring 1980, likt de flesta i Piratbyrån, var frånvarande i Piratpartiet. Men jag skulle med lätthet kunna nedteckna en lista över liberala f.d. ledarskribenter som tillhör denna generation och som jag genom delade erfarenheter har särskilt lätt att begripa.)

För övrigt var Åsa Linderborgs porträtt av Niklas Svensson en stilsäker skildring av småborgerlig kverulans. Det glädjer mig att se att Aftonbladets kultursida kan släppa fixeringen vid frågan om vem som är sant eller falskt “liberal” respektive “konservativ”.

K215: Staten och kapitalet – här för att stanna?

Kapitalismen är, på gott och ont, här för att stanna.

Så skriver Malcom Kyeyune i sin krönika i veckans Arbetaren.

Nej, så skriver han givetvis inte. Ett sådant påstående hade utlöst ett mindre ramaskri bland Arbetarens läsare. Det hade med rätta uppfattats som en kapitulation. Dessutom saknas alla belägg för att det kapitalistiska produktionssättet skulle utgöra historiens slut.

Frågan är då bara om det finns bättre belägg för det som Malcom Kyeyune faktiskt hävdar, nämligen följande:

Nationalstaten är, på gott och ont, här för att stanna.

Kanske sprang fingrarna lite för långt på tangentbordet. Kanske menar han bara att nationalstaten är här – i vår rådande historiska epok – och att detta inte kan förnekas, lika lite som vi kan förneka att kapitalismen är här. Men i hela resonemanget finns glidningar som är talande.

Krönikan är en polemik mot de fåtaliga vänsterliberaler som fortfarande drömmer om ett demokratiserat EU. Hela utgångspunkten verkar vara att ett vänsterprojekt ytterst måste bygga på en statsapparat och att valet står mellan nationalstaten eller en övernationell superstat. Jag köper inte den premissen. Jag menar att själva staten – den moderna staten som form – är historiskt sammanflätad med kapitalet och att den som vill finna en framtid bortom kapitalismen även måste ta sikte på att någon gång avskaffa staten (såväl national- som superstater). Frågan som ingen ännu kan besvara är hur detta skulle göras utan att falla tillbaka i de gemenskaper som Kyeune helt riktigt pekar ut som nationalstatens existerande alternativ: “en familj, en klan, eller en stam” (eller ett gäng, en sekt, ett kalifat…).

Nu gällde det glidningen i Kyeunes polemik, när han beskriver sin motståndare, de kosmopolitiskt inriktade vänsterliberalerna. Dessa hävdar “att nationalstaten håller på att dö” – vilket sedan likställs med “ryktena om nationalstatens död” och med påståendet “att nationalstaten är passé”. Detta likställande är problematiskt. Det visar på ett polariserat synsätt som står i vägen för radikal kristeori.

Att en samhällsformation befinner sig i kris eller i ett utdraget sönderfall är ju inte detsamma som att den är död. Staten finns. Kapitalet finns. Men är de “här för att stanna”? Är de framkomliga vägar för en radikal samhällskritik inställd på långsiktig förändring? En helt annan fråga!